i ARBOa 1
Presented to the
LIBRARY of the
UNIVERSITY OF TORONTO
by
ANNA AND NILFRED NONG
SVENSKA FOLKETS
UNDERBARA ÖDEN
CARL G RIMBERG
GUSTAV III:s OCH GUSTAV IV
ADOLFS TID
STOCKHOLM
r. A. NORSTEDT & S Ö N K R S F Ö R L W G
COPYRIGHT
BY CARL GRIMBERG
1921
STOCKHOLM 1921
KUNGL. HOFBOKTR. lOUNS TRYCKERI-A.-15
204364
GUSTAV III:s LYCKLIGA TID
En begåvad men ostyrig liten prins.
STORT jubel vart det i Sveriges huvudstad tjugondedag
jul 1746, då kanonskotten från Amiralitetsholmen för-
kunnade, att en prins blivit född i kungaborgen på
Riddarholmen. Tvåhundrafemtiosex skott! Man grät av
glädje, man föll varandra om halsen i översvallande förtjus-
ning. På alla källare dracks den nyföddes skål, och nätterna
igenom genljödo gatorna av glädjerop. Jublet spred sig vi-
dare över hela landet, kanonerna åskade, och luften genljöd
av trumvirvlar och trumpetklang. Svenskarne hade ju under
sextio år icke fått glädja sig åt en tronföljares födelse. I
tjugusex år hade de regerats av en utländsk furste, som ej
ens talade deras språk, och den närmast blivande konungen
var också utlänning. Men med hans son skulle man återigen
la en konung med svensk uppfostran och svenska tänkesätt,
en konung som kunde helt känna med sitt folk.
Skalderna strängade sina lyror till den nyfödde prinsens
ära. Om arten av deras lovsånger gör man sig bäst föreställ-
ning, då man läser de franska verser, vari Karl Gustav Tessin
erinrade svenska folket om att två stora Gustaver regerat
i vår Nord; men då eftervärlden ej kunde enas om vilken-
dera av dem som var den främste, hade Gud nu för att av-
göra frågan givit oss en tredje.
Men under de första veckorna stodo den lille prinsens
närmaste anhöriga mången gång med bävande hjärtan kring
barnets bädd, ty det med så mycket jubel hälsade nytända
livet hotade att slockna. Prins Gustav var ett klent barn; när
hans mor skall beskriva honom, blir hela porträttet två stora
ögon.
I sin ängslan för att något skulle hända den lille gjorde
också Lovisa Ulrika allt vad en öm och oförståndig moder
6 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
kan hitta på för att klema bort honom. Inte fick han rasa
ocli stoja som andra barn. »Den minsta transpiration hos
den unge prinsen oroade dess höga fru moder», säger Axel
von Fersen. Men »denna stora omsorg om prinsens hälsa
hindrade ej, att man lät honom vaka, så snart han blev nog
gammal att supera med sin fru moder, ända till kl. 3 på mor-
gonen och därutöver».
Prinsen hade ännu ej fyllt fyra år, då han överlämnades
i Karl Gustav Tessins händer. I anledning därav nedskrev
guvernören i sin dagbok följande reflexioner:
»Jag har haft ledningen av våra byggverk — det felades
pengar.
Jag har ledningen av våra utrikesaffärer — det felas trup-
per och pengar.
Jag får nu om händer Hans kungliga Höghet prins Gustav
— det är det enda av mina ämbeten, som ger mig något att
göra av.»
Med outtröttligt intresse hade Tessin följt den lille prinsens
utveckHng ända från de första dagarna av hans liv, och med
förtjusning hade han tecknat ned varje yttring av en spi-
rande intelligens och slagfärdighet i repliken. För en tid
sedan hade den lille prinsen fått bannor av sin mor, därför
att han snubblade och föll på näsan inne hos henne. Men
ögonblickligen hade han givit svar på tal: »Nej, jag föll intet,
utan jag lägger mig bara för mammas fötter.»
Gustav bråddes starkt på sin mor, och Tessin kände mer
än väl igen hos barnet, vad han kallar »huset Brandenburgs
sprakande salpeter». Det var heller ingen fara för att den
lilles anlag ej skulle komma till utveckling. Både modern
och guvernören besjälades av ett brinnande intresse för upp-
giften att locka fram den dolda gnistan och ge den näring.
De voro också ense om att göra kunskapens rot så litet bitter
som möjligt. Allt borde läras under lek. Medan prinsen fri-
serades och pudrades om morgnarna, brukade Tessin ge
honom begrepp om olika hantverk genom att förevisa läro-
rika bilder, ja t. o. m. själv med rörelser och gester agera
hantverkare, »härma läten och gny» eller »sjunga någon liten
skräddarevisa» — just ej någon bekväm sysselsättning för
en till mogen ålder hunnen statsman med huvudet fullt av
riksviktiga problem.
GustoD III som barn. Målning av J. H. Scheffel.
ö GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
Prinsen kunde också konsten att hålla sin guvernör varm.
»Jag väntar på min Tess att spacera med lionom» skrev prin-
sen till honom, när Tessin en tid vilat ut på sitt gods Åkerö.
Och när »Tess» kom tillbaka till Drottningholm, ville den
lille dagligen ha honom att trava runt med sig kring slottet
och trädgården.
Även om nätterna hade han ansvaret för prinsen, och det
kunde vara besvärligt nog. En gång fick han under fyra
veckors tid knappast någon sömn, därför att den lille var
förkyld och hade en envis hosta.
Och även när Tessin satt vid sitt skrivbord, hade han tan-
karna delade mellan statens värv och prins Gustavs uppfostran.
Då skrev han allt emellanåt ned en lärorik fabel, avsedd att
belysa den höge lärjungens fel, och prinsen hade så roligt
åt de agerande fyrfotingarna, att han bara ville höra fabeln
om och om igen.
Tessins uppfostringsmetod var anlagd på att producera
underbarn. Redan vid tre å fyra års ålder började den
hlle kronprinsen lära sig historia av kopparstick och tala
franska. Ett år senare arbetade han efter ett fullkomligt
schema: klockan 9 morgonbön, och sedan läste Tessin ett
kapitel ur bibeln, varpå följde kyrkohistoriska utläggningar
i form av lärorika berättelser. Vid frukosten berättade
guvernören fabler. Klockan 12 gav prinsen audiens. På
eftermiddagen var det än religion, än historia, alllid i den
lärorika anekdotens form.
Men alla sedelärande fabler till trots var prinsen på väg
att bli en liten plågoande för sin omgivning. Nu senast hade
han hittat på att sticka fingrarna i näsan och sedan i mun.
Ett sådant oskick måste bort, och Tessin tog itu med pojken,
till en början, som han själv säger, »frynteligt och saktmo-
digt». Det hjälpte inte. Föreställningarna blevo skarpare.
Det hjälpte ej heller. Då var måttet rågat. Tessin klagade
för kungaparet, och så blev det en stormig scen, som
slutade med att han lämnade hovet.
Överstekammarjunkaren hos Karl XIV Johan och Oskar I
Edvard Fredrik von Saltza har givit oss följande lilla näpna
familjebild från sin fars tjänstgöring som kammarherre vid
Adolf Fredriks hov: »De kungliga barnen slöto sig snart
till min far; och fanns ingen glädje i barnkam.maren, om icke
EN BEGÅVAD MEN OSTYRIG PRINS. 9
min far var där. Prins Gustav och prins Karl voro av så
olika naturer som eld och vatten. Båda ville sitta på min fars
knän. Han tog dem en på vardera av sina knän, och var det
med möda han kunde hindra dem att slåss. Prins Gustav
var listigare och sökte att med småknep vinna på bror Karl,
vilken var oförvägen och rättfram. Åt prins Gustav klippte
min far tuppar samt små landskap med trän och värdshus;
åt prins Karl klippte han husarer, skepp och kanoner. Prin-
sessan,^ som då var ett litet barn, ställde sig bredvid min far
och såg så bedjande ut och sade: 'En liten kisse, en liten vovovi'
och när hon fick dessa små husdjur, hoppade och dansade
hon kring dem.»
År 1756 inträffar den första stora katastrofen i Gustavs
liv. Det är, när de politiska partierna tränga sig mellan honom
och hans uppfostrare. I förhoppning att komma åt hans
misshagliga lärare anställde riksens ständer i februari 1756
en offentlig examen med den nioårige kronprinsen. Riks-
dagens representanter häpnade över barnets begåvning och
kunskaper. Hans framsteg befunnos vara »undransvärde,
så att Hans kungl. Höghet icke har sin like ibland prinsar
i Europa». Syftet med hela tillställningen var alltså förfelat,
men detta hindrade icke de maktägande ständerna att skilja
prinsens utmärkta lärare från deras befattningar"^ och på-
tvinga hovet Karl S ch ef f er som guvernör för kronprinsen.
Partierna hade, som Gustav senare säger, »trängt sig fram
ända till barnets vagga». »Med ett barns förvånade öga» såg
han sina föräldrar förödmjukade och uppläxade och deras
vänner störtade.
Han lärde sig att betrakta den nye guvernören och de nya
lärarne som plågoandar och ansåg sig vara i sin fulla rätt att
visa sig tvär och olydig mot dem. Den ömsesidiga avogheten
avspeglade sig också i den karakteristik av prinsen, som
Scheffer nedskrev efter att blott en månad ha handlett hans
uppfostran. Man har svårt att tro, att denna beskrivning
härrör från samme man, som sedan blev Gustav så varmt
tillgiven. Men oväld i omdöme var aldrig den impulsive
' Sofia Albertina. — - Se bd VI: 144.
10 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
Karl Fredrik Scheffers starka sida. De domar, han här fäller
över pojken, vittna just ej heller om barnpsykologisk förståelse
hos »vallgubben'), såsom han brukade kallas. Det låter, som
om man hörde icke en fyrtioårig man tala utan en gammal
gubbe beklaga sig över ungdomens förvildning, när Scheffer
vojar sig över nioåringens många »laster», hans lättja och
osnyggg et, hans »omåttliga matlust eller gourmandise,
vilken övergår allt vad därom sägas kan, dess barnslighet
uti alla sina nöjen, vilken går ända därhän, att Hans kungl.
höghet, änskönt redan inträdd i sitt ellte år, finner ännu sin
största ro med dockor och docksaker, som pläga vara 3-
eller 4-åriga barns enskilda tidsfördriv».
»Hans hjärta är uppfyllt med all den högfärd, som hos en
människa finnas kan.» Ytlig och fåfäng är han också: »En
grann klänning ådrager sig hans högaktning, och i hans ögon
är intet annat ädelt, än vad som lyser av utvärtes prydnad
och ståt.» För scenen visar han en utomordentlig fallenhet.
Redan efter en enda föreställning kan han alla rollerna i
en tragedi. Han fäster en handduk eller serviett vid kolten
som släp, virar något annat linne som turban kring huvudet
och genomgår i gest och tal någon av de kvinnliga huvud-
rollerna. Och när han väl kommit i säng och tror, att upp-
vaktande kavaljeren somnat, reser han sig upp, draperar sin
skjorta med knappnålar, så att den liknar en fruntimmers-
dräkt, och börjar »med bart bröst och bara armar» viskande
deklamera vers.
Men Scheffer spionerar och tar reda på saken. Han får
då se den lille »draga fram ett bord till sängen, stiga upp på
samma bord och, sedan han ett par timmar deklamerat
flera scener ur tragedier, giva sig liksom dolkstyng samt, i
det han utropade: 'Mottag Statiras ande!', kasta sig i sängen
och somna».
Alltid är det kvinnliga roller, han spelar. När han får en
ny nattrock av blå taft, är den inte lång nog åt honom. Den
borde vara så lång, att den släpade, »såsom fruntimmernas
rober göra», förklarar han. Han hotar med att han skall
»skämma bort» nattrocken, så att han snart kan få en ny,
som passar för hans pretentioner.
Han övertalar »fyrbytaren», som kommer för att elda i
hans rum klockan 7, att väcka honom, så att han kan få
EN BEGÅVAD MEN OSTYRIG PRINS. 11
spela teater även på morgnarna. Och när han blir förbjuden
att agera, så tar han sin tillflykt bakom en dörr eller till en
garderob och spelar teater där.
Allra mest roar det honom att »härma aktörernas sätt att
sjunga italienska recitativ, till vilka han komponerar barocka
ord ur egen fatabur», skriver Fredrik Sparre, som är uppvak-
tande kavaljer.
Länge ha guvernör och lärare fåfängt varnat prinsen
för hans »lastbara smak för skådespel och teatraliska nö-
jen», och ofta blir han straffad med riset för både denna
och andra »laster». Men efter några timmar glömmer han
färlan och ger sin onda natur fritt lopp i »otillständiga ord
och låter». Förr eller senare erkänner han dock villigt sina
oarter, ty han har en medfödd benägenhet »att tillstå och vid
alla tillfällen hålla sig till sanningen», säger Scheffer. Han
vill så gärna lyda, men han är »så livlig» och glömmer så
lätt, förklarar han själv.
Han ber sina böner tanklöst och gäspande, förväxlar
morgon- och aftonböner och har under gudstjänsten svårt
att iakttaga »utvärtes allvarsamhet och vördnad». Han visar
med ett ord »en utmärkt kallsinnighet för all sann gudsfruktan».
Prinsen är också enligt Scheffers förmenande feg och egoi-
stisk. Han »hyser en obeskrivlig räddhåga för allt det, som
i det minsta synes honom farligt».
Medicin kan han inte fördra. När han har frossa och skall
ta in kina, måste man hitta på ett knep. Därför utspelas
följande komedi. Hans kammarfru sätter sig med en av
kammarpigorna i knät och försöker få henne att dricka ett
glas med kina i. Men hon vill absolut inte utan stretar emot
av alla krafter, och under den kamp, som nu uppstår mellan
de båda komediantskorna, ramlar den motspänstiga kammar-
pigan omkull och rullar till prinsens stora förtjusning utåt
golvet. Men nu är det han, som skall visa, hur duktig han
är, och tömmer sitt medicinglas utan att blinka.
På sin broder Karl är han jämt avundsjuk. Han tål inte,
att någon, allra minst modern, kelar med den lille i vaggan.
Då blir han genast så utom sig av svartsjuka, att han hotar
honom med sin lilla värja. Och när modern hannar Gustav
och frågar, varför han inte kan vara vänlig mot sin lille bror,
svarar han: »Efter jag ej själv vill det.»
12 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
»Vet Ni, Moell», säger han triumferande till sin kammar-
tjänare, »jag är det slugaste huvud, man kan finnal Det jag
sätter mig före skall jag ändå hava fram, ehuru man söker
hindra det. Jag kan nu konsten att så förställa mig, att jag
ändå på något sätt till slut skall ernå mitt ändamål och skratta
ut dem allesammans, som velat göra mig motstånd.»
Spelar han schack och inte kan vinna, så avbryter han i
vredesmod tävlingen. Alltid måste han vara den förste. Men
den lille visar också en ridderlig känsla för äran. Har han
lovat något på sitt »pajole (parole) d'honneur)>,^ kan man lita
på honom. När modern berättade för honom sägner om roma-
ren Mucius Scsevola, som brände upp handen för att rädda
sin fädernestad, frågade prinsen rörd och allvarsam, om fol-
ket begrät hjälten. Svaret blev ja. Då sade den lille: »Så
skall prinsen också göra för fäderneslandet, när han blir
stor.»
Föremålet för den lille prinsens första kärlek är hans bro-
der Karls amma. Något senare kommer turen till Lotta
Sparre. När hon skall gifta sig med Karl von Fersen, hotar
prinsen brudgummen med värjan. Men på en barnbal blir
ha så förtjust i fröken Hessenstein, Fredrik I:s och Hedvig
Taubes dotter, att han överhöljer henne med blommor och
kröner henne till balens drottning. Han överhopar henne
också med kyssar till den grad, att riksrådet Ekeblad blir
svartsjuk.
Redan före 1756 års riksdag såg man honom roa sig med
en komedi — med ohyggligt allvar bakom. Han byggde
upp en tron, på vilken han satte en stor docka, som skulle
föreställa drottningen. Så tillkännagav han för henne, att
konungen var död och tronen ledig. Då förklarar drottningen,
att nu vill hon sköta regeringen, till dess prinsen blir myn-
dig; men sonen genmäler, att det är han, som har arvsrätt
till tronen. Alla hans föreställningar och böner mötas dock
av dockan med obevekligt nej. Då springer prinsen själv
upp på tronen, tar drottningen i armen och slänger henne i
en vrå samt placerar sig själv på tronen. Man ser, vad som
döljer sig hos barnet, och anar de slitningar, som redan nu
försiggå inom dess själ.
' Paroll donnö'r: hedersord.
EN BEGÅVAD MEN OSTYRIG PRINS. 13
Vid samma tid författar han en annan komedi, som handlar
om en ung ostyrig prins. Pjäsen är en älskvärd humoristisk
självbekännelse. När hjälten i pjäsen skall kläda på sig om
morgnarna, är han som den ostyrigaste barnunge, man kan
tänka sig. Inte ett ögonblick kan han sitta stilla. Dä han
skall byta skjorta, slänger han den avlagda i ansiktet på
betjänten. Han leker med tvålen och kastar den efter den
uppvaktande kavaljeren, och han avslutar sin morgontoalett
med att stjälpa ut tvättfatet, så att innehållet översvämmar
golvet. Kavaljeren hotar att skvallra för mamma och pappa.
Då faller pojken in i komeditagen igen och viftar kokett med
en blyertspenna, som skall föreställa en solfjäder, deklamerar
och agerar som en artist av facket och böjer knä som en
kvinna. När den lille prinsen sedan skall läsa geografi,
placerar han sig gränsle över en jordglob och utropar: »Jag
sitter på jordgloben och styr hela världenl Jag kommer hela
världsalltet att skaka!»
»Alltid leka! Alltid ställa till upptåg!» suckar hans lärare.
Men den lille ostyringen ber så vackert om tillgift, lovar så
rörande att bättra sig, att det inte ens blir tal om något straff.
Och sedan är han s å snäll och s å duktig. Så länge det varar.
Mot sin omgivning visar han sig misstänksam, isynnerhet
mot kammartjänaren Moéll, som han misstänker för att
spionera. »Ni är», säger han, »en rapportör, en skvallerbytta.
När jag en gång blir kung, skall jag låta en kommission fälla
dom över Er.» En annan gång börjar han vid åsynen av den
förhatlige kammartjänaren deklamera i den högre tragiska
stilen: »Den dag skall komma, <iå jag får hämnas på dig
otacksamme, skurk, ovärdige, sum vågar förfölja mig. O,
hur ljuvt att få genomborra dig med tusen dolkstyng! Ja,
för denna hand skall du dö, vidunder, ehuru det vore en allt-
för stor ära för dig.»
En afton stänger pojken in den stackars kammartjänaren
i biblioteket, och där skulle han ha fått stå hela natten, om
inte uppvaktande kavaljeren händelsevis upptäckt honom.
En dag visar han ut Mocll från sitt rum: Marsch ut strax!
Jag tål intet att se Er.» Men Sparre förklarar bestämt, att
prinsen visar ingen ut, så länge han är där. »Det är
kuriöst», säger pojken, »att jag skall se andra i mina rum, än
dem jag själv vill — Ni kan ändå inlct hindra mig att hålla
14 GUSTAV IU:S LYCKLIGA TID.
igen mina ögon, så länge sådana personer där inne äro, som
jag ej vill tåla, och jag skall ändå intet se Moéll.»
På Moells namnsdag år 1759 påminner Sparre prinsen om
att kammartjänaren föregående år fick present på den dagen.
»Ja», svarar pojken, »om han i dag skulle få något, vore det
örfilar.» Men en annan gång, när prinsen vill vinna något
särskilt, kan han klappa och smeka Moell och med inställ-
sam röst säga: »Min käre Moell, fast jag ofta bannas och
träter på Er, så menar jag därför i grund och botten intet ont
därmed.»
En morgon drar han skoremmen ur sin sko, men Sparre
förbjuder Motll att sätta i den igen — det skall prinsen själv
göra. Men prinsen vill inte utan sitter där bara obekymrad
på sin stol med armarna i kors. Då besluter Sparre visa honom,
att konststycket inte alls är svårt. Men prinsen triumferar:
»Det blev ändå intet jag, som skulle sätta in remmenl»
En annan dag tar han på sig skorna med ovanlig ordentlighet,
så att Sparre tycker, att han bör berömma honom. Prinsen
svarar med att grimasera och härma honom. När han sedan
skall friseras, ber han Sparre läsa högt för honom. Men nu
förklarar kavaljeren, att han ej vill »bidraga till dens nöje,
som grinar åt folk och brukar så hånfulla fasoner». Då an-
håller den lille filuren att få höra något ur Kristi pinas hi-
storia, och nu blir Sparre fast — ty det är långfredag.
Ibland får Moell spänna om prinsens skospännen väl femtio
gånger, innan pojken blir nöjd. Det hjälper inte, att Sparre
försäkrar, att spännena sitta bra. Prinsen genmäler: »Jag
ser det mycket bättre, och jag vill ej vara svag och låta in-
billa mig, vad man behagar. Det vore, som om jag skulle
tro månan vara svart, för det Ni säger det.»
På samma sätt plågar han sina andra tjänare — aldrig
bli de honom till lags. Den ena dagen vill han klä sig så, den
andra hittar han på något annat. Sin frisör sparkar och
slår han. Rätt vad det är, medan mannen är i färd med prin-
sens lockar, ruskar denne på huvudet och förklarar, att
mannen luggar honom.
Den lille är fåfäng i sin klädsel, men det hindrar honom
inte från att ha en del snuskiga vanor, bland annat att peta
sig i näsan. Då man förebrår honom det, svarar han: »Ja,
då skall jag ändå göra det i sängen i natt, där Ni ej ser mig.»
EN BEGÅVAD MEN OSTYRIG PRINS. 15
För Sparre är uppvaktningen hos prinsen en veii^lig plåga,
och han tackar vid avlösningen »Gud, den allra högste, som
mig så nådeligen från all sorg och olycka under denna min
så farliga tjänst bevarat». Han påstår, att den lille skåde-
spelaren t. o. m. lärt sig att framkalla uppkastningar, när han
vill låtsa sjukdom för att slippa ifrån något, som han ej vill
vara med om. Medlet skall ha bestått i »tungans höjande i
gommen på ett visst sätt».
På hösten 1760 får Moell slutligen avsked. Nu får prinsen
en kammartjänare, som han kan hunsa efter behag. Honom
ålägger han att buga sig, då Hans k. Höghets hynda behagar
komma på audiens i H. k. H:s rum.
Hans fåfänga är komisk. Han kan vägra att äta, därför
att faten burits upp av ett par vedkarlar. En annan gång
faller det honom in att skicka ut alla middagsrätterna utom
smöret, som han med god smak sätter i sig, under förklaring,
att det andra är svinmat — »och svinmat äter jag ej. Den
är god allra högst för mina lägre domestiker.»
Vid en mållid händer det, att uppvaktande kavaljeren
greve Barck ett ögonblick stiger upp från bordet för att säga
några ord till kammartjänaren. Det är ett brott mot etiketten,
som är alldeles oförlåtligt, och prinsen befaller en lakej att
ta bort Barcks stol mitt för ögonen på greven: H. k. H. kan
ej mer supera med honom, »efter greve Barck mankerat mig
respekt».
En överstelöjtnant vid livgardet får audiens hos den fjor-
tonårige prinsen, men denne låter honom vänta. Då Sparre
förebrår honom det, svarar han: »Jag får så ofta vänta på
konungen och drottningen, och vad jag är i förhållande till
Deras Majestäter, just detsamma äro de herrarne i anseende
till mig.»
När han på rent okynne roar sig med att bläcka ner sitt
papper, sina händer och sina manschetter, låter han Sparre
veta, hur dumt det är att försöka hindra honom. »När jag
blir stor, skall jag ändå göra odygd, emedan det roar mig.
Ty nog vet jag, att så länge Ni är hos mig, kan Ni hindra mig
därifrån ■ — men intet längre.»
Men det kunde inte bli på annat sätt, då den lille bytingen
hela tiden kände, att han i sin opposition hade öppet eller
hemligt medhåll hos sina föräldrar. -- Sparre anmärker i au-
16 GUSTAV III:S LYCKLIGA TID.
gusti 1760 i sin dagbok: »Icke en enda gång på dessa sex
veckor, jag nu varit här, har överheten så mycket som be-
nådat mig med en hälsning eller nickning med huvudet.
Vad verkan sådant gör hos prinsen, spörjer jag stundligen.»
En dag skall hovet på utfärd, men när den bestämda tiden
närmar sig, är prinsen ännu inte klädd. Sparre erinrar då
underdånigast den lille om att utfärden är bestämd till
klockan 10. »Jag är rädd, att prinsen intet blir klädder.»
Då bryter det löst: »Vad är det? Slipper jag intet höra:
'Prinsen blir intet klädder.' Jag vill ha bannor långt hellre
än att höra detta beständiga: 'Prinsen blir intet klädder.
prinsen blir intet klädder.' Jag skyndar mig ändå aldrig
en bit fortare.»
När det är nyårsbal på slottet 1761, roar sig den lille tyran-
nen med att förolämpa Sparre genom att bjuda upp den ena
damen efter den andra mitt för näsan på hans fästmö men
aldrig henne själv. Och isynnerhet dansar han med hennes
bägge systrar.
Med alla sina fel har den lille spjuvern dock en hel del
tjusande egenskaper, som ej komma fram i Sparres dagboks-
anteckningar, Men de märkas på hur han ställer sig in hos
både kavaljerer och lärare, så att de trots Scheffers och för-
äldrarnes förbud ge honom kaffe och mandelmjölk, äpplen
och snask. Och när han i sitt betyg för dagen förtjänar
vitsordet »dåligt», spelar han sårad oskuld, tills han lurat till
sig vitsordet »gott». Men när Sparre får veta om hans lärares
oförlåtliga svaghet, klagar han hos Scheffer, och Scheffer är på
läraren och tvingar honom att sätta dit det riktiga betyget.
Den lille snälle gossen badar i tårar. Och följden? Jo, att
Sparre blir rörd, tror på hans löften om bättring och sätter
dit ett »gott» igen.
Barnet blir yngling och får lära sig, att på livets stora
skådebana måste en furste dölja sin tankar. Hans dagliga
liv blir en vandring mellan fientliga läger, mellan föräldrar-
ne och de lärare, som dessa icke kunna tåla, ja ej ens be-
värdiga med en hälsning, mellan konungen och rådet, mel-
EX BEGÅVAD MEN OSTYRIG PRINS. 17
lan ständernas partier. Han lär sig att föra ett språk i
rådet, ett annat, när han är tillsammans med sina föräldrar.
Men han förfogar över en nästan magisk tjuskraft, som
växer med åren, allteftersom han förmår bättre sätta sig in i
andra människors själsliv och ju mer hans lysande kon-
versationstalang utvecklas. Den lille fint byggde fursten
med sitt vackra ansikte väcker överallt beundran. Man
bländas av glansen i hans stora mörkblå ögon, som kunna
vara så djupa och milda men också kunna ge en blick av
kylande blankt stål. Men hans utseende stores genom att
pannan på ena sidan är sned och inklämd. Ett egendomligt
intryck gör också hans sätt att gå, med de onaturligt av-
mätta, struttande stegen, varigenom han försöker dölja sin
medfödda halta. Hans ben och fötter »liknade mera frun-
timmers växt än en mans person», säger kammarjunkare
Ekeblad, som också berättar, att konungen hade »nästan
intet skägg, så att han sällan på åtta dagar behövde raka
sig».
Världen har för Gustav blivit en teater. Vilken roll är
då beskärd hjälten i skådespelet? Sitt folks räddare
vill han bli. Ur svaghet och vanära skall han rädda det,
ur tvedräkt, som hetsar son mot fader och broder mot bro-
der, ur den »frihet», som blivit självsvåld, en frihet blott
för det maktägande partiet. Hur hade han ej gripits av för-
akt, när han såg de adliga officerarne i skaror återvända
från pommerska kriget blott för att rösta och intrigera vid
riksdagen! Och hur härmades han ej, när han såg sin far
och mor möta dem som vänner! »Jag såg dem komma plu-
tonvis till Drottningholm, skrytande av att ha lämnat armén
emot rådets order», skriver han. »Att man övergav hären
i dctögonblick, den stod inför fienden, upprörde mig. Från den
tiden började jag förakta folk, som offrade statens intressen
och ära för sina personliga lidelser.» Det var hans första
stora, äkta känsla, hans glödande fosterlandskärlek, som här
blivit sårad i sina hjärterötter. Han, som själv var fylld av
verksamhetslust och ärelystnad, som dyrkade Sveriges stora
Gustaver och Karlar och brann av längtan att få följa dem
i spåren, han ämnade icke nöja sig med rollen av en skugg-
konung sådan som Fredrik I eller Adolf Fredrik. Hans fram-
2 — 'J04S64. Grimberq, Svenska folkrts underbara öden. VII.
18 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
tidsmål var ett annat än att bära konunganamnet i ett rike,
där ryske ministern var den verklige härskaren, där Öster-
man spelade samma roll som förut Rysslands sändebud
i Varsjava, till dess stunden vore inne att göra slut på sken-
tillvaron. Det var ej utan skäl, som Österman vid Gustav Ill:s
kröning lät svenska riksvapnet överskyggas av två väldiga
ryska flaggor. - — Kronprinsens dagbok vittnar om hur hans
farhågor växa. Redan i november 1768 har han blicken öppen
för faran. »Nyheterna från Polen alltid desamma», skriver
han. »Oredan och bestickligheten visa oss vårt öde, om ej
snar hjälp kommer genom kraftiga och avgörande åtgärder.»
I staten över Rysslands utgifter för sin diplomati under
år 1772 ingå för beskickningarna i Wien, London, Konstan-
tinopel, Madrid, Haag, Berlin och Dresden belopp, som variera
mellan 8,400 och 10,400 rubel. För legationen i Varsjava
beräknades däremot 23,800 rubel — det var ju Polens del-
ning, som förestodi Men alla dessa belopp distanseras vida
av utgifterna i Stockholm. Där upptager staten ej mindre än
42,600 rubel, vartill kom som extra expenser under riksdags-
tiden 136,400 och efter riksdagen 128,000 rubel. För Sverige
ensamt beräknades det året nästan tre gånger så mycket,
som hela den övriga ryska diplomatin krävde. Det är siffror
som tala.
Litteratur till detta band: Sveriges historia intill tjugonde sek-
let: avd. 8.
C. T. Odhner, Sveriges politiska historia under ko-
nung Gustaf IIIis regering: del I— III; haft. kr. 20: — .
Henrik Scliiick, Gustaf III. En karaktärssludie.
Ludvig Stavenow, Konung Gustaf 111; haft. kr.
2:50.
Oscar Levertin, Från Gustaf III:s dagar.
E. M. Arndt, Skildringar ur svenska historien under
Gustaf III och Gustaf IV Adolf, öfvers. af J. J. S.
Bernh. von Beskow, Om Gustaf den tredje såsom
konung och menniska (Svenska akademiens handlin-
gar för åren 1859—1868).
Ellen Fries, Svenska kulturbilder ur 16- och 1700-
talens historia, utgifna af Lydia Wahlström.
Lydia Wahlström, Gustavianska studier. Haft. kr.
4: 50; inb. kr. 6: — .
E. G. Geijer, Konung Gustaf III:s efterlämnade
papper.
Emil Hildebrand och Carl Grimberg, Ur käl-
lorna till Sveriges historia under nyare tiden: del II.
EN BEGÅVAD MEN OSTYRIG PRINS. 19
Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok, öfversatt
och utgifven af Carl Carlson Bonde och Cecilia
af Klercker: del I— IV; haft. kr. 37:50.
Gudmund Göran Adlerbeth, Historiska antecknin-
gar, utgifna af Elof Tegnér; 2 band.
Gustaf Johan Ehrensvärds dagboksanteckningar
förda vid Gustaf ni:s hof, utgifna af E. V. Mon-
tan; haft. kr. 11:—.
Johan von Engeströms historiska anteckningar och
bref från åren 1771—1805, utgifna af E. V. Montan.
Lars von Engeströms minnen och anteckningar, ut-
gifna af Elof Tegnér: 2 band.
Riksrådet och fältmarskalken m. m. grefve Fredrik
Axel von Fersens historiska skrifter, utgifna af
R. M. K linckowström: 8 delar; haft. 19 rdr. 25 öre.
B. von Schinkel, Minnen ur Sveriges nyare historia,
utgifna af C. W. Bergman: del I— IV. Bihang
därtill, utgifvct af S. J. Boethius: del I— II.
Rutger Fredrik Hochschilds memoarer, utgifna af
Henrik Schuck: 3 delar. Haft. kr. 13:50; inb.
kr. 27:—.
Elis Schröderheims skrifter till konung Gustaf III:s
historia, utgifna af Elof Tegnér.
Excellensen grefve A. F. Skjöldebrands memoarer,
utgifna af Henrik Schuck: 5 delar.
Amiral Carl Tersmedens memoarer, utgifna af Nils
Erdmann: V— VI; haft. kr. 17:50.
Olof Wallqvist, Minnen och bref, utgifna af E. V.
Montan; haft. kr. 3: — .
Henrik Schuck och Oscar Levertin, Svenska me-
moarer och bref: 10 delar.
Lewenhauptska arkivet på Sjöholm. Bref och hand-
lingar, utgifna af Adam Lewenhaupt ': del I:
Bref från grefve Johan Gabriel Oxenstierna till grefve
Nils Philip Gyldenstolpe 1780—1796; haft. kr. 25:—.
[K. V. Lilliecrona,] Fältmarskalken grefve Johan Chri-
stopher Toll: 2 delar; haft. 4 rdr 32 skill. banko.
Fredrik Lagerroth, Konung och adel. Ett bidrag
till Sveriges författningshistoria under Gustav III;
haft. kr. 22:50.
Sveriges riksbank 1668—1918: del III: I. Arthur
Montgomery, Riksbanken och de valutapolitiska
problemen 1719— 1778. II. Carl Hallendorff, Ban-
kens öden 1766—1803.
Litteratur tiJl detta kapitel: Nils Erdmann, Gustaf III. De
första bladen i hans hfs historia.
' Inledningen innehåller dråpliga exempel på hur värdefulla brev
och aktstycken ännu för ett par mansåldrar sedan kunde behandlas
som »skräp».
20 GUSTAV IIi:s LYCKLIGA TID.
Stats väl vningen 1772.
Revolutionsplanen.
TVÄ gånger under 1771 — 72 års riksdag ha vi sett ko-
nung Gustav söka stifta fred inom sitt söndrade folk.
Men efter det snöpliga sätt, varpå partimännen av-
visade hans anbud att medla i striden om konungaförsäk-
ran, uppgav han allt hopp om att göra försonlighetens
röst hörd. Här hjälpte ingenting annat än att sätta hårt
mot hårt — till den grad förblindade och förhärdade voro
de maktägande.
Strax därefter mottog han också från Frankrikes konung
och utrikesminister i djupaste hemlighet uppmaningar att
genom en statskupp med några pålithga truppers hjälp göra
slut på partiyran. I sådant fall skulle konungen kunna
räkna på kraftigt bistånd från Frankrike.
För Gustav själv var det nu ej längre fråga, om en stats-
välvning borde företagas; det gällde bara att utfinna bästa
sättet. Den som först gav hans planer en mera bestämd
riktning var överste Jakob Sprengtporten, en man, som
vi under pommerska kriget lärt känna såsom en av arméns
käckaste och duktigaste officerare. Han var, säger Fersen,
»en djärv man, som trodde på ingenting annat än modet».
Men även som politiker spelade den oförvägne mannen en
rätt betydande roll. Ursprungligen tillhörde han Hattarne.
Men då Frankrike med utgången av år 1771 indrog sitt
understöd åt Hattpartiet och den franska Hattklubben där-
för måste stängas, bildade en del av dess medlemmar en
ny klubb med rojalistisk läggning, och för den blev Sprengt-
porten ledare. Klubben, som fick namnet »Svenska botten»,
bestod huvudsakligen av adliga officerare, alltså av män
som sågo sina ståndsprivilegier hotade av det rådande partiet
och kände tillvaron osäker genom ständernas godtyckliga
ingrepp i befordringsväsendet liksom ock genom de indrag-
ningar, som drabbade försvarsverket. De ville därför gärna
vara med om en kupp.
Mössorna hade emellertid sina ögon riktade på Sprengt-
porten och beslöto att oskadliggöra den djärve partigängaren.
Ett tillfälle erbjöd sig att komma åt honom i egenskap av
Jakob Magnus Sprcngtporlen.
Samtida målning av Jakob Björck.
22 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
chef för Nylands dragoner. Man begagnade sig av en pro-
cess, som påbörjats mot honom av hans rusthållare i Finland,
och som blivit dragen under ständernas prövning. Men Sprengt-
porten var ej den som lät skrämma sig: han hade blott
fått ytterligare ett skäl att önska en statsvälvning. Däri
såg han nu enda räddningen både för sig själv och för sitt
fädernesland. Han trädde i förbindelse med konungen och
lät förelägga honom en revolutionsplan. Statskuppen borde
icke förberedas i själva huvudstaden, ty där skulle den lätt
bli röjd i förtid — och för övrigt tilltrodde han icke konungen
djärvhet nog att ställa sig i spetsen för ett dylikt vågspel.
Nej, i någon avlägsen landsort borde leken börjas, och Sprengt-
portens val föll på Sveaborg, där den största truppstyrka
i riket utom huvudstaden var samlad. Han hoppades kunna
förmå garnisonen där till resning. Sedan skulle han med finska
trupper segla över till Sverige och landstiga i Stockholms
närhet. Där skulle konungen, åtföljd av sina förnämsta an-
hängare inom officerskåren och Stockholms borgerskap, komma
honom till mötes. Därpå skulle man nattetid inrycka i Stock-
holm, arrestera riksråden och de förnämsta riksdagsledarne
samt nödga ständerna att antaga en ny regeringsform. Gustav
var med på Sprengtportens plan, och franske ministern lo-
vade understödja konungen med nödiga penningmedel.
Plötsligt uppenbarar sig emellertid en ny person på skåde-
banan. Hans namn var Johan Kristofer Toll. Det var
en helt ung man, ännu icke fyllda 30 år, men en man som
dock redan prövat på litet av varje. Han var son till
»en med tretton blessyrer sargad gammal krigare, som följt
Karl Xn från Narva till Pultava, där han måste lämna sig
i rysk fångenskap». På hans överstelöjtnantsboställe vid
Finjasjön i Skåne föddes Johan Kristofer Toll år 1743.
Redan vid 15 års ålder hade han gått i krigstjänst men efter
några år övergivit den militära banan utan att ha uppnått
officersgraden. Därefter hade han gett sig in på den juridiska
tjänstemannavägen men lämnat den i anledning av något
ämbetsfel. Slutligen hade han kastat sig in i det politiska
spelet i Hattarnes tjänst, och här kommo hans djärvhet och
finurlighet honom väl till pass. Han verkade med sådan fram-
gång, att Hattregeringen efter 1769 års riksdag belönade
honom med utnämning till över jägmästare i Kristianstads län.
STATSVÄLVNINGEN 1772. 23
Men utnämningen var överklagad och väntades bli upphävd av
Mössorna. Fattig och skuldsatt, såg den ärelystne mannen
återigen sin bana stängd. Men hans fina väderkorn sade ho-
nom, att en revolution måste vara i görningen. Det gällde
bara att spåra upp den man, som satt inne med hemligheten.
Ett tag kom han på fel spår men fann snart det rätta igen.
Och som han inte var buskablyg av sig, trängde han sig helt
fräckt på Sprengtporten och erbjöd sig att hjälpa till genom
att åstadkomma ett uppror även i Skåne.
Sprengtporten vågade naturligtvis icke avvisa en man, som
tycktes veta så mycket om den stora hemligheten — och för
resten kunde det ju vara bra, om oroligheter utbröte även på
annat håll än i Finland, isynnerhet som de finska truppernas
ankomst till huvudstaden kunde bli fördröjd genom motvind.
En resning på två håll borde också öka Mössregeringens
villrådighet och försvaga dess kraft att gripa in. Unge-
fär så torde konungen och hans medhjälpare ha resonerat.
I alla händelser utvidgades revolutionsplanen därhän, att
Toll skulle förmå garnisonen i Kristianstad till resning strax
efter utbrottet av upproret på Sveaborg. Den äldre av
konungens bröder, prins Karl, som vid den tiden borde vara i
Skåne, skulle då samla därvarande regementen under före-
vändning att kväva upproret och rycka med dem mot
Kristianstad. Men när han väl stode framför staden, skulle
han förmå sitt folk att göra gemensam sak med garnisonen,
varefter han skulle fortsätta till Stockholm och på vägen
få med sig de småländska regementena.
Revolutionsplanen gick alltså ut på en militärkupp, var-
vid man ämnade begagna sig av det allmänna missnöjet inom
krigsmakten mot Mössorna. Hatet mot det härskande partiet
stegrades genom den misstanken, att detta parti med flit ville
blottställa landets försvar mot Ryssland. Ett talande bevis
därpå fann man i att Mössorna nedlade arbetet på befäst-
ningarna i Finland, Ehrensvärds stolta skapelse. Men framför
allt räknade revolutionsmännen på de adliga officerarnes för-
bittring över de ofrälse ståndens angrepp på deras privilegier.
Däremot kände sig Sprengtporten och Toll ej lika säkra på att
konungens mod skulle bestå provet i den avgörande stunden.
Det var därför av största vilU att i huvudstaden allt ordna-
des på förhand, så att det om möjligt i det avgörande ögon-
24 GUSTAV IIi:s LYCKLIGA TID.
blicket skulle kunna gå löst av sig självt. Detta blev Sprengt-
portens närmaste bestyr. Med den sorgfälligaste uppmärk-
samhet genomtänkte han alla detaljer av företaget, utsåg
de män, åt vilka man i sinom tid borde anförtro de olika upp-
dragen, och uppsatte på förhand noggranna instruktioner
för var och en. Men han aktade sig ännu för att yppa sina
planer för dessa blivande medhjälpare.
En annan sak, som också måste göras klar på förhand, var
den nya regeringsformen. Den franske ambassadören var
av den meningen, att konungen borde göra sig enväldig, och
samma åsikt lär konungens rådgivare, hans forne guvernör
Karl Fredrik Scheffer, ha haft. Men Gustav själv tänkte
annorlunda. Han ville icke, sade han, bryta mot sin försäkran
att vilja regera över ett fritt folk. Han visste också utan
tvivel, att i och med en stor förändring av regeringssättet
skulle Preussen ställa sig på Rysslands och Danmarks sida,
i händelse dessa ämnade med vapenmakt ingripa. Konungen
och Sprengtporten satte i stället som sin uppgift att återställa
Gustav Adolfs regeringssätt. Det hade också blivit lösen för
alla, som önskade, att en gräns måtte sättas för ständerväldet.
Att helt enkelt återgå till Gustav Adolfs konungaförsäkran
och 1617 års riksdagsordning var emellertid omöjligt — där-
till stod statslivet numera på ett alltför högt utvecklingsplan,
som nödvändiggjorde vida mera detaljerade bestämmelser
än på Gustav Adolfs tid. En ny regeringsform måste utar-
betas. Gustav sysselsatte sig därmed på sommaren 1772 i
samråd med Scheffer, och i början av juli kunde han visa
Sprengtporten ett utkast till den blivande grundlagen.
Sprengtporten tyckte väl, »att herren tämligen skansat om-
kring sig»; men då han fann, att ständerna skulle få behålla
sin beskattningsrätt och att konungen ej skulle ha rätt att
börja anfallskrig, så ansåg han folkets frihet och rikets säker-
het vara någorlunda tryggade.
Toll kommer till Kristianstad.
Emellertid hade Toll anträtt sin resa för att tända ett upp-
ror, som skulle störta regering och regeringsform. Allt vad
han hade att röra sig med var 600 daler s. m. Han hade icke
så mycket som en skriven rad från konungen, alltså ingenting
att förete som bevis på att han handlade efter högre före-
STATSVÄLVNINGEN 1772. 25
skriftti. Ja, icke ens Sprengtporten hade vågat riskera att
ge honom något skriftligt. Då Sprengtporten uttryckte sin
förvåning över att Toll aldrig väckt fråga om belöning, svara-
de Toll: »Det är en bisak. Om allt går väl, så glömmer man
mig förmodligen icke. I motsatt fall kan jag ligga på sträck-
bänken eller stupstocken lika väl utan som med löften om
belöning.» För att undvika misstankar gjorde han i Skåne
några besök hos »de utmärktaste Mössherrskaperna», och
den 21 juni kom han till Kristianstad.
Den man, som han där utsett till att höja upprorsfanan,
var Abraham Hellichius, kapten vid ett värvat rege-
mente, som låg där i garnison. Han var för tillfället den
främste officeren på platsen. På ett mästerligt sätt förstod
Toll att leda mannens sinne, dit han ville. Till en början
undfägnade han den gode kaptenen med hårresande skildrin-
gar av hur Mössorna ämnade fara fram mot krigsmakten
och isynnerhet förstås mot de värvade regementena. Det var
därvidlag inte så noga med sanningen — den var Toll för
gammal och van agitator för att generas av. Sedan han på
det viset retat upp Hellichius ända till kokpunkten, kom
det stora, det dramatiska ögonblicket. Toll förde honom
till en avsides belägen plats av fästningsvallen, och för att
stämma den gode kaptenen, som var prästson, riktigt an-
daktsfullt, tog Toll av sig hatten och avfordrade honom en
ed att vid sin själs salighet hålla obrottsligt tyst med den
stora hemlighet, som nu skulle varda honom uppenbarad:
Konungen hade beslutat att rycka makten från Mössorna,
och för detta ändamål sökte Hans Maj:t nu bistånd av de
tappraste inom sin krigshär. Hans Maj:t kände naturligtvis
mycket väl till Hellichii nit och tapperhet och hade därför
skickat Toll för att göra sig underrättad, om kaptenen ville
åtaga sig att, när den rätta tidpunkten kom, förmå garni-
sonen att resa sig, stänga fästningen och hålla den Kungl.
Maj:t till hända.
Det var inte svårt att se på den gode kaptenen, hur smick-
rad han var av förtroendet. Men vid närmare betänkande
blev han villrådig, och nu kom det svåraste: han begärde
att få se något bevis på att Toll verkligen var sänd i uppdrag
av konungen. Men med sin kända fyndighet klarade sig
Toll ur klämman. »Jaså, är det på det viset» — så ungefär
26 GUSTAV Ili:S LYCKLIGA TID.
föllo Tolls ord i en förtrytsam ton — »då är Ni inte rätte
mannen. Då skall jag genast skriva till Hans Maj.t konungen,
och han skall befria Er från allt vidare deltagande i en
handling, som kräver mod och känsla för äran.»
Nu blev det annat ljud i skällan. Hellichius bedyrade, att
han nog skulle visa sin konung, att han var rätte mannen.
Men Toll finge i alla fall inte misstycka, om han, kaptenen,
ville se något bevis på att Toll var skickad av Hans Maj:t.
Nu hade emellertid Toll trumf på hand. »Jag tog mig», be-
rättar han, »en mysteriös^ min, såsom om jag possederat-
alla möjliga hemligheter, och svarade honom, att då han för
en halvtimme sedan visat så betydande ånger och farhåga,
så dikterade ' försiktigheten även mig att till en tid för honom
dölja de kunskaper, han begärde. Det vore en ed, den jag
inför Gud och Kungl. Maj:t avlagt, att icke utan till de be-
prövade visa, vad jag hade skriftligen.» Ett så heligt löfte
kunde Toll ju icke bryta.
Hellichius »fann i allt detta fullkomlig raison, trodde allt,
vad jag talade, såsom gudomliga sanningar» och gav nu det
begärda löftet. Han försäkrade också, att han hade garni-
sonen i sin hand. Han åtog sig även att bearbeta sina kam-
rater inom garnisonen i Malmö och Landskrona. Vid samma
tid invigde konungen även prins Karl i planen och sände honom
till Skåne under förevändning att mottaga änkedrottningen
på hennes hemfärd från Preussen, där hon vistats alltsedan
Adolf Fredriks död.
Sprengtporten i Finland.
Svårare var det att finna någon lämplig förevändning för
Sprengtportens resa till Finland, och han var en alltför be-
tydande man för att kunna fara obemärkt. Då kommer i
mitten av juli en kurir från London till den engelske ministern
i Stockholm, medförande högst märkliga underrättelser. Vi
ha flera gånger sett, huru den franska diplomatins hemlig-
heter voro tillgängliga för Englands statsmän. Så hade även
nu de redogörelser, som franske ministern i Stockholm lämnat
sitt hov angående svenske konungens revolutionsplan, kom-
mit till det engelska kabinettets kännedom. Det var en av-
skrift av denna plan, som Englands sändebud i Stockholm nu
* Hemlighetsfull. — ^ Suttit inne med. — ^ Föreskreve, bjöde.
STATSVÄLVNINGEN 1772. 27
ticK mottaga, och han meddelade den i sin tur till Mössornas
ledare. De trodde dock, att om konung Gustav också för ett
par månader sedan hade välvt ett sådant förslag i sitt liv-
liga sinne, så hade han säkert nu övergivit det. Planen att
överföra trupper från Finland till Sverige ansågo de för resten
outförbar. Däremot var man mycket rädd för ett revolu-
tionsförsök i huvudstaden, eftersom så många av ständernas
ledande män voro bortresta. Man menade därför, att det
bästa man under dåvarande förhållanden kunde göra, var
att under någon förevändning skicka bort den farligaste
mannen från Stockholm. Så kom det sig, att Sprengtporten
på sekreta utskottets yrkande fick regeringens be-
fallning att resa hem till Finlandl Som förevändning
tog man, att han skulle undersöka, om där rådde något miss-
nöje med regeringens åtgärder, och särskilt förhii.dra sprid-
ningen av en förargelseväckande flygskrift, benämnd »Mörk-
sens rike och väldighet er».
Nu hade man allt lurat den durkdrivne partigängaren!
Detta märktes också tydligt på hur han tredskades och oppo-
nerade sig mot att behöva lämna huvudstaden. Men här
hjälpte inga böner. Han undanbad sig hos regeringen sitt
uppdrag men fick naturligtvis ett bleklagt nej. Han upprepade
hos sekreta utskottet sin anhållan att slippa, men det blev
nej där också. Han måste packa sig av. Österman och Möss-
cheferna gnuggade belåtet händerna. De anade inte, att
Sprengtporten gjorde likadant ombord på det fartyg, som
skulle föra honom till platsen för hans statskupp.
In i det sista hade han fortsatt att spela sin roll. Han hade
vädjat till sina ståndsbröders skydd för sin riksdagsmannarätt
och så vackert bett ridderskapet och adeln söka utverka,
att han snarast möjligt måtte bli återkallad till Stockholm.
Om det överhuvudtaget någonsin lönade mödan att anmärka
på partimäns privilegium på självmotsägelser, allt eftersom
det passar sig för deras intressen, skulle man kunna finna ett
utmärkt exempel i debatterna om denna fråga. En av de
Mösschefer, som år 1761 ivrigast försvarat officerarnes rätt
att tvärt emot Kungl. Maj:ts förbud resa hem till riksdag
från sina trupper, då dessa stodo i fiendens land och åsyn,
kunde nu ge sig till att försvara sekreta utskottets åtgärd
att under fred från riksdagen bortsända en officer i ett
28 GUSTAV 1II:S LYCKLIGA TID.
^^C,,/iC^-r ^^ (Z-J^.^.^ ^ Wv t/U^^ ,^«U4^ L/J^z^
^,^0^1^ y;;:^ ^^^..-.-^ >C^,.w> X^C«J^ ^^^.
ytx^,^,^ L-^t.^ "Zt^i^i^ **»-.— A»^^^K.»yr^„„V^ .c-c^ i^.^ V~w-»y_
j9> d^ /y>x. /--j
Gustav 111 :s fuUmakl för Sprcngtporkn den 28 juli 1772.
STATSVÄLVNINGEN 1772.
29
ärende, som icke rörde hans tjänst utan var av fullkomligt
civil natur!
Sprengtporten fick, i olikhet med Toll, en av konungen
underskriven fullmakt med sig. Den var åtföljd av en biljett,
som andades ett obegränsat förtroende. »Jag lägger i Edra
händer hemligheten av mitt liv, och jag fruktar ingenting i
denna punkt», skrev konungen. »Jag beder Er ännu en gång
att spara Eder. Finner Ni motstånd, är bättre att uppgiva
företaget än bringa Eder lycka på fall.» Den rörelse, som denna
biljett i början väckte hos Sprengtporten, dämpades, när
han betraktade underskriften
på fullmakten. Denna var
skriven med förvänd och yt-
terst tunn stil, och sigillet
var mvcket otydligt, vadan
Sprengtporten icke kunde göra
något bruk av fullmakten. Den
svor mot det mod och för-
troende, varom biljetten skulle
vittna.
Gaslau III.s vanliga namn-
teckning.
Sprengtporten anlände till
Finland i början av augusti.
På Sveaborg fördes befälet av
en ivrig Mössa. Men bland
officerskåren i övrigt vann Sprengtporten flere inflytelse-
rika anhängare. Enligt överenskommelse med dem begav
han sig först till Borgå, där en liten avdelning av hans dra-
goner var förlagd. Den 14 augusti lät han dem rycka ut till
exercis utanför staden. Där höll han ett kort men kraftigt
tal till dem och uppmanade dem att gripa till vapen för sin
konung mot ständernas tyranni. Härtill förklarade de sig
genast redo och avlade den trohetsed, som deras chef före-
stavade, varpå den lilla truppen, blott några och sextio
man stark, gav sig i väg mot Sveaborg, de flesta sjöledes,
de andra ridande landvägen. Det blåste emellertid en hård
och envis motvind, som ökade till storm, så att en av båtarna
höll på att sjunka och måste söka lä vid en öde holme. Sprengt-
porten berättar själv: »Mitt folk voro alla av det hejdlösa
regnet våta inpå bara kroppen och av alla våra gevär icke
30
GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
ett enda, som kunde brinna.» Han gjorde då försök att ar-
beta sig fram med den bästa av båtarna, ty han blev nu
ängslig, att ryktet om hans färd skulle hinna före honom till
Sveaborg och omintetgöra hela företaget. Men efter några
timmars hårt arbete måste han vända om och lägga i land vid
Gustav III:s namnteckning och sigill under fullmakten för
Sprengtporlen.
en liten by för att invänta bättre väder, och under tiden få
kläder och gevär torra.
Man kan tänka sig, hur den stora revolutionsplanens upp-
hovsman skulle känna sig till mods i denna fatala situation,
som han hade sin egen brist på förutseende att tacka för. Han
säger också själv i sina minnesanteckningar: »Vad mig allra
mest chockerade var, att jag, som tänkt ut en hel revolutions-
plan, skulle själv vid första verkställigheten ej se mig bättre
för än att stanna med 20 dragoner på en udde i havsbandet
utan föda och nästan i brist av alla behov, till och med kläder-
STATSVÄLVNINGEN 1772. 31
na på kroppen — ty dem vi hade, voro så våta, att vi föga
gagn av dem hade.»
Men lyckan gynnade honom igen. Fram på kvällen saktade
stormen av så pass mycket, att den lilla flottiljen kunde fort-
sätta. Och vid tretiden på morgonen den 16 augusti var man
framme vid Sveaborg. Här hade Sprengtporten en nästan
otrolig tur. Skillvakten sover och ropar icke i gevär, och
Sprengtporten med en handfull folk är herre över Sveriges
starkaste fästning. Han handlar nu med sin vanliga beslutsam-
het och raskhet, skickar bud till sina medsammansvurna,
låter häkta kommendanten — som tages på sängen — , över-
tager i konungens namn befälet på fästningen och avfordrar
garnisonen samma trohetsed, som dragonerna förut avlagt.
För några av officerarne uppvisar han för säkerhets skull
konungens fullmakt — men avskriven och undertecknad
»med konungens namn, så väl efterapat, att ingen sådant
kunde märka». Redan samma dag kunde Sprengtporten taga
trohetsed av borgerskapet och garnisonen i Hälsingfors.
Därifrån kringsändes ett manifest över hela Finland, och från
alla landsändar inströmmade trohetsförsäkringar.
Finland var i Sprengtportens våld. Men hela proceduren
var redan betänkligt försenad, och — vad värre v r — när
de finska trupperna nu skulle överföras till Sverige, visade det
sig, att inga ordentliga åtgärder voro vidtagna för deras
transport. Först efter en hel vecka blevo de nödiga fartygen
segelklara, och sedan fick Sprengtporten vänta i ytterligare
fem dagar på lämplig vind.
Under väntetiden erhöll han från Stockholm det budskapet,
att konungen den 19 augusti på eget bevåg företagit en stats-
välvning. Han funderade nu på att inställa färden till Stock-
holm men resonerade som så, att konungen kanske ändå kunde
behöva lijälp mot eventuella fiender, och beslöt alltså att ge
sig av.
Resningen i Kristianstad.
Den 12 augusti hade det skånska upproret brutit löst.
Vederbörande hade nämligen räknat ut, att redan en vecka
förut borde Sveaborg vara i de sammansvurnes våld. På
kvällen den 11 augusti hade Hellichius samlat officernarne
i Kristianstad hos sig i festhgt lag. Dit kom även Toll, och
32 GUSTAV III:S LYCKLIGA TID.
^^j l/USJJJi>^ J/I flAi^ '<^u^ 97^. ^.^
Z/JAiif lO^ViAAt^ -Ov^AM. /yb/i/uT7i ^'^'^ aJtaa c4fn>nff'^iTr/(.^
fvw^ uJfo^ 0^iu^ ^U*^t. JäiJfftttr^iAi^r tMuJ i.
WW<o</2t/i/r» /%i UhA^t, ^xL/l.,m2 /^/««Za»' A4^^«.<^
-(/7«/ SaAif^ t^t4«^ o<A^ J^umJ viaj2 tjf /iih iYu^ •'4-"^
v^^^ c/WL<L ^2^^*^ <^^ ^^n^^ ^<^-tt
Sprenglportcns förfalslcadc fnllnmkL
STATSVÄLVNINGEN 1772. 33
i den glada stämning, som rådde, var det ingen svårighet
att få gossarne med på en statskupp. Pokulerandet fortsatte
till tram på morgonen, då det blev tid att gå till exercisplatsen.
Där steg Hellichius framför fronten, drog sin värja och ytt-
rade, att underrättelser från Stockholm gåvo till känna, att
konungen ingenstädes vore säker om sitt liv. »Han har varit
vår chef»^ — sade han — , »viljen I för honom våga liv och blod?»
Ett enhälligt »ja» blev truppens svar. Därefter bemäktigade
sig Hellichius fästningen och staden, och ett manifest upp-
sattes, vari garnisonen uppsade ständerna tro och lydnad.
Så snart besättningen förklarat sig för konungen, tillställde
man den komedin att låta en löjtnant »fly» till prins Karl
i Landskrona och med skräckslagen uppsyn förtälja honom de
rysliga händelser, som utspelats i Kristianstad. Med bestört-
ning målad i sina anletdrag åhörde prinsen hans berättelse
men ryckte snart upp sig till energisk handling och uppbådade
de trupper, som funnos i Skåne. I spetsen för dem tågade han
mot Kristianstad — givetvis för att kväsa upprorsandan i
dess brodd!
Nu hände sig emellertid så, att en av Mösscheferna, över-
ståthållaren Rudbeck, på uppdrag av sekreta utskottet be-
fann sig på inspektionsresa till Karlskrona och kom åkande
till Kristianstad i en ståthg vagn, förspänd med sex hästar,
några timmar efter upprorets utbrott. Man kan tänka sig
hans förvåning, då vagnen utanför stadsporten blir hejdad
av skiltvakterna under förklaring, att ingen får slippa in.
Förgäves åberopar han sekreta utskottets uppdrag — ingen
tycks bry sig om denna fruktansvärda myndighet längre.
Han ser officerare och manskap sysselsatta med att uppkasta
försvarsverk men kan icke få ur dem någon riktig upplys-
ning om vad allt detta skall betyda. De svara bara, att de
ingenting veta och endast lyda order.
Rudbeck får syn på en fortifikationsofficer, som han vin-
kar till sig. »Är något fästningsarbete för händer, eftersom
ingen får köra igenom», frågar han.
»Det vet jag intet», svarar löjtnanten.
»Är fienden i landet», forisätter överståthållaren.
»Det vet jag icke», genmäler officeren.
' Regementet hette förut Kronprinsens regemente.
3 — 204364. Gr imberg. Svenska folkets underbara öden. VII.
34 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
»Är här uppror»?
»Det vet jag icke.»
»Vem har högsta befälet i staden?»
»Det vet jag icke.»
»Vem är Ni?»
»Det vet jag icke.»
»Vad heter Ni?»
»Det vet jag icke.»
»Är Ni klok eller vanvettig?»
»Det vet jag icke.»
Så berättar Toll själv, som dock med sin kända benägenhet
att gyckla med både sig själv och andra icke får tas alldeles
på orden.
Rudbeck lät nu köra till närmaste gästgivargård, där han
äntligen genom samtal med bönder och andra resande lyckades
få fram några dunkla uppgifter om vad som försiggått i
staden, och efter detta fann han bäst att fortast möjligt
åka tillbaka till Stockholm. På aftonen den 16 augusti var
han tillbaka där igen, och följande morgon avlämnade han
berättelse, först inför sekreta utskottet och sedan inför ko-
nungen och rådet, om vad som hänt honom i Kristianstad.
Ända dittills tyckas varken de styrande i Stockholm eller
de utländska regeringar, som fruktade för en svensk stats-
välvning, ha riktigt trott på de uppgifter om ett sådant företag,
som man fått genom avskrifterna av franska ministerns de-
pescher från Stockholm. Man synes ej ha tilltrott den unge
konungen en sådan djärvhet och handlingskraft. För övrigt
voro Ryssland och Preussen just nu upptagna av viktigare
intressen. Den 5 augusti 1772 hade Rysslands, Preussens
och Österrikes regenter »i den allraheligaste Treenighetens
namn» undertecknat sin överenskommelse att dela Polen för
att »bevara den goda harmoni», som rådde mellan de tre för-
bundna, samt »återställa lugn och god ordning inom Polen».
Dels genom franska regeringen, dels genom Sveriges sände-
bud vid ryska hovet hade Gustav III kunnat följa gången av
de underhandlingar, som skulle leda till våldsgärningen mot
Polen. Och samtidigt måste han åse, hur ett parti inom hans
eget land i sin oventenhet om verkliga läget brann av otålig-
het att få till stånd ett förbund, som skulle föra Sverige i
armarna på tsardömet. Skulle det lyckas att rädda Sverige
STATSVÄLVNINGEN 1772, 35
undan det öde, som förestod Polen, så var ingen tid att för-
lora. Det dugde ej att vänta, till dess att Ryssland hunnit
bliva färdigt med Polen. Nu eller aldrig! Nu var tidpunkten
gynnsam, ty den mäktiga ryska kejsarinnan var alltför upp-
tagen av sina intressen i Polen för att kunna med framgång
lägga sig i Sveriges inre angelägenheter. Men hade tsardömet
väl fått tid på sig att smälta det rov, som det beredde sig att
sluka, så skulle det icke förbli en overksam åskådare till en
statsvälvning i Sverige.
Här hemma hade förhållandena ävenledes utvecklat sig
så, att det blev farligt för Gustav att dröja, ty de maktägande
ständerna hade väckts ur sin säkerhet genom det budskap,
som överståthållaren kom med den 17 augusti. Nu riktade
sig misstankarna genast mot konungen själv. Först beslöt
man sända riksrådet Funck till Skåne för att kväva upproret,
och prins Karl, som var misstänkt, hemkallades. I Stockholm
ställdes trupperna under befäl av riksrådet Kalling, och en
bataljon av Upplands och Södermanlands regementen inkal-
lades till staden. Det berättas också, att Mössornas ledare
beslutit bemäktiga sig konungens person, men att en av dem
varnat honom.
För kung Gustav gällde det alltså nu hans frihet och hans
krona, ja kanske hans liv. Om Funck väl hunne att taga be-
fälet över krigsmakten i södra Sverige och Mössorna finge
pålitliga trupper till sitt förfogande inom huvudstaden, så
skulle spelet vara förlorat. Den 18 augusti fick konungen de
första underrättelserna från Sprengtporten. Från honom
var således ingen hjälp att vänta på flere dagar. Sprengtpor-
tens plan hade alltså fullständigt misslyckats. Hade konungen
litat till honom enbart, så hade han vid den tid, då Sprengt-
porten äntligen hann fram till Stockholm, med all säkerhet
varit fängslad, och vi hade, såsom Schuck framhåller, »haft
ett inbördes krig — på vilket Ryssland och Preussen an-
taghgen gjort ett hastigt slut på samma sätt, som de paci-
ficerade Polen. Det var från detta öde vi räddades genom
Gustav ni:s personliga ingripande just i det rätta ögonblicket.
Det var hans mod och hans sinnesnärvaro, som reparerade
Sprengtportens många fauter.» Den 20 augusti skulle det vara
för sent för konungen att handla, ty den dagen skulle Upp-
lands regemente rycka in i huvudstaden till försvar för Möss-
36 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
regeringen. Senast den 19 augusti måste alltså minan springa.
Konungen hade fattat sitt beslut och stod fast därvid.
Ingen kunde dock märka på honom, att han umgicks med
omstörtningsplaner. Aftonen den 18 augusti tillbragte han
med att övervara en repetition av operan Thetis och Pélée
och syntes helt och hållet upptagen av konstverket och dess
utförande. Vid den stora supé, som han därefter gav för en
mängd personer av alla partier, var han den obesvärade glättig-
heten och älskvärdheten själv. Men lugnet i blicken och leen-
det på läpparna var endast med stor viljeansträngning till-
kämpat. Konungen var beredd på att morgondagens äventyr
skulle kunna sluta med nederlag och död. Bland gästerna
på slottet befann sig Tersmeden, som nu blivit konteramiral.
Han berättar i ett brev, hurusom han flere gånger för ko-
nungen yppat sin åsikt, att riket borde räddas genom en
statsvälvning, men alltid fått till svar, att man måste med
tålamod avbida Guds behag, till dess syndamåttet blivit
fullt. Men nu viskade konungen vid avskedet till honom:
»Nu är syndamåttet fullt. Var uppe på slottet klockan 9 i
morgon 1»
Den 19 augusti.
Den 19 augusti bröt in med strålande solsken. På morgonen
vid 10-tiden såg man konung Gustav tillsammans med några
förtrogna rida ut från slottet till artillerigården, där vakt-
paraden var samlad. Dit hade också ett stort antal officerare
från olika regementen efter påstötning infunnit sig. Särskilt
var »Svenska botten» talrikt representerad. Gustav åsåg
först truppens exercis. Därefter gick han utefter leden och
talade vänligt med var man särskilt. När han kom till under-
officerarne, förhörde han sig om vars och ens tjänstår och
frågade till sist över lag, hur det i forna tider varit förordnat
om underofficerarnes befordran. Härpå svarade den äld-
ste närvarande gardesofficeren, den 76-årige överstelöjtnant
Ehrenkrook,^ att han mindes i sin tid, att fältväblar blivit
kaptener, varpå konungen inföll: »Sådant kan icke ske nu,
så länge riksens ständer hålla kabinett, men det kan ändras,
och kunde hända hädanefter.» Det var ord, som förvisso ej
' Han tjänstgjorde ännu är 1780.
STATSVÄLVNINGEN 1772. 37
föllo på hälleberget. Härpå avmarscherade vaktparaden till
slottet, och konungen följde med till fots, omgiven av en
mängd officerare. Han var enligt Tersmedens berättelse »vid
ett charmant humör utan synnerlig rörelse».
När truppen gjort halt på lilla borggården, lät konungen
kalla in officerarne och underofficerarne i rapportsalen.
Här började han »med stor sinnesrörelse och mycket blek»
tala till dem. I starka färger skildrade han Sveriges farliga
tillstånd. Roten till det onda var ju mångväldet. Det var
detta, han sade sig vilja tillintetgöra för att återge landet
dess urgamla, lagbundna frihet. Han slutade sitt kraftiga,
medryckande tal med orden: »Viljen I följa mig med samma
trohet, som edra fäder visade Gustav Vasa och Gustav Adolf,
så vill jag våga liv och blod för eder och fäderneslandets rädd-
ning.» Ett ögonblick av tyslnad — ett ödesdigert ögonblick.
Då ljuder en röst: »Vi våga liv och blod till Ers Maj:ts tjänst!»
Det löftet följes av ett skållade: »Ja — Gud bevare Ers
Maj:tl»
För några av officerarne var dock denna stund en svår
prövning. En löjtnant svimmade, och en kapten vägrade att
avlägga den trohetsed, som konungen förestavade. Förgäves
försökte Gustav själv övertala honom. Han föredrog att av-
lämna sin värja och gå i arrest.
Därefter gick konungen, åtföljd av officerarne, ut på stora
borggården, dit både den avgående och den nya vakten mar-
scherade in. Sedan slottsportarna stängts, vände konungen
sig till soldaterna med ett tal av samma innehåll som det torra
och tillsporde dem, om de ville med honom våga liv och blod
till hans och rikets räddning. Ett enhälligt ja och »Leve
konung Gustav!» var svaret. Därefter avlade även de ny tro-
hetsed.
Samtidigt var emellertid rådet samlat på slottet för att
justera instruktionen för Funck. Men konungen dröjde så
märkvärdigt länge. Senatorerna började bli otåliga. Riks-
rådet Wallwijk, som satt nära fönstret, hörde ett misstänkt
buller nere på borggården, och vad han såg, när han tittade
ut, föranledde honom att säga till sina ämbetsbröder: »Gode
herrar, Kungl. Maj:t justerar vårt protokoll nere i högvakten.
Han spar oss besväret, och vi kunna sluta.» Riksrådet Kal-
38 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
ling, som förde befälet över trupperna i huvudstaden, skyn-
dade då ned till rapportsalen för att se efter, vad som var på
färde, och hälsa Hans Maj:t, att riksrådet väntade på honom.
Han slapp icke in, men konungen lät hälsa honom, att han
ämnade komma upp till rådet, när han talat med sina offi-
cerare, och att Kalhng kunde gå upp förut. Kalling gjorde
så men lade märke till, att några officerare följde efter honom
ända in i rådsförmaket. Vad månde allt detta betyda?
Han vill skicka efter vakthavande kaptenen, men de efter-
hängsna officerarne låta honom veta, att detta in le går for
sig, och att konungens vilja är, att riksråden skola stanna
kvar i rådssalen. Kallings hotelser ha ej den ringaste verkan.
Kort därefter infinner sig också en officer med 30 man och
besätter alla utgångarna till rådets samlingsrum, och på Kal-
lings fråga svarar kaptenen endast, att konungen befallt
honom hålla rådet under bevakning men icke att ge några
förklaringar.
Kung Gustav hade emellertid icke glömt bort sina rådgivare.
Klockan 12 lät han servera middag för dem. Men »rådets
aptit var icke synnerlig», anmärker en berättare helt torrt.
Samtidigt härmed var även sekreta utskottet församlat
i sin lokal på Riddarhuset. En av dess ledamöter avbröt
förhandlingarna med det meddelandet, »att tidning in-
lupit om någon besynnerlig händelse, som sig på kungl.
slottet tilldragit». Kort därefter infördes i utskottet en löjt-
nant, som visste berätta om händelserna på slottets borggård.
»Herr kammarherren baron von Essen äskade endast den
proposition av herr baron och lantmarskalken, att sekreta
utskottet måtte åtskiljas. Herr baron och lantmarskalken
föreställte sekreta utskottets samtliga ledamöter att iakttaga
den ed och plikt, de Gud och fäderneslandet skyldige voro.
Sekreta utskottet åtskildes.» Så lyder den sista anteckningen
i det ryktbara utskottets protokoll, uttrycksfull i all sin kort-
het. Det är, säger Odhner, vår främste forskare på den gu-
stavianska tiden, »dödsdomen över frihetstidens statsskick,
avkunnad av en bland dess förnämsta representanter. När
denne icke sade ett ord, icke lyfte en arm till dess försvar,
så kunde man ej begära, att andra skulle göra det.»
Axel von Fersen, som dock ej själv befann sig i Stockholm
vid tillfället, har i sina memoarer en mera dramatisk skil-
STATSVÄLVNINGEN 1772. 39
di"ing av det mäktiga utskottets upplösning efter underrättel-
serna om vad som hänt på slottets borggård. Så här lyder
hans framställning: »Förtvivlan och förskräckelse bemäktigade
sig allas sinnen. Var och en lämnade sin plats. Präster och
borgare störtade sig fram i vild oordning. Det patriotiska
nitet och frihetskänslan visade sig uti att hinna till dör-
ren och fly undan för att rädda sig. Lantmarskalken åter-
kallade dem fåfängt till ordning för att överlägga om den
närvarande belägenheten. Man var döv för hans kallelse,
och han stannade ensam kvar med sekreteraren.»
De myndiga män, som nyss haft hela Sveriges rikes väl och
ve i sina händer, skingrades åt olika håll. Överlämnac^e
åt ensamheten, blevo flere av dem såsom rör, de där drevos
av och an av vinden. Så borgmästar Sundblad från Sigtuna,
fast han var måg till självaste Renhorn. Själv har han fått ett
lult eflermäle. Dåvarande notarien, sedermera stadssekrete-
raren i Stockholm Hochschild kallar honom i sina memoarer
»en av de fulaste uslingar vid denna riksdag». Han larvade
med skräcken i sig ända ut i Solnaskogen, där han upp-
fiskades av en patrull, som tog honom med sig och stoppade
in honom i högvakten. Där träffade han ett par av de mäk-
tigaste prostarne och en del andra kamrater från utskottet,
alla nu betydligt mindre viktiga än vanligt.
Överståthållaren friherre Rudbeck försökte först på råd-
huset och sedan på gatorna mana folk till försvar för friheten.
Men då ingen lyssnade till hans röst, satte han i stället sitt
hopp till de oskäliga djuren i kungliga stallet. Han skulle
åtminstone vara man för att Hans Maj:t med svit inte skulle
få nödiga ridhästar och befallde till den ändan, att portarna
till kungliga stallet skulle stängas. Men här posterade redan
en källarmästare Heimberger, som var s. k. officer vid borger-
skapets kavalleri och med entusiasm erbjudit konungen sin
tjänst. Han frågade helt obstinat, av vem herr överståt-
hållaren hade sådana order. »Av mig själv», svarade Rudbeck.
I detsamma kom befallning från konungen att föra ut hästarna,
i kraft varav Heimberger ropade: »Konungens ordres gå före
överståthållarens. Portarne upp och hästarne uti» — »Så-
lunda var», säger ett ögonvittne bland riksdagsmännen,
»honom allting emot, och tog därföre säkraste partiet att
begiva sig hem med några sina vänner att äta middag.»
40 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
Under måltiden anlände en överste och förklarade honom
arresterad i konungens namn. Rudbeck lämnade helt fog-
ligt värjan ifrån sig, satte sig i en väntande hyrvagn och for
så stilla och obemärkt upp till kungliga slottet. Där fick han
överstemarskalkens rum att bebo och rönte även i övrigt,
i likhet med samtliga de arresterade, ett synnerligen vänligt
bemötande.
På liknande sätt gick det den bålde general Pechlin. Sedan
han förgäves sökt komma över till Skeppsholmen och taga
ledningen där, for han som en skottspole av och an mellan
olika platser i staden. Men då han överallt fann sig förekom-
men av konungen, tog han i desperation en båt och lät ro
sig till Liljeholmen. Därifrån fortsatte han till fots vid pass
en kvarts mil, tills han träffade en bonde, som kom åkande
från Stockholm. Honom övertalade Pechlin att skjutsa sig
till Södertälje, och därifrån bar det i väg, som om han haft
elden efter sig. Målet var nu hans småländska hembygd,
där generalen hoppades samla landskapets tre regementen
under sitt befäl och med dem kväsa angreppet på »friheten».
Men konungen hade givit order om hans efterspanande och
återförande till Stockholm, och när den gamle räven uppen-
barade sig i Jönköping i hopp att bemäktiga sig därvarande
fästning och förråd, blev han arresterad i själva stadsporten.
Där posterade nämligen en gammal politisk motståndare,
en kapten, tillsammans med ett par andra officerare och
några artillerister. Gripsholms slott blev nu Pechlins vistelse-
ort. I samma rum, där fordom Katarina Jagellonica en gång
haft sin boning, fick den kombinerade Hatt- och Mösschefen
tid på sig att begrunda lyckans underliga omskiften.
Att fången icke for illa kan man förstå av riksmarskalks-
ämbetets skrivelse till slottsförvaltaren på Gripsholm den
28 augusti 1772. Där meddelas Kungl. Majts befallning, att
general Pechlin jämte de tre officerarne, som bevakade honom,
»skulle åtnjuta spisning tvenne gånger om dagen, nämligen
middag och kväll, med fyra rätter vardera målet samt fyra
buteljer vin om dagen, bestående av två buteljer pontak^
och två dito franskt». För den skull översändes samtidigt
till förstärkning av förråden på slottet »sextio buteljer vin,
' Ett rött Bordeaux vin.
STATSVÄLVNINGEN 1772. 41
sex lispund vetemjöl och tolv d:o skrätt rågmjöl, en west-
fahlisk skinka samt något meLvurst».
Men vi återvända till händelserna i Stockholm, för att
följa Gustav i hans förehavanden. Efter händelserna på
slottets borggård slogos slottsportarna upp, och man såg
konungen i spetsen för vaktparaden komma utridande. Han
hade lagt befälet på hjärtat: »Om det gäller att bruka vap-
nen, så kommen ihåg, att det är mot medborgare, I
strid en I»
Överallt där konungen, omstrålad av sommarsol, rider fram
genom sin fagra huvudstad och tager trohetsed av trupper och
myndigheter, trängas folkskarorna kring honom under
glädjerop: »Leve konungen!» Ja från fartygens master och
tågverk hälsa honom matroserna med viftningar och hurra-
rop. Konungen har knutit om sin arm en vit bindel till
igenkänningstecken för sina vänner. Snart bäres den vita
bindeln av alla Stockholms invånare.
Överallt, där konungens kungörelser uppläsas, höras bi-
fallsrop vid underrättelsen, att han vill frälsa riket från
partiväsendet. Det är icke en statsvälvning blott — det är
en fosterländsk högtid.
»Det fanns dock även», skriver vårt förut citerade ögon-
vittne, »somliga, som stodo där stumma och handfallna,
lupo av och till ropande: 'Friheten, mina herrar, vår fattiga
friheti'»
Mera hjältemodig var en vice häradshövding, som hävde
ur sig en mordisk hotelse, då han såg konungen rida förbi.
Men det blev tyst, när han kände sig gripen av kraftiga händer
och vederbörligen inburad. Han frigavs efter ett par måna-
ders lugnande vistelse inom fyra väggar och avlägsnades till
Pommern som tulltjänsteman. Det får väl antagas, att
mannens kraftiga munläder gjorde honom till en hälsosam
skrämbuse för alla smugglare.
Det hopp, som Mössorna satte till sjövapnet, kom på skam,
det som allt annat. Många av flottans officerare tillhörde
42 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
Mösspartiet, och en av rådsherrame var chef för Stockholms-
eskadern. Men när avgörandet kom, satt han instängd i
rådskammaren, och Tersmeden förde högsta befälet på Skepps-
holmen.
»Tersmeden, tung och tjock och lång,
är amiral och barlast på en gång»,
sade en samtida skämtare. Det första han gjorde var att
låta draga upp vindbryggan mellan Skeppsholmen och Blasie-
holmen för att få vara i fred för ovälkomna besökande. Knappt
var detta gjort, förrän general Pechlin tillsammans med
greve Hessenstein syntes på andra stranden. Men då de sågo
sig vara förekomna, vände de hastigt om.
Xär de INIössvänliga sjöofficerarne sågo, hur Tersmeden
avstängde förbindelsen mellan land och Skeppsholmen, hur
han placerade laddade kanoner vid brofästet och utsatte
vaktposter runt om på holmens stränder, »begynte de», säger
han, »med knöt och morr över mina anstalter».
Men han tystade ned dem med hotelser att arrestera den,
som visade sig uppstudsig. »Vägrar någon vidare», sade han
i barsk ton, »så följer jag krigsartiklarna och skjuter honom
för liuvudet.»
Sina trogna av såväl befäl som manskap samlade han vid
bommen och avbidade bara med spänning att få höra något
fröjderop från slottet såsom signal. »Änteligen», säger han,
»kom den glada stunden, att vi alla hörde ett starkt hurra och
'Gud välsigne konungen'.»
Då berättade han för sitt folk, vad som hänt på slottet,
och att glädjen däröver alltmer tilltog i staden, »såsom ni
alla höra», tillade han — och det argumentet tog nog skruv
mer än något annat. Alltnog: han lyckades driva det därhän,
att hela kåren svor konungen trohetsed. Därefter ställde han
till en frukost för såväl officerare som manskap, och man drack
konungens skål.
Nu var konungen herre över hela den väpnade styrkan inom
.huvudstaden och hade blott att trygga sig mot överrumpling.
Alla viktigare platser inom staden besattes med vaktposter.
Kanoner uppställdes på borggården, på torgen och vid
broarna, och vid Norrtull förlades 300 man med två kanoner
för att hejda Upplänningarne, ifall de skulle komma. Men de
STATSVÄLVNINGEN 1772. 43
kommo aldrig. Konungen sände dem till mötes generalmajo-
ren och landshövdingen Ramsay med befallning, att de skulle
återvända till sina hem. De särskilda kompanierna hade
ännu icke hunnit att stöta tillsammans. Ramsay träffade
det ena efter det andra och förmådde dem utan svårighet
att avlägga den nya trohetseden till konungen och sedan göra
helt om marsch. Sörmlänningarne fingo samma order och
lydde lika villigt.
På rikssalen.
Två dagar därefter samlades ständerna på konungens kal-
lelse på rikssalen. »Alla fönster åt borggården voro öppnade,
och på sistnämnda ställe voro kanonerna uppdragna med
mynningarna emot rikssalen. Vädret var ävenså gynnande,
att röken av luntorna nog kändes i salen», berättar Hoch-
schild i sina memoarer. Situationen gav sedan kammarherre
von Essen anledning att säga konungen, att några invänd-
ningar mot revolutionen ej kunde göras, eftersom konungen
ju haft den »kanoniska rätten» på sin sida.
Gustav trädde in i rikssalen. »Klädd i sin kungliga dräkt»,
— så berättar Skjöldebrand i sina memoarer — »satte han
sig på tronen med all möjlig värdighet och lät med otrolig
konst manteln falla å ömse sidor i de mest anbragta veck,
som en målare kunnat önska att taga till modell. Han lu-
tade sig något tillbaka, och med en blick av behagfullt lugn
såg han jm rikets församlade ständer, som redan hade in-
tagit sina rum. Han bytte flera gånger om attityd men
alltid lika konstmässigt och utgörande ämne för målning.
Äntligen, då alla voro komna, började han. långsamt och med
en Ijudfull röst, som man ej kunde tro honom äga, att uttala
de titlar, som tillkomma vart stånd, varpå följde ett verkligt
vältalighetsstycke, som han utsade med den konst, att vart
ord hördes tydligt och gjorde sin tillbörliga verkan. Och den
bäst beräknade ceremoni av det höga slaget på en teater,
med dekorationer, kostymer och allt hade ej kunnat göra en
fullkomligare effekt.» Hans lal började sålunda:
»Uppfylld av den innerligaste bedrövelse över det till-
stånd, fäderneslandet sig nu befinner uti, och tvungen att
visa eder sanningen i sin fulla dag, då riket står på bräd-
den av dess fall, boren I ej vara förundrade, om jag i dag
44
GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
GustaD III. Målning av Roslin.
STATSVÄLVNINGEN 1772. 45
ej mottager eder med glada känslor. Nationen har sedan
längre tider tillbaka varit skild genom tvenne partier, vilka
delat henne, så att säga, i tvenne folkslag, förenade allenast
att sönderslita fäderneslandet. Att befästa sitt välde har
varit de rådandes enda mål; ingenting har varit heligt för en
av hat och hämnd upprörd menighet. Således har friheten,
den ädlaste av mänsklighetens rättigheter, blivit förvandlad
uli en olidlig despotism i det rådande partiets händer.
Om således rikets invärtes ställning varit vådlig, huru hisk-
lig är ej dess utrikes belägenhetl Jag blyges att därom nämna.
Född svensk och en Sveriges konung, borde det vara för mig
en omöjlighet att tro, det främmande avsikter kunde råda på
svenske män, än mer att de nedrigaste medel därtill brukade
blivit. I kännen, vad jag menar, och min blygsel är för eder
nog för att finna, i vad nesa edra misshälligheter nedsänkt
riket.
Den Högste själv har synts förtörnad av de stridandes
orättvisa. Jorden har nekat sin gröda, och en dyr tid med
hunger och nöd har tryckt hela landet. Långt ifrån att i
tid tänka på bot, då jag däruppå yrkade, haven I synts mera
uppmärksamma att utöva eder egen hämnd än att tänka på
deras hjälp, som eder befullmäktigat. På ett sådant sätt
har ett helt år tillbragts under en för landet ganska tung
riksdag utan att på något sätt vara nyttig. I en sådan be-
lägenhet, och då riket och den rätta friheten och säkerheten
stodo i största fara — för att ej tala om mitt liv — har jag
ej funnit annan utväg än, näst den Högstes bistånd, att gripa
till de medel, som hulpit andra frimodiga folkslag och fordom
Sverige självt under Gustav Vasas fana, från ett olidligt
välde och förtryckl»
Ett sådant strafftal hade ständerna icke fått höra från
tronen sedan den ryktbara riksdagen i Västerås 1527.
Konungen slutade med en försäkran, att det blott var
självsvåldet men icke friheten han ville avskaffa. Förden-
skull lät han inför ständerna uppläsa ett förslag till den
nya regeringsform, som han utarbetat. Denna grundlag blev
enhälligt antagen och besvuren av ständerna.
»Så hade», säger Malmström, »samma ständer, som i sex
månader tvistat om några ord i konungaförsäkran, nu måst
utan överläggning antaga en hel ny regeringsform, sedan den
4G GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
hört den en enda gång för sig föreläsas.» De riksdagsmän,
som skulle velat motsätta sig den, de kunde eller vågade det ej,
ty konungen hade ju trupperna och folket på sin sida. Så
hade ständernas makt ramlat, utan att en enda kraftig hand
höjts till dess försvar. Ett nytt tidevarv i Sveriges historia
börjar.
Utan något motstånd, utan det ringaste upplopp eller
oordning, utan att en droppe blod spillts, hade frihetstidens
statsskick blivit omstörtat. Gustav hade, som Schiick säger,
»segrat nästan blott genom makten av sin personlighet, genom
ungdomens ljusa tro på livets ideala makter».
De arresterade blevo frigivna. De »förhatliga och veder-
styggliga» partinamnen Hattar och Mössor förbjödos. Alla
politiska straffdomar blevo upphävda, och Rosenkammaren
och andra pinofängelser förstörda: försoning och endräkt
var Gustavs lösen. Ej ett spår av agg och hämndlust mot hans
forna motståndare.
Gustav hade under revolutionsdagarna överträffat även
hans varmaste vänners förväntan. Fastän ung och oerfaren,
hade han med ett slag visat sig vuxen alla svårigheter. Natt
och dag hade han varit i verksamhet. Ingenting hade han
glömt, ingenting förbisett. »Hans Maj:t hade ingen moment
ledig», säger Tersmeden, »ty om dagarna var han sysselsatt
med rikets ställande i ordning och om nätterna att själv i
egen hög person rida omkring i staden till klockan 2 för att
tillse, att allt var tyst, stilla och i ordning. Det var obegrip-
ligt, huru herren stod ut med alla dessa ansträngningar.»
Mitt under farorna och de brådskande bestyren hade han
haft tid över för att lugna den oro, som de arresterades an-
höriga måste känna. Till friherrinnan Rudbeck skrev han själv
en biljett, att ingenting skulle vederfaras hennes man utom
några dagars instängning. Andra anhöriga till de arresterade
lugnade han genom muntliga hälsningar av samma innebörd.
Stämningen ute i landet och bland ständerna.
Budskapet om statsvälvningen mottogs överallt i landet
som en befrielse. Man hade hunnit ledsna på att regeras av
partifanatiska präster och borgare, som använt plenum efter
plenum till att förfoga över statens ämbeten eller avkunna
straff över politiska motståndare men icke kunnat bringa
STATSVÄLVNINGEN 1772.
47
■-^^.
0>^
Allegori över slalsväluningen 1772. Målning av Tara val d. y.
verksam hjälp åt ett folk, som kämpade med hunger och
nöd. Var detta den frihet, som entusiasterna för ständerväl-
det drömt om? Nej, för en sådan »frihetstid» måste man be-
tacka sig. Nu levde man i ett glädjerus och sjöng med varma
lijärtan Bellmans versar:
»Gustavs skål!
den bäste kung, som Norden äger.
tian ej tål,
att viktskåln ojämnt väger», o. s. v.
De våldsgärningar, som vid samma tid förövades mot det
arma Polen, öppnade svenska folkets ögon för den avgrund,
vid vars rand man stått, och sinnena fylldes med tacksamhet
mot räddaren. »I några år voro svenskarne så lyckliga, att
48 GUSTAV III:S LYCKLIGA TID.
de själva kände det, vilket de sällan göra» — för att tala med
excellensen Skjöldebrand.
Lovisa Ulrika var stolt över sin son. Vid underrättelsen
om statsvälvningen utbrast hon med glädjestrålande ögon:
»Se, vilken son jag har! Jag förlåter honom allt — det är min
son I»
Den allmänna hänförelsen meddelade sig till ständerna, vilka
nu voro som andra människor. Så gott som alla tycktes livade
av nit att göra det bästa möjliga för riket i dess helhet, och
riksdagsarbetet gick undan med fart. I bondeståndet angavs
tonen vid första sammanträdet efter statsvälvningen med
psalmen »Si, huru gott och ljuvligt är, att bröder kunna säm-
jas!» Och i borgarståndet lade man märke till, hur en mer
än lovligt myndig ålderman i vällovliga garvarskrået, som
fått tillbringa ett par dagar i enrum, nu var som smältande
smör och erinrade sitt stånd om skriftens ord, att »lydnad
är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta av
vädrar».
Oredan i penningväsendet ansåg rrian sig säkrast få botad
genom att överlämna åt konungen att efter bankofullmäktiges
hörande vidtaga de åtgärder, som skulle kunna återge ett
fast värde åt penningen.
För att kraftigare kunna möta hungersnöden medgåvo
ständerna konungen rätt att i tider av tryckande spannmåls-
brist förbjuda husbehovsbränning för kortare tid. Det
brännvinsförbud, som ständerna icke av några föreställningar,
någon hungersnöd, låtit förmå sig att bifalla, så länge de voro
maktägande, det hade de nu helt och hållet lämnat i
konungens skön att utfärda. Bönderna hade dock endast
genom konungens personliga ingripande kunnat förmås att
ge med sig. »Det vore ömt att binda munnen till på oxen,
som tröskar, ty arbetaren är sin lön värd. Den saft, som pres-
sas av jordens avel, skördad i bondens anletes svett, den vore
han berättigad att få smaka», och »ett måttligt bruk av bränne-
vin vore bondens bästa kur och apoteque». Så resonerade
de gode odalmännen över nästan hela linjen. Anders Tor-
björnsson yttrade, att folket i hans landsort »ansåg denna
förfriskning numera nästan oumbärlig» under sitt fiske och
STATSVÄLVNINGEN 1772. 49
isynnerhet under sillsaltnings tiden. Han »beklagade, att han
näppeligen tordes resa hem, ifall så händer, att dess fattige
hemmavarande fiskare ej till nödtorft få nyttja denna vara».
Med kraft ingrep regeringen även på flere andra sätt mot
hungersnöden, framför allt genom att köpa in spannmål från
utlandet och dela ut. Men det förslog icke. På vintern blev
nöden i somliga landskap så svår, att folket måste stilla sin
hunger med bark, knoppar och halm. Värst var tillståndet i
Dalarne och Dalsland. Från dessa trakter inrapporteradcv det,
att soldaterna voro så utmattade av svält, att de under öv-
ningar ramlade omkull. På somliga ställen blevo bönderna i
sin förtvivlan och sitt hat mot frälsemännen uppstudsiga.
Frälsebönderna rotade sig tillsammans och vägrade att er-
lägga skatter, dagsverken och körslor. I Savolax och på en
del andra platser måste regeringen t. o. m. använda vapen-
makt mot dem.
Lyckligtvis gav sommaren 1773 en god skörd, och tack
vare den övervanns en av de svåraste nödårstider, som svenska
folket någonsin genomgått. Dödligheten till följd därav var
den största, som förekommit i Sverige, allt sedan tabellverket
upprättades, och dess följder äro än i dag märkbara.
Den 9 september åtskildes ständerna. I själva riksdags-
beslutet uttalades tacksägelser till konungen, som »genom
sitt mannamod frälsat sitt rike på brädden av dess undergång
och krossat de bojor, som tryckte fria medborgare». Med
sådana känslor såg svenska folket »frihetens» tid lykta.
Men ryske ministern i Stockholm klagade i sina depescher
bitterligen över sina forna vänners falskhet, de där nu upp-
trädde med den vita bindeln om armen och ej ens vågade
besöka honom. Han kände sig så ensam och övergiven.
Hans hopp stod till att man med hjälp av ryska, danska och
preussiska deklarationer skulle kunna lyckas anstifta uppror
i gränsprovinserna: i Finland, Pommern och Skåne. Detta
föreslog han både sin egen regering och de främmande mini-
strarne. Ja han yrkade på sådana tvångsåtgärder från rysk
sida som att förbjuda all spannmålsexport till det hung-
rande Sverige.
4 — 20i:iiU. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII.
50 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
Det är ingen fråga om att ej 1772 års statsvälvning i och
för sig var ett ont liksom alla andra statskupper och re-
volutioner, liksom all blodsutgjutelse och alla våldshand-
lingar över huvud taget, liksom giftet, som läkaren måste
tillgripa för att fördriva ett värre ont ur den sjuka kroppen.
Man kan ej annat än beklaga, att det lovande arbete på de
sociala motsatsernas utjämnande, som Mössorna påbörjat,
därigenom blev avklippt. Men ändå smärtsammare är det
att bevittna, hur det parti, som skulle leda reformarbetet,
till den grad vanskötte riksstyrelsen i övrigt, att både den
enskildes välfärd och statens bestånd svävade i största fara.
Man måste beklaga, att en korporation lika väl som en individ
har så svårt för att bruka makten med måtta, när den blir
allsmäktig. Man måste beklaga, att den gärna visar be-
nägenhet att upplösa sig i en samling egoistiska individer,
vilka var och en söka tillskansa sig och de sina största möj-
liga fördelar. Enstaka upplyftande exempel på oegennytta
räcka icke till för att bryta regeln. Vad man alltså ytterst
måste beklaga är den mänskliga egoismen, som vållat och
vållar så många olyckor, så många brott, så mj^cken blodsut-
gjutelse, därest den ej hålles i schack genom en kraftig mot-
vikt.
Det är ju möjligt, att det offentliga ordet i kraft av den
unga tryckfriheten med tiden skulle kunnat växa sig starkt
nog att utöva kontroll på statslivet och bilda motvikt mot
de härskandes egoistiska böjelser. Men även om så varit
fallet, så är det säkert, att Sveriges yttre läge vid denna tid
var sådant, att vårt land icke hade tid på sig att genomgå en
långvarig inre kris. De kämpande huvudpartierna hade bägge
låtit främmande makter få alltför stort insteg i Sverige för att
kunna lösgöra sig från det farliga greppet. Och när ett lands
självständighet står på spel, då måste räddningen från un-
dergång gå före allt annat. Då måste ont med ont fördrivas.
Litteratuir Gunnar Julin, Gustaf III och Jakob Magnus Sprengt-
porten (Historisk tidskrift för år 1903).
Händelserna i Kristianstad 1772. Anteckningar av
Johan Christopher Toll (Samlingar utgivna för
de skånska landskapens historiska och arkeologiska
förening av Martin WeibuU: IV; haft. kr. 1: 50).
Gunnar Suolahti, Sprengtportens statskupp och
andra essayer. Svensk övers.; haft. mark (finska)
12: 50.
EN RIKT BEGÅVAD MEN OLYCKLIG MAN. 51
En rikt begåvad men olycklig man.
MEDAN alla människors uppmärksamhet var riktad på
vad som timade i Sveriges huvudstad, hade den ur-
sprungliga men misslyckade revolutionsplanens upp-
hovsman, Sprengtporten, nästan blivit glömd. Dock icke av
Gustav. Han skrev till honom ett brev, vari han redogjorde för
skälen till att han måst på egen hand utföra statsvälvningen,
och försäkrade, att detta ingalunda minskade hans tacksam-
het, vilken han ej skulle dröja att bevisa i gärning. »Det är
Eder, näst Gud», skrev han i översvallande glädje, »som jag
har att tacka för mitt rikes räddning. Utan Eder skulle jag
aldrig vågat företaga detta verk.»
Först den 30 augusti hann Sprengtporten fram till Sand-
hamn. Där möttes han av ett nytt brev från konungen med
uppmaning att segla upp till Stockholm och landstiga vid
Skeppsholmen, där konungen i hela huvudstadens åsyn ville
mottaga honom såsom sin och statens räddare. Men envis
motvind gjorde det omöjligt för Sprengtporten att arbeta
sig fram längre än till Dalarö. Där mötte honom Tersmeden.
Amiralen hade erbjudit sig alt fara dit, då han hörde på ko-
nungen, att denne var orolig för Sprengtporten, »som intet
var någon sjöman» ■ — orden äro naturligtvis amiralens.
Tersmeden berättar om sitt möte med honom den 6 sep-
tember: »Jag träffade honom på gästgivaregården. 'Hur mår
kungen?' frågade han, i det han embrasserade ^ mig och
utbrast i de horriblaste exclamationer' över fartygen. Han
hade nu 16 dagar varit från Sveaborg.
Änteligen fick jag honom litet sansa sig från dess gruveliga
svordomar och utlåtelser. Länsman fick hans stränga be-
fallning att till i morgon bittida skaffa så många vagnar
som möjligt.» Tersmeden berättade nu för Sprengtporten
om händelserna i Stockholm, och denne »beklagade sitt
vidriga öde att ej fått deltaga uti ett så stort företagande».
Följande morgon kom skjutsen, 32 vagnar stark, så att
en stor del av manskapet kunde få tura om att åka, och
' Omfamnade. — ^ Utrop, utgjutelser.
52 GUSTAV lIi:S LYCKLIGA TID.
så gick marschen landsvägen fram. En halv mil utanför
Skanstull var konungen Sprengtporten till mötes och dubbade
honom på stället med dragen värja till kommendör av svärds-
orden.
Den gustavianske memoarförfattaren Adolf Ludvig Hamil-
ton gör härvid den reflexionen, att det var nära galgbacken,
som konungens värja sålunda blottades för Sprengtportens
skull. »Ett helt olika svärd hade här blivit blottat i helt olika
avsikt, om lyckan varit oblid», tillägger han. Kort därpå
blev Sprengtporten utnämnd till generallöjtnant och chef
för gardet efter Axel von Fersen.
Även de övriga, som vågat liv och ära för statsvälvningen,
fingo ymniga vedermälen av konungens tacksamhet: Helli-
chius adlades med namnet Gustafsschiöld och befordrades till
överste. Toll utnämndes till ryttmästare. En mängd offi-
cerare befordrades till högre grader. Gardets officerare avan-
cerade allesammans två steg på en gång, så att fänrikarne
blevo kaptener, löjtnanterna majorer o. s. v. Underoffi-
cerarne hugnades med medaljer och livstidspensioner, man-
skapet med en dukat var.
Sprengtporten var dock aldrig riktigt nöjd med sina be-
löningar. Hans äregirighet var sårad genom att han kommit
för sent. Nu framstod ju konungen ensam inför all världen
som revolutionens hjälte. Den nyvordne generallöjtnanten
och kommendören gick och grämde sig och blev sur och bitter.
Överallt vädrade han intriger och förföljelse, och i sin själv-
biografi skriver han, att det var, »liksom hade hela världen
conspirerat emot mig». En dag på våren 1773 tog sig hans
misstänksamhet utlopp i en avskedsansökan, åtföljd av
bittra förebråelser mot konungen. Men Gustav, som kände
sin man, tog saken lugnt och fick honom att ta reson, dock
blott till en tid. Misstankarna vaknade igen, och en struntsak,
ett slagsmål mellan sardister och hans dragoner, gav anledning
till en ny avskedsansökan, ett år efter den första. Dessför-
innan hade han varit i tvist med gardesofficerarne och er-
bjudit sig att duellera med dem allesammans så långt han
orkade.
Sprengtporten kom i allmänhet lätt i utmaningstagen.
Bland hans efterlämnade papper finns en liten karakteri-
stisk biljett, som han skrivit till obekant adressat. Den har
EN RIKT BEGÅVAD MEN OLYCKLIG MAN. 53
följande kraftiga formulering: »Du infama niding! Om du
har så mycket hjärta i ditt bröst, som du har infamie i din
själ, så möt mig i skogen emellan Solna kyrka och Norrtull
på själva landsvägen kloekan precis halv 3 i dag eftermiddagen
att med värjan eller pistolen i näven försvara dina infama
gärningar och därföre få din förtjänta lön! Tag bägge
delarna med dig, och om någon vill vara din sekundant, så
låt honom följa med, men ej mer än en, ty flera tager jag
ej med mig! Om du ej kommer, så deklarerar jag dig för
en infam Jeanfoutre för hela världen. Brevbäraren kan säga,
vem jag är.»
Sprengtportens nya avskedsansökan var ej mindre sårande
för konungen än den förra. Generalen förebrådde Hans
Maj:t i indirekta ordalag både orättvisa och otacksamhet.
Med fullt fog sade Gustav till Karl Fredrik Scheffer, att han
nu i »halvtannat år tålt av Sprengtporten vad en enskild
man icke skulle tåla». Men konungen visade alltjämt samma
beundransvärda tålamod. Han återställde ansökningen och
besvor i ett brev generalen att taga sitt förnuft till fånga och
ej förstöra sin framtid. Sprengtporten insåg återigen, hur
illa han burit sig åt, och bad om förlåtelse. Men vid sin
avskedsansökan fasthöU han med finsk envishet. — Nu måste
hans anhållan beviljas. Det var med tungt hjärta, konungen
tog det avgörande steget. Men han tilldelade honom ej blott
den lagliga pensionen utan dessutom en särskild pension av
30,000 daler s. m. årligen. Det var sannolikt den största pen-
sion, som dittills förekommit i Sverige. Härom underrättade
han Sprengtporten genom ett nytt brev, vari han försäkrade
generalen om sin oföränderliga vänskap och tacksamhet
och förklarade, att det var honom ensam näst Gud, »som den
äran tillkom att hava frälsat vårt gemensamma fädernes-
land». Men Sprengtporten skickade tillbaka pensionsbrevet
och anhöll som en nåd, att konungen ville nedsätta belop-
pet till en ringa summa. Gustav Hl lät dock ej rubba sig
från sin föresats att belöna sin medhjälpare kungligt, och
generalen bekvämade sig slutligen till att uppbära pen-
sionen.
Med en avskedsaudiens under tårar å ömse sidor slutade
förbindelsen mellan Gustav Hl och hans förnämste medhjäl-
pare vid revolutionen efter att ha varat i knappa två år.
54 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
Sprengtportens utomordentliga gåvor hade ännu länge bort
komma Sverige till godo, ty han var dock endast 47 år gammal.
Men det var hovets hala tiljor, som bragt honom på fall.
Hovlivets av intriger mättade luft var farlig för en av naturen
så misstänksam man. Själv kände han också vid sin utnämning
till gardeschef från första stund, att »hovlevnaden», såsom han
säger, »ej passade ihop med min smak för arbete, och att jag
dessutom saknade hos mig de talanger, som erfordrades för
en man uti en så lysande post i den stora världen. Jag gav
konungen därför tillkänna mitt bekymmer i den delen och
undanbad mig denna stora nåd, men herrn ansåg detta såsom
en blott modestie.»' Gustav lät ej rubba sig i sin föresats,
ty dels hoppades han, att den kraftfulle Sprengtporten skulle
rycka upp disciplinen inom det regemente, som borde tjäna
till föredöme för de andra, dels ville han på den viktiga
posten som chef för sina livtrupper ha en man, som visste
med sig, att hans egen existens berodde av att statsvälv-
ningens resultat bleve beståndande.
I ensamheten efter sitt avskedstagande gick Sprengtpor-
ten och bara grävde och grävde i sig själv och silt för-
flutna liv. Allt bittrare blev han till sinnes, och bitter-
heten tärde på hans hälsa, som blivit rubbad genom en svår
blessyr i vänstra axeln, vilken han fått i pommerska kriget.
Det hade dröjt över ett år, innan den läktes, och sedan
gick den ideligen upp igen. Vid samma tillfälle hade han
också fått en nervchock, och som minne av vad han genom-
gått drogs han med hj ärtlidande och spasmer. Han levde i
en ständig ångest för att hans hjärta skulle brista. Älusik
var det enda, som förmådde döva hans plågor. En badresa,
som han företog till Aachen och Spa, förmådde icke hjälpa
för ett ont, som satt så djupt. Han återkom därifrån på
hösten 1774 sjuk till kropp och själ. Han bosatte sig på Bi-
skopsudden på Djurgården och levde där som enstöring,
ruvande över sin förfelade levnad. Konungen besökte honom
dock en och annan gång och försökte skingra hans dystra
tankar.
^ Blygsamhet.
EN RIKT BEGÅVAD MEN OLYCKLIG MAN. 55
År 1781 fick han en ny anledning att frossa i bitterliet ocii
förgrämdliet. Han inlcom då med en ansölcan att, vid sidan
av den stora pension lian åtnjöt av konungen, även erhålla
av arméns pensionskassa så väl pension som ersättning för
sitt översteackord. Kassans styrelse avstyrkte på goda grun-
der bådadera, men konungen biföll Spren*gtportens ansökan
med den egenhändiga förklaring, att generalens förtjänster
vore så utmärkta, att han stode över alla regler. Sprengt-
porten fann det i resolutionen begagnade ordet »utmärkta»
tvetydigt och önskade ett annat uttryck. Även det beviljades.
Men inte ens nu var han nöjd. Resolutionen var i alla fall
skymflig för honom, påstod han och misstänkte, att konungen
med avsikt begagnat tvetydiga ordalag. Nu duggade det
inlagor, och konungen orkade till slut ingenting annat göra
med dem än lägga dem till handlingarna. Då började Sprengt-
porten i sina skrivelser inblanda hotelser: Gud skulle hämnas
hans lidande; han ville avstå från allt, vad han av konungen
mottagit, och flytta utrikes m. m. Till sist blev han alldeles
ursinnig och inlämnade på hösten 1783 till konungen ett brev,
vilket torde vara en av de oförsyntaste skrivelser, som ostraffat
avgivits till en konung. Han skyllde där sitt livs stora olycka
på att han riskerat sitt huvud »för att skaffa mera makt åt
en orättvis och grym härskare, som lönat mig därför med att
förbittra min levnad och taga livet av mig. Jag önskar»,
utropar han, »att minnet av Er grymhet aldrig lämnar Er
utan varje stund för Er framkallar bilden av en döende gubbe,
mördad på vägen till sin dödsbädd av en barbarisk hand.»
På högre ort fruktade man nu för att han skulle ta sig för
några brottsliga handlingar och lät övervaka hans göranden
och låtanden.
Ibland kom han upp på slottet och uppträdde så konstigt,
att man ej kunde tro annat, än att hans förstånd var rubbat.
En gång infann han sig i drabantsalen, klädd som en kväkare i
en lång igenknäppt vit rock och med håret vilt och tovigt.
Ängslig, att han ej skulle bli mottagen, gick han garderobs-
vägen och lade sig mitt i trappan, så att de passerande måste
kliva över honom. Efter två timmars väntan fick han audiens
i lilla sängkammaren. Knappt hade han kommit in, förrän
han kastade sig på knän och ansikte ned för konungens fötter,
och det upprepade han flere gånger. Gustav sökte få honom
56 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
att taga reson, men när konungen hållit på därmed i en hel
timme utan resultat, måste han själv gå för att bli av med
den efterhängsne vettvillingen. Dagen efter audiensen skrev
Sprengtporten ett förtvivlat och rörande brev till konungen,
som svarade i tröstande ordalag.
Självplågare, som den en gång så käcke krigaren blivit,
älskade han att tala om sig som döende. Vilket i längden
verkade enformigt, eftersom hans livstråd höll ända till
1786.
Inför åsynen av Sprengtportens nattsvarta otacksamhet
mot Gustav III känner man till en början en hjärtlig mot-
vilja mot mannen. Men tränger man närmare in i hans själs-
liv, så förbytes antipatin i övervägande grad till medkänsla
med en djupt olycklig människa. Med fin psykologisk blick
konstaterar Schiick, att på bottnen av Sprengtportens ore-
sonliga uppträdande ligger en självanklagelse för att han varit
tanklös i sina beräkningar, då han gjorde upp sin revolutions-
plan, och lättsinnig i sitt utförande av den. Han kände med sig,
att det var därför, som planen misslyckades och han själv
ej fick vara med om framgången. Men denna självanklagelse
tystas alltid ned av en annan inre röst, som kommer från
mannens gränslösa ärelystnad. Och så rasar i hans själ denna
kamp mellan hans bättre och sämre jag, som slutar med att
sönderslita honom. Självanklagelsens demon säger honom,
att han i själva verket ingen belöning förtjänat, och varje
hedersbevisning från konungens sida verkar därför som en
tyst förebråelse. Men så mycket högre ropar då ärelystnaden
på erkännande, på ärebetygelser och åter nya ärebetygelser
för att tysta ned självanklagelserna. Dessa taga dock över-
hand och övergå till förföljelsemani. I varje person, Sprengt-
porten möter, ser han en anklagare och vedersakare.
Sprengtportens öde skulle nog aldrig gestaltat sig så olyck-
ligt, om han ägt en själsgod och förstående kvinna vid sin
sida. Men nu fick han gå där ensam och rota i sig själv utan
något, som avledde hans tankar åt annat håll. Han yttrar
sig om detta ämne i sin självbiografi sålunda: »Inklination^
' Böjelse.
GUSTAV AVVÄNDER GRANNARNES HÄMND. 57
för det vackra könet var hos mig medfödd. Men det var
allenast i mina första ungdomsår, som jag hade tillfället att
rätteligen lära känna denna passion. Fattigdom, en trög
lycka och isynnerhet trägna arbeten hindrade mig sedermera
att efter min önskan frekventera fruntimmerssällskaper.
Jag måste i stället låta mig nöja med sådana små bonne-
fortuner,^ som i hast och utan svårigheter voro att tillgå, utan
all attachement.-'' Men i längden ådrog jag mig härigenom en
ovana och därav följande géne eller timidité'^ uti fruntimmers-
sällskaper, av vilken jag i framtiden hade mycken olägenhet.
Detta levnadssätt överensstämde emellertid bäst med min
böjelse till arbete och allvarliga sysselsättninger.»
Gustav avvänder grannarnes hämnd.
KATARINA II, »Rysslands stolta fru», rasade över Gu-
stav III:s oväntade tilltag att försöka undanrycka henne
det säkra rovet. Tills vidare måste hon dock hålla god
min, ty Rysslands stridskrafter voro sysselsatta i Turkiet
och Polen. Men blott tills vidare — sannerligen ... På Ryss-
lands vink höllo sig även Danmark och Preussen stilla —
tills vidare.
Men bägge dessa makter förklarade sig beredvilliga att
tillsammans med Ryssland ingripa med vapenmakt mot den
konung, som vågat ändra Sveriges författning, och Fredrik II
rådde i skarp ton- sin systerson att förekomma det hotande
dråpslaget genom att frivilligt avstå den makt, han vunnit
med sitt »upptåg». Men Gustav svarade sin morbror med ett
brev, som ursprungligen uppsatts av Anders Johan von Höp-
ken, en gång för många år sedan författare till den berömda
»nationella förklaringen».^ I detta brev lät Gustav sin mor-
bror veta, att han hade för ögonen det föredöme, som konung
Fredrik själv en gång gav, då Europa sammansvurit sig till
hans undergång. »Jag hoppas», heter det, »att Ni skall i mig
* Erotiska förströelser. — - Verklig kärlek. — ^ Förlägenhet eller
blygliet. — *Se bd VI: sid. 69.
58 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
igenkänna Edert eget blod.» Ty så kär morbroderns vänskap
än vore honom, så vore dock hans aktning honom ändå dyr-
barare.
Lovisa Ulrika var eld och lågor för sin son, vars revolutions-
bragd hon beundrade. På de varnande brev, som även hon
fick från Fredrik II, svarade hon, att hon skulle själv försvara
Pommern — det land där hon för tillfället vistades — mot
sin egen bror. »Ni skall intaga det — jag tvivlar ej därpå,
men det skall ske på bekostnad av mitt blod, och jag skall
intill sista andetaget visa mig värdig Eder.» I sin iver ville
hon nödvändigt stanna i Stralsund för att själv leda försvaret
och kunde endast med största möda övertalas att resa hem
till Stockholm.
Det märktes på Fredriks följande brev, att hans släktingars
beslutsamma hållning imponerat på honom. Tonen var nu
mera dämpad. Han blott rådde Gustav till hovsamhet och
lovade att söka lugna ryska kejsarinnan, ett löfte som han utan
tvivel också har hållit. Ty han var själv numera ytterst ange-
lägen om att för egen del bevara freden.
Mycket berodde nu på hur Sveriges konung skötte sig i
denna farliga tid. Han skyndade att sätta den mest hotade
landsändan, Finland, i försvarsskick, så långt de knappa till-
gångarna medgåvo. Och i anledning av Danmarks rustningar
företog han på hösten 1772 krigiska demonstrationer på
gränsen mot Norge, varigenom han avtvang danska rege-
ringen en skriftlig försäkran, att den aldrig haft för avsikt
att störa freden. Därigenom hade han gjort det så gott som
omöjligt för grannen att med heder anfalla Sverige, men å
andra sidan gjorde de svenska krigsrörelserna ingalunda slut
på Danmarks rustningar, tvärtom. Det vilar över denna lik-
som över mången annan episod i Gustav III:s historia ett
drag av äventyr, som står i samklang med konungens egen
oroliga ärelystnad. Hans livliga fantasi fylldes nu av förhopp-
ningar om lysande framgångar. Kanske skulle han kunna
lösrycka Norge från Danmark. Han byggde därvid på det
missnöje med danskarnes övervälde, som han trodde sig ha
funnit i Norge. Hans förnämste sagesman därvidlag synes
ha varit landshövdingen i Närke och Värmland, J. A. Hamil-
ton, som i några år underhållit förbindelser med flere norr-
män och själv, förklädd till bergsman, spionerat i grannlandet.
GQSTAV AVVÄNDER GRANNARNES HÄMND. 59
Konungen skall också ha på Ekolsund mottagit en norsk
bonde, som bar det mäktigt klingande namnet Starkodder
och ansågs vara ett slags talman för missnöjda landsmän.
Men allt det där var nu nästan bara såpbubblor.
En viktig åtgärd för att stärka Sveriges ställning var det
kraftiga arbete på utvecklingen av sjöförsvaret, som snart
började. En stolt örlogsflotta uppväxte, och skärgårdsflottan
ökades. Men mera respekt väcktes hos de närgångna vid
åsynen av att svenska folkel stod samlat i endräkt
kring sin konung, så att ej mer någon utsikt fanns för
utlänningar att blanda sig i Sveriges livsangelägenlieter.
Alla ryska regeringens försök att inom vårt land framlocka
en resning till återställande av »friheten» misslyckades jäm-
merligen.
Sverige hade visat, att det ville och kunde räddas.
En stark känsla för den enskildes plikter mot samhället
fanns, trots all partisöndring, kvar på bottnen av den svenska
folksjälen. Det var den stora olikheten med Polen, som ända
in i det sista varit söndrat inom sig självt och därför också
blev styckat. Starkt i känslan av nationens stöd förde
Gustav ett manligt språk mot de grannar, som ville tvinga
honom under oket. Han betonade med skärpa, att Sveriges
statsskick var en angelägenhet, som rörde Sveriges konung
och folk men ingen annan, och han förklarade sig besluten
att »försvara sig mot vemhelst som ville angripa honom».
Gustav hade i utrikespolitiken en god hjälp i sin kansli-
president Ulrik Scheffer. Schefftr hade i unga dar ut-
märkt sig i fransk krigstjänst men sedan gått över till den
diplomatiska banan. Ulrik Scheffer var icke något snille. Han
ägde varken Höpkens vältalighet och lärdom eller Fersens
lysande egenskaper eller sin bror Karl Scheffers livlighet,
men han hade ett ovanligt sunt och säkert omdöme och en
grundlig människokännedom. Hans försiktighet och trygga
lugn verkade välgörande på den livlige, orolige konungen.
Förhållandet mellan dessa båda statsmän har, frånsett flere
olikheter, ett välbekant motstycke i Sveriges tidigare hi-
storia.
För den svage är klokhet och fintlighet ett av de bästa
vapnen. I detta var Scheffer en mästare, och han fick i sin
konung en lärjunge, som gjorde ovanligt snabba framsteg.
60
GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
Ulrik Scheffer. Samtida målning.
Det var tydligt, att Gustavs lust och fallenhet låg åt ut-
rikespolitiken. Hans skarpa blick och hans förslagenhet sam-
verkade med hans förställningskonst till att göra honom till
en skicklig diplomat.
En vän hade Sverige också — det var Frankrike, vars
regering ej ville låta Ryssland och Preussen bli för mäktiga.
Därför fick Sverige franska subsidier att därmed stärka sitt
GUSTAV AVVÄNDER GRANNARNES HÄMND. 61
försvarsväsen. Franska regeringen lovade även väpnad hjälp
vid behov och lät sina sändebud i Petersburg, Berlin och
Köpenhamn avge förklaringar, att ett angrepp på Sverige
skulle medföra krig även med Frankrike.
På våren 1773 väntade man emellertid i Sverige var dag
ett krigsutbrott. Ryska trupper stodo samlade på gränsen
mot Finland, och ryska flotteskadrar voro färdiga att ut-
löpa. Men Katarina fick nya svårigheter både med Turkiet
och med Polen och fann i anledning därav för gott att ännu
en gång uppskjuta angreppet mot Sverige. Hon fick nöja sig
med att instruera Österman att göra vad han kunde för att
bland svenska folket framkalla missnöje mot Gustav III.
År 1774 hemkallade hon honom men gav honom till efter-
trädare en herre vid namn Simolin, vilken förut såsom lega-
tionssekreterare på von Korffs och Panins tid gjort sig känd
som en första rangens ränksmidare. Den kvicka hovdamen
Ulla Fersen sade om honom, att »han såg ut som en lakej,
som blivit kammartjänare». Simolin lyckades köpa en del
samvetslösa personer bland de svenska statstjänstemannen.
Den värdefullaste av dem var presidenten i statskontoret
Boye, som även var ledamot av försvarskonmiissionen.
Han hade redan under frihetstiden stadgat rykte för att
sälja sig åt den, som betalte bäst. Mot 5,000 daler k. m.
i månaden inrapporterade han till Simolin allt sådant rö-
rande finanserna, försvarsverket och en hel del andra saker,
som kunde vara av vikt för ryska regeringen att följa med.
Men trots alla syndapengar råkade Boye år 1778 på obestånd
till följd av misslyckade affärsspekulationer, måste göra
cession och begära avsked från sitt ämbete. Därmed slutade
denne representant för det sämsta i frihetstidens offentliga
liv sin politiska bana. B^ör Ryssland var hans fall en oer-
sättlig förlust. Efter denna tid måste dess sändebud nöja
sig med underordnade personers mindre värdefulla tjänster.
*
När Ryssland sluthgen fick fred med Turkiet, skakades
tsardömet av ett farligt kosackuppror, som ytterligare för-
62 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
svagade dess krafter för en lång tid framåt. Men alltjämt
fick Gustav vara på sin vakt vid rikets östra gräns.
För att åstadkomma ett vänskapligare förhållande till
grannen var han länge betänkt på att göra Katarina ett
personligt besök i Petersburg. På sommaren 1777 satte han
planen i verket. De båda suveränerna »utbytte de varmaste
och uppriktigaste känslor», heter det i den officiella berättelsen
om deras möte — det hade man ju så lätt att tro, eftersom
Gustav III genom sin statsvälvning tillfogat Katarina det
kännbaraste nederlag, hennes politik ännu liditl Kejsarinnan
visade sig emellertid smickrad av konungens besök, men hans
svaghet för det lysande var ett tacksamt ämne för hennes
vassa skämt. Hon överhopade honom med hedersbetygelser
och samtalade mycket med honom, men Gustav lyckades
aldrig, trots uppbjudande av all sin tjusningsförmåga, av-
locka henne något som helst godkännande av 1772 års stats-
välvning.
De båda suveränerna kommo överens om att underhålla
vänskapen genom en förtrolig brevväxling, som pågick några
år framåt. Gustav uttalade i dessa brev den beundran, som
»tidevarvets ej blott största utan även älskvärdaste kvinna»
ingivit honom. På hans förslag kallade de varandra »bror»
och »syster», och allt var så väl så. Men så snart »bror» sökte
föra tankeutbytet in på politiken, slog »syster» bort vinken
med skämt: Vad skulle bror och syster göra för figur, om
pappa Scheffer och pappa Panin — den ryske utrikesmiini-
stern — toge dem i förhör och hotade med riset?
Katarina hade endast uppskjutit sin hämnd till ett lägligare
tillfälle. Och Simolin instruerades att försäkra »de välsinnade»
i Sverige, att hans kejsarinna icke förblandade artigheter
suveräner emellan med statsintressen. På en vink av den
gamla frihetens vänner vore Ryssland redo att inblanda sig
i Sveriges inre förhållanden i egenskap av garant för 1720 års
regeringsform. Simolin försågs också med penningmedel för
sin agitationsverksamhet.
Det närmande, som Gustavs personliga påtryckning ej
lyckats ernå, skulle däremot gemensamma politiska intressen
GUSTAV AVVÄNDER GRANN ARNES HÄMND. 63
till en tid åstadkomma. Anledningen blev det stora världs-
krig, som år 1778 utbröt mellan England och Frankrike, tidens
förnämsta sjö- och kolonialmakter. Frankrike imderstödde
därvid Englands kolonier i Nordamerika i deras frihetsstrid,
och den väldiga kampen fördes i tre världsdelar och på alla
jordens hav. Som vanligt, när de stora slåss, fingo de små
sitta emellan. En mängd neutrala handelsfartyg blevo upp-
bringade av engelska kapare under förklaring, att de förde
krigskontraband, eller att lasten var fransk egendom. De
svenska affärsmännen och redarne anropade sin regering om
hjälp.
Svenska regeringen vände sig då till Ryssland och föreslog
ett förbund till skydd för den neutrala sjöfarten. Till Gustav
III:s glädje fick han ett åtminstone delvis tillmötesgående
svar. Visserligen avböjde Panin tanken på ett formligt för-
bund, men han var villig till samverkan utan fördrag,
och på våren 1779 avtalades en »concert» mellan Sverige och
Ryssland. På sommaren detta år kryssade en storsvensk
eskader under hertig Karls befäl i farvattnen mellan Jylland,
Norge ochDoggers bank för att skydda sjöfarten mot kaperier,
och dessutom konvoj erades handelsskeppen av krigsfartyg
ända ned till Gibraltarsund. När Gustav lät sitt sändebud
i London tala om, att Sverige kanske skulle nödgas använda
fregatter för att skydda sina handelsfartyg, hade den engelske
premiärministern i frän ton frågat: »Ursäkta, men vem skall
konvoj era fregatterna då?» Men faktiskt visade det havs-
behärskande Storbritannien efter detta betydligt större hän-
syn mot vårt land. Engelska regeringen befarade näm-
ligen, att Sverige i annat fall skulle drivas över på dess fien-
ders sida.
Följande år var Ryssland villigt att gå ändå längre och
föreslog både Danmark och Sverige formligt förbund till
skydd för handeln. Anledningen var kejsarinnan Katarinas
förbittring över att några ryska skepp blivit tagna av spanska
kapare — Spanien deltog nämligen i kriget på Frankrikes
sida. Så kom det på sommaren 1780 både till ett ryskt-danskt
och ett ryskt-svenskt förbundsfördrag. Därpå utfärdade de
tre nordiska regeringarna likalydande deklarationer angående
neutrala makters sjöfart och handel i krigstid. Däri hävdades
den grundsatsen, att neutrala skepp äga rätt till fri kustfart
64 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
på krigförande länder, och att »fritt skepp gör fritt gods»
med undantag för krigskontraband. I folkrättens historia
göra dessa humana och rättvisa grundsatser epok, och hedern
därför tillkommer till stor del Gustav III och Scheffer,
Under de närmast följande åren biträddes också neutralitets-
förbunden av nästan alla neutrala stater i Europa.
I kraft av förbundet kryssade svenska, danska och ryska
eskadrar under åren 1780 — 82 i Östersjön för att hävda de
neutrala grundsatserna. Under neutralitetsvakthållningen
inträffade år 1781 den sorgliga händelsen, att linjeskeppet
Sofia Albertina förliste i en svår storm utanför ön Texel
på Hollands nordkust. Det hade flere dagar varit hårt väder
och tjocka, och fartyget hade kommit ur kursen. På aftonen
den 20 augusti varskodde utkiken en lanterna, som man trodde
tillhöra ett fartyg i lä. I stället var det landfyren på Helder
vid inloppet till Zuidersee. Klockan V- 9 lodade man och fick
14 famnars djup, men kl. 9 hade man endast 3\'2 famnar.
Strax därpå stötte skeppet så hårt, att rodret fastnade i
sanden. Nu ljuder kommandoropet: »Kapa masterna!» Men
innan ordern hunnit utföras, har fartyget vräkt över så våld-
samt, att styrbords sida blivit krossad. Folket äntrar då upp
på babords reling, men de förfärliga brottsjöarna slå sönder
skrovet bit för bit, och för vart stycke, som havet rycker till
sig, följer en klunga av de skeppsbrutna med. Några få
lyckas klamra sig fast vid spillror av skrovet, och av dem
bli 31 man med stor svårighet räddade av några holländ-
ska örlogsfartyg. Hela den övriga besättningen, inalles
419 man, däribland chefen och samtliga officerare, äro ha-
vets rov.
?Iemma i Sverige framkallade sorgebudet om olyckan en
ahmän förstämning. Enda trösten var, att något sådant
icke inträffat på fyrtio år.
En månad därefter inlopp en rapport av glädjande art.
Det var från major Christernin, som med fregatten Svar-
ta Örn konvoj erade några svenska handelsfartyg. Han blev
vid inloppet till Engelska kanalen prejad av en engelsk
eskader, bestående av två fregatter och en kutter. Christier-
nin uppgav då sin fregatts namn samt upplyste, att handels-
fartygen voro svenska och tillhörde hans konvoj.
GUSTAV AVVÄNDER GRANNARNES HÄMND. 65
När engelsmännen emellertid gjorde min av att vilja visi-
tera konvojen, förklarade Christiernin, att han ej kunde tillåta,
att någon främmande gick ombord på handelsfartyg, som
stodo under hans befäl, och försäkrade på hedersord, att
dessa icke förde kontraband. Men den engelske eskaderchefen
lät svara honom, att han hade sin konungs befallning att
»utan undantag visitera alla fartyg». Härtill genmälde Chris-
tiernin, att han hade »lika höga order att sådant icke tillåta».
Därför ämnade han, ehuru underlägsen i styrka, »möta våld
med våld». Därpå lät han slå larm 'och lade sitt fartyg vid
sidan av den främsta engelska fregatten »för att låta denna
tydligt veta sitt uppsåt», såsom han skriver i sin rapport.
Då engelsmännen i alla fall gjorde min av att vilja visitera,
gav Christiernin den närmaste fregatten en bredsida. Nu
fingo engelsmännen klart för sig, att den svenske majoren
inte var att leka med. De lämnade honom i fred och läto
honom fortsätta med sin konvoj till resans mål.
Detta trakasseri mot en konvoj under neutral flagg var
den engelske eskaderchefens eget tilltag. Exemplet är blott
ett bland många på hur övermodigt och självrådigt sådana
herrar kunde uppträda.
Det kunde annars vara nog med de trakasserier, som vä-
der och vind vållade den tidens tungseglande krigsfartyg.
Som exempel på hur en fartygschef kunde få sträva för att
komma in i Engelska kanalen kan anföras, att major Erik
Klint, som med fregatten Illerim konvoj erade några handels-
fartyg på sommaren 1782, fick hålla på en hel månad, innan
han kunde slå sig fram till kusten vid Dover. Och ändå var
Klint en av flottans bästa navigatörer. Till följd av ansträng-
ningar i förening med brist på proviant och vatten var då
en tiondel av hans besättning sjuk och fem man döda. På
hemvägen sjuknade Klint själv.
De kostnader och förluster, som neutralitetsexpeditioner-
na medförde för vårt land, uppvägdes emellertid i rikt mått
av det uppsving, som vår handel och sjöfart tog under dessa
år. Exporten steg under tiden 1778-1782 med en tredjedel,
och importen, som dock betydligt understeg exporten, växte
med hälften. Isynnerhet tjänade Ostindiska kompaniet
nu grova pengar, tack vare att de krigförande ländernas
handel på Kina nästan avstannade, varför de kinesiska va-
5 — 204.164. Grimberg, Svenska folkets underbara oden. VII.
66 GUSTAV lli:s LYCKLIGA TID.
rorna föllo i pris på produktionsorten men fördyrades i Euro-
pa. Mest steg dock vinsten på frakthandeln, vars avkast-
ning fördubblades.
Neutralitetsvakten gav också svenska flottans befäl och
manskap en nyttig utbildning, och man fick tillfälle att un-
der mera krävande förhållanden än vanligt avprova nya
fartygstyper. Hur väl allt detta behövdes, framlyser av
hertig Karls brev till Scheffer, däri han beklagade sig över
skeppens ojämnhet samt officerarnes och manskapets brist på
sjövana. Han tackade Gud för att vi hade fred. Hade man
nu haft med fienden att göra, skulle det ha blivit ett ömkligt
skådespel. Men man kunde ej begära mycket av »en ovan
chef, som skulle kommendera en uti 20 års tid i linda liggande
flotta utan praktik». Befälet var till den grad oövat, att det
fanns fartygschefer, som knappast varit till sjös på tjugu
år; och flottans folk hade genom stillaliggande under den
långvariga freden blivit ovant vid faror och förlorat förmågan
att uppträda lugnt vid kritiska tillfällen.
Genom Gustav HIis och Scheffers fasta och bestämda
uppträdande till skydd för humanitetens och folkrättens
grundsatser växte också Sveriges politiska anseende, och
en ej mindre fördel för vårt land var det att ha kommit på
bättre fot med sina grannar, medan det på samma gång fått
tillfälle att göra sin gamle bundsförvant Frankrike en åter-
tjänst. Frankrike hade också från början drivit på Sverige
att arbeta för ett neutralitetsförbund, som kunde i någon
mån lägga hämsko på Englands rörelsefrihet.
Det förbättrade förhållandet mellan Sverige och Ryssland
avspeglade sig särskilt däri, att den mot vårt land hatfulle
Simolin blev hemkallad och fick till efterträdare den hov-
samme Musin-Puschkin, med vilken man var mycket
nöjd vid svenska hovet.
Kronan på Sveriges neutralitetspolitik var den handels-
traktat, som Sverige på våren 1783 — i samma veva som
fredsslutet — ingick med den unga nordamerikanska repu-
bliken. Så blev Sverige den första neutrala makt, som knöt
officiella förbindelser med Förenta staterna. Förhandling-
DET NYA STATSSKICKET. 67
arna hade förts i Paris mellan Creutz och Förenta stater-
nas sändebud därstädes, den berömde Benjamin Franklin.
Större kontraster kan man näppeligen tänka sig än Atis'
och Camillas skald och åskledarens uppfinnare, den genom-
praktiske, handlingskraftige amerikanen. Första gången Creutz
såg honom, frapperades han, liksom alla andra i Paris' sa-
longer, av »denna egendomliga gestalt i societeten» med sina
enorma glasögon och en pälsmössa, som gick ned på ögonen.
Men han fick snart den största respekt för den tystlåtne
mannen, som brukade »svara med tänkespråk, när man ta-
lade med honom». När Creutz började framkasta tanken
på ett vänskaps- och handelsfördrag med Sverige, »gav
Franklins vanliga flegma vika för den livligaste känsla»,
och han betygade sin aktning för Sveriges folk och dess ko-
nung. Som intresset för saken alltså var ömsesidigt, gingo
förhandlingarna lätt, och så tillkom detta fördrag, som bygg-
de på den grundval, Gustav III och Ulrik Scheffer strävat
att framlägga till den neutrala handelns skydd. Ett spe-
ciellt svenskt syfte var att bevara och utveckla den mark-
nad för järn i Nordamerika, varifrån Sverige under kriget
börjat uttränga England.
Litteratur: C. T. Odhner, Minne af riksrådet grefve Ulrik Schef-
fer (Svenska akademiens handlingar för år 1891;
haft. kr. 5:75).
Carl August Zachrisson, Sveriges underhandlingar
om beväpnad neutralitet åren 1778 — 80.
Arnold Munthe, Svenska sjöhjältar: del VI och
VII: 1; haft. tills. kr. 14:—.
Det nva statsskicket.
GUSTAV III hade sagt sig vilja med sin regeringsform
återställa Gustav II Adolfs statsskick, alltså draga
ett streck över både ständerväldets, enväldets och
rådsväldets tidevarv. En av grundtankarna i den nya re-
geringsformen har Gustav i sitt utkast angivit med följande
ord: »Despotism är var och en regering, i vilken verkställan-
de och lagstiftande makterna befinnas förenade, vare sig
68 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
hos en person eller hos vissa familjer eller hos församlingen
av alla medborgare.»
Hädanefter skulle den verkställande makten läggas
i konungens hand, men den lagstiftande makten vara
delad mellan konung och ständer. Ständerna ägde ensam-
ma beskattningsrätt, och utan deras samtycke fick
konungen icke börja anfallskrig. På detta sätt skulle
makten fördelas mellan konung och ständer.
Men ingen föreskrift fanns om tidpunkten för ständernas
sammankallande. Den berodde numera uteslutande av
konungens behag. Och mellan riksdagarna fanns ej längre
någon stark motvikt mot konungamakten. Ty rådet till-
sattes numera av konungen ensam och ansvarade endast
inför honom. Dess rättighet inskränktes till att råda men
ej regera. Och till på köpet var konungen endast i vissa
frågor tvungen att inhämta rådsherrarnes mening, så-
som angående rättsskipningen, angående fredsslut, stillestånd
och förbund samt vid tillsättande av högre ämbetsmän.
Vid avgörandet av justitieärenden hade konungen endast
två röster och utslagsröst. I fråga om fred, stillestånd
eller förbund var konungen skyldig att rätta sig efter rå-
dets mening endast ifall denna var enhällig. I övriga fall
beslöt konungen fritt.
Litteratur: Gustaf Vilhelm Vessberg, Om svenska riksdagen,
dess sammansättning och verksamhetsformer 1772 —
1809.
Gustav III som samhäUsförbättrare.
Reformer av myntväsen och näringsliv.
HUR skulle Sverige bli starkt nog att värna sin själv-
ständighet? Ständernas många olika försök hade
ändat med dryg statsskuld och ett i grund förstört
myntväsen. Myntväsendet behövde alltså först och
främst reformeras, såframt någon uppblomstring av närin-
garna skulle bli möjlig. Ett ordnat myntväsen vore att
likna vid »drivhjulet i ett urverk». Sedlarna hade visserligen
GUSTAV III SOM SAJMHALLSFORBATTRARE.
69
Johan Liljtiici anis. Målning av L. Pascli d. y.
stigit i värde en tid under Mössornas styrelse men sedan
sjunkit igen. Att inlösa dem med silvermynt till deras ur-
sprungliga värde var ej möjligt och skulle för övrigt icke
varit rättvist, eftersom de nu i mer än en mansålder faktiskt
gått från man till man under vida mindre värde.
Den man, som nu tog bördan av Sveriges förstörda finan-
ser på sina starka axlar, var Johan Liljencrants, som
av Gustav III förordnades till statssekreterare för finans-
ärenden och i själva verket blev Sveriges finansminister.
Han gick till sitt värv med grundliga kunskaper, förvärvade
70 GUSTAV IIi:s LYCKLIGA TID.
genom ett vaket studium av både tidens ekonomislia litte-
ratur och Sveriges speciella förhållanden. Av övertygelse
var han en varm vän av näringsfrihetens grundsatser. På
Liljencrants' inrådan beslöt konungen, att banken skulle
inlösa sedlarna till halva deras namnvärde. För att kunna
prägla de silvermynt, som härför behövdes, upptog Liljen-
crants ett utländskt silverlån. Räkningen efter daler silver-
mynt och kopparmynt upphörde, och rikets mynt räknades
numera i riksdaler specie, skillingar och runstycken. Riks-
dalerns silvervärde motsvarade fyra kronor. Så kommo reda
pengar åter ut i rörelsen, och därmed blev ett stadgat affärs-
liv möjligt till gagn för alla näringar.
Många svåra hinder hade emellertid Liljencrants att över-
vinna, ty en hel del inflytelserika affärs- och finansmän ar-
betade av alla krafter för egoistiska intressen, rakt motsatta
rikets. Rådet och de högre ämbetsmännen voro också avogt
stämda mot den nyadlade uppkomlingen, som i en hast växt
de myndiga herrarne över huvudet. Av Fersens memoarer
ser man bäst, hur fördomsfullt han bedömdes av aristokratin.
Man gjorde också mer än ett försök att störta den besvär-
lige mannen. Man skydde därvidlag icke ens att försöka
göra honom misstänkt för egennytta. Men i bröderna Schef-
fer hade han inflytelserika försvarare och bland ämbets-
männens medelklass många trofasta anhängare.
Mest betydde det dock, att Gustav med sin skarpa blick
såg, att hans finansminister var en man, på vilken man kun-
de fast lita.
Liljencrants å sin sida häpnade över den snabbhet och sä-
kerhet, varmed konungen satte sig in i det för honom alldeles
främmande ämnet, för vilket han egentligen innerst icke
hyste något egentligt intresse. Gustav ägnade sig så grund-
ligt åt de ekonomiska frågorna, att han, såsom Liljencrants
säger, »flere gånger till fullföljande av ett begynt samtal
försummade spektaklet, varför han eljest hade en favorite
passion». Sin konungs förtroende fick Liljencrants också be-
hålla, trots mäktiga fienders ränker. Men Gustavs gunstling
blev han aldrig, ty hans grundlighet och omständlighet var
i själva verket konungen personligen motbjudande. Gustav
drogs i stället till de lätta och angenäma sällskapsmänniskor-
na, men på deras gebit var Liljencrants tafatt — han saknade
GUSTAV III SOM SAMHALLSFORBÄTTRARE. /I
alldeles hovmannens fina takt och världsvana. Hans ideliga
varningar och förmaningar till sparsamhet enerverade också
en sådan natur som Gustavs.
Sedan myntväsendet väl blivit ordnat, främjades närings-
livet ytterligare genom att befrias från flere av de bojor,
som merkantilsystemet och äldre ekonomiska åsikter tvingat
på det. Till modernäringens fromma lossades bland annat
på det gamla förbudet mot landsköp, i det att lant-
mannen inom de sädesrikaste provinserna fick tillstånd att
sälja sin spannmål och sina kreatur, var han ville. Numera
behövde det ej inträffa, att nöd och dyrtid rådde i ett land-
skap, samtidigt som det var överflöd på brödfödan och vrak-
pris i ett närgränsande.
Till fiskets befrämjande utfärdades år 1774 en bety-
delsefull stagda för Nordsjöfisket och sillfisket i Bohuslän,
vilken fortfor att gälla ända till 1852. Höga vederbörande
voro framför allt angelägna om att råda bot på det ofta över-
klagade missförhållandet, att en hel del fisk fick ligga och
bli mer eller mindre skämd, innan den hann saltas. Därför
uppmuntrade regeringen fiskarne med premier för varje
tunna väl saltad eller rökt och väl förpackad sill och likaså
för kabeljo. Alla storsjöfiskare tillförsäkrades befrielse från
värvning, utskrivning, inkvartering, skjutsning och liknande
pålagor. Utlänningar, som inflyttade till Sverige för att idka
fiske, voro under tre år fria från alla personliga utskylder.
»De svenske undersåtare», hette det vidare, »som utur riket
rymt eller till främmande orter avvikit men här ej bedrivit
sådant brott, som å liv och ära går, varder i nåder tillåtet
att uti riket återkomma, utan att deras begångne brott skall
beivras, såvida de uti dessa skärgårdar sig nedsätta och ver-
keligt havsfiske idka eller sig därtill bruka låta.»
Det bohuslänska sillfisket fortfor alt vara givande och
stod på 1780-talet i sitt högsta flor. Sillen gick till i ofantliga
massor och trängde långt in i fjordarna, ja ett gott stycke upp-
för Göta älv. Havets rikedomar förde dock icke uteslutande
välsignelse med sig. Den bekante skildraren av Bohusläns
72 GUSTAV in:s lyckliga tid.
historia Axel Emanuel Holmberg säger härom: »Det tygel-
lösa leverne, som under det stora sillfisket 1747 — 1808 för-
des i skärgården och på stranden, övergår allt begrepp.
Våldsgärningar, otukt, svordomar och det gräsligaste fylleri
övades natt och dag. Från morgon och till kväll raglade fi-
skaren och arbetaren i huset, på bryggan och i båten, och
nätterna firades de avskyvärdaste orgier — och huru kunde
förhållandena vara annorlunda? Hit samlades ju många
tusen arbetare av båda könen ifrån alla landsändar — för
det mesta avskum, vilka för vanära eller oduglighet icke kunde
stanna i sin hemort. Ingen polisuppsikt gavs eller ens kunde
givas, och de själva, i vilkas händer den var anförtrodd, ned-
drogos oemotståndligt i de rasande lasternas virvel.»
Till slut blev det sådant överflöd på sill, att man kunde
köpa den för ett par skilling tunnan. Ja man visste till slut
inte, var man skulle göra av den. Då hittade företagsamt
folk på att koka trän av den, och trankokerier växte upp
litet varstädes på holmarna, isynnerhet närmast Göteborg
och Marstrand. Mot århundradets slut fanns det omkring
500 trankokerier i Bohuslän, och tillverkningen uppgick
vissa år till över 100,000 tunnor. Men det var icke trevligt
att bo i närheten av dylika inrättningar, ty de gåvo redan
på långt håll sin närhet till känna för luktorganen. Tranen
spelade ju vid denna tid en ofantligt mycket större roll än
nu, då den för belysningsändamål har ersatts med fotogen
— där ej lysgas eller elektriskt ljus härskar. Den bruka-
des även i stället för linolja vid målning.
Man ville också gärija bereda även Sverige fördelar av
den stora val- och sälfångst, som drevs vid Grönland. Köp-
mannen Peter Bagge i Göteborg hade förut satt in pengar
därpå men utan framgång. Nu privilegierades ett nytt Grön-
landskompani med två andra grosshandlare från Göteborg
i spetsen. Bolaget understöddes av kronan med lån, premier
för både fartyg och fångst, tullfrihet samt en del andra för-
måner. Men företaget gick även nu med förlust och måste
snart nedläggas.
I fråga om industrin ansåg Liljencrants frihetstidens
största misstag ha legat däri, att man »blandat sig i mång-
faldiga slags rörelser på en gång», däribland »grannlåtsslöj-
GUSTW III SOM SAMHALLSFORBÄTTRARE. 73
der» och sådana som ej passade för landet. Man borde tvärt-
om inskränka sig till ett fåtal slöjder, sådana som voro na-
turliga för Sverige, framför allt järn- och kopparförädling.
En åtgärd, varav man väntade sig mycket för handelns
uppblomstring, var det privilegium, som konungen år 1775
utfärdade för Marstrand att vara »en fri handels- och neder-
lagsort eller så kallad porto franco». Alla slags varor, in- och
utländska, skulle där få tullfritt införas och åter utföras däri-
från emot erläggande av en helt liten avgift. Alla slags loV-
liga näringar fingo idkas där fritt och utan hinder av gällande
författningar. Främlingar fingo obehindrat inflytta och
åter utflytta samt njuta fri religionsövning. Envar, som
för skuld eller mindre svåra förbrytelser tog sin tillflykt till
Marstrand, åtnjöt där säkerhet till person och egendom.
Marstrand hade haft en storhetstid under senare hälften
av 1500-talet, då staden var medelpunkt för sillhandeln.
Då strömmade rikedomar hit, men samtidigt hette det,
att »gudlösare» stad ej funnits i Norden. Mot slutet av
århundradet började penningströmmen sina och väl även
gudlösheten att avtaga. Tack vare det rika sillfisket under
senare hälften av 1700-talet steg stadens välstånd åter. Nu
hoppades man också, att frihamnsinrättningen skulle bli en
ny hävstång till höjande av Marstrands välmåga. Marstrands-
borna själva hade allt sedan mitten av 1700-talet arbetat för
saken, och deras strävanden hade understötts av det mäktiga
handelshuset Arvidsson i Göteborg samt av den kinesiske
mandarinen Pen Quyqua, som var bosatt i Göteborg såsom
kommersiell rådgivare åt Ostindiska kompaniet
När Marstrand nu blivit frihamn, gällde det att vidtaga
nödiga åtgärder, för att de varor, som tullfritt fingo uppläggas
där, ej sedan måtte genom lurendrejare insmugglas till andra
platser i landet. Först och främst måste det naturligtvis
noga kontroheras, hur mycket gods som infördes till Marstrand.
Till den ändan avspärrades hamninloppen och bevakades av
uppsyningsmän med båt och roddkarlar. Därjämte var be-
vakning anordnad såväl på själva Marstrandsön som på an-
gränsande öar och på stränderna av närmaste fastland. Där-
ifrån fick ingen passera ut till frihamnen utan att ha klara
papper. En särskild patrullbåt kryssade beständigt i de inre
farvattnen och sunden.
74 GUSTAV IIi:s LYCKLIGA TID.
För politiska flyktingar och bankruttörer blev Marstrand
nu en kärkommen tillflyktsort, särskilt för franska adelsmän,
vilka den stora revolutionen fördrev från deras eget land.
Stadens krönika berättar också om de många fester och »assem-
bléer», som sådana förnäma flyktingar höllo tillsammans med
Marstrands borgare samt kommendanten och officerarne på
Karlstens fästning hos den dåvarande värden på stads-
källaren, »Mickel på tunnan», såsom han kallades.
' Under det nordamerikanska frihetskriget, som utbröt 1775,
var det lysande tider för frihamnen. Under de fem första
åren av sin tillvaro besöktes den av det för sin tid
stora antalet av 200 amerikanska fartyg, vilka införde va-
ror för 8 millioner kronors värde och utförde gods för 14
millioner. Stadens inkomster blevo under första året sju
gånger så stora som förut. Folkmängden växte hastigt, och
göteborgarne började frukta för konkurrensen. Men i läng-
den verkade skärgården utanför Marstrand med sina klippor
och många farliga undervattensskär avskräckande på de
sjöfarande. Så mycket starkare lockelse utövade däremot de
ogästvänliga skären på smugglare och andra äventyrare, vilka
under skydd av frihamnen kunde undandraga sig lagens väk-
tare. Den första person, som Liljencrants råkade vid ett be-
sök i sin nyinrättade porto franco, var hans egen kamrer
vid Mariebergs porslinsfabrik, som hemligen bestulit honom
på några tusen riksdaler och nu räddat sig hiti
Mer och mer blev det klart, att man här hade sådana na-
turhinder mot sig, att den åsyftade fördelen med frihamnen
icke kunde vinnas. Följden blev, att porto franco-inrättnin-
gen upphävdes år 1794. I stället fick Göteborg en allmän
nederlagsfrihet för allehanda utländska handelsvaror, un-
dantagandes salt.
Den nationella dräkten.
En reform, som i hög grad intresserade Gustav per-
sonligen, var att få införd en nationell klädedräkt. Den
skulle vara både smakfull och billig och alltså hämma
svenskarnes benägenhet för lyx. År 1778 blevo modell-
ritningarna till den s. k. nationella dräkten färdiga. Hovet
gick i spetsen med att anlägga den, och alla, som ville vara
GUSTAV III SOM SAMHALLSFORBÄTTRARE.
75
högstdensamme täckeliga, följde naturligtvis det höga före-
dömet. Den nya skruden bestod, säger Skjöldebrand, av
»en jacka, som räckte ned på halva låret och vars skört framåt
slutade i trianglar, som vid gåendet flaxade över varandra,
och som i alla ställningar föllo sig på det mest osmakliga sätt.
Över alla sömmar skulle vara snören av olika färger mot
Svenska dräkten.
jackan, såsom gröna på brunt, ljusblå på tegelfärg, röda på
ljusblått och på grått.» På ryggen skulle hänga ett slags
spansk kappa, påminnande om en kortare mässhake. Ett
brett skärp med en stor bandrosett hörde också till. Band-
rosor skulle det även vara på »de omätligt vida byxorna» och
likaså på skorna. Alltså en riktig maskeraddräkt.
' När Tersmeden första gången fick se den nya habiten —
det var kammarherre Gustav Johan Ehrensvärd, som skrudat
76 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
sig i den — , kunde han knappt hålla sig för skratt. Han bör-
jade, berättar han, tilltala Ehrensvärd på portugisiska, »tro-
ende på dräkten, att han vore portugis eller spanjor». Och
drottningen viskade tyst, så att ingen skulle höra det, till
Tersmeden: »Vad tycker Ni väl om denna dårskapen?»
Tack vare bearbetningar, som från allerhögsta ort sattes
i gång genom myndigheterna, ja t. o. m. genom prästerskapet,
vann den nya dräkten dock förvånansvärt hastigt insteg i
alla landsändar. Obestridligen hade den också sina goda
egenskaper. »Jag finner den», skriver Gjörwell, »så allvarsam,
så varm, så lätt, så bekväm, så dygdig, kort sagt så svensk,
att jag från denna stunden bekänner mig till den av själ
och hjärta.» — »Dygdigheten» gällde egentUgen kvinno-
dräkten. »Hur äro icke nu>, utropar han i moraliserande
förtjusning, »damernas halsar och bröst skylde undan skal-
kars ögon och frälste för alla näsvisa tilltag!» Nu kunde be-
mälte skalkar ej längre på ett närgånget sätt avläsa olika
sinnesrörelser hos sin moitié: »det ömmaste bröst häver sig
nu i osynligaste måtto. Således bör man vänta den största
framgång för sederne av denna dräkt», utbrister den fromme
mannen förtröstansfullt.
I Stockholm var det överståthållaren, Karl Sparre, som
vid ett möte med borgerskapets representanter, »de femtio
äldste», gjorde propaganda för den nya kostymen och upp-
manade de närvarande att såsom rättskaffens medborgare
lägga sitt patriotiska nit i dagen och föregå andra med gott
exempel. Sparre talade högstämt och hjärterörande om »en
lika så vördad som älskad konungs hulda omtanka för dess ri-
kes och undersåtars sällhet». Han yttrade sin glädje över att
ha fått tillfälle att närmare redogöra för Kungl. Maj:ts »drå-
peliga tankar» i detta ämne, vilka ginge ut på »att det ska-
deliga och så länge överklagade överflödet snart skall se sin
bane, och att under vår vise och milde konungs anförande
vi omsider skole föras tillbaka till förfäders allvarsamhet
i klädebonad». Och för kontrastverkans skull gick han illa
åt de allmänt gängse, i varma länder uppfunna moderna,
isynnerhet damernas. »Vi finna dem» — damerna nämligen — ,
sade han, »föga bättre än halvnakna, blottställda för nordiska
köldens stränghet, deras halsar och halva ryggar oskylde.»
Och slutligen talar den glade vivören varningens ord mot
GCSTAV III SOM SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARE. 77
deras »vida styvkjortlar, som, under det de tränga deras liv,
lämna utrymme åt vintrarnas strängaste kyla — det är mig
ej tillåtet att längre sträcka min forskan; men kanske finnas
bruk, ännu mindre passande till det stränga klimat, vari vi
leve».
Men någon nationell samling blev det inte av allt detta.
Reformen blev tvärtom ogillad och avhånad på många håll.
Filantropiska och nationalekonomislta reformer.
Mera effektiva voro en hel del åtgärder i filantropisk anda,
som på denna tid vidtogos. Särskilt arbetade man på att
förbättra sundhetsväsendet och sjukvården. Därmed för-
band sig även det nationalekonomiska intresset att minska
dödligheten och öka folkmängden. Detta intresse var liv-
ligare än någonsin efter den svåra missväxten 1771 — 72 och
de åtföljande farsoterna, vilka »märkeligen försvagat folk-
numerären till rikets kännbaraste avsaknad uti alla dess rö-
relser och näringar». Bland andra åtgärder till sjukvår-
dens höjande må särskilt nämnas, att flere av de gamla la-
saretten nu förbättrades och nya anlades.
Från denna tid daterar sig Sahlgrenska sjukhuset i Göte-
borg, vilket grundades genom en donation av den rike
köpmannen och direktören i Ostindiska kompaniet Nils
Sahlgren under konungens besök i Göteborg 1772. Flere
av våra barnhus tillkommo också vid denna tid, såsom
Gustavianska barnhuset i Norrköping och Gustavsbergs
barnhus vid Uddevalla.
Till de fattigas hjälp i huvudstaden förordnades år 1774
särskilda läkare, s. k. fattigmedici, som gåvo de behövande
fri läkarvård och fri medicin. Därigenom ville vederbörande
förhindra, att folk anlitade kringstrykande kvacksalvare,
vilka »genom deras illa tillämpade och farliga läkemedel
försätta mångens hälsa och liv uti yttersta fara».
Den berömde professor David Schulz, adlad von Schul-
zenheim. som i England studerat koppympning och grun-
dat den första anstalten i vårt land för koppympning, kunde
nu, tack vare allmänhetens frikostiga bidrag, få till stånd
ett allmänt barnbördshus på Riddarholmen. Där fingo
fattica hustrur och ogifta mödrar »av sämre och bättre om-
78 GUSTAV IIi:s LYCKLIGA TID.
ständigheter» vård och hjälp, så att de sistnämnda ej skulle
behöva »lägga fostret å lön eller döda detsamma». De som
intogos på i^barnförlossningshuset» skulle icke behöva »känna
annat tvång än det, som diet och ordning samt lugn inom
huset medföra». De skulle »med vänlighet bemötas, både
fattiga och rika, samt hållas vid muntert mod; ävensom dem
inga sysslor påtvingas, som de med lust och nöje ej vilja sig
åtaga». När mödrarna voro färdiga att utskrivas från barn-
bördshuset, skulle nödig försorg dragas om barnen, på det
att »fostret under moderns uselhet och fattigdom icke måtte
av elände förgås och bortvräkas».
Barnbördshuset var också avsett att bli en god utbild-
ningsanstalt för barnmorskor eller »jordegummor», såsom
de ännu kallades. I en kunglig förordning av år 1777 heter
det, att de som antogos till jordegummor skulle vara »gud-
fruktiga, ärbara, sediga och nyktra personer samt väl kun-
na läsa och skriva». För Stockholms stads räkning finge
högst fyrtio antagas och privilegieras, för övriga städer och
för lantförsamlingarna en eller flera allt efter distriktets stor-
lek och folkmängd. Av Stockholms fyrtio jordegummor skul-
le de tio yngsta »vara förpliktade att betjäna de fattiga för
intet och ej understa sig att gå ifrån dem, förr än de äro för-
lösta och allt väl förrättat, ej heller underlåta efter nödtorf-
tigheten uti deras barnsäng dem besöka och sköta. Dessa
skola vara förpliktigade att bo uppå vissa trakter i staden
och på malmarne samt utanför sina boningar hava utsatte
tavlor, som utvisa, att de fattigare hos dem äga tillträde
för intet.
Hämtas jordegumma till en hemlig förlossning, vare henne
förbudet att med hotelser eller hård medfart söka avtvinga
lägerskvinnan någon bekännelse om barnfaderns namn.
Skulle det Gudi behaga residensstaden med någon svår
smittosam sjukdom hemsöka, så skola av Kongl. Collegio
medico några av de yngsta jordegummor, så många, som
nödige prövas, utses och förordnas, som de uti besmittade
hus boende personer bistå och betjäna, vilka ingalunda skola
få draga sig därifrån undan eller utur staden bortresa.»
Filantropiska och nationalekonomiska synpunkter sam-
verkade även till Gustavs intresse för att minska de betänk-
ligt talrika fallen av barnamord. Lagen stadgade, att »kona.
GUST.'.V III SOM SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARE. 79
som uti fullt uppsåt lägger sitt foster å lön eller avdagatager,
hon skall halshuggas och brännas». Men Kungl. Maj:t hade
med bekymmer funnit, att detta hårda straff icke förmått
råda bot på det onda. Man väntade sig mera gagn av en
lagstiftning till mildrande av de ogifta mödrarnas och de
oäkta barnens tunga lott. På senaste tiden hade man
ock avskaffat den offentliga kyrkoplikten och ersatt den
med enskild. Man hade även tillåtit de oäkta barnen att
intagas i hantverksskråna, varifrån de av ålder varit ute-
stängda. Nu gick Kungl. Maj:t vidare på denna väg genom
en förordning av år 1779, innehållande flere bestämmelser
mot utbasunande av den stackars kvinnans felsteg. När
hon upptäckte detta för föräldrar eller husbönder, skulle de
»vid ansvar icke allenast dölja hennes tillstånd utan ock ifrån
den tiden till dess förlossningen skett hava vård om henne
och befordra barnet till dop och kristendom.
Kvinna, som vill å okänd ort framföda fostret», hette det
vidare, »må i sådant uppsåt lämnas ostörd utan någons åtal
eller efterfrågan om hennes person eller tillstånd.» Den barn-
morska, som biträtt henne vid förlossningen, förbjöds vid
straff att för någon yppa detta. Rikets domare tillhöllos
att »icke genom varjehanda så otjänhga som onyttiga frågor
blottställa den lägrade för skymf och andras begabberi.
Hävdad kvinna må uti lysningar till giftermål eller andra
handlingar icke utmärkas såsom mindre ärlig och kallas kona,
kvinnsperson eller fästekvinna, utan må hon nämnas för
deja, piga, hushållerska eller vad annars icke menligt är eller
lägersmålet betecknar.
Ej må skillnad göras mellan äkta och oäkta barn vid de-
ras dop, och desse senare må icke, såsom på vissa ställen
sker, därmed utmärkas, att dopet sker efter gudstjänsten.»
En man, som med sällsynt nit verkat för de sjuka och fattiga,
är Karl Scheffer. Han ägde en ovanlig förmåga att locka ur
förmöget folk donationer till välgörande ändamål. Särskilt
förstod han sig på att ta gamla rika ungkai-lar på det ömma,
när de skulle göra upp sin räkning med världen. Själv hjälpte
och understödde han en mängd fattiga och olyckliga människor,
och hela sin efterlämnade förmögenhet skänkte han till väl-
görande ändamål.
80 GUSTAV in:s lyckliga tid.
En upplyst monark.
Liksom de flesta av upplysningstidens regenter ville Gustav
III gärna visa sig upplyst och fri från fördomar. En yttring
därav var, att han genast efter statsvälvningen påbjöd, att
»den så kallade Rosenkammaren och andra pinliga fängelse-
rum» skulle göras obrukbara för sitt forna ändamål, så att
de aldrig mer kunde »missbrukas till utövande av våld och
tyranni emot frie medborgare». På konungens förslag be-
slöto 1778 års ständer också flere mildringar i strafflagarna,
vittnande om en humanare uppfattning. Särskilt inskränk-
tes betydligt användningen av dödsstraffet, vilket 17-34 års
lag påbjöd i ej mindre än ett 70-tal fall.
En av de medborgerliga rättigheter, som upplysningsti-
dens författare ivrigast arbetade för, var tryckfrihet. Denna
rätt hade de yngre Mössorna tryggat genom 1766 års tryck-
frihetsförordning, som nu blev i huvudsak stadfäst av Gustav
III år 1774. Han hade visserligen sett yttrandefriheten miss-
brukas, och rådet gjorde kraftiga försök att förmå honom till
att upphäva denna rättighet, men Gustav gav till svar: »En
konung får genom tryckfriheten veta sanningen, som man
med så mycken omsorg och tyvärr ofta nog med så mycken
framgång för honom döljer.» Han njöt uppenbarligen av att
se sin fördomsfrihet framstå i all sin glans mot rådets ljus-
skygghet.
Däremot är det bevisligen osant, vad Axel von Fersen
insinuerar, att konungen skulle med flit ha dolt sin egen
mening, ända tills rådet yttrat sig över frågan, ja att han rent
av skulle lömskeligen ha uppmuntrat rådet att stå på sig
i sin åsikt, för att han sedan skulle kunna »göra allmänheten
sin cour på rådets bekostnad». Ovederhäftigheten i ett dy-
likt påstående framgår därav, att konungen förut upprepade
gånger så tydligt uttryckt sina sympatier för tryckfriheten,
att rådsherrarne omöjligen kunde vara okunniga därom.
Inför sitt folk framstod Gustav efter avgörandet såsom
frihetens försvarare, och från alla håll uppstämdes återigen
glädje- och lovsånger till hans ära. Denna folkgunst förstod
konungen att hålla vid makt genom sådana handlingar som
denna. Vid 1778 års riksdag fällde överste Gyllensvan, en
GUSTxVV III SOM SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARE. 81
känd f. d. Mössledare, ett yttrande, som de ivrigaste roia-
listerna funno förnärmande för Hans Maj:t. De ansågo där-
för, att de förgripliga orden borde strykas ur adelns protokoll.
Men konungen själv ville, att de anmärkta uttrycken skulle
stå kvar, för att »eftervärlden må uti vare handlingar igen-
finna, att under Gustav III:s regering det varit svenske
män lovgivet att inför tronen fritt få yttra sina tankar».
Konungens »nådiga och märkeliga ord» framkallade hos de
närvarande en hör- och synbar rörelse. De »förorsakade uti
hela rikssalen ett sakta dån. Glädjetårar utbrusto utur
fleras ögon, och omsider hördes överallt ridderskapets och
adelns underdåniga tacksamhet yttra sig genom det en-
hälliga utrop: 'Gud välsigne konungen!'»
Än så länge hade man icke lagt märke till en rätt väsentlig
olikhet mellan 1766 och 1774 års tryckfrihetsförordningar.
Gustav hade nämligen tillagt en bestämmelse, att den som
offentliggjorde något, som »rörer eller kväljer regeringsformen
eller konungaförsäkran jämte Vår och rikets majestät, hög-
het och rätt», han skulle dömas och straffas såsom för hög-
målsbrott. Under denna obestämda rubrik kunde ju nästan
varje klander mot regeringen och dess åtgärder hänföras.
En viktig olikhet mellan de bägge förordningarna var också
den, att Gustav III:s tryckfrihetsförordning saknade den
orygglighet, som tillkommer grundlag eller allmän lag. Den
kunde när som helst av konungen ändras eller upphävas.
I upplysningstidens anda var också den lag om religions-
frihet för utlänningar av annan tro, vilken utfärdades år
1781. Denna anda tog sig hos Fredrik II i Preussen uttryck
i hans bekanta yttrande: »I mitt land får var och en bli salig
på sitt sätt.» Det var ju andra tider nu, än när svenska kyrkan
kämpade på liv och död för sin tro. Nu behövdes ej längre
sådana skyddsmurar som 1604 års stadga om religionen.
Religionsfriheten hade också till ändamål att locka förmög-
na och driftiga utlänningar till vårt land till gagn för dess in-
dustri och handel. Det var den synpunkten, som lagens upp-
liovsman, den berömde finske prästmannen Chydenius, an-
lade i sin motion på 1779 års riksdag. »Rörd av mina med-
G — 204,104. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII.
82 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
människors olyckor och öm om min fosterbygds tillväxt ocli
styrka, har jag», säger han^ »yttrat mina tankar. De för-
domar», heter det vidare, »att genom samvetstvång och för-
följelser söka utrota villomeningar äro, Gudi lov, längesedan
skingrade.» Och någon fara för den lutherska tron be-
hövde religionsfriheten ej föra med sig. Chydenius anförde
flere exempel, som borde verka lugnande: »Icke är Danmark
judiskt, fast detta osälla folket där lever i fred och besöker
sina synagogor offentligen.»
Konungen sympatiserade naturligtvis med förslagsställaren.
Men hur skulle präster och bönder ställa sig till saken?
Om bönderna vädrade en fara för den lutherska kyrkan,
skulle det hela vara förkylt. Det gällde därför att avvända
deras uppmärksamhet från den religiösa sidan av saken,
och det åtog sig den sluge och inflytelserike Nils Svensson
från Göinge. Han lovade konungens gunstling Schröderheim,
som då var bondeståndets sekreterare, att genomdriva den
fria religionsövningen i ståndet. Till den ändan satte han
sig längst ned i salen, ty — säger Lars von Engeström, som
berättar episoden — »den bonde, som ville inflyta, borde
synas blygsam. När han frågade ödmjukt, var han säkrast
om bifall.» Då den kungliga propositionen var uppläst, »upp-
hov sig en stämma längst bort bakom alla andra: 'Gud be-
vare oss! Det kunna vi aldrig JDCvilja, ty då blir landet upp-
fyllt av skojare och tattare och sådant pack, som gör all-
mogen största plåga.' Det var Nils Svensson. Han talte nu
med sådan värma, att han uppeldade hela hopen, som mum-
lade med honom. Sedan sorlet saktat sig, sade Schröderheim:
'Långt ifrån att gynna tattare och sådana, vill konungen taga
kraftiga mått och steg emot deras kringstrykande. I denna
framställning är ej fråga om dem.' — 'Kan herrn lova oss",
sade Nils Svensson, 'att den ej skaffar oss tattare på halsen?"
— 'Det försäkrar jag', svarade Schröderheim, — 'Under det
villkoret giver jag mitt samtycke', sade Nils Svensson och
alla de andra efter honom, glada att hava undsluppit en så
stor fara.» Men renlärighetsfrågan glömde de alldeles bort.
Så lurar man bönder.
I sitt beslut erinrade bondeståndet om huru fordom »de
i riket inflyttade valloner inom kort tid blivit med nationen
införlivade och uti sina efterkommande givit Sverige nyttiga
GUSTAV III SOM SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARE. 83
och välsinnade inbyggare». Men de goda dannemännen glöm-
de å andra sidan ej bort Schröderheims löfte om hjälp mot
»tattare och skojare», vilka tyckas ha utgjort en verklig lands-
plåga för allmogen. Bönderna anhöllo om förbud för sådana
personer att stryka omkring på landsbygden och »uppföra
komedier, visa björnar och markattor, som dansa, med flere
utländska kreatur, öva taskspeleri och flera onyttiga gyck-
lerier». Men trots Schröderheims löfte blev skrivelsen härom
blott lagd till handligarna med den motiveringen, att »för-
fattningarna härom äro tillräckliga».
Av prästeståndet hade man väl ej väntat sig bifall till
motionen om religionsfrihet. Efter en »ogement häftig»
diskussion blev den också »med en oändlig hetta» avslagen.
Men frågan var avgjord genom tre stånds bifall.
1781 års stadga om religionsfrihet betecknar ett stort fram-
steg på civilisationens bana, ett steg som konungen säger
sig ha vågat taga »under ett ljuvligt fredslugn efter en lyck-
lig förening av söndrade sinnen, uti ett av vetenskaper upp-
lyst tidevarv». Inflyttade utlänningar av annan religion
och deras avkomlingar ägde hädanefter rätt att i Sverige
l)ygga sig egna kyrkor, hålla gudstjänst och enskilda lärare för
sina barns undervisning samt för övrigt åtnjuta alla med-
borgerliga fri- och rättigheter, undantagandes tillträde till
statens ämbeten samt riksdagsmannarätt. Ej heller fingo
de hålla offentliga processioner, inrätta allmänna skolor
eller kloster eller överhuvudtaget driva någon som helst
propaganda för sin religion. Några munkar finge ej komma
in i landet, »av vad religion och sekt de vara mage».
Den, som ofredade främmande trosbekännares gudstjänst
eller hädade deras läror och bruk, skulle straffas med böter.
Om statskyrkans präster kallades till främlingarne på sjuk-
besök, fingo de ej oroa deras samveten med religionstvister
och kontroverser.
Den nya lagen förskaffade Gustav ett tacksägelsebrev
från påven Pius VI, och konungen svarade med att uttrycka
sin glädje över att ha vunnit en så upplyst regents bifall.
Överhuvudtaget hade toleransens ädla grundsats gått
Gustav i blodet på ett sätt, som vittnar om en hög kultur
och ett milt sinnelag. Han avskydde all slags förföljelse mot
84 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
olika tänkande, och så ofta han kunde, hejdade han myn-
digheternas nit, när det gick för långt. Därför fingo sekte-
risterna numera i allmänhet vara i fred för konventikelpla-
katets stränga bestämmelser. Exempelvis ville myndigheter-
na tillgripa fängelsestraff och tvångsarbete mot de s. k.
åkeanerna i Småland, så benämnda efter bonden Åke Svens-
son från Älmeboda, vilka ville införa det tusenåriga riket
med egendomsgemenskap, upplöste äktenskapet och hädade
den offentliga gudstjänsten. Men Göta hovrätt kom till den
uppfattningen, att Åke själv och flere av hans anhängare
voro »alldeles fallna i galenskap», vadan de borde intagas på
Danviks dårhus och där vårdas, tills de återvunnit sitt för-
stånd. Domen stadfästes av konungen, och tack vare detta
förståndiga sätt att behandla den andliga epidemien upplös-
tes den nya sekten alldeles.
Vid samma tid uppträdde i Stockholm en strumpvävare-
gesäll vid namn Anders Collin som sektbildare. Då man upp-
manade konungen att vidtaga åtgärder mot hans anhängares,
de s. k. Collinianernas, hemliga möten, svarade han: »Om
man bara låter dessa sekterister vara i fred, göra de säkerligen
intet ont; men om de bliva utsatta för förföljelse, kan det
föranleda mycket bråk.»
Denna respekt för samvetsfrihetens sak skulle naturligtvis
av konungens motståndare stämplas som en yttring av då-
liga bevekelsegrunder, såsom man ser av hans oppositionellt
sinnade svägerska Hedvig Charlottas dagbok, där hon skriver:
»Törhända är konungens försiktighet beroende på rädsla,
ty han har i alla tider hyst en häpnadsväckande fruktan för
sammansvärjningar.»
Även till ju dar ne sträckte den nya lagen om religions-
frihet sina verkningar.
Karl XI hade varit sträng mot Guds forna egendomsfolk
och landsförvisat alla judar »såsom Kristi namns och för-
samlings försmädare», så framt de ej ville göra Hans Maj:t
den glädjen att låta döpa sig. Men under frihetstiden med
dess starka ekonomiska intressen hade den affärsbegåvade
israelitiska rasen funnit en gynnsammare jordmån i Sverige.
År 1746 hade rika portugisiska judar fått tillstånd att bo-
sätta sig i riket samt där njuta medborgerliga rättigheter.
GUSTAV III SOM sa:mhällsförbättrare. 85
Dessa skickade då hit två utsände, av vilka särskilt den
ene skildras som »en belevad man, av gott anseende, så
att man har svårt att taga honom för en jude».
Gustav III ville också gärna ha hit rika judar och mottog
sådana, som visade sig äga minst 2,000 rdr specie. Den
märkligaste bland de israeliter, som nu inflyttade till Sve-
rige, var Aron Isak, en kringvandrande kramhandlare
från Brandenburg, som tjänat pengar på pommerska kriget
genom att sälja av sina varor till både svenskar och preussare.
Han blev därunder så bekant med svenskarne, att han beslöt
att fara över till Sverige och försöka sin lycka som gravör. Aron
var nämligen mycket skicklig i den konsten. Men hans tros-
förvanter tyckte, att han var galen, som vågade sig in i sådana
faror. Så länge fartyget, som han reste över med från Stral-
sund, var i sikte, stodo de på stranden och läste välsignelser
över honom.
År 1774 kom han alltså till Stockholm. Och det var med
stor ängslan som han uppvaktade överståthållaren Karl
Sparre. Han började med att framstamma: »Förlåt, Hans
Excellens, jag kan inte tale schwensk.» Men den gemytlige
Sparre uppmuntrade honom genast med att han gärna
fick tala tyska. Sedan hade Aron Isak alltid en välvillig be-
skyddare i överståthållaren. Det behövdes också, ty magi-
straten ansåg sig ej kunna medge honom att vistas i riket,
med mindre han läte döpa sig — detta var ju före lagen om
religionsfrihet — men Aron förklarade på fläcken, att han
inte för all världens skatter ville byta om religion.
Med Sparres hjälp lyckades Aron dock förmå Gustav III att
göra ett undantag för honom och några av hans trosförvanter.
Konungen gjorde genast en beställning hos honom, och sedan
följde naturligtvis hovet och aristokratin det höga föredömet.
Och som Aron Isak gjorde ett mycket gott intryck på alla,
som han kom i beröring med, fick han snart förtroendet att
till statsverket leverera silver för myntning. Hans anseende
steg sedan år för år. Härtill bidrog också hans duktige son
Natanael, som av Gustav III blev utnämnd till hovjuvele-
rare.
Senare erhöllo judarne samma rättigheter som andra främ-
mande trosbekännare. Synagoga och begravningsplats fingo de
dock ej ha på andra ställen än i Stockholm, Göteborg och Norr-
nr
'j^r n»)^ »-or 13X h^ '12'>^s>
-irjis ^if p»'8<f pny "^"^TO p ?TTx
^•^x^n rmnan» *r''^^n t^Nt^otJ
■'xar;!) rtjp v>Tr te oai n^;^ tt
Facsimile av titelsidan i Aron Isaks självbiografi. Hebreiskan är
felaktig. Den ungefärliga översättningen är: »Denna bok har jag
skrivit för senare släl-cten, för mitt folks efterkommande, så att ej
för evigt mitt minne skall förgås. Ty jag, Aron, son av Isak Isak
(hans minne vare välsignat 1), är den förste i Sveriges land bofaste
juden. Ty före mig har aldrig någon jude i hela Sveriges rike er-
hållit privilegier; till dess jag kom hit och fann nåd i vår herres,
den fromme och store konung Gustav den tredjes ögon (Hans Majestät
vare högt upphöjt!); och även hos alla hans högtbetrodde män och
hans tjänare fann jag nåd. 'Edra ögon må skåda vad rätt är'; men
Han skall komma som en förlossare för Zion! Amen!>
GUSTAV III SOM SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARE. 87
köping, »varest de under en bättre police kunna vara under
en vaksammare tillsyn». På dessa platser fingo de ock idka
lovlig handel, »dock icke genom kringlöpande i husen och
på gatorne». Matvaror och vin fingo de ej sälja till
andra än sina trosförvanter. Ej heller kunde de förvärva
mästarbrev och öppna egna verkstäder i sådana hantverk,
som hörde till skråna. Men ville de arbeta för daglön hos en
kristen hantverksmästare, stod det dem fritt. De judar, som äg-
nade sig åt grosshandel, fingo bo och driva sin rörelse var som
helst i staden. Men de andra israeliterna skulle bo inom en
viss del av staden »till bekvämlighet för judarne i deras re-
ligions övning och isynnerhet på det de mage så i anseende
till deras näringar och handel som enskilte hushållning kun-
na räcka varannan hjälpsam hand» — hette det så vackert.
Däremot blev det ingenting av med en del andra tvångs-
bestämmelser, som Stockholms magistrat föreslagit, såsom
särskild form och färg å judarnes klädedräkt samt avskild
boningsort i särskilda judekvarter.
Angående judarnes äktenskap stadgades: »Judarne mage
här i landet ingå giftermål blott med sina religionsförvanter
men ej med några andra. Ingen av de nu i riket varande
eller hädanefter inkommande judar skall äga frihet att i dess
tjänst antaga och nyttja någon svensk undersåte, varemot
de av egen och andra nationer mage hysa och underhålla
så mycken betjäning de behaga.»
Konung Gustav håller räfst.
Det fanns många missförhållanden, som konungen måste
ingripa mot, såframt hans folk skulle bli lyckligt. Dit hörde
även det självsvåld och den oredlighet, som under frihets-
tiden inrotat sig bland rikets ämbets- och tjänstemän. På
den tiden kunde man synda mycket utan att bli straffad,
blott man höll sig till det parti, som hade makten.
Gustav var beredd att med kraftig hand taga itu med det
onda, ty skulle han kunna genomföra de reformer, landet
behövde, så måste han ha en duglig och pålitlig ämbetsman-
nakår till sitt förfogande. »Jag är», sade konungen, »skyldig
mitt folk, att rättvisan må oväldigt skipas.» Sin räfst med
88 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
domarekåren inledde han genom att i egen person ge de sam-
lade ledamöterna av Göta hovrätt en skrapa, som smakade
av Karl XI:s barska språk. Denna domstol var nämligen
beryktad för slapphet och vald. Sedan följde en rättegång,
som bragte en mängd fula saker i dagen. Här fick man bevis
på en otillständig likgiltighet vid målens behandling, ja
även mutor hade förekommit. Slutet blev en grundlig ut-
rensning av odugliga ledamöter och bättre anordningar
för framtiden. Hos alla rikets domare inskärpte Gustav
genom flere förordningar deras plikt att med oväld handha-
va rättvisan.
Andra ämbets- och tjänstemän tog Gustav itu med genom
att sända ut den nitiske och rivande justitiekansleren Lil-
liestråle till ohka landsändar för att hålla räfst. Det blev
en riklig skörd, han gjorde både på landshövdingars och på
underordnade personers arbetsfält: slarv i räkenskaper,
underslev, olagligt utkrävda skatter. »Hela landsorten har
över denne mannens vrånghet och egennytta i långan tid
suckat och klagat» — så lydde hans vitsord om en illa be-
ryktad kronofogde i Dalsland. Mannen dömdes till böter
och tjänstens förlust. Knappast någonsin har den svenska
ämbetsmannakåren beträtts med så många brister och skröp-
ligheter. Det var ingen upplyftande bild, man här fick av
frihetstidens ämbetsmannauppfostran. Men nu blev det en
räfst, som erinrade om Karl XI:s tider. Den skarpa vidräk-
ningen hälsades med tacksamhet av den stora allmänhet,
som i långliga tider lidit under dylika herrars förtryck.
Försvarsverket starkes.
De åtgärder för att rycka upp försvarsväsendet, som
Gustav påbörjat strax efter stats välvningen, fortsattes
sedan med kraft. Vakanserna inom armén, vilka uppgingo
till en tredjedel av dess styrka, fylldes efter hand. De mili-
tära övningarna, vilka så gott som upphört vid de indelta
regementena, återupplivades. Oordningen i kronans förråd
hade vid anställda inspektioner visat sig vara »obeskrivlig».
Nu anskaffades tidsenligare vapen och utrustning, och en
mängd andra reformer genomfördes.
GUSTAV III SOM SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARE. 89
Själen i arbetet på försvarets stärkande blev riksrådet
Karl Sparre. Efter en förtjänstfull bana såsom landshöv-
ding och överståthållare utnämndes han till riksråd och blev
i verkligheten krigsminister för både armén och flottan.
Sin militära erfarenhet hade han huvudsakligen förvärvat
under pommerska kriget såsom officer och chef för krigs-
kommissariatet. Sparre ägde en arbetskraft, lika ovanlig som
hans förmåga att sätta fart i andra. Han var också en utom-
ordentligt mångsidig begåvning, en av dessa sällsynta män-
niskor, som duga till nästan vad som helst. Med mångsidig-
heten följde dock givetvis en viss ythghet. Särskilt var han
svag för att synas och lysa, och hans världsvana hjälpte
honom ofta att flott glida över svårigheter — den fick över-
skyla, vad som brast i djupare insikter. Däremot erbjöd
håns enskilda liv efter förlusten av en älskad maka alltför
många svaga punkter, för att han skulle kunna dölja dem —
om han nu velat. Hans lättsinne var allmänt känt och hans
egennytta var ej höjd över tvivel. Men hans goda vänner
och glada sällskapsbröder ursäktade honom med hans stora
behov och små tillgångar.
En annan av konungens bästa medarbetare i försvarsrefor-
merna var Göran Sprengtporten, en yngre broder till
konungens medhjälpare vid statsvälvningen. Han liknade sin
broder i både gott och ont, och det ända till den grad, att de
till slut inte tålde att se varandra. När konungen utnämnde
Göran Sprengtporten till chef för Savolax' regemente och
en del andra trupper i östra Finland, gav han honom emeller-
tid ett lämpligt verksamhetsfält. Här arbetade han med
rastlöst nit på att omskapa försvaret och lyckades också att
av sin Savolaxbrigad göra ett mönster för lätta trupper.
Då det gällde att höja kårens anseende och duglighet, skydde
Sprengtporten inga uppoffringar. Även sin enskilda för-
mögenhet satte han till för denna sitt livs stora ärelystnad.
Men när han inte fick allt, som han ville ha hos konungen,
var han genast färdig att beklaga sig över onåd, fast Gustav
i själva verket var frikostigare mot honom än mot någon
annan regementschef.
90
GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
Även sjöförsvaret hade under Mössornas regim råkat i
förfall och sedan under amiralerna Wrangels och Tersmedens
ledning kört alldeles fast i slentrian. Karl Sparre gav en drä-
pande kritik av tillståndet: »Vi hava på mera än ett halvt
sekel icke förlorat ett enda skepp i krig. På den tiden hava
Henrik af Trollc. Samtida målning.
vi med ständig kostnad sökt bringa vår flotta i stånd. Och
i denna stund äga vi ingen.»
Men en ny tid randades för flottan år 1782. Då kallades
Henrik af Trolle, efter ett rastlöst arbete vid Augustin
Ehrensvärds sida på skärgårdsflottans iståndsättande, till
det ännu mer krävande värvet att bota bristerna inom
GUSTAV III SOM SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARE. 91
Örlogsflottan. Trolle var den rätte mannen att ingjuta för-
nyelsens anda även i denna försvarsgren. Han hade ej för-
gäves gått i Ehrensvärds skola. Samma klara blick, samma
frihet från inrotade fördomar, samma drift och energi hos
lärjungen som hos mästaren. Trolle var också omtyckt av
officerskåren, gästfri och trevlig sällskapskarl som han var.
Till och med de som blivit förbigångna funno sig £fter den
första uppbrusningen i sitt öde. Riksdrotsen Wachtmeister
skriver till konungen från Karlskrona kort efter Trolles ut-
nämning, att Tersmeden sagt, att Wrangels dumhet och odug-
lighet nödgat konungen till denna utnämning. »Wrangel säger
detsamma om Tersmeden: publiken tror, att bägge hava rätt.»
Men det kunde ju i alla fall inte vara så roligt att se sig
förbigången av en, som man kommenderat såsom löjtnant,
när man själv var kommendörkapten; och hur avancemangs-
djävulen måtte ha kunnat grassera inom krigsmakten, det
kan man förstå, när man i Tersmedens memoarer läser om
de rykten, som sattes ihop, då den nye generalamiralen un-
der ett besök i Karlskrona blev svårt sjuk. Orsaken var
helt enkelt en häftig förkylning, som Trolle ådragit sig vid
en middag. Men ryktessmidarne visste berätta, att hans
avundsmän givit honom gift, och förtalet fick näring genom
livmedikus Dalbergs minst sagt obetänksamma utlåtande.
Efter blott hörsägen påstod han, att sjukdomssymptomen
tydde på förgiftning, ett omdöme som vållade stor förtry-
telse hos de bägge amiralitetsläkare, vilka skötte den sjuke.
Dalberg var emellertid ökänd bland sina kolleger såsom en
mäkta självkär man, den där gärna ville lysa med egna, själv-
gjorda meningar och nedsätta sina kamraters auktoritet.
Den gången kom sig nu Trolle, men på våren 1784 insjuk-
nade han i en halsfluss, som han vårdslösade, med den på-
följd, att halsen svullnade igen. Den för sin tid framstående
kirurgen Schulzenheim^ blev då tillkallad mitt i natten, ty
den sjuke höll på att kvävas. Schulzenheim måste ögon-
blickligen öppna luftstrupen men hade antagligen ej tänkt
på att ta nödvändiga instrument med sig, ty Trolle dog un-
der operationen.
Hans bortgång var en oersättlig förlust för Sverige, som
i honom förlorade en av sina duktigaste och mest oegennyt-
^ Bror till David von Schulzenheim (sid. 77).
92
GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
tiga ledarbegåvningar. Till efterträdare fick han Augustin
Ehrensvärds son Karl August Ehrensvärd, som i sin
tur varit Trolles lärjunge.
En ovärderlig medhjälpare i sitt arbete på flottans nyda-
ning hade både Trolle och Ehrensvärd i Fredrik Henrik
af Ghapman, som Gustav III ställde i spetsen för flottans
nybyggnad närmast under Trolle. Ghapman var son till
Fredrik Henrik af Clmpman. Målning av L. Pasch d. y.
en engelsman, §om gått i Karl XII:s tjänst och slutat som
holmmajor vid eskadern i Göteborg. Sina ovanhga anlag
för skeppsbyggeri hade sonen utbildat först på de engelska
örlogsvarven, där han i över två år arbetat som timmerman,
och sedan vid de förnämsta skeppsvarven i Frankrike och
Holland. Han avslog förmånliga anbud om anställning 1
utlandet och antog Ehrensvärds kallelse att komma till
GUSTAV III SOM SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARE. 93
Sveaborg och leda skärgårdsflottans nybyggnad. Slutligen
fick han tillämpa sina moderna idéer även på örlogsflottan,
som han nydanade genom att i stället för de gamla tung-
seglande skeppen bygga mindre och mera lättmanövrerade
fartyg. Men hans reformidéer mötte naturligtvis ett segt
motstånd från den gamla skolans män, och det blev en oge-
men fröjd och gamman i deras läger, när det visade sig, att
de första av Chapman byggda krigsfartygen seglade sämre
än äldre linjeskepp. Men när Chapman undersökte orsaker-
na, befanns det, att hans fartyg icke på fem år blivit ren-
gjorda i bottnen utan voro alldeles övergrodda med musslor
och sjögräs, medan den mera snabbseglande konkurrenten
tagits alldeles nyskrapad ur dockan. Det befanns också, att
man givit de Chapmanska skeppen den allra uslaste tackling,
och att man till på köpet egenmäktigt tagit in massor av
barlast utöver den, som skeppens byggmästare beräknat.
Sedan man skrapat skeppsbottnen på Chapmans fartyg,
givit dem ordentlig tackling och vräkt hundratals hästlass
med sten över bord, kunde man ej få se mera välseglande
fartyg. Vilket naturligtvis inte uteslöt, att konstruktören
hade en del lärdomar att inhämta av provseglingen, vilka
resulterade i ytterligare förbättringar. Att ett av fartygen
var något rankt berodde på att Chapmans avundsmän i
Karlskrona lyckats få det byggt ett par fot smalare, än vad
hans ritningar anvisade!
Så stod det överlägsna geniet där som segrare över medel-
måttornas envishet och gammal inrotad slentrian.
För att sätta fart i sitt folk utdelade Chapman ofta av
egna medel extra belöningar till dem, som voro duktiga,
ty — sade han — »jag finner ett innerligt nöje därav, när
arbetet går fort och väl. Men då jag ej har mer pengar kvar
att utdela, får arbetet gå som det kan, långsamt som till-
förne — då ledsnar jag och dör.» Genom att utdela upp-
muntringspengar sparade han faktiskt mycken tid och grova
pengar åt kronan.
Tyvärr blev ej den levande kraften inom vårt sjöförsvar
utvecklad i jämn takt med den döda materielen. Visser-
ligen gav flottans neutralitetsvakt, såsom nämnt, tillfälle åt
rätt många av officerskåren att mera grundligt lära känna
de fartyg, på vilka de en gång skulle strida. Men någon
94 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
verklig krigsövning blev det icke, och någon samövning av
llottan i dess helhet förekom aldrig. Ja många av de nya
fartyg, som löpte av stapeln, blevo ej ens provseglade, förrän
det gällde allvar. Konungen föredrog att använda alla pengar,
som han kunde få ihop för flottans räkning, till nybyggnader.
Av ganska stor betydelse för sjövapnets krigsduglighet
blev det dock, att många officerare vid denna tid gingo i
fransk lerigstjänst för att deltaga i det pågående stora kriget.
Konungen uppmuntrade dem också genom årliga understöd
till att på detta sätt utbilda sig. Flere av dem gjorde
med utmärkelse sin insats i Nordamerikas frihetskamp mot
England.
Trots alla förstärkningar av försvaret var dock Gustav
icke mannen att ingjuta en ny och bättre anda i officers-
kåren. Han hade icke något begrepp varken om militär
disciplin eller om krigskonstens dåvarande ståndpunkt.
Ackordväsendet florerade under hans hägn lika bra som
förr, fast han lät förbjuda det i lagen. För att råda bot på
det onda hade behövts ett ordnat pensionsväsen, men där-
till saknades pengar.
Ackordväsendet var emellertid icke det enda hindret för
dugligheten att göra sig gällande inom officerskåren — ett an-
nat hinder låg i Gustavs förkärlek för adelsmän vid befor-
dringar. Han följde därvid, liksom i så mycket annat, Frank-
rikes föredöme, och han gjorde det så mycket hellre, som
han själv hyste den uppfattningen, att krigisk ärelystnad
och militära hedersbegrepp voro förenliga endast med adlig
börd och adliga traditioner. Ej nog därför med att endast
adelsmän kunde vinna inträde vid gardet och övriga s. k.
rangregementen; även vid de andra regementena hade adels-
män företräde vid befordringar. Ja Gustav umgicks i själva
verket med den planen att med tiden hela den svenska offi-
cerskåren skulle komma att bestå uteslutande av adelsmän.
För att vinna detta syfte meddelade han efter hand den ene
regementschefen efter den andre, att han hädanefter icke
borde föreslå andra än adelsmän till officerare vid sina rege-
menten. Blott i händelse av krig skulle ofrälse män, som
utmärkt sig, kunna befordras till officerare.
GUSTAV III SOM SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARE. 95
Ännu så länge var dock i regeln första villkoret för befor-
dran inom svenska armén att kunna bjuda en ackordsumma.
Andra villkoret var ett adligt namn. Dugligheten kom först
i tredje rummet. Systemet var både olagligt och oklokt.
Men Gustav ville icke lyssna till den kritik av förhållandena
inom franska armén, som han mottog från sin gunstling
Pontus Lilliehorn under hans tjänstgöring där: »Man vin-
ner inga bataljer med fordom lysande namn. Bättre vore
då att följa konungens av Preussen exempel. Han befordrar
blott förtjänsten.»
Det allra betänkligaste var emellertid Gustavs oförmåga
att utrota den dåliga disciplinen inom armén. För den upp-
giften behövdes en kraftigare hand än hans. Han kunde nog
vara sträng — det visade ämbetsmannaräfsten — men sträng-
heten stred i själva verket mot hans natur, som tvärtom var
alltför benägen att förlåta. En gardeskapten, som grovt
förolämpat sin chef, blev dömd till döden, och konungen
liöll själv ett strafftal till hans kamrater, som hållit med
honom. Men tvärt emot rådets bestämda mening var ko-
nungen strax därefter färdig att mildra straffet till tjänstens
förlust. Och sedan dröjde det ej länge, förrän den uppstudsige
blev alldeles benådad och återfick sin tjänst, medan hans
överste genom sina officerares trakasserier tvangs att taga
avsked.
Året därpå begicks ett annat uppseendeväckande sub-
ordinationsbrott, i det att aderton artillerilöjtnanter sam-
mangaddade sig mot sin chef och antastade honom i för-
gripliga ordalag. De skyldiga blevo visserligen häktade,
och fjorton av dem dömdes till offentlig avbön och avsätt-
ning, men straffet lindrades av konungen därhän, att de
skulle under fyra månader vara degraderade och »göra simpel
artillerikarls tjänst» — dock med bibehållande av lönen!
Före de fyra månadernas utgång återfingo de sina förra
tjänster. Det är ej på sådant sätt man statuerar avskräckan-
de exempel.
Om andan inom armén för övrigt säger Skjöldebrand, den
blivande generalen, i sina memoarer: »Det var ock den tiden
nästan en antagen sed, att den, som hade befäl, skulle rasa
96 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
mot underhavande. Chefen rasade mot officerarne; de ra-
sade mot underofficerarne och manskapet. Under manöver
hördes ett rytande och skri, hksom vid en eldsvåda i Stock-
holm. Men detta var till stor del avlagt vid hertig Karls
regemente — som Skjöldebrand tillhörde — och blev det
med tiden i hela armén.»
^ »^ J5^ '^ j^ t^)^*^ J^"-«^ J5^"^
Solbåten
5Vi6ra mra oforlTräftr/ trognf,
HDttra oc!) litet ö&afärbige,
na fina Sormäné färkf, bibf^äUa
()alfan oc^ wbUbé utfomfl*
§. I
§>emma i Canbef, ^äUö torpet
JDib mogt, tt^årrja fi^ \vi^ (^måxtt,
fom et roligt tibéforjrif, bara
Facsimilc av första sidan i 1769 års soldalinsirnktioii.
Den soldatinstruktion, som brukades denna tid, var för-
fattad år 1769. Den börjar sålunda:
GUSTAV III SOM SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARK. 97
»Frugta Gud
Ära Konungen
Tjäna trogit.
Soldater:
böra vara oförskräckte, trogne, nyktra och litet högfärdige,
då äro de hedrade, undgå straff, vinna sina förmäns kärlek,
bibehålla hälsan och nödlös utkomst.
1- §•
Hemma i landet hålla torpet vid makt, vänja sig vid ge-
väret som ett roligt tidsfördriv, bära kronans brev och or-
dres, förtjäna med hantverk eller arbete; fly lättja, som fö-
der sjukdom och elände, visa sig snygg och proper på kyrk-
paraden, alltid håret upplagt, uppknutet och i papper.
2. §.
\Td möten vaksam, väl klädd, ofta ömsa lintyg och strum-
por, så orenlighet, svett och ohyra ej får taga överhand,
kvick och färdig i excercitie och dess övriga skyldigheter,
vakta sig för spel och fylleri.
3. §.
På tåg och marscher noga vårda gevär och mundering för
eld och smuts, intet dricka då man är varm och minst orent
vatten, röka litet, hellre tugga tobak, papper eller sticka
av björk eller en, att förekomma törst; alltid glad, sjunga
visor, berätta sagor och roliga tidsfördriv, intet lägga sig i
solen att sova eller med magen emot jorden, mindre göra sig
ledig, innan han fått allt sitt tillbehör i ordning och tvättat
fötterna, dock ej när de äro svettiga. >>
Ur fortsättningen må anföras:
5. §.
»I garnison alltid snygg, hushålla noga, intet vräka sig på
soliga ställen med munderingen. På lediga stunder ansa
kläder och geväret: varann eller tredje dag varm mat, intet
över en sup brännvin men i det stället litet gott dricka. På
I lediga dagar skaffa sig arbete, som ej kan fela den, som är
nykter och trogen.
I 7 — 204364. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII.
98 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
6. §.
I fält äger soldaten största värde av ett oförskräckt hjärta
och snabbt utförande av dess skyldigheter. Den karl har
alltid varit lyckligast, som mest fått visa sig för fienden. Man
bör som en viss och skamfull död akta sig att ej komma
okväst^ på lasaretter och sjukvagnar, ty man har sett vid alla
krig, då en med heder fått dö för fienden, har fyra med förakt
ömkeligen förgåtts på sjukhusen.
Musicanter, trumslagare och pipare:
De böra kunna något hantverk, frisera hår, handla med
åtskilligt smått till sin bättre utkomst. Grovt och tungt ar-
bete är dem mindre tjänligt. De böra hålla sina instrumenter
rena, blanka och i ordning, vara muntra och lögliga.
Profossen :
Bör vara handfast, dristig, och se hiskelig ut. Han bör hålla
rent i corps de garde och läger, ordning hos arrestanter, vara
fiskal på marketentare och månglerskor och gå väbeln till-
handa.
Kort beskrivning att bevara soldatens hälsa.
Han bör vid alla tillfällen vara försedd med litet salt, inge-
fära och lök till sin matlagning — grönt felar sällan. Således
kan han oftast hava kål eller soppa, som bäst underhåller
liv och hälsa. Fotsockor av linne, smorde med talg, håller
fötterna rena och hela. Långa naglar, stora skor, och klump-
siga strumpor äro skadeliga.
Preparerat kvicksilver insytt i byxgj orden, emot ohyra.
En eller par av de lätta torra svampar att stilla blod,
några enbär att röka med och koka i vatten på sjön och i
kvarteren.
Litet socker, som blandas med spindelväv, att läka sår.
Tråd, ullgarn, fin och grov nål, kam, tvål, puder och borsta
utgör det förnämsta i hela dess hushållning.»
^ Osårad.
VID TJUSARKONUNGENS HOV. 99
Litteratur: Anteckningar och memorial af grefve Johan Liljen-
crantz, utgifna genom Bernh. Taube (Historiska
handlingar: del VIII).
E. O lån, Marstrands historia, krigsminnen och bad-
ortsliv.
Herman Levin. Religionstvång och religionsfrihet i
Sverige 1686—1782.
J. S[eligmann], Aron Isak. Ett hundraårsminne.
Aron Isaks sjelfbiografi, utgifven af Israelitiska lit-
teratur-sällskapet genom Jos. Seligmann.
Arnold Munthe, Svenska sjöhjältar: del VI; haft.
kr. 7:—.
Gunnar Bolin, Militär statsmakt och individ, sär-
skilt i Sverige under Gustav III:s tid.
Vid tjusarkonungens hov.
Ett Versailles i miniatyr.
ALDRIG har livet vid hovet haft så stor betydelse för
vårt folk som under tredje Gustavs dagar. Gustav
hade själv tagit del i det franska hovlivet, som blivit
hela Europas förebild. Han hade från sin franska resa med-
fört outplånliga intryck från detta Versailles, där konungen
residerade lik en halvgud, omgiven av ett lysande hov, av
en härskara uppvaktande och tjänare, av en etikett som gjor-
de hans dag till en ständig representation, av nöjen och för-
lustelser, som gjorde hans liv till en enda fortsatt karneval.
Sådant slog an på ett så mottagligt sinne som Gustavs.. Han
lärde sig älska denna lysande prakt; han var bländad av stå-
ten och ceremonierna. Och när han kom hem till sitt eget
fattiga land i höga Norden, blev hovet i Versailles hans mön-
ster och föredöme.
Snart lyckades han också göra svenska hovet ryktbart
för dess invecklade etiketts- och ceremoniväsen. Ideligen
uppstodo etikettstvister med främmande sändebud och
furstliga personer. Österrikiske ministerns fru blev en gång
genom konungens ceremonimästare anmodad att avlägsna sig
från en tillställning på börsen, vid vilken den kungliga fa-
miljen var närvarande. Anledningen var den, att hon ej
100 GUSTAV IIi:s LYCKLIGA TID.
velat dessförinnan underkasta sig ceremonin att kyssa drott-
ningens hand och därför aldrig blivit presenterad för henne.
Följden härav blev, att de diplomatiska förbindelserna mellan
det svenska och det österrikiska hovet för en längre tid av-
brötos.
Eller se här en annan lika riksviktig handkyssningshistorial
Sachsiska sändebudets fru ville icke gå in på att kyssa de
svenska prinsessorna på hand, såvida ej dessa därefter hed-
rade henne med en kyss på kinden. Men det kunde icke be-
viljas, ty en dylik lycka var enligt hovceremonielet endast
råds- och statsfruar beskärd. Konung Gustav gav icke med sig:
den sachsiska grevinnan fick icke visa sig vid hans hov, och
han tillkännagav sitt missnöje vid hovet i Dresden. Då
måste den motspänstiga tyskan slutligen bekväma sig att
kyssa på hand utan att i gengäld tå någon kyss på kinden.
Gustav gick så långt i sitt efterapande av franska hovets
vanor, att han i Sverige införde det efter vanliga människors
begrepp enbart komiska bruket med uppvaktning vid ko-
nungens uppstigning och påklädning eller lever\ som ce-
remonin hette på originalspråket. Vid en kunglig lever kun-
de man bäst se, hur pass högt de olika uppvaktande stodo
i Hans Maj:ts gunst. De lyckligaste fingo vara med redan
när Hans Maj:t ömsade skjorta. Först därefter insläpptes
den övriga skaran, att med andakt bevittna, vad som åter-
stod av den kungliga morgontoaletten.
Där stodo de alla i en halvcirkel bakom Hans Maj:t, »i
orolig väntan på en blick eller ett ord av monarken», berättar
Skjöldebrand. När toaletten var avslutad, och alla ordnar
»med skicklighet och behag påsatta framför en stor spegel,
trädde konungen fram. De, som ej förut voro kände eller
varit en tid borta, blevo nu presenterade. De, som tillhörde
hovet eller rangregementen eller de kungliga prinsarnes
regementen eller själva hade en viss rang, fingo den icke
för alla behagliga nåden att kyssa en karls hand. Då pre-
sentationen gått för sig, gick konungen omkring cirkeln.»
Det stora, avgörande ögonblicket var kommet för mången
bävande lycksökare. Skulle det bli en nådig nick eller kan-
ske ett »Hur står det till?» eller skulle Hans Maj:t kanske —
oihöjd av lycka — inleda ett riktigt samtal?
^ Uttalas lövé och betj-der »uppstigning».
VID TJUSARKONUNGENS HOV.
101
Sedan Gustav gått halvcirkeln runt, gav han samtliga en
nådig niclv. Därpå steg han upp på den estrad, där sängen
stod, och mottog rapporter av de militära befälhavarna.
Hans Maj:t fick på detta sätt tillfälle att ej blott visa den ene
sin gunst och den andre sitt misshag utan också att få höra
Morgontoalettcn. Efter teckning av J. M. Morcau 1783.
dagskrönikan och det senaste skvallret. Det hela var som
arrangerat för fjäskar och lycksökare.
Men hur det nu var, så lyckades i alla fall Gustav III ge-
nom sin älskvärdhet, sina kvicka infall och sin spirituella
konversation sprida glans över en ceremoni, som annars
skulle blivit komplett omöjlig.
102 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
Gustav njöt av att samla omkring sig allt vad landet hade
ypperst av snille, skönhet och börd. Och själv var »tjusar-
kungen» genom sitt snilles eld själen i detta lysande skåde-
spel, där man lade an på att göra varje rörelse, varje gest
till ett konstverk, som förskönade livet. Man ser av tidens
rika dagboks- och memoarlitteratur, hur allt rör sig kring
honom. Med eller mot sin vilja tvingas man till beundran för
hans tjusargåva och hans överlägsna förmåga att handskas
med alla dessa människor, som trängas omkring honom,
tävla om hans ynnest och intrigera mot varandra. Även sina
ovänner intog han genom sin älskvärdhet, när han så ville.
En skarpsynt samtida iakttagare framhåller också, att ingen
har som han kunnat den svåra konsten att ge ett avslag utan
att såra; ingen har varit hans överman i att vinna folk ge-
nom obestämda löften.
Blott en liten episod om hur Gustav med en rent av konst-
närlig virtuositet kunde med bara en liten nyans förändra
hela stämningen vid ett visst tillfälle! Det är Tersmeden
som berättar.
Han hade efter några års tjänstgöring som varvsamiral
i Karlskrona blivit illa åtgången av amiralitetskollegium
för en del åtgärder, vilka kollegiet betecknat såsom egen-
mäktiga. Bland annat gällde det införande av ett nytt tjär-
ningssätt av flottans tågvirke. Konungen for själv till Karls-
krona för att undersöka förhållandet. Tersmeden visste,
vad det gällde, då konungen kom ned på varvet, men Hans
Maj:t var idel älskvärdhet mot sin gamle vän och medhjälpa-
re. Sedan man en stund talat om ett och annat, sade Gustav:
»Jag skulle vilja se det nya tjärningssättet», och tillade, vänd
till varvsamiralen: »som Ni skrivit till oss om» — ty två av
herrarne i kollegiet gingo bredvid konungen. Med »detta
nådiga tillägg» hade Gustav förtagit allt obehagligt intryck
av att det här gällde en rannsakning, och Tersmeden kände
vid denna verkligt kungliga finkänslighet »en outsäglig sa-
tisfaction^ så att mitt hjärta hoppade av glädje». Den följan-
de undersökningen visade också, att konungen hade allt skäl
att hysa förtroende till sin varvsamiral på de överklagade
punkterna, och Hans Maj:t gav honom rätt mot kollegiet.
Tillfredsställelse.
VID TJUSARKONUNGENS HOV. 103
När det gällde rikets tjänst, hade Gustav en skarp blick,
även om han inte alltid visade det. Men i fråga om det gran-
na skådespelet vid hans hov var hans värdesättning av de
agerande ofta mer än lovligt ytlig. En hög börd gav åt en
nybakad fänrik företrädesrättighet framför rikets högsta
ämbetsmän. Vid stora fester kunde man få se högvälborna
unga subalternofficerare sitta och spisa vid Hans Maj:ts
eget bord, medan konungens finansminister Liljencrants,
vice amiral Tersmeden och andra framstående »uppkom-
lingar» ej voro fina nog därtill utan blevo placerade vid över-
kammarherrens bord. Skjöldebrand berättar i sina memoarer,
hur han vid Gustav III:s hov fick slita en hund för att han,
som blott var son till en nyadlad konsul, förlovat sig med den
högvälborna fröken von Höpken. Hans fästmö befalldes
till den kungliga taffeln, men han själv fick avlägsna sig, så
snart supén började. När man hör sådant, tycker man som
Schiick, att det är alldeles i sin ordning, när Sergel vid en
lantlig måltid, som Gustav Hl på sin italienska resa intar
i Sibylla-templet vid Tivoli, får ensam äta vid ett särskilt
bord — han var ju inte adelsman som alla de andra utan
bara en världsberömd konstnär.
Hovnöjen.
Rikt, alltför rikt på fester var det liv, som rörde sig i Stock-
holms slott' och i de många lustslott, där Gustav helst höll
hov, på det ståtliga Drottningholm, det romantiska Grips-
holm, det täcka Ekolsund och Haga m. fl. Det var utkläd-
ningar och divertissement, det var ringränningar och karu-
seller, vid vilka de uppträdande voro utstyrda i dyrbara och
fantastiska riddarkostymer. Överallt inrättades teatrar,
på vilka konungen själv, hans bröder samt hovets herrar och
damer uppträdde som skådespelare. Hovet såg tidtals ut
som en teatertrupp.
Axel von Fersen berättar från hovets vistelse vid Grips-
holm på vintern 1775—1776: »När konungen steg upp på
morgonen, begav han sig till teatern för att med aktörerna
repetera de pjäser, som skulle uppföras om aftonen. Hans
Maj:t dinerade ofta på teatern, och efter representationens
104 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
slut kom konungen för att supera med hela hovet, klädd uti
sin teaterkostym. Vi hava sålunda sett honom utklädd så-
som Rhadamiste, Cinna och som överstepräst i Jerusalems
tempel, presenterande sig såsom ett åtlöje vid sitt eget bord.»
Scen ur divertissemenlct »La féle de la roche Galtareo den 30 augusti 1779.
^jGustav III och grevinnan Höpken öro Inwudpcrsoncrna.
Målning av P. Hilleström,
I februari 1777 skriver Hedvig Charlotta i sin dagbok,
som hon givit formen av brev till hennes bästa vän, fröken
Sofie von Fersen: »'Är det ännu mera fester? Tager då detta
aldrig slut?' utropar Ni säkert, min kära vän, och jag för-
VID TJUSARKONUXGEXS HOV. 105
vånar mig verkligen icke över denna Eder anmärkning.
Men Ni får ej ha för stora anspråk; allvarliga saker är nå-
got, som vi inte känna till, och jag måste utropa: 'Leve ga-
lenskapernal'»
En person i Gustav III:s närmaste omgivning, skalden
Oxenstierna, skriver sju år senare från Gripsholm: »Teatern
uppslukar för närvarande allt intresse. Jag har aldrig sett
ett sådant raseri för teatern. Man lever endast i repetitioner
och föreställningar — man tillbringar dagen på teatern. Ko-
nungen sysselsätter sig med att författa eller inöva skåde-
spelarne i deras roller. Han är beständigt hos teaterskräddar-
ne, vilka hava fritt tillträde till hans person.»
Särskild uppmärksamhet tilldrogo sig de tornérspel, som
i fyra dagar i slutet av maj och början av juni 1777 höl-
los på Adolf Fredriks torg. Konungen anförde själv en ka-
drilj av hovmän, utklädda till riddare, hertigen en annan.
Ett sådant skådespel måste ses — en beskrivning ger ej
mycket. Däremot kan det ha sitt intresse att av akterna
taga kännedom om hur en kungörelse om festen lät, och
hur man på den tiden höll ordning på en folkmassa. Några ut-
drag må anföras ur överståthållarämbetets kungörelse av den
27 maj 1777: »Som vid det högtidehga tillfäUe, då Hans
Kongl. Maj:t här i residensstaden flere dagar i nästa vecka
efter forntidens bruk låter anställa det s. k. tornér- eller rid-
darespelet å Adolph Friedrichs torg, varest för spectateurer^
bekvämliga loger äro inrättade, nödigt är, att denne stadsens
invånare, som åstunda att detta riddai'espel åse och bivista,
varda underrättade om den ordning, som till allmänhetens
bekvämlighet och till förekommande av trängsel och olyckor,
då en myckenhet folk och vagnar å ett ställe komma att sam-
manstöta, bör i akt tagas; så har i sådant avseende med Kongl.
Maj:ts nådiga tillstånd samt å dragande kall och ämbetets
vägnar jag till vederbörandes efterrättelse velat förordna,
som följer:
l:mo. Böra de vagnar, som skola köra de herrskaper, vilka
äro försedde med biljetter för logerne num. 11, 10, 8, 6, 4
' Åskådare.
106 GUSTAV in:s lyckliga tid.
och 2 köra ifrån Södermalms torg Hornsgatan uppföre rätt
fram, stannande de, som hava biljetter med n:o 11, 10, och 8,
vid ändan av Sutherska trädgården och första hörnet av
Adolph Friedrichs torg, där herrskaperne urstiga; de, som
hava n:o 6, 4 och 2, vid andra ändan av torget på Horns-
gatan vid Cramerska egendomen; de åter, som hava bil-
jetter, tecknade med n:o 7, 9, 5, 3 och 1, böra också köra
Hornsgatan uppföre men sedan avvika till vänster Brunns-
gränden utföre emellan Marise kyrkogård och Sutherska
egendomen till S:t Paulsgatan fram till torget.» Sedan
föreskrivcs, på vilka platser var och en av de olika bil-
jettnumrens innehavare skall stiga ur, och därefter he-
ter det: »Så fort herrskaperne utur de ankomne vag-
narne utstigit, bortköra vagnarne strax: de på Hornsgatan
längre utföre, vikande av till vänster första gränden eller
Macklergatan till Vollmar Yxkulls- eller Gamla Prästegårds-
gatan fram åt Björnegårdsgatan till höger intill Högbergs-
gatan, varifrån hemfarten sker utföre Götgatan. De vagnar
åter, som stannat på S:t Paulsgatan för urstigandet, få icke
eller vända tillbaka utan böra genast köra rätt fram till hör-
net av Macklersgatan samma väg som de föregående, hållan-
de kusken i körslen alltid till vänster» o. s. v. »Den kusk, som
häremot bryter, plikte 40 mark silvermynt och trade genast
i häkte. Sker slagsmål, våldsam trängning eller oljud kuskar-
ne emellan, straffas den brottslige med fängelse vid vatten
och bröd eller spö efter omständigheterna; och äge i thy fall
vakten att genast arrestera den skyldige och ekipaget till
närmaste vakt låta avföra, tills allt buller och oväsende av-
stannat.»
En höjdpunkt i hovlivet på Stockholms slott voro tisdags-
aftnarna, då de kungliga gåvo stor cour med offentlig spis-
ning. En god stund ha förnämiteterna stått och trängts i
stora galleriet och i Vita havet, dit endast de allra finaste
ha tillträde, »då dörrarne öppnas till Vita rummet och allt
blir tyst» — det är Skjöldebrand, som berättar. »Därifrån
kommer konungen, klädd med utsökt prakt, med briljante-
rade ordnar, knappar och spännen, visserligen något affek-
VID TJUSARKONUNGEXS HOV. 107
terad men — det kan ej nekas — med mycken aisance^ och
något kungligt, ehuru icke krigiskt, i sitt väsende. Drott-
ningen är stelare och går ej väl (ty hon är så stillasittande,
att hon har nästan glömt att gå, och hon har dessutom
ganska höga klackar), men hon har en hög och ståtlig växt,
stora utstående ögon och i det hela en figur, som imponerar.
Homer har liknat Ajax vid en fluga, Vergilius drottning
Amata vid en snurra; det må tillåtas mig att likna vår då-
varande drottning på couren vid en väl prydd, vit paradhäst
med hög encolure" men matt i sina rörelser.»
Efter henne komma de övriga av den kungliga familjen,
hertig Karl, liten men med militäriskt utseende och något av
sin morbroder Fredrik II i blicken, hertig Fredrik enklast
klädd men vackrast av alla och prinsessan deras syster, glad
och vänlig men alltid prinsessa. Bland statsfruarna, som
nu följa, äro Kellgrens tre gracer, grevinnan Meijerfeldt, född
Wrede-Sparre, grevinnan Höpken, född Fersen, och grevinnan
Löwenhielm, hennes syster, alla tre fullkomliga skönheter.
Detta inträde hade något eget högtidligt, som måhända
knappt varit någonstädes överträffat. Konungen gick först
till diplomaterna, och det syntes, huru även de stoltaste
bland dem voro smickrade av de artigheter, han sade dem.
Sedan gick konungen på karlarnas sida, drottningen på frun-
timrens och så tvärt om tillbaka. Där gick till, som sagt är
vid levéerna. Då äntligen couren var genomgången, satte
konungen och drottningen sig vid spelbord med utsedda
personer bland de förnämsta; och detta räckte ej länge, förrän
hovmarskalken med stav i handen gav Deras Majestäter
tillkänna, att bordet var serverat. Då gick hela den kungliga
familjen till bords, och så många, som kunde få rum, blevu
åskådare. För riksrådinnor, rikets herrars fruar och över-
hovmästarinnor voro taburetter i en halvkrets nedom bor-
det. Diplomaterna stodo vid övre ändan, och konungen
vinkade då och då åt någon av dem att nalkas till samtal.
Så ville Gustav förvandla sitt Stockholm till ett Versailles
utan att besinna, att det var över det fattiga Sverige och ej
' Ledighet i sitt uppträdande. — - Ståtlig hållning.
108 GUSTAV IIi;s LYCKLUiA TID.
det rika Frankrike, som han förde spiran. Tyvärr följde
också fransk lättfärdighet och sedefördärv med det förfinade
franska världslivet. Fersen berättar bland annat om att
till de pikanta nöjena under hovets vistelse på Drottning-
holm hörde »bruket att promenera nattetid i parken utan
lykta. Där var den allmänna mötesplatsen för alla slags ga-
lanta äventyr. Man förklädde sig i en stor kappa, och nattens
mörker tjänade till mask för ansiktet. På dessa promenader
blandade sig bättre damer och mamseller av ett tvetydigt
rykte med varandra.»
Hedvig Charlotta skriver också i sin dagbok på hösten
1777 om hovlivet på Drottningholm: »För övrigt är här
ingen brist på kärleksintriger: det är ett allmänt mod att ha
älskare, och var och en har sin. JNIånga avskyvärda historier
i den vägen äro i omlopp. Utan tvivel bli de dock betydligt
överdrivna av elaka tungor.»
Nöje och njutning var dock ej det enda, Gustav ville med
hov- och teaterlivet. Han såg i dem också uppfostringsan-
stalter till den belevenhet och de fina seder, varigenom han
ville förädla sitt svenska folk. En nation, som var så för-
giftad av politiskt gräl, behövde livas upp och få en gladare
och lättare syn på tillvaron, menade han. Umgänget män-
niskorna emellan behövde så väl att förädlas genom något
av den angenäma och belevade sällskapston, som känne-
tecknade söderns folk, isynnerhet fransmännen. Och verk-
ningarna av Gustavs insatser uteblevo ej. »Gustaviansk»
belevenhet och elegans levde kvar genom flere släktled. Och
om än denna förädling i allmänhet ej trängde så djupt, så
stannade alltid här och där något av rococons sirlighet på
ytan. »Till och med den förfallna publiken på Bellmans
krogar och muffbaler rör sig nu med vissa sirliga åthävor
och krumbukter, som karikera fransk polityr», säger Le-
vertin.
Men aldrig ha angenäma sällskapstalanger i så hög grad
varit till förfång för mera gedigna egenskaper som på denna
tid. Vid Uppsala universitet klagades över studiernas för-
fall, i ty att den adliga ungdomen nästan ej brydde sig om
annat än att vinna belevenhet för att kunna få insteg vid ho-
vet och på den vägen göra sin karriär. »Man lär sig snarare
dansa än skriva sitt namn. Man lär sig litet språk för att
VID TJUSAKKONUXGEXS HOV. 109
Interiör i guslaviansk stil med tre musicerande damer. Målning av
N. Lafrensen d. v.
110 GUSTAV III.S LYCKLIGA TID.
kunna tala vid hovet eller förstå teaterarbeten», skriver
Gustav Johan Ehrensvärd. Och när Skjöldebrand i sina
memoarer talar om sin studenttid i Uppsala, får man av
hans skildring avgjort det intrycket, att ridläraren och fäkt-
mästaren voro universitetets båda främsta personligheter,
ehuru måhända något mindre berömda än Linné och Ihre,
den store språkforskaren.
■-De tre gracerna. >
Klarast av alla stjärnor vid tredje Gustavs hov strålade
»de tre gracerna», grevinnorna Höpken, Löwenhielm och
Meijerfeldt. Med all sin skönhet och sin kvicka, slagfärdiga
konversation voro de dock ej några dygdemönster. Gustav III
lät Sergel föreviga grevinnan von Höpkens fägring genom
att taga hennes huvud till modell för en staty av den gudinna,
som hon så ivrigt dyrkat.
Kellgren har besjungit de tre gracerna i en dikt »Gratiernas
döpelsc», som börjar med denna strof:
»Jag vördnad har för alla slags gudinnor
i himmel ocli på jord;
för frilierrinnor ocli grevinnor
och för lierdinnor — med ett ord
för allt det kön, som sluts på innor:
åt alla vill jag aktning ge
men dyrka — endast tre.»
Ulrika von Höpken och Augusta Löwenhielm voro döttrar
till överhovjägmästaren Karl von Fersen, bror till den store
Hattchefen och själv känd som en av sin tids elegantaste
och mest levnadsglada kavaljerer. Hans hustru, Charlotta
Sparre eller Lotta, som hon kallades, hade väckt uppseende
för sin älskliga fägring t. o. m. vid franska hovet, då hon
följde med sin franka Karl Gustav Tessins maka till Paris.
Ulla Fersen skall ha kommit till världen så ovanligt
smärtfritt för modern, att denna låtit undfaUa sig en för-
vånad fråga: »Var det ingenting annat än det här?» Varför
drottning Lovisa Ulrika lär ha rått henne att fortsätta på
samma sätt en gång om året.
Ulla Fersen fick som sin första stora erövring räkna den
vackre prins Fredrik Adolf. Han lär ha varit så kär, att han
Vid tjusarkonungkxs hov.
111
Venus Kallipygos. Marmorstaty av Sergel med Ulrika von
Höpkens huvud.
ville gifta sig^ med henne, men hon tog hela flirten såsom »ett
litet tidsfördriv, som smickrade hennes egenkärlek». För att
göra slut på denna förbindelse förmådde föräldrar och an-
112
GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
Ulla FiTscn. Målning av L. Pasch d. y.
höriga henne att räcka sin hand åt den unge kapten von
Höpken, brorson till Anders Johan. Den tjuguårige brud-
gummen var känd ej blott som en ovanligt vacker karl utan
också som en stor slösare. Han hade redan hunnit göra slut
på sin fars halva förmögenhet. Deras smekmånad skildras
av Gustav Johan Ehrensvärd i följande ordalag: »Ulla Fersen
betalte Höpkens kärlek med den häftigaste genkärlek. Man
tyckte sig se Psyke i Kärlekens armar. Deras kärlek var en
beständig jouissance^ De frågade icke efter fat att äta upp^
^ Njutning.
VID TJUSARKONUNGEXS HOV. 113
— deras förnämsta husgeråd var en säng och denna sängen
hela deras lycka. Så förflöto deras första år. Då den första
vällusten var tillfredsställd, började bägges passioner att
upplivas, hennes att behaga andra och hans att trösta sig
med vin och spel.» Mannen visade sig svartsjuk och brutal,
började gräla på henne, så snart hon såg åt någon annan, och
övergick från gräl till handgripligheter. Redan efter ett par,
tre års äktenskap levde de skilda till säng och säte, hon som
statsfru på Stockholms slott och han som ryttmästare vid
skånska kavalleriet. Blott en och annan gång träffades de.
Men makens plats hade då intagits av andra.
Höpken förföll mer och mer och dog redan 1780. Sjutton
år därefter gifte Ulla Fersen om sig med en överste von
Wright, som länge varit hennes trogne beundrare. Men tre
år därefter var hon änka igen. Tillsammans med sina systrar.
Augusta Löwenhielm och riksrådinnan De Geer, bosatte hon
sig då i lärdomsstaden vid Fyris, där de tre damerna »blevo
lika allmänt vördade för sin välgörenhet som värderade för
sin allmänna välvilja och den finare bildning, som företrä-
desvis tillkom de personer, som bildat sig vid Gustav III:s
hov». År 1810 slutade Ulla Fersen sina dagar vid 62 års ål-
der efter att under de sista månaderna ha med samma be-
undransvärt glada humör som alltid kämpat mot svåra li-
danden. Så slocknade den mest lysande stjärnan vid Gustav
ril:s hov.
Augusta Löwenhielms äktenskap var ej heller lyck-
ligt. Medan hennes man tjänstgjorde som svenskt sände-
bud på olika platser, vistades hon mest vid svenska hovet
som statsfru. Snart var hertig Karl allvarligt förälskad i
henne. Förbindelsen dem emellan började året efter hennes
bröllop och fortgick under en lång tid med tilltagande kär-
lek åtminstone från hertigens sida. Hans eldiga brev till
henne vittna ännu därom. En gång, då hon är sjuk, skriver
han till sin »evigt tillbedjansvärda» brev, fyllda av de öm-
maste omsorger. Han klagar, att han stått utanför hennes
port men blivit vägrad att komma in, därför att den sköna
var sjuk. Han lider nu skilsmässans alla kval och slutar
med orden: »Mina innerligaste önskningar äro, att Ert till-
frisknande må ske mycket snart; och skall det då bliva min
8—204364. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII.
114 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
lycka att vid Edra fötter kunna förnya mina eder om en
evig kärlek och en trohet utan gränser.» Men när det dröjer
med hennes tillfrisknande, håller han på att förgås av för-
tvivlan. Han skriver: »Ni kan ej förstå, min älskade, min
dyrkade vän, vad tiden synes mig lång, då jag ej får se Er.
Alla nöjen äro mig likgiltiga, då jag ej kan dela dem med den,
som är mig mer kär än livet. Ja, min dyrkade Augusta,
endast Ni uppfyller hela min själ; jag dyrkar Er — dock detta
är för litet sagt: det fattas mig ord att kunna uttrycka de
känslor. Ni ingivit mig.» Och han slutar med att bedyra,
att hans hjärta evigt skall tillhöra henne.
Hans äktenskap hindrade honom ej från att fortsätta
sin kärlekshistoria med den sköna Augusta. Men hertigin-
nans förhoppningar, att denna förbindelse skulle avhålla
hennes gemål från andra snedsprång, höllo ingalunda streck.
Snart hade kärleken mellan honom och grevinnan Löwenhielm
kallnat, och å ömse sidor skaffade man sig efterträdare.
På äldre dagar »vände sig Augusta Löwenhielms ömma
sinnelag till andakt och välgörenhet. Hon uppoffrade all
bekvämlighet för att sköta lidande och sjuka vänner.» Hon
uppnådde den höga åldern av 92 år och dog 1846.
Litteratur: Carl Forsstraud, De tre gracerna; haft. kr. 4: 5U.
Den kungliga familjen.
Gustav III och hans moder.
EFTER statsvälvningen hade Lovisa Ulrika i första för-
tjusningen skyndat hem från Berlin, där hon vistats allt-
sedan sin makes död. Äntligen hade kungadömet fått den
maktställning, som hon så ivrigt längtat efterl Men hon skulle
snart finna, att det icke längre var hon utan en annan, som
var det svenska hovets medelpunkt, och att denne andre
alls ej vai- hågad att dela makten med sin mor. Återigen,
liksom så många gånger förut, hade den ärelystna kvinnans
förhoppningar gäckats. Denna lågande ärelystnad, som ej
fick utlopp, förvandlade den livliga, temperamentsfulla drott-
ningen till en hätsk, hård, rent av elak människa. Lovisa
DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 115
Ulrika beskrives på äldre dagar sålunda av kammarherre
Adolf Ludvig Hamilton, son till fältmarskalken Gustav
David Hamilton: »Vid äldre åren blev hyn brouillerad,
tänderna skämda, andan stark, men munnen var vacker,
löjet behagligt, näsan liten, väl proportionerad, merendels
alltid förd i vädret.»
Tvister och gräl följde alltid denna fridlösa, jäktande kvin-
na i spåren, ej minst till följd av hennes olidliga pretentioner
på ärebetygelser framför alla andra. Hur betecknande är
ej bara ett sådant litet drag som att fordra, att föreställ-
ningarna på operan alltid skulle börja om igen vid hennes
inträde i sin loge, när hon behagade komma för sent! Hennes
anspråk på underhållsmedel voro också omåttliga, och aldrig
ville det räcka till, hur mycket hon än fick. Därför blev
det ofta häftiga uppträden mellan henne och sonen, som ärvt
mycket av hennes nervösa otålighet. De voro, har man sagt,
liksom tvenne storheter, som ömsesidigt attraherade och re-
pellerade varandra, som ständigt hatade varandra och dock
ständigt hade behov av varandras kärlek, och som städse
ledo av bådadera.
Hertig Karl och Hedvig Charlotta.
Av konungens syskon var Karl den mest betydande.
Steget från Gustav till honom var dock stort både vad be-
gåvning och viljekraft beträffar. I njutningslystnad var
hertigen däremot sin broders överman, och lättja var en av
hans mest utmärkande egenskaper. Han var som ett vax
i händerna på dem, som förstodo att bearbeta honom. Det
täcka könet kunde dock sätta fart i honom som ingenting
annat. Tersmeden berättar om en bal i Karlskrona, där her-
tigen var »vid ett oändeligt charmant humör och dansade så,
att vi alla fruktade hans hälsa». Karl var sedan år 1774
förmäld med sin kusin Hedvig Elisabet Charlotta
av Oldenburg. Hon var knappt femton år fyllda, då hon
bortgiftes med den tio år äldre hertigen. Det var en lekfull
barnunge, som nu kom som en frisk virvelvind indansande
i det ceremoniösa svenska hovet. Hon var full av tjuvpojks-
streck och piggade upp stämningen med så enkla medel som
116
GUSTAV ni:s lyckliga tid.
att kittla sina hovdamer till skrattanfall. Allt vad etikett
hette avskydde hon. Hennes enda önskan beträffande om-
givningen var att se alla glada omkring sig. j
Denj smånäpna lilla rococoprinsessan skulle dock snart j
få göra bekantskap med livets skuggsidor. Hennes ge-
Hcdvig Elisabet Charloiia. Målning av A. Roslin.
mål återtog sitt lättsinniga ungkarlsliv. Men den livsfilo-
sofi, som låg på bottnen av hennes älskvärda barnasjäl,
hjälpte henne att läka även dessa svåra sår. När hon efter
två års äktenskap såg, vartåt det lutade, anförtrodde hon sin
kära dagbok: »Skulle det hända mig detsamma som så många
andra kvinnor, får jag bära min olycka med tålamod och
DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 117
hålla god min i elakt spel. Vad som än må inträffa, kommer
jag aldrig att glömma den hänsyn, som jag är skyldig min
make, och om han bara behandlar mig med vänskap, anser
jag mig tvungen att överse med hans svagheter.» Det är
också ett beundransvärt bevis på hennes opartiskhet, att
hon om sin främsta rival, grevinnan Löwenhielm, skriver
första gången hon får se henne: »Hon är onekligen förtjusan-
de. Hennes anletsdrag äro behagliga, hennes utseende till-
talande, och i stor toalett är hon riktigt ståtlig, ehuru hon
kanske är litet för fetlagd. Ni skulle ha sett, hur alla män-
niskor tittade på mig! Jag försökte därför att se alldeles
likgiltig ut, ehuru jag verkligen var mycket nyfiken.»
Och något senare skriver hon: »Ehuru jag naturligtvis ej
kan tycka vidare om grevinnan Löwenhielm, måste jag göra
henne den rättvisan, att hennes personliga egenskaper till
en viss grad tvinga mig att ursäkta hertigens otrohet. Hen-
nes goda karaktär ger mig anledning hoppas, att om hon får
makt över hertigen, så lockar hon honom dock aldrig till
något, som vore honom till men. Jag är mycket lugnare att
veta honom fästad vid henne än vid mången annan kvinna
och hoppas att genom mitt uppförande kunna tydligt lägga i
dagen min högaktning för henne, så att jag därigenom gör
mig förtjänt av hertigens vänskap.»
Aldrig skulle Hedvig Charlottas rival få anledning att an-
klaga henne för svartsjuka, ty »det är något, som man aldrig
skall låtsas om. För någon tid kan det nog smickra männen,
men de tröttna snart på den, som visar tecken därtill, och se
sig om efter andra kvinnor, som ej äro lika svartsjuka, ty
männen älska frihet.»
Hon fann en tröst i sin dagbok, som gömmer alla hennes
förtroenden och i gengäld lockat henne med hoppet om en
plats i Sveriges historieskrivning. Genom sina innehålls-
rika dagboksanteckningar har hon förvärvat sig eftervärl-
dens tacksamhet. Det självporträtt, hon där inledningsvis
tecknar, vittnar om en hjärtevinnande strävan efter att vara
sann och uppfostra sig själv — maken därtill får man leta
efter. »Mitt ansikte är», skriver den lilla skälmska prinsessan,
»ingen skönhets; tvärtom har jag själv svårt att fördraga det
och tycker för egen del — - även om andra vilja påstå mot-
satsen — , att jag har en mycket näsvis uppsyn, vilken, oav-
118 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
sett ett visst, ibland nyckfullt påkommande gott uttryck,
för det mesta tyckes inbjuda till ett par örfilar.» Den näs-
visa uppsynen berodde dock innerst på att hon var »skälm-
aktig till sin natur».
»Mina tänder äro», fortsätter hon, vganska väl ställda och
någorlunda vita men för stora för att vara vackra, och när
jag småler, visar jag två tänder, som se ut som vildsvins-
betar. Min haka är lång och spetsig, min hy ganska vit men
saknar nästan alldeles färg, och det lilla därav, som funnits,
har sminket fördärvat. Min figur är ganska bra samt någor-
lunda väl proportionerad och min växt rak. Skulle det ej
tyckas så, är det mitt eget fel, ty jag kläder mig slarvigt.
Fast jag ej särskilt tycker om dans, visar jag mig dock gärna
på baler, emedan jag vet, att jag dansar bra och tycker om
att få beröm. Jag spelar tämligen bra på clavecin^ och
gitarr ävensom något på harpa, dock sällan i takt, ty till
följd av mitt livliga lynne ger jag mig ej tid därtill.
Jag är av naturen ganska högfärdig men har under min
uppfostran fått lära mig att kuva denna onda böjelse, som
dock understundom vill återkomma. Man skall skaffa sig
respekt genom mildhet och sådana egenskaper, som äro vär-
da aktning, men ej genom den samhällsställning, man intager, i
.Jag umgås gärna förtroligt med mina vänner — ibland
t. o. m. till överdrift — och har mycket svårt att finna me-
delvägen.
Mitt hjärta är av naturen gott, ehuru jag själv fördärvat
det med mina dåliga egenskaper; jag har varit mycket nyck-
full och är det ännu rätt betydligt men försöker att behärska
mig, så att det ej skall märkas. Jag är ganska häftig och kan
vara rätt elak, om jag ej lägger band på mig. Jag är road av
förtal och av att skämta över vad andra göra samt måste
anstränga mig mycket, för att detta mitt fel ej må taga över-
hand.
En enda väninna är mig nog. Det enda jag begär som be-
vis på hennes vänskap är, att hon ej må skona mig utan öppet
förehålla mig alla mina fel. Min högsta strävan skall ständigt
vara att bli älskad.»
* Uttalas k lavs äng: ett föregångsinstrumeiit till pianot. Spinet-
ten var en sorts clavecin.
DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 119
Hedvig Charlottas levnadsfilosofi sattes mången gång på
hårda prov av hennes lättsinnige gemål. Så här skriver hon
i sin dagbok på våren 1781: »Så länge han hade sina älska-
rinnor, var det mycket bättre, men sedan den sista blev
landsförvisad för att hon tillåtit sig nedrigheter emot kun-
gen och han ej skaffat sig någon ny, har hans lynne blivit
ännu värre, och jag har dagligen varit utsatt för häftiga ut-
brott därav, vilket till och med inträffat inför betjäningen.
Denna hans häftighet har under den gångna vintern så till-
tagit, att mitt tålamod är slut. Därför har jag kanske ej
heller å min sida varit så lugn, som jag bort, vilket gjort
oenigheten oss emellan värre för var dag, som gått. Jag har
nu uppgivit allt hopp att någonsin kunna återvinna hans
förtroende. Min önskan är blott att få vara i fred, samt att
vi ej, innan åren tvinga därtill, må bli alldeles utledsna på
varandra. Skulle det ännu ett år fortfara oförändrat på sam-
ma sätt, fruktar jag, att sorg och bekymmer helt och hållet
skola undergräva min hälsa, och att jag i en annan värld får
söka den lycka, som jag ej funnit uti hela mitt av ständiga,
tärande bekymmer uppfyllda liv.»
Den missmodiga stämning, varom dagboken här vittnar,
tog dock aldrig överhand med den levnadsfriska hertiginnan.
För att komma ur det odrägliga tillståndet beslöt hon sig
för att söka framkalla en förklaring. Det lyckades, och den
rensade luften. Sedan låter det i en annan tonart i dagboken:
»Alltsedan dess har hertigen behandlat mig med all möjlig
vänlighet, och jag hoppas verkligen, att detta måtte vara
sista gången, som jag haft orsak att beklaga mig över honom.
Trots alla hans fel älskar jag honom ännu och kommer alltid,
så länge jag lever, att göra det mer än han verkligen förtjä-
nar; och hur förolämpad och bekymrad jag än må känna mig
över hans beteende mot mig, kan jag ej låta bli att värdera
honom för hans många onekligen goda egenskaper.»
Esomoftast fick hon dock nya skäl att beklaga sig över
sin gemåls hänsynslöshet och häftiga lynne. En dag på våren
1790 skriver hennes svägerska Sofia Albertina i ett brev
till en väninna: »Hertig Karls uppförande är förfärligt, och
hans beteende mot hertiginnan är ovärdigt. Det går ingen
dag, utan att han vid bordet säger henne de värsta grovhe-
ter.» Hedvig Chai-lotta var dock klok nog att ta det hela som
120 GUSTAV IIi:s LYCKLIGA TID.
ett skämt och skratta däråt. Hon satte i alla fall värde på
sin gemåls »i grunden goda hjärta», vilket hon vid samma tid
ger ett vackert erkännande i sin dagbok.
Memoarlitteraturen vimlar av meddelanden om hertig
Karls kärleksförhållanden. En av hans första förbindelser
av detta slag var med den för sin skönhet beryktade dan-
sösen Charlotta Slottsberg. Mamsell Slottsberg var
dotter till en fattig perukmakare. Hon blev redan vid tolv
års ålder anställd som sekonddansös vid operan. Efter bara
ett år gjorde hon, om man får tro skvallerkrönikan, sina
första erotiska snedsprång. Den med allt skvaller förtrogne
bibliotekarien Gjörwell berättar nämligen, att »den lilla söt-
ungen» ingått en förbindelse med »den gamla otäcka» öster-
rikiske ministern.
Bekantskapen mellan henne och hertig Karl torde datera
sig från år 1776. Deras förhållande skulle bli rikt på bryt-
ningar, ty det vore synd att påstå, att hon var sin höge älska-
re trogen. Ett tag inlät hon sig i förbindelse med en av her-
tigens beridare, och med tiden blev hon allt vidlyftigare i
sina kärleksaffärer. Men efter brytningarna mellan henne
och hennes högste älskare följde alltid försoningsscener, och
så fortgick det ända till tiden för den skönas död. Mamsell
Slottsberg var och förblev hertigens »favoritsultaninna».
Hon stannade det oaktat kvar vid baletten och avancerade
till premiärdansös.
Den sköna synderskan omgav sig i sin våning med all den
elegans, som tillhörde en »grande cocotte», och höll sig även
med en liten lantegendom vid Järva nära Ulriksdal. Men efter-
som hon fått koköttens yrkesstämpel, kunde hon aldrig så-
som mamsell Hagman, Fredrik Adolfs bekanta älskarinna,
höja sig till en sådan ställning, att hon fick umgås med re-
spektabelt folk i samhället. »Slottsbergskan» hörde till de
utstötta, som endast fingo träffa lättare teaterfolk och —
efter mörkrets inbrott — hovets och societetens vivörer. I
Sparreska brevsamlingen på Eriksberg finns ett i sitt slag
mycket intressant brev, som den sköna skrivit till dåvarande
riksrådet, den sedermera som rikskansler ryktbare Fredrik
Sparre. I likhet med sin halvbror överståthållaren var han
DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 121
mycket svag för det täcka könet men saknade alldeles de
försonande dragen hos den flotte och glade Karl Sparre.
Det komprometterande och ganska enastående aktstycket
lyder som följer:
»Nådige herre.
Då jag fördristar mig att tillskrifva Eders Excellens med
mina rader så får jag tillika ödmjukast bedja det E. Exl. ej
tager illa opp att jag gör en påminnelse om det angeiegna
brefvet som E. Exlns tog ur potporikrukan i min sängkam-
mare och som jag ej med godvilligt samtycke tillätt Ers
Exlens att ta me sig det är nu andra gånnen som jag skrifvit
till E. Exlens derom utan att få igen det och jag väntade af
en sådan förnem herre att han ej skulle bära sig så åt. Jag
måste ha det innan afton ty den högt förneme herrn ^ som då
kommer till mig och som glömt brefvet hos mig lär väl ej
veta att det varit ur mina rum, men jag tar mig den dristig-
het att säga, att om det ej är tillbaka innan dess så talar jag
om att Ers Exl. har tagit brefvet med sig och det vill väl ej
Ers. Exl. för någon del och utom den ånnest som jag nu har
haft för E. Exl. skull så ska enda allt bli glömt sedan jag fått
igen brefvet och E. Exl. får räkna på lika mycken favör som
förut. Klockan nio i afton måste brefvet vara hos mig
Ers Exlens
ödmjukaste tjenarinna
Ch. Slottsberg.»
På sistone försökte mamsell Slottsberg stadga sitt anseende
genom giftermål med en jämnårig f. d. sjöofficer med kaptens
avsked, en man »med passabelt vacker figur men dum som
en oxe». Han fick sig på det viset kläder, föda, husrum och
dessutom en kontant summa om året. Men äktenskapet
räckte bara ett år. År 1780 avled den nygifta frun, efter-
lämnande en vacker förmögenhet i fastighet, fina möbler,
silver och smycken. Här saknades ej heller vagnshästar och
eleganta åkdon, i vilka den sköna brukat färdas fram på
huvudstadens gator. På boets kreditsida funnos även en del
skuldförbindelser från mycket förnäma herrar, bland dem
en från en hovstallmästare på 5,500 rdr bankol
' Naturligtvis hertig Karl.
122 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
Men nu presenterades en motfordran, uppgående till nästan
hela boets värde, av • — hertig Karl. Följaktligen blev det
ej mycket över för den äkta mannen och hans åldriga svär-
mor, den fattiga perukmakaränkan. Det var, som landshöv-
ding Nordin beskt säger, »just ej så särdeles kungligt agerat».
*
Mamsell Slottsbergs förnämsta rivaler om hertigens gunst
hade varit två andra teaterdamer, mamsell Eckerman och
den franska skådespelerskan mademoiselle Baron. Medan
mamsell Slottsberg lät uppvakta sig av unga gardesoffice-
rare och andra av huvudstadens kavaljerer, intogs hertigen
av en häftig passion för den unga fransyskan. Men smek-
månaden hade knappt hunnit börja, förrän döden ryckte den
sköna ifrån honom.
Mamsell Eckerman tillhörde, i motsats till mamsellerna
Hagman och Slottsberg, en s. k. god familj. Hon var näm-
ligen dotter till en ryttmästare. Men fadern var vidlyftig
av sig och modern egendomlig. Därför blev det skilsmässa
och ekonomiska svårigheter. Flickan gick då vid sexton års
ålder in vid teatern, där hon genast gjorde lycka genom sin
ovanliga skönhet och även genom dramatisk begåvning.
Hon blev emellertid snart känd som »en flicka av mindre
ärbara seder». Den alltid älskogskranke hertig Karl var na-
turligtvis framme även här, och anno 1779 visste hela värl-
den, att hertigen fått en ny mätress. Men det blev för mycket
för den offentliga anständigheten, att hertigen skulle visa
sig tillsammans med »en så liderlig kvinnsperson». Han måste
bryta med henne, och sedan hann den lättfärdiga sköna med
många felsteg, innan hon slutade sitt liv, enhgt en uppgift
»magnetiserad ihjäl av professor Sparrman». Hon var då
blott 30 år.
Fredrik Adolf.
Gustavs yngste broder var Karls like i karaktärssvaghet.
Modem hade förstört dem bägge genom oresonlig sträng-
het och nyckfull efterlåtenhet i brokig växling. Båda ledo
de till följd av sin slösaktighet av kronisk penningförlägenhet,
och konungen måste den ena gången efter den andra hjälpa
upp deras trassliga affärer. På det viset blevo de också be-
DEN KUNGLIGA FAMILJEN.
123
roende av brodern. Men en vacker dag sade konungen stopp,
och hertig Karl måste taga det förödmjukande steget att
underhandla med sina fordringsägare.
Hos Fredrik Adolf hade moderns inflytande så gott som
alltid övervägt Gustavs. Även systern, Sofia Albertina, slöt
sig till sin mor. Hon liknade i mycket sin yngste broder.
Gustav III ocli hans bröder. Målning av A. Roslin.
Bägge voro de häftiga och nyckfulla men på samma gång öm-
sint godhjärtade: två bortskämda barn hela livet igenom.
Fredrik Adolf tecknas av sin svägerska Hedvig Charlotta
sålunda: »Hertigen är av medelstorlek, vacker och väl växt,
ansiktet något långt med blå, milda och ömma ögon, vari man
kan läsa hans hjärtas tankar. Han har ett glatt lynne och
124 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
skulle vara en behaglig sällskapsmänniska, om han ej vore
alltför lättsinnig i sitt tal och gärna sade tvetydigheter. Detta
kommer sig av att han för det mesta varit i herrsällskap,
och att hans svaghet för det täcka könet alltför mycket fört
Sofia Albertina. Målning av L. Pasch d. y.
honom tillsammans med sämre fruntimmer. Han borde
kunna haft mera bildning, än han verkligen äger; men bort-
skämd av änkedrottningen under sina barnaår, har han alltid
fått göra, vad han har velat. Han är god men mycket nyck-
DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 125
full och kan vara ganska högdragen, när han är tillsammans
med folk av lägre samhällsställning. Annars är han vänlig
och hövlig, välgörande mot behövande, god mot sin omgiv-
ning och därför i allmänhet mycket avhållen.»
Hertigen var kär i Sofie Fersen, Axel von Fersens dot-
ter, en fullkomlig skönhet och på samma gång en god och
präktig människa. Hon älskade honom tillbaka, men då hon
märkte, att konungen motsatte sig förbindelsen mellan hovet
och en adelssläkt, insågo både hon och hennes stolta släkt, att
hon genom ett äktenskap med hertigen skulle komma i skev
ställning. Hon bad honom därför slå tanken på henne ur hå-
gen. För att få ett avgörande till stånd gav hon sitt ja åt
en kammarherre Piper, en man, som hon icke älskade, men
som hennes far önskade få till svärson.
Hertigen sökte så tröst på annat håll. Den kvinna, som
spelat den största rollen i hans liv, var Sophie Hagman.
Hon var född i ett fattigt hem — hon synes ha varit dotter
till en soldat vid Södermanlands regemente — och hade börjat
som barnflicka och husjungfru. Sedan blev hon dansös
vid operan, och här upptäcktes hon av Fredrik Adolf. Fast
hon då synes ha varit bara sexton år, hade hon redan hunnit
med ett par erotiska snedsprång. Hertigen gav den lilla
balettflickan ett par rum av sin våning på Stockholms slott
till bostad och tog henne med sig till lustslotten, när han bodde
där. Från ett besök på Tullgarns slott, vid vilket han inbjöd
adelsfamiljerna i grannskapet till slottet, berättar Ehren-
svärd, att »Mamsell Hagman var alldeles såsom ett hovfrun-
timmer». Hennes konversation var otvungen och behaglig.
»Hon visade mycken modestie^ och respekt men ingen blyghet
eller undergivenhet. Damerna visade henne all aktning.
Kavaljererna ansågo sig lyckliga, om hon bevärdigade dem
med en kort minut, och den som fick dansa en kontradans
var på höjden av lycka.»
Hovfruntimret rynkade väl i början på näsan åt den lilla
operamamsellen, men Sophie Hagman förstod att göra sig
omtyckt av alla. T. o. m. en så sparsmakad och knarrig
gammal herre som Axel von Fersen upphörde efter en tid att
tala fula ord om mätressen och erkände, att »hon hade
intagit alla till sin fördel».
1 Blygsamhet, takt.
12G
GUSTAV IIi:s LYCKLIGA TID.
Hon skänkte hertigen en kärlekspant, men den lilla tycks
lia dött kort efter födelsen.
Den lättfärdiga balettflickan satt dock trots allt kvar i
lilla mamsell Hagman, och när hertigen var borta i ryska
Sophie Hagman.
Pastell av J. von Rosenheim.
kriget, passade hon på att vara honom otrogen. Bevisen
därpå blevo för var dag allt tydligare. Det var en ung ståt-
lig brukspatron, som under hennes vistelse på Tullgarn intagit
hertigens plats. När Fredrik Adolf kom hem, blev det ett häf-
ligt uppträde. De felande ville gifta sig med varandra, men
DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 127
hertigen hade ingen lust att skiljas från sin älskarinna, och så
blev allt gott igen, tills förbindelsen mellan hertigen och mam-
sell Hagman år 1795 upplöstes utan några svårare slitningar.
Fredrik Adolf tog sig en ny älskarinna, och Sophie Hagman
å sin sida skaffade sig ersättning för vad hon förlorat. En
berömd fransk sångare och kvinnotjusare blev hennes nye
älskare, och frukten av denna förbindelse vart en liten
världsmedborgare. I sin fransman var hon så kär, att hon
säges ha rest efter honom till Tyskland, då han tröttnat på
henne, men blott för att få se sin enträgenhet lönad med
köld och likgiltighet.
Efter brytningen med honom har historien ej bevarat några
meddelanden om att Sophie Hagman knutit några nya ero-
tiska band. Hon närmade sig nu också livets middagshöjd.
De sista decennierna av sitt liv framlevde hon beundrad för
sin ännu bevarade skönhet, sitt älskvärda, behagfulla väsen
och sitt goda hjärta. Hon umgicks i de bästa kretsar och räk-
nade bland annat den store skönhetsdyrkaren Sergel som
vän och beundrare. Hon skilde sig ock från andra furstliga
mätresser genom att aldrig missbruka sin ställning till att
rikta sig med gods och ägodelar. Men hon hade i alla fall
fått så mycket i gåvor och pensioner, att hon kunde leva
ett ganska angenämt liv även på äldre dagar.
Drottningen.
I en olycksalig stund hade Gustav IH och Sofia Magda-
lena, två människor, som alls ej passade för varandra,
kedjats ihop för livet. I sina memoarer skriver Gustav år
1765 om detta äktenskap: »Så blev denna sak avgjord till
högsta missnöje för mina föräldrar, vilka sedan sökt ingiva
mig hka mycken vedervilja, som de själva känna, för detta
giftermål. Och de ha däruti så väl lyckats, att jag aldrig kom-
mer att i fråga om denna förbindelse eftergiva för natio-
nens önskningar, om ej öppen fara för staten och dess in-
tressen därtill tvingar mig.»
Gustav hade då ännu ej sett sin trolovade. Men året därpå
mötte han henne som brud i Hälsingborg. Vilket intryck hon
gjorde på honom kan man se av ett brev till hans forne
128 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
guvernör Karl Scheffer, som han skrev på återresan. Hans
omdöme lyder så här: »Hon ser bra ut utan att vara vacker,
är mycket väl växt, presenterar sig med värdighet, är något
för artig för hennes rang, ja högst blyg, mer än som passar ett
fruntimmer av stånd. Hon är själva godheten, stilla och mild,
och lör att döma av hennes brev saknar hon ej kvickhet,
ehuru hennes ytterliga blyghet hindrar henne att visa det
i konversationen. Med ett ord: jag försäkrar Er, att jag i
henne tror mig ha fått en hustru, som passar mig. Hon har
skönhet nog att vara behaglig, ej nog att förvrida huvudet på
mig; hon har tillräckligt förstånd att ej bära sig dumt åt
och ljuvhet nog i karaktären att ej vilja tillvälla sig ett välde
över mig, varom jag är oändeligen svartsjuk.»
Lovisa Ulrika mottog den svärdotter, som påtänkts henne,
med hat och motvilja, och det påstås med stor sannolikhet,
att Gustav måste lova sin moder att icke bemöta sin gemål
som maka, för att det senare skulle bli så mycket lättare att
åstadkomma skilsmässa. Är detta sant, så blev det icke svårt
för honom att hålla sitt löfte, ty Sofia Magdalena ingav honom
ej några ömmare känslor.
Bland sina efterlämnade papper har Gustav förvarat ett
anonymt brev med förebråelser för den köld och likgiltighet,
han visade sin maka. Gustav har själv antecknat, att han
mottagit brevet på långfredagen 1770, och i kanten har han
gjort följande anmärkningar: »Den ledsnad, som åtföljer
prinsessan, hennes likgiltighet att söka intaga, hennes föga
angenäma umgängessätt, hennes stelhet att ej vilja lämpa sig
till det, som kunde göra henne behaglig, därtill det förhatliga
hus, från vilket hon härstammar, se där vad som skadar
henne i mitt sinne! Jag har lytt statens röst, då jag gav henne
min hand; men hjärtat följer ej politikens eller ärelystnadens
bud, och ju mer man tröttar mig med föreställningar att
älska prinsessan, desto mer ökas min olycka, min vedervilja
mot att vara förenad genom band, som man nämner
oupplösliga, med en person, vars karaktär är så olik min, och
vilken jag vet bör bh lika olycklig genom mig, som jag är det
genom henne. Och vad det särdeles milda sinnelaget angår,
som man upphöjer hos henne, så bedrager jag mig mycket,
om det är annat än räddhåga för allt vad som omger henne.
En gång drottning, torde hon visa sig annorlunda.»
DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 129
Gustav III å sin sida var, liksom sin store morbror Fredrik
II, mycket sval i sina känslor gent emot det täcka könet.
Han har aldrig hyst någon verklig kärlek och tycks ej ha
halt något starkare behov av genkärlek. Den eldiga gre-
Sofia Magdalena. Målning av L. Pascli d. y.
vinnan Durietz, född de Geer, i vilken Gustav som kronprins
var kär, skall för sina älskare beträffande deras kärleksför-
hållande ha förklarat, »att konungen i den delen var ganska
litet bevandrad». Det är memoarförfattaren Hochschild, som
9 — •>f)4364 Grimberg, Svenska folkets underbara Öden. VII.
130 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
återger vad dessa grevinnans älskare i sin tur berättat ho-
nom.
Sofia Magdalena karakteriseras av sin svägerska Hedvig
Charlotta sålunda: »Hon är en mycket svårfattlig karaktär,
i hög grad inbunden och full av förställning samt på samma
gång blyg och rädd, isynnerhet i konungens närvaro. När
hon talar, viskar hon fram orden och krånglar in meningen så
mycket som möjligt. Hon intresserar sig ej för litteratur och
konst och läser ej annat än gazetter. Vad som sysselsätter
henne mest är att kläda och spegla sig och betrakta sin
garderob. Hon är frikostig och välgörande; en fjärdedel av
sina enskilda inkomster anslår hon at de fattiga. Hon är en-
vis och långsint och glömmer ej lätt en oförrätt. Till det
yttre iakttager hon en värdig och majestätisk hållning men
har alltid samma automatiska ansiktsuttryck.»
Gustav Johan Ehrensvärd skriver om henne år 1780:
»Det är besynnerligt, att denna prinsessa, som äger både för-
stånd och belevenhet, aldrig kan övervinna en blyghet, som
i högsta grad är rådande. Jag har i 13 år alla dagar ägt den
lyckan att se denna prinsessa, hos hennes person varit tjänst-
görande och har dock funnit, att hon ifrån första dagen,
jag hade den nåden se henne, icke varit mera hemmastadd
med någon av sitt hov den sista.»
Under lyckligare förhållanden hade dock den blyga och
försagda Sofia Magdalena måhända kunnat utveckla sig
till sin fördel och övervinna sin stelhet och slutenhet. Men
nu mötte hon köld med köld och slöt sig alldeles inom sitt
skal. De bägge makarna blevo mer och mer främmande för
varandra, »så att de knappt talade till varandra annat än
goddag och godnatt», och de stunder, Gustav var ensam med
henne, kallade han »en levande begravning». — Apropos Gustav
in:s länge barnlösa äktenskap berättar Ehrensvärd en anekdot
från sommaren 1776, då konungen höll övningsläger på Ladu-
gårdsgärdet. En dag, när hovet superade i lägret, kom en
liten pojke och ville sälja en barnvagn, som han själv gjort.
Konungen köpte den och lät de närvarande damer, som hade
småbarn, draga lott om den. Vid dragningen yttrade han
till Hedvig Charlotta: »Madarae, om Ni hade skött er bra,
så skulle Ni också ha varit förtjänt av att vinna vagnen.»
Förmodligen var det en anspelning på förra sommarens
DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 131
tilldragelser, då man väntade hertiginnans nedkomst och
bad för henne i kyrkorna, hade skaffat amma, ja, redan hade
kanonerna redo att salutera den väntade tillökningen i kunga-
huset, då denna i elfte timmen befanns vara — en vanlig
kohk.
Hedvig Charlotta var dock inte den, som tappade koncep-
terna inför konungens anspelning på en fatal situation.
Hon bara gjorde en djup och menande nigning för konungen
och drottningen, som stodo bredvid varandra. — Förlägen
tystnad och allmänt småflin!
Året förut hade emellertid en mycket besynnerlig episod
ägt rum mellan Gustav och hans gemål. Då arrangerades
nämligen en försoningsscen dem emellan. Den visar bäst,
hur tillkrånglat förhållandet blivit mellan de höga makarna.
Anledningen till försoningen var kanske, att Gustav börjat
längta efter en arvinge att en gång kunna överlämna tronen
åt. Han delgav sina tankar åt sin förtrogne vän, hovstall-
mästaren Adolf Fredrik Munck. Konungen var näm-
ligen övertygad om att på honom kunde han lita. Mannen
var dock långt ifrån någon odelat sympatisk företeelse.
Hedvig Charlotta karakteriserar honom sålunda: »Han är
i sanning en högst besynnerlig människa, vars karaktär man
har svårt att rätt förstå. Ehuru högfärdig och skrytsam, är
han i vissa avseenden ganska godhjärtad men dum och opå-
litlig samt föga betänksam i sina yttranden. Han anses se
bra ut, men det kan jag just icke finna: han är av medel-
längd, starkt byggd och ganska korpulent, mycket blond och
har rätt vackra ögon med ett enfaldigt uttryck i dem. Själv
tror han sig förstå allt men begriper i själva verket ingenting
annat än att dressera hästar. Men även därvid lär han vara
så hårdhänt, att de arma djuren, som råka ut för hans miss-
humör, äro mycket beklagansvärda.»
En av drottningens kammarfruar var Muncks älskarinna,
och därav begagnade han sig för att åstadkomma det när-
mande mellan konungaparet, som konungen önskade. Kam-
marfrun blev en postillon d'amour mellan de höga makarna,
och så kom det på sommaren 1775 till ett enskilt möte dem
mellan med ömsesidiga förklaringar och försäkringar. Nu
var isen bruten, och drottningen tillskrev sin gemål ett brev
i de ömmaste ordalag. »Mottag», skrev hon, »dyre och älskade
132 GUSTAV IIi;S LYCKLIGA TID.
make, dcii svaga hyllningen av en kvinna, som tillber Eder
ända till sin levnads slut. Värdigas se i hennes ögon hela
den kärlek till Er, varav hennes själ är uppfylld! Ja, älsk-
värdaste bland männer, älska mig så mycket, som jag älskar
Er, och dröj ej att göra mig till den lyckligaste bland kvinnor!
Jag har trott, att min olycka ej har kunnat vara större än
den hittills varit, men jag känner, att sedan det hopp, Ni
gett mig, att jag kan ha lyckan att äga ett rum i Edert hjärta,
skulle min olycka och min förtvivlan ytterligare stegras, om
jag hade Ijedragit mig.>>
Slutligen fullkomnades den äktenskapliga försoningen, tack
vare Muncks fortsatta enträgenhet.
För att nu delge sitt hov, att konungen blivit sin gemåls
verkliga make, valde Gustav en dag, då han skulle hålla kon-
selj. Han kom för sent dit, tog fram sitt ur, tittade på det
och sade: »Jag trodde, att det var god tid, men eftersom
jag tillbringat natten hos drottningen, må det ursäktas mig,
om jag inte visste, vad klockan var.»
Den utomordentliga roll, som Munck spelat vid denna
egendomliga försoning, belönades med kungligt rika skänker,
bland annat med drottningens porträtt. Men det ena med
det andra utlades av ryktessmidare, och det viskades om
att Munck hade spelat en mycket mera betydande roll än
blott medlarens. Än så länge vunno dessa rykten dock ingen
tilltro utan drunknade i den allmänna glädje, varmed konunga-
parets återförening hälsades av hela folket. T. o. m. änke-
drottningen synes ha glatt sig åt försoningen.
Sofia Magdalena hade sina första glada dagar i Sverige.
För att nu i detta sammanhang följa ^luncks senare öden,
så ledde hans bana uppåt med svindlande fart. Han blev
friherre, greve, ståthållare, landshövding, president och sera-
fimerriddare — det sista vid nyss fyllda 41 år. Men för att
bära sådana upphöjelser hade det behövts mera inombords
än en hovstallmästarbegåvning — ty det var den enda,
Munck var i besittning av. Han pöste över och blev
odräglig, och det är med en sådan natur i själva verket
inte så förvånansvärt, att han två år efter mottagandet
DEN KUNGLIGA FA:\II I.JEN. 133
av det blå bandet måste avvika ur landet såsom sedelför-
f älskare.^
Då man kom förfalskningarna på spåren, fick Munck till-
fälle att rädda situationen genom att inför konungen öppet
redogöra för hela sin skuld. INIen han kunde icke förmås
att riktigt komma ut med språket, och Gustav konstaterade,
såsom han yttrade till Armfelt: »Den mannen vill sin egen
undergång, och jag är trött på att söka rädda honom mot hans
egen vilja.»
Innan han slutligen bekände, hade han inför hertig Karl
uttalat den önskan, »att jorden skulle öppna sig och han levande
nedstörta i helvetet, om han icke sade sanningen. De termer,
han nyttjade, voro i övrigt så rysliga, att hertigen vid deras
åhörande kände sig illamående, bleknade och måste dricka
ett glas vatten», berättar memoarförfattaren Ehrenström.
Den landsflyktige slog sig ned i Italien, där han dog 1831
vid 82 års ålder. Genom hotelser om att publicera en del
])apper, som skulle vara i hög grad komprometterande för
framstående personer i Sverige, lyckades han skrämma Gustav
IV Adolfs förmyndarregering att erbjuda honom en vacker
pension. Men då han fordrade att få sin heder återupprättad,
sade regeringen nej och gjorde i stället ett försök att bemäktiga
sig hans person i Pisa och föra hem honom på ett svenskt
örlogsfartyg. IVIunck hade emellertid blivit varnad och höll
sig undan. Han hämnades nu genom att utge en del papper
rörande hans förhållande till svenska konungahuset och
sedelförfalskningen. Gustav Adolf och Karl XIV Johan gåvo
honom en årlig pension men så pass liten, att han ständigt
fick dragas med ekonomiska bekvmmer.
På nyåret 1778 anförtrodde Sofia Magdalena sin gemål, att
hon hoppades skänka honom en arvinge. Men då blev det fart
'■ Munck anlitade som utprånglarc av de falska sedlarna den be-
kante juden Aron Isak, vilken förut gjort stora förluster dels på ju-
veler, som han sålt till Munck utan att få betalning för, dels på le-
veranser till svenska armén under ryska kriget. Aron var en hederlig
man och visste icke om att sedlarna voro falska. Han fick emellertid
utstå mycket obehag, innan han blev frikänd. Han levde ända till
1817, då han dog vid 86 ars ålder som en högt aktad gammal patriark.
134 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
i hovskvallret och ryktena om ett otillbörligt förhållande mel-
lan drottningen och Munck. Dessa rykten ha sedan i me-
moarer och anteckningar gått till eftervärlden. Därvid har
särskilt ett omdöme i livmedikus Dalbergs anteckningar om
Gustav III:s sinnesart och natur spelat en roll. Här förklaras
konungen ha varit impotent. Men Odhner, vår grundligaste
forskare i Gustav III:s historia, tillmäter ej dessa uppgifter
stort värde, då de härröra från en person, som genomgående
talar med så uppenbar hätskhet om Gustav, att han icke kan
anses vittnesgill. Mera väger för Odhner den faderliga ömhet,
Gustav III alltid visade för Gustav Adolf, och den öppenhet
och frånvaro av all skygghet, som rådde i konungaparets för-
hållande till Munck. Den borde ju vittna om ett gott sam-
vete. Å andra sidan måste dock Gustavs ovanliga skåde-
spelartalang tagas med i räkningen. — Ja hur man vrider
och vänder på denna fråga, så är man här inne på ett om-
råde, där inga bevis kunnat presteras för vare sig den ena
eller den andra uppfattningen.
Ryktet att Munck var drottningens älskare vann emel-
lertid utbredning ej minst därigenom, att konungens egen
moder och syskon satte tro därtill. Hertiginnan anförtror
på nyåret 1778 i chifferskrift sin dagbok följande: »Tänk dig,
att drottningen är värre med Munck än någonsin! Hon gör
ingenting annat än ser på honom och ger honom hundra
millioner ögonkast. Jag har själv sett det — det är avskyvärt.»
Hertig Fredrik förgick sig ända därhän, att han på en fest
på börsen i flere personers närvaro kläckte ur sig den mera
elaka än spirituella kvickheten: »Om vi vore katoliker,
så skulle jag ha trott, att antingen hade en ängel eller en
munk gjort det barnet.»
Redan på hösten 1777 hade hertig Karl inför sin moder
bedyrat, att Munck var drottningens älskare, och med ryktes-
smidares vanliga tvärsäkerhet åtog han sig t. o. m. att när
som helst bevisa det.
Snart hörde även Lovisa Ulrika till dem, som trodde på det
onda ryktet. En dag på nyåret 1778 yttrade hon till Hedvig
Charlotta: »Var på Er vakt! Jag fruktar nämligen, att detta
barn icke är kungens. Ni känner väl till alla rykten, som äro
i omlopp bland allmänheten rörande Munck? Skulle det nu
verkligen vara förhållandet, att hon är i välsignat tillstånd,
DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 135
så kommer detta att vara såväl Er själv som Er gemål till för-
fång. Hertigen måste därför varnas, på det att icke hans rät-
tigheter må inkräktas av en bastard.»
Förgäves besvor hertiginnan sin svärmor att icke vidare
tala om denna pinsamma sak — en dag skickade Lovisa
Ulrika efter hertigen och hade med honom ett samtal om
vilka mått och steg som måste vidtagas för att skydda de rätta
tronarvingarna mot inkräktning från »en simpel adelsmans
oäkta avföda». Karl var också korttänkt och omdömeslös
nog att kalla till sig Munck och ta honom i förhör. Svai-et
blev, såsom envar kunde förutse, nekande; och ej nog därmed:
Munck berättade genast för konungen, vad som förefallit.
Då blev hertig Karl rädd och skyndade att själv tala med
sin bror. Men han gjorde det på ett sådant sätt, att hela
skulden föll på hans mor och han själv kom att framstå som
den trogne brodern, vilken Hans Maj :t hade att tacka för att
den nedriga komplotten i tid upptäckts. Efter detta blev för-
hållandet mellan bröderna bättre än någonsin, och konungens
harm vände sig uteslutande mot hans mor. I en sådan sinnes-
stämning, »gnistrande av vrede» — säger Lovisa Ulrika —
besökte Gustav sin moder i hennes boning på Fredrikshovs
slott. Det blev ett möte, uppfyllt av förebråelser, hotelser
och tårar. Drottningen var emellertid storslagen nog att ta
hela skulden på sig och förtiga hertig Karls andel däri. Ko-
nungen slutade med att säga sin mor, att hans gemål aldrig
ville se henne mera, och att då en sammanlevnad hädanefter
bleve outhärdlig, gjorde hon bäst i att flytta till Stralsund.
Länge arbetade kungafamiljens närmaste förtrogna för-
gäves på att åstadkomma en försoning. Änkedrottningen
var villig att avge en förklaring, att hon felat och ångrade sin
överilning. Men konungen svarade: »Jag får aldrig fred, förrän
havet skiljer oss åt. Så länge min moder stannar i Sverige,
har jag att vänta nya strider, var gång mina bröder besöka
henne.» Men en dag på våren 1778 fick han besök av alla tre
syskonen tillsammans med hertig Karls gemål Hedvig Char-
lotta. Det blev ett själsskakande uppträde. Konungen kunde
inte komma ifrån den tanken, att hans moder kränkt både
hans och hans makas heder. »Hon har påstått, att det var jag
som förmått drottningen att inleda förbindelse med Munck»,
yttrade han till sin svägerska. »Det är en nedrighet att an-
136 GUSTAV lli:s LYCKI.ir.A TID.
klagas för att man förmått sin hustru att taga en älskare.
Om hon blott kränkt min hustrus heder, hade detta visser-
ligen sårat mig men likväl ej i så hög grad som nu, när det
även gäller min egen. Om en moder glömmer bort, att hon
är mor, får därför icke en kung förgäta, att han är konung, ty
hans och rikets heder äro gemensamma.»
Till sist kastade sig alla fyra på knä för konungen för att
beveka hans hjärta. Gustav rördes till tårar och lovade
både att själv besöka sin moder och söka övertala sin gemål
till försonlighet. Hertiginnan följde med honom till drott-
ningen. Hon sökte beveka henne med böner, med knäfall,
men Sofia Magdalena var obeveklig. Hon svarade endast,
att hon vore vanhedrad av änkedrottningen och aldrig kunde
förlåta henne detta.
Följande dag avlade konungen ett besök hos sin moder
och tog av henne det löftet att avge en skriftlig och frivillig
förklaring, att det utspridda ryktet var »osannfärdigt, all-
deles ogrundat och uppdiktat». En sådan akt blev också
författad och undertecknad av änkedrottningen, konungens
syskon och svägerska samt sju riksråd, vilka intygade, att
skrivelsen blivit av Hennes Maj:t »otvunget, med berått mod
och full övertygelse avgiven».
Men det skulle ej dröja länge, förrän såret revs upp igen.
Det var, då änkedrottningen kort före riksdagens samman-
komst 1778 tillställde konungen en anhållan, att i anledning
av ständermötet hennes uppförande måtte undersökas och
dömas av en särskild domstol. Gustav blev till den grad upp-
bragt över hennes fordran, att han i första hettan hotade att
beröva sin moder friheten.
Den 1 november 1778 fick Gustav Hl trycka till sitt bröst
den väntade och efterlängtade arvtagaren till Gustav Adolfs
tron och namn. I denna stund av lycka gav han åter
efter för sina bröders böner, att han måtte försona sig med
sin moder. Han tillskrev henne en biljett med inbjudan att
komma till slottet. Dock kunde han icke avhålla sig från att
i rätt skarpa ord påminna henne om den smärta, hon vållat
honom. Troligen har tonen i sonens brev retat Lovisa Ul-
rika; och det är nog på det viset, som man måste uppfatta
hennes svar: »Jag är moder, och denna heliga värdighet skall
aldrig utplånas ur mitt hjärta; den skall alltid komma mig
DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 137
att taga en uppriktig del i Eders Maj:ts lycka. Jag väntar
av tiden, att det täckelse, som höljer Edra ögon, sönderslites;
det är då. Ni skall göra mig rättvisa och ångra den hårdhet,
varmed Ni bemött en moder.»
När konungen läst moderns svar, kommer han utstörtande
till sina bröder med biljetten i hand och utropar, blek av sin-
nesrörelse: »Sen nu, vem I haven lagt Eder ut för!» . . . All-
män bestörtning bland de hundratals personer, som trängas i
hovets salar för att lyckönska. Prins Fredrik är nära att dåna.
Omedelbart därpå skickar konungen ett av riksråden till
modern och förbjuder henne att komma till slottet. Lovisa
Ulrika mottog denna hälsning från sonen i sin vagn, just
som hon åkt ut från Fredrikshov. Hon måste vända om.
Förgäves skickar änkedrottningen prinsessan Sofia Alber-
tina med ett nytt brev, vari hon försäkrar, att uttrycket
»täckelse» på intet sätt åsyftade drottningens person, utan
endast, som det heter i brevet, »haft avseende på det olyckliga
intryck, som I fattat mot mig». Men förgäves vädjade prin-
sessan denna gång till Gustavs känslor som son och utropade,
att han dödade sin moder. Det svar, hans syster förde med
sig till Fredrikshov, slutade med dessa ord: »Ni har förgiftat
den skönaste dagen i mitt liv. Njut av Eder hämnd, men i
Guds namn utsatt Eder icke för allmänhetens! Stanna hemma
och befria mig från att se mitt folk av kärlek till mig skymfa
min moder!»
Om Gustavs känslor vid detta tillfälle finns ett ytterligare
vittnesbörd i det brev, han samma dag skrev till sin väninna
grevinnan de Boufflers: »Det är den lyckligaste fader och den
olyckligaste son, som skriver till Er. Jag har nyss fått ett
barn och i detta ögonblick smakat hela ljuvheten av att äl-
skas . . . Men glädjen och smärtan bilda en så stark kontrast
i min själ, att jag knappt kan andas, och det största bevis
på vänskap, jag kan giva Er är att skriva till Er i detta fasans-
fulla ögonblick. Jag väntade ej, att vad jag mest längtat
efter i mitt liv skulle bliva orsaken till min största sorg.»
»Sådan var», säger Odhner, »första dagen i Gustav IV
Adolfs levnad. Det var, som om han redan i födelsestunden,
ja dessförinnan, varit invigd åt olyckan.»
Brytningen mellan konungen och hans moder hade nu
blivit ohjälplig. Båda ledo djupt därav. Änkedrottningen
138 GUSTAV IIi:s LYCKLIGA TID.
kunde varken äta eller sova. Hon längtade blott efter att få
dö, och man fruktade för hennes förstånd.
En mängd försök att åstadkomma försoning gjordes åter-
igen såväl av konungens syskon och svägerska som av andra
närstående personer, och Gustav vacklade ofta mellan sina
känslor som son och vad han trodde vara sin plikt som konung.
Alltid kom det dock något emellan, som retade upp honom.
Lovisa Ulrikas fåfänga uigjorde särskilt ett svårt hinder.
Bland annat hade hon alltid strävat efter att få samma slags
hovstat som drottningen och önskade således se sig omgiven
av den extra fina sorts hovdamer, som kallas statsfruar.
Hon sökte också förmå den ena förnämiteten efter den
andra att bli statsfruar hos henne, men överallt fick hon
nej. Vederbörande hade nämligen på känn, att de i så-
dant fall skulle råka i onåd hos Hans Maj:t i stället. Till
sist lyckades hon dock få ja av en fattig grevinna Cron-
hielm, som blev glad att sålunda bli försörjd. Men när änke-
drottningen genom sin överstemarskalk begärde konungens
tullmakt för den nyutnämnda statsfrun, svarade Hans Maj:t
nej. Han ville dock icke vidgå, att det gällde en rangfråga,
utan tog till förevändning, att änkedrottningens val borde
ha fallit på en person, mera känd i stora världen än grevinnan
Cronhielm, som ingen människa kände.
Lovisa Ulrika lät då hälsa sin son, att grevinnan Cron-
hielm var fullt ut lika förnäm som någon av konungens och
drottningens statsfruar, ja finare än åtskilliga av dem. »Om
hon i fattigdom och glömska levat okänd i hov och långt ifrån
stora världen, torde hon vara så mycket mera att respektera;
och om Hans Maj:t ville göra sitt hov lysande med grannlåt,
ville hon göra sitt lysande genom seder och anständighet.»
Så hade denna kontrovers vållat ny bitterhet mellan Gustav
och hans mor.
På våren 1781, sedan änkedrottningen flyttat ut till Svart-
sjö, insjuknade hon så svårt, att det gällde livet. Gustav skic-
kade då en kammarherre ditut för att efterhöra hennes till-
stånd. Men när den gamla fick veta detta, blev hon bara
misstänksam och sade i en försmädlig ton: »Låt mannen
komma in, så att han kan se, att jag ännu ej är så nära
döden, som min son hoppas!»
Sedan blev Hedvig Charlotta av Gustav anmodad att fram-
DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 139
föra hans hälsning och deltagande, men hon möttes av dessa
ohyggliga ord i en moders mun: »Det är mig alldeles likgil-
tigt, om han hyser deltagande eller ej. Jag vill varken höra
talas om honom eller om hans bastard. Jag ger dem båda min
förbannelse och förbjuder Er att någonsin tala med mig om
dem, ty jag vill försöka glömma bort deras tillvaro. Jag kan
ingalunda tro, att han det ringaste frågar efter min sjukdom.
Det är endast mina juveler, som fresta honom. Det är dem,
som han vill åt efter min död. Nu inbillar han sig förmodligen,
att jag är så illa sjuk, att jag skall dö, och han är troligen
orolig, att jag skall skänka bort dem till någon an-
nan.»
Efter hand blev den gamla dock något mildare stämd.
Någon försoning blev det dock ej av, ty dödsfaran drog förbi
även denna gången. Det märktes dock, att det nu led mot
slutet av den en gång så sköna och firade Lovisa Ulrikas
sorgliga levnadssaga. Hon väntade också själv, att året 1782
skulle bli hennes sista — på slottet i Berlin hade man näm-
ligen sett »Vita frun», och det ansågs alltid förebåda ett döds-
fall inom Brandenburgska ätten.
På sommaren 1782 nedlades änkedrottningen åter på sjuk-
bädden. »Gudskelov, att min bana nu är slutl» sade hon
till sin yngre svärdotter. »Ni kan ej föreställa Er, min älskade
dotter, hur lycklig jag är att få skiljas hädan och lämna en
värld, som bara skänkt mig sorger. Jag känner mig nöjd
med min lott och anropar blott Gud, att han måtte förkorta
mina förfärliga lidanden; dock vill jag ej klaga utan söka bära
dem med tålamod.»
Men när Hedvig Charlotta hemställde, huruvida svär-
modern ej ville råka sin son, svarade hon endast ett kort
»nej». Hennes sinnesstämning mot Gustav framlyser också
av det brev, som hon uppsatte den 7 juli för att till honom
överlämnas efter hennes död. »Min bana är slutad», skrev hon
bland annat, »och det är Eder, jag har att tacka för den glädje,
jag känner över att få sluta.» Hon ville nu tillkännagiva för ho-
nom sin yttersta vilja. All sin egendom lämnade hon i lika
lotter åt sin yngste son och sin dotter och tillade: »Och om
Ni, under vilken förevändning det vara må, därav undan-
tager den minsta sak, darra — jag uttalar den förbannelse,
som otacksamma söner förtjäna. Men om Ni uppfyller min
140 GUSTAV IIi:S LYCKLIGA TID.
vilja, skall den icke äga iiim. Åt Eder lämnar jag samvets-
agget, den enda dygd, som återstår för de brottslige.»
Xär Gustav först fick höra talas om att änkedrottningen
var farligt sjuk, trodde han, att det mest var förställning
för att locka honom till eftergifter — till den grad inrotat
var hans misstroende mot modern. Men småningom veknade
han och längtade efter att bli försonad med henne. »Xär
den eviga skilsmässan nalkas, måste man glömma allting
annat», sade han till sin svägerska men tillade: »Tyvärr
är ett sammanträffande mellan de båda drottningarna all-
deles omöjligt, ty den unga drottningen varken kan eller
bör någonsin glömma den förolämpning, som blivit henne
tillfogad.»
Lovisa Ulrika satte dock i det längsta som villkor, att
konungen vid ett besök skulle åtföljas av sin gemål och sin
son, ty annars vore försoningen ej fullständig. Efter mycken
bearbetning gav hon dock med sig och lovade mottaga ko-
nungen ensam, på villkor att han skriftligen lovade godkänna
hennes testamente. Det gjorde han och blev därpå införd till
moderns dödsbädd.
Den sjuka var, säger ett ögonvittne, »hård som en klippa».
Hon samlade sina krafter för att kunna ge riktigt luft åt den
vrede, som nu i fyra år jäst inom henne. Hennes första ord
till sonen var en fråga, vad som fört honom dit efter en så
lång frånvaro. Var det för att få se henne dö, som han kommit
dit? Hon lät honom veta, att hon betraktade hans ånger och
sorg som en ny komedi, och att hon omöjligen kunde tro den
om gott, som haft den hårdheten att förvisa sin moder från
sitt hov. På dessa skarpa förebråelser svarade Gustav ej
mycket. Omsider veknade hon, och vreden upplöste sig
i tårar. Hon omfamnade konungen, och allt syntes gott
igen.
En stund därefter anlände kron])rinsen, som blivit efter-
skickad. Den lille var — berättar Hedvig Cliarlotta — »blyg
och rädd och föll genast i gråt. ^len så snart han kände igen
mig, började han smeka mig och ville ej lämna mig, ty han
var förskräckt för sängen. Kungen tog då och bar honom fram
till änkedrottningen samt uppmanade honom att kyssa sin
farmor på hand och klappa henne. Då kastade han sig
i hennes armar och klappade henne på kinden med sina små
DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 141
händer — ett riktigt rörande skådespel.» Hon smekte lionom
länge och »kallade honom sin älskade sonson och sin käre
Gustav. Den lille prinsens smekningar och menlösa uppsyn
rörde henne synbarligen.» Men efteråt viskade hon till
hertiginnan: »Oss emellan sagt, fruktar jag, att det aldrig
blir någonting av den gossen.» — »Det är dock orätt att säga
så», invände hertiginnan. »Man kan ännu ingenting döma om
honom — han är ju bara ett barn.» — »Ni skall i alla fall få
se, att jag har rätt», höll den gamla i sig.
Försoning hade ägt rum, men det hela var dock alltför
mycket av teater. Av både Gustavs och hans moders ytt-
randen till deras förtrogna märker man, att det ej var mycket
bevänt med uppriktigheten å någondera sidan — därtill
var det ömsesidiga misstroendet för ingrott. Det ligger något
skärande hårt i den reflexion, varmed konungen beledsagade
sitt svar på hertiginnans fråga, om han var glad åt att för-
soningen skett: »Jag måste erkänna, att jag är det. Hon är
i alla fall min mor, och det vore förfärligt att se henne död
med hjärtat uppfyllt av bitterhet mot mig. Mest av allt
tillfredsställer det mig dock att jag lyckades få min vilja
fram och komma in till henne utan min maka.» Och när
Gustav fick höra, alt hans mor blivit något bättre igen, och
att hon åter framkom med sina för en döende verkligen
något oväntade anspråk på att få ha statsfruar vid sitt hov,
yttrade han till sin svägerska: »Jag vill slå vad, att hon kom-
mer att repa sig. Hade vi bara dröjt litet längre, kunde vi
besparat oss denna resan till Svartsjö. Den här gången har
man lyckats lura mig, men hädanefter kommer jag inte att
vara lika lättrogen.» Och till läkarne sade han: »Hur många
sådana här scener skolen I bereda oss, innan hon dör eller
tillfrisknar?»
Påföljande natt låg Lovisa Ulrika i själatåget. Hennes
plågor voro mycket svåra. Hedvig Charlotta berättar, att
hon bad sin läkare lindra dem genom att ge henne opium,
men han var nog litet mänsklig att förklara sig ej våga
göra detta av fruktan för att det möjligen skulle kunna
påskynda hennes död — denna död, som dock både hon och
alla längtade efter som en befriare!
Fram på morgonen utandades hon sin sista suck.
En beklagansvärd kvinna hade gått ur tiden — beklagans-
142 GUSTAV IIKS LYCKLIGA TID.
värd därför att hon i sin gränslösa härsklystnad aldrig lärde att
behärska sig själv. Hon företer många drag gemensamma med
drottning Kristina: den rika begåvningen och det brinnande
intresset för vetenskap, vitterhet och konst liksom ock den
jäktande oron, som aldrig lämnade någon av dessa kvinnor
riktigt tillfredsställd. Men påtagliga olikheter finnas också.
Kristina var av ett hårdare och kallare virke, en utpräglad ego-
ist, medan Lovisa Ulrika däremot hade ett hjärta, som ömmade
för medmänniskors nöd och olycka. Härsklystnaden
var väl ej heller Kristinas stora lidelse. Det var snarare
ärelystnaden, som i hennes själ intog främsta platsen.
Några dagar sedan Lovisa Ulrika gått ur tiden födde
Sofia Magdalena åter en son, ett vackert och friskt barn, som
var föräldrarnas glädje. Över hans börd hade inga onda rykten
kastat sin skugga. Men kort blev fröjden. Efter ett halvt år
angreps den lille av en barnsjukdom, som inom en vecka lade
honom i graven. »Hans sjukdom», skriver Hedvig Charlotta,
»anses beroende på det förhållandet, att han efter att först
ha haft en mycket dålig amma sedermera fick en sådan med
alltför kraftig mjölk. Till följd därav kom han att utveckla
sig så hastigt, att han fick ej mindre än åtta tänder på en
gång, vilket föranledde konvulsioner och slutligen ett slag-
anfall, som ändade hans liv. Han avled efter åtta dagars
förfärliga plågor. Aldrig har jag sett konungen så förkrossad.
Ehuru han i det allra längsta ej upphörde att hysa hopp,
var hans oro dock hela tiden förfärlig. En hel eftermiddag
vandrade prinsessan och jag av och an med honom uti rum-
men, under det att han i sin förtvivlan ej kunde yttra ett
enda ord. Drottningen, som ej ett ögonblick lämnade sin
sons sjukbädd, satt där såsom fastspikad intill hans sista
ögonblick.»
Konungens själ fylldes med dystra aningar. INIoderns bild
framträdde olycksbådande för hans inbillning. Han lade
märke till att hans son insjuknat just på samma månadsdag,
som brytningen med modern inträffade för fem år sedan, och
undrade, om en olyckans tid nu skulle taga sin början.
DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 143
Sorgen kunde dock icke lägga band på konungens obehär-
skade lust för skådespel. Det kostade mer än nog på honom
att uppskjuta ett sällskapsspektakel på Ulriksdal hela fjor-
ton dagar efter den lilles död.
En medlem av kungahuset, vars sorg gjorde ett starkt
intryck, var hertig Karl. Vid begravningen »lämnade han sina
tårar fritt lopp». Men i verkligheten var det ett annat nästan
samtida dödsfall, som framkallade hans känsloutbrott, näm-
ligen premiäraktrisens vid den franska teatertruppen made-
moiselle Barons. »Denna skådespelerska», säger Fersen,
»förenade med ungdom en fördelaktig växt och vackert ut-
seende och var en så mycket större förlust för denna trupp,
som det var omöjligt att ersätta henne uti Sverige. Men
huru ömt denna förlust än träffade konungen och omstörtade
hans lyriska förströelser, blev den ännu kännbarare för her-
tigen av Södermanland. Denne prins var nämligen verkligen
förälskad uti mademoiselle Baron.» — »Men allmänheten,
som icke visste, vem hans tårar gällde, välsignade med suckar
hans tillgivenhet och tänkesätt för sin broders hus», säger
Schröderheim.
*
Förhållandet mellan Gustav och hans gemål var snart
lika onaturligt kyligt som före försoningen. »Denna fullkom-
liga brist på ömsesidigt förtroende och tillmötesgående är
verkligen sorglig att bevittna», skriver Hedvig Charlotta
men gör på samma gång den reflexionen: »För övrigt torde
ingen kvinna i världen kunna få något välde över kungen, som
tycks vara fullkomligt fri från all svaghet för det täcka könet
och okänslig för dess skönhet och behag.»
Litteratur: Carl Forsstrand, Sophie Hagman och hennes sam-
tida.
»DET LAG ETT SKIMMER ÖVER
GUSTAVS DAGAR
10—204364. Gr im berg, Suenska fo'kcls underbara öden. VII.
Gustav III som beskyddare av vetenskap
och konst.
EFTER frihetstidens blomstring på det vetenskapliga
området följde en avmattning under den gustavian-
ska tiden. Så mycket rikare utvecklade sig däremot
vitterheten. Konungens håg låg starkt åt detta håll. Han
var fylld av tidens gängse beundran för den franska litte-
raturen, vars eleganta, kvicka språk nu togs till föredöme
även i Sverige. Gustav var själv sitt lands störste talare,
och som författare var han även ganska framstående —
naturligtvis på det dramatiska området. Han samlade kring
sig snillrika författare och konstnärer och understödde dem.
I den glans, som skalder och konstnärer kasta över en na-
tions liv, såg Gustav den högsta ära, som kunde omstråla
hans fädernesland.
Men mindre lyckligt var, att han ville förvandla de vittra
begåvningarna över lag till dramatiska författare, oavsett
om deras anlag pekade åt helt annat håll.
För att gagna den svenska litteraturen instiftade Gustav
år 1786 Svenska akademien, vars aderton ledamöter
ha till sin främsta uppgift att vårda sig om Sveriges språk
och vitterhet, »att arbeta uppå svenska språkets renhet,
styrka och höghet». Akademien skulle utarbeta en svensk
ordbok och en språklära samt på sin högtidsdag den 20
december^ utdela pris för tävlingsskrifter i vältalighet och
skaldekonst. Akademien skulle också vara en vårdarinna
av Sveriges stora minnen. Varje år skulle hon låta slå en
minnespenning över någon berömd svensk man och teckna
hans levnad. Till valspråk gav Gustav sin vittra skapelse
^ Gustav II Adolfs födelsedag, beräknad enligt nya stilen.
148 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
orden »Snille och smak». Den viktigaste inkomstkälla, som
konungen tilldelade akademien, var privilegiet på utgiv-
ningen av Post- och inrikestidningar.
Akademiens svenska språklära utkom år 1836. Numera
är den naturligtvis till stor del föråldrad. Det väldiga ord-
boksföretaget med sina språkprov ur hela den svenska
litteraturen är ett arbete för mansåldrar. Långa tider har
det legat nere och sedan måst börjas på nytt igen; och ännu
har det ej hunnit längre än till alfabetets första bokstäver.
Däremot har »i\kademiens ordlista», som utgör norm för vår
rättskrivning, som bekant utgått i flere upplagor.
Det lär ha varit välljudet i orden »en av de aderton», som
föranlett konungen att bestämma akademiens medlemsantal
till denna siffra. Bredvid skalderna och de lärda skulle även
vittert intresserade magnater taga plats för att öka glansen
av ett ledamotskap i akademien.
Till förebild för sin akademi hade Gustav tagit den berömda
franska akademien, och den livlige konungens förhoppningar
flögo så högt, att han i andanom såg den dag, då svenskarnes
vittra bragder skulle vinna samma höga ära som en gång
deras bedrifter på slagfältet.
Gustavs intresse för Svenska akademien förblev lika varmt
hela livet igenom. I sina akademisters krets sökte och fann
han vila från de många regeringsbestyren. Här avlade han
kungligheten och satt som en vitter bland de vittra, deltog
i deras överläggningar och ville ej gälla för mer än en vanlig
dödlig. Han var ej blott akademiens beskyddare — han var
i själva verket dess levande ande. I ingen av sina skapelser
lever tjusarkonungen ännu så livligt och så personligt som
i Svenska akademien.
Samtidigt med instiftandet av Svenska akademien ombil-
dade Gustav den av Lovisa Ulrika skapade Vitterhetsakade-
mien till en Vitterhets-, historie- och antikvitets-
akademi, vars egentliga verksamhetsfält blev den svenska
fornforskningen.
Litteratur till denna avdelning: Henrik Schiick och KarlWar-
burg. Illustrerad svensk litteraturhistoria: del II.
Fredrik Böök, Gunnar Castrén, Richard Stef-
fen, Otto Sylwan, Svensk litteraturhistoria under
JOHAN HENRIK KELLGREN. 149
redaktion av Otto Sylwan: del I (med utförlig
litteraturförteckning).
Martin Lamm, Upplysningstidens romantik: 2 delar.
Haft. kr. 53: — ; inb. kr. 74: — .
Lydia "Wahlström, Den svenska odlingens stormän:
"iV; haft. kr. 1:—.
Johan Henrik Kellgren.
BLAND skalderna på Gustav III:s tid är Kellgren den,
som satt de djupaste märkena efter sig i den svenska
litteraturens utveckling. Johan Henrik Kellgren var
prästson från Västergötland. Han var ett begåvat men sjuk-
ligt barn och kunde därför inte var med om sina jämnårigas
lekar. Men tack vare sitt goda huvud och sitt glada humör
behövde han inte känna sig underlägsen. När han måste för-
svara sig mot övermodiga pojkar, avfärdade han dem lätt
med någon dräpande sarkasm. Ty satiren var tidigt hans
styrka.
År 1768 kom han till Åbo universitet — hans far hade näm-
ligen en tid varit kyrkoherde i Nyland. Den sjuttonårige
studenten var en för sin ålder ovanligt beläst yngling, och
under de två första åren av sin studenttid höll han sig allt-
jämt mest till sina böcker. Hans äldre broder och studie-
kamrat säger, om ock med någon överdrift, att hans hälsa
därigenom fick den »svåraste stöten». Ofta var han på en hel
månad blott ett par gånger utom sin kammare. Han räddades
emellertid från att bli bokmal därigenom, att han kom som
informator in i hem, där det rådde ett glatt och angenämt
sällskapsliv. Här blev han uppskattad för sin musikaliska
och poetiska begåvning. Själv trivdes han också bra, fast
naturligtvis en smula satir satt i blicken, såsom då han i ett
brev till en vän efter ett besök i Åbo konstaterar, att han
vid återkomsten till det högförnäma hem, där han läste
med barnen, fann »Hans Nåd, Hennes Nåd och de nådiga
ungarne alla i fullkomlig nåd».
Vid universitetet studerade Kellgren språk och historia.
Hans ypperste lärare var dåvarande docenten i latin, Anders
Gabriel Porthan, som av efterkommande vördats såsom
150 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
giundläggaren av den finländska kulturen i nyaste tid.
Ingen av Finlands universitetslärare har utövat ett sådant
inflytande på ungdomens bildning som Porthan. Förutom
i sitt egentliga ämne föreläste han i historia, filosofi
och teologi, alltid väckande och intressant. Som forskare
har han förvärvat sig ett odödligt namn genom sina skarp-
sinniga och grundliga undersökningar av Finlands natur,
språk och historia. Han gav uppslaget till insamlande av
Finlands gamla folksånger och var en grundläggare av den
finsk-ugriska språkforskningen. Hans kärlek till Finland
sträckte sig till hela svenska riket, och med vemod förutsåg
han den tid, då bandet mellan Finland och det svenska mo-
derlandet skulle brista. Han bedömde därför också med största
stränghet en landsförrädare som Göran Sprengtporten. —
Porthan var en av de ledande krafterna i det vittra sällskapet
Aurora, där Kellgren nu fick ett utlopp för sin skaldeådra.
Vid 22 års ålder blev Kellgren docent i Porthans ämne.
Men han började mer och mer längta från det lilla Åbo till
Stockholm med dess vida rikare kultur och dess yrare nöjen
och vinkande härligheter. År 1777 fick han sin längtan
förverkligad, då han blev informator för general Meijerfeldts
söneT. Härigenom kom han med ett slag in i Stockholms
eleganta och lättfärdiga societetsliv. Generalskan var ju
en av »de tre gracerna» och omgavs ständigt av en skara
beundrare. Den unge skalden följde på sitt håll det höga före-
dömet och var snart hemmastadd bland operans aktriser
och dansöser. Sina nya livserfarenheter av sinnesrusets fröj-
der lät han komma till uttryck i dikten »Sinnenas förening»,
där han ohöljt förhärligar de sinnliga njutningarna.
Den dikt, som skapade Kellgrens skalderykte, var det sa-
tiriska poemet »Mina löjen», där skalden låter löjet drabba
en hel rad av människors fel och svagheter; de förnämas tomma
och uppstyltade umgängesliv, prästers snikenhet efter denna
världens goda, de lärdas snustorra pedanteri, de skrala poe-
ternas dåliga rim, de skönas flärd och obeständighet. Han
slutar med att älskvärt vända löjet mot sig själv:
»Håll uppl Jag nog min dårskap ser.
Jag som en ann' åt svaghet skattar,
och, då jag högt åt andra skrattar,
jag åt mig själv i tysthet ler.»
JOHAN HENRIK KELLGREN. 151
Bland andra, som Kellgren snärtade i denna dikt, är den
svenske Homeros, vilken icke, såsom den grekiske, blott
»slumrar till ibland» utan »snarkar i varenda rad». Där-
med syftade han, efter allt att döma, på en av den svenska
litteraturens mest inbilska dilettanter, A. F. Skjöldebrands
far, konsul i Algier. Han hade till en början lyckliggjort
den svenska litteraturen med ett fruktansvärt »Sorgespel i
tre öppningar», vars namn var »Habor och Signild».
Men hans »tre tragiska öppningar» voro honom icke nog:
efter sin hemkomst till Sverige började han en ivrig litte-
rär verksamhet, som — enligt hans egna ord — avsåg
ingenting mindre än att lyfta fosterlandet »ur barbariet».
Då frambragte f. d. konsuln också en lång hjältedikt —
»Gustaviaden» — i vilken han uttryckte en blygsam ön-
skan att varda n:r 6 av världslitteraturens stora epici.
Serien skulle då bli: Homeros, Virgilius, Tasso, Milton, Vol-
taire och konsul Erik Brander-Skjöldebrand. Man behöver
inte höra mera än en vers sådan som denna om en episod
i Gustav Vasas befrielsekrig för att bli övertygad om att
konsul Skjöldebrand otvivelaktigt förtjänade en plats vid
Homeros' sida:
tEn Lars Erson förföljde; den andre förföljdes av Olson.»
*
Den unge Kellgrens teaterintresse gjorde honom uppmärk-
sammad av konungen. I Kellgren fann Gustav Hl, vad han
länge sökt: den skaldebegåvning, som kunde samarbeta med
honom i den svenska teaterns tjänst. Konungen gjorde ut-
kast till svenska operor; sedan fick Kellgren utföra hans
tankar och sätta dem i versform. Det gjorde skalden på ett
sådant sätt, att han än i dag står oupphunnen som författare
av svenska operatexter. Det var stolta stunder av fosterländsk
hänförelse, när ett sådant skådespel som operan »Gustav
Vasa» gick över scenen i det ståliga operahus, vilket konungen-
författaren låtit uppföra åt de svenska sånggudinnorna,
men som vår tids vandaler rivit ned. Mäktigt gripande ljöd
den härliga Kellgrenska kören med musik av tysken Naumann,
en bland Europas yppersta tonsättare, då den stämde in i
frihetskämpen Gustav Vasas bön på morgonen av strids-
dagen:
152 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
»Ädla skuggor, vördade fäder,
Sveriges hjältar och riddersmän!
Om ännu dess sällhet er gläder,
given friheten liv igen!
Skola edra helgade gravar
trampas av tyranner och slavar?
Nej, må träldomens blotta namn
edra vreda vålnader väcka
och er arm sig hämnande sträcka
ur den eviga nattens famn!»
Det var högtidsstunder av konstnjutning, som verkade
förädlande på allmänhetens smak. »Järnhårt språk blev
brutet», och de historiska minnena fingo liv inför na-
tionen.
Konungen belönade sin medarbetare med titeln Kunglig
bibliotekarie och handsekreterare och anslog medel till hans
underhåll.
Vid sidan av sin skaldeverksamhet nedlade Kellgren ett
betydelsefullt arbete som tidningsman. En av hans första
tidningsartiklar gav anledning till ett rätt uppseendeväckande
tryckfrihetsåtal. I tidningen »Dagligt allehanda» gick Kell-
gren illa åt en annan publicist, som till många andra synder
även lade den, att han körde med gamla utnötta anekdoter.
Kellgren var nu elak nog att ge honom ytterligare en anekdot,
som han rekommenderade åt honom att ta in i nästa nummer
av sin tidskrift. Kellgren berättar den på följande dråpliga
sätt: »Under Jean II uppfördes den första komedien i Sverige.
Den handlade om Kristi lidande. Krigsknekten, som skulle
sticka Jesus i sidan, gjorde det så naturligt, att Frälsaren
tumlade död ned från korset och slog benet av en dansös.
Konung Johan, förargad, högg huvudet av krigsknekten,
men spektatörerne^, som tyckte, att krigsknekten spelt bäst
sin roll, höggo huvudet av konung Johan.»
Nu blev emellertid Kellgren i sin tur angripen — med ett
tryckfrihetsåtal av stadsfiskalen i Stockholm, därför att han
berört Kristi pinas historia på ett förargelseväckande sätt,
Kellgren hade ej blott i tidningen framställt »ett anstötligt
och hånligt apespel» utan också avvikit från den sannfärdiga
^ Åskådarna.
JOHAN HENRIK KELLGREN. 153
skildring av skådespelet, som givits av en berömd hävda-
tecknare, nämligen Dalin.
Dalins framställning lyder sålunda: »Vid denna tid begynte
skådespel tillika med andra fria konster att nalkas Norden,
men så barbariska och grova, att ett prov därav gör oss
tillfyllest: I staden Banen i Pommern föreställdes Kristus
på korset. Den som var Longinus och skulle öppna hans sida
med spjutet, stack för hårdhänt till, så att den diktade Kri-
stus föll död ned och slog ihjäl Maria, som stod vmder honom.
Johannes förbittrades då över Longinus och mördade honom
på platsen men blev därföre gripen och avrättad. Således
omkommo i den förargliga leken fyra människor.»
Till Kellgrens lycka var hans namn icke utsatt under tid-
ningsarlikcln — det hade icke varit lämpligt med hänsyn
till att han var informator i det Meijerfeldtska huset. Där-
för åtog sig en annan tidningsman, hans vän och med-
arbetare Lenngren\ att svara för författarskapet.
I den svarsskriit, som Lenngren ingav, hade Kellgren säker-
ligen haft sitt finger med. Här framhölls, att i själva verket
var Dalins framställning mera ohygglig än den i »Dagligt
allehanda», i så måtto som enligt den förra »fyra personer i den
otidiga leken omkommit, då däremot händelsen på det
senare stället endast slutar med trenne personers död, obe-
räknat den omnämnda dansösens ben». Att dansösens ben-
brott var något ojämförligt mycket mindre upprörande,
än att »jungfru Maria måste alldeles sätta till livet vid den
föregivne frälsarens fall», det kunde väl ingen bortresonera.
Och ej heller kunde Lenngren förstå stadsfiskalens klander
av att han brukat ordet »dansös» i detta sammanhang. Det
vore nämligen utom allt tvivel, att Marias roll spelades av
en dansös.
Lenngrens försvar gick emellertid inte riktigt i domstolen,
som ansåg, att det här gällde Guds ords missbruk. Men då
detta skett »mera av lättsinne och obetänksamhet än arghet
och uppsåt att smäda Gud», så dömdes Lenngren att »uti
församligen offentligen avbedja sitt brott» och bota till-
sammans 400 daler s. m. Målet gick emellertid vidare till
Svea hovrätt. Men som hithörande handlingar blivit förstör-
' Författarinnan Anna Maria Lenngrens man.
154 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
da genom eldsvåda, veta vi ej, om Lenngren verkligen måste
utföra den komedin att avbedja sin publicistiske medbroders
synder, ej heller om denne fick verkställa den mera allvars-
fyllda åtgärden att punga ut med de 400 dalerna.
Den tidning, som Kellgren ägnade det mesta och bästa av
sina krafter, var Stockholmsposten, som började ut-
komma 1778. Här blevo flere av hans dikter först offent-
liggjorda. I honom fick vårt land också sin förste verk-
lige litteraturkritiker.
En sådan behövdes sannerligen, ty här hade växt upp ett
överflöd av rimsmidare och festtalare, som alla ville briljera
med sina alster i tryck. Detta »yngel av usle skribenter»
höll på att förskämma hela svenska litteraturen. Men Kell-
gren knäckte dem. det ena efter det andra av dessa små »rim-
kräk» genom sitt kvicka skämt. Särskilt gick han illa åt
Lundapoeterna, som denna tid voro till den grad under-
haltiga, att Kellgren skämtsamt undrade, »om något plattare
i världen givs än tunna pannkakor och poesier ifrån Lund».
Det hörde också till Kellgrens största nöje att förlöjliga
»de Lundske muser».
Mer och mer fördjupades Kellgrens publicistiska verksam-
het från att enbart roa och kritisera till att upplysa, och
liksom Dalin på sin tid blev han en av upplysningstidens
banerförare. Ingenting visar detta tydligare än den upplys-
ningskamp, han förde mot tidens osunda mysticism och vid-
skepelse, mot andeskåderi och liknande humbug. Dikten
»Man äger ej snille för det man är galen» utgör ett
av Kellgrens bästa inlägg för upplysningens och det sunda
förnuftets rätt. Här gisslar han obarmhärtigt dem, som trodde
sig bli stora därför att de härmade stora mäns fel:
»I narrar utan smak, som gudarasande
tron eder stora bli med stora skalders brister!
I narrar utan vett i vetenskaperne:
o svedenborgare. o rosencreutzare,^
o drömmars tydare, o skatters sökare,
nummerpunkterare -, magnetiserare,
^ Ett i Tyskland stiftat hemligt sällskap. — - Punkterkonsten:
konsten att genom nummers sammanställning förutspå tillkommande
händelser.
JOHAN HENRIK KELLGREN. 155
fysionom-, allkem-, kabal- och harmonister ' !
Er slutsats är förvänd. En klok kan galen bli;
den snille är i ett, kan vurma i ett annat.
Men tro, att snillets höjd är höjd av raseri,
se däri, mina barn, bedran I er förbannat.
Förgäves sagt! Nåväl, en genväg öppnas er:
Pope puckelryggig var, Homer och Milton blinda.
Att deras likar bli, gott folk, vad tarvas mer
än sätta puckeln på och ögonen förbinda?»
I den grasserande vidskepelsen såg Kellgren med sin skarpa
blick en andlig farsot, som hotade att smitta ned hela Sveriges
folk, och fylld av harm utropar han:
»O Manhem, lika nämnt av gammalt mannavett
som gammalt mannamod, o säg, var skall du hamna
ur dessa villors djup? Ett år och ännu ett,
och Bälten skall med blygd ett vidsträckt dårhus famna.»
En värdig pendang till denna dikt är den genomroliga
satiren »Ljusets fiender», där skalden med bitande kvickhet
gycklar med upplysningens fiender. Fiere sådana individer
framställas samlade på ett värdshus i Stockholm, där de
»i tjocka mörkret disputera,
vad form på källarstugan är,
vad färg på möblcrne, med mera».
Då kommer ljus in. Men de, som ej bli glada, äro först och
främst en surögd och en nervsjuk man, som ej stå ut med
»detta grymma sken». En sömns juk man vid namn Dummer
Jöns skriker till och spritter upp från sin stol.
»Man kan väl tänka, vilket spratt
för sådant djur att mörkret sakna;
ty sen man nu hans lättja ser,
så skäms det dumma svinet mer
att ensam sova bland de vakna.»
En krympling »med puckel fram och puckel bak» hade hela
kvällen skrutit med sin vackra figur och sina framgångar
hos det täcka könet.
* Kabbalister: anhängare av Kabbala, den mystiska lära, som
tolkar andemeningen i judarnes heliga skrifter. Harmonister:
mystiska sällskap av olika slag.
156 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
»Men ljuset kom — och vem blev flat,
om ej den ängsliga figuren?
Ty mera vanskapclig krabat
man aldrig såg uti naturen.»
Men ljuset har ännu flere fiender:
»'O blygd och hånl' skrek pastor Fån,
'så grovt att gäckas med försynen!
Tänk, att det djärva stoftets son
vill mitt i natten nyttja synen!
Förgäves går då solen mer
på Guds befallning upp och ner
att dela mänskan ljus och värma!
Hon värma genom brasor gör
ocli genom talgljus våga tor
att själva dagens strålar härma.
Hon storm och böljor tygla vet
och räds ej i sin gudlöshet
att hindra åskan slå ihjäl sig.'»
Då ljuder ropet: »ElFn är lös på Söder!»^
»Man nämner gata, gränd och hus,
och orsaken till allt ... ett ljus.»
Nu har pastor Fån fått vatten på sin kvarn. Han tar till
orda med följande kraftiga maning:
»Så fattom genast vårt beslut:
att allt, som lysa kan, släcks ut!»
Men nu träder en av ljusets vänner upp och frågar: »Vad
nyttigt kan ej skadligt bli?» och anför som exempel både mat
och dryck, sömn och skratt. Men skall man därför för-
bjuda folk att skratta, äta, dricka, sova?
Till Kellgrens dråpligaste dikter hör också »Dumboms
leverne», vari han dels gycklar med inskränkta människors
snusförnuftighet, dels för det sunda förnuftets talan gent-
emot allehanda humbug och dårskaper. Dikten är allt-
igenom hållen i en gemytlig ton:
^ Syftar på franska revolutionen, vilken »eldsvåda» var en följd av
»upplysningen».
JOHAN HENRIK KELLGREN. 157
Go' herrar, lånen mig ert öra
till salig Dumboms leverne!
Om det ej ledsnar er att höra,
så tör det roa er kanske.
Han föddes, enhgt ödets domar,
helt naken hit på jordens ring,
men sen han kom till rikedomar,
så brast det honom ingenting.
I vaggan hade han med nöd
en gammal käring, som såg om sig,
vart därför illa sjuk, men kom sig
och levde sen allt till sin död.
Till karaktären from och god,
var han ej snar att bliva retad,
men sågs han någon gång förtretad,
så var det uti vredesmod.
Det fel, han haft i ungdomsvåren,
att vara pojke förr än karl,
man ganska visligt anmärkt har;
men detta fel försvann med åren.
I Dumboms ungdomstid begav sig,
att han predikade en gång,
men hans predikan var ej lång,
ty han vid ingången kom av sig.
En annan skulle blitt förbannat
brj^dd vid en sådan händelse,
men Dumbom fann sig ett tu tre
och slöt precist där, som han stannat.
På sina resor han förnam,
hur väl Försynens nåd reglerat,
som floder överallt placerat,
där stora städer strjica fram.
Också, om ej hans dagbok ljuger,
skall på gästgivargårdarna
i Småland ätas mycket bra,
ifall man matsäck har, som duger.
God kunskap salig Dumbom hade
om både människor och djur,
och märkligt var det, som han sade
en gång om kräftornas natur.
158 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
Hans ögon syntes tårar pressa,
då de i kitteln sprattlade.
'Nej, ingen dör så grymt som dessa',
skrek han, 'ty de dö levande.'
Man hört, hur mången auktor skriker,
när minsta fel bestraffning fann;
men Dumbom talte lätt kritiker,
så snart de rörde någon ann'.
Vår Dumbom lade sig en afton
helt frisk och sund till själ och kropp
men steg om morgon' stendöd opp. —
O vandringsman, yrcod-i atavTor^l
Med sina stridsdikter mot upplysningens fiender av både ena
och andra slaget nådde Kellgren rangen av en verkligt stor
skald. Den njutningslystne ynglingen hade utvecklats till
en fosterlandsälskande medborgare, fylld av pliktkänsla
och hänförelse för en livsuppgift. Han hade blivit en man,
den där »verkade som nationalvett», tack vare den utom-
ordentliga auktoritet, han förvärvat sig. Med beundran
sjunger Tegnér om den tid, »när Kellgren slog de stora slagen,
de blixtrande, för sanning, rätt och vett». Hans uppfattning
av kärleken hade också höjts och förädlats genom pliktkänslan.
Det är ej längre ögonblickets njutning och sinnesruset
utan »det oupplösliga bandet mellan två makars hjärtan», som
han besjunger i dikter sådana som skaldebrevet »Till Kri-
stina», där han ger det vemodigt gripande, sällsamt beta-
gande självporträttet:
»Än hade åldern icke plöjt hans panna.
och icke strött sin driva i hans lockar
och icke tyngt hans fjät och böjt hans skuldra
och släckt hans snilles eld. — Men vad ej åldern
det hade sorgen redan gjort och smärtans
fördolda gift och känslans yra brånad
och svallet av de sjudande passioner
och svikna hopp om nöjen — ack! som lovat,
och ledsnan, mera grym, av dem som hållit.»
För denne ensamme, av sjukdom i förtid åldrade man med
något av dödskylan i sitt hjärta öppnas dörren till det lyck-
' Gnothi seåvton (känn dig själv): vishetsregel, som var inristad
på templet i den forngrekiska staden Delfi.
■ KWildiClMiRJÖlLLC;!^:^!^^ Jfl
-^"^«S«SSSS5-5?S:5S^5^f^^
-^^^s>s5s?^f5^-j?-?sj:s
Johan Henrik Kellgren. Gravyr efter medaljong av Sergel.
160 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
liga hem, där Kristina är maka ocli moder. Där får lian läke-
dom för de sår, som livet tillfogat honom. I sådana stunder
känner han blygsel och vämjelse vid det uppslitande, menings-
lösa livet i dansösernas och aktrisernas värld, i vilket han
förspillt allt för mycket av sina bästa krafter. Då känner han
den sjudande lidelsen som en börda, en skam, en förned-
ring. Då längtar han, den ensamme, efter den stora, sanna
kärleken, och när han äntligen fått uppleva den, besjunger
han den i den hänförande dikten »Den nya skapelsen».
Underbar är kärlekens makt att nyskapa: allting ter sig
såsom en ny värld i ljuset av denna himlaborna kraft, som
»av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger*.
När kärleken kom,
»då fann min själ sig himlaburen,
sig sprungen av en gudastam
och såg de under i naturen,
som aldrig visheten förnam».
Då uppfångade hans öra »de höga sfärers harmoni», och
»på berget änglars harpor hördes». Och skalden utbrister:
»O, levande förstånd av tingen!
O snillets, känslans hemlighet!
Vem fattade dig, skönhet? Ingen
förutan den, som älska vet.»
Så förmår kärleken, blott kärleken, förklara hela skapelsen,
och överallt återfinner skalden den älskades bild:
»Din blick i dagens blickar blandas,
din röst fick näktergalens sång,
jag dig i rosens vällukt andas,
och västanfläkten har din gång.
Ej nog: du själva fasan gläder,
du fyller avgrunden med ljus,
du öknarne i blomster kläder
och tjusar i ruiners grus.»
Härligare toner ha aldrig klingat ur Kellgrens lyra än
denna dikt, om vilken Tegnér i hänförd beundran sjunger:
»Sen Nya skapelsen stått fram i dagen,
vad ha vi andra till att skapa mer?»
JOHAN HENRIK KELLGREN. 161
Kellgrens verksamhet som upplysningens banerförare på-
minner i mycket om Dalins. Bägge voro de på en gång skal-
der och publicister. Men Kellgren var en djupare, allvarligare
natur, en verkligt stor skaldebegåvning — för Dalin var poe-
sin mera ett tidsfördriv. Kellgrens diktning var icke, som
Dalins, för den stora allmänheten; det var för de högsta,
fint bildade kretsarna som Kellgren skrev sin poesi.
Han ville ge dessa bortskämda finsmakare en svensk vitter-
het, lika njutbar som den beundrade franska. När Kellgren
mot slutet av sitt korta, genom sjukdom fördystrade liv
tecknar sin verksamhet, så vill han blott tillerkänna sig en
förtjänst: »ett nit, en värme för svenska vitterhetens förkovran
och heder, som följde honom beständigt genom ett plågsamt
liv».
För den svenska vitterheten var det en oersättlig förlust att
en sådan kulturens banerförare skulle ryckas bort, innan han
ens nått livets middagshöjd. Hela sitt liv hade han dragits
med en ömtålig och vacklande hälsa — särskilt var bröstet
klent. Belysande för hans hälsotillstånd är ett brev från år
1786 till den vittre prosten Karl Gustav Nordin, vari Kell-
gren skriver: »Var god och beklaga denna olyckeliga maskin,
som efter väder och vind, efter pulsens gång, efter olika lätt
matsmältning växlar lynne och tänkesätt, seder och upp-
förande icke dag från dag men timme från timme, minut
från minut och gör, att de som hålla mig för oförskämd som
en hyrkusk eller blyg som en bondflicka, för filosof eller
Danvikshjon, hava alla lika rätt. Ofta då jag tänker på min
olycksaliga sammansättning — Gud vet, att jag icke lju-
ger — blir jag ledsen, missnöjd, föraktlig för mig själv.»
Då och då gästade skalden sin broder, som var kyrkoherde
i Skatelöv i trakten av Växjö, och i hans lyckliga, trevna hem
blev han uppfriskad till både kropp och själ. »Belägenheten»,
skriver Kellgren om prästgården, »är charmant: sjön under
fönstren; åkrar, ängar och bokskog omkring; en holme med
berg, skog, dalar och källor, som dagligen besökas.» Sin bro-
der beskriver han i följande oradalag: »Kyrkoherden är en
liten fet och rund bondpräst, röker sin pipa, dricker sitt
öl, räknar över sina inkomster, läser någon gång sin Ben-
zelius, predikar och mässar, som det sägs, ganska väl och
fördömer i avgrunden alla kättare och tänkare.» Hans fru,
11 — 20436-1. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII.
162 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
heter det, »är en liten vettig, beskedlig och småtäck människa».
Till slut förmådde dock ej heller lantlivets och hemlivets
ro hjälpa upp hans undergrävda hälsa. I ett brev från Skate-
löv sommaren 1793 till en vän talar han vemodsfulla ord om
»den svarta graven», som snart var redo att mottaga honom.
»Detta val är bittert i de år, då man ännu har ett hjärta, som
känner sig. Min belägenhet är förtvivlad, sedan lantluften,
sommaren, rörelsen, honungen intet mera vill hjälpa.» Med
bekymmer sågo hans vänner honom i förtid täras bort. Under
vintern 1794 — 95 kom han ej mer utom sina rum.
»Vår hederlige Kellgren är blott en skugga. Det är en ande
och intet mer», skriver Oxenstierna den 30 december till
Leopold. Lungsoten hade märkt sitt offer. Det sista, han
skrev, var en översättning av ett epigram över den av pas-
sioner förbrände romerske diktaren Propertius' porträtt. 1
dessal gripande verser tycker man sig höra Kellgren teckna
sig själv:
»Blekt mitt anlete är; men tadlen konstnären icke,
att han det gjort så blekt: sådan i livet jag var.
Riktigt bildades så den färg, som Cynthia gav mig:
blodet torkade bort. kinderna vissnade hän.
Ungdom ocli hälsa och lycka och lugn, allt offrades henne:
hennes jag levande var; hennes i döden jag är.
Livet flyktade snart — men ack! när ägde jag livet?
Nej, genom Cynthia blott var ju Propertius till.»
Skarpare kontrast kan ej tänkas än mellan denna uppfatt-
ning av kvinnan såsom vampyren, som tär mannens livs-
kraft, och hymnen till den himlaborna kärleken i »Den
nya skapelsen».
Den 20 april 1795 slocknade Johan Henrik Kellgren. Han
hade då levat blott något över 43 år. Då blev det landssorg
i Sverige. Och vid begravningen gick den gamle skalden
Gyllenborg fram och klappade gråtande kistan.
»Nu äntligen kunna vi våga att kalla honom en stor man»,
sade Leopold.
Bland skaldens efterlämnade papper fanns en liten grå
minnesbok med utkast till nya dikter och strödda reflexioner
i skilda ämnen. En del av dessa hade redan blivit utgivna.
Ett par må anföras till ytterligare bevis på Kellgrens skarp-
synta kritiska blick:
KARL GUSTAV AF LEOPOLD. 163
»Att självmant tillägga sig en last är att skryta med två
dygder. 'Jag har det felet att ej kunna hushålla' vill säga:
'Jag har den dygden att vara frikostig.' — 'Jag har den svag-
heten att lätt stickna' vill säga: den förtjänsten att snart
förlåta'. Lägg härtill det ädelmodet att själv bekänna sina
fel!»
»Det är rart att finna vänner, som bistå oss 1 nöden, men
kanske ännu rarare dem, som älska oss i lyckan.»
Karl Gustav af Leopold.
LEOPOLDS diktning är nära besläktad med Kellgrens,
vid vars sida han kämpade för upplysningens idéer.
Deras vapenbrödraskap hade dock föregåtts av en häf-
tig sammandrabbning i ungdomlig stridsiver, och såren efter
den kampen läktes ej riktigt, varför förhållandet dem emel-
lan aldrig blev riktigt innerligt.
I bitande kvickhet går Leopold fullt upp mot Kellgren,
men han saknar sin vapenbroders hänförelse för skaldens kall.
Han är ej den omedelbara natur som Kellgren utan »fram-
bugar», som en samtida vitterlekare kallar det, och uppträder
gärna med kruserliga låter. Därför blev han aldrig någon
verkligt stor skald. När han försökte uppnå den »högre»
stilen, blev det svulst och förkonstling, såsom i hans »Ode
över den 1 november 1778» vid kronprins Gustav
Adolfs födelse. Det förekommer där tirader sådana som denna,
att »vulkanens anda hit ur iEtnas svalg man kallar, att
glädjens bud till skyar bli», vilket på vanlig prosa helt enkelt
betyder — att man släppte upp raketer för att fira den lyck-
liga tilldragelsen.
Leopold växte upp i Norrköping, där hans far var tull-
kontrollör. Efter avslutade studier blev han docent vid
universitetet i Greifswald. Men han längtade liksom Kellgren
till Stockholm, och tack vare rekommendationer från hans
gynnare Oxenstierna och Armfelt tog Gustav III även honom
i sina vingars skugga. År 1786 kallade konungen honom till
Stockholm, och den trettioårige skalden vann genast Gustavs
ynnest. Man kan lätt förstå det, ty Leopold var en gnistrande
164 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
kvick och elegant kåsör, när han var vid gott humör — och
något annat är otänkbart att han skulle kunna vara i säll-
skap med Hans Maj:t konungen. Leopold passade också
vida bättre för hovlivet än Kellgren, som var en mycket mer
självständig natur. Leopold blev — vad Kellgren aldrig
varit — en verklig hovpoet, blev kunglig handsekreterare,
fick sin bostad på slottet och »gick», som han säger, »till
sängs på förnämt sätt, klockan 4 om morgonen».
Med Gustav I ILs bortgång gjorde Leopold en stor förlust.
Men han hade förmågan att ställa sig väl även med de nya
maktinnehavarne, fick först kansliråds och senare stats-
sekreterares titel och blev adlad till af Leopold.
På äldre dagar hämmades Leopolds verksamhet av för-
svagad synförmåga, och vid 65 års ålder drabbades han av
fullständig blindhet. Men den gamle blinde »Teiresias-
Leopold»^ var alltjämt medelpunkten för en krets av samtidens
htterära personligheter, vilka sågo upp till honom såsom
den siste av de gustavianska skalderna; och när han år 1829
gick bort i en ålder av 73 år, blev det tomt efter den gamle
gustavianen.
Vill man se Leopolds ypperliga berättarkonst i all dess
glans, så skall man läsa hans dikt »Den vackra bedjarin-
nan eller troheten i liv och död». Hur fint han här
ironiserar över det s. k. oupplösliga bandet mellan två makarl
»När Seneca av Roms tyrann
blev dömd att dödens fasa lida-,
vad gjorde Paulia? — Grät sin man?
Nej. Hennes dygd föraktfullt fann
att endast gråta, endast kvida.
Med mod vid filosofens sida
hon öppnar ådrorna som han.
Dess blod med hans förblandat rann . . .
'Håll', ropar smädarn här kanhända,
1 Teiresias var en av den grekiska fornsagans vise siare. Från
barndomen var han blind, men fick till gengäld av gudarne förmå-
gan att förstå fåglalåt. — - Filosofen Seneca blev av den misstänk-
samme och grymme kejsar Nero befalld att ge sig själv döden. Både
han och hans hustru, Paulina, som ej ville överleva honom, öppnade
då ådrorna. Men Paulina blev på Neros befallning förbunden och
levde ännu några år.
KARL GUSTAV AF LEOPOLD.
165
Karl Gustav af Leopold. Samtida kopparstick
Met rann ej: — hon sin man bcilrog!'
Det rann ... ej ända tills hon dog,
men dock tills gubbens liv tog ända;
sen stämde hon det riktigt nog.»
Härifrån kommer skalden över till själva ämnet för sin
berättelse, som är hämtad från Rom på skaldens egen tid. j
»Där levde för tolv år tillbaka
en lycklig man på alla sätt:
ung, vacker, vettig, rik, av ätt
ocli älskad av en älskvärd maka.
166 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
Belsano var det namn, han fått,
och hon, som honom lycklig gjorde,
hon het Grazioso, som hon borde.
Allting var prakt i deras slott,
allt fröjd och ömhet, när de råktes.
Belsano förde furstlig stat:
här spisades på silverfat,
här i förgyllda vagnar åktes.
Kort: Rom ännu med avund talar
om dessa bägge lycklige;
och efter alla vishetslagar
försäkras, att på jordens ring,
näst deras nätter, ingenting
var sällare än deras dagar.»
Graziosa svor dyra eder, att hennes Belsano var den ende
på hela jorden, som hon någonsin skulle kunna älska, och de
bägge överlyckliga människorna lovade varandra att en gång
följas åt även i döden.
Men djävulen tyckte, att Belsanos lycka var för stor, och
svor att störa deras lugn.
»Var läsare, som hunnit bli
en smula filosof till sinnes,
vet, att en gruvlig sjukdom finnes,
som kallas för me-lan-ko-li.
Den sjukdomen består däri,
(om någon optimist mig frågar,
på vilka prov hon kännas plär)
att den olycklige, hon plågar,
ser allting — sådant som det är.»
Och till melankolin sällar sig ofta en annan hemsk sjukdom,
som kallas svartsjuka. Den består i att det arma offret
»tror allt det onda — som han ser».
När Graziosa närmade sig trettiotalet, fick hon — som
så ofta händer vid den åldern — mera gott om tid över från
sina nöjen. Och mannen å sin sida fick allt emellanåt för-
hinder — hans plikter togo honom kantänka mer än förr i
anspråk. Varåt ägnade då Graziosa sina lediga stunder? Jo
åt bön i kyrkan mitt emot. När hon låg där på sänkta knän,
var det en syn så vacker, att ryktet om den sköna bedjerskan
började gå och lockade dit även hennes man. En dag står
han där betagen av denna nya syn, jämkar sig närmare och
närmare:
KARL GUSTAV AF LEOPOLD. 167
»Som fågeln, lätt och tyst i fjätet.
han drar sig, ömsom rädd och glad,
bakom det helga stenbelätet,
inför vars fot hon låg och bad.»
Då — står där en annan, en Adonis med en blick som Mars.
Nästan kvävd av harm, mumlar Belsano mellan samman-
bitna tänder:
»Den nedriga! Hur rörd hon var!
Hur fromt hon kommer hit att skria
var dag sitt 'Heliga Maria'!
Och bakom denna — står en karl!»
Men småningom lugnar han sig och tänker på att han ju
ingenting hade ätit sedan middagen.
»Mat fanns ej. där han sig befann.
'Välan, vad skada', tänkte han,
att spisa med min falska kvinna?
Hon blir ej falskare därför.
Tvärtom, det är just så jag bör
dess oskuld eller otro finna.
Den skall bli klar; jag vill ej mer!'
det skrek han till med sådan iver,
att jag i förväg läsarn ber,
vad helst nu följden därav bliver,
ej bli förskräckt för vad som sker.»
Så superar han då med sin Graziosa. Men var gång han
ser på henne, tåras hans ögon.
»Nej aldrig så han henne skattat;
nej aldrig syntes hon så skön.
O Gud, att hon då aldrig fattat
det orådet att göra bön!»
Efter slutad måltid gå makarna var och en till sin säng-
kammare. Men vid midnattstid vaknar den sköna Graziosa
plötsligt.
»Vid skenets fläkt, som lampan sprider,
hon sitter opp och ser förskräckt
en blek gestalt, i nattlig dräkt,
som långsamt fram till sängen skrider.
Hans ena hand en bräddfull skål,
ett krucifix den andra håller.
Vars röst? Vem hör hon? Sin gemål!
Min man ... i himlens namn . . . vad våller? . . .
168 »DET LÅG ETT SKi:\niER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
■"Bliv ej förskräckt!' — Vid dessa ord,
dem han med hemsk förstälhiiiig sade,
han satte skålen, som han hade,
mitt framför sängen på ett bord
och krucifixet från sig lade.»
Och så utstöter han de hemska orden: »Jag måste dö — min
stund är inne.» — »Vad liar du då gjort?» slvrilver hon.
»Spelt, skj-mfats. duellerat, mördat
en prins... av själva påvens hus!»
»Fly!» — »Fåfängt!» — »Dölj dig!» — »Fruktlös möda!»
Nej han har nu att välja mellan att dö en skymflig död
för bödelns hand eller att själv taga sitt liv. Det är därför,
som han tagit en skål med gift med sig.
Fåfängt försöker Graziosa övertala honom att avstå från
sin föresats. Då hans beslut ej står att ändra, påminner hon
honom om den ed, de svurit varandra, att följas åt i döden:
»'Nej, du skall ej dö först, min man.' —
'Du måste i det fallet skj-nda',
gav han till svar — och nu drack han.
Ur sängen hälften klädd hon springer:
'För Guds skull, straxt en doktor! — 'Nej.' —
'Ett motgift! fort!' — 'Jag tar det ej.' —
'Nå endast en skål mjölk! . . . jag ringer . . .' — •
'För ingen del — och inga rop!' —
'Sätt då i halsen blott ett finger . . .' —
'Nej. Ingenting av alltihop.'»
Då, vad gör denna den trognaste bland kvinnor? Jo hon
för den halvtömda giftskålen till sina läppar.
»Triumf, Belsano! Ren hon drack,
när skålen, den hon vårdslöst vänder,
bums! — halkade ur hennes händer
och föll i golvet ner — och sprack!»
Men hon bedyrar, att döden nu är hennes enda hopp.
»Vid dessa ord hon våldsamt hastar
fram till ett lönnskåp, slår det opp,
tar fram ett pulver, som hon kastar
med mod i en kinesisk kopp.»
Hon slår vatten i den och utropar, att snart skall hennes
make få se, om hon glömt sin ed.
KARL GUSTAV AF LEOPOLD. 169
»Så talte hon och tömde koppen
och nedsjönk i en länstols famn,
blek som ett lik, matt som en hamn,
med köld och ryckningar i hela kroppen.»
I detta tillstånd lämnar Belsano sin trogna maka. Men
knaiDpt har han stängt dörren bakom sig, förrän Graziosa
känner ett behov att meddela en viss ung herre den glädjande
underrättelsen, att hon blivit änka. Hon skriver ett brev till
honom, och han kommer, iförd en rikt broderad frack. Re-
dan ha de tu hunnit till en ganska öm scen,
»när dörrn slås opp, så fort som sai^t,
och mitt för dem står... vem?... den döde I >
Den som bäst finner sig till rätta i denna situation, är
tredje man. Han tar sitt parti — och försvinner:
»Frun äntlig' först till orden tager:
'Min man\ skrek hon, försagd och matt,
'du lever än och ser Guds dager?'
'Ja', svarte han, 'och du, min skatt,
du ock, om allt mig ej bedrager?
Det verkat sent, det gift du tog!'
'Ack! Jag har visst ej tagit nog!
Jag säkert än en sats behöver.'»
»Men vem var den. herrn, du hos dig hade?»
»'Den herrn? . . . du önskar kunnig bliva
om herrn, som gick? . . . Det var . . . välan . . .
en doktor!' — 'Doktor? Vartill han?' —
'Att mig en större dosis giva.'» —
Den äkta mannen blir naturligtvis övertygad — det märker
den sköna bedjerskan tydligt — ■ och slutet blir, att han
bjuder sin fru på en åktur i morgonluften. Klatsch — det
bär i väg. Vart? Jo till en byggnad med famnstjocka murar
och dubbla galler. Här drar Belsano på klocksträngcn, och
vad visar sig? Jo
»en basilisk i klosterskrud
bland ljus och gravkor och reliker
och femtio Avens hesa ljud
från femtio bleka katohker!»
170 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
Graziosa larmar och vill fly, men hennes make invänder:
»Var ej Ert val, Er fria drift,
min fru, att världen överjjiva?
Se här en väg att räddad bliva
från livets kval förutan gift!
Ni älskar bönen. — Gläd er då:
Vad fält för er att lysa på I
Ni får ej annat här att göra.»
Bland Leopolds satirer är dikten »Vem har rätt?» ut-
tryck för den pessimistiska uppfattningen, att det är styrkan,
som råder här i världen.
»När två tuppar om ett korn
hålla fejd kring fält och backar,
när kring vassa näbbars horn
fjädren ryka, bloden lackar —
vem har rätt? Jo den, som hackar
ögat ut på trätobrorn.
När emellan jordens troner
föds ett ministerligt gräl
och till gamman som till väl
för vidkommande nationer
deras majestäters skäl
ställas opp i bataljoner,
dels till fots och dels till häst —
vem har rätt? Det plär väl mest
den bevisarn, vars kanoner
skjuta längst och träffa bäst.
När på politikens bana
tvenne huven träda opp
och kring var sin höjda fana
samla var sin lejda tropp;
när den enas rop är: 'Kuven!'
och den andras: 'Vakna, slav T —
vem har rätt bland dessa huven?
Den, som slår de andras av.
Följ från södern längst åt norden
djurens, människornas ätt,
överallt har våldet rätt,
är dess dom bekräftad vorden.
Men kanske, gott folk, I torden
fråga, om ej väntas får,
att förnuftet en gång rår.
Jo bevars — men ej på jorden.»
KARL GUSTAV AF LEOPOLD. 171
Verkligt rolig är också satiren »Mina rum», där Leopold
gycklar med en tysk estetikers — för övrigt träffande —
påstående, att arkitekturen är »frusen musik»:
»Pris åt de män, som tänt förnuftets tyska ljus I
Och nu, då hyrorna i varje minsta hus
bli dyra, att man därav ryser,
så — för att på en gång bo husfritt och med stat —
kvitterar jag i höst den vindsvrå, som mig hyser,
och flyttar in, vill Gud, i någon grann sonat,
i glad förväntan att den fryser.»
Den dikt, som Leopold själv satte högst, var hans poetiska
berättelse »Eglé och Annett». Den skildrar två unga
vackra flickor, den högvälborna fröken Eglé och den fattiga
prästdottern Annett, som fick bli lekkamrat åt Eglé och upp-
fostrades tillsammans med henne. De två flickorna voro
oskiljaktliga, ända tills de gifte sig, bägge inom sitt stånd.
Eglé sam i ett hav av sällhet och nöjen. Se, hur hennes liv
förflöt:
»Visiter, spel, supé, bal, op'ror, assembléer',
allt knöt sig länk i länk. Det var en evig ring
av bal, visiter, spel, spektakler och supéer
och ingen halv minut att sköta någonting.
Hushållningen var här, som jämt på stora ställen,
hovmästarns sak; den hölls i riktigt grevligt flor.
Och barnen lämnades — vad ni med lättliet tror —
de små i ammans vård, de större åt mamsellen,
för måttlig penning hyrcl att vara deras mor.
Det moln av små besvär, som andras himmel skymmer,
det flyr från bördens folk; det vets ej av i slott.
Att sörja där för allt är lägre själars lott;
det är ej hennes nåd, som därom har bekymmer:
man är betald — allt sker; grevinnan ringer blott.»
Men åren gå, och det är ej att undra på, att Eglé hinner
ledsna vid all den fina världens flärd och inre tomhet.
Men ännu värre är, att de bägge makarna under sitt jäk-
tande liv kommit ifrån varandra. Till slut är ömsesidig
otrohet med i spelet.
»Eglé blev sjuk av sorg, dess färger föllo av;
med liarm emot sig själv, med vämjelse för världen,
hon levde i sitt hus till slut som i en grav.»
^ Festliga tillställningar.
172 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
I denna sorgsna stämning kommer hon att tänka på sin
l)arndomsvän och beshiter hälsa på henne. Hon finner
Annett som lycklig maka och mor i ett lantligt paradis,
iylld av verksamhetslust. Det är Annetts lycka att själv
sköta hem och barn.
Då förstår Eglé, att den sanna lyckan ligger i att själv
fylla sina plikter och ej i att få kasta dem på andra. Hon
återvänder hem med föresatsen att börja ett nytt och gagne-
rikare liv, och — så otroligt det än låter — hon håller sin
föresats, återvinner sitt sinneslugn och sin makes hjärta
och blir ett mönster för en lycklig maka och moder.
»Eglé och Annett» är en dikt, som man ännu läser med nöje.
Däremot har man svårare att förstå samtidens entusiasm för
lärodikten »Predikaren», som folk allmänt lärde sig utan-
till. Somligt därav har dock levat genom tiderna, såsom
maningen: »Vill du naturens väg till verklig sällhet veta,
se här dess första bud: arbeta!»
Ett ståtligt uttryck har skalden i denna dikt givit åt
tanken, att för Gud är ingenting ringa, ingenting stort
utan allt lika viktigt:
»Du hör ej detta bladets ljud,
som faller; — men när stormen ryter,
när blixtens eld ur molnet ryter,
då tror du se och höra — Gud!
Han världar hör på världar falla,
och tusen himlar och än fler
av deras krossning återskalla.
Då tycker han, som skapt dem alla,
sig höra — bladen falla ner.»
Karl Mikael Bellman.
KARL Mikael Bellman, det kanske mest svenska, det
på en gång mest originella och mest opraktiska av
våra poetiska snillen, härstammade egendomligt nog
från Tyskland. Därifrån hade nämligen hans farfars far in-
vandrat till Stockholm, där han levde och verkade som skräd-
KARL MIKAEL BELLMAN. 173
darmästare. Hans äldste son, en vek och finkänslig skalde-
natur och musikalisk begåvning, blev professor i Uppsala.
Professor Bellmans andre son, Karl Mikaels far, gick äm-
betsmannabanan och blev sekreterare i slottskansliet i
Stockholm. Han gifte sig med en prästdotter, »vacker som
en dag, oändligen god, charmant i sin klädsel, delikat i sitt
umgänge, hade en förträfflig röst», enligt vad Karl Mikael
berättar. Andan i hemmet var utpräglat religiös med pie-
tistisk läggning.
År 1740 kom Karl Mikael till världen, äldst i en syskon-
krets, som skulle växa till femton stycken. I skolan var han
villig och läraktig. Geometri var dock hans fasa.
»Hjärnan ännu i mig vridcs,
när jag tänker på Euklides
och på de trianglarna
ABC och CDA.
Svetten ur min panna gnides
värre än på Golgata»,
skriver han i sin självbiografi.
Men så mycket större anlag röjde han för musik och
vitterhet. På farfars gamla cittra improviserade han me-
lodier, och snart överraskade han också med små dikter.
Sin första anställning fick han i riksbanken. Det var just
att sätta bocken till trädgårdsmästare. Från bankens siffer-
kolumner drogs tjuguåringen oemotståndligt ut i nöjenas
värld med vin och källarnymfer, med maskerader och pick-
nicker. Och en vacker dag hade han råkat i klorna på procen-
tare och måste rymma till Norge, den tidens Amerika för
bankruttörer. Vid återkomsten hade han ingenting annat att
göra än begära avsked från banken. Vid ärendets behandling
»ville herrar fullmäktige», säger protokollet, »icke missunna
honom den lycka, han på annat ställe tror sig finna inom kor-
tare tid än den, han i banken använt, och samtyckte således,
att han från ytterligare uppvaktning här vid verket må ent-
ledigas».
Han bor nu ett år hos sina föräldrar på Årsta — de ha
nämligen flyttat dit efter faderns avskedstagande från sin
befattning. Härifrån ger Karl Mikael följande höstliga stäm-
ningsbild i ett brev till en vän:
174 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
»Bonden han tröskar, och löven falla av,
björnen bäddar sängen, svalan dyker till sin grav\
oxen går snart ur det gröna, vill till sitt bås,
vargen tjuter, ugglan gråter, vintern nalkas oss.
Ja så går det, min hjärtans bror, ja men!
Den som vore väl i graven och i himmelen
eller också ägde tusen plåtar kontant,
kunde leva nöjd och glad och låna ut på pant I»
Med en väns hjälp lyckades han till slut komma in vid
manufakturkontoret, och sedan tjänstgjorde han i olika verk,
sist i tullen, som han lämnade anno 1775.
En majdag det året mötte Skjöldebrand i närheten av
Liljeholmen »den ryktbare Bellman, som kom från landet och
var också till fots. Han hade fått för sin chäs en dålig häst
från Fittja, och den hade stupat. Det var en söndag. Vi
frågade, huru det kom till, att han var till fots. Han svarade
strax med denna vers, som vi antecknade:
»På vår Herres vilodag
vilar jag och min gelike.
Hästen ligger uti dike
och på Liljeholmen jag.»
Bellmans ekonomiska ställning var nu återigen högst be-
kymmersam, tills Gustav in, som intresserade sig för skalden,
gav honom en sekreterarebefattning vid nummerlotteriet.
Bellman ledsnade snart på arbetet och överlämnade det mot
halva lönen åt en annan. Konungen gav honom också en
pension och titel av kunglig sekreterare. »Så hade då den
glada sångfågeln fått en kvist att vila på.»
Nu lät skalden också sitt lättantändliga hjärta fångas i
hymens band. Äled sin maka, som var en duktig men ganska
prosaisk kvinna, fick han fem barn. För sina små var den store
slarvern med barnahjärtat en öm far. Vackrare vaggvisa finns
knappast än den han skrev för sin son Karl år 1787:
»Lilla Karl, sov sött i frid!
Ty du får tids nog vaka,
tids nog se vår onda tid
och hennes galla smaka.
Världen är en sorge-ö:
bäst man andas, skall man dö
och bli mull tillbaka.
Det var en gammal follvtro, att svalorna övervintrade på sjöbottnen.
KARL MIKAEL BELLMAN. 175
Så är med vår levnad satt,
och så försvinna åren :
bäst man andas gott och glatt,
så lägges man på båren.
Lille Karl skall tänka så,
när han ser de blommor små,
som pryda våren.
Mamma har åt barnet här
små gullskor och gullkappa;
och om Karl beskedlig är,
så kommer rättnu pappa,
lilla barnet namnam ger . . .
Sove lullal Ligg nu ner
ocii din kudde klappa!»
Säkert är emellertid, att Karl Mikael inte var rolig att vara
gift med, hur god och öm han än var mot de sina. Alldeles
omöjlig i alla praktiska ting, levde han ständigt i ekonomiska
bekymmer med lagsökningar, utmätningar och konkurser.
Hans ömhet och hjälpsamhet mot fattiga medmänniskor
voro icke ägnade att förbättra hans egen ekonomi. År 1794
kom han på gäldstugan. Det tålde inte hans svaga bröst vid.
Att han emellertid icke ens nu i sjukdom och elände förlorat
sitt friska humör ser man av den självbiografi, som han
påbörjade i bysättningshäktet men tyvärr aldrig fullbordade.
»Jag är», skriver han, »en herre av mycket liten djupsinnighet
och frågar ej efter, om solen går eller jorden axlar sig. Vad
jag kan bedyra är, att jag vill ingen varelse i naturen ont,
älskar oändligt en ädel man och med oupphörlig låga frun-
timmer samt små beskedliga barn, äter, efter appetit, litet och
gott — söndagen vitkål, torsdagen ärter, lördagen strömming.»
Förmögna vänner löste till sist ut skalden ur gäldstugan,
men han sjöng nu på sisla versen. Hovintendenten von Röök
berättar i sina memoarer om ett sammanträffande med Bell-
nian vid denna tid. Det var på en middag hos den namn-
kunnige skådespelaren De Broen. »Där såg jag», skriver han,
»Bellman, redan gammal; han gick krokig och blev ej munter
vid bordet, förr än han druckit några glas.» Snart måste den
brutne sångaren intaga sjuksängen, och efter några månader
slocknade hans flämtande livslåga. Han var då 55 år.
Samhället hade utkrävt sin rätt.
176 »DET LÅG ETT SKIMMICK ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
Vid 17 78 års riksdag liade Bcllman varit notarie i bondestån-
det. Den knarrige Fersen skriver i sina memoarer om denna ut-
nämning: »Till notarie i bondeståndet utnämndes av konungen
en Bellman, allmänt känd för dess krogpoesi och ett liderligt
uppförande samt dess comiqua umgänge.» Det var också
Bellmans »comiqua» umgängesgåvor, som vid riksdagen togos
i anspråk vida mer än hans penna. Under de klubbaftnar,
varmed Schröderheim hemma hos sig höll bönderna vid gott
humör, hade han en ovärderlig hjälp av den glade sångaren
och dryckesbrodern. Och det hade konungen sedan gott av.
Bönderna blevo alldeles märkvärdigt lätthanterliga, både
upplysta och frikostiga.
Egendomligt nog gick Bellmans diktning till en början i
religiös och moraliserande riktning, men hans bekantskap
med kroglivet lämnade snart spår efter sig i hans poesi.
Bland hans tidigaste dryckesvisor äro hans bibclparodier,
av vilka den välkända »Gubben Noak» torde vara den
äldsta. Första strofen ha väl alla, t. o. m. de mest välupp-
fostrade små barn fått tralla. Men fortsättningen är nog för
den stora allmänheten alls ej någon gammal bekant:
»Noak rodde :,: ur sin gunila ark,
köpte sig buteljer,
sådana man säljer,
för att dricka :,: på vår nya parlv.
Han väl visste, :,: att en mänska var
torstig av naturen
som de andra djuren —
därför lian ock :,: vin planterat har.
Gumman Xoak :,: var en liedersfru:
hon gav man att dricka.
Fick jag sådan flicka,
gifte jag mig :,: just på stunden nu.
Aldrig sad' hon :,: 'Ivära far, nånå,
sätt ifrån dig kruset!'
Nej, det ena ruset
på det andra :,: lät hon gubben få.
KARL jMIKAEL BELLINIAN. 177
Gubben Noak :,: brukte egna hår,
pipskägr;, hakan trinder,
rosenröda kinder,
drack i botten :,: Hurra och gutår!
Då var lustigt :,: på vår gröna jord:
man fick väl till bästa,
ingen törstig nästa
satt och blängde :,: vid ett dukat bord.
Inga skålar :,: gjorde då besvär;
då var ej den läran:
'Jag skall ha den äran I'
Nej, i botten :,: drack man ur ... sä här.'>
»Gubben Noak» var snart så populär, att det klagades över
att t. o. m. de arma barnen »under föräldrars och vänners
skratt och apespel upplyfte sin späda röst till sådana styggel-
ser».
Till samma grupp som »Gubben Noak» höra sådana visor
som »Potifars hustru» och »Joakim uti Babylon»:
»Joakim uti Babjion
hade en hustru, Susanna . . .
Töm vår kanna — :i:
skål för dess person!
Joakim var en genom-ärliger man,
frun lika ärlig också som Jian:
Fru Susanna :':
många hjärtan vann. ,
Joakims trädgård var med maner:
lusthus, tapeter av siden!
Middagstiden il;.
gick Susanna ner.
Ekar och lindar stodo runt om en damm —
sköna Susanna hon plaska och sam.
När hon plaska :' :
skymta liljor fram.
Neruti blomstergården nu
gingo allena två bovar,
slogo lovar :||:
kring vår lilla fru.
'Hej', sade boven till den andra så slem,
'Hej, det är middag — kom låt oss gå hem!'
Två kanaljer : :
i varenda lem!-
*
12 — 204364. Grimbcrg, Svenska folkets underbara öden. VII.
178 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
Vid mitten av 1760-talet slår Bellmans diktning ut i full
blomning. Vi se livs levande för oss en rad av typer från
Stockholms krogar och idylliska utvärdshus, som möta oss
i hans dikter. Det är Fredman, den elegante hovurmakaren
och kavaljeren, som genom ett olyckligt äktenskap med en
rik men rå och simpel änka kommit på livets utförsbacke
och blivit »urmakare utan ur och verkstad». Det är fader
Bergström, namnsdagsblåsare till yrket, det är dansmä-
staren korpral Mollberg och Movitz, värdshusvärden, vars
bortgång Bellman firade med den vackra minnessången
»Vem är, som ej vår broder minns». Det är slutligen
den vackra och yppiga »källarnymfen», d. v. s. krogpigan,
Ulla Winblad, som hör till huvudstadens lätta garde^, till
samma krets som »Lilla duvan», »Lärkan», »Lilla lambet» och
»Kalvsteken».
Hur se vi icke livslevande för oss musikanterna och bal-
sällskapet i den dikt i samlingen »Fredmans epistlar»,
som börjar:
»Käraste bröder, systrar och vänner!
Si fader Berg! Han skruvar och spänner
strängarna på fiolen,
och stråken han tar i hand.
Ögat är borta, näsan är kluven.
Si, hur han står och spottar på skruven!
Ölkannan står på stolen.
Nu knäpper han lite grand,
grinar
mot solen,
pinar
fiolen.
Han sig förvillar,
drillar
ibland.
Käraste bröder, dansa på tå!
^ Ulla Winblad var särskilt känd för sitt rika och vågiga svarta
hår, varför hon gick under namnet »Knollriga mamsellen». Hon var
två gånger gift, första gången med en tullbetjänt, andra gången med
en vaktmästare. På den tiden höll hon också »näringsställe». Men både
hon och mannen beklagade sig över att hon »genom tryckta kväden
var för liderlighet beryktad». Tonsättaren Hsffner berättar, att en
gång. när han och Bellman besökte henne, kom hon mot dem med
eldgaffeln i handen och skrek: »Är du nu här igen, din infama karl,
som belackar mig över hela landet i dina förbannade visor!»
Karl Mikael Bellmcui.
Oljemålning av Per Krafft d. y.
ISO »DET LÅG ETT SKniMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
Handskar i hand och hattarna på!
Si pa jungfru Löna:
röda band i sko'iia,
nya strumpor, himmelsblå!»
Och den härliga stockhohnsnaturen, vem har som BeUman
förmått att i ord och toner måla dess fägring! Är det icke
hans ande, som ger förklarad gestalt och talande tunga åt
Djurgårdens ekar, Brunnsvikens vågor, alla susande blad
och sjungande vatten kring skaldens fosterstad! Festjublet,
då naturen vaknar, besjunges tjusande i dikten om Haga i
vårskrud, då allt är levnadslust men också frid:
»Fjäriln vingad syns på Haga
mellan dimmors frost och dun
sig sitt gröna skjul tillaga
och i blomman sin paulun^.
Minsta kräk, i kärr och syra"^
nyss av solens värma väckt,
till en ny högtidlig yra
eldas vid sefirens^ fläkt.
Haga, i ditt sköte röjes
gräsets brodd och gula plan.
Stolt i dina rännlar höjes
gungande den vita svan.
Längst ur skogens glesa kamrar
höras täta återskall
■Ån från den, graniten hamrar,
än från yx i björk och tall.
Se, Brunnsvikens små najader
höja sina gyllne horn*,
och de frusande kaskader'"
sprutas över Solna torn.
Under skygd av välvda stammar,
på den väg, man städad ser,
fålen yvs och lijulet' dammar;
bonden milt åt Haga ler.
Vad gudomlig lust att röna
inom en så Ijuvhg park,
då man, hälsad av sin sköna,
ögnas av en mild monark.
^ Säng. — ^ JMosse. — ^ Västans. — * Najaderna med gyllne
horn äro personifikationer av vågorna. — ^ Med kaskader menas här
regnskurar.
KARL MIKAEL BELLMAN. 181
"Varje blick, hans öga skickar,
lockar tacksamhetens tår;
rörd och tjust av dessa blickar,
själv den trumpne glättig går.»
Denna kärlek till naturen återkommer i tavla efter tavla.
Fagrast av Bellmans naturdikter är kanske den, som han
skrev till Ulla i fönstret på värdshuset Fiskartorpet en sommar-
dag:
»Ulla, min Ulla, säg, får jag dig bjuda
rödaste smultron i mjölk och vin
eller ur sumpen en sprittande ruda
eller från källan en vattenterrin V
Dörrarna öppnas av vädren med våda,
blommor och granris vällukt ger.
Duggande skyar de solen bebada,
som du ser.
Ä'ke det gudomligt. Fiskartorpet — vad?
Gudomligt att beskåda!
Än de stolta stammar, som stå rad i rad
med friska blad?
Än den lugna viken,
som går fram? — A, ja!
Än på långt håll mellan diken.
åkrarna?
Ä'ke det gudomligt, dessa ängarna?
Gudomliga,
gudomliga!»
Bcllman lever och andas i nuet. Hans naturdiktning fångar
alla ögonblickets skiftningar: trädens sus, insekternas surr,
djurens läten, människornas röster. Rörelse och växling
är det också i atmosfären. Han älskar att måla förändringarna
och väderskiftena. Ofta talar han om storm och blåst,
men mest råder, som Lever t in framhållit, »den luftens lätta
dallring och rörelse, som Bellman uttrycker med sin älsk-
lingsterm 'Vinden spelar'. — • 'Dörrarna öppnas av vädren med
våda', heter det. Giver någonting bättre svensk sommar än
detta dörrarnas plötsliga öppnande för ett doftande vinddrag?
Men det är icke bara dörrarna, det är också våra hjärtan,
som så oförmärkt och oförklarligt öppnas för den uppsvenska
naturens spel av ljus och toner.»
En klar svensk högsommarmorgon på Mälaren har aldrig
skildrats så målande i några korta versrader som i Fredmans
182 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.')
epistel om Ulla Winblads hemfärd från Essingen
en sommarmorgon 1769:
»Solen glimmar blank och trind,
vattnet likt en spegel.
Småningom uppblåser vind
i de fallna segel,
Skutan knakar, bräcklig, gles,
vimpelns fläkt i toppen ses.
Tuppen gol så sträv och hes;
nu slog klockan fyra.»
Vi låta Levertin med mästerhand återge tavlans innehåll:
»Ulla har med sina herrar varit på en nattlig fiskelur och
återvänder i den blanka, ännu av gryningsvinden ej krusade
stillheten till Stockholm. Runt om deras fiskarbåt gå skutor
med hö och kreatur och snipor med grönsaker, mjölksåar,
bärkorgar och lamm, som bräka. Mälardalens hela frukt-
samhet föres i gryningen frisk och doftande till de sovande
stadsbornas torg. Strålande te sig Mälarens lantliga stränder.
'Kon i vassen skylt sin kropp,
snärd i våta tågen;
bruna oxen kastar opp
himmelsblåa vågen.
Ängen står i härhghet;
kalven dansar yr och fet,
hästen tumlar yr och het,
svinet går i rågen.'
Sakta glider båten mot Stockholms inlopp, och man ser
staden höja sig över Riddarfjärden, belyst av morgonrodnaden
med sina kyrktorns 'höns och tuppar' glimmande i solen.»
Med denna härliga dikt tävlar Fredmans epistel »angående
Ulla Winblads lustresa till Första torpet utom
K attrumps tullen»^:
»Liksom en herdinna, högtidsklädd
vid källan en junidag»
var Ulla den söndagsmorgon, då Mollberg bjudit henne med
sig ut till
* Nuvarande Roslagstull.
KARL MIKAEL BELLMAN. 183
»det torpet lilla, straxt utom tulln,
där kräftan ljustras röd ur kastruUn,
och dit Brunnsvikens bölja klar
i vattrade vågor sig drar.
Just där, inom Torpets höjda gräs,
på granrisat farstugolv
steg Ulla utur sin gungande schas
en söndag, så klockan tolv
vid pass, då Jofur' åskan bestämt
och Dand'ryds' klockor pinglade jämt
och tuppen gol i källarsvalu
och svalan flög långt in i salu.»
Vilken underbar förmåga alt med några få penseldrag ge
en hel stämningl
Världen var för Karl Mikael en stor barnkammare, där alla
leka, där ingen tynges av plikters börda. Och själv var och
förblev han ett stort barn, som gladdes åt livet och sorg-
löst njöt dess fröjder, en dagdrivare och upptågsmakare, oför-
mögen till ordnat arbete, men en skaldenatur utan like.
Alla, som hörde Bellman själv sjunga sina verser, blevo
överförtjusta. Men när visorna kommo ut i tryck och det
blev läsarens sak att ge dem liv och anda, då blevo meningarna
delade. Då avkunnades från vissa håll fördömelsen över
hans »slagdängor» med infall så liderliga, att »själva den
fräcka Messalina kunnat rodna», och med »grova begabbelser
av själva helgedomen: Adam och Eva, Moses och Aron,
Noak och Amos, Paradis och Sinai berg». Även den unge
Kellgren svängde med vred uppsyn sitt gissel över den sån-
gare, som han beskyllde för att ha »stulit Anakreons lyra»
och »rik i fylleri och yra, sin ådra fyllt med dubbelöl». Vad
som mest stötte den vittre Åbodocenten var väl den låga
sfär, varifrån »Nordens Anakreon» hämtade sina motiv:
»Hans muser sig på spinnhus nära.» Antagligen kände han
ännu ej till de bästa av Bellmans dikter. Det är också myc-
ket möjligt, att han fått i sin hand någon av de många
* Jofur: ett under 1700-talet använt nordiskt namn för Jupiter.
— ^ Danderyds kyrka ligger ungefär en halv mil norr ut från
Roslagstull.
181 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
oäkta Bellmanssånger, som voro spridda på den tiden, isyn-
nerhet innan de äkta ännu voro utgivna i bokform.
Hur det nu må ha varit med den saken, så ändrade Kell-
gren sedan fullständigt uppfattning, när han fick höra Bell-
man själv. Och då Fredmans epistlar skulle ges ut, skrev
han ett förord, som är ett mästerstycke av fin psykologisk
och estetisk analys. Han varnar för att med kall kritik
anmärka fel mot språket och smaken. »Man bör äga skaldens
Ivänsla, ynglingens hjärta — och dessa fel skola förvandlas
i snilledrag», heter det. Och när Svenska akademien belönade
skaldens diktning, framhölls, att han i sina kväden »ej målade
passionerna på en retande men på en avskräckande sida».
Efter Bellmans död steg hänförelsen för hans skaldskap
till sådan höjd, att man i hans dikt ville inlägga något
vida mer och djupare, än vad skalden menat. Man såg däri
en ideal andes djupa uppfattning av jordelivets intighet.
Man gjorde den glade sångaren, ögonblickets bekymmerslösa
barn, till en filosoferande, innerst melankolisk grubblare —
man rj ckte honom lös från verklighetens mark och placerade
honom i högre rymder. Sedan kom turen även till människan
Bellman att bli idealiserad, stundom ända till oigenkännlighet.
Så tillkom den bild av Bellman, vars »källarliv bestod i att
stundom i en vrå, vid en butelj svagdricka och en pipa, be-
trakta vimlet och uppsnappa originalerna till sina figurer.
Kom då en vän eller någon synnerligen glad människa och
bjöd på ett glas finare dryckesvaror, så hände det — men
var dock ingalunda att påräkna — att Bellman drack ett
par glas. Med Movitz och JNIollberg och Ulla hade han väl
aldrig växlat ett ord.»
Men lika litet som man får tänka sig Bellman såsom sina
dryckeshj altars och Venusprästinnors stallbroder, såsom en
lastens lovprisare, lika tokigt är det att bortresonera, att
han dock var en levnadsglad slarver, som efterlämnade många
obetalta källarräkningar. Det skulle ju också ha varit rent
onaturligt, om han, som så eldigt sjungit vinets lov, själv ej
älskat druvans safter. ]\Ien allt tal om huruvida han »smakat
brännvin eller blott drack ädlare slag» kunna vi med ^Yarburg
lämna åsido — »det viktigaste är, att hans diktning var
av ädel druva».
Den djupsinniga idealiseringen av Bellmans skaldskap
KARL MIKAEL BELLMAX, 185
motsäges av hans omdöme om sig själv, enligt vilket han ju
var »en herre av mycket liten djupsinnighet». Den djupsin-
nighet, som finns på bottnen av Bellmans diktning, härrör
från det religiösa drag, som han djupast inne bevarade livet
igenom, från medvetandet om den jordiska glädjens tom-
het och alltings förgänglighet. Ty efter rusets fröjder kommer
mörk förtvivlan. Aldrig har denna fått ett mera hemskt
gripande uttryck än i den dityramb, han diktar på Järntorget
en sommarnatt 176S, då han ensam och övergiven genom-
tränges av all förnedringens bitterhet. Han lägger sin mono-
log i munnen på Fredman, som ligger utanför krogen Kryp-
in mitt emot bankohuset:
»Ack du min moder, säg. vem dig sände
just till min faders säng?
Du första gnistan till mitt liv upi^tände —
ack jag arma dräng!
Blott för din låga
bär jag min plåga,
vandrar trött min stig.
Du låg och skalka:
när du dig svalka,
brann mitt blod i dig.
Du bort ha lås och bom
för din jungfrudom!»
Och så ligger Fredman och mediterar över sitt eget liv:
»Tvi tusan hasor —
rocken i trasor,
skjortau svart som sot!
Si på halsduken,
lammskinnsperuken
och min sneda fot!»
Men så öppnas krogdörren, och han får en sup och ännu ett
par att läska den torra strupen med.
»Nu ska de styva leder bliva smorda,
smorda allihop.
Hurra, kurage,
lustigt bagage —
friskt i flaskan, hej!
Nu är jag modig,
tapper och frodig
och jag fruktar ej.
Ännu en sup eller par . . .
Tack, min mor och far!>
186 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
När känslan av alltings förgängelse får makt över skaldens
sinne, skildrar han kyrkogården och jordafärden med en
mäktigt gripande kraft. Ett par av hans elegier från Stockholms
Bellman vid en. morgonsup med smörgås i hand, »irölt och trumpen»,
enligt påskrift av Sergel, som tecknat bilden i början av 1790-talet.
kyrkogårdar höra till det underbaraste, han diktat. »Hur
karakteristiska för Stockholm äro icke också dessa kyrko-
gårdar!» utbrister Levertin. »Jag vet ingen stad, där de döda
fått bo så mitt bland de levandes hus och vägar, så förtroligt
nära dagens färdsel, att de slocknade rösterna liksom än
kunna nå in i leken, bullret och striden. Bellmans för alla
KARL MIKAEL BELLMAN. 187
intryck skälvande själ, i vilkens botten förgängelsens klocka
alltid ringde, kände med hela sin varelse den vällustigt
sorgsna poesien över dessa 'bleka fält', det klara höst-
vemodet över det hela.
'Aldrig en Iris på dessa bleka fält
minsta blomma plockat
till vällukt i sin herdes tält,
och dessa lövträn vid dagens ljusa rand'
aldrig fågeln lockat
till Floras fest vid Målarns strand.
Aldrig hördes lärkan nånsin spela
för att turturduvans kval fördela,
som i ro
mitt bland dödens pilar byggt sitt bo.'
Vilken förunderlig strof, där idyllen liksom slutar i ton-
fallet från en psalm», säger Levertin.
I sådana dikter framträder, som Tegnér sjunger,
»vemodsdraget över pannan,
ett nordiskt sångardrag, en sorg i roscnrött».
Men detta vemodsdrag får icke överdrivas, såsom somliga
Bellmansforskare gjort, de där strävat och letat för att pressa
fram molltoner ur snart sagt allt, vad Bellman diktat. De
ha glömt, att huvudtonen i hans skaldskap dock är den be-
kymmerslösa livsglädjens dur. Det finns gott om exempel
på att denna rådde på själva förgängelsekänslan, såsom i
»Fredmans epistel till fader Movitz under dess
sjukdom, lungsoten»:
»Drick ur ditt glas! Se, döden på dig väntar,
slipar sitt svärd och vid din tröskel står.
Bliv ej förskräckt! Han blott på gravdörrn gläntar,
slår den igen — kanske än på ett år.
Movitz, din lungsot, den drar dig i graven.
Knäpp nu olctaven,
stäm dina strängar, sjung om livets vår! :,:
Guldguler hy, matt blomstrande små kinder,
nedkramat bröst och platta skulderblad!
Låt se din hand! Var ådra, blå och trinder,
ligg T så svälld och fuktig som i bad;
handen är svettig och ådrorna stela.
Knäpp nu och spela;
töm ur din flaska, sjung och drick, var glad! :,:»
188 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
Förgängelsekänslan adlar Bellmans krogkunder och nymfer.
Men ögonblicket och dess njutning får också för honom ett
oändlighetsvärde, just därför att den är flyktig och aldrig
skall komma tillbaka. För den som ser så på livet, har dö-
den förlorat sin udd. »Döden blir tillvarons mysterium, som
skänker den dess poesi», och de jordiska tingen »förvandlas
till en hägring, som speglar sig i livets ström».
Hans »Levernesbeskrivning», som han nedskrev i bysätt-
ningsfinkan året före sin död, andas den soligaste belåten-
het med tillvaron och den innerligaste förnöjsamhet med hans
lott. Det ligger något heroiskt i denna lättsinnets filosofi.
Den äkta pärlan i Bellmans diktning är hans varma och
naiva känslighet, som kan blixtsnabbt växla mellan löjet
och tåren, och som av Levertin så vackert förliknats vid den
trolska brytningen mellan sol och regnväder en sommardag.
»I Djurgårdsekar, susen vänligt över
den störste sångarns bild, som Norden bar!
Det finns ej tid. som dessa toner söver,
det finns ej land, som deras like liar>,
sjunger Esaias Tegnér.
»Den störste sångaren» — ja, som sångare har Bellman
icke sin like bland Nordens skalder. Ingen har som han för-
mått sammansmälta musik och poesi till ett. »Det är», säger
Kellgren, »icke vers, som äro gjorda till denna musik, icke
musik, som är satt till dessa vers — de hava iklätt sig var-
andras behag, sammansmält till en skönhet.»
Thomas Thorild.
1700-talet är först och främst upplysningsfilosofins tid.
Man dyrkade det sunda förnuftets ljus. Allting: politik,
samhällsförhållanden, religion, vetenskap, konst, skulle ställas
under förnuftets dom. Och det som ej höll måttet inför
denna kritik — bort med det! Revolution, om ej annat
hjälpte! Mänskligheten har aldrig varit så förståndig som då.
Man var så förståndig, att man till slut blev snusförnuftig
THOMAS THORILD. 189
och tråkig. Det var denna tid, som ville dra nytta av kyr-
korna genom uppbyggliga predikningar om åkerbruk och
stallfodring m. m. Och varför inte på samma gång förvandla
kyrktornen till väderkvarnar? Den gamla psalmen »Nu sover
hela jorden, och natten tyst är vorden», den fann man tyda
på en oförlåtlig okunnighet om, att när den ena hälften av
jordklotet hade natt, så har den andra dag. Därför korrige-
rade man med fin poetisk känsla till »Xu sover halva jorden».
En dansk professor karikerade upplysningstidens klåfing-
riga nit för att reformera och förbättra allting genom en lärd
avhandling, som bar titeln »Forsog at forbedre Fuglenes
Sang i vore Skove».
Men mänskligheten är inte bara förstånd — lyckligtvis!
När man hunnit grundligt ledsna på det snustorra för-
ståndets envälde, tog känslan och fantasin ut sin rätt.
Man längtade bort från den uppstyltade förkonstling, som
förståndsdyrkan framkallat, ut till den ofördärvade, av
tvångsregler obundna naturen. Naturkänslans store apo-
stel är den berömde fransmannen Rousseau. Hans strids-
rop »Låtom oss återvända till naturen!» blev den nya tidens
lösen, och en våg av naturdyrkan och känslofullhet vällde
från hans enkla boning ut över världen.
Den märkligaste representanten i vårt land för Rousseaus
idéer var Thomas Thorild eller Thoréfi, såsom han ur-
sprungligen hette. Han var född på hemmanet Blåsopp i
Svarteborg i norra Bohuslän. Trakten är en av de vildaste
i detta bergiga landskap. Man liksom känner på sig, att det
är gammal norsk bygd, och skaldens födelsegård bär icke för
ro skull ett namn, som talar om stormar och oro både i naturen
och folklynnet. Den yngling, som föddes här en aprildag
1759, skulle också bli en himlastormande ande.
Thorild var stolt över att vara av gammal bondestam.
Därom vittnar en strof sådan som denna:
»Allas far är bonden än,
än i denna dagen.
Le ej, ty du har, min vän,
bondens bröd i magen,
bondens ull uti din rock;
därför lagom, lagom pock!
Se i honom gläder
dina fäders fader!»
190 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
Det märkes också på Thorild, att han är av bondestam,
närd av jordens must. Det är hela livet igenom något
bondskt självstarkt hos denne stormare.
Redan på skolbänken väckte Thomas Thorén uppseende
genom sin ovanliga begåvning. Men kamraternas beundran
var icke nyttig för en natur med så översvallande självkänsla
som han. Från Göteborgs gymnasium kom han till Lunds
universitet och därifrån till Stockholm, där han ämnade bryta
sig en bana. Men den entusiastiske Rousseauanen vantrivdes
inne i staden mellan broarna. »Instängd i detta nästet mellan
takvinklar, galler och skorstenar, förekommer jag mig som
en fängslad fågel», skriver han. »Jag suckar oupphörligt
efter friheten och skogarna. Om jag kvittrar någon gång bland
vänner, är det utan glädje.»
En dag bhr hans värd häktad för gäld. Då uppreser
sig Thorilds »ömma hjärta» mot rättsbetjänternas »fräcka
och bödelska tilltag». Han gråter i kapp med frun, hen-
nes dotter och väninna. Han frossar i höga och ädla
känslor: »Ljuva och kvalfulla medlidande! Våra själar för-
stå och tillhöra varandra men hava ej annat än smärta att
dela!» — Det märks, att man kommit in i den ädla känslo-
samhetens tidsålder. Man hör vingslagen av Rousseaus ande.
Thorild fann också i den store fransmannen en nära besläk-
tad själ och utbrister: »Nej, Rousseau, ingen kan läsa dig
som jag! Där är en likhet mellan hans känslor och mina,
som förtjusar mig.» Och efter mönster av sin store lärofader
»tillbedjer han sin själs omätliga ömhet, kraft, ljus och stor-
het». »Denna tillbedelse var», säger han i sin självkarakteri-
stik, »det allra heligaste av min lycksalighet. Också trodde
jag, att varje dödlig var en gud i sin natur . . . Höghet och
patos, det var mitt liv!» Och han talar om, att han brukade
kyssa varje sida i sina diktmanuskript. Denna självförgud-
ning är karakteristisk för hela den riktning, Thorild tillhörde.
Dess apostlar förblandade alltid sitt eget jag med de höga
sanningar, de förkunnade. Thorilds eget kynne erbjöd också
av naturen en ovanligt tacksam jordmån för dylik sentimen
tal självförgudning. Ty blygsam var han inte. Åtskilligt
av den norska Per Gynt-naturen låg nog nedärvd i denna
telning av det gamla Viken, som ansåg sig vara korad »att
förklara hela naturen och reformera hela världen».
THOMAS THORILD. 191
För att med ett slag vinna ryktbarhet insände han till det
vittra sällskapet Utile dulci en tävlingsdikt med namnet
»Passionerna», vilken han på silt egendomliga språk för-
klarar vara avsedd att ge uttryck åt »kraften av hans filosofi
och glansen av hans inbillning, orimmat, hänryckt, för-
underligt» — dikten var nämligen skriven i ett o rimmat
versslag, vilket redan det var något för den tiden ovanligt
och stred mot den gängse smakriktningen.
Det vittra sällskapets smakdomare var egentligen dess
sekreterare, Kellgren. Han fann »Passionerna» vittna om
författarens snille, om »en rik och brinnande bildningskraft»
samt »framför allt en öm och livlig känsla». Men å andra sidan
anmärkte han på stora svagheter i dikten, isynnerhet en
översvallande, svulstig stil, som ibland förlorade sig i tomma
deklamationer. Och vad den orimmade versen angår, be-
traktade Kellgren den såsom »en likaså vådelig som onödig
nyhet», därför att den skulle göra poesins konst alltför lätt
för svaga medelmåttor. Denna punkt i Kellgrens omdöme
visar en begränsning i hans uppfattning, som han sedan
skulle frigöra sig från. Men i övrigt måste eftervärlden er-
känna, att Kellgren hade rätt.
Med hänsyn till diktens svagheter ansåg sig ULile dulci icke
kunna tilldela Thorild sitt stora pris utan stannade vid ett
mindre. Men Thorilds valspråk var »Allt eller intet». I kraft
därav meddelade han sällskapet genom en inlaga i Stockholms-
posten, att han avsade sig priset. På samma gång bröt han
en lans för den orimmade versen och kritiserade de gängse
smakreglerna för poesin. Tonen i hans inlaga var allt igenom
värdig och hövlig: Utile dulci hade följt sina lagar, men skal-
den kunde därför icke frångå sin uppfattning. Han yttrar
sig bland annat sålunda:
»'Förnuft', 'smakens styrsel', 'stadgade lagar' — • vad be-
tyda dessa orden? Vilken tid och krets har icke sitt förnuft
och sin smak och sina stadgar? Jag upphäver dem icke.
Men de måste vara falska eller ock icke utesluta någon ny
möjlig grad av väl eller skönhet. — Den allmänt godkända
smaken — ja i Paris och Stockholm! Men Grekland och
Rom och England och Tyskland och Italien sjunga gudom-
ligen orimmat I
Sällskapet är en domstol och har gjort väl i att följa sia
192 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
högsta regel av rätt, tills någon visar, att den är otillräcklig.
Jag måste vörda den. Men vart snille är fött lagstiftare, själv-
skapare i sitt ämne. Det tar icke, iitan ger lagar. Det kän-
ner inga andra regler än naturens: än den högsta kraftens
och den högsta skönhetens. Efter dessa var det jag be-
hövde att dömas . . . Man hade icke bort fråga: 'Är denna
harmonien rimlös?' utan: 'Är den ljuv, stark och rik? Är
den förmögen till alla naturens uttryck?' . . .
Man vinner ej det nya utan genom uppoffring av det an-
tagna, eher det mera fria och höga utan genom uppsprang
över vanligheten. Många andas väl och förnöjt, där andra
känna sig förkvävas: sparven kvittrar mellan kvistarna, och
där kan örnen endast vila ...»
Kellgren svarade i Stockholmsposten under masken av en
insändare, varpå kom ett svar från Thorild och därefter från
Kellgren en mästerlig parodi på Thorilds egendomliga stil
under rubriken »Angående påbudet om snöskottnin-
gen». Den var skriven i form av en insändare i anledning
av poliskammarens just då utfärdade påbud om saken. Det
är en av förtrytelse fylld husvärd, som protesterar: »Polis-
kammaren har gjort väl att följa sin högsta regel av snyggt
och bekvämhgt; jag upphäver den ej, men jag förkastar den.
Var husägare är född lagstiftare, självrådare om sin trappa;
han tar icke, utan ger lagar. Jag känner inga andra reglor
än naturens: än den högsta snöns och den högsta smutsens.
'Skick, ordning, renhghet' — vad betyda dessa orden?
Vilken tid och ort har ej sitt skick, sin ordning, sin renlig-
het! Man borde icke fråga: 'Är denna snö för djup?' utan:
'Är den varm, torr och bekvämlig? Är den förmögen att
bevara för snuva?'
Den allmänt godkända polisen — ja i Stockholm och
Petersburg! Men Lappland och Sibirien och Grönland och
Nova Sembla trivas gudomeligen oskottade. Man hinner ej
det ovanliga utan genom uppoffring av det vanliga, eller det
skyhöga utan genom uppskutt över det låga. Månge vada i
snön uppe till armarne, där andre ej finna fotfäste: flugan
drunknar på tefatet, och där kan hunden endast läppja.
Jag ber för nu och alltid, att man vill bry sig om att förstå
mig. Om jag gör det själv — det är en annan fråga.
Husägare.»
THOMAS THORILD. 193
Sedan växlade Kellgren och Thorild nya stridsskrifter på
både vers och prosa. Särskilt märkes Kellgrens kvicka dikt
»Nytt försök till orimmad vers». Han liknar där sin
bålstore motståndare vid den grekiska sagans Ikaros, som av
sin konstnärlige fader fick vingar för att flyga upp till him-
meln men kom för nära solen, så att vaxet, varmed vingarna
voro fästa, smälte och ynglingen föll ned i havet och drunk-
nade. På samma sätt samlar sig den nye, gudahärmande
diktaren till en himlafärd, och jord och himmel äro i bidan
på det stora ögonblicket:
»Nu väntar jorden, häpen,
tillbedjande och knäböjd,
att se din himmelsfärd.
Nu genom djupa molnet
sin liand en ljusets ängel
har utsträckt till ditt slvydd,
och legioner stämmor
och milliarder handklapp
och loclcande serafer
och bugande keruber
vid åsyn av ditt uppsprang
kring tusen, tusen himlar
ge skall och återskall.»
Men slutet blir detsamma som för Ikaros:
»Nu föll han, slak och snöplig,
med näsan emot jorden
och sprack.»
Vad striden innerst gällde var icke så mycket frågan om
den orimmade versens berättigande som en vida större sak,
nämligen den originella begåvningens rätt att verka ohäm-
mad av tillfälliga smakriktningar. Det var denna rättighet,
som Thorild förfäktade. En opartisk domare måste härvid-
lag liksom i detaljfrågan om den orimmade versen ställa sig
på hans sida, ty diktkonsten höll verkligen på att stelna i
ett regelrätt efterapande av den tidens modemönster. Men
å andra sidan behöver det ju ej framhållas, att Thorilds fram-
ställningskonst var behäftad med flere osympatiska drag.
Kellgren hyste en instinktiv motvilja mot de stora fraserna,
mot oredan och det konvulsiviska i »den epileptiska poesin»,
13 — 204364. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII.
194 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
som han kallar den. I ett brev till en vän skriver han, att den
nya sekten hade till ändamål att »utbreda det högsta sköna
och sanna», men lärde, att »det högsta sköna är det, som är
orimmat, och det högsta sanna det, som är orimligt».
Att Thorild dock var en verklig skaldebegåvning, det visar
han i en dikt sådan som »Hildur» med dess kraftigt må-
lande början:
»Slå vild, o storm,
mot Mälarns klippa!
Med dig jag klagar.
Slå vild, o storm,
häv, rasande, högt
den gnyende vågen,
ocli kvid och vissla
i höstgula träden!»
Thorilds egentliga livsuppgift var dock icke diktarens utan
tidningsmannens och sam-hällsförbättrarens. År 1784 finna
vi honom som utgivare av en ny tidning, »Den^^nya gran-
skaren», som naturligtvis skulle stå himmelshögt över alla
andra »blad». Här framlägger Thorild sina frihetsidéer på
det politiska och sociala området i en stil, som överflödar av
utrop och deklamationer och har över sig det muntliga or-
dets, folktalarens, omedelbarhet och livfullhet. Den rikliga
användningen av fet- och kursivstil är också uttryck för
denna inneboende kraft och eld i vad han skriver. Det är,
som om man hörde författaren själv inför en lyssnande folk-
skara ropa, ja skrika ut själva slagorden i vad han har på
hjärtat. Hans uppträdande innebär i det hänseendet början
till en revolution av den gängse cirklade, omständliga prosa-
stilen, en revolution, som jämförts med den Strindberg åstad-
kom ett århundrade senare. Bägge ha de satt must och
märg i vårt skriftspråk, »ingjutit talspråkets levande värme
och röda blod i den kalla, blåblodiga konststilen».
Det var ej utan, att de nya frihetslärorna ansågos samhälls-
vådliga av de makthavande. Schröderheim skrev härom
till konungen: »En förryckt magister Thorén har börjat en
ny skrift, som är gallimatias men har elaka ställen. Jag
hoppas göra slut därpå.» Gustav Hl lär dock ej ha velat
ingripa mot den unge entusiasten, vars tidning för övrigt
ej upplevde mer än tio nummer.
THOMAS THORILD. 195
Vid denna tid var det, som Thorén ändrade sitt namn till
det mera välljudande Thorild. Thors eld — blixten — var
ju symbolisk för den, som sjungit ut orden:
»Thors gnista jag kände
och kände hans harm.»
Den gnistan slog ut i flamma under 1786 års riksdag.
Verkan blev hans »Memorial om allmänna förståndets
frihet», en märklig politisk skrift, som han riktade dels till
konungen, dels till folket och undertecknade »Thomas Tho-
rild, ung lärd och medborgare». Med lågande hänförelse
för frihetens ädla sak men också med naiv tillförsikt tar han
här till orda för en oinskränkt tryckfrihet under förmenande,
att den aldrig kan bli farlig. Ty det farliga, det var de hemliga
smädeskrifterna. Men låt bara dagsljuset falla över dem,
så blir deras makt brutenl »Låt endast dagen kommal Fri-
giv paskillerna! och de skola bliva en föraktad konst.»
Memorialet till folket slutar med en av ädel känsla genom-
trängd prosahymn till fäderneslandet, ord som skola leva
i alla tider: »Detta ord. Fädernesland, betyder ej den kalla
jordgrund, på vilken vi trampe, dessa berg och dälder, varest
fånar och trälar likaså gärna kunde dväljas; utan det betyder
allt vad som ibland oss är gott och stort, alle redlige och ädle,
med vilke vi andas samma luft och njute samma lagar, med
ett ord: alle de som dela med oss liv, dygd och lycksalighet.»
För den svenska tryckfrihetens sak hade Thorild emellertid
inte glömt bort sitt ursprungliga program att »reformera hela
världen». År 1787 utvecklade han i ett brev till en själs-
frände sina planer på att genom skrifter på latin verka för
bildandet av en världsrepublik, »vars osynliga regering äro
genierna». Uppgiften vore nu »att störta dårar och slå skäl-
mar» — därmed åsyftade han kungar och ministrar samt
deras medhjälpare. Småningom skulle man också »bränna
städerne, dessa nästen för galenskapen och tyranniet, dessa
yppighetens och eländets skolor, där man efter systemer
förvandlar jordens härlighet och välsignelse till en stenhop».
I stället skulle nya, fria samhällen bildas »på öar, i bergs-
trakter, hos vildar, köpta öde ställen etc». En ny religion
och nya lagar skulle här råda. Den kung, »den blodsdåre».
196 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
som sedan ställde till krig, borde genast slås till marken.
»Konungakältringarne få slåss med varandra, om de vilja.»
AkLslycket är som ett varsel av den stora franska revolu-
tionen, som skulle bryta ut ett par år därefter.
Thomas Thorild. Samtida kopparstick.
Men Thorilds roll att spela profet i sitt fädernesland hade
misslyckats. Varken de makthavande eller de stora mas-
sorna ville höra på honom. Han beslöt sig då för att lämna
sitt otacksamma fädernesland. Dessförinnan ville han dock
THOMAS THORILD. 197
skaffa sig det anseende, som låg i en juris doktorsgrad, och
för den skull for han till Uppsala. Men här var naturligtvis
allting för smått för en så väldig ande som Thorild. Allt
kritiserade han, och han var inte lätt att vederlägga, ty
disputera, det kunde han som ingen annan. Glanspunkten
i hans oratoriska bedrifter blev en disputation, som hölls
i mars 1788 under ett av Gustav III:s besök i lärdomsstaden.
Konungen med sin svit hedrade den akademiska akten med
sin närvaro. Utom de båda ordinarie opponenterna gingo ej
mindre än tolv extra i elden, bland dem Leopold och Schröder-
heim. Men Thorild höll dem alla stången. »Hans snille»,
skriver Armfelt, »hans föredrag, hans vältalighet och den eld,
som framlyste i hans blick och åtbörder, väckte allas för-
våning. Härmed förenade han en saltad kvickhet och sade
ofta grymma epigrammer. Slutligen kom han oss att skratta,
så att vi fingo tårar i ögonen.» På konungens befallning
gjorde Schröderheim första attacken med en ganska träffande
parodi på Thorilds bisarra stil. Ett utdrag därur må vara
nog: »Att två pund överväga ett pund är otvivelaktigt rätt,
en sanning; men det är tyngden, en kraft som föreställer
styrka, vilken gör övervikten.» f- |^ ** ^ ^^^
Men Thorild var honom för munvig. " Schröderheim gjor-
de då några fåfänga försök att draga in den beskedlige preses
i diskussionen, vände sig upprepade gånger till honom och
frågade: »Eller hur, herr professor?» Men preses visade sig
alldeles ohågad att övertaga en roll i detta narrspel. Då ut-
spann sig följande, på sin tid mycket bekanta dialog mellan
Thorild och Schröderheim:
»Jag hoppas, att Ni inte vill förföra min preses att tala.»
»Jo.»
»Jag ber då underdånigast, att Ni ej måtte bry preses med
att skilja en träta^ vartill ämnet tyckes vara honom mindre
bekant. Min preses är ingen Paris, jag ingen Pallas och Ni
ännu mindre någon Venus.»
Efter den betan troppade Schröderheim av. Han var van
att ha skrattarna på sin sida och var inte belåten med de
ombytta rollerna.
Bland de opponenter, som uppträdde efter »Venus från
Uppsala», såsom Armfelt titulerade sin slagne vän, var även
den sedan så berömde juristen Holmbergson. Han började:
198 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
»Ert opus, Min herre, är besynnerligt. Då jag var i skolan,
lärde man mig redan, att jag borde förstå, vad jag läste;
men det här — det erkänner jag — är mig omöjligt . . .»
Här avbröts han av Thorild:
»Min Herre, då Ni var i skolan — sade Ni — förstod Ni
vad Ni läste, men det erkänner Ni att Ni nu inte gör. Var-
för blev Ni inte kvar i skolan?»
På eftermiddagen, efter disputationens slut, sände konungen
Armfelt, von Essen och två andra av sina uppvaktande
kavaljerer att komplimentera segraren och meddela, att Hans
Maj:t var »charmerad». I konungens med sex hästar förspända
vagn anlände de till Thorilds lilla studiekammare, som de
fyllde med sina artigheter.
Thorilds juridiska examen slog emellertid illa ut, ty att
skaffa sig verkliga fackkunskaper i ämnet föll honom aldrig
in. Han studerade blott det mera »storslagna» i vetenskapen,
rättsfilosofi o. d., men hyste ett suveränt förakt för detalj-
kunskaper. När han skulle upp i juris licentiatexamen,
måste han bland annat undergå examen i kamerallagfarenhet,
som ju onekligen hör till det torrare här i världen. Professorn
frågade honom då efter data på skjutsförordningar, bad om
en definition på ordet mutsedel m. m. »Jag log», berättar
Thorild, »och bad honom i stället draga en krets av stora,
nobla och magistrala^ kunskaper.» Då professorn föredrog att
sköta examen på sitt sätt, steg Thorild upp: »Väl! Då för-
aktar jag en titel utan ära, ett namn som jag kan få på femton
ställen i Europa värdigare.» — »Jag gick», tillägger han i
sin berättelse. »Betalt var föruf. Slut på saken.»
Kort därefter reste Thorild över till England i syfte att
med sig förena tidens yppersta män »till att bryta träldomen
över jorden».
Men de yppersta männen visade ingen lust att fylka sig
kring Thomas Thorild. Kassan tog slut, och hans värd lät
bysätta honom. Kort förut hade världsomdanaren i ett brev
till Rosenstein, Svenska akademiens sekreterare, förklarat,
att han icke sänkte sina tankar så lågt som till pengar. Nu
lärde han sig emellertid förstå deras värde, när han tack
vare dera blev fri igen — det var en människovänlig lands-
* Sådana som hövdes en »mästare-.
THOMAS THORILD. 199
man, som löste ut honom och skaffade honom lägenhet att
återvända hem på en svensk skuta.
Året därpå — 1791 — fäste han allmänhetens blickar vid
sig genom den yppersta skrift, han författat: »En kritik
över kritiker». De åsikter, Thorild här uttalar, äro
originella och snillrika, och formen är kvick och träffande.
Själva grundtanken är, att en kritiker skall döma humant
över de skrifter, han granskar. Han skall icke fälla dom efter
på förhand givna lagar utan söka utleta, vilka förtjänster
varje skrift har inom sin art. Han skall »döma allt efter
sin grad och sin art».
»En borgmästare i sin småstad — med all vördnad sagt —
kan i sin nattrock, sin nattmössa och tofflor, med förtrolig
värdighet rökande sin pipa, gå från den ena ändan av sitt
herradöme till den andra, och intet öga stötes, ingen själ
förtörnas. Nej, det tvärtom där synes, som denna mössa
krönte hans makt, som vore denna nattrock hans rättfär-
dighets mantel och röken av hans pipa dambet av en Tor.
Så högt, så härligt är detta i denna grad. Ville ni draga upp
denne man, sådan han här står, på världens högsta teater
och från topp till tå döma honom efter en överceremoni-
mästare på en serafimerordensdag?
En bondflicka kan vara rätt söt men är icke gjord för
assembléen eller couren^ Den som håller ett tal på vers i
Skara, menar därmed att fröjda icke Stockholm, icke Paris
eller Rom, utan Skara.»
Till kritikerns plikter hör också att först och främst fram-
hålla den granskade skriftens förtjänster och betänka, att
ingen skrift tillkommit för sina fels skull utan »allt för sitt
värdes skull. När Ni förer oss in i ett hus, så förer Ni oss
icke först till sophögen utan till de vackraste rummen. En
sophög, min herre, kan samlas ur de täckaste boningar,
men på den vill icke Ni bygga en tron, på den vill ingen
kritikus skaka sin spira . . .»
I sin kamp mot en kritik med förutfattade meningar hade
Thorild här, som alltid, gått till överdrifter. Han ville ha
tillerkänd alla författare en okränkbarhet, som den stora
massan av skribenter sannerligen inte förtjänade. I varje
' Franska cour; sv. kur: offentlig mottagning på hovet.
200 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
författare borde kritikern, som han säger, se »en liten gud,
full av eld och allvar, färdig att ropa sitt 'Varde'». På det
viset hade Thorild slagit sig till de svaga skribenternas spe-
cielle riddare. Det är hans ömma hjärta, hans medlidande
med de svaga och förkomna, som drivit honom därtill.
Thorild hade nu lyckats göra sig allmänt känd. Snart skulle
han bli en verkligt populär man. Det var, då han för sina
revolutionära idéer år 1793 blev dömd till fyra års landsflykt.
Han njöt av att äntligen känna sig som folkhjälte. I lands-
flykten höll han rent av på att vinna världsrykte såsom poe-
tisk martyr. Men så förstörde han sina chanser genom ore-
sonlighet och obehärskade utgjutelser.
En skrift från hans landsflyktstid, som visar, hur långt han
stod framom sin samtid, är broschyren »Om kvinnokönets
naturliga höghet». Han hävdar där kvinnornas rätt
att »först betraktas som människor, därnäst som kvinnor
och icke, såsom man alltid ansett dem, först kvinnor, där-
näst människor». Den sistnämnda uppfattningen anstode
blott en turkisk pascha och vore ett bevis på »den ovärdiga
halvmänsklighet, varuti karlarnes dumma vildhet nästan all-
tid dristat hålla kvinnorna. Samma fånighet eller skamlös-
het, som det vore att betrakta en karl blott i egenskap av en
han, samma fånighet eller skamlöshet är det ock att betrakta
en kvinna blott i egenskap av en hon.» Enligt naturens
gudomliga ordning är kvinnan »en förståndig varelse
med alla en sådan varelses rättigheter och höghet, en män-
niska med all en människas rättighet och höghet, en med-
borgare med all en medborgares rättighet och höghet o. s. v.
och allra sist en hon, en älskarinna för en viss lycklig
karl eller, om ni hellre vill, en hustru».
Det gick emellertid Thorild som det gick så mången frihets-
svärmare vid åsynen av franska revolutionens ohyggligheter
och maktlystnaden hos de nya folkledarne: han ryggade till-
baka, kastade om; och till sist kallar han revolutionen för
»en outplånlig skamfläck i mänsklighetens historia». I skriften
»Rätt eller alla samhällens eviga lag» proklamerar
han sitt avfall från den Rousseauanska läran om massherra-
väldet och »folkviljans» rätt. Han finner nu, att massornas
tyranni är lika förtryckande som förut konungarnes. »Vad
tröst är en pluralitet, när de mesta äro de som veta minst?»
BENKT LIDNER. 201
Nej makten i samhället borde utövas av ett fåtal högt bildade
män eller av en enda sådan.
Efter detta avfall från de revolutionära grundsatserna
började lyckan äntligen le emot Thorild. År 1795 befriades
han från vidare straff och hugnades med befattningen som
universitetsbibliotekarie i Greifswald. Den forne revolu-
tionären gladde sig som ett barn häråt och ej minst åt den
professorstitel, som var förknippad med sysslan.
Här i den lilla universitetsstaden förvandlades världs-
reformatorn till en lärd, som levde blott för sina böcker
och sin familj och för övrigt slöt sig inom sitt skal. Här
åldrades han, och här verkade han till sin död, år 1808.
Tegnér ser på Thorild på samma sätt, som dennes mot-
ståndare Kellgren och Leopold:
»En rik natur men utan frukt och kärna,
en väldig själ men utan takt och klang.
Där låg en värld i kaos i hans hjärna,
men sol sken icke, icke morgonstjärna —
en meteor allén, som knallade och sprang.»
Benkt Lidner.
■På Nova Semblas fjäll, i Cej'lons brända dalar,
var helst en usling finns, är han min vän, min bror.
Då jag hans öde hör, med tårar jag betalar
den skatt, jag skyldig är, natur, dig, allas mor!
Nej, himmel, icke jag ditt delningssätt anklagar.
På blomman av min vår du hagelskurar sänt;
men om jag tälja fått en mängd av sälla dagar,
att jag ett hjärta har, jag kanske än ej känt.»
Så börjar Lidners berömda dikt »Spastaras död». Man
skulle kunna sätta dessa ord som motto på Lidners hela
diktning. I dem utgjuter han sitt känslosamma hjärtas
ömhet, sin medkänsla med alla de millioner medmänniskor,
som sucka under sorger och kval. Han gråter över sina
medmänniskors lidanden mer än över sina egna, vilka sna-
rare skänka honom glädje. De ha nämligen uppenbarat för
202 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
honom, att han har ett ömt och känshgt hjärta. Han gla-
des över sina lidanden på samma sätt som medeltidens hel-
gon över martyrskapet; och hans tåreflöden skänka honom
samma tillfredsställelse som de s. k. goda gärningarna. Ty
att gråta är en synnerligen god gärning.
Benkt Lidner är i detta hänseende ett barn av sin tid:
han är Sveriges mest typiske representant inom poesin
för den känslosamma riktning, som under 1700-talets senare
hälft bemäktigar sig sinnena över hela Europa. Skalderna
dikta under strömmande tårar, och deras poesi läses med
tårade ögon. Det har väl aldrig suckats och gråtits så ymnigt
i denna usla värld som nu, då världssmärtan blev på modet.
Inom prosan ha vi funnit samma drag av känslosamhet
hos Thorild. Både han och Lidner ha närmast hämtat
sina intryck från Rousseau, men det fanns också i vårt
land äldre inhemska anknytningspunkter i pielismen och
Swedenborgianismen.
Ett typiskt exempel på tidens sentimentalitet möter man
i Skjöldebrands memoarer, då han berättar om sin förälskelse
i den sköna Magdalena Rudenschöld, Armfelts sedan så
olyckliga älskarinna. Han träffade henne en afton på teatern,
då man gav den mycket gråtmilda och mycket populära
tyska pjäsen »Världsförakt och ånger». Den sköna anför-
trodde honom då, att hon var mycket olyckhg, och »sade
sig kunna bliva det mycket mer, och bad mig ömka henne,
om något gruvligt skulle hända henne». Vid en oemotstånd-
ligt rörande scen »föll fröken Rudenschöld i gråt, och jag»,
säger Skjöldebrand, »kunde ej avhålla mig från tårar. Hon
vände sig, såg det och klämde min hand med en djup suck,
som röjde ett slags förtvivlan. Följande dagen råkade jag
henne på en cour hos änkedrottningen. Hon hade bemödat
sig att dölja sin bedrövelse och sade till mig: 'Tack för i
går och tack för tårarnal'»
Varje land med kulturellt anseende fick nu minst en
tårarnas skald. I Sverige var hans namn Benkt Lidner.
Benkt Lidner föddes i Göteborg 1757. Hans far var väl-
aktad organist vid domkyrkan men föll ifrån, när sonen var
blott två år, och efterlämnade sin unga maka i små omstän-
digheter. Tre år därefter gifte hon om sig. Man har en sägen
BENKT LIDNER. 203
om att lille Benkt vid moderns andra bröllop diktat sina
första verser. Det skulle icke ha funnits plats för honom vid
bordet under måltiden, utan han fick äta på en »kista» i
stället. Det kände femåringen så bittert, att han började
snyfta och i stället för bordsbön kom det:
»När andra gå till bords, går jag till kista.
O Gud, låt mig då aldrig maten mista!»
En allmänt känd historia från hans barndom är den om
»Lidnerska knäppen». Han skall ha varit mäkta trög och
oläraktig ända till sitt elfte år, då en besynnerlig förändring
inträffade: en dag spratt såväl hans lärare som kamraterna
till vid en genom hela skolrummet hörbar knäppning i lille
Benkts huvud. Han kände en skakning i huvudet, så att
han skrek till av smärta. Strax därefter kunde han sin läxa
som ett vatten och var sedan den stunden utrustad med gott
minne och snabb fattningsgåva (!). — Historien måste ledsamt
nog förvisas till diktens område, ty berättelsen härrör från
en ovanligt opålitlig sagesman — nämligen Lidner själv.
Med all aktning för honom som skald är det ett faktum, att
han alltför gärna »diktade» även om verkligheten.
Fjollon år gammal förlorade Lidner sin mor. Minnet av
henne följde honom som en skyddsande hela livet igenom.
Han förblev alltid det svaga, ofta vilsegångna barnet, som
sökte skydd och tröst i moderns famn. I flere av sina dikter
har han åt modern inflätat de skönaste blomster.
Enligt vad han själv antytt, var han tidigt ute på villovägar;
»Jag blev dock, Gud, förförd . . . och i vad späda år!
På lastens gräns ett steg - ocli sig en avgrund röjer.»
Efter avslutade studier vid Göteborgs gymnasium kom
Benkt Lidner som 17-årig student till Lund med rika studie-
och skaldeanlag — hade han bara haft motsvarande vilje-
styrka! Hans poetiska begåvning tilldrog sig emellertid snart
uppmärksamhet och beundran. Han diktade med en viss
förkärlek hyllningsdikter till den unge konung Gustav III.
En gång bedyrar skalden:
»Vad ceder är bland trän, vad lejon ibland djuren
är Gustav ibland allt, som finnes i naturen.
Akilles hälsas stor och Henrik likaså,
men när jag Gustav ser, så kallar jag dem små.»
204 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
Mer äkta är han, då han besjunger andras olyckor. Ett
tacksamt ämne fick han särskilt år 1775, så sinnena upp-
rördes av en hemsk olyckshändelse, som inträffade på Torups
gård i närheten av Lund. En ung kornett Trolle hade med
sina två systrar och sin moster omkommit under en roddtur
på den grunda sjö, som omgav slottet. Flere personer åsågo
från stranden, hur ekstocken vid en hastig vändning kantrade
och de olyckliga sjönko ned i dyn; men eftersom ingen båt
fanns vid stranden, kunde man ingenting göra för deras
räddning.
Skjöldebrand, som var regementskamrat med den så sorg-
ligt omkomne ynglingen, var med vid begravningen i Lunds
domkyrka. »Man kan», säger han, »lätt föreställa sig den
bedrövliga åsynen av fem likkistor^ i rad, vilka inneslöto
unga människor, så plötsligt bortryckta i livets gladaste
ålder.»
Den hemska tilldragelsen inspirerade Lidner till en dikt,
vilken med all sin omogenhet dock bjuder på toner, som
förebåda skaldeverket »Spastaras död». Släktskapen är
omisskännelig i verser, sådana som dessa:
»Du svarta olyckssjö! Var dina vågor svalla,
där höras hemska rop och gråt och kval och tjut.»
Han anropar himlen att till hämnd låta sjön för evigt
torka ut. Då skulle svanor och muntra sångfåglar fly där-
ifrån.
»Här Ijunge rovdjur blott med uvar, ugglor, gastar!
Men ack, vem irrar mig?
Bliv, turturduva, kvar, som ömma suckar andas,
och vet, att just med dig
ska' mina luteslag och mina tårar blandas!
Här må du Icuttra ömt och sjunga sorg och kval!»
När den person, som beställt gravdikten, skulle avhämta
den, fann han Lidner vandrande fram och tillbaka mellan
tvenne bord med var sin butelj på. Skaldeynglingen grät,
diktade och deklamerade med hög röst, allt under det han
då och då tog sig en styrketår.
' Minnesfel för fyra.
BENKT LIDNER. 205
När de förolyckades far, kammarherre Trollc, fick läsa
gravdikten över sina barn, blev han mycket gripen och ville
gärna belöna författaren. Han vände sig till en professor
för att få veta närmare om skaldeynglingen. Professorn,
som kände till Lidners oförmåga att sköta pengar, rådde
Trolle att hellre ge poeten en ny rock än någon kontant gåva.
En morgon infann sig alltså Trolles kammartjänare hos
Lidner och bad studenten följa med till en köpmansbod.
Där fick skalden på hans herres räkning utvälja tyg till en
kostym, som hans välgörare genast skulle låta sy åt honom.
Lidner var genast på det klara med färgvalet. Alldeles vitt
kläde skulle det vara: »Det är svanens färg, och jag älskar
mest av alla denna fågel.» Några dagar senare sågs Lidner
spatsera genom staden helt elegant i sin nya oskuldsdräkt
med värja vid sidan. Men de som kände honom, menade:
»Det där varar nog inte länge.» Och mycket riktigt: redan
samma eftermiddag anträffades poeten liggande vid ena dom-
kyrkoporten i blotta västen. Rocken var förvandlad i fly-
tande vara, och Bacchi ande svävade över skaldens hjässa.
Sannolikt var det Lidners oregelbundna levnadssätt, som
yjorde, att han måste avbryta sin vistelse vid universitetet,
strax innan han skulle försvara sin avhandling. »Ovisst, vart
hans öden skola föra honom», tillägger kurator vemodigt i
Göteborgs nations matrikel efter anteckningen om Lidners
avfärd. Till en början förde de honom till fjärran land. Hans
släktningar förvandlade hux flux den svårhanterlige studenten
till jungman på en ostindiefarare. Men det var inte i Lidners
smak. Vid första tillfälle ämnade han rymma. Tillfället
kom vid Goda Hoppsudden. Den 22 april 1776 antecknades
i skeppsjournalen, att »jungmannen Benkt Lidner avvikit».
Här har han — för att tala med Franzén — irrat omkring
på Taffelbergets klippor med havet på ena sidan och hotten-
totternas öknar på den andra, tills han fick lägenhet att fara
hem med en annan ostindiefarare.
Hans släktingar gjorde sig ännu förhoppningar, att han
med sina skaldeanlag skulle kunna bryta sig en bana i huvud-
staden. Dit sändes han alltså i väg och blev inskriven i
Kungl. Maj:ts kansli. Det säger sig själv, att en så lovande
206 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
skaldebegåvning som Bengt Lidner ej skulle bli obemärkt
av Gustav III. Det första sammanträffandet dem emellan
skall ha skett helt oförmodat. En dag skulle franske am-
bassadören till konungen överlämna som gåva en byst av
kejsar Trajanus, en av de största regenter, världshistorien
känner. Gustav skulle därvid ha utbrustit: »Ack, om jag
vore Trajanusl» Då trädde där fram en ung man med
ovanligt utseende och påfallande bisarr klädsel och impro-
viserade helt frimodigt:
»Hur, store kung, kan Du försvara
den suck, ditt hjärta från sig ger?
Du önskar att Trajanus vara:
Du är ju Gustav — det är mer!>
Så berättas det med ett visst, om ock ej alltför stort an-
språk på trovärdighet. Alltnog: Lidner lyckades komma i
beröring med Gustav III, och tjusarkonungen beslöt göra
någonting för honom. Han gav honom understöd till en
studieresa.
Först for Lidner till den tyska universitetsstaden Göttingen.
Här mottog han intryck av den tyska känslodikten, vilka
blevo avgörande för hela livet. Göttingen var en av födelse-
orterna för denna diktart, som nu fann en mottaglig jord-
mån i Lidners bröst. Men tyvärr fick han icke stanna och
i ro smälta intrycken. Hans olycksaliga njutningslystnad
hade snart slukat reskassan, och överhopad med skulder måste
han hals över huvud ge sig i väg. Konungen tog honom dock
till nåder och skickade honom till Paris för att övervakas
och handledas av Creutz. Lidner skulle bli ambassadörens
handsekreterare.
Lidner hos Creutzl . . . Nog var Atis och Camillas skald
en ypperlig läromästare i poesins konst. Men Lidner hade
behövt en kraftigare, mera sträng och framför allt mindre
tankspridd ledare än den blide Creutz. Skaldeynglingen kunde
inte heller här hålla sig ordentlig. Det hände, att han tog
en bok ur grevens bibliotek och förvandlade den i våta varor.
En sorglustig anekdot, egentligen belysande Creutz' tank-
spriddhet, berättas från denna tid: En morgon hade Creulz på
sängen mottagit Lidner. När han strax därefter skulle stiga
upp, saknade han sina pantalonger: de hade alltså fastnat vid
BENKT LIDNER. 207
skaldens fingrar! Han ringde på kammartjänaren ocli yttrade
i slcarpa ord sin ledsnad häröver. Kammartjänaren trodde,
att förtrytelsen egentligen gällde Lidners långfingrighet: han
undrade inte på, att Hans Excellens var bedrövad över
Lidners beteende. »Ja, min vän, det är sant», svarade Creutz,
»men det är nu inte det, som egentligen bekymrar mig. Du
vet, att jag snart skall ge stor middag; och var skall man i
en hast kunna skaffa nya byxor från?» — »Men», utbrast
kammartjänaren förvånad, »i Ers Excellens' garderob finns
det ju flere stycken sådana plagg, lika ståtliga som de
stulna.» Nu först gick ett ljus upp för den tankspridde mi-
nistern. Han lät hämta ett par andra onämnbara, klädde
sig och var hela dagen vid bästa lynne.
För rättvisans skull bör framhållas, att Lidner var lika
hastig att giva som att taga. När han hade pengar, strödde
han slösande omkring sig åt fattiga stackare, så att han utblot-
tade sig själv.
Det var emellertid icke blott Creutz' böcker och byxor,
som Lidner olovande lade sig till med. Creutz har även be-
skyllt honom för att ha tillägnat sig delar av en opera, till
vilken ministern gjort ett utkast, och insatt dessa delar i sin
egen opera »Medea». Härvidlag har det tydligen varit svå-
rare för Lidner än vanligt att skilja på mitt och ditt, eftersom
han av Creutz fått i uppdrag att vara sin chefs medarbetare.
Hur godhjärtad och fridsam Creutz än var, så är det inte
att undra på, att han ledsnade på sin handsekreterare och
bad konungen att få slippa honom. Gustav måste således
kalla hem Lidner förr, än ämnat var. Skaldeynglingen hade
gäckat sin höge beskyddares förhoppningar och lämnades nu
av konungen åt sitt öde.
Men den period av Lidners liv, som nu börjar, är i poetiskt
avseende hans glanstid. Under åren 1783 och 1784 utkomma
tre av hans fyra mest betydande arbeten, nämligen »Späs ta-
ras död», operan »Medea» och »Året 1783».
Lidner hade i Stockholmsposten läst om den fruktansvärda
jordbävning, som år 1783 förstörde en stor del av Messina.
Ett av olyckans offer var den sköna markisinnan Spastara,
som vid första jordskalvet dånat och blivit av sin man släpad
till porten. Men under det han höll på att skaffa sig något
fartyg till deras räddning, återkom hon till medvetande.
208 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
Hennes första tanke gäller deras lille son, som ligger i sin
vagga inne i huset. Hon rusar dit och rycker till sig barnet,
men i nästa ögonblick ramlar trappan ned. Hon flyr från
rum till rum undan nedfallande bjälkar och stenar. Änt-
ligen kommer hon ut på en balkong, och med den lille på armen
anropar hon människorna om hjälp. Då störtar huset in.
Benkt Lidner. Samtida kopparstick.
Denna händelse måste särskilt utöva dragningskraft på
ett så känsligt sinne som Lidners: Spastara var ju ung och skön,
moderskärleken hade alltid i Lidner ägt en varm lovsångare,
och händelsen erbjöd rika tillfällen för honom att gråta över
andras olycka. »Grevinnan Spastaras död» blev också Lid-
ners mest populära poem, det vid vilket hans namn företrädes-
vis är fäst.
Skalden rycker här läsaren med sig och låter honom leva
med mellan ljungande åskviggar, svallande sjöar, gungande
klippor och störtande murar:
BENKT LIDNER. 209
»Gud... acki rädda migl — hur jag förskräckesl
Hemsk av nattens djup jag betäckes . . .
Det blixtrar... vad gnistor! De spritta, de spraka:
väsande svavelregn störta sig ner.
Darrande jordens inälvor braka,
dess grundvalar skaka;
hon vrålar, spyr eld — nu öppnar lion sig.
Gud, nådig, barmhärtig, förbarma dock dig I
Ramlande tordönen dundrande knalla,
eldtöcknar skälla,
sjöarna svalla
mot rytande skyn.
Klipporna gunga,
åskviggar Ijunga —
fasliga synl
Ankrade seglarne vågorna slunga
mot liimlabryn.
Templen av glödande eldlculor brinna.
Ett skräll... än ett skräll: palatsen försvinna;
i rämnade jorden begrava de sig . . .
Gud, nådig, barmhärtig, förbarma dock dig I
Elden genom djupet bryter,
lavan lik, då Etna ryter:
allt han skövlar, allt förtär.
Håll, Allmakts-Gud I Ditt verk du svurit Iiägn.
Vi tiUbe dina dolda under;
men är du mera stor i dunder
än i de rika sommarregn?
Förgäves! Än en gång mordviggar rasa,
ur blodiga skyar ilande ner.
Vad är det jag ser?
Emot Spastara? Mot liimlens urbild han kan . . . vilken fasa!
Vad djärvs du? JNIot Spastara våga...
förmätne stråle! Vad? Du d3'gden störta vill?
Vet, hennes död kan tvinga oss att fråga:
Månn' gudanåd och rätt är till?
Nej, håll, tills du den niding finner,
uppå vars Ivala hjässa rinner
av änkors tåreflod ett svall!
Då med blixt och knall på knall
ingen puls i hjärtat spara!
Mätta fritt ditt raseri!
Krossa, krossa! Men för Spastara
häpna, tillbed, flyg förbi!
Ii— 204364. G rimberg. Svenska folkets underbara öden. VII.
210 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
Men naturmakterna veta ej av något förbarmande. Skräck-
scenerna komma slag i slag, och till sist står Spastara där,
gripen av förtvivlan, med barnet på sin arm.
»De läppar svartna ren, på vilka orden famla:
'Min son . . . vid detta bröst ... du skall . . .
Ackl'
Dödens blixt och domens knall!
Murarna ramla.»
Lidners andra mer betydande arbete är operan Medea.
»Horatius är död, men jag lever», skrev han i det brev
till Thorild, som han lät åtfölja sitt manuskript. Ämnet rör
sig om hur kungadottern Medea blir sviken av sin make Jason
och gripes av svartsjukans demon. För att hämnas mördar
hon då det käraste hon äger, sina barn med Jason. Även
här är det modershjärtats känslor som skildras, men ej mo-
dershjärtats uppoffringar utan dess förvillelser: striden
i Medeas bröst mellan svartsjukan och moderskärleken.
Lidner har härav skapat en bild av skuggor och dagrar med
gripande verkan.
I denna opera är också den välbekanta, oförgätliga krigs-
hymnen inlagd:
»O, yngling, om du hjärta har
att trampa fäders fjät,
flyg till ditt fosterlands försvar,
dö eller rädda det!
Så ljuvlig är ej källans sus
bredvid en blomsterstrand,
så härligt icke dagens ljus
som död för fosterland.
Vart tidevarv ditt hjältenamn
på ryktets vingar för,
när i odödhglietens famn
ditt lov du sjungas hör.
Ditt namn skall ock en stjärna få:
en skönhet, ung och fri,
skall till din grav med rosor gå
och dess prästinna bli.»
BENKT LIDNER. 211
Dikten »Året 1783» är ett pärlband av händelser från detta
händelserika år. I praktfulla men ofta bombastiskt över-
drivna verser besjunger skalden Elliots försvar av Gibraltar:
»Än krigets bistra gud med härjnings-facklan Ijungar,
och på en blodig våg en åskfuU fästning gungar.*
Imot Gibraltars borg man skeppen rusa ser,
då till en gruvlig storm basunen tecken ger.
Strax viner döden fram i bombers heta skurar —
de skansar, böljan bär, bestorma klippans murar;
men klippan nu på dem Vesuver återspyr,
och blodig böljan bort med slagna hjältar flyr.
Ackl ur de bräckta valv sig dödens slussar lossa,
som sluka tusen liv och tusen kölar krossa:
själv åskan på sin tron förskräcks vid jordens krig;
man havet sucka hör och töcknen gömma sig.»
Men franska flottan går fram till ett nytt, ursinnigt anfall:
»Gibraltar sviktar re'n, och eldens vida flod
på torg och vallar släcks med äkta brittiskt blod.
Men Elliot, klippan lik, där strand och hav han plundrar,
där utan fruktan han sin oväns mod beundrar,
en blek, en mulen bliclc på sina Ivämpar slår,
och blottar kallt sitt bröst och visar sina sår.
Nu inga faror skys, nu hav och lågor trotsas;
snart åter matta skott från skeppen långsamt lossas.»
Så övergår skalden till Nordamerikas frihetskamp under
Washington, som kunde säga: »Jag allt för andra gjort;
jag intet gjort för mig.»
Därpå följer den vackra skildringen av hur den älskande
nunnan Laura, som tvingats att taga nunnedoket, blir be-
friad genom kejsar Josef II, som »krossat fanatismens bojor»,
just när hon är färdig att i förtvivlans mod stöta dolken
i sitt bröst.
Så övergår skalden till att besjunga, hur
»ett segelvingat klot sig upp från jorden höjer.
Av konsten endast fört, det molnens vågor plöjer.»
Det är bröderna Montgolfiers luftballong.
Därefter begråter skalden än en gång Spastaras öde, och
till sist skildrar han i gripande ord den svåra hungersnöd,
som det året hemsökte Sverige.
212 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
Lidner hade nu blivit populär. Men på skaldenamnet kunde
han inte leva. Han hoppades ännu på en fast anställning av
konungen. Personen Lidner stod dock alltid i vägen för
skalden Lidner. Han var alldeles omöjlig för det praktiska
livet, omöjlig att få till ett ordnat levnadssätt. Mest levde
han som »middags-snylting» i förmögna hus, där det svagare
könet på förhand var ljuvt sympatiskt stämt mot den kring-
vandrande trubaduren. Själv försummade han ej heller
att framställa sig i vemodsfull dager. Han kallade sig en
av olyckan förföljd »yngling» — fast han fyllt trettio vårar
— en yngling, som »i blomman av sin levnadsvår i förtid
nalkades sin förvandling». Många voro de läsarinnor, om
vilka det gällde, att
»så mången månskensnatt
med 'Lidner' i sin hand lion satt
och grät förtjust och drömde vaken».
Under denna tid arbetade Lidner på det skaldestycke, som
han ville göra till sitt livs storverk: »Yttersta domen».
Han hade själv sörjt för att det motsågs med stora förvänt-
ningar. Också lämnade ämnet ypperliga tillfällen för Spasta-
raskaldens fantasi att i starka färger måla gripande bilder
och fördjupa sig i olyckliga medmänniskors kval. Men ämnet
är för väldigt — det kräver en manlig, storslagen diktar-
kraft. En så vek natur som Lidner räckte icke till att ge liv
och karaktär åt de uppträdande personligheterna. Därför li-
der dikten av många svagheter vid sidan av praktfulla par-
tier. Högst står början, som är något av det mest sublima,
som finns i svensk diktning:
»Han öppnas, gravens port. De tröga gångjärn knarra,
och lampans matta sken på svarta marmorn darra.
Hur strömmar mörkrets flod! Hur nordan, sträv och snar,
vitt över nattens djup med stormars tordön farl
Dess dunder uvars läte bryter,
och rovet under vargen ryter,
och irrbloss vina fram med blod i mina spår,
och jag — hur ödsligt I — jag på grifter vilse går.
Så irrande den dräptes vålnad svävar,
där skogen som ett spöke står
och hemsk i vintrens svepning bävar.»]
Härlig är ock den mäktiga hymnen till Gud:
BENKT LIDNER. 213
»Högt i odödlighetens famn
bland stjärnorna min harpa klingar,
och lyft på morgonrodna'ns vingar,
jag prisar, Helige, ditt namn.
Långt förr, långt förr, än tidens flod
ur evighetens klippa sprmigit,
du ensam där i töcknar stod,
och ingen kerubim dig sjungit.
Det tomma kaos suckande
i djupet för din tron sig böjde.
Du andades. Allsmäktige,
och himlarna sig där upphöjde.
Än ensam, utan sångens ljud,
du lät en allmaktseld utfara:
strax omgav dig serafers skara
och söng din ära, väsens Gudl
Än såg du vitt kring djupets famn,
ocli världar fram ur mörkret bröto :
strax stormarna ditt välde röto,
och åskan dundrade ditt namn.
Din anda. Gud, skall återdriva
i kaos jord och himlarna;
men dina år ej ända ta:
du var, du är, och du skall bliva. ''
Halleluja!»
I strofer sådana som dessa visar sig Lidner som en stor
konstnär. Här är det, som om orgelbruset i Göteborgs
domkyrka, där Lidners far ocli farfar varit organister,
genomströmmade hans poesi. Här tycker man sig, som
Heidenstam säger, skymta något av evighetens stjärnhimmel
över skaldens huvud.
»Yttersta domen» är hos Lidner ingalunda någon teckning
av Guds hämnande makt. Den är snarare en hymn till förso-
naren Messias. Av den ömhjärtade skalden bli alla benådade.
Den bibliska berättelsen om rövaren på korset tycks^ha
ingivit hans barnsliga själ den föreställningen, att illgär-
ningsmän och slarvar rent av hade något slags företrädes-
rätt till himmelriket, att detta var ett hem speciellt för
fallna. Blott en störtas ned i avgrunden — det är satan
själv, som »rytande upp ur Tartaren far».
214 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
I dikten »Yttersta domen» bevittnar man en rik konstnärs-
andes utslocknande. Stundom flammar snillet upp i prakt-
full låga men kvävs återigen under falaskan.
På hösten 1787 överraskade Lidner sina vänner med att
resa över till Finland.
En ung rik finländare, som han blivit bekant med, tog honom
med sig till sitt hem. Här ämnade han tillbringa vintern. Han
skriver till en finsk major Möllersvärd, vars fru var en av
skaldens beundrarinnor: »Finlandl Du redlighetens heml
I dina skogar, mellan dina istäckta berg söker en olycklig
några månaders lugn. De vilddjur, av vilka dina hjordar
understundom härjas, äro ej så känslolösa som de människor,
jag övergivit» — det är kanslibetjänter, värdshus- och hyres-
värdar, som skalden åsyftar.
^ Men länge dröjde det ej, förrän hans nye vän fått nog av
sin gäst. Lidner känner sig då för, huruvida han skulle vara
välkommen hos Möllersvärds. För den barske majoren låter
han förstå, att han trängtar efter att få dricka mjölk —
ett ovanligt oskyldigt fluidum — ur den skål, som fru ma-
jorskan, »den gudomliga Charlotte», skulle räcka honom. Och
den gudomliga Charlotte själv erinrar han om hur ofta hans
ömma sång pressat tårar ur hennes ögon — skulle han inte
vara välkommen?
Bjuden eller objuden kom han till Möllersvärds. Men
vistelsen blev ej heller där långvarig. Som en irrande tru-
badur vandrar han mellan förmögna finska hem. Sedan
man — d. v. s. isynnerhet damerna — med förtjusning
lyssnat till hans sånger en tid, sörjer han själv för att
man blir innerligt led vid hans person. »Hans eviga fylleri
och mindre väl valda bekantskaper generade mig fasligt»,
skriver en av hans värdar. Utbrottet av kriget med Ryssland
1788 gav emellertid hans fantasi ett nytt tummelfält. Han
fickfnu det tokiga hugskottet att ge sig ut i fält och skriver
härom till Möllersvärd: »Den Lidner, som grät med änkan
och*med den faderlöse — ack hur gärnal — var olycklig,
densamma Lidner söker nu få utgjuta dens blod, som honom
icke hatar — men o, mitt fädernesland, o minne av de tappre
BENKT LIDNER. 215
fäder I Min gula kokard skall den gudomliga Charlotte sy
och knyta det vita bandet om min arm. Jag skall återkomma
utan arm eller med lagrar.»
Kriget varken tog från Lidner någon arm eller gav honom
några lagrar. Han deltog däri endast i fantasiens värld, som
krigets besjungare.
En erövring gjorde han dock: han blev helt hastigt äkta
man. En fem år äldre finsk adelsfröken vid namn Jaquette
Hastfehr överflyttade sin kärlek till Lidners dikter på hans
mindre behagliga person.
Men så var hon också 36 år fyllda och »ägde intet mer än sin
Gud och lämningarna av sina av redan flydda älskare skör-
dade behagligheter».
Atterbom, som kände Jaquette Hastfehr, då hon var gam-
mal vorden, skildrar henne, efter upplysningar av samtida,
i yngre år såsom en yster, självsvåldig flicka med mörkt hår
och eldiga ögon och en nästan manlig käckhet i de vackra
dragen.
Hennes och Lidners kärlek började med en vacker osan-
ning från skaldens sida — med mindre kunde det naturligtvis
inte gå för sig. Han påstod, att han genast igenkänt Jaquette
Hastfehr. Han hade nämligen i andanom sett sin mor föra
henne vid handen såsom hans utkorade, just i det ögonblick
då han i Tyskland varit på vippen att förlova sig med
»ett ungt fruntimmer av stånd, skönhet och förmögenhet».
I Jaquette Hastfehr fick Lidner en trogen och uppoffrande
maka. Hennes kärlek släcktes ej ens av allt det elände, som
samvaron med den olycklige skalden vållade henne. Men
hon hade förmågan att bortse från hans moraliska elände.
För henne var Lidner alltid »hjärtats skald», och det är röran-
de att se, hur hon ännu vid gravens brädd försvarade hans
minne mot alla beskyllningar och förklarade: »Med Lidners
hjärta och snille kunde jag aldrig vara annat än lyckhg!»
Icke ens en kvinnas trofasta kärlek kunde rädda Lidner.
Sina sista år framlever han i Sverige i kroppsligt och andligt
förfall med nästan utslocknad skaparkraft. Det är betecknande,
att ett av hans sista poem heter »De galne». Hans benägen-
het för att skildra gräsligheter har nu gått till sådan ytterlig-
het, att hans sångmö söker sig till dårhuset för att finna
skräckscener.
216 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR».
Till största delen bestå hans diktalster nu av tiggarverser
och tiggarbrev till Gustav III och andra högtstående personer.
»Diktalster» äro de, även när det gäller rama prosan. Ty det
finns dylika opus, där man knappast kan hitta en enda sann
radi Efter konungens död blev det förmyndarregeringens tur
att uppvaktas med smickrande dikter. Belöningen kom också
1792, då Lidner fick fullmakt å kunglig sekreterares namn,
heder och värdighet. Hau skrev i barnslig förtjusning till
sin vän Thorild: »Vi Bengt Lidner, med Guds nåde Sveriges
Norges, Götes och Vendes konungs sekreterare, hälse Eder,
Oss älskelige Thomas, vänligen.» Med sekreteraretiteln
följde en liten pension. Men den räckte icke till för att hålla
nöden borta. För sina vänner blev han allt besvärligare att
ha att göra med. De riskerade att, när de kommo hem, finna
skalden liggande redlös i deras bostad, skåpen uppbrutna,
kläder och husgeråd pantsatta. Men Lidner själv kunde icke
finna något orätt däri.
Mera komisk är en anekdot, som belyser hans oförmåga att
skilja på mitt och ditt. En afton var han på ett värdshus
tillsammans med de tre glada skalderna bror Bellman, bror
Hallman och bror Kexél samt några andra, däribland Thorild.
Thorild hade med sitt blixtrande snille till den grad hänfört
sällskapet, att Lidner kände behov att på något utomordent-
ligt sätt ge sin beundran tillkänna. Han avlägsnade sig för
ett ögonblick, men kommer snart tillbaka, bugar sig djupt
för Thorild och överräcker till honom en käpp med guldknapp,
under det han högtidligt deklamerar:
»Så oordentlig som mitt snille,
så krokig som min rygg, jag denna käpp dig ger;
och är det ödets fel, om jag ej skänker mer
åt den, jag Peru skänka ville.
Men all den rikedom, det stolta Peru ter,
kan ej belöna Thorilds snille.»
Thorild anade, att en så fin gåva ej gärna kunnat komma
från en sådan givare, och denna förmodan besannades. Den
högtidliga stämningen bröts något, då en vredgad borgare
kom rusande och under utstötande av några kraftord ryckte
till sig »hedersgåvan», som den förtjuste skalden oförmärkt
tillägnat sig i en vrå av källarsalen.
BENKT LIDNER, 217
Denna världens goda kunde Lidner aldrig lära sig handskas
med. Vad han fick gick lika hastigt, som det kom, ofta till
andra vanlottade stackare. Det är, som han ville bekräfta
orden i oratoriet »Messias»: »Det usling usling ger, blir ej av
himlen glömt.» Särskilt ömkade han sig över de stackars
brandvakterna, som måste gå omkring i regn och köld, då
andra fingo vila i väl ombonade hem. Åt dem gav Lidner
av princip alltid pengar, när han hade några.
Lidners bräckliga stofthydda höll icke länge ihop. Han
hade stormat för mycket på sin hälsa. Natten mellan den 3
och 4 januari 1793 fick hans oroliga hjärta ro. Han hade då
icke hunnit 36 års ålder.
Bellman sjöng ihop begravningskostnaderna med följande
verser:
»Skalderna ha aldrig råd
att en bror i graven sänka,
knapp till svepningen en våd,
mindre facklorna, som blänka.
Visen ömhet, visen nåd
mot poeten Lidners änka!»
Jaquette Lidner och hennes olyckliga svagsinta dotter
skulle ännu nära tre årtionden framsläpa sitt liv i fattigdom.
Det är vemodigt att följa Lidners levnadslopp, att se en
så rik poetisk begåvning bli skeppsbruten på livets hav, där-
för att hans översvallande känsla ej leddes av förstånd och
viljekraft. Känslan, som var hans styrka inom diktningens
värld, blev hans svaghet ute i livet.
»Ej efter namnet skald jag ärelysten far.
Min enda stolthet är, att jag ett hjärta har»,
utropade han. Redan i sin ungdom hade han proklamerat:
»I tårar vällust». Senare sade han sig vara »till tårar född».
Hans mannaålders stolthet var att kunna »gråta med änkan
och vara olycklig med den faderlöse». Men denna medkänsla
med andra är, som Lamm framhåller, egentligen blott en an-
nan sida av hans bottenlösa medkänsla med sig själv. Hans
218 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
hjältars och hjältinnors olycksöden fängsla honom, därför
att de erbjuda jämförelsepunkter med hans egna lidanden.
Han älskade att likna sig själv vid svanen, som tvungits
att övergiva den vassdunge, där han fötts. Med ljuvt vemod
fördjupar han sig i bilden av hur den stackars fågeln lyfter
vingarna för att bland okända skär finna den strand, därhän
får vila ut och klaga. Men vågen svallar upp och rycker ho-
nom ned i »det svarta, eviga djupet».
Franzén har med en vacker bild kallat honom ett lidande
verktyg, en eolsharpa, på vilken vinden spelade än himmelskt
ljuva ackord, än demoniskt skärande dissonanser. Och
Sveriges störste skald sjunger om honom:
»Förstörd, förvissnad före mogningsstunden,
en rik men sönderbruten harmoni,
en genius, ack! för djupt i stoftet bunden.
Hur ömt begråter han i lagerlunden
var likes kval: du hör hans eget däruti.»
Såväl Thorild som Lidner hade många efterföljare. Det
fanns gott om ungdomar, i vilka det jäste av både veka och
våldsamma känslor liksom av världsomstörtande idéer. Den
kanske mest typiske »Lidnerianen» var Karl Johan Linde-
gren, en talangfull och mycket populär dramatisk författare,
vilken som människa led av den ohjälpliga svagheten att
aldrig kunna sköta sig själv och därför fick tillbringa en god
del av sitt liv inom gäldstugans fyra väggar. Men hans sejourer
där skulle icke ha varit riktigt tidsenliga, om ej fångvaktarens
lilla flicka delat sin brödkaka med den olycklige diktaren.
Att dieten inte varit hög i vardagslag förstår man av de
tiggarbrev till vänner och gynnare, där han lovar, att en
ädel givare skall bli välsignad
»av en man, som fordom fet,
nu är mager som en get».
Han skildrar sig själv såsom »en människa med ett oroligt
huvud och ett ännu oroligare hjärta». Såväl hans skådespel
som hans poem gingo i den sensationella och gråtmilda gen-
ren, och ofta avbrytes dialogen av skådespelarnas snyft-
ningar. Det stående temat var, att ett s. k. »gott hjärta» för-
BENKT LIDNER. 219
sonar alla felsteg. Med en viss förkärlek lägger Lindegren
an på att framställa dramatiska gestalter, som han model-
lerat efter sitt eget jag. En sådan typ är den »förförde»
ynglingen, som visserligen ej kan frikännas från en beklaglig
fallenhet för utsvävningar — men vad gör väl det, då hans
hjärta i grund och botten ju är rent och ofördärvat. Priset
i popularitet bland hans poem togo två dikter, som tillkommo
i samband med hans skilsmässa. Med den ena sökte han i
sista stund beveka sin Sophie från att taga det avgörande
steget :
»Suckar, böner, knäfall, ånger
blidka vreden hos en rättvis Gud.
Han förlåter tusend, tusend gånger
mänsklighetens brott mot himlens bud.
Vilken dödlig ville han ej skona,
blev ej för Dess högsta domstol fri?
Varför då, när man kan Gud försona,
är du obeveklig, min Sophie?»
Så erinrar han henne om hur mången gång hon smugit sig
till sin stackars make och förljuvat hans tillvaro, då han satt
bakom gäldstugans galler, och hur hon då
»log med honom åt de papilloner",
som kring sköna blommor fladdrade,
log åt herrar, grevar och baroner,
kurtisaner och förförare.»
Och så erinrar han henne om deras första kärlekslycka:
»Där vid brädden av den lugna bäcken
du din Karl en evig trohet svor.
Där i skuggan av den vilda häcken
blev du älskarinna, vän och mor.
O Sophie, slit ej de klena banden!
Vänta litet — giv dig tålamod!
Snart du ser mig evigt stött från stranden
fara över dödens svarta flod.
Då, då skall du mot din vilja gråta^
mina öden, mina villors lott,
känna först min kärlek och förlåta
mina fel och ångra egna brott.»
^ Fjärilar, dagdrivare. — ^ Begråta.
220 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
Men hustrun hade vid det laget hunnit bh härdad mot alla
hans vackra ord och böner. Hon tog det avgörande steget
och slet »de klena banden». Just när de bägge kontrahen-
terna gingo ur ut konsistorierummet för att hädanefter
vandra skilda vägar, skall Lindegren ha författat dikten
»Farväl, Sophie»:
»Farväl, Sophie I Vi se varandra åter,
fast aldrig, aldrig mera här.
Men i den värld, där ögat aldrig gråter,
där lij artat aldrig hatar, blott förlåter,
o låt mig hoppas att få se dig däri
Farväl, Sophie! Var god emot vår MillaM
Glöm gärna mig, men henne aldrig glöm I
Och straffa ej den menlösa och lilla
för faderns skull, som kanske har gjort illa —
hon är vår flydda sällliets sköna dröm.
Farväl, Sophie! Jag dessa rader teknar
med darrande och övergiven hand:
jag gråter, ryser, rodnar, ocli jag bleknar
för detta hjärta, som ej mera veknar.
Farväl, Sophie! Nu slits vårt sista band.
Farväl, Sophie! De stunda nu, de tider,
då även jag blir lugn och kall och fri,
då detta hjärtat icke mera svider,
ej klappar, blöder, suclvar eller lider.
Men kanske kommer då d i n tur, Sophie.»
Bägge dessa visor gingo som skillingstryck runt land och
rike under titeln »Tvenne ömma avskedsvisor» och fram-
lockade strömmar av tårar.
Den benägenhet för att frossa i gräsligheter, som känneteck-
nade Lidners skaldskap, nådde en höjdpunkt i Anders
av Kullbergs'- översättning av den engelska spökballaden
»Alonzo den tappre och skön Imogine», som vann en
enastående popularitet. Än i dag kan man få höra den
sliräckfyllda balladen sjungas med känsla och övertygelse:
^ Deras lilla dotter Emilie. — ^ Ämbetsman. Blev statssclircterare
och biskop i Kalmar. Var även en av de aderton.
BENKT LIDNER, 221
»En krigsman så båld och en fröken så grann,
de suto tillhop i det gröna.
De sågo med ömma begär på varann.
Alonzo den tappre — så kallades han,
och hon Imogine den sköna.
'Ack!' suckade han, 'ack i morgon jag går
i främmande länder att strida.
Snart rinner för mig ej mer saknadens tår!
En rikare friares hälsning du får,
och han får mitt rum vid din sida.'
'Tyst, grymme! Tyst, grymme!' var Imogines svar,
'och upphör att orätt mig göra!
Den heliga Jungfrun till vittne jag tar,
att, lever du, dör du — min hand, mina dar
blott dig eller ingen tillhöra.
Om nånsin begärets och fåfängans bud
mig från min Alonzo förleder,
mitt högmod, min falskhet, dem straffe då Gud!
Din vålnad hos mig i min brudliga skrud
då sätte sig — fordre tillbaka sin brud
ocli rycke i graven mig neder!'
Den tappre sig slet från den sköna i gråt
och drog till de hehga landen.
Men knappt årets tider följt solvarvet åt, -
så kom en baron uti lysande ståt
och tillböd åt Imogine handen.
Hans skänker, hans guld, hans förledande skick
snart kommo dess eder att vackla.
Han störde dess hjärna, han tjuste dess blick,
dess flyktiga hjärta i snaran han fick,
och snart tändes bröllopets fackla.
Och nu hade prästen välsignat vårt par.
Ren dracks ur det guldprydda hornet,
och bordet sitt överflöd sviktande bar,
ocli löjen ocli skämt gåvo liv åt envar,
när tolvslaget dånar från tornet.
Då, hos Imogine, med häpnad blev spord
en främmande sitta obuden.
Orörlig han satt, utan liv, utan ord.
Hans ögon ej vändes kring gäster och bord
han hade dem spända på bruden.
222 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
Hans hjälmhatt var sluten, gigantisk hans längd,
hans rustning var svartgrå som jorden.
All fröjd, vid hans syn, är ur högtiden trängd,
och blå brinner Jågan från lampornas mängd,
och hundarna fly under borden.
Med tystnad och rysning envar honom ser.
Av skräciv sitta gästerna stela.
Till slut sade bruden med bävan: 'Jag ber:
fäll, tappre herr riddare, stormhatten ner
och värdes välfägnaden dela!'
Hon tystnar, och riddarn, som bruden befallt,
lät hjälmen från hu\aidet falla.
Men Gud! vilken syn! vad förfärlig gestalt!
vad ord måla häpnan, som rår överallt:
en dödskalle visas för alla!
Och opp sprungo alla med skräckfulla rop
och fasa och vämjelse kände.
Av ryshga maskar en slingrande hop
Icröp ut och kröp in genom tinningens grop,
när spöket till bruden sig vände:
*Se opp! Känn Alonzo!* var vålnadens ljud.
'Förräderska, minns dina eder!
Ditt högmod, din falskhet, dem straffar nu Gud!
Min vålnad hos dig, i din brudhga skrud,
nu sitter och fordrar tillbaka sin brud
och rycker i graven dig ncder.'
Sin arm kring den häpna nu hndade han —
förgäves dess jämmer man hörde —
och fort med sitt rov genom jorden försvann.
Ej någonsin åter man Imogine fann,
ej spöket, som henne bortförde.
Snart dödde baronen, och alltsen hans slott
stått öde i långhga tider.
Ty sagorna säga, att Imogines lott
är där att, till eviga straff för sitt brott,
begråta det öde, hon lider.
Vart år fyra gånger hon syns där igen,
när midnatten spänt sina vingar.
Med bröllopsvit skrud hon då visar sig än
och skriker, när benrangelsriddarn, i den,
kring dånande golv henne svingar.
JOHAN GABRIEL OXENSTIERNA, 223
Kring dem dansa spöken med rysliga slvrål,
som blod utur dödskallar dricka
och stöta tillhop var sin multnade bål
och tjuta: -"Alonzo, du tappre, din skål!
Och skål för din trolösa flicka !'>
Johan Gabriel Oxenstierna
hör till de veka och känsliga natursvärmarnes krets. I ett
brev till sin hustru liknar han en gång sin själ vid ett asp-
löv: »Det finnes ingen fläkt så svag, varav den ej sättes i
rörelse.» Hans känslighet har från början ett drag av lätt
melankoli, som är både klädsamt och behagligt. Det skänker,
säger han själv i dagboken, »i sina stunder ensliga nöjen,
vilka kanske likna de största av dem som finnas bland ett
glatt sällskap».
Sin kärlek till naturen hade han insupit på sin morfars,
riksrådets Gyllenborgs gård, det vackra Skenas i "Vingåker,
där hans far, en gammal karolin och generalmajor, bodde
på ålderdomen. Här har Johan Gabriel genomlevat en lyck-
lig barndom. Här får han ock som femtonårig sin första stora
upplevelse: kärleken till Themir, som i verklighetens värld
bär namnet Anna Kinvall och är hushållerska på herrgården.
Hon är åtta år äldre än sin unge tillbed] are, och naturligtvis
är det hon, som tagit första steget. Men det hindrar icke,
att femtonåringen genombävas av salig rysning, när han an-
förtror sin dagbok den stora hemligheten. Han bär henne
på sina armar — i tankarna, då han ensam strövar omkring
i skogar och lundar. Men hans kärlekslycka tar ett hastigt
slut, då Themir av en grym fader tvingas att helt prosaiskt
äkta en bruksbokhållare, som icke äger hennes kärlek.
Långt in i mannaåldern bevarar dock skalden minnet av
hennes idealiserade gestalt, minnet av den första kärlekens
sötma och bitterhet.
En del av sin uppväxttid tillbragte han vid Uppsala uni-
versitet. När han fyllt nitton år, kom han till Stockholm för
att inträda i kansliet. Det var mot frihetstidens slut, år 1769.
Hur kände han sig till mods i storstaden? Hans dagbok
224 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
ger oss svaret: »Då man i själva glädjens ålder ser en yng-
ling sorgsen eller mjältsjuk, kan man visst veta, att det an-
tingen är av kärlek eller brist på penningar.» Här tyckas
bägge orsakerna ha samverkat. Släktens ekonomi svarade
ej alls mot det stora namnets förpliktelser. Brist på pengar
skulle göra honom bekymmer hela livet igenom.
Hur längtade han ej, den unge skrivaren, från det tråkiga
arbetet i kansliet ut till det kära Skenäsl Blott någon gång,
när han kunde slå sig lös och fara ut på landet och svärma
i naturens sköte, kände han sig riktigt glad till sinnes. Och
åt denna naturglädje gav han utlopp i dikter.
År 1770 lämnade han Sverige för att under fyra år vistas
såsom sekreterare hos svenske ministern i Wien. Här i den
levnadsglada staden »am schönen blauen Donau» skulle man
nu tro att ett glatt fjärilsliv börjat för den unge ädlingen.
Men hans ekonomi tillät honom ej att leva med. Dock för-
Ijuvades hans tillvaro av en ny stor kärlek. Föremålet var
en österrikisk dam med det föga lidelseväckande namnet
Susanna Frid. Hon var gift med en läkare, som var mycket
svartsjuk och bevakade sin skatt som en Argus. Så myc-
ket ljuvligare kände den älskogskranke skalden det att få
för den dyrkade utgjuta sina känslor i epistlar med en starkt
Rousseauansk ton över sig.
Men då han ej kunde hoppas att någonsin bli förenad med
föremålet för sin dyrkan, kommo melankoliska stämningar
över ynglingen, och i dikten »Ode till Camilla vid början
av en sjukdom» tolkar han sin dödslängtan och drömmer
om att den älskade skall vårda hans grav. Hon skall strö
en blomma på hans »sand» och ägna några tårars gärd åt sin
älsklings »sorgsna hamn». Han slutar med att mana döden
att skynda sig och »slå ett vissnat gräs, som väntar på din
lia».
Vid återkomsten till Stockholm blev Oxenstierna, tack vare
sina behagliga umgängesgåvor och sin vittra talang, ett slags
hovskald och muntrationsråd av samma slag som Dalin varit
vid Lovisa Ulrikas hov. Hans kvicka epigram och skämt-
samma smådikter äro älsldiga barn av den stämning, som
rådde vid tjusarkonungens hov. Men naturligtvis använde
konung Gustav honom framför allt till dramatiskt förfat-
tarskap i och för konungens karuseller, »divertissementer»
JOHAN GABRIEL OXENSTIERNA. 225
och liknande tillställningar. För skalden blev detta ett
slags plågsamt hantverksgöra, och han var snart alldeles
utledsen på hovlivets jäkt och uppstyltade ceremonier.
J. G. Oxenstierna. Målning av K. F. von Breda.
År 1786 gjorde konungen Oxenstierna till riksråd och upp-
drog åt honom att förestå kanslipresidentsysslan. I verklig-
heten var dock Gustav sin egen utrikesminister. Johan Gabriel
Oxenstierna var för honom en dekorationspjäs med fint
namn. Opraktisk och oförmögen att sätta pli på sina under-
15 — 204364. G rim berg, .'Svenska folkets underbara öden. VII.
226 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
ordnade, kunde skalden ej gärna få något inflytande på det
levande livet. Men Gustav fägnade sig i stället åt det skåde-
spelet, att en av Sveriges Gustaver återigen hade en Oxen-
stierna, en ättling av den store Axel, vid sin sida. Bittert
kände Oxenstierna det förödmjukande i sin ställning. Han
klagar också: »Sedan konungen satt mig i den sysslan, jag
har, har det varit hans omsorg att göra mig alla de chagriner,
han kunnat, genom undvikande av mina samtal, brist på för-
troende och alla de ohövligheter, han kunnat göra åt någon,
som med våld hade trugat sig till den befordran, som blivit
mig påtvungen.» Hans förhållande till konungen blev allt
kyligare. År 1788 skriver han: »Jag har aldrig följt kungen
på någon av dess resor. Han har sagt sig finna mig för sim-
pel, för litet artig att vistas utom riket. Man dömer sig själv
illa, och ehuru jag ej finner mig dummare än dem, som följt
honom, kan det hända, att han har rätt», skriver han med
älskvärd självunderskattning. Det var särskilt Armfelt,
som tagit försteget framför honom.
Oxenstiernas tillvaro fördystrades ytterligare av de be-
kymmersamma ekonomiska förhållanden, under vilka han
måste »representera» och föra ett stort hus.
Hur betecknande är ej följande brev, som han skrivit från
Skenas år 1789 till sin vän Nils Gyldenstolpe i Stockholm.
»Jag är en fattiglapp, min käre kusin, och utan tvivel
skall jag förbliva det hela mitt liv. Men i denna stund är jag
det mer än någonsin, eftersom hela mitt junikvartal gått
förlorat i assistansens svalg och för uppköp av hö. Alltså
kan jag ej betala en betjänt, som är i Stockholm, och som
skulle hit. Jag har skrivit till honom att bära detta brev
till Er och be Er vara vänlig lämna honom 8 riksdaler, som
är hans månadslön, och som han skall använda för resan. Det
skall bliva en skuld för mig till septemberkvartalet, på vilket
jag grundar mina förhoppningar. Förlåt mig denna bön!»
Det hjälpte icke, att skalden år 1791 gifte sig med dottern
till en av landets förmögnaste män. Den snåle svärfadern
visade sig fullkomligt förstockad inför magens antydningar
om att få hjälp ur sin ekonomiska misär. Ett litet årligt
understöd var det enda, han gav. I stället råkade skalden
i klorna på Stockholms värsta procentare. »Jag har aldrig»,
klagar han år 1794 för en god vän, »kunnat mer än betala
JOHAN GABRIEL OXENSTIERNA. 227
mina räntor och knappt det.» Han hade vant sig vid att leva
på lånta pengar och taga ut sin lön i förskott. Allt kring-
löpande för att skaffa lån och borgensmän tröttade ut honom
till den grad, att han ej orkade tänka på att försöka ordna
sin ekonomi för mer än de närmaste dagarna. Därför kunde han
heller aldrig förverkliga sin dröm att åt sig och de sina skapa
ett lantligt paradis sådant som Skenas. En kort tid log
lyckan mot honom, då han ärvde det vackra Värnberg i
Roslagen. Med förtjusning berättar han för en god vän, att
han där lagt grunden »till ett litet hus, som skall bli min fri-
stad, om Gud vill, om ett par år. Det blir av trä, ligger
täckt, har kring sig vatten och lövskog och blir tillräckeligt
att logera mig, min hustru, min gosse och Virgilius.» Men när
huset stod färdigt, måste han arrendera bort godset.
I stället fick han alltjämt taga sin tillflykt till Skenas,
där han varje sommar hälsade på sin gamla mor. Så snart
han kom dit, kände han sig som en ny människa. Här var
det, som han säger, alltjämt hans stora fröjd att »löpa
kring alla backar» och »leta efter min barndoms gudar och
min ungdoms lyra».
Skaldens maka var en älsklig kvinna, en stillsam och ve-
modig drömmerslca och således andligen besläktad med sin
make. Äktenskapet blev också mycket lyckligt. Men hans
lilla späda hustru med de fint skurna dragen och de stora,
sammetslena ögonen hade alltid varit klen och bräcklig, och
när hon fått en son, var det alldeles slut med krafterna. Se-
dan måste hon nästan ständigt ligga till sängs. Man försökte
med brunnsresor, med huskurer, med magnetism, men ingen-
ting hjälpte. Med vemodsfylld beundran var mannen vittne
till det änglalika tålamod, varmed hon bar sitt lidande.
Inom skaldekonsten har Oxenstierna vunnit sin berömmelse
såsom landskapsskildrare. På detta område är han Creutz'
och Gyllenborgs andlige arvtagare. Hans landskapsskildring
bottnar i en innerlig hemkänsla, i kärlek till detta Skenas,
dit han varje sommar vallfärdade för att återfinna sitt bättre
jag, för att friska upp sinnet efter ämbetsbestyren och bröd-
bekymren i huvudstaden. Stockholm var och förblev för
228 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
honom en förvisningsort med smutsiga gränder och »för-
giftig luft». Det är intrycken från barndomshemmets fagra
sörmländska natur, som gå igen i hans stora dikter »Dagens
stunder» och »Skördarne».
»Dagens stunder» är en diktcykel av fyra sånger, i
vilka skalden besjunger dygnets fyra tider: morgonen, mid-
dagen, aftonen och natten.
Högst står dikten »Natten» med sin melankoliska kyrko-
gårdsmystik och sin blida månskensstämning. Atterbom
förklarade också, att »denna gudasköna sång» var fullkom-
ligheten själv. För vår tids smak tynges dikten dock av
alldeles för mycket bilder, och det blir tröttande att höra
alla himmelens stjärnbilder räknas upp.
Liknande fel och förtjänster återfinner rhan i den stora
dikten »Skördarne». »Det är», säger Warburg, »liksom
om lantlivets egen ro och frid återspeglades i denna lugna,
breda skildring.» Man får följa lantbefolkningens liv från
höslättern till sädesskörden, vilken slutar med ett bond-
bröllop. Först får man vid slåttern se de vackra Ving-
åkersflickorna sköta räfsan, klädda i lätta lintyg eller, för
att tala med Oxenstierna:
»en öppnad slöja,
där vädret fläktar fritt att älskarns syn förnöja».
Sedan kommer höbärgningen, den gladaste dagen på hela
året, då man får åka i höskrinda och i den skumma logen
gantas med flickorna. Vid humleplockningen, Vingåkers
gamla specialitet, berätta gubbarne sagor för varandra, och
då är Oxenstierna alltid en intresserad åhörare.
Men man skall inte i »Skördarne» vänta sig någon reali-
stisk bild av svenskt lantliv; det är snarare en teckning av
bondfolkets liv, sådant det tedde sig »från herrgårdsrummens
fönster». Det vilar över denna diktning något av samma för-
tjusande onatur som över Creutz' herdedikt »Atis och Ca-
milla». Också kallar Oxenstierna i sin dikt Skenas' bönder
genomgående för »herdar», oavsett vad de ha för slags ar-
bete för sig. Oxenstierna följde sina lärofäder Creutz och
Gyllenborg i deras strävan att skapa en »hög stil», en stil
som skulle kunna ge ett värdigt uttryck åt en förfinad kul-
turs känslor och tankar. För en sådan smakriktning dugde
^iiMMlfiSiailiaililllllllllMllllilillllllMlllilM
Landsbyqdens enfald. Herdescen från 1700-tal.'t. Kopparstick^av AkVel.
230 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.
det icke med den folkliga stilens låga och vardagliga uttrycks-
sätt. Här hövdes det en utsökt »delicatesse» i formen såsom
uttryckssätt för »ädla och starka begrepp». Men följden av
dessa strävanden blev förkonstling och onatur med till-
krånglade omskrivningar. När Creutz skall skildra en me-
tande pojke, kan det naturligtvis inte gå av för mindre, än
att gossen »kastar ut en svekfull rev». Flötet blir för skalden
»ett flyktigt flarn, som på vågen dansar». Fisken får heta än
»fenesläktet», än »böljans son»; och inte duger det att tala
om metkroken, nej »mordekroken» måste det vara. Oxen-
stierna går ännu längre: han skriver »sin nästa bärgnings
hopp» i stället för utsädet, »tallens mogna skog, den yxor
sammanknyta», i stället för skeppet o. s. v. Ett så enkelt
ord som bada kan naturligtvis inte skalden använda. Nej
det blir att »svalka sommarns lågor i Najadernas famn».
Att läsa sådan poesi är bitvis som att gissa gåtor. Det nya
tungomålet framstår i all sin förkonstling i verser sådana som
dessa i dikten »Skördarne», där rågmejningen skildras:
»Det krökta stål, vars egg den täta växten skär,
fördelar luften själv, som vid dess viftning kvider,
och gnisslar mot den halm, vars torra strån det sprider.»
Verserna bli, anmärker en kritiker, lika onjutbara som den
gnisslande torra halm, de beskriva.
Men den Oxenstiernska diktens torka beror ej enbart på
dess inkrånglade och tungrodda bilder — orsaken ligger kanske
främst däri, att skalden går för långt i sin iver att beskriva
rent tekniska detaljer vid arbetet, olika växtslag o. d. och
därigenom blir tröttsam. Och att han faller för denna frestelse
beror på att han ville skriva ej blott en vacker utan också
en nyttig dikt, en s. k. lärodikt angående den närings-
gren, som ensam förmådde »göra sederna rena och låta dygden
födas hos folket». Hans beundran för fysiokraternas läror
går så långt, att han vill sätta dem på vers. Hans dikt blir
nära nog en versifierad handbok i åkerbruk. »Den gamle
åkermän», som uppträder under en matrast och passar på att
ge sina söner en lektion i jordbruk, är fruktansvärt tröttsam
att höra på. Han glömmer minsann inte bort någonting i sin
långa utredning. T. o. m. poesi om de modernaste gödslings-
metoderna måste läsaren andäktigt höra på.
JOHAN GABRIEL OXENSTIERNA. 231
Ännu svårare är det att härda ut med den kurs, skalden ger
i varukännedom. Vi få bland annat följa linets historia ända
till dess det »förbyts i spetsars nät och i ett flor försvinner».
Och inte blir det roligare, när man kommer till de långa och
lärda beskrivningarna av olika växtslag och frukter, vilka hota
att bitvis göra verket till ett formligt herbarium.
Mycket av vad som sålunda tynger ned dikten har till-
kommit vid de omarbetningar, som Oxenstierna lät den under-
gå på äldre dagar, då skaldeådran började torka ut. Det var då
en olycka, att han till smakråd fått Leopold, som knappt hade
sinne för något annat än »det undervisande» i dikten. Lika för-
vänd var Leopolds höga uppskattning av Oxenstiernas förfat-
tarskap såsom vältalare på prosa, ty faktiskt är, att Oxen-
stiernas naturliga uttrycksform som författare var versen.
Hans prosa är till sin fördel endast i dagbokens och brevens
okonstlade form. Men icke förty — när Oxenstierna författat
ett stort äreminne över Gustav III, skriver Leopold till
honom och citerar beundrande en fras, som — säger han —
»slog mig alldeles till jorden med glansen av sin skönhet».
Den är, bedyrar han, »vad jag i all min livstid läst sublimast».
Men så var det ju också till en excellens och greve, som Leo-
pold skrev den gången. Och naturligtvis måste Oxenstierna
svara med samma mynt. De två männens brevväxling blev
på det viset ett fullkomligt kuriosum av smicker och sirliga
komplimanger, vilka dock — det måste till Oxenstiernas
beröm erkännas — äro karakteristiska icke för honom utan
för Leopold.
Utan Leopolds ingripande skulle dock Oxenstiernas båda
stora dikter aldrig ha kommit ut i tryck under skaldens livs-
tid. Ty »Skördarnes skald» diktade icke för äran, blott
för sitt eget nöje och lät sina vackraste verk i årtionden vila
otryckta i portföljen.
Oxenstierna hade ej hunnit längre än till mitten av 40-
talet, när han började känna sig gammal; och många år gå
ej sedan, förrän han finner, att hans lyra är spräckt och utan
strängar. Sorg och bekymmer hade förkvävt hans diktnings
späda blomma, som behövde solsken och värme för att trivas.
232 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
År 1809 förlorade han sin älskade maka. Tre år senare gick
hans gamla mor bort, och sedan finner han ingen glädje mer
på Skenas. »Där är lika kalt och trist som överallt.» Nu kommo
också ålderdomskrämporna. De lade honom i graven vid
68 års ålder. Bouppteckningen visade en bedrövlig ställning,
och hans egendom måste gå under klubban.
Men som en dimbild försvinna livets många skröpligheter
inför det som äger bestående värde i skaldens livsgärning.
Och det är hans fina och försynta känsla för barndomshem-
met med dess minnen. Denna varma hemkänsla, denna
innerliga tro på barndomsminnenas goda makter har höjt
honom över tillvarons prosa, har hjälpt honom att bära
livets både stora sorger och små förtretligheter. Ur denna
dyrkan av hembygden har också deL bästa i hans diktning
sprungit fram.
»De lärda mödors patriark.»
Ex lyckligare, mera barnafrom människa än kungl. biblio-
tekarien Karl Kristofer Gjörwell har sällan trampat
denna syndiga jord. Han var frukten av en bister kri-
gares snedsprång med en klockardotter.^ Fadern, som adlades
under namnet Ehrensparre och slutade sina dagar såsom
överstelöjtnant, sörjde väl för sonens uppfostran, fast han
sedan fick tretton äkta barn att ta sig an. Den gamle krigaren
ville ha honom till soldat och gjorde »Jungfrupilten» redan
vid åtta års ålder till volontär, men — som den tillämnade
krigaren själv skriver — »den myckna skjutningen och det
bullersamma väsendet» passade hunom ej. Därför fick han
bli kammarsittare och läskarl.
De försök, han gjorde som bokförläggare, slogo icke lyckligt
ut i ekonomiskt avseende, ty han var en alldeles för stor
optimist för att duga till affärsman. Han måste göra konkurs.
Men han hade så mycket annat, som höjde honom över livets
^ Hon blev sedan bortgift med en sergeant vid Gjörwells fars kom-
pani, dog vid 91 års ålder och begrovs i Gjörwells familjegrav på
Solna kyrkogård.
»DE LÄRDA MÖDORS PATRIARK.» 233
vedervärdigheter, framför allt i sina vittra och lärda intressen.
Han följde under ett långt liv bokstavligen det gamla budet
»Ingen dag utan en linjel» Hans utgivna skrifter bilda ett
helt bibliotek för sig, och till dem kommo otryckta dagböcker
och brev i tusental. Det är egentligen dessa brev, som ha
bestående värde såsom tidsdokument från den småborgerliga,
ofta kälkborgerliga rococon. Tonen är allt igenom småtrevlig
men något känslosam och jollrande — egenskaper som gått
honom i blodet i och med pietistiska ungdomsintryck, und-
fångna under hans uppfostran hos »tvenne hederliga och
gudfruktiga fastrar».
Det är ingen imponerande personlighet, man kommer i
beröring med i den gamle bibliotekariens brev, men en ge-
nomharmonisk och lycklig människa, en som formligen ut-
strålar godhet och söndagsfrid omkring sig, en älskvärd
gammal farbror, som tar oss med sig och visar oss omkring i
sitt vackra hem och bland blommor och träd ute på lantgår-
den. Överallt förmår han skapa en stämning av idyll omkring
sig, och hela livet får i hans ögon en poetisk färgton över sig.
Tack vare de Gjörwellska breven kan man än i dag få en
intim inblick i den svenska medelklassens liv mot slutet av
1700-talet. Vi få, som Levertin säger, »vecka för vecka följa
familjekretsens öden, fröjder och sorger, krämpor och affärer,
stort och smått. Och detaljerna äro så noggranna, det hela
så levande Jivet självt, att man hör de skrivandes röster och
ser in i deras hem.»
År 1765 hade Gjörwell gift sig och fått en »dägelig, dygdig,
kvick och öm maka>, som skänkte honom en son och två
döttrar. Med tiden blev husfadern typen för en snäil och god
och mycket omständlig ganunal patriark. Han hade egent-
ligen aldrig passat att vara ung, och hans hemliv i den vackra
Djurgårdsstugan vid Kaptensudden, utanför stadens hank
och stör, fick ett skimmer av öm idyll över sig.
De flesta av den gustavianska tidens stockholmare hittade
vägen till det lyckliga hemmet på Kaptensudden. Särskilt
sökte sig tidens »känslofulla och sköna själar» gärna dit. Där
fanns också kvinnlig fägring och behag, som lockade. »Söta
mor» var glad och ungdomlig, och hennes täckhet och behag
hade gått i arv till de två döttrarna, vilka också blevo kring-
svärmade av friare.
234 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
Gjörwells äldsla dotter var en begåvad och hurtig flicka,
som skulle bli mor till Karl Jonas Ludvig Almqvist, vår
litteraturs egendomligaste konstnärs- och grubblarsinnc. Den
yngre dottern, Stava, var en vek och överspänd flicka, som
blev en av tidens mest bildade svenska kvinnor och ändå icke
alls verkade blästrumpa.
År 1791 trädde bägge döttrarna i brudstol. Därefter blev
Kaptensudden för enslig för de bägge gamla, och de flyttade
in i staden. Saknaden efter sina barn fyller GJörwell med
vänskapsförbindelser, som värma hans ännu i sjuttioårsåldern
ungdomliga hjärta. Ett av hans töryngringsmedcl var um-
gänget med naturen. »Stockholmsnej den var för honom en
herderoman, som han aldrig tröttnade att läsa och omläsa»,
säger Levertin. Så snart solen tittar fram en vinterdag,
vandrar han ut till Djurgården för att njuta av landskapet
och dess återspegling inom honom själv. Med tacksamhet
tänker han då »på all där åtnjuten lycksalighet och på den
som ännu kan mig där tilldelas», och ur överfullt hjärta går
en suck: »Gud bevare det kära, det vackra Stockholm!»
När våren kommer, börjar han göra utfärder utåt Manilla
och Saltsjön till gröna skogar och ängar, helst i sällskap med
en kär vän. Från dessa turer kommer han hem föryngrad
och med ny arbetskraft. De små naturbilder, han i sina brev
ger från dessa strövtåg, äro också pärlor av känslig skildrings-
konst. Vilket skimmer av den första vårdagen ligger ej i
rader som dessa: »Första vackra söndagen vandrar jag till
Djurgården för att där uppleta och plocka den späda blå-
eller vitsippan, som nu visar sig. De växa på höglänta skogs-
ängar, var solen mest kan verka, även i lundar vid källdrag
och rännilar. Vi skola söka detta årstidens första enkla offer.
Blomman är icke mycket lysande eller mångbiadig men vacker
och liknar oskulden.»
Men sekelskiftet kom med olycksmoln. Den yngre dotterns
man, som var en rik affärsman, gjorde konkurs, och därmeil
förlorade Gjörwell sitt ekonomiska stöd. Nu börja onda dagai"
med brödbekymmer och sorg för »den gamle daglönaren».
Ett ännu tyngre slag drabbade dock de gamla i och med den
äldsta dotterns sjukdom och frånfälle.
Efter detta börjar den gamle Gjörwell bli verkligt gammal.
Mer och mer drar han sig inom sin lilla värld, där hans käraste
»DE LÄRDA MÖDORS PATRIARK.» 235
förströelse är korrespondensen med den kvarlevande älsk-
lingsdottern Stava, vilken som ingen annan förstår den gamle.
In i det sista bevarar han ock en ungdomligt darrande känsla
för naturen. En dag känner han sig litet mjältsjuk, men i
naturen finner han läkedom. »Vet du, min lilla Stava», skriver
han, »jag skall säga dig i förtroende, att jag hade just en säll
afton: lugna sjön, solen nyss nedgången, västern klar och
ännu lysande, medan fullmånen steg upp i öster. Vart jag
vände mig, föllo trädens toppar mig i ögat mot den klara
himmeln; och vart menar du att jag då gick? — Mitt på
Rosendalsängen. Döm till mina känslor och med huru lång-
samma fjät jag vandrade över densamma förbi ekar och alar
till vägen utmed vår vik!»
En augustidag sätter sig den gamle på en båt, »som»,
— heter det i hans brev — »förde mig till glada stränder på
både Värmdön och Lidingön, där jag, nästan solo, hade ganska
roligt, njöt den vackra naturen för mina sinnen och det så
lycksaligande lugnet för mitt hjärta; hade isynnerhet en den
skönaste stund på ett ställe, som heter Bred vik, där landets
frukt skördades och det nya gräset efter sista regnet betäckte
alla fält. Och då vädret tillika var ganska varmt, njöt jag
således på en gång våren, sommaren och hösten. Döm till
min lycksalighet och huru ljuv denna känsla var för mitt
hjärta att vandra så tres-pastoralement^ med frid och oskuld
uti dessa parker, skild från stadens buller.»
Det är något rörande i denna den snart sjuttioårige mannens
tacksamhet över alla de glädjeämnen, han finner ut ur till-
varon. En enda blick på hans blomsterkruka eller blomfat
verkar som föryngrande på honom: »Jag känner mig strax
glad. Mitt ansikte föryngras, och ny livlighet rönes uti hela
mitt väsende.» Samma inverkan har musiken på honom:
»Ack! musik! musik! Huru förtjusar den hela min själ! —
Jag glömmer allt, hela livet, ja hela min varelse, då jag hör
den.» Gjörwell kunde verkligen, som han själv skriver vid
sextio års ålder, fägna sig åt »en glad, en samvetsglad ålder-
dom». Han kunde inte förstå, varför man nödvändigt skulle
bli gammal, ta på sig en vördnadsbjudande min och »gräma
sig över sina år och de onda tiderna», bara därför att man fått
' Riktigt som i en herdeidyll.
236 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
grått hår. »När gamla tröga kammarråd, kamrerare, skepps-
klarerare etc. etc. sätta sig på en källare och dricka sitt päron-
vin eller möda sin lekamen så långt, att de gå längre ut på
Malmen och tömma ett krus hembryggaredricka samt under
hela denna vederkvickelse ändå blott beräkna och sucka
över denna tidens vedermöda — som jag också finner icke
så särdeles lätt — så tager jag i stället en ung, glad och skämt-
sam gosse vid handen och vandrar uti en vacker park utmed
en vassrik och lugn strand, låter honom sjunga för mig en
glad visa, äter med honom en kallskål, en filbunke, ja väl
ock någon gång sätta vi oss i en båt för att ro antingen till
Vaxholmen och Hasseludden eller till Lovön och Svartsjö-
landet.» Sådant hör till »ålderdomens huskurer».
Hans ögon hade en tid varit svaga, tydligtvis av för mycket
ansträngning, och han hade måst anlägga glasögon. Men så
en dag vid 60-årsåldern hände honom, att han ville läsa något
mycket viktigt men icke hade glasögonen till hands. »Då»,
skriver han till sin dotter tio år senare, »tänkte jag: 'Jag ger
katten glasögonen och skall bjuda till att läsa ändå.' Och se,
jag läste ganska väl dem förutan, såg bättre med mitt eget
öga än med det lånta, och ifrån den stunden har jag icke haft
brillor på näsan utan sitter om sommaren mitt i solen och läser
fint tryck, vilket för trettio år sedan varit platt omöjligt,
om det ock gällt att frälsa mitt liv.»
Ännu år 1808 skildras den 77-årige gubben av en ung vän
som »idealet av en rar ålderdom». Men vid denna tid började
krafterna märkbart avtaga. På hösten 1809 skriver han till
Stava: »Din kärälskelige pappa börjar bli gammal. Han orkar
ej mera gå långt; har således hela denna sommar ej en enda
gång besökt varken Manilia, Brunnen, Rosendal eller Fiskar-
torpet, dessa hans så behageliga besökelseorter, ej en gång
mäktat vandra ut till det honom så kära Solna — en vall-
färd, som han dock förlidet år gjorde minst tre gånger. Och
att bestå sig en hyrvagn dit, därtill har hans kassa inga-
lunda råd.»
Ännu tre år var det dock den gamle beskärt att glädjas
åt detta livet. Den sista tiden levde han återigen ute på den
kära Kaptensudden, och här avled han lugnt och stilla vid
nära 81 års ålder. Graven hade inget skrämmande för den
fromme mannen, som under livstiden gärna besökte Solna
JOHAN TOBIAS SERGEL. 237
vackra kyrkogård, där han rett sig sin sista boning. Där kunde
han sitta långa stunder på en bänk och — som han skriver
till sin kära Stava — fägna sig åt »de bägge höga och vackra
lindar, som min son planterat, fröjdande mig över den skugga,
de en dag skola giva åt min aska och åt eder, allra käraste
barn, när I någon gång vallfärden till denna fristad och
strön en blomma på min grift». Efter ett sådant besök på
den stämningsfulla kyrkogården i vårgrönska skriver han till
sin dotter: »Jag var mycket rörd under hela denna vila och
vandring, samt undföll ej sällan en stilla och ljuv tår mitt öga
vid de så tillbörliga som högtidliga betraktelser, jag då gjorde.
Man må icke vara rädd för döden, blott undanbe sig de svårare
kroppsplågor och lidanden, som den gemenligen närmast före-
gå.» Och han fann det för tanken »ljuvligt att en gång få vila
ibland träden» och ej under ett kallt och tyngande kyrkogolv.
»Gjörwells känsloliv var», säger Levertin, »likt den fönster-
trädgård, som fanns i hans bibliotek, och vilken bland de
dammiga folianterna fröjdade och f ägnade hans sinne. Där
blommade hemlyckans trevna lackviol, där grönskade öm-
hetens ej ens i den djupaste vinter vissnande immorteller,
där böjde religiositetens Kristi bloddropp sina rromma,röda
kalkar.»
Litteratur: Otto Sylwan, En Stockholmskrönika ur C. G. Gjör-
wells brev 1757—1778. Haft. kr. 14: — ; inb. kr. 19: — .
Johan Tobias Sergel.
SERGEL, vår störste bildhuggare, »Sveriges förnämsta
konstnärssnille», var son till en tysk guldbroderare, som
tillsammans med sin hustru inflyttat till Stockholm på
1730-talet. Den unge Sergel slapp att dela svenska konst-
närers vanliga lott, umbäranden och nöd. Hans begåvning
togs i anspråk för arbetet på Stockholms slott, som under
mansåldrar var medelpunkten för konstnärlig verksamhet i
vårt land. Den unge slottsbildhuggaren tilldrog sig sr, dan
238 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
uppmärksamhet, att ständerna år 1767 gåvo honom ett an-
senhgt resestipendium, ocli så styrde lian Icosan till konstens
förlovade land, Italien. Han var då 27 år gammal.
I Italien hade man vid mitten av 1700-talet börjat utgräv-
ningar av Herculancum ocli Pompeji. Med det nyvaknade
Johan Tobias Sergel vid 18 års ålder. Målning av Pasch d. y.
intresset för grekisk och romersk konst levde forntiden åter
upp, och en ny renässans började, som skulle göra sitt
segertåg över Europa. Man började se med leda på rococons
»tillgjordhet» och förkonstling. Hur förnäm i sin enkelhet
var däremot ej skönheten i den grekisk-romerska konsten,
Sergel vid en flaska italienskt vin. Tecknad av konstnären själv i Rom
på 1770-talpt.
240
»DET LAG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
rumsinredningen, husgerådetl Här fann man ett nytt skön-
hetsideal, och så uppkom den enkla och värdiga men på
samma gång stela, rätliniga stil, som kallas empirestil,^
och som nådde sin höjdpunkt i början av 1800-talet. Det
var egentligen först då, som den hann till vårt land. Sergel
Faun. Marmorstatyett av Sergel.
blev nu inom konsten en av nyrenässansens största före-
gångsmän.
Vilken njutning för den unge skönhetsdyrkaren från det
konstfattiga Norden att få skåda den grekisk-romerska
konstens härliga skapelserl Ej underligt, att han i början
kände sig liksom yrvaken. Denna grekisk-romerska konst
Uttal: angpfr.
Amor och Psijche. Marmorstaty av Sergel.
16 —204364. G rimberg. Svenska folkets underbara öden. VII.
242 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
blev hans livs stora kärlek. Med den som förebild skapade
han själv skulpturverk, vilka gjorde honom till Europas
störste bildhuggare på sin tid.
I elva år fick han leva sig in i det glada, konstdyrkande livet
under söderns djupblå himmel. Efter tre års studier var han
färdig med det konstverk, som skulle ge honom rykte så-
som en av de allra främsta unga skulptörerna i Rom. Det
föreställer en faun i det ögonblick, då han vaknar till en ny
glad dag. Han sträcker på sig och vänder, belåtet grinande,
ansiktet mot det friska morgonljuset, medan ena handen
griper om druvklasen.
Sergels mest populära verk från hans italienska tid blev
dock statyn Amor och Psyke. Konstnären framställer
det ögonblick då deras kärlekslycka störts, genom att Psyke
av sin kvinnliga nyfikenhet lockats att bryta mot förbudet
att skåda den älskades anlete. Amor lyfter just vingarna
till flykt och ser med förebrående vemod på den älskade,
som ångestfullt knäfaller och ber honom stanna kvar.
Det blev icke med glädje, som Sergel år 1778 följde sin
konungs kallelse till ämbeten och hovtjänst uppe i den kalla,
grå Norden. Han fick visserligen stor lön, många och väl
betalta beställningar och levde som en rik man. Men till
gagn för hans konstnärskap var icke denna omplantering
i nordlig jordmån, just då konstnären stod i sin bästa ålder,
sjudande av verksamlietslust. »I Nordens kalla nejder»,
säger han, »frysa själarna likaväl som näsan och händerna.»
Han älskade för mycket sitt fosterland för att ej avböja ett
lysande anbud av kejsarinnan Katarina att bosätta sig i
Petersburg.
I sitt förnäma konstnärshem såg Sergel som gäster ej blott
Bellman och andra glada gossar utan också en mängd per-
soner ur stora världen. Själv hade han också något medfött
förnämt och imponerande i sitt väsen. Men i glada konstnärs-
kretsar slog han sig riktigt lös. Där kunde han vara spelande
kvick, humoristisk, ja burlesk ända till överdåd. Då var han
faunen, som icke värjde för någon grovkornighet, bara den
var kvick. Det var glada gossar, som efter kulinariska brag-
der bänkade sig vid bordet »med en bål bischoff framför sig,
stor som Röda havet, vari Farao drunknade. Den tömdes
tappert 5 ä 6 gånger.» Det var påfallande, att ej blott värden
JOHAN TOBIAS SERGEL.
243
Johan Tobias Sergel vid 56 års ålder. Målning av von Breda.
utan även så många bland gästerna voro goddagspiltar och
gurmander med »digra magar».
Men mellan de glada festerna kommo stunder av svartaste
melankoli och kroppshga krämpor, gikt och podager. Den
244 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
sjukdomen hade Sergel fått känning av redan vid några ocli
trettio års ålder. När plågorna och tungsinnet ansatte honom,
drog han sig tillbaka inom sig själv. Han var för finkänslig
för att vilja fördystra ens sina närmaste vänner med sin
skröplighet. I yngre dagar, när han bodde i Rom, brukade
han under sådana dystra perioder försvinna från kamrat-
kretsen. Det kunde då hända, att han reste ända till Florens
för att skingra sina sorger. Och icke förr än de gått över,
kom han tillbaka till sitt kära Rom. På äldre dagar stängde
han in sig och var under långa tider otillgänglig för världen.
Men bäst som alla trodde honom vara förlorad för livet,
levde han upp igen och gav glada middagar. Då skämtade
han tappert med sina många plågor. Då ritade han karika-
tyrer och avbildade podagern såsom en furie med ormar i
håret, som angriper hans fot, medan bakgrunden är fylld
av demoner.
År 1783 fick Sergel återse sitt kära Rom, nu i sällskap med
ingen mindre än konung Gustav själv, som han kallar »den
mest upplyste, den mest vänfaste monark, som jorden fram-
bragt». Ett par bekanta anekdoter berättas från den kung-
lige mecenatens och den store konstnärens vandringar bland
Roms konstskatter: vid åsynen av den berömda statyn
Endymion föll Sergel i sådan extas, att han glömde sin om-
givning och omedvetet ropade till monarken: »Ge mig en
pris snus!» Konungen, som annars var så nogräknad om eti-
ketten, efterkom leende konstnärens önskan.
Lika sympatisk ter sig Gustav III i anekdoten om hur
Sergel en dag, pustande under tyngden av sin mäktiga stoft-
hydda, blir så arg och uppgiven av en mödosam vandring
genom Titi thermer, att han smiter från alltsammans utan
att säga ett ord. När konungen märkte, vilken frihet konst-
nären tagit sig, sade han blott: »Jag kan icke vara ond på
Sergel, ty jag känner allt för väl, att man ej har så mycket
geni som han för bättre köp.»
Det största konstverk, Sergel åstadkom här hemma, var
den staty av Gustav III, som Stockholms borgerskap till
betygande av sin glädje och vördnad lät resa vid Skepps-
bron i Stockholm, den plats där konungen landsteg vid åter-
komsten från ryska kriget 1790. Hur levande verkar icke
JOHAN TOBIAS SERGEL.
245
Gustav III.s slaiij av Sergel.
denna staty, hur på en gång behagfull och majestätisk är
icke konungens hållning, där han, draperad i »den svenska
dräkten», räcker fredens olivkvist till sitt folk! Den står
246
»DET LAG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.»
som konstverk oöverträffad bland alla Sveriges historiska
statyer och har ej många jämlikar i hela världen. Det
är om denna stod Tegnér sjunger:
»Förunderliga makt, som konstnärn äger!
Se anden färdig så till strids som sångs,
en bild, som oss sin egen saga säger,
en levande gustaviad 1 brons.»
Statyn blev ej färdig till avtäckning förrän den 24 januari
1808, vid samma tid som Rysslands härar tågade mot Fin-
Augustin Ehrcnsvärds gravvård pä Sveaborg au Sergel.
lands gräns. Vid den högtidliga akten såg man alla Sveriges
landskapsfanor vaja mellan åskådarläktarna. Det var sista
gången, som de finska färgerna blandade sig med de svenska.
Många ögon tårades av rörelse.
Näst efter Gustav III:s staty i rangordning bland de ar-
beten, Sergel utförde här hemma, kommer utan tvivel grup-
pen Axel Oxenstierna och Historiens gudinna, var-
med Larchevéques^ Gustav Adolfsstaty i Stockholm är
dekorerad. Hur präktig, lugn och värdig är icke Oxen-
stiernas gestalt, hur ädelt faller icke draperiet, och hur vacker
' Sergels lärare.
Axcl Oxenslicma och Historiens gudinna. Grupp i brons av Ser«cJ.
248 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.')
är icke ställningen hos historiens gudinna! Man riktigt ser,
hur den store statsmannens ocli hans genius' tankar mötas i
samverkan: gudinnans blick vilar på mannens läppar, och
hans finger pekar på det blad, som hon skall fylla med vad
han berättar ur Sveriges stormaktssaga.
Sergel var icke gift, men med sin älskarinna, den levnads-
glada och bildsköna f. d. värdshusflickan »Anna Rella»,
■^
■i^
'?«i
#>' -Ä- 1' ^ fl, ,:i •
Ty ''■''* -^ " "i^^ /«**«A< /^^^' ,- ;,^.,
'.-; >';,^
Anna Rclla och lille Gustav Sergel omkring 1705. Teckning av Sergel.
som han kallade henne, hade han två barn, en son och en
dotter, vilka han adopterade och omfattade med stor öm-
het.
Men år 1796 låg Anna Rella på bår. Sergel var länge otröst-
1ig. Ännu sexton år efter hennes bortgång skriver han till
en vän: »Hennes minne skall vara mig kärt så länge jag lever,
JOHAN TOBIAS SERGEL. 249
och min djupa smärta kan endast tiden läka.» En glädje
för honom var det dock att jollra med de små barnen, och
han följde med stort intresse den lille gossens uppfostran.
Han blev glad, när han upptäckte konstnärliga anlag hos
honom, och planerade redan att en gång taga honom med
sig till Rom för att utbilda honom till konstnär. »Jag vet
ingen människa, som är mera oberoende än en konstnär, ty
jag själv är det, och jag hoppas, att min son skall följa
exemplet», skriver han. Men ynglingens håg låg åt att bli
lantbrukare, och det hade fadern heller ingenting emot. Med
tiden fick han ta hand om Sergels egendom Spånga i Sö-
dermanland. »Han är lycklig på sin torva, skall gifta sig,
få friska barn och njuta av livet i frid och hälsa», spådde
den gamle. Och han fick rätt.
Ett vackert vittnesbörd om vad som fanns på bottnen av
konstnärens njutningsglada temperament äro hans brev till
sonen, då denne tagit Spånga om hand. Han skriver, att
det skulle vara hans högsta glädje, innan han dör, att veta, att
hans son hade det bra, »ty, min käre Gustav, vi måste snart
lämna varandra för alltid, och jag önskar livlig.t att lämna efter
mig en lycklig varelse, som jag har givit livet. Allt beror
av dig, att älska dygden, att aldrig vika från hederns väg,
att tidigt lära dig att kuva farliga passioner, som förnedra
mannen. Om du kan bliva herre över dig själv, skall du leva
lycklig under denna vandring, som vi äro tvungna att göra
genom jordelivet.» Och det ligger mycken och bitter livser-
farenhet bakom de enkla orden: »Lev lycklig och var rädd
om din hälsa! Ingen vårdslösheti Hälsan är en för dyrbar
gåva för att slarva med. I henne ligger lyckan.»
Ett vackert drag är också den åldrande konstnärens om-
tanke om sina tvenne trotjänare. Han lägger sonen på hjärtat
att sörja för de bägge gamla, vilka, som han skriver, »med
trohet ha vårdat din fader och bästa vän under år av sjuk-
dom, då de ofta lidit av min oro och ombytlighet utan att
knota».
Johan Tobias Sergels skiftesrika levnad närmade sig nu
sitt slut. Han liknade sig själv vid »ett gammalt ur, vars
hjul äro nötta och sakna kuggar». År 1814 blevo plågoan-
darna honom övermäktiga och lade den 73-årige mannen
i graven
250 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR. >>
Litteratur: C. R. Nyblom, Johan Tobias Sergel; haft. kr. 1:50,
Georg Göthe, Johan Tobias Sergel; haft. kr. 10: — ,
Ludvig Looström, Johan Tobias Sergel; haft. kr.
12:—.
Harald Brising, Sergels konst. Haft. kr. 12: — ; inb.
kr. 15:—.
Carl David Moselius, Sergel och nyare Sergel-
litteratur (Nordisk tidskrift för år 1915).
Ernst E. Areen, Gustavianska konstnärsbrev; haft.
kr. 4:25.
DET MÖRKNAR
Kronobrännerierna.
SEDAN gammalt ansåg sig den svenska allmogen ha
»frihet» att bränna sin säd till brännvin. Brännvins-
pannan hörde med till det nödvändiga husgerådet i
var stuga. Denna husbehovsbränning, som den kallades,
kostade landet en mängd spannmål, som behövt användas
till föda. Men ännu värre var, att vårt folk höll på att
fördärvas genom dryckenskap. Redan länge hade tänkande
människor insett, att »Sverige», för att tala med Dalin, »lidit
mer skada av brännvinet än av krig och pest».
Ett talande vittnesbörd är följande berättelse av biskop
Rhyzelius i hans anteckningar om sitt leverne: ȁr 1723 den
7 februari dödde min förste son, allenast två dagar gammal
över sju månader. Hans amma, en hustru, som hemligen söp
brännevin, förgiftade barnet därmed, så att det trånade bort,
tills det dödde. Vilket sedan fanns vara sant, när hon ett
annat barn genom samma odygd hade så när om livet bragt.»
Detta är blott ett exempel bland tusentals fall.
För att nu minska superiet och på samma gång bereda
kronan nya inkomster rådde Liljencrants konungen att för-
bjuda husbehovsbränningen och i stället arrendera ut rätten
att bränna till förpaktare. Utsikten var lockande, och Gustav
tillsatte en kommission för att närmare utarbeta planen.
Den ledande kraften i kommissionen blev generalmajor
Georg Gustav Wrangel, en begåvad och idcrik man men
en tvetydig karaktär. I sin ungdom hade han tjänstgjort
som spion åt Hattarne på 1747 års oroliga riksdag. »Bränn-
vins-Wrangels» plan gick ut på att överlåta bränningen på ett
fåtal stora brännerier, vilket skulle medföra fördelen av spann-
målsbesparing i jämförelse med om man brände på flere mindre
brännerier.
254 DET MÖRKNAR,
Men då det visade sig omöjligt att finna tillräckligt många
förpaktare av brännvinsrätten, tillrådde Wrangel konungen att
låta kronan anlägga brännerierna och driva dem som sin
egen affär. Han lovade Gustav guld och gröna skogar, och
konungen lät övertala sig till den ödesdigra åtgärden att
anlägga kronobrännerier. I samband med kungörelsen där-
om påbjödos stränga straff mot all husbehovsbränning, och
bönderna ålades att överlämna sina bränningsredskap i
offentligt förvar eller avyttra dem till kronan. En särskild
direktion för kronobrännerierna tillsattes.
För att åstadkomma besparingar i anläggningskostnaderna
inreddes en del av kronans gamla slott till brännerier eller
spannmålsmagasiner. Visserligen föreskrevs, att de historiskt
märkvärdiga rummen icke skulle få lida någon skada. Men
det oaktat fick man efter en tid se den s. k. unionssalen i
Kalmar slott »med brännvinspipor ornerad och Gustav Adolfs
sängkammare, där ännu Dess säng stod kvar, fylld med spann-
mål, som väntade sin förvandling».
I maj 1776 strömmade brännvinsfloden från ett femtiotal
kronobrännerier ut över landet. »Den första kronosupen»
var inledningen till ett sorgligt skådespel. »Städernas gator
och landsvägarna voro fyllda av varelser, som genom en
förnedrande druckenhet sjunkit under djurets ståndpunkt»,
säger den ryktbare oppositionsmannen Adolf Ribbing. Krono-
betjäningen fick order att uppmana allmogen till att köpa
brännvin. Det ansågs rent av fosterländskt att berusa sig med
»kronobrännvin». Nya krogar växte ideligen upp, till och med
vid kyrkorna, där de höllos öppna både vid början av, un-
der och efter gudstjänsten, och krogskyltarna pryddes med
svenska riksvapnets tre kronor.
I Vallentuna nära Stockholm hade själve klockarfar ut-
skänkningsrätt »under förebärande av patriotism, så att
bonddrängen knappast hunnit till kyrkan, förrän han tog
sig en sup kronobrännvin». Det fanns tolv krogar i sock-
nen, varför »ingen fick gagn av sin dräng om måndagen,
ty den behövde han att sova ruset av sig». Men ändå . . !
När ett kronobränneri anlades strax vid Uppsala hälsobrunn,
tågade hela societeten, anförd av brunnsläkaren och dompro-
sten, dit och invigde det med en fest, som överflödade av hyll-
ninestal och äredikter till konungen.
KRONOBRÄNNERIERNA. 255
Men den snillrike Karl August Ehrensvärd liknade detta
sätt att bota rikets finanser vid att »ge en sjuk hans eget av-
tappade blod att dricka».
Bönderna kunde nu alls icke förstå, varför de inte skulle
få bränna sin egen spannmål. Därför brände de i smyg. Så
kom länsman på husvisitation, lade beslag på brännvinsred-
skapen eller förstörde dem, och sedan blev det rättegång
med fängelsestraff eller stränga böter. Då rotade sig bön-
derna tillsammans i stora hopar och brände på undangömda
ställen i skogarna. Vågade sig kronobetjäningen dit, så blev
det blodiga slagsmål, som kunde kosta människoliv. Allmogen
började i kronobrännerierna se en fiende, mot vilken snart sagt
alla vapen vore tillåtna, t. o. m. våld och mened. I somliga
trakter utarmades befolkningen av böterna för olovlig brän-
ning. På andra håll, såsom i Halland, betalade bönderna en
viss avgift till kronans uppsyningsman för att få smygbränna
i fred. Visserligen gjordes även där ett och annat beslag, men
mest för syns skull. I Östergötland och Kalmar län svarade
kronobetjänte på justitiekanslerens tilltal för deras slapphet,,
att de visst inte ville riskera armar och ben på-att göra beslag.
Ja det förekom på vissa ställen, alt kronobetjäningen själv
ogenerat idkade den olagliga hanteringen. — På Eckerön,.
i huvudstadens omedelbara grannskap, voro åtta pannor i
gång, och betydliga brännvinsförråd insmugglades därifrån
var vecka till Stockholm.
Till följd av den florerande lönnbränningen gick avsätt-
ningen från kronobrännerierna mångenstädes trögt, och stora
lager av brännvin hopade sig i magasinerna. Det hjälpte
icke mycket, att bränneridirektionen genom cirkulär in-
skärpte vikten av att man vid kronobrännerierna tillverkade
sådan vara, att allmänheten ej hade något att klaga på dess
godhet och styrka. Till den ändan skulle vederbörande vid-
taga alla behövliga åtgärder för att brännvinet måtte hålla
»fulla sex graders styrka vid tjugu graders termometervärma
samt i övrigt är gott, klart och rensmakande».
Resultatet av kronobrännerierna hade blivit alltigenom
fördärvbringande. En mängd förut hederliga människor
hade förvandlats lill lagbrytare, och i stället för att ge kronan,
guld medförde de i längden stora förluster. Anläggningskost-
naderna hade gått till tre gånger så mycket som beräknats., tili
25G DET MÖRKNAR.
stor del beroende på bränneridirektionens många misstag
och opraktiska åtgärder. När man t. ex. anlade ett bränneri
i Karlskrona, hade man icke tänkt på att där var så ont om
rent sötvatten, att denna nödvändiga vara måste hämtas
från Lyckeby. Till på köpet hade man för anläggningen in-
köpt en tomt med en vacker trädgård, den enda i hela staden,
och träden hade man huggit ned! De stora brännerierna ledde
också till ett förskräckligt utödande av skogarna runt om-
kring, medan bönderna till sin husbehovsbränning kunnat
reda sig med vindfällen, kvistar och ris.
På 1778 års riksdag höjdes från böndernas sida ett rama-
skri mot kronobrännerierna. »Tag hellre bort allt bruk av
brännvin, alla krogar och lagerställen, än att arbetsfolket
där skall fördärvas!» heter det i en skrivelse. »Annars får
Eders Maj:t ett både till kropp och själ, till förstånd, sinne och
seder fördärvat folk att regera över.» I motsats därtill lov-
prisades husbehovsbränningen, såsom tjänande endast till
att uppmuntra och förfriska allmogen: »Förunna arbetaren»,
heter det, »vad Gud och naturen unna! Annars tröttna och
uppgivas vi, våra barn och tjänstefolk under ett arbete,
som, utan någon förfriskning, ofta förefaller nästan alldeles
odrägligt.»
Regeringens svar blev nya tvångsåtgärder och skärpta
straffbestämmelser. År 1780 gjorde sig bränneridirektionen
ytterligare impopulär genom ett påhitt, att Kungl. Maj:t
skulle låta sönderslå alla de bränneriredskap, som laglydiga
medborgare i enlighet med konungens påbud överlämnat till
kronobetjäningen, och som nu förvarades vid sockenkyrkorna.
Genom en dylik åtgärd ville vederbörande förhindra, att
dessa redskap skulle kunna användas vidare.
Dittills hade konungen alltid avböjt förslaget under fram-
hållande av att det gjorde intrång på den enskilda ägande-
rätten, men nu gav han med sig. För att då ej komma i strid
med sina förra uttalanden och lättare kunna återkalla påbudet,
ifall missnöjet bleve för starkt, tillgrep han den osympatiska
utvägen att begagna sig av att han själv befann sig på utrikes
resa och befallde rådet att i sitt namn utfärda en dylik för-
ordning. Konceptet därtill lät han själv uppsätta och över-
sända till rådkammaren, daterat Stockholm »under Hans
Maj:ts vår allernådigste konungs och herres frånvaro».
Redskap för hiisbehovsbränning. Längst ned Ull vänster en potatis-
kvarn, i vilken potatisen krossades. I nischen står själva brännvins-
pannan av koppar, från vars »hatt> två smala kopparrör leda ned genom
det stora kylkaret i mitten, vilket fylldes med kallt vatten. Genom
rören droppade brännvinet ned i kopparkittela längst ni?d till höger.
17 — 204364. Grlmberg, Svenska folkets underbard öden. VII.
258 DET MÖRKNAR.
Konungen hade även den avsikten därmed, att »missnöjet
skulle falla på herrarne», såsom han helt öppenhjärtigt
yttrade sig i ett brev till Schröderheim. Han unnade »gub-
barne att också bita på det sura äpplet». Och om det sedan
bleve några oroligheter, kunde konimgen lättare avhjälpa
klagomålen utan att blottställa sin egen myndighet, ja rent
av vinna popularitet därigenom såsom »ett tecken av min
späka regering». Det var varken första eller sista gången,
Gustav III drev dylikt dubbelspel.
Allmogens känslor, då den såg sin dyrt förvärvade egendom,
de kära brännvinspannorna, sönderslås av kronobetjäningen,
skildrar rikshistoriografen Anders Schönberg i ett brev från sin
bygd, Österfärnebo i Gävleborgs län, den 14 november 1780
sålunda: »Jag hade aldrig sett mina socknebor så i förtvivlan
som vid detta tillfället. Egendomsrätten var deras första
reflexion. En gick så långt, att han sade mig, att de svurit
konungen trohet mot Dess försäkran att skydda dem och
deras egendom.»
Vid samma tid hade bränneridirektionen infört en annan
ytterst förhatlig åtgärd, nämligen regelbundna husvisitatio-
ner av kronofogdar, landsfiskaler och länsmän. Länsmännen
skulle, åtföljda av andra kronobetjänte samt hantlangare,
varannan till var femte vecka anställa visitationer i sina
distrikt. Dessa husvisitationer voro en tid en verklig lands-
plåga. Kronobetjänte drogo omkring från gård till gård
och utövade på sina ställen formligt skräckvälde. De egga-
des på en gång av sina förmäns befallningar och av den ut-
fästa penningbelöningen för beslagtagna brännvinsredskap.
Justitiekanslern berättar själv från Dalanie, att man vid
beslagen använde som hantlangare »en hop liderligt folk»,
som under denna förevändning for fram som rövare, bröt
sig in i husen, öppnade skåp, dörrar och kistor o. s. v. Schön-
berg målar i starka färger deras framfart i hans bygd: »Natte-
tid eller ända till midnatten, då mycket folk redan låg i bästa
sömnen, kommo de till gårdarna men funno dock ingenting,
utom på ett par ställen. Men förskräckelsen i alla oskyl-
diga gårdar blev oändlig; hustrur dånade, människor vand-
lades från friska och nyttiga medborgare till sjuka och ömke-
liga hjon. Mänskligheten ryste vid sådana nattbesök hos oskyl-
digt folk. Det var ej bättre efteråt att se folkhopen, uppretad
KRONOBRÄNNERIERNA. 259
nyss förut genom de i förvar tagna pannornas sönderslående,
nu alldeles försättas snart sagt i raseri. Lyckligtvis gingo visi-
tatörerna i nattkvarter, innan hopen hunnit än mera skockas.»
Men ibland gick det illa för beslagarne. På sina ställen kom
det till formliga bataljer mellan dem och bönderna. År 1782
blevo tio beslagare på Vänsjö gästgivargård i Västmanland
överfallna av en förbittrad folkskara, som misshandlade dem,
så att fyra av dem avledo. Det blev en långvarig rättegång,
som slutade med fängelsestraff, spöslitning och böter.
Så hade man fått besanna riktigheten av Höpkens förut-
sägelse i rådet, att om verkligen brännvinsförordningarna
skulle i sin stränghet tillämpas, så komme, till följd av all-
mogens kärlek till brännvinet, »halva riket att bli brottsligt,
och straffet skulle antingen degradera nationens karaktär eller
ock göra henne upprorisk».
I Kalmar län, där lönnbränningen tycks ha varit mest in-
rotad, men där också landshövdingen for fram alldeles för
hårdhänt och även godtyckligt, blev jäsningen bland bönderna
så stark, att den hotade att övergå till allmänt uppror. Det
förmäldes därifrån, att den gamle ränksmidaren Pechlin,
som bodde på orten, börjat fiska i grumligt vatten och upp-
trätt som böndernas sakförare.
Alltsedan han sluppit ut ur arresten efter Gustav III:s
statsvälvning hade han hållit sig stilla, men ryska sändebudet
hade då och då ihågkommit honom med penningar. Nu kunde
han glädja ryska legationen med att missnöjet mot konungens
brännvinspolitik höll på att växa sig så starkt, att man kunde
hoppas på en revolution. Han blåste också under missnöjet,
så mycket han förmådde. Hemma på sitt gods var han en
sådan despot mot sina underhavande, att dessa försökte be-
fria sig från honom genom att skjuta ned honom, men annars
uppträdde han som allmogens beskyddare mot kronans ämbets-
män. Då vai' han så rörande välvillig och så »gemen» så. Han
beklagade de stackars bönderna, höll sammanträden med dem
och hjälpte dem att stämma en länsman, som gjort sig inner-
ligt hatad. Vilket nu i och för sig var en god gärning, eftersom
länsmannen var en stor lymmel, han också, en sådan där, som
först lockat bönderna till lönnbränning och insövt dem i sä-
kerhet för att sedan plötsligt falla över dem med beslag. För
den bålde generalen var länsmannens skurkaktiga uppträ-
'260 DET MÖRKNAR.
dande dock i grund och botten synnerligen välkommet, ty
det gav honom ett ypperhgt agitationsämne. Han uppträdde
inför rätta i full generalsuniform, omgiven av en stor hop
bönder, och avgav ett vidlyftigt anförande, i vilket han ut-
målade kronobetjäningens självsvåld och allmogens lidanden
i brännvinssaken, därvid ej förglömmande att förgylla upp
sitt eget nit för de förtrycktas bästa. Det var något, som slog
an på den församlade tingsmenigheten, må man tro.
Det lät nu så hotfullt från denna landsända, att konungen
beslöt sig för att själv göra ett besök där på sommaren 1781.
När han kom till Skillingarums tingsställe i länets nordligaste
del, var allmogen från de kringliggande tre häraden försam-
lad och anropade sin konungs nåd. Brännvinsböterna för dessa
härad uppgingo nu till 80,000 daler s. m., och om icke straffet
mildrades, måste bönderna nästan mangrant gå från sina
gårdar. Konungen tilltalade folket allvarligt men tillika
nådigt och lovade, att böterna skulle få avpassas efter vars
och ens förmögenhet och fördelas på sex år. Det behövdes ej
mer för att vända missnöjet i tacksamhet och slå Pechlin
ur brädet. När generalen lämnade tingsstället, följdes han
av glåpord och avskedshälsningar, som ej andades någon rätt
tacksamhet. Ulrik Scheffer lyckönskade konungen till den
minnesvärda »segern vid Skillingarum»: liksom Cesar kom han,
såg och segrade. Segern blev ännu fullständigare, sedan
konungen befriat länets inbyggare från deras despotiske
landshövding.
När detta skedde, hade Gustav redan offrat den man, vilken
allmänna meningen med skäl utpekat såsom brännvins-
direktionens onda genius. Konungen gjorde offret med lätt
hjärta, ty »brännvins-Wrangel» hade rätt länge varit illa
anskriven även hos honom. Inte nog med de falska förespeg-
lingar, han ideligen gjort konungen; han hade också lagt i
dagen både anspråksfullhet och andra osympatiska egenskaper.
Åtgärden med husvisitationerna och brännvinspannornas
förstöring hade rågat hans syndamått. När han äntligen
förstod, att konungen var missnöjd med honom, lär han själv
ha begärt avsked, och det blev genast beviljat. Det hade
Wrangel dock aldrig kunnat tänka sig — till den grad oum-
bärlig ansåg han sig vara. Han hade blott koketterat med
sin anhållan.
NUMMERLOTTERIET. 261
Från och med år 1781 var brännvinsdirektionen fri från
sin onde tillskyndare, och Liljencrants blev dess chef. Det
märlvtes också på den hovsammare ledningen av det hela.
Men vid det laget hade kronobrännerierna kostat konungen
hans folkgunst.
Nummerlotteriet.
ETT annat träd på mycket mer ont än gott, som veder-
börande inplanterade i svensk jord för att skörda eko-
nomiska frukter, var ett nummerlotteri efter ge-
nuesiskt mönster. Det räknade sin tillkomst från 1773. Un-
der de fjorton år, som det var i verksamhet, omsattes en
summa av nära 3 '/2 millioner riksdaler, varav kronan fick
något över en fjärdedel i behållning.
Vid varje dragning gingo dessutom 500 dal er s. m. till
fördelning mellan fem giftasvuxna allmogeflickor »till upp-
muntran för giftermål och folkmängdens ökande». På det
viset slog man llere flugor i en smäll.
Det var dock en onaturligt stark åderlåtning av det fattiga
svenska folket, och i fråga om de vinster, som tillföllo några
få, besannade sig alltför ofta det gamla ordstävet: »Lätt
fånget, lätt förgånget.» Folk levde som i ett rus av onaturligt
spända förhoppningar. Tusentals människor drogos från sitt
arbete och sina plikter och invaggade sig i drömmar om hastigt
vunna rikedomar. Alla samhällsklasser rycktes med i virveln.
Vidskepelse och charlatanen drevo sitt spel med drömmar och
tecken, nummerpunktering och annat skrock. Men höga
vederbörande försvarade lotteriet därmed, att det befordrade
jämlikhet, ity att det öppnade en utväg även för den fattige
att bjuda lyckan handen och vinna rikedom.
Amiral Tersmeden berättar — till den kraft och verkan
det hava kan — , att han ett tag hade lotteriet så starkt i
tankarna, att han i drömmen ideligen fantiserade om fem
nummer. Som det skulle vara dragning om några dagar,
skickade han en tjänare att köpa lottsedlar med dessa nummer,
och när dragningslistan kom, kunde han glädja sig åt att ha
vunnit på tre av numren en summa av sammanlagt 1,992
riksdaler.
262 DET MÖRKNAR.
Pastoratshandel och annan styggelse
inom kyrkan.
NÅGOT som också kastar en mörk skugga över Gustav
III:s regering är de överhandtagande missbruken vid
ämbetens bortgivande. Andan inom officerskåren höll
på att fördärvas genom ackord väsendet, som alltjämt florerade
under konungens hägn, trots att han officiellt förbjudit det,
samt hans förkärlek för adelsmän vid militära befordringar.
Och den godtyckhghet, varmed han handhade befordringsvä-
sendet, sträckte sig från de militära tjänsterna till alla grenar
av rikets styrelse. Den principen, att vissa regementen skulle
vara adeln förbehållna, började tillämpas även för några av de
civila verken, t. ex. kanslikollegium. De vanliga befordrings-
grunderna överträddes ej sällan, när det gällde adelsmän,
såsom då en överstelöjtnant Ehrenmalm och en gardeskapten
greve Oxenstierna blevo utnämnda till — hovrättsråd.
Även inom kyrkan såg konungen gärna adelsmän på de
högre platserna och uppmuntrade unga ädlingar till teologiska
studier. Den unge greve von Schwerin hade blott 24 levnads-
år och 2 prästår, när han fick Sala pastorat. Allra egendom-
ligast är dock fallet med löjtnanten och hovjunkaren fri-
herre Taube, som plötsligt tog avsked ur krigstjänsten och
året därefter var mogen för utnämning till hovpredikant,
innan han ännu avlagt prästexamen. När han undergått
den, blev han snart pastor primarius, vid 35 års ålder. Fersen
gör om denna befordran den kostliga reflexionen, att som
Taube »på fyra år avancerat från infanterilöjtnant vid Väst-
manlands regemente till kyrkans främsta värdighet, betviv-
lade man, att han själv så noga kände den religions läror,
vars uniform(!) han bar». Taube var dock en mycket studerad
och kunnig man med »ett modest och beskedeligt uppförande,
alldeles skilt från denna tidens unge militärer», säger Tersme-
den. Men Gustav Johan Ehrensvärd säger: »Detta exempel
lärer även uppmuntra andre härtill, och den torde bliva en
rik, artig och nyttig biskop, som varit en oskickelig hov-
junkare eller en fattig, bortglömd och vanlig lantofficerare.»
PASTORATSHANDEL OCH ANNAN STYGGELSE INOM KYRKAN. 263
Högst i gunst bland de hovpredikanter, som konungen
gjort till stiftschefer, stod biskop Wingård i Göteborg.
Han belönades med två stycken prebendeförsamlingar och
dessutom med domprostbefattningen i Göteborg. Det sätt,
varpå han fick detta ämbete, var en fullständig skandal.
Först inblandade sig konungen själv i valet genom en re-
kommendation för Wingård i form av ett brev från
Schröderheim till stadens politieborgmästare. På själva
valdagen blev Hans högvördighets kandidatur varmt för-
ordad både av borgmästaren, vilken satt såsom ordförande,
och av landshövdingen. På ordförandens fråga, om försam-
lingen ville förena sig om att välja biskop Wingård till dom-
prost, svarades enligt protokollet »med ett högt 'ja'». Men
enligt oppositionens uppgift skall detta ja ha kommit endast
från det fåtal trogna, som satt i koret, medan den stora menig-
heten, som satt kringspridd i kyrkbänkarna, ej kunnat höra,
varom fråga var, och därför ingenting svarat. Men så snart
församlingen fått klart för sig, vad borgmästarens fråga
gällde, hade man från det hållet yrkat på omröstning. Borg-
mästaren höll emellertid på, att församlingen redan uttalat
sin mening, och förklarade, att någon omröstning ej var av
nöden. Varpå magistraten ögonblickligen avtågade utan att
ens tillkännage resultatet av »valet».
Dagarna därefter inkommo skriftliga protester mot det
olagliga förfarandet, men kyrkorådet skyndade sig att komma
före hos Hans Maj:t med sitt »valresultat» och protokoll
över valet. Och knappt hade dessa papper anlänt till huvud-
staden, förrän ärendet blev föredraget i konseljen, alltså
långt innan besvärstiden utgått. Kungl. Maj:t lät utfärda
tullmakt för Wingård och uppdrog åt landshövdingen att
tillkännagiva för församlingens ledamöter det nådiga väl-
behag, varmed han ansett deras val. Sedan fullmakten bli-
vit utfärdad, förklarade höga vederbörande, att intet avse-
ende kunde fästas vid några besvär.
Det berättas, att när en annan församling i stiftet skulle
välja klockare, föreslogs att erbjuda även den befattningen
åt biskop Wingård!
Ett högst betänkligt oskick inom befordringsväsendet var,
att en del av de ämbetsmän i konungens kansli, som hade att
264 DET MÖRKNAR.
föredraga ämbetsutnämningar, missbrukade sin ställning till
att beskatta de sökande eller togo mutor av dem. Värst
beryktad i det hänseendet var den glade och jovialiske Schrö-
derheim för det sätt, varpå han drev den s. k. pastorats-
handeln. Men skulden därför delar Schröderheim med ko-
nungen. Icke som om det skulle ligga någon sanning i den
beskyllningen från Gustavs värste belackare, att han skulle
ha smutsat sig med att dela vinsten av denna hantering med
sin gunstling — ingen anledning finns att misstänka något
så fult. Men så till vida var konungen medskyldig, som han
ofta för att hjälpa en fattig page eller någon annan gunstling
ur penningknipa gav honom rätten att ge bort ett visst pa-
storat till lämplig person — den lämpligaste blev naturligt-
vis den högstbjudande. Det belopp, denne gav för fullmakten,
delades nu mellan Schröderheim och den som av konungen
fått pastoratet på hand. För ett första klassens pastorat
kunde det bli ända upp till 4,500 rdr., d. v. s. 18,000 kr.
En som icke aktade för rov att med Schröderheim dela
inkomsterna av pastoratshandeln var kungagunstlingen
Armfelt. Han vidgår det också villigt i sina självbiografiska
anteckningar. Med sin vanliga glada öppenhjärtighet gjorde
han ej heller inför allmänheten någon hemlighet av denna
inkomstkälla. Hedvig Charlotta berättar, att Armfelt en gång,
när han var iklädd sin teaterskrud, helt oförbehållsamt yttrade:
»Det jag bär på mig hai* jag plundrat den och den prästen på.»
I riksarkivet finns en brevväxling, som utgör ett vackert
bidrag till kapitlet om pastoratshandeln. Det är en kommini-
ster i Norrköping, som söker Östra Eneby pastorat och därför
vänder sig till Armfelt med bön om den mäktige gunstlingens
förord hos Hans Maj:t. Svaret är äkta Armfeltskt: »Jag har
fått tvenne brev av Er, min kära prästfar. Ingen vill hellre
hjälpa folk än jag. Allt vad i min makt står på rekommenda-
tions sida skall jag göra; men adressera Er^ till den stora Över-
steprästen- och förgyll suppliken^! Han kan ensammen ut-
rätta mycket mer än hela kungliga hovstaten sammantagen.
Farväl! Tro att Era små och fattiga omständigheter rör mig
mycket mer än alla Era offerter* av tjänster och erkänsla!
Armfelt.»
* Vänd Er. — ^ Elis Schröderheim. — ^ Ansökon, böneskriften. —
■• Anbud.
PASTORATSH ANDEL OCH ANNAN STYGGELSE INOM KYRKAN. 265
Komministern vände sig nu genom sitt ombud i Stoclcholm,
advokatfiskal Bergström, till Schröderheim, åt vilken Berg-
ström i kraft av ett brev från den sökande gav »anledning att
vänta någon present för vad som redan är gjort» — ett löfte
som prästen på Bergströms förslag infriade med 100 riks-
daler banko.
Emellertid lyckades Bergström snoka reda på att en f. d.
hovpage, en löjtnant Flach, fått rätten att tillsätta kyrko-
herdebefattningen. »Jag känner», skriver Bergström till
sin klient, »icke denne Flach mera än till namn och rykte,
men jag har redan utsatt folk på flere håll på honom och
låtit bedja honom att ej engagera sig, innan jag på en med-
sökandes vägnar finge tala vid honom. Befinnes denna till-
ställning äga grund, så förfalla alla våra avtal med B. A:lt^
och statssekreteraren Schröderheim, och denne blir vår man.
Imellertid till dess jag hinner bana mig väg till hans person-
hga bekantskap, väntar jag mig av Min Herre ett ostensibelt
brev", vari utsattes, huru långt M. H. i ett för allt vill uti
denna sak gå och utfästa sig. Vad som till statssekreteraren
är givet torde ändå ej vara att räkna på, men den andra
summan, varpå M. H. har sedel'', bör rätteligen återfordras,
då ingenting därföre är uträttat.»
Men sedan fick Bergström kännedom om att Flach redan
erhållit ett anbud, som han accepterat. Han sades t. o. m. ha
fått halva summan i handpengar — vilket dock ej hindrade
Bergström från att fundera på att överbjuda sin klients
medsökande med ända till 1,000 plåtar. Det måtte emellertid
inte ha lyckats, ty komministern i Norrköping gick miste
om pastoratet.
Ännu förvaras i riksarkivet en skuldsedel, så lydande :
»En månad efter sedan Kongl. Maj:ts fullmakt på Lindesbergs
pastorat i Västerås' stift blivit utfärdad för mig, undertecknad,
betalar jag till denne sedels innehavare ettusende riksdaler
specie, som härmed försäkras. Stockholm den 9 januari
1792.
Reinh. Wilh. Richman.»
* Baron Annfelt. — ^ Ett brev, som kunde vid behov uppvisas.
^ Skvildsedel.
266 DET MÖRKNAR.
Genom dylikt ovärdigt schaclvrande ledo både konunga-
maktens och kyrkans anseende obotlig skada. Tänk, vilket upp-
byggligt intryck det skulle göra, när folk, som fått ett pastorat
på hand, icke hade mer heder i sig än att taga pengar av två
sökande, såsom skedde när kyrkoherdebefattningen i Hede-
mora blev ledig. Vederbörande aktade då icke för rov att
taga emot 4,000 rdr av en sökande men sedan ge pastoratet
åt en som betalade 4,500. Man fick då se den bedragne stac-
karen springa omkring överallt och visa Kungl. Maj:ts skrift-
liga löfte om sysslan, »ropande efter sina 4,000 rdr», för vilka
han ej hade annan säkerhet än detta papper.
Ett uttryck för vad vanligt hederligt folk tyckte och tänkte
var en donation av 700 rdr, som en anonym person gjorde
till Patriotiska sällskapet för att sätta en fattig men redlig
prästman i tillfälle att skaffa sig ett pastorat. För en sådan
mans räkning skulle pengarna inbetalas till »statssekreteraren,
som säljer prästsysslorna». Den okände givaren skrev, att
det skar honom i hjärtat att se präster genom intriger eller
penningar »tillvingla sig» pastorat för att sedan hos sina åhö-
rare »predika Gud och verka satan», d. v. s. »klippa sina får»
för att kunna betala ackordsummor och andras hovskulder.
Alla skandaler inom det kyrkliga befattningsväsendet
skulle dock ha överträffats, ifall den tanke gått i fullbordan,
som konungen ett ögonblick synes ha hyst, att göra pastorats-
handelns huvudman, den glade skämtaren och världsmannen
Schröderheim, till — Svea rikes ärkebiskop eller åtminstone
koadjutor^ åt den gamle ärkebiskop Mennander. Åtföljd
av Schröderheim gjorde konungen en resa till Uppsala och
kände sig för hos ärkebiskopen och andra. Men resultatet
av besöket synes ej ha blivit gynnsamt, ty sedan hördes aldrig
något vidare av om den planen.
Svenska folket hade länge lidit under riksdagspartiernas
missbruk av statens ämbeten till partibelöningar. Men knappt
hade man blivit befriad från partiernas godtycke, förrän
ämbetsutnämningarna blevo beroende av ett ej mindre för-
därvligt kungligt godtycke och av ovärdiga kungagunstlingar.
' Medhjälpare.
I NÖJENAS VIRVEL. 267
I nöjenas virvel.
DE skuggsidor, som vidlådde Gustav III:s styrelse, hade
till stor del sin grund i konungens egen personlighet. I
början av hans regering hade hans veka natur stålsatts
av farorna, som hotade Sverige vid hans tronbestigning. I
känslan av situationens allvar hade han varit genomträngd
av en stark pliktkänsla. Men med tiden, när faran tycktes
överstånden, framträdde konungens sämre sidor, den njut-
ningslystnad och fåfänga, som grodde inom honom. »Nöjet
tycktes ständigt galoppera framför honom och han skynda
sig att kvarhålla det, som alltid flyr», yttrar så betecknande
Gustav Johan Ehrensvärd. Det vilar något jäktande, fridlöst
över nästan hela Gustavs liv. »Hur ofta», säger en forskare i
Gustav III:s historia, »fattas man icke av ett slags medlidande
vid åsynen av de många små guldkantade, vanligen till Arm-
felt ställda biljetterna, i brådskan endast daterade med ett
'ce jeudi å minuit' ^ och vilkas avslutning, ' Je tombe de som-
meil'^, bär syn för sägen, genom att raderna slutligen gå på
diagonalen av papperet och vax blivit utspillt här och där!
Det är, som såge man framför sig en stackars uttröttad
människa, som avlas att fylla sitt liv till brädden men hela
dagen på audienser och courer jäktas av själviakttagelsens
ande — en man, som aldrig lyckats skapa ett hem att vila
ut i, endast ett Versailles i västficksformat.»
Sin närmaste omgivning tröttade konungen alldeles ut
med de ideliga repetitionerna till tragedier, komedier, tornér-
spel, karuseller och allt vad de hette, dessa olika slags hov-
fester. Tidtals körde han upp hovet redan kl. 4 på morgonen
för att repetera, och sedan kunde det fortgå, med avbrott
endast för måltiderna, ända till aftonen.
Det oroliga, jäktande draget i Gustavs personlighet visade
sig också i hans sätt att färdas fram genom landet. Alltid
hade han bråttom, aldrig kunde det gå fort nog undan. Det
blev ett ordstäv, att han for fram som kung Jehu. Vägen
^ Torsdag vid midnatt. — ^ Jag är så sömnig, att jag håller på
att digna ned.
268 DET MÖRKNAR.
mellan Stockholm och Gripsholm, som var 7 mil, brukade han
tillryggalägga på 4 timmar, då det var slädföre. Resor på
16 mil kunde han göra på 8 timmar, och den 50 mil långa
sträckan från Stockholm till Karlskrona for han en gång
på 38 timmar. Men en sådan fart var ej möjlig annat än på
bekostnad av sprängda skjutshästar. Fersen berättar också,
att »man hörde långs den väg, konungen framrest, ej annat
än folkets förbannelser över konungens följe».
Kostnaderna för hovets nöjesliv voro visserligen ej så
farliga under de första åren, men ryktet visste inga gränser
för dem, och med tiden fingo dessa rykten även fog för sig.
I december 1779 antecknar Gustav Johan Ehrensvärd i sin
dagbok: »Hovet har gjort så stor gäld genom det nu antagna
levnadssättet, att den vanliga hovförtäringssumman av
5,000 rdr i månaden icke det ringaste är tillräcklig. Gälden
för varje månad är Inemot samma summa och denna samlad
sedan mars månad i år. Alla leverantörer hava beklagat sig,
begärt hjälp och änteligen uppsagt sina kontrakter. Riks-
marskalken har av egna medel och av sitt första kvartals
lön betalt fru Brandels sockerräkning ■ — annars bleve ho-
vet utan denna vara.»
Vid samma tid kunde konungen icke få ihop de 1,000 rdr,
som behövdes för Ehrensvärds beskickning till Holland, utan
måste uppskjuta ambassadens avsändande den ena gången
efter den andra. — Det var Oxenstierna, konungens blivande
kanslipresident, som anförtrodde Ehrensvärd den verkliga
orsaken till uppskovet.
Tersmeden berättar en episod från tiden strax efter stats-
väivningen, som också är betecknande för hur mycket som
på Gustavs tid gick på lösa boliner, när det gällde ekonomin.
Tersmeden hade, som nämnt, avancerat till varvsamiral
i Karlskrona, en befattning som åtföljdes av kostsamma
representationsplikter utan däremot svarande löneförmåner.
Då konungen bragte den sidan av Tersmedens nya ämbete på
tal och amiralen framhöll, hur svårt det skulle bli att gå i
land därmed, svarade Hans ]\Iaj:t skämtsamt: »Skriv mig
till, då resurser saknas!»
Alltemellanåt följde Gustav Hl också Fredrik I:s exempel
och stack till sin trogne medhjälpare en sedel eller annan
present.
ANDESKÅDARE, SKATTGRÄVARE OCH SPÅKVINNOR. 269
Andeskådare, skattgrävare och spå-
kvinnor.
INGENTING visar tydligare, hur Gustav i början av 1780-
talet kommit ur jämvikten, än hans oroliga kastningar
mellan jäktande nöjen och den vidskepliga mysticism, som
den tiden var på modet. Den lockade även honom med det
övernaturligas trollkraft. Upplysningstidens människor hade,
när de ville vara riktigt moderna, frigjort sig från religionen
i den form, vari kyrkan bjöd den. Men det religiösa be-
hovet fanns kvar där ändå och sökte näring i sådana osunda
företeelser som andeskåderi, skattgräveri, spådomskonst
och dylikt. Här blev ett rikt fält för äventyrare och charla-
taner, och aldrig kunde de få någon andäktigare lärjunge än
den lättledde hertig Karl. Frimurarorden, där Karl blev
»styrande mästare», var en sorts härd för 1700-talsmysti-
cismen. Märkvärdigt är det dock att se ett så klart huvud
som Gustavs vara med och intressera sig för dylikt charla-
tanen; men till hans heder måste sägas, att han i motsats
till brodern snart kom underfund med humbugen. Hans
svalnade iver för mysUcismen får nog också i hög grad
tillskrivas det förhållandet, att han såg sig tillbakaträngd
från högsta ledningen av herlig Karl, som genom sitt in-
flytande inom de allt mer växande ordenssällskapen hotade
att bli en farlig politisk faktor.
Pä Värnbergs gård i Roslagen, som tillhörde den intres-
serade frimuraren och mystikern skalden Johan Gabriel
Oxenstierna, finns förvarad en samling recept för allehanda
»magiska arbeten», varur följande anvisningar för ande-
framkallning må anföras: »När någon nyss blivit begraven,
så går man på dess grav eller, om sten ligger däruppå,
straxt vid densamma på kyrkogården klockan mellan 11
och 12 en torsdags afton. Då man kommer dit, gör man
därpå en någorlunda stor triangel med en käpp utan me-
tall, i vilken triangel man sedan lägger ett runt papper,
varpå äro 2 cirklar samt mellan dem båda solen, månen
och planeterna samt himmelstecknen. Mitt på papperet, i
270 DET MÖRKNAR.
innersta cirkeln, ställer man sig och stampar tre gånger
med foten, sågandes: 'Vak upp! Jag är icke människa
utan Glyphis.' När detta är gjort och figuren visar sig,
kan man då stå och se på honom en stund. Men när man
tycker sig bliva rädd, sätter man bägge händerna för ögonen
och ser genom öppningen av dem och gör så 12 steg bak-
länges och sedan bort utan att se sig om. Mera än tre
utom arbetaren få ej vara härvid; och skola alla stå i
cirkeln. Bäst är att vara ensam. Påsktiden är den tjän-
ligaste till detta och dylika arbeten.»
Lika uppbyggliga äro en del andra recept med anvis-
ningar för hur man skall »arbeta» med ett ben, helst ett
nyckelben, som man tagit från en kyrkogård, eller med en
dödskalle, som man skall ställa upp på ett bord »så, att
ögonen och huvudet se åt väster. En bibel lägges fram-
för huvudet, och rökelsen står uti en rökpanna framför
dess ögon». Sedan slår man upp bibeln tre gånger på
måfå, kastar tre gånger under bordet ett pennfoder med
»tre järnnålar, som äro dragna genom något av köttet på
ett kolik. Vid var gång lägges rökelse på elden» uncler
uttalande av mystiska ord och strängt iakttagande av en
mängd hemlighetsfulla regler.
Hertig Karls gunstling och frimurarbroder Reuterholm
berättar med mycken andakt om en nattlig andebesvärjelse
av den store trollkarlen Björnram, med vilken vi snart få
göra närmare bekantskap, varvid just ett »nyckelben av
en död människa» spelade en stor roll. Björnram hade
hämtat det från Johannes' kyrkogård, men äran av dess
upptäckande tillskriver den troende Reuterholm sig själv
— det håller han styvt på.
Den förste i raden bland de häxmästare, som nu hedrade
hovet och societeten i Stockholm med sina mystiska hokus
pokus, bar det klingande namnet Plommenfelt^. Man har
en berättelse av Schröderheim om, hur Plommenfelt lång-
fredagsnatten 1779 underhöll konungen och hans bröder samt
andra troende med allehanda andebesvärjelser och troll-
konster: »Klockan 11 om aftonen samlades hos honom ko-
1 Han var son till den store affärsmannen Anders Plomgren i
Stockholm (se bd VI: 528). På grund av faderns förtjänster hade
han blivit adlad och fått ett finare namn.
ANDESKÅDARE, SKATTGRÄVARE OCH SPÅKVINNOR. 271
nungen, bägge hertigarne och åtskilhga av oss andra. Vi
hade då fastat hela dagen, och lios höga vederbörande arbe-
tade inquiétuder^ av alla slag. Plommenfelt visade sig ej förr,
än klockan slagit 12, då han inkom nti ett hiskeligt utseende
med håret omkring öronen, en svart väst och skjortärmarne
uppvikte till axlarna. Framför sig bar han ett krucifix, in-
förde oss i en sal och placerade oss omkring en på golvet med
kol dragen cirkel. Själv ställde han sig vid bordet. Uti ^/i
timme gjorde han allt det kakalorum utav den allmännaste
nekromanti", som man känner av böcker, med kol, krita,
blod, spegel, linjer och heta stenar m. m. Jag fann för min
del ingenting av alltsammans resultera^ — några starka slag
hördes i väggarne, vilka sades vara annonser av^ närvarande
andar.» — Det märkvärdigaste är, att dessa hokus pokus
med sitt klena resultat icke mottogos med tvivel och skämt,
såsom man bort vänta av så upplysta personer, utan med
djupaste allvar och rörelse. »Kronor och väldigheter syntes
glömda en moment», säger Schröderheim. »Man överlämnade
sig åt transport-- av den ömmaste vänskap; alla embrasserade''
varannan i flera omgångar, och kungen sparade allra minst
dess kärleksbetygelser.» Konungen och hertigarne bådo var-
andra under strömmande tårar om förlåtelse för vad de
förbrutit mot varandra.
Man häpnar ändå mer, när man läser Gustavs egen beskriv-
ning i ett brev till Toll på hur han i maj 1781 vid midnatts-
tid sysslade med att tända rökverk på ett fat och läsa mystiska
böner m. m. för att frambesvärja andar. Så långt kunde vid-
skepelsen gå hos en av tidens snillrikaste och mest upplysta
monarker.
Snart uppträdde en annan charlatan på skådebanan, den
ännu märkvärdigare undergöraren Björnram. Hans spe-
cialitet var andebesvärjelser och hemska kyrkogårdsscener
vid midnattstid.
Den förut nämnde Reuterholm berättar, hurusom han
en vacker augustinatt 1782 fick följa med Björnram till
Johannes' kyrkogård. Strax de kommo över muren, blevo
' Nervositet (inför det underbara, som komma skulle). — '^ Kon-
sten att framkalla andar. — ^ Leda till något resultat. — * Med-
delanden från. — ° Betygelse. — '^ Omfamnade.
272 DET MÖRKNAR.
de varse »en lång, vit figur, iklädd en svepning och stående på
en gravsten». Några minuter stodo de bägge männen där som
fastnaglade av andaktsfylld häpnad, men när de närmade
sig spöket, försvann detta »med ett hastigt skymtande, som
när man nedfäller en gardin».
Nu går Björnram fram till kyrkdörren, gör korstecknet
på den och bultar tre gånger under uttalande av två stavelser,
»som mycket likna kinesiskan» — den första låter som Plitsi.
Det är »andarnes lösen», och den besvaras genast med en
knäppning inifrån templet. Reuterholm hör snart nya knäpp-
ningar därinne, hör prasslet av gående och slutligen ett dovt
ljud, »som när man ropar i en tom tunna». Till slut blir bullret
inne i kyrkan så starkt, att dörrarna hota att sprängas. Men
som Björnram för tillfället ej har »alla sina anstalter med sig»,
råder han Reuterholm, att de nu skola bege sig därifrån,
vilket också sker utan vidare äventyr.
På dylikt sätt införde Björnram småningom sin lärjunge i
andevärldens hemligheter, och till slut fick Reuterholm den
outsägliga glädjen att själv få sina knackningar på Johannes'
kyrkodörr besvarade inifrån. Men ändå fullkomligare blev hans
lycka, då han av Björnram blev invigd i »den högre vetenska-
pen» och slutligen i den »allra högsta». För att erhålla den allra
högsta makten över andarzie fordrades bland andra dårhus-
mässiga handlingar att »ställa sig naken framför en kyrkdörr
med ett benrangel». Reuterholm var nu vorden så framstående,
att han själv utdelade diplom, och han var lika lycklig som
stolt däröver.
En oktobernatt samma år hade de båda andebesvärj arne
med sig hertig Karl och Ruuth. Reuterholm trollade då på
ett högst övertygande sätt först upp och sedan igen kyrk-
dörrarna. Men många fler härliga ting skulle Björnram denna
natt ha visat sin höge gäst, om inte hertigen olyckligtvis hade
haft ett sår i huvudet, vilket naturligtvis befanns vara »på
det högsta hinderligt» för den betydelsefulla akten. Högst
underbart var det dock i alla fall, att kyrkogårdsgrinden,
som annars alltid stängdes klockan 9, denna natt var öppnad,
när sällskapet anländel Man märker andarnes artighet mot
en medlem av det kungliga huset.
En annan gång förde Reuterholm en ung prins av Hessen-
Darmstadt, som var på besök i Stockholm, med sig till samma
ANDESKÅDARE, SKATTGRÄVARE OCH SPÅKVINNOR. 273
kyrkogård för att visa honom sin konst. Och mycket riktigt
lyckades han efter en stunds hokus pokus framkalla knack-
ningar »som av en fingerknoge» inifrån kyrkan jämte »ett
särdeles suckande» under en halvtimmes tid »till den tyska
furstens obeskrivliga fägnad».
Men efter en dylik midnattsscen i Lovö kyrka i Gustavs egen
närvaro lär livmedikus Hedin ha för konungen avslöjat hans
hokus pokus. Hedin skall ha gömt sig i tornuppgången
och därifrån sett, hur Björnram gjorde sina förberedelser
genom att hänga upp masker och vita skynken medels
tagellrådar i ljuskronorna. Efter detta föll bedragaren i
onåd. Vid samma tid framstod även Plommenfelt som en
lögnare och bedragare. I sin förbittring över att vara för-
satt ur spelet gjorde han sig skyldig till högförrädiska ut-
gjutelser och blev dömd till döden. Han fick visserligen
fly men förklarades fredlös över allt Sveriges rike.
Ryktbarast bland de många mästarne i magiens konst var
en löjtnant Ulfvenklou, som i motsats till de båda andra
synes ha varit en ärlig s varmare. Medan Björnrams styrka
egentligen låg i konsten att framkalla andeskepnader och
»välluktande moln», uppträdde Ulfvenklou huvudsakligast som
profet. Det var en äkta fantast, som tidtals kanske icke
var vid sina fulla sinnen. Han fick emellertid en mystisk makt
över hertig Karl, som han i hertigens »sanctuarium» anno
1784 under högtidliga ceremonier smorde till konung över
»Sveriges och Götes rike, Norge och Finland ända till Vita
sten vid Moskva». Och i det tal, han därvid höll, förklarade
han, att Gud hade förkastat den dåvarande konungen och
hans avföda.
Han lyckades fullkomligt förvrida hertigens av naturen inte
så värst starka hjärna och fördunklade alldeles både Plom-
menfelt och Björnram. Det gick t. o. m. i hertigen, när den
fjärrskådande löjtnanten påstod, att han bland annat tvungit
änkedrottningens ande att krypa in i en butelj, som Ulfven-
klou »med Salomos härliga insegel genast igenkorkade».
i\ndebes värj aren vann också stort inflytande hos Reuter-
holm, enligt vars utsago Ulfvenklou var »stormäktig och att
likna vid en INIahomet». Men Ulfvenklous farbror, en gammal
hederlig men kolerisk överste, kallade honom ömsevis »den
18 — 204364. G runb er g. Svenska folkets underbara öden. VII.
274 DET MÖRKNAR.
största odugiing, jag känt», och »en bindfärdig galning, som
hade fånen själv i kroppen».
En av hans mest uppseendeväckande åtgärder var den skatt-
grävning i källaren till ett »förtrollat» hus vid Österlång-
gatan, som han förledde hertig Karl och flere högadliga per-
soner till att vara med om. Huset, som numera bär numret
24, var av gammalt beryktat som spökhus. Enligt en sägen
skulle dess tjocka murar fordom ha omslutit ett nunne-
kloster, i vars källarvalv stora skatter blivit inmurade. Det
påstods t. o. m., att »en malmletare under edsplikt intygat
och attesterat, att här fanns det skatter till ungefär ett-
hundratrettio tunnor gulds värde». Dem skulle nu Ulfven-
klou med bistånd av högre makter bringa i dagen. Ehuru
arbetet omgavs med stor hemlighetsfullhet, kom ryktet
därom snart ut.
Grävningarna togo sin början i februari 1784 efter förut-
gången »magisk rökning» och under högtidliga ceremonier
och pågingo till i maj, då Ulfvenklou fick för enskilda ange-
lägenheter resa till sin hembygd i Småland. Härifrån berät-
tar han på sitt hemlighetsfulla språk, till sin vän Ruuth^
som också var med ibland skattsökarne, om ett värdefullt
fynd av annat slag. »Jag har nu», skriver han, »uti en tjock
skog funnit en svart gubbe, som är onaturligt hemma i skatte-
grävningar, har gråvit upp över 15 skatter och känner det i
grund. Ovan nämnde gubbe vill jag taga med mig till Stock-
holm. Han vill i juli resa för att piska andarna till lydnad.»
»Svarta gubben» var ingenting annat än en vanlig allmoge-
man vid namn Håkan Persson. Han skulle nu visa, vad han
dugde till vid skattgrävningen, som återupptogs i juli med
djupt allvar och under högtidliga processioner in i de mystiska
källarvalven. Men den gode Håkan Perssons roll var snart
utspelad och Ulfvenklous likaså. Det sistnämnda berodde på
Reuterholms avundsjuka över det inflytande, som den pro-
fetiske löjtnanten vunnit över hertig Karl. Genom Reuter-
holms intriger blev Ulfvenklou fram på hösten sjökommen-
derad för en längre tid framåt. Därefter övertog Reuterholm
själv ledningen av skattgrävningarna, men resultatet blev
och förblev naturligtvis lika med noll, förmodligen därför
alt man ej riktigt förstod konsten att »piska andai-na».
^ Liljencrants' efterträdare. Se sid. 299.
ANDESKÅDARE, SKATTGRÄVARE OCH SPÅKVINNOR. 275
Ulfvenklou stod emellertid fortfarande genom brev i för-
bindelse med hertigen och delgav honom den viktiga under-
rättelsen, att han, Ulfvenklou, en natt »fått sin första ordina-
tion av Herrans ängel och erhållit naturens, nådens och all-
maktens nycklar i närvaro av vittnena Gabriel, Uriel, Raziel
m. fl.». Han kunde också glädja fursten med hälsningar från
den ryktbare trollkarlen Cagliostro, som denna tid var bosatt
i Paris och var föremål för nästan hela Europas intresse. I
Egypten hade denne märklige man fått lära sig alla de hem-
liga kunskaper, pyramiderna innehöllo. Tack vare ett hem-
lighetsfullt rött pulver bevarade han sig evigt ungdomlig.
Han hade makt att frambesvärja de dödas andar, och han
brukade supera i sällskap med Cesar och Kleopatra. Han
gjorde stora affärer med sitt charlatanen, särskilt med sina
livselixir och skönhetsvatten.
Trots sitt avancemang inom andevärlden och sina förbin-
delser med världens mest berömde trollkarl, fick emellertid
Ulfvenklou bittert röna, att hans roll inom Stockholms stora
värld var utspelad. Han drog sig då tillbaka till lantlivet med
kaptens avsked. Hertig Karl var honom dock alltjämt bevå-
gen, och när han i enlighet med den forne löjtnantens spådom*
blev Sveriges konung, gav han spåmannen en årlig pension.
Hur lätt hertigen var att lura fick man se år 1803, då
en mystisk frimurare, en hovsekreterare Boheman, upp-
trädde i Stockholm och drog honom vid näsan. Han höll
mystiska sammankomster i ett rum i slottet, som hertigen
låtit inreda till tempel. Gustav IV Adolf fick emellertid
nys om saken och ingrep. Men hertigen bedyrade, att
Boheman var en människa med övernaturlig förmåga, och
till bevis åberopade han trennc underverk, som mannen gjort.
En dag hade Boheman plötsligt fått ett konvulsiviskt anfall
och sjunkit ned i en soffa med orden: »På den och den
gatan» — han nämnde en gata långt bort på Söder — n:r
det och det »i en vindskammare till höger ser jag en ung
man sitta i förtvivlan, färdig att taga sitt liv. Hjälp,
hjälp snart!» Hertigen skickar bums en adjutant i väg till
det anvisade stället — man slår upp dörren och finner en
baron Tilas sittande med ett par laddade pistoler på ett
bord. Han håller just på att sluta ett brev, vari han under-
rättat en släkting om sitt beslut att genast efter brevets
276 DET MÖRKNAR.
avsändande skjuta sig för pamiaii och göra slut på en
olycklig tillvaro. Man för självmordskandidaten till herti-
gen, som ger honom pengar och befordran.
Det föll naturligtvis inte Karl in att undra, om inte Bohe-
man kunde ha på förhand avtalat komedin med Tilas. Men
vid det förhör, som Boheman fick undergå inför konungen,
fann äventyraren för gott att erkänna, att så hade det i
själva verket tillgått.
Ett annat av Bohemans tricks, som fullständigt duperat
hertigen, var att före viktiga avgöranden ställa frågor till
ett porträtt av Frälsaren. Han fick då svar medelst en
ljusstrimma, som visade sig hastigt antingen på längden av
porträttets ansikte eller tvärsöver. I ena fallet var svaret
nej, i andra fallet ja.
Det var inte roligt för hertigen att höra Boheman be-
känna, att det aldrig visat sig någon ljusstrimma. Task-
spelaren hade endast begagnat sig av de ögonblick, då her-
tigen råkat i högsta extas. Vid sådana tillfällen hade Bohe-
man med hänryckning utropat, att han såg den ljusa strim-
man — och naturligtvis hade den lättrogne hertigen då
.också sett den I
Inför dylika avslöjanden hörde man H. K. H. hertig Karl
mumla mellan tänderna: »Den sakramentskade fähunden!»
Slutet på visan blev, att Boheman exporterades tillbaka
till Danmark, dädan han kommen var.
Ett egendomligt fenomen på denna tid voro även de s. k.
nummerpunkterarne, som påstodo sig kunna förutsäga till-
kommande händelser, särskilt vilka nummer på lotterierna
som skulle utfalla med vinst. En dylik gynnare, en avsig-
kommen notarie Åbom, fick inför konungen och Liljencrants
göra ett försök med sin konst och sedan resa till Köpenhamn
och Hamburg för att spränga därvarande nummerlotteri.
Herr nummerpunkterare Åbom avreste med 6,000 rdr. på
fickan och var naturligtvis inte värd ett ruttet lingon, när han |
kom tillbaka.
Ingen av dessa olika slags hokuspokusmakare lovade dock
så runt som guldmakarne. Det var något för en konung,
ANDESKÅDARE, SKATTGRÄVARE OCH SPÅKVINNOR. 277
som led av kronisk finansnöd! Bland alkemisternas skara
funnos flere olika sorter, från verkligt kunniga kemister, som
blivit fantaster, till rena humbugsmakare. Till det förra slaget
hörde bergshauptmannen August Nordens k j öl d, som
förestod en skedvattensfabrik, vilken anlagts på Drottning-
holm för Gustav III:s räkning — i själva verket gällde det
här alkemistiska försök. Konungen understödde honom i
början men ledsnade snart. Han tycks ha ägt verkliga kun-
skaper i kemi och metallurgi, i motsats till en annan guld-
makare, som en tid var engagerad för allerhögsta räkning,
en f. d. major Palmstruch. Det var en trollkarl av den äkta
sorten. Hans guldmakarverkstad gick under namn av fabrik
för tillverkning av deglar för kemiska behov. Vid guld-
produktionen berodde allt av solsvavel — det var den stora
hemligheten. »Även den allra minsta bit därav förvandlar
en oädel metall till ädel», säger han i ett brev.
Plötsligt uppenbarade sig bland alkemisternas krets även
en exotisk främling, som uppgav sig vara son till en persisk
fältmarskalk och bar det klingande namnet Mizza-che-colo-
beck-cha. Genom förmedling av Pveuterholm fick han i
Stockholm bygga upp ugnar, ingredienser anskaffades, in-
strument tillverkades, och en smältning företogs med det
resultat, att man erhöll en gul metall, som tycktes ha guldets
alla egenskaper. Man vet t. o. m., att det förfärdigades en
ring därav. Men mer tycks det ej ha räckt till. Han lyste
och försvann som ett stjärnskott, denne Mizza-che-colobeck-
cha.
För spåkvinnor var det då som nu en gyllne tid i Stock-
holm. I den ryktbara mamsell Arfvidssons kyffe vid en av
de små gränderna i trakten av Johannes' kyrka kunde man få
se högförnäma hovmän och prinsar, ja Hans Maj:t konungen
själv, träda in för att av hennes mun få höra sitt öde.
Det gick underliga historier om mamsell Arfvidsson. Än
sades hon vara en förnäm dam, som dragit sig undan från
världen, än en finsk trollpacka. I själva verket har hon vid
närmare efterforskningar i mantalslängder och kyrkböcker
befunnits vara dotter till en välbärgad vaktmästare i Stock-
holm. Hon spådde i kort, och hon spådde i kaffesump.
278 DET MÖRKNAR.
Många av hennes förutsägelser visade sig med tiden alldeles
felaktiga, men en del slogo naturligtvis in, helt eller delvis,
och det blev förstås dem, som folk kom ihåg. I själva verket
är hennes sannspåddhet åtminstone i flere fall ej så mycket
att undra på, eftersom den ryktbara sibyllan besöktes av
huvudstadens högsta kretsar och därför måste ha haft lätt
att hålla sig å jour med vad som pratades och hände på sam-
hällets höjder. Sedan kunde det i många fall vara nog med
en skarp begåvning för att förutse, vad som skulle hända.
Det påstods ock, att polismästare Liljensparre använde
»kaffesumpsgumman» som ett slags spion och genom henne
fick viktiga upplysningar om vad som sades och tänktes i
staden; och det är ju mycket möjligt, att han gengäldade
hennes skvaller med vad han själv visste.
Spådomsyrket var säkert lönande. Av mantalslängderna
framgår, att mamsell Arfvidsson en tid skattade för överflöd
och höll sig med två pigor, av vilka den ena, som än kallas
Adotia, än Adrecka Dordi, var »turkinna från Marocko, här
döpt». Men anno 1800 finner man, att den 65-åriga sibyllans
lyckostjärna var i nedgående. Den gustavianska societeten
hade övergivit henne, och i mantalslängden står antecknat
om henne och hennes ålderstigna piga Adrecka Dordi, att de
bägge voro »orkeslösa och utfattiga». Sedan försvinner hon
ur mantalslängderna. Antagligen har hon slutat sina dagar på
något fattighus.
Litteratur: Sturzen-Becker, Henrik Gustaf Ulf klo. — Gustaf
III:s guldmakare. (Svensk månadsskrift för år 1864.)
Gösta Bodman, Alkemi eller konsten att framställa
guld ur oädla metaller. (Guldsmedsposten för no-
vember 1914.)
Carl Forsstrand, Spåkvinnor och trollkarlar. Haft.
kr. 4: — ; inb. kr. 6: 75.
Konungens gullgossar.
TILL det gustavianska hovlivets skuggsidor hörde också
självsvåldet hos de unga officerare och hovmän, som
Gustav omgav sig med, och konungens otillbörliga flat-
het mot dessa sina »smekungar», såsom man kallade dem.
KONUNGENS GULLGOSSAK. 279
Själv har Gustav i ett karakteristiskt yttrande till kanslirådet
Nils von Rosenstein antytt en förklaringsgrund: »I Sverige
behöver man låta ungdomen vara litet näsvis. Folket är
tungt, och det är blott ungdomen, som kan uppliva ett säll-
skap.»
Den ryktbaraste av Gustav III:s gunstlingar var
Gustav Maurits Armfelt.
Armfelt var själva urtypen för en levnadsglad gustavian.
Ingen hade, säger hans levnadstecknare, så som han tillägnat
sig tidens älskvärdhet, dess kvickhet och dess lättsinne, dess
franska bildning och ridderliga tänkesätt. Släkten Armfelt
härstammar från en bonde vid namn Lars Eriksson, som skall
ha varit med i klubbekriget och sedan slagit sig ned på Frösön
i Jämtland. Hans son var med i Gustav Adolfs härar och
tjänade upp sig till ryttmästare, adlades för visat mannamod
och antog namnet Armfelt. Alltsedan förekommer detta
namn ständigt i Sveriges krigshistoria. Den som först gjorde
namnet historiskt ryktbart var den tappre karolinen Karl
Gustav Armfelt. Han dog som general och friherre år 1736.
Tolv söner, alla officerare, skola ha burit honom till graven.
Han var farfar till Gustav Maurits Armfelt.
Gustav Maurits' far, som med tiden blev landshövding
över Åbo län och generalmajor, hade i fransk krigstjänst
väckt uppseende för sitt vackra yttre och kallades allmänt
»den vackre svensken».^ På hans kaptensboställe nära Åbo
föddes Gustav Maurits 1757. Hemmet var anspråkslöst och
föräldrarnas förmögenhetsvillkor knappa.
Pojken var ovanligt både stark och begåvad. Särskilt hade
han en livlig fantasi. »Vid fyra års ålder», berättar han, »hade
jag en dröm. En fe uppenbarade sig för mig och spådde mig
lycka samt lovade, att de tre önskningar, jag kunde uttala,
skulle gå i fullbordan. Jag tvekade icke i valet: jag önskade
mig att bliva älskad av alla, som jag önskade vinna, att bliva
^ Det berättas, att Ludvig XV, som själv ville gälla för en grann
karl, blev så irriterad av att höra talas om »den vackre svensken», att
han sluthgen tog Armfelt i allernådigst beskådande. Monarken be-
traktade honom noga utan att säga ett ord. Men då han gick sin
väg, yttrade han belåtet: »Han har inte så vackra ben som jag.»
280 DET MÖRKNAR.
krigare och slå ryssarne och sluthgen att komma att stå högt
i ynnest hos en stor konung. Feen lovade mig alla dessa för-
måner men gjorde därjämte den visa anmärkningen, att verk-
lig lycka hade föga gemensamt med vad jag utvalt.» Drömmen
bär, som man ser, tydliga spår av att efter hand ha blivit
»förbättrad» vid mognare år.
Från fadern ärvde Gustav Maurits sitt vackra utseende och
sitt heta, lidelsefulla krigarblod. Moderns goda hjärta och
vekhet gå också igen hos sonen, vilken alltid såg upp till
denna sällsynt ädla kvinna som till ett högre och renare väsen.
Enligt sin förste lärares uppfattning artade sig lille Gustav
Maurits till att bli en stor odåga. Han var helt enkelt lat i
sina studier, och han erkänner själv villigt, att vid universite-
tet i Åbo, dit han blev skickad vid tretton års ålder, lärde
han ingenting annat än pojkstreck. Hans kroppsliga fägring
utvecklade sig emellertid i jämn takt med hans odygdighet,
och han fick höra, att han var »vacker som en kärleksgud».
Hans håg stod till krigarlivet, och det var Augustin Ehren-
svärd, som förde honom in på den banan genom att utan
vidare klär-a pojken i uniform och göra honom till sin ordon-
nans, fast han visste, att Gustav Maurits' mor inte ville ha
honom till knekt. Armfelt fick sedan tillbringa ett par år
vid amiralitetsskolan i Karlskrona, där han visade samma
lätthet att lära, bara han ville, samma ovanliga kropps-
krafter och samma muntra överdåd som alltid.
När han på sommaren 1773 efter avlagd officersexamen
åter kom hem, fann han de sina sjuka i en svår rötfeber.
Han anlände i rätt tid för att rädda dem. »Jag upptäckte»,
säger han, »att oavlåtlig vård och ömhet kunna uppväga alla
läkare på modet. Jag bar min goda moder på mina armar, jag
studerade hennes smak och hemliga önskningar. Hon, med
sin änglalika godhet, fruktade att vara till besvär och trötta
mig. Hennes smekningar och välsignelser gjorde mig en out-
säghg glädje.»
Men hans självbiografiska anteckningar från denna tid
förvara också bilder av helt motsatt slag. Han bekänner här-
om med ångerfull uppriktighet: »Min far gjorde mig en afton
förebråelser för min vårdslöshet, dels i min klädsel, dels i
mitt sätt att skicka mig. Jag svarade trotsigt, och han, som
var i högsta grad häftig, fattade en stol och mattade med den
KONUNGENS GULLGOSSAR. 281
ett ursinnigt slag mot mitt huvud. Jag parerade och sökte
rycka undan stolen, men han var starkare än jag och stötte
mig tillbaka med sådan våldsamhet, att jag blev sårad i an-
siktet. Ursinnig störtade jag till mitt rum, grep en av mina
laddade pistoler och gjorde mig redo att möta min far, som
följde efter mig. Han stannade, då han såg mig färdig att
låta skottet brinna av, och ropade: 'Giv mig den andra pisto-
len! Annars är det ett mord.' — Jag lydde med blixtens snabb-
het; och så fort han fått vapnet i sin hand, sade han: 'Skjut!
Skottet är ditt.' — Jag blev så slagen av hans lugn och på
samma gång av tanken på en duell med min far, att jag, för-
krossad av alla de olikartade rörelser, som i detta ögonblick
fyllde min själ, kastade från mig min pistol, föll till min fars
fötter och bönföll om hans förlåtelse. Han lyfte upp mig med
godhet, förlät mig och sade: 'Akta dig, min son! Ett ögon-
blick som detta hade kunnat kosta dig hela ditt livs lugn.' —
Sedan detta uppträde voro vi de bästa vänner och hava sedan
dess aldrig haft någon tvist.»
Tack vare Jakob Sprengtporten, som var gammal vän till
unge Armfelts far, fick Gustav Maurits snart anställning
som fänrik vid gardet. Men den sjuttonårige gardesofficerens
första tid i Stockholm var inga sötebrödsdagai*. Ingen lön
hade han och inga egna tillgångai*: »Jag var ofta i saknad
av det nödvändigaste», säger han själv om denna period i
sitt liv. »En gammal piga i Darellis värdshus skaffade mig
stundom någonting att äta på sin kredit, när jag saknade
bröd.» Men hans vackra utseende och trevliga sätt öppnade
för honom dörrarna till förmögna hem, där hans umbäran-
den belönades med »förträffliga supéer, varvid jag», som han
tillfogar, »väckte beundran genom min goda aptit».
Han fick också vara med och skåda hovets glans, och hans
lättantändliga hjärta flammade vid åsynen av dess många
skönheter. Varmast brann dock hans låga för grevinnan
Löv/enhielm.^ »Jag blev», skriver han, »till den grad be-
tagen, att jag tror, att jag skulle ha enleverat henne, om
den vördnad, som hon ingav, icke hade varit ännu större än
min passion. Alla de dårskaper, jag gjorde för att visa min
kärlek, voro ovärdiga en ung man, som likväl icke var alldeles
enfaldig. Jag såg på henne, jag skrev till henne, men jag
1 Se sid. 110 och 113.
282 DET MÖRKNAR.
talade aldrig till henne. Tvärtom: om hon händelsevis såg på
mig eller tilltalade mig, så förlorade jag bruket av alla mina
sinnen. Jag blev stum. Hon såg mycket väl, att jag hade
tappat huvudet, och att jag tillbad henne. Utan att hava
den ringaste böjelse för mig skonade hon dock min egenkärlek
och behandlade mig med godhet. Jag har hela mitt liv igenom
varit henne därför tacksam till den grad, att jag aldrig ens
varit svartsjuk på dem, som varit — lyckligare än jag.»
En dag, då han stod på vakt, kom den sköna åkande till
hovet. »Jag lät», säger han, »ropa i gevär och slå trummorna
som för en kunglig prinsessa. Majoren vid regementet, en
tvärvigg, som aldrig ägnat skönheten någon hyllning, frågade
mig, om jag blivit galen. Jag svarade, att i mina ögon upp-
vägde grevinnan Löwenhielm alla världens drottningar och
prinsessor. Därpå lät han sätta mig i arrest.»
Armfelts svärmeri för grevinnan Löwenhielm var dock för-
visso icke det enda från hans ungdomsår i Stockholm, och
man kan vara lugn för att han icke inskränkt sig till stum
beundran på avstånd, ty han var, som han själv säger, »ung,
yr och tilltagsen» och gick helt upp i ögonblickets glada nu.
Men i sin självbiografi och sina brev gör han sig heller aldrig
bättre, än han var. Hans lättsinne och ungdomliga över-
dåd gick emellertid så långt, att konungen t. o. m. ho-
tade med att förflytta gunstig junkern till ett annat rege-
mente.
Hotet om en dylik förödmjukelse bestämde honom för att
gå i utländsk krigstjänst. Dit drog honom också hans även-
tyrslust. Tillsammans med Göran Sprengtporten företog han
en resa genom Ryssland och Polen med Berlin som mål. I
Yarsjava upplevde Armfelt ett kärleksäventyr med en under-
skön och rik grevinna, som avskydde den make, man tvingat
på henne. Det var kärleksbiljetter och nattliga möten i det
kloster, där den svartsjuke äkta mannen spärrat in sin sköna
under bevakning av ett par gamla duennor. Men en vacker
sommarnatt blir Armfelt under en vandring på Varsjavas
gator gripen av fyra beväpnade personer, som sätta honom i
en vagn, och så bär det i väg under bevakning av två ryttare,
som vid minsta försök av fången att komma undan hota
honom med sina pistoler. Armfelt tror naturligtvis, att han
fallit offer för den äkta mannens svartsjuka. Döm då om hans
KONUNGENS GULLGOSSAR. 283
Överraskning, när vagnen efter några timmar stannar ocli
hans blickar mötas av — Göran Sprengtporten. »Unge man»,
säger han allvarligt och bestämt, »jag har räddat dig. Min
vänskap för din far har gjort det till min plikt. Jag ämnar
använda alla medel för att föra dig till Breslau. Där får du
göra, hur du behagar.» Och så slutade detta kärleksäventyr
med en enlevering — men den här gången var det för ovan-
lighetens skull icke den sköna utan älskaren, som blev enle-
verad.
Armfelt berättar själv, att då han kom fram till Breslau,
var han »av sorg och trötthet sjuk. Jag önskade ingenting
annat än att få dö», säger han. »Men lyckligtvis», tillägger
han — och ingen har bättre än han själv vittnat om sanningen
av dessa ord — »äro kärlekssorger icke långvariga vid den
åldern.» Han bevisade det närmast genom det glada liv, han
förde i Berlin och Strassburg, allt under det han dock även
drev militära studier. Hans vistelse i Strassburg slutade med
att en hög dam för hans skull måste sättas i kloster och han
själv fick en vänlig anmaning att resa vidare.
Så kom han på våren 1780 till Paris. »I Paris glömmer man
alla sorger, när man är tjugutre år och kommer dit för första
gången», skriver han. Han kände sig här som den »lyckligaste
av människor». Så heter det i hans självbiografi. Men att
det inte alltid var så helt med lycksaligheten ser man av några
brev till hans föräldrar, som visa, att han även kunde känna
sig grundligt blaserad. Vem skulle väl ha väntat att av den
levnadsglade tjugutreåringen få höra den bekännelsen från
nöjenas stad, att han »just ej hade många motiv, som kunde
göra honom livet kärt»! På grund av ett förmodat bröst-
lidande väntade han »ett säkert annalkande slut på detta
elände». Men de mörka stunderna voro säkerligen snabbt
övergående.
Efter två år, rika på intryck och minnen liksom på överdåd
och äventyr, återkom Armfelt hem, betydligt förändrad till
sin fördel. Det lade också konung Gustav märke till. Nu var
det ej längre fråga om att placera fänriken baron Armfelt
på ett lantregemente, tvärtom: han skulle tillhöra konungens
närmaste omgivning. Och då den späde kronprinsen skulle
lämnas åt manlig uppfostran, blev Armfelt en av hans kaval-
jerer.
281
DF.T MÖRKNAR.
Kronprinsen var då två och ett halvt år gammal, och man
kan ej gärna annat än dra på munnen vid tanken på den
levnadsglade och elegante 24-årige gardeslöjtnanten såsom
ett slags kunglig barnpiga. Den nye kavaljerens debut såsom
barnskötare var föga lovande. Prinsen var vid dåligt lynne
och hälsade Armfelt med ett slag vid örat redan första dagen
av kavaljerens tjänst-
göring, därför att den
lille ej blev buren på ar-
men, och Hans kungl.
höghet visade en avgjord
benägenhet att skrika,
spjärna emot och köra
sin nye skötare på dör-
ren. Men Armfelt tog sin
sak hurtigt och bestämt.
Prinsen fick lära sig ly-
da, och snart var den
lille varmt fästad vid
sin glade och trevlige
kavaljer.
Armfelt blev också
konung Gustavs förkla-
rade favorit och utnämn-
des till överstekammar-
junkare med general-
löjtnants rang, ett has-
tigt avancemang för en,
som tre år förut varit
fänrik. Han var out-
tröttlig i att genom
kvicka infall och ständigt nya förströelser jaga bort ledsna-
dens och enformighetens ande, för vilken Gustav fasade mer
än för något annat. Armfelt var dessutom en verklig be-
gåvning, ett klai-t huvud med snabb tankeförmåga, men
genom sin omättliga njutningslystnad och sitt lättsinne blev
han en farlig vän till en konung, vars stora svaghet just var
törsten efter nöjen.
Säkert är emellertid, att Armfelt gengäldade konungens
vänskap med en varm tillgivenhet. Han skulle, såsom hans
G. il/. Armfelt. Kopparstick efter me-
daljong av Sergel.
KONUNGENS GUI.LGOSSAR. 28?
älskarinna Magdalena Rudenschöld säger i sina memoarer,
»hava låtit hugga sig i stycken för att försvara konungen».
Det finns säkert ej många brevväxlingar mellan en konung
och hans undersåte, som bära en så starkt personlig prägel
som den mellan Gustav III och Armfelt. På sommaren 1789
skriver Armfelt t. ex. till konungen: »Jag förgäter alltid, då
jag talar och även då jag skriver till Eders Maj:t, att det är
till min konung jag vänder mig. Jag tänker endast på att det
är för min bästa, ömmaste vän, som jag öppnar mitt hjärta;
och jag skulle vilja se honom lyckligare, segerrikare, mera
älskad av sina undersåtar och mera fruktad av sina liender,
än någon dödlig någonsin varit.»
Naturligtvis fick Armfelt en massa avundsmän, och med
sin konung fick han dela den lotten att av politiska mot-
ståndare bli utmålad värre, än han var. Den alltid miss-
nöjde Fersen går i sina memoarer så långt, att han icke ens
vill erkänna Armfelts yttre företräden utan påstår: »Baron
Armfelt var tjock om livet, utan hållning och behag.» Och hans
moraliska egenskaper utmålas sålunda: »Denne gunstling,
som med ett dåligt hjärta, en oförskämdhet utan allt återhåll
och en djup okunnighet förenade ett naturligt förstånd och
hela lågheten hos en smickrare, studerande alla sin herres
svagheter och tillägnande sig dem.»
Armfelt var dock icke den som tog avundsjukan tungt eller
blev bitter av förtalet. Säkert är också, alt de obehag, hov-
livet medförde, vägde fjäderlätt mot den lycka det bragte
honom, då Hedvig de la Gardie, en av hovets älskvär-
daste damer, skänkte honom sitt hjärta. Hon blev honom
en god och trogen maka, för vilken han i sina brev blottat sitt
innersta väsen och tecknat sig oförbehållsamt sådan han var,
med sina fel och förtjänster. Hon blev hans livs goda genius.
Hon såg hans förvillelser med kärlekens ögon, och ingen av
de flyktigare förbindelser, han alltjämt knöt under sin skiftes-
rika levnad, förmådde undantränga henne från den plats, hon
vunnit i hans hjärta. För hennes skull greps han emellanåt
av längtan att draga sig undan till en undangömd vrå på lan-
det. »Jag får stundom», skriver han, »en rasande lust att bliva
bonde. Om en sådan håller av sin hustru, så får han åtmin-
stone se henne, tala med henne om sin kärlek och endast leva
för henne. Vi däremot få icke betrakta vad Gud givit oss
286 DET MÖRKNAR.
kärast såsom annat än ett 'biverk', ett tidsfördriv, som måste
uppoffras för vår egen ärelystnad eller en furstes nycker,
för vilka vi ofta icke äro annat än slavar eller leksaker.»
Hedvig de la Gardies farligaste medtävlare var en annan
hovfröken, den vackra och levnadsglada Magdalena Ru-
denschöld, dotter till riksrådet Rudenschöld.^ Bekantskapen
mellan henne och Armfelt synes datera sig från samma tid,
som han fick Hedvig de la Gardies ja, alltså på hösten 1784.
I fröken Rudenschölds memoarer kan man följa, hur kärleken
till den vackre Armfelt överväldigar henne. »Han förenar allt,
som kan fängsla även det flyktigaste kvinnohjärta», skriver
hon. »Mina drömmars sköna ideal, som jag hittills fåfängt
sökt, sågs hos honom förverkligat.» Och hon tillägger: »Att
kunna fängsla den vackraste och älskvärdaste bland alla ho-
vets herrar var något, som smickrade min fåfänga.»
Men någon äktenskaplig lycka väntade hon sig ej. I ett
brev från dagarna före Armfells bröllop med Hedvig de la
Gardie — på sommaren 1785 — anförtror den nittonåriga
Magdalena sin bästa väninna: »Jag htar icke på Hymen.
Han har visserligen gjort din lycka och så många andras.
Men skall han månne någonsin göra min? Jag vågar icKe
tro det. Det finns ju så få män, som mäkta göra en kvinna
lycklig, och de som mäkta det, tänka icke på mig.» Så
finns där hos den nöjeslystna flickan redan i ungdomsåren
en vemodsfull underström under den glada ytan. Men ve-
modskänslan har inga djupare rötter. Man ser av samma
brev, hur fylld hon är av intresse för den praktfulla karu-
sell på Drottningholm, varmed konungen ämnar förhöja
glansen just av detta bröllop. Och när den lysande festen
gått av stapeln, berättar hon med stolthet i sin självbio-
grafi: »Jag föreställde feen Melusina, som beskyddade de
kristna, och prins Fredrik var min riddare. Han föreställde
Rinaldo, som jag ryckt undan Armidas förtrollning. Jag
1 Hennes far hade först vid 58 år inträtt i det äkta ståndet.
Hans hustru hade då hunnit 29 års ålder. De hade nämligen måst
vänta livet ur Rudenschölds orimligt bördsstolta svärmor, grevinnan
Bielke, som aldrig i livet kunde låta sia dotter gifta sig med en man,
vars far var ofrälse. Trots de bägge kontrahenter.ias jämförelsevis
höga ålder blev äktenskapet barnrikt. Magdalena Rudenschöld, som
föddes år 1766, tio år efter föräldrarncs bröllop, var den sjätte i ord-
ningen av barnen.
KONUNGENS GULLGOSSAR. 287
red på en utmärkt vacker, vit häst och var klädd som en
nymf, med blottad hals och armar, en gördel, blixtrande av
diamanter, och en vit slöja, som föll ned över min häst så-
som ett fladdrande draperi. Åtföljd av Rinaldo red jag
fram i galopp och framställde honom för stridsdomarne.
Mitt framträdande gjorde ett livligt uppseende hos alla
åskådarne. Jag fick från alla håll handklappningar, och
man försäkrade mig, att jag denna gång hade varit vack-
rare än någonsin. Det som mer än alla dessa artigheter
övertygade mig härom var det intryck, som mitt uppträ-
dande gjorde på baron Armfelt, och som icke undgick min
uppmärksamhet. Jag njöt i fulla drag av denna triumf.»
— Det var också en erkänd sak, att ingen kunde överträffa
henne i vighet och behag, och därför tog hon sig också
charmantast ut i en dans eller till häst.
När man läser hennes nyss citerade anteckningar och hen-
nes brev om festen, kan man omöjligen få det intrycket,
att Armfelts giftermål vållat henne' någon otröstlig hjarte-
sorg. Hon var firad och uppvaktad och fick utveckla sitt
koketteri i all dess fulländning — det var lycka nog för
henne.
Armfelt var dock alltjämt hennes stora passion. Hans
äktenskap band honom vid en annan kvinna, men Magdalena
Rudenschöld kände, att hennes öde var beseglat. »Jag levde
endast för glädjen att kunna uppfånga en blick från hans öga,
som sade mig, att jag var vacker, att jag var älskad av den,
som oåterkalleligen bestämt mitt öde.» Ett år efter Arm-
felts bröllop har förbindelsen mellan honom och Magdalena
Rudenschöld gått över gränsen.
Armfelts häftiga lidelse var dock snart avkyld, och han
synes då ha önskat göra slut på förhållandet. Men det hade
redan gått för långt. Det var en offentlig hemlighet inom
hovkretsarna, att då fröken Rudenschöld på hösten 1787
följde prinsessan Sofia Albertina till Berlin, var det med
tanke på att dölja följderna av hennes felsteg. Gustav Hl
gör i ett brev till Armfelt på sommaren 1789 en halvt
skämtsam anspelning på denna »berlinska sjukdom». — Det
barn, som hon gav livet åt, tycks emellertid snart ha dött.
Ett par år därefter var det på samma sätt igen. Den
olyckliga kvinnan genomgick nu svåra lidanden under för-
288 DET jMÖRKNAR.
sök att, som hon skriver till det väntade barnets far, »till-
intetgöra en varelse, som från sin födelse endast skulle dela
sin mors olycka». Barnet kom dock i alla fall till världen
men levde blott en kort tid.
Armfelt gjorde ingen hemlighet för sin hustru av sitt för-
hållande till fröken Rudenschöld. Och han hyste så obegränsat
förtroende till den ädla kvinnans godhet och överseende, att
han mer än en gång i sina brev anropar hennes deltagande för
den olyckliga, för »vars förstörda rykte, lynne och hälsa» han
villigt erkände att han bar skulden. Magdalena Ruden-
schöld säger träffande om honom i sina memoarer: »Ingen
har kunnat vara mera flyktig än han; men ingen har
bättre förstått att vinna tillgift för sin flyktighet.»
Elis Schröderheim
intager vid sidan av Armfelt det mest bemärkta rummet bland
Gustavs gunstlingar.
Den kvicke och jovialiske »Tjocker» med den stora magen
»var», såsom Levertin säger, »med sitt lekfulla och behagliga
skämtlynne typen för en godhjärtad och lättsinnig Stockholms-
borgare. God vän med hela världen, alltid med ett leende
på läpparna, strödde han med en slösares öppna händer infall
och putslustigheter, var han gick fram. I alla ordenssällskap
var han en given medlem. Han har i liv och leverne tillämpat
den samtida poeten Kexéls ord: »Att vara tokig för rolighets
skull, det är att vara klok.» Schröderheims idealbild av livet
var »säkerligen», för att begagna Levertins ord, »en fest-
bankett med en god taffel, kvicka gäster, spirituella infall
och fyndiga tal».
Som politiker hade han sin styrka i den muntliga under-
handlingen. »Ingen», säger Odhner, »förstod såsom han att
säga, vad som bäst passade för varje tillfälle och varje
person, att övertyga och övertala, att framhålla den vackra
sidan av en sak men överskyla den fula, att med len hand
återknyta ett band, som brustit, att göra en artighet dub-
belt angenäm och en obehaglighet lättare att bära. Detta
smidiga väsen var Schröderheims styrka men blev även
hans svaghet. Ty hur han mäklade och medlade, vande
han sig slutligen att även mäkla med samvetets och rättens
KONUNGENS GULLGOSSAR. 289
fordringar; hnn gick till den grad upp i förbindlighet och
tjänstvillighet både mot sin konung och sina vänner, att
han icke ägde någon kraft kvar, när det gällde att hävda
Elis Schrödcrhcim. Samtida målning av Por Krafft cl. ä.
sin änibetsmannaheder och värdighet. Vi åsyfta härmed
närmast den s. k. pastoratshandelns styggelser.»
För den oinvigde var »Tjocker» ett glädjens skötebarn.
Men ack, hur ofta bedrar ej ytan! I själva verket »bar
han alla sorters bekymmer inom sitt av de grannaste äkta
19 — 204364. Gr Imberg, Svenska folkets underbarn Öden. VII.
290 DET MÖRKNAR.
och oäkta ordnar och band behängda bröst». Alltid drogs
han med dåliga affärer, alltid var han pinad av utelö-
pande växlar — de eviga »lapparna», som han kallar dem.
Men det fanns också annat, som gjorde tillvaron besk för
»Tjocker». Vid mitten av 1780-talet började han märka, att
hovgunstens gyllene tid var på upphällningen. Fåfängt
avlades »Tjocker» att sedan återvinna den förlorade kunga-
gunsten. Han var och förblev en utkramad citron.
Husliga och ekonomiska bekymmer bidrogo till att för-
dystra hans liv. Han var gift med den vackra och kvicka
Anna Charlotta von Stapelmohr, och hans hus var sä-
kert ett av de gladaste i det dåtida glada Stockholm. Men
någon trofast maka var hon inte. Hennes heta blod förde
henne bland annat in i en kärleksförbindelse med en av
Stockholms mest bemärkta adonisar, en ung kunglig sekter
Seele, och den sköne kvinnotjusaren utpekades allmänt som
fader till den flicka, som hon födde på juldagen 1790. Kort
efter barnsbörden dog hon. Gustav Hl, som hatade fru
Schröderheim för hennes vassa tunga, hade ålagt hennes
man att ej erkänna barnet. Det påstås, att Gustav en
gång skämtsamt brytt makarna Schröderheim för att de
inte hade några barn. Till slut hade fru Schröderheim
fattat humör och elakt nog svarat konungen: »Eders Maj:t,
vi ha inte råd att hålla oss med någon hovstallmästare»,
därmed syftande på den hovstallmästare, som påstods ha
spelat en alltför stor roll i det kungliga husets historia.
Elis Schröderheims sista levnadsår fördystrades ytterligare
av tilltagande sjuklighet. »Beskrivningarna på hans många
olika krämpor, på koliken, som behandlades med dyvelsträck,
och hämorroiderna, 'som stego mot huvudet', göra ett dystert
intryck.» År 1795 upplöstes den skröpliga stofthyddan.
Johan Kristofer Toll
var en man, som förstod att mer och mer göra sig oumbärlig
för Gustav. Också hade han obegripligt lätt för vad som helst.
Han hade aldrig utövat något militärt befäl, när han utnämn-
des till ryttmästare, men »han förde sin trupp till allas för-
KONUNGENS GULLGOSSAR. 291
undran», säger en samtida. Ingen var heller skickligare i att
övertala folk och leda dem dit de icke ville. Nogräknad om
medlen att komma sig upp här i världen var han aldrig. Nu
gällde det att begagna sig av konungens smak för krigiska
äventyr som språngbräde. Men här var Karl Sparre det för-
nämsta hindret för hans ärelystna planer. Sparre hade emel-
lertid sin svaga sida, och ingen kände dem bättre än Toll,
som förut varit hans medhjälpare i krigsstyrelsen. En sär-
skilt ömtålig punkt var hans penningförvaltning. »Han kan
icke räkna», yttrade konungen vid något tillfälle om honom.
Härav begagnade sig Toll för att försöka störta honom. Det
lyckades väl icke genast — men trägen vinner.
Bland Gustavs gunstlingar rådde ständigt en osympatisk
rivalitet om Hans Maj:ts ynnest. De slöto sig ihop till Små
partier, som med förenade krafter sökte störta sina medtäv-
lare. Så bildade Toll, Munck, Ruuth m. fl. ett kotteri, som
under förbindliga leenden och älskvärda åthävor satte krok-
ben för kotteriet Armfelt, Schröderheim tt C:o. Ett sådant
ögonblickets barn som Armfelt hyste en ren och oförfal-
skad antipati mot den råe och hänsynslöse gåpåaren Munck
liksom mot den slipade, kallt beräknande Toll. Och denna
motvilja gengäldades i fullt mått. — Hans Maj:t själv såg
belåtet på, hur man från de bägge fientliga lägren friade till
hans ynnest och vässte sina tungor mot varandra, ty på det
viset fick han ju veta så mycket mera om sina gunstlingars
svagheter. Schröderheim säger också, att ingen enda män-
niska »under någon stund av Gustavs levnad ägt hans
fulla förtroende», och med en vemodig suck över sin be-
undrade monarks oberäknelighet kallar han honom för »le
grand peut-étre»^
Litteratur: Elof Tegnér, Gustaf Maurits Armfelt: 3 band (i Elof
Tegnér, Valda skrifter: 6 band; inb. kr. 42:50).
Karl Warburg, Från Magdalena Rudenschiölds ung-
domsdagor (Ord och bild för år 1894).
Lilly Lindwall, Magdalena Rudenschöld.
^ Det stora kanske.
292 DET MÖRKNAR.
Folkgunsten förbytes i missnöje.
MOT slutet av 1770-talet visade sig tydliga tecken till
att lyckans tid var svunnen för Gustav. Hans bryt-
ning med modern kastade dystra slagskuggor över
hans liv, och folkets tillgivenhet hade förbytts i missnöje med
kronobrännerierna, med konungens omättliga nöjeslystnad
och svaghet för gunstlingar, med pastoratshandeln och de
godtyckliga befordringarna. Gustav III hade som konung
svikit många av de förväntningar, som den unge revolutions-
hjälten en gång uppväckt hos sitt folk.
Delvis var dock missnöjet mot Gustav av det slag, som
nästan alltid åtföljer reformer: de som då förlora gamla
orättmätiga förmåner och icke förstå eller icke vilja förstå
det nya, upphäva klagoskrin. Så jämrade sig nu borger-
s kap et över lättnaderna i merkantilsystemet lika högljutt,
som prästerskapet beskärmade sig över att konungen
lossat på den andliga tvångströjan. Och en stor del av adeln
kunde aldrig förlåta konungen, att han berövat ståndet dess
forna makt på riksdagarna samt de goda inkomster, som där-
med följde. Ännu var frihetstidens anda icke död. Ännu
fanns det kvar en rest av den tidens yrkespolitici. Nu
gingo de sysslolösa och hade ingenting annat att leva av
än att, som en samtida säger, »gå omkring i husen och poli-
tisera, svärta och förtala författningen och ämnen, som dem
icke angå».
Betecknande för hur många inrotade fördomar Gustav III
hade att tagas med äro klagomålen över den tillämnade Söder-
tälje kanal, som både skulle bilda en välbehövlig samfärdsled
och reglera Mälarens vattenstånd. Nu hette det, att Stock-
holm skulle komma att ruineras av Södertälje, Mälaren skulle
utgrundas, fienden skulle kunna intränga genom kanalen.
Och dock hade Mälarvattnet på våren 1780 stigit så högt över
sina bräddar, att det trängt in i en mängd hus, ja hotat att
sopa med sig både broar och slussportar. När Mälarvattnet
sedan sjönk fram på försommaren, övergingo de stillastående
vattensamlingarna i källare och lågt belägna boningsrum
till förruttnelse och förorsakade »stinkande ångor», varför
FOLKGUNSTEN FÖRBYTES I MISSNÖJE. 293
myndigheterna måste vidtaga särskilda åtgärder till före-
kommande av smittsamma sjukdomar. Kungörelse utfär-
dades om pumpning, rengöring, vädrlng, eldning och rökning
på alla de platser, som varit hemsökta av översvämningen.
I de byar, som haft känning av vattuflödet, skulle »stockeldar
underhållas varje morgon och afton de timmar, då ångor
utur jorden isynnerhet uppstiga», och uti dem skulle »in-
läggas allt vad som kan förorsaka en hälsosam rök och lukt
och varpå tillgång finnes».
En dag på våren 1779 tog sig missnöjet mot Gustav III
ett uppseendeväckande uttryck i tidningen Stockholmsposten.
Där lästes då en insändare av en person^ som kallade sig
Publicola, vilken fortsatte i nästa nummer av tidningen och i
de skarpaste ordalag klandrade konungens rådgivare .och
ämbetsmän, isynnerhet för deras beteende i brännvinsfrågan.
Sådana åtgärder som kronobrännerierna voro enligt förfat-
tarens mening rent av olagliga och måste minska folkets
kärlek även till den bäste konung. Men Publicola gick ännu
längre och angrep även själva regeringssättet, vilket han
karakteriserade såsom upplyst despotism.
Så djärva ord hade ej varit hörda i det offentliga Ii vet efter
1772. Närmaste påföljden blev, att de bägge tidningsnumren
beslagtogos. Det befanns, att författaren var en litteratör
Halldin, en både begåvad och välmenande man men en
fantast och äventyrlig existens. Han blev häktad och ställd
under åtal. Domen lydde på livets förlust för majestätsbrott,
men konungen efterskänkte av nåd straffet och gav Halldin
tillstånd att, när han så ville, frambära sina anmärkningar
direkt till konungen. Den tillåtelsen begagnade sig mannen
också flitigt av. I konungens brevsamling finnas en mängd
brev från honom, hållna än i smickrande, än i profetiskt var-
nande och bestraffande ton.
Nya företeelser av liknande slag som Publicolas insändare
gjorde emellertid ett brått slut på Gustavs månhet om tryck-
friheten. Han utfärdade därför påföljande år ett tillägg till
1774 års tryckfrihetsförordning, varigenom hädanefter bok-
tryckaren gjordes ansvarig i alla tryckfrihetsmål utom
294 DET MÖRKNAR.
lör högmålsbrott, där författaren skulle vara medansvarig.
Den nya åtgärden motiverades av konungen därmed, att det
var boktryckarnes vinningslystnad, som drev dem att utan
försyn offentliggöra allt det klander och förtal, som förfat-
tarne nedskrevo. Samtidigt skärptes straffen för tryckfrihets-
brott.
Den nya förordningen var i själva verket ett dråpslag mot
tryckfriheten, ett dråpslag också för alla dem i Sveriges land,
som hoppats på en utveckling i konstitutionell och frisinnad
riktning. De obefogade tvångsåtgärderna hämnade sig också
snart: den sunda och välbehövliga samhällskritiken förstum-
mades, men skandal- och smutspressen började i stället arbeta
igen. Första symptomet var tidningen »Välsignade tryck-
friheten», som började på våren 1781. Den utgavs av en
f. d. major Lund, som varit Sprengtportens anhängare vid
statsvälvningen i Finland men för subordinationsbrott dömts
av krigskollegium att mista tjänsten. Hans ansökan att av
nåd återfå den blev av konungen avslagen. Från den stunden
brann Lund av hämndlust mot Gustav, och då han nu grep
till pennan för att få sig levebröd, var hans plats given som
konungens oförsonlige belackare. Han fyllde sitt blad med
iftiga och hånfulla anspelningar på Högstdensamme men
inlindade dem alltid i underdåniga vördnadsbetygelser och
smickersöta fraser. Med begärlighet läste man litet varstädes
landet runt »Välsignade tryckfrihetens» karakteristik av den
romerske tyrannen kejsar Tiberius — vem den egentligen
åsyftade var inget tvivel om. INIycket uppseende väckte en
gåta, som i ett av de första numren uppställdes till besva-
rande: »Vem är det, som lovar, vad han intet ger, och ger, vad
han intet lovat, som synes i början stor, på slutet liten, som
mest gynnar ungdom och är en plåga för åldern, som är full
med dårskap och dock tvingar mången att bli vis, som alla
smickra och som smickrar alla? Det är det är Tiden.»
Lund höll hela tiden sina giftiga insinuationer i en så för-
siktig form, att han klarade sig för åtal. Men en dag företog
sig den forne majoren att förnärma den hetlevrade Jakob
Sprengtporten. Det skulle han inte ha gjort, för nu blev det
smörj. Det tog skruv. Lund svimmade av förskräckelse.
Och när han kvicknade till igen, tog han sin tillflykt till
Schröderheim, fick audiens hos konungen och bad Hans
4
ÄVENTYRSPOLITIK. 295
Maj:t om förlåtelse. Det fick han och pengar till, och sedan
lovade han hålla mun. Alla hederliga människor voro glada
över att ha blivit befriade från »denna arga hunds skällande».
Men de inskränkningar, konungen företagit i tryckfriheten,
förmådde icke kväva utbrotten av det missnöje, som rådde
i landet. Då tillgrep Gustav år 1785 den ändå förhatligare
åtgärden att låta rätten att utge tidningar och tidskrifter bero
av kungligt privilegium. Detta tilldelades boktryckaren
ensam, vid risk att så snart privilegiet missbrukades, komme
det att indragas. Därmed hade tryckfriheten i själva verket
»fått sin sluteliga bane». Indragningsmakten var införd
i Sverige.
Äventyrspolitik.
BITTERT var det för ett så känsligt sinne som Gustavs
att ha förlorat sitt folks kärlek. Den glada, ungdoms-
friska delen av hans bana led mot sitt slu I ; hans själs
jämvikt var rubbad. I hovlivets brusande nöjen sökte han
döva sin oro, i det diplomatiska spelet staterna emellan grep
han allt ivrigare efter en avledare för sin ärelystnad. Han bör-
jade drömma om segrar och erövringar, som skulle hölja hans
regering med ära och göra honom lik hans hjälte Gustav
Adolf och med ett slag återvinna folkgunsten.
Men på sådana planer hade konungen icke med sig de gamla
rådgivarne, varken bröderna Scheffer eller Liljencrants.
Gustav ledsnade på deras ideliga förmaningar till försiktighet
och sparsamhet.
Att Karl Scheffers gamla inflytande hos konungen avtagit,
var lätt att se. Det märktes redan därpå, att »vallgubben»,
såsom de unga hovmännen hånande kallade honom, alltmera
sällan syntes vid hovet. Däremot kunde ej ens den skarp-
syntaste iakttagare märka någon förändring i Ulrik Scheffers
ställning. Ännu på sommaren 1782, när agent i Lissabon
skulle tillsättas i utrikeskonseljen, gick det till så, att ko-
nungen frågade: »Vem är det, som riksrådet Scheffer in-
tresserar sig för?» Vederbörande statssekreterare upplyste,
att Hans Excellens önskade, att valet fölle på Kantzow.
296 DET MÖRKNAR.
»Och jag», genmälde konungen, »vill ha Martineau till den
sysslan.» — »Om så är», sade riksrådet Hermanson, »nog vet
man då, vem som rår.» — »Jo», yttrade konungen småleende,
»det är riksrådet Scheffer, ty jag nämner Kantzow.»
Men vid det laget hade Scheffer redan ett par gånger
anhållit om avsked. Trots all konungens vänlighet och upp-
märksamhet mot honom, kände han på sig, att den svenska
politiken höll på att glida in i andra banor än dem han kunde
gilla, och ville i god tid draga sig tillbaka, innan konungen
hunnit ledsna på honom. Ingen skulle få säga om honom,
att han avlades att hålla sig fast vid makten. Han kunde
också anföra sjukdom som skäl för avskedstagande. Han led
nämligen av gikt. Och ännu sämre var det beställt med hans
hustru, som nästan ständigt var sjuk. Från sitt kära Ek i
Mariestadstrakten, där han tillbragte sin lediga tid, skriver
han ofta om sin glädje över att vara på landet, långt borta
ifrån stora världens fåfänglighet, och sin saknad över att nöd-
gas lämna det. Han talar så förnöjt om »sin kål och sina
får», om årsväxt och nyodlingar och säger sig ha blivit väst-
göte till den grad, att han föredrager sin lilla koja framför alla
Paris' härligheter.
Men konungen förklarade, att han icke ville släppa sin gamle
rådgivare, förrän den allmänna europeiska freden vore sluten
och Scheffer hunnit inviga sin efterträdare i ärendena.
Så snart emellertid underrättelse inlupit till Stockholm,
att fredspreliminärerna blivit undertecknade, begärde den
gamle kanslipresidenten avsked. Det var på nyåret 1783.
»Herre, nu låter Du Din tjänare fara i frid» — så började han
det brev, som åtföljde hans ansökan. Konungens försök att
beveka honom till att stanna kvar voro nu fåfänga. Gustav
beviljade då hans anhållan under betygande i vältaliga orda-
lag av sin stora tacksamhet och sitt oinskränkta förtroende.
»Tio års fred upprätthållen oaktat de stormar, som i första
ögonblicken syntes hota den, rikets anseende återställt utåt,
dess gamla allianser befästade, ett mäktigt förbund bildat,
som skall en dag göra epok i folkrättens historia, dessa hava
varit de stora händelser, som visat klokheten och framgången
av Eder ministär» — med dessa ord tecknade konungen
Scheffers gagnerika insats i Sveriges historia. Som bevis på
sin erkänsla tilldelade Gustav honom en årlig pension av
ÄVENTYRSPOLITIK. ' 297
3,000 daler s. m. Konungen lär ha velat ge honom 4,000, men
Scheffer skall ha undanbett sig av hänsyn till statens knappa
tillgångar. Däremot kunde han icke hindra konungen från
att på ett annat sätt visa sin trogne medhjälpare tacksamhet.
När Gustav genom Liljencrants fick höra, att Scheffer just
skulle betala sista återstoden av sina skulder från sin franska
ambassad, 20,000 francs, skyndade han att inbetala summan
och sände Scheffer kvittenserna. Med dem följde ett brev,
vari konungen uttalade sin önskan att gottgöra, vad Scheffer
i statens tjänst uppoffrat, och att betrygga hans ålderdoms
lugn och trevnad. En vackrare avgång har väl aldrig en ko-
nung berett en trogen tjänare. Den hedrar både Gustav III
och hans minister. — Ulrik Scheffer tillbragte sina återstå-
ende levnadsår fjärran från politiken, Han överlevde sin
konung och dog 1799 vid 83 års ålder.
Till Scheffers efterträdare utsåg konungen sin ambassadör
i Paris, den blide skalden Gustav Filip Creutz — en
fantasimänniska och vek karaktär, som naturligtvis alls ej
var mannen att upptaga Ulrik Scheffers mantel. Creutz var
en begåvad och älskvärd människa, men hans oerhörda tank-
spriddhet gjorde honom ibland litet löjlig. Det påstås dock,
att han ibland drog nytta av denna sin allbekanta svaghet.
Han begagnade sig av den för att slippa ifrån folk, som
kommo och ville tala med honom om obehagliga ämnen.
Betänkligt för den nye utrikesministerns auktoritet var,
att hela hans existens var beroende av konungens gunst.
I likhet med flertalet diplomater på den tiden var han näm-
ligen skuldsatt upp över öronen. Han kunde aldrig sköta
pengar. Hans godhet mot landsmän hade ofta blivit miss-
brukad, och han hade fallit offer för den spelpassion, som ra-
sade vid franska hovet. Creutz förföljdes också av en envis
otur i sitt hasardspel. Hans enda tillflykt blev då hans »skydds-
gud», som han måste anropa om räddning undan offentlig
skandal. Och »skyddsguden» var nådig och hjälpsam men
måste i sin tur göra många krumbukter för att inför Liljen-
crants dölja verkliga orsaken till ambassadörens obestånd.
Senast när Creutz skulle resa hem, måste konungen ge honom
50,000 francs — annars hade ambassadören ej kunnat komma
ifrån Paris. Och ändå lämnade han Frankrike med en skuld
298 DET MÖRKNAR.
på Över 350,000 francs! Men även den summan lovade konun-
gen betala av allmänna medel. Härtill användes årligen en
viss del av de franska subsidierna.
En man, som till den grad var beroende av sin konung,
kunde naturligtvis ej äga nog självständighet för att säga
honom sanningen osminkad och hävda sin övertygelse gent
emot konungens, när så behövdes. Gustav brydde sig ofta
ej ens om att inviga den nye kanslipresidenten i sina vitt-
svävande planer. Efter Scheffers avgång är konungen i
själva verket sin egen utrikesminister, och äventyrspolitiken
har trätt i stället för Scheffers försiktiga freds- och neutrali-
tetspolitik.
Statsskeppet hade ej mer den erfarne styrman, som så väl
förstått att lotsa det fram genom alla farligheter. Nu var den
unge kaptenen ensam herre ombord. Nu sattes alla klutar
till.
Efter Scheffers avgång voro också Liljencrants' dagar som
finansminister räknade. Han hade ingen avundsvärd uppgift,
när han skulle försöka att få debet och kredit att gå ihop.
Den riksstat, som förelades 1778 års ständer, gick ut på att
dölja den verkliga ställningen genom att avlägsna alla skul-
der därifrån och gömma dem i riksgäldskontoret. Den nya
riksstaten var ett sannskyldigt konststycke i den högre finan-
sen, åstadkommet genom Boyes, Liljencrants' och Sparres
förenade bemödanden. Både Liljencrants och Sparre, liksom
också Scheffer, som varit med vid statens uppgörande, hop-
pades dock otvivelaktigt att kunna genom sparsamhet få me-
del att avbetala skulderna.
I\Ien i stället växte statsbristen år för år, och Liljencrants
måste ideligen hjälpa sig ur trångmål genom förskott och små-
lån med anlitande av både statens och sin egen kredit. LTpp-
repade gånger gav han dock inför konungen luft åt sin oro
genom varnande skrivelser, vari han framhöll nödvändigheten
av att minska utgifterna, enär landets fattigdom ju gjorde in-
komsterna begränsade. Men då ingen bättring visade sig av
hans varningar, började till sist både hans tålamod och hans
uppfinningsförmåga att tryta.
En som emellertid också ledsnade var konungen. Han lät sin
finansminister genom Schröderheim veta, hur missnöjd Hans
Maj:t var med honom både som ämbetsman och människa.
ÄVENTYRSPOLITIK. 299
Liljencrants kunde ej uppfatta den skarpa läxan annat än
som en indirekt anmodan att begära avsked, och det gjorde
han också. Men så långt ämnade Gustav icke driva saken —
ännu. Ännu var Liljencrants omistlig för den utländska kre-
ditens skull. Han stannade kvar till på hösten 1786, då han
utnämndes till riksråd och halvt i onåd entledigades från sina
övriga befattningar efter att i nära fjorton år ha under svåra
förhållanden handhaft Sveriges finanser med stor skicklighet
och en högst sällsynt oegennytta. Fastän han under de sex
första åren icke hade mer än 400 rdr i lön, hade han likväl
för sina stora låneoperationer icke mottagit något arvode för
sig själv eller sina biträden. Genom att sålunda taga saken
direkt om hand hade han åt statsverket inbesparat minst
100,000 rdr, som bankirerna annars skulle ha tagit i provision.
Men sin egen förmögenhet hade han till större delen satt till
för förvaltningen av kronans pengar.
Konungen, som länge sett sig om efter ett smidigare och
mindre självständigt verktyg för sina finansplaner, tog till
hans efterträdare Erik Ruuth, en man som nu i några år
haft hand om hertig Karls svårskött a ekonomi och genom
sin rike svärfar ägde goda förbindelser med Stockholms le-
dande finansmän. Själv var han utan tvivel en dugande
medelmåtta men knappast mycket mer.
Furstemötet i Fredrikshamn.
För Gustav III:s fantasi hägrade bilden av den segerkrönte
fursten, som mötes av sitt folks jubel och beundras av hela
världen. Erövringspolitiken låg i blodet hos honom liksom hos
de flesta andra furstar i den samvetslösa kabinettspolitikens
tidevarv. Man anför också det betecknande yttrandet av
honom: »Det behövs ett krig för att sätta prägel på en rege-
ring.» Hans planer riktade sig först på Norges erövring, varom
han drömt redan i början av sin regering. Hans ärvda ovilja
mot Danmark hade ökats genom denna makts hållning vid
tiden för statsvälvningen, och tanken på en plötslig kupp vid
lämpligt tillfälle hade länge legat och grott i Gustavs sinne.
Han trodde, att det gynnsamma ögonblicket var kommet på
våren 1783, när ett nytt krig förestod mellan Danmarks
300 DET MÖRKNAR.
bundsförvant Ryssland och Turkiet. En sådan kamp måste
nämligen taga nästan alla Rysslands krafter i anspråk.
Nu uppgjorde Gustav tillsammans med Toll och flottans
chef, generalamiralen Henrik af Trolle, i djupaste hem-
lighet en plan att genom ett snabbt angrepp på Köpenhamn
och Själland med flottans hjälp och på Norge från landsidan
tvinga Danmaik att avstå Norge. Han levde i den tron, att
norrmännen hatade det danska oket och med glädje skulle
ansluta sig till Sverige.
Med sin lättrörliga fantasi inbillade han sig också, att ett
orientaliskt krig skulle göra Sveriges vänskap mycket mera
eftersträvansvärd för Ryssland än det svagt rustade Dan-
marks. Varför skulle han då inte kunna förmå ryska kejsa-
rinnan att mot vinsten av ett förbund med Sverige uppoffra
Danmark? Han tyckte sig se ett tydligt tecken till att ut-
sikterna voro gynnsamma, då Katarina själv föreslog ett nytt
möte till sommaren 1783 för att stärka den personliga vän-
skapsförbindelsen mellan henne och Gustav.
Mötet ägde rum i Fredrikshamn, där de bägge monarkerna
tillbragte tre dagar tillsammans. Varje dag sprakade de flere
timmar förtroligt med varandra utan vittnen, och Gustav
syntes mycket belåten. Men en uppmärksam iakttagare skulle
dock kunnat märka, att han inte var lika förtjust, när han
reste, som när han kom dit. Det hade nämligen nu lika litet
som vid förra mötet lyckats honom att vinna några politiska
fördelar. Han hade erbjudit Katarina ett förbund av den
innebörd, att Sverige skulle avstå från sitt gamla förbund med
Turkiet, mot att Katarina lovade att ej taga parti mot honom,
ifall han komme i strid med någon av hennes bundsförvanter
— d. v. s. Danmark — »vare sig att han bleve av dem angripen
eller nödsakad att börja krig emot dem».
Men här slog det slint igen. Att i strid mot både heder och
egen fördel uppoffra sin trogna bundsförvant Danmark var
något, som Katarina ej kunde tänka på - — annat än i nödfall.
Och ett sådant nödfallsläge förelåg ej ännu. Gustav hade i
sin otålighet kommit för tidigt, innan det turkiska kriget ännu
var oundvikligt. Katarina svarade därför med ett motför-
slag, som såg mycket vänligt ut men i själva verket bröt
udden av Gustavs anfallsplan. Hon föreslog honom ett »nor-
diskt familjefördrag'), som skulle omfatta de tre grenarna av
ÄVENTYRSPOLITIK. 301
den oldenburgska ätten, den ryska, den svenska och den
danska. På sådant sätt skulle freden i Norden bäst be-
tryggas.
I själva verket blev mötet i Fredrikshamn således ett avgjoit
nederlag för Gustavs äventyrspolitik. Men han gav däiför
icke upp sin anfallsplan. Han hoppades, att utbrottet av det
turkiska kriget skulle även utan Katarinas medgivande möj-
liggöra, vad den hänsynslöse Toll kallade »det dristigaste
och för Sverige nyttigaste av alla de storverk, tideböckerna
kunna uppvisa».
Men Turkiets krigsförklaring lät vänta på sig, och den
gynnsamma årstiden för landsättning av trupper på Själland
förgick. Då måste konungen besluta sig för att uppskjuta
angreppet på Danmark till nästa sommar. För att göra slut på
de krigsrykten, som uppkommit, och insöva sina grannar i sä-
kerhet beslöt Gustav att företaga en resa till Italien på hösten
1783. Under tiden instruerade han sin minister i Konstanti-
nopel att av alla krafter egga Turkiet till krig, dock med iakt-
tagande av nödig försiktighet, så att ryska sändebudet icke
fattade misstankar och Sverige ej bleve indraget i kriget.
Så snart det visade sig, att en sammanstötning var oundviklig,
borde ministern officiellt lägga i dagen den största iver att
söka förekomma den, på det att ryske ministern ej måtte miss-
tänka honom för delaktighet däri. Gustav III hade inte för
ro skull studerat Machiavellis politiska läror.
Om en machiavellistisk statskonst vittnade också hans
beteende mot Danmark. På nyåret 1784 lät han sända två
kunskapare till Norge för att utforska sinnesstämningen och,
så snart de märkte tecken till missnöje med danska regeringen,
gjuta olja på elden. En anledning till krig med Danmark
borde ej vara svår att framkalla, när det gynnsamma ögon-
blicket för en brytning var kommet, menade Gustav, ty både
Danmarks sändebud i Stockholm och dess utrikesminister
voro häftiga och lättretade karlar. Det borde därför bli lätt
att »giva Danmarks mått och steg ett anseende av ett ovän-
ligt och fientligt beteende». Visserligen hade konungen enligt
regeringsformen icke rätt att på eget bevåg börja krig, men
— såsom en medlem av krigsberedningen uttryckte sig —
han »var mästare att själv sätta färg på krigsanledningen och
börja dansen».
302 DET MÖRKNAR.
Det verkade emellertid avkylande, när de svenska kun-
skaparne återkommo från Norge med det beskedet, att allt
var tyst där. Visserligen klagade norrmännen över hårda
skatter och dåliga tider, men inga oroligheter förspordes.
Och utsikterna för en svensk erövring av Norge läto föga
lovande. Enda sättet att vinna norrmännen vore, enligt sak-
kunnigas mening, att låta dem bilda en egen stat under svenskt
beskydd.
Vid denna tid omintetgjordes emellertid Gustavs erövrings-
planer helt och hållet genom Turkiets hållning. De svenska
eggelserna i Konstantinopel kommo för sent. I januari 1784
gav sultanen efter för Rysslands fordringar. Då måste Gustav
återigen låta sina anfallsplaner krypa i skrinet och inställa
rustningarna. Hans krigiska stämning dämpades ytterligare
genom Trolles plötsliga död på våren 1784. Det var en oer-
sättlig förlust för svenska flottan.
Olyckligtvis fick Katarina nys om både rustningarna mot
Danmark och de svenska uppviglingsförsöken i Konstanti-
nopel, och som man kan tänka sig, blev hon inte god. Det
märktes på den skarpa, hånande tonen i ett brev, varmed hon
nu gjorde slut på den intima brevväxling, som i sex års tid
fortgått mellan henne och Gustav. I korrespondensen med
sina förtrogna gav hon också uttryck åt sin växande förbitt-
ring mot Gustav III, som hon helst använde öknamn på, så-
som Spader kung och Don Gustave.
Men nu till vad som hände på Gustav III:s italienska resa.
Gustavs italienska resa.
Tidpunkten för en dylik nöjesresa var olyckligt vald, ty
ända sedan 1780 hade skörden slagit fel i stora delar av Sve-
rige, och på sensommaren 1783 inrapporterades så svår miss-
växt från nästan alla landsändar, att hungersnöd stod för
dörren. I så sorgliga tider hade konungens plats bort vara
mitt ibland hans lidande undersåtar, vilka väl behövde
den tröst, som låg i landsfaderns närvaro och deltagande.
Gustavs verkliga vänner sökte också beveka honom att ej
överge sitt folk i nödens stund. Hans gamle guvernör Karl
Scheffer besvor honom under tårar att avstå från sin resplan.
ÄVENTYRSPOLITIK. 303
Gvistav syntes rörd för ett ögonblick men slutade med att
förklara, att saken var beslutad och ej kunde ändras.
Gustav längtade till södern, till nöjen och kultur, och han
hade, som sagt, även sina politiska skäl för resan. Till före-
vändning tog han ett armbrott, som han ådragit sig strax
före mötet i Fredrikshamn vid en trupprevy, då hans häst
skyggade och kastade av honom. Benbrottet var redan läkt
men förorsakade honom alltjämt smärta, och han fick sina
läkare att ordinera en tids vistelse vid de berömda varma
baden vid Pisa.
Underrättelsen om konungens beslut väckte bittra känslor
i vida kretsar av nationen, och de besynnerligaste rykten
kommo i svang, sådana som att han med flit kastat sig av
hästen för att skaffa sig en förevändning för resan. Ja det
påstods, att konung Gustav ämnade liksom drottning Kri-
stina avsäga sig regeringen och bli katolik.
Innerst har nog Gustav känt, att han svek sin pHkt, .då
han övergav sitt hungrande folk i nödens stund för att roa
sig i främmande land. Hans beteende närmast före avresan
tyder därpå. Han var »vid ett förskräckligt humör». Aldrig
hade man sett honom så nyckfull, aldrig hade han så hejdlöst
kastat sig på teaternöjen. En afton spelades det fyra dramer
efter varandra på Drottningholm, där konungen hela tiden
uppehöll sig. Det var, som om han velat på det sättet slå
bort de oroliga tankarna, nedtysta den varnande rösten från
sitt bättre jag. Slutligen, efter en teaterföreställning den 27
september, »stal han sig lilla trappan bort», berättar Arm-
felt, och for från Drottningholm på en slup till Fittja,.
varifrån han klockan 2 på natten anträdde sin resa i vagn.
Färden fortgick genom dag och natt och »liknade mer en.
flykt än en resa».
Regeringen uppdrogs under konungens frånvaro åt rådet,,
men en mängd ärenden överlämnades åt särskilda myndig-
heter eller kommissioner. Den mäktigaste var en hemlig
beredning med utomordentlig makt, som konungen tillsatte-
utan rådets vetskap för att leda arbetet på arméns och flot-
tans utrustning — Gustav umgicks ju med krigsplaner. Toll
och Trolle voro de drivande krafterna i krigsberedningen.
För att Karl Sparre icke skulle stå hindrande i vägen, tog
Gustav honom med sig till Italien. Förgäves gjorde över-
304 DET MÖRKNAR.
ståthållai-en allt för att slippa ifrån resan. Han framhöll sin
ålder och sjuklighet och sina många uppdrag här hemma,
men ingenting hjälpte. Toll lyckades med sin kända fintlig-
het i det längsta dölja krigsberedningens existens och föra
både allmänheten och rådet på villospår. Men till slut kom
dock hemligheten i dagen.
I slutet av november 1783 anlände »greven av Haga»,
under vilken titel konung Gustav Hl företog sin resa, till
Verona. Där blev han ytterst förekommande mottagen av
republiken Venedigs ståthållare, »il capitano podestä», som
inbjöd konungen med svit till en »conversazione» i sin bostad.
»Man åt glasser och konfekt och drack lemonad ur buteljer»,
säger Armfelt. Dessutom undfägnades man med sång, och
det märktes genast, att man kommit söder om Alperna, ty
den bäste sångaren var kastrat eller, som man här vanligen
säger, soprano. Armfelt fann hela tillställningen ganska trå-
kig. De italienska damerna beskriver han såsom »målade i vitt,
rött och svart, tämligen illa coifferade och chausserade men
präktigt utstyrda med många diamanter. De säga allt vad
de tänka och göra allt vad som faller dem in.» Ännu mindre
funno ungherrarne i Verona nåd för hans ögon. Han kallar
dem »de sottaste^ personnager i världen, antingen svinaktiga
eller utspökade som buffoner'-' på italienska teatern».
Till sina gästers förnöjelse tillställde podestån också en
tjurfäktning i Veronas berömda amfiteater. Expeditions-
sekreteraren, sedermera statsrådet Gudmund Göran Adlerbeth,
som också hörde till konungens ressällskap, redogör för sina
intryck av denna tillställning sålunda: »Själva skådespelet
var av föga värde. Inom det på f äktbanan inrättade skranket
insläpptes en oxe i sänder, mot vilken hundar hetsades av
slaktardrängar, klädda i vita tröjor. Både oxar och hundar
voro så fredliga, att de knappt kunde retas till våldsamheter.
När äntligen hundarna rusade på oxen och beto honom i hals
och öron, befriade han sig väl med hornen och kastade en
eller annan av sina fiender till jorden men utan att göra dem
' Dummaste. — ^ Gjckelmakarc, narrar.
ÄVENTYRSPOLITIK. 305
vidare skada. Emellertid ådrogo sig dessa tillfälligheter de
ivrigaste handklapp och bifallsrop. Så snart en oxe blivit
trött eller sårad, fördes han ut, och en annan insläpptes.»
Vistelsen i Pisa blev dödande tråkig både för konungen
och för hans svit. Vädret var kallt och otrevligt, säsongen var
slut, och svenskarne voro nästan de enda kurgästerna. Gustav
förströdde sig genom utfärder till Livorno och Lucca samt
påhälsningar hos storhertig Leopold av Toskana — sedermera
kejsar Leopold II — som vistades i Pisa. Storhertigen ville
liksom Gustav gälla för en av upplysningens föregångsmän
på tronen, och de bägge furstarne hade mycket att spraka
om. Men Gustav anade icke, att »den sluge florentinaren»
begagnade tillfället att utforska hans politiska tänkesätt och
planer. De oförsiktiga yttranden, han fällde om Ryssland
och dess kejsarinna, inbcrättades av Leopold till hans broder
kejsar Josef II och av denne till Katarina.
Måhända får man tillskriva Pisas tråkighet huvudsakliga
förtjänsten av att Gustavs arm blev bra redan efter 14 dagar.
Han styrde då kosan till en trevligare plats, till Florens, där
han stannade en hel månad under nöjen och outtröttliga
studier av de rika konstsamlingarna från antiken. Omedel-
bart efter ankomsten dit har Armfelt antecknat i sin dagbok:
»Konungen själv visade oss vägen, ty stadens karta hade han
redan i sitt huvud.» Därifrån fortsatte Gustav till Rom, dit
han anlände sent på julafton. Här befann sig en annan be-
römd furste, nämligen ingen mindre än tyske kejsaren Jo-
sef II, som Gustav redan träffat i Florens. På juldagen fick
världen bevittna det sällsamma skådespelet, att medan påven
själv förrättade mässan, knäböjde kejsaren vid foten av S:t
Peters altare sida vid sida med efterträdaren till den konung,
som 150 år förut fallit såsom Roms störste och ärofullaste
motståndare. Något närmande i övrigt medförde dock icke
mötet mellan de bägge monarkerna. De voro också alldeles
för olika varandra. Kejsar Josef var nykter och prosaisk,
enkel i sina vanor och sträv i sitt uppträdande. Han
kunde inte alls med en sådan natur som Gustav III, som bar
nordstjärnans kraschan t. o. m. på nattrocken. Däremot
blev konungen mycket förekommande mottagen i Vatikanen
av påven, den gamle vänlige Pius VI, som satte värde på
Gustavs fördragsamhet mot katolikerna 1 Sverige.
20—204364. G rim berg, Svenska folkets vnderbara öden. VII.
306
DET MORKNAH.
Den gladaste delen av resan blevo de fem veckor, som till-
bragtes i Neapel, vars levnadsglade, njutningslystne »lazzaron-
konung» mottog främlingarne från Norden med storartad
gästfrihet. Det blev en oavbruten rad av nöjen och festlig-
heter — men så var också den glada karnevalstiden inne.
Hans neapolitanska Majestät blev alldeles förtjust i Arm-
felt. Ibland hittade de bägge sprakfålarna på att roa sig med
brottning. Första gången var det efter en glad middag, då
Gustav III beser Vatikcmcns konstsamlingar under påvens ledning.
Samtida målning av Gagncreaux.
»diskurserna varit särdeles fria och muntra». — »Konungen
blev litet efter på styrkans vägnar, men i vighet är han min
överman», säger Armfelt; och konung Ferdinand sade honom
den artigheten, att Hans Maj:t ville hellre vara hans vän än
hans fiende.
Gustav försummade ej heller den omgivande traktens
många sevärdheter. Han var uppe på Vesuvius och besökte
Pompeji och andra ruinstäder. I Pompeji pågingo utgräv-
ningar, och Adlerbeth berättar: »Under vårt besök upphäm-
tades några lerkrukor utur jorden, föga sällsynta och kanhända
ÄVENTYRSPOLITIK. 307
ditlagda för atl giva herr greven av Haga det nöjet att se en
lyckad utgrävning.»
Om besöket på Vesuvius, som företogs den 21 februari,
berättar han, att man red på åsnor, tills man uppnådde själva
spetsen. »Denna kavalkad av några och trettio personer,
vårdslöst klädda, en och en efter varannan på borickor, som
vardera av en karl leddes vid munnen med en repstump och
efterföljdes av en annan karl, som höll i svansen, var en scen,
värdig att beskrivas av Scarron^» Sedan vidtog den besvärliga
delen av bestigningen. »Det lösa gruset», säger Adlerbeth,
»rasar nedför vid vart steg, så att man behöver hjälp av karlar,
som vid detta tillfälle mot betalning äro följaktige. Gemen-
ligen biträda två karlar var resande. De hava hängslen över
axlarna, i vilka man fattar med händerna och låter så släpa
sig uppåt. Karlen med hängslena går naturligtvis före den
resande. Den andre går vanligen efter och skjuter på. — Men
herr greven av Haga och damerna läto sig bäras på träbårar.»
Återfärden nedför kraterkäglan gick betydligt fortare än
bestigningen.
Hemresan från Neapel gick över Rom, där konungen nu
stannade nya fem veckor och njöt av museernas rika sam-
lingar och minnena från världsstadens ärorika forntid. Efter
festliga dagar i Parma och Venedig sade Gustav i Genua vid
sommarens inbrott det soliga Italien farväl. En ekonomiskt
anlagd rådsherre i Genua, som tyckte, att besöket skulle vålla
staden onödiga kostnader, hade vid rådplägningen om hur
man skulle mottaga den höge gästen yttrat följande ovanligt
tänkvärda ord, som ännu finnas bevarade i Genuas arkiv: »Jag
anser, att det vore en högst önsklig sak, att konungar ville
låta bli att resa. Men jag ser nu, att detta är en sed, som an-
tagits av alla, även av dem som bo allra längst bort; och där-
före, när dylika omständigheter inträffa, måste republiken
tåligt underkasta sig denna beskattning.»
Gustav styrde nu kosan till Paris — till nya nöjen men också
till viktiga diplomatiska förhandlingar. Här formligen »sim-
made konungen och hans svit i fester och nöjen av alla slag»
— för att begagna en deltagares ord. Teatrarna ansträngde
alla sina krafter för att roa greven av Haga. Ofta besökte
^ Skarrå'ng: en för sin kvickhet berömd fransk författare från
1600-talet, mästare i att parodiera.
308 DET MÖRKNAR.
han två eller tre teatrar samma afton, och sedan for han på
supé, som slutade först efter midnatt. Hans följeslagare blevo
alldeles uppgivna; men själv tycktes han inte känna någon
trötthet. Gustavs popularitet från hans förra Parisbesök
levde kvar och gav sig ofta tillkänna. Överallt, där han
uppträdde mera offentligt, hälsades han av allmänheten med
bifallsyttringar. På teatern mottogs han med handklapp-
ningar, och om föreställningen redan tagit sin början, så togo
skådespelarne om pjäsen från början.
Gustav uppsökte också sina gamla vänner från 1771 —
till och med grevinnan Dubarry gjorde han en visit. Inom dam-
världen voro hans gamla väninnor grevinnan de Boufflers
och de la Marek främsta föremålen för hans uppmärksamhet.
När man spefullt anmärkte, att han tycktes föredraga de
gamla damerna framför de unga, svarade han: »Vänskapen
är alltid ung.» Med familjen de la Marek kom det dock till
brytning genom en sorglig händelse. Konungens gunstling,
den glade och elegante kammarjunkaren Peyron, som under
sin tjänstgöring i franska armén haft en greve de la Marek till
regementschef, hade jämte flere andra begått subordinations-
brott och blivit utstruken ur armén. Det oaktat uppsökte han
nu i Paris sin forne chef men blev skymfligt avvisad, utma-
nade honom då på duell och föll för hans värja. De la Marek
blev livsfarligt sårad men kom sig. Tilldragelsen gjorde ett
djupt intryck på konungen.
Grevinnan de Boufflers hade Gustav träffat fyra år förut,
då han vistades en tid i Spa. Hon hade då ej förmått uthärda
skilsmässans kval utan farit efter Gustav till Bryssel, där hon
tog in på samma hotell som han för att ännu en gång få träffa
honom — och ännu en gång genomgå avskedets smärta.
Hon skrev sedan till honom: »Ni har vållat mitt livs olycka:
Ni har kastat in däri en tomhet, som ej kan fyllas.» Döm då
om hennes förtvivlan, när hon nu trodde sig märka, att den
dyrkades vänskap för henne höll på att svalna. Som vän ansåg
hon det också vara sin plikt att tala allvarsord om hans
hejdlösa nöjeslystnad, som man med skäl tadlade i själva det
nöjeslystna Paris, och påminna honom om hans plikt som stor
man att ålägga sig måtta i allt.
Flere gånger besökte Gustav den nye konungen, Ludvig XVI,
och hans sköna gemål, Marie Antoinette, i Versailles, där man
ÄVENTYRSPOUTIK. 309
gav fester till hans ära. Glanspunkten var en trädgårdsfest,
som drottningen gav i sitt älsklingsslott Lilla Trianon i Ver-
sailles slottspark. Först spelades en opera, sedan superade
gästerna i trädgårdspaviljongerna, och slutligen blev hela
trädgården illuminerad. Alla damer voro vitklädda. »Det
var», skrev konungen till Creutz, »ett verkligt feeri, en syn,
värdig de elyseiska fälten.»
Men mitt i nöjenas virvel skulle politiken ha sin beskärda
del. Den första — ehuru ingalunda största — frågan gällde
ett löfte, som Frankrikes regering givit Sverige redan under
väpnade neutralitetens dagar, att förskaffa det en ö i Väst-
indien såsom koloni. Helst önskade Gustav Portorico, men det
visade sig omöjligt att få. Efter lång tvekan beslöt sig franska
regeringen slutligen för att avstå den lilla ön S :t Barthélemy,
som på grund av sin obetydlighet och avlägsenhet från Frank-
rikes övriga kolonier kunde offras utan större avsaknad.
Uppgörelsen härom hade formen av ett handelsfördrag, enligt
vilket Frankrike till gengäld för sin gåva erhöll en nederlags-
plats i Göteborg för sina handelsvaror. Man hade valt han-
delsfördragets form för att avleda Europas uppmärksamhet
från de betydligt viktigare hemliga förhandlingar, som därefter
vidtogo.
Gustav ryckte nämligen sedan fram med ett förslag till
ett kraftigt väpnat förbund mellan Sverige och Frankrike.
Han sökte skrämma med faran för båda makterna av ryska
kejsarinnans strävan att tillvälla sig övermakten i Norden,
och han sökte pigga upp stämningen med antydningar om
att hon genom frestande anbud försökte locka Sverige över
på sin sida. Nu erbjöd sig Gustav att vid behov komma till
Frankrikes hjälp med en ansenlig flotta, om Ludvig XVI
å sin sida ville förbinda sig att kraftigt bistå Sverige i krig
samt ge det en hjälp av 20 millioner francs på en gång för att
stärka sitt försvar.
20 millioner francs! Det var ingen småsumma för en rege-
ring, som själv hade stora finansiella svårigheter att dras med.
Men Gustav höll i sig. Till slut kom Ludvig överens med sina
rådgivare, att såframt konungen av Sverige ej läte sig av-
skräckas, kunde man ej alldeles avslå hans begäran om nya
subsidier, ty annars riskerade man en brytning med honom.
Och Gustav lät sig icke avskräckas. Vid en ny konferens
310 DET MÖRKNAR.
utvecklade den franske finansministern ytterligare de skäl,
som hindrade Frankrike att göra konungen till viljes, men
slutade med att förklara, att det kanske vore möjligt att gå
Hans Maj:ts önskan till mötes, ifall han nöjde sig med t. ex.
6 millioner att erläggas inom fem år.
Nära tre fjärdedelar alltså avprutade! Gustav anlade en min
av djupt sårad stolthet. Men i själva verket hade han redan
förut på egen hand gjort av med en ansenlig procent av sina
illusioner och var inte omöjlig att pruta med. När det kom
till kritan, tog han fasta på det gjorda anbudet och förklarade,
att han var tacksam för detta bevis på franske konungens
vänskap.
Om det politiska resultatet av Gustavs italienska och fran-
ska resa gäller detsamma som om hans ryska färd sommaren
förut: i grund och botten voro bägge dessa diplomatiska
rekognosceringsturer misslyckade. Visserligen hade de nya
subsidierna sitt reella värde, men å andra sidan hade Gustav
måst konstatera, att lika litet som ryska kejsarinnan velat
vara med om att släppa honom på Danmark, lika litet kunde
han i Frankrikes dåvarande regering påräkna någon hjälp
för de erövringar från sin granne i väster, varom han drömde.
Den franska regeringen hade alltför många och alltför svåra
inre problem att lösa för att vilja dragas in i andra furstars
äventyrspolitik. Ludvig XVI hugnade Gustav med att uttala
den förhoppningen, att det svenska försvarsväsendets styrka
skulle vara ägnat att betrygga freden i Norden, och att
Sveriges konung skulle undvika varje åtgärd, som kunde ge
anledning eller förevändning till oro för vem det vara månde!
Och den franske utrikesministern yttrade sin fägnad över att
konung Gustav nu skulle få ostörd njuta den glädjen att ute-
slutande få sysselsätta sig med sitt folks lycka. »Detta slag
av ära, som är efter Eders Maj:ts sinne, är vida att föredraga
framför den bedrägliga glans, som omgiver erövringslystna
furstar.»
Men ej ens en så påtaglig verklighet förmådde lägga hämsko
på Gustavs ärelystnad och fantasirika storhetsplaner. Vid
minsta utsikt till att krigslågan i Europa åter skulle tändas
ÄVENTYRSPOLITIK. 31 1
gladde han sig och ville vara med. På hösten 1784 såg det
krigiskt ut mellan Holland och tyske kejsaren, som var Kata-
rinas bundsförvant. Tvärt var svenske konungen inbegripen
i underhandlingar om att hjälpa holländarne och drev på dem
efter bästa förmåga. Men till Gustavs stora missräkning
uppträdde Frankrike som medlare, och såväl Ludvig XVI
som hans utrikesminister varnade svenske konungen för att
lita för mycket på de sluga holländska affärsmännen. Det
retade Gustav, och med sorg fann han den franska regeringen
»för varje dag mera svag och egoistisk». Emellertid försökte
han på allt sätt pigga upp den. Bland annat skrev han ett
brev till konung Ludvig, vari han beklagade sig över sina
grannars hotfulla planer, vilka aldrig lämnade honom i ro. Nu
sökte de också tvinga honom in i en trippelallians med Ryss-
land och Danmark. Han skulle dock aldrig finna sig däri.
Bleve han angripen, skulle han ej inskränka sig till defensiven
utan uppsöka själva källan till det onda. Och han antydde,
att Petersburg vore i dens våld, som behärskade havet. Slutet
på visan var naturligtvis, att det fattiga Sverige behövde
pengar, och det vore därför, som Hans Maj:t lyssnat till Hol-
lands anbud om subsidieförbund. — Kort därefter instruerade
Gustav sin minister i Paris, Stad, alt för franska regeringen
framhålla fördelen av att Sverige bleve förstärkt med Norge.
Om så skedde, skulle Sverige kunna utsända en flotta, som i
förening med den franska skulle imponera t. o. m. på England.
Det visade sig snart, att franska regeringen bättre än den
svenska kände till det europeiska läget och holländarnes verk-
liga planer. Tvisten mellan dem och kejsaren bilades näm-
ligen på fredlig väg på hösten 1785, och Gustav Hl stod där
med ännu en avkylande erfarenhet av livet.
Men då hade han redan varit ute på annat håll och gripit
efter en möjlighet att få vara med i storpolitiken. Det hade
inte behövts mer, än att Fredrik H i Preussen i ett brev till sitt
sändebud i Petersburg yttrade sig fördelaktigt om Gustav och
Sveriges dåvarande styrka. Så här hade hans ord fallit:
»Kejsarinnan gör orätt i att ringakta konungen av Sverige;
om han och jag ville, skulle vi kunna göra livet rätt surt för
henne.» Detta hade mottagaren av brevet berättat för svenska
sändebudet i Petersburg, som i sin tur glatt sin konung därmed.
I svenska regeringens nästa skrivelse till sin minister i Peters-
312 DET MÖRKNAR.
burg hade Gustav egenhändigt tillagt, att konungen av Sverige
skulle vara ännu starkare, om han finge handla i gemenskap
med en så stor och mäktig furste som hans morbror för att
återställa den störda jämvikten i Norden. De skulle tillsam-
mans kunna skapa ett nytt politiskt system på solidare grund-
val, än de europeiska kabinetten på länge ägt. Ty somliga
av dem hade förts in på avvägar genom furstarnes gränslösa
ärelystnad, andra genom ministrarnes vankelmod. — Och
det skulle han sägal Dessa sanningens och visdomens ord
voro avsedda att frambäras till preussiska sändebudet i
Petersburg. Men när de befordrats vidare till konung Fredrik,
svarade han så avkylande, att det var nog t. o. m. för Gustav
III. I hans förtroliga brev till Creutz lät det nu helt annor-
lunda: i Berlin vore ingenting att vinna, så länge hans mor-
bror levde. Man finge ställa sitt eventuella framtidshopp på
Fredriks efterträdare. ^Misstroendet emellan Gustav III och
Fredrik den store var alltför djupt rotat.
Resultatet av Gustavs äventyrspolitik hade blivit, att
Sverige stod lika isolerat som vid hans tronbestigning, och
att hans göranden och låtanden ännu mera misstänksamt än
någonsin bevakades av grannarne. På samma gång hade krigs-
rustningarna i förening med missväxten förstört rikets drät-
sel. Ej ens de franska subsidierna förslogo att fylla bristerna,
utan stora utländska lån måste upptagas, fastän Liljen-
crants påvisade, att man knappt förmådde betala räntorna
på den skuld, som riket redan ådragit sig.
Litteratur: C. T. Odhner, Gustaf III och Katarina II åren 1783
—1784 (Nordisk tidskrift för år 1879).
Den svåra hungersnöden 1783— 1784.
MEDAN konungen roade sig i främmande land och där
förberedde en ny krigspolitik, var livet för stora ska-
ror av hans undersåtar en ojämn kamp med döden.
Den ovanligt långa och stränga vintern 1783 — 84 förvärrade
hungersnöden ytterligare. Ända till slutet av mars låg det
DEN SVÅRA HUNGERSNÖDEN 1783 1784. 313
sådana snömassor på vägarna, att det var nästan omöjligt
att komma fram med häst och åkdon. Havet var isbelagt
till långt fram i maj, och insjöarna ända in i juni. Allt detta
hämmade den spannmålsutdelning, som regeringen satt i
gång, och ingen säd kunde komma in från utlandet. Mången-
städes sökte människorna uppehålla livet med bröd av bark
och halm, ben och agnar. Folk måste tillgripa halmtaken
på sina stugor som föda åt sig och sina kreatur. Men när de
voro slut, hade de arma djuren ingenting att äta, och för-
gäves spejade man efter ett grönt strå på marken. En sam-
tida beskriver tillståndet sålunda: »Hela landsorter blevo
alldeles utmärglade. Hela hopar av människohamnar funnos
känslolösa för allt annat än vad som kunde tjäna till föda.
Huru många nödgades icke att med onaturlig spis uppehålla
sina usla liv! Huru stort var icke det antal, som måste ut-
gjuta tårar och suckar i sina taklösa kojor, där ända till den
halvruttnade halmen åtgått till delning emellan dem och
kreaturen, vilka lika med deras ägare icke förmådde bära
sina egna kroppar!»
I gripande verser har Bengt Lidner i sin dikt »Året 1783»
skildrat de arma människornas lidanden:
»Se, hur i hungerns fjät den bleka döden bävar!
Se, i en svartnad grop, hur ögat sjunket står!
Se, på den svultna kind en långsamt pressad tår!
Vart för min känsla mig? Ack! jag en koja hinner
och strax ett utsträckt hk vid fallna porten finner.
Förtvivlans suckar blott, ej tårar gjutas hir:
den ännu gråta kan ej rätt olycklig är.
Håll, ömkansvärda mor . . . Naturen sig förskräcker,
då barnet i ditt sköt de matta armar sträcker.
Bröd! . . . vilket fasligt ljud! ack! kväv ditt modersbröst!
Bröd! . . . Gud! med denna blick! Bröd . . . Gud! med denna röst!
Nej! nej! hon blott en suck, som allt åt Skaparn säger.
ett famntag för sitt barn, för sig en avgrund äger.»
Det var den långvarigaste missväxt, som vårt folk genom-
gått under den tid tabellverkets statistik inregistrerat död-
ligheten, äktenskapsfrekvensen och nativiteten. Jämför man
siffrorna för år 1784 med motsvarande för år 1775 — ett av
de fördelaktigaste åren under Gustav HI:s regering — finner
man, att siffran för dödsfall år 1784 i förhållande till folk-
mängden ökades med \'>, medan antalet ingångna äktenskap
314 DET MÖRKNAR.
gick tillbaka med \i och antalet födda med ^ 6. Men hur sorg-
ligt tillståndet än var, så blev det dock ej så bedrövligt som
under nödåren 1771 — 73, ty regeringen hade dock denna gång
vida större förmåga att bringa hjälp.
Collegium medicum utfärdade i juni 1784 en varning mot
»det så kallade nödbrödet, vilket tillagas av för hälsan skade-
lige ämnen, såsom bark, mäsk, agnar, ollon, ben, stötte eller
brände, ljung- och linfrösknopp, sönderskuren halm, såg-
spån med flere dylike och lägger grunden till dödliga och
obotliga sjukdomar, vara 1773 års rödsot och rötfebrar ännu
äro ett talande bevis». I stället tillråddes andra utvägar att
uppehålla livet med »en både sund och smakelig föda».
Isynnerhet borde folk äta hästkött, och för övrigt kunde
»alle inom riket varande så väl hemtamda som vilda fyrfotade
djur av större och mindre arter» mycket väl ätas. »De djur,
som hava en frän och vidrig smak, kunna dels i vatten först
tvättas och däri mer eller mindre tid läggas, dels uti ättika
förvaras, varigenom både mörhet och smaklighet tillika
vinnes. Detsamma gäller om alla slags fåglar, både de, som
vanligen ätas, och de, som av fördomar eller okunnighet
ratas, intet enda inom riket varande slag undantaget. Av
fiskar finnes icke heller något slag, som icke med god nytta
kan förtäras.» Ytterligare rekommenderas rötter av mjölktistel
och kardborre, kvickrot samt renlav och islandsmossa, »vilka
dels strax torkas, stötas eller malas till mjöl eller ock tvättas
och sedan kokas med mjölk eller vatten». Till sist uppmanar
collegium »välsinnade medborgare i allmänhet och präster-
skapet isynnerhet att understödja desse collegii välmenta
råd hos de enfaldiga, helst vad nyttjandet av allehanda djur
och fåglar angår, emedan inrotade fördomar, okunnighet och
skadeliga vanor bäst utrotas genom ansedde mäns efterdöme
och förmaningar».
En välsignad sak visade sig nu potatisen vara i de trakter,
där denna mera allmänt odlades. Erfarenheterna därifrån
satte också för framtiden fart i potatisodlingen över nästan
hela riket. Så mycket starkare framstod under dessa för-
hållanden det fördärvliga i att en stor del av den allra fe-
taste åkerjorden numera användes till tobaksodling. På
hösten 1785 avlät collegium medicum till Kungl. Maj:t
en skrivelse, vari framhölls nödvändigheten av att inskränka
DEN SVÅRA HUNGERSNÖDEN' 1783 — 1784. 315
på tobaksplanteringarna och i stället »leda allmogens plan-
teringslusta på nyttigare och födande ämnen». Helst borde
tobaksodlingen överlämnas åt städerna, »som hava mera
ämnen för dylika planteringar». Därmed skulle även andra
fördelar följa: dels bleve tobaken allmänt beredd vid riktiga
fabriker och alltså »för hälsan mindre skadelig, än då den
utan all förmildring rå och omogen nyttjades»; dels skulle
det överhandtagande missbruket av den skadliga varan bland
allmogen minskas, då den för reda penningar måste från stä-
derne hämtas». Särskilt kunde man i sådant fall hoppas på
att oskicket att bruka tobak skulle upphöra bland »ungdomen,
rikets framgena hopp, vilken ifrån späda åren av ett slags
elterapningslusta eller inbillning att härigenom likna de äldre
sluteligen därföre får en sådan smak, att tobak icke kan um-
bäras».
I slutet av juli 1784 steg Gustav i Warnemiinde ombord på
den jakt, som skulle föra honom hem till Sverige igen. Dess-
förinnan hade han fått ett brev från Creutz. vari kansli-
presidenten bad honom att landstiga i Skåne och sedan fara
landvägen till Stockholm. »Om Eders Maj:t», skrev Creutz,
»då Han satte foten på svensk botten, reste litet långsamt
och talade vid folket med den ljuvliga vänlighet, som endast
finnes i Eders Maj:ts Ögon, samt delte ut något penningar åt
dem, som mest lidit av hunger, så skulle det trösta hela landet
och göra en obegripclig verkan.» För detta ändamål skicka-
des pengar konungen till mötes i Ystad. Men Gustav föredrog
att fortsätta resan sjöledes. Den 2 augusti anlände han till
Stockholm.
Gustavs tankar kretsade nu bara omkring den europeiska
storpolitiken, där han med all makt ville spela en roll, samt
kring konst och litteratur, för vilka hans håg genom resan
blivit starkare än någonsin. Visserligen var ej brödfrågan
längre det enda nödvändiga för landsfaderns omsorger, ty
största delen av landet var detta år välsignad med en
ymnig gröda. Det var en stor lycka. »Få vi en missväxt
till», hade konungen skrivit till Creutz, »äro vi förlorade.
Då få vi göra som de gamla götenia, som utvandrade och
316 DET MÖRKNAR.
erövrade andra länder för att kunna leva.» Men en så svår
kraftförlust, som den nödåren vållat, krävde i alla fall tid
och omsorger för att övervinnas. En försiktig fredspolitik,
förenad med sparsamhet och omtänksam hushållning, det var
vad vårt land framför allt behövde.
Men folkets tankar voro icke konungens. Hans intressen
hade dragits ifrån landets angelägnaste behov. »Därför»,
säger Odhner, »hade folkets sinnen ännu mera än förut
blivit vända från konungen, som i prövningens stund utan
nödtvång övergivit sina undersåtar. Den klyfta, som redan
förut uppstått emellan konung och folk, hade genom den
italienska resan blivit vidgad.»
En riksdag i missnöjets tecken och vad
den drog med sig.
VI HA SETT, hur de storpolitiska bragder och äventyr,
som lekt Gustav i hågen, visat sig vara gyckelbilder av
hans ärelystnad och livliga fantasi. Ville han se verklig-
heten in i ögonen, så anvisade den för honom en helt annan
väg att göra sitt folk lyckligt och återvinna dess kärlek. Men
den vägen hade Gustav ingen lust att gå. Regelbundet, plikt-
troget arbete låg icke för hans oroliga konstnärstemperament,
som längtade efter sensationer och dramatiska scener på
livets stora skådebana. Siffror och räkenskaper och allt det
där, som hör till livets torra men nödvändiga prosa, avskydde
han innerligt. Det var endast ifall siffrorna kunde tjäna såsom
medel för storpolitiska planer, som han för tillfället kunde
intressera sig för dem. Och storpolitiken lekte honom allt-
jämt i hågen. Det var, som om inga motgångar skulle kunna
slå ned hans lust därtill.
Men eftersom det gynnsamma tillfället att kasta sig in i
den farliga leken lät vänta på sig, borde han väl ändå göra
något under tiden för att dämpa missnöjet i landet, och det
skulle lättast kunna ske på en riksdag. Ansikte mot ansikte
med representanterna för sitt folk borde han genom sin
beprövade tjusningsförmåga kunna återerövra sin forna
EN RIKSDAG I MISSNÖJETS TECKEN. 317
plats i folkets hjärtan, isynnerhet om han gjorde en del
kloka eftergifter för riksdagens önskningar. I första rummet
kunde han ju tillmötesgå den allmänna opinionen i fråga om
pastoratshandeln och schackrandet med ämbeten över huvud
taget. För det priset skulle han nog sedan få svenska folket
med sig på sin aggressiva politik — ty det var ändå det egent-
liga målet. Alltjämt riktade sig Gustavs krigsplaner mot
Danmark. Han hoppades på att kunna begagna sig av det
missnöje, som rådde i Norge; och väl underrättade personer
uppge, att han och Toll umgingos med planer på att konungen
under pågående riksdag skulle mottaga en deputation av
norska bönder i Stockholm och rycka med sig ständerna till
det länge påtänkta anfallet mot Danmark.
Det var Toll, som rådde Gustav att sammankalla ständerna
för att återknyta de lossnande banden mellan konung och
undersåtar. Han gav nog rådet med den bitanken, att om
konungen offrade Schröderheim, Armfelt och andra, som gjort
sig illa beryktade för sin skuld till de överklagade miss-
bruken, så skulle Toll själv sedan stå där utan medtävlare
om konungens gunst.
Gustav synes dock ha rätt länge tvekat, om han ändå
borde sammankalla ständerna. Det var ju i alla fall ett
språng in i det okända. Det kunde vara farligt att ge
oppositionen tillfälle att samlas och organisera sig. Men han
lugnade sig till sist med den tanken, att missnöjet i landet nog
ej var värre, än att han skulle kunna besegra det.
I början av april 1786 utfärdades riksdagskallelsen.
Den kom som en fullständig överraskning. Allmänhetens upp-
märksamhet var så tagen i anspråk av den nya operan
Gustav Vasa, av de nyinrättade akademierna m. m., att
ingen hade en tanke på riksdag. I kallelsebrevet tog konun-
gen den nyligen genomgångna missväxten såsom förevänd-
ning för ständermötet. Man behövde — hette det — i tid
vidtaga åtgärder för att möta en ny sådan hemsökelse, om
den skulle komma; och det var till rådplägning därom, som
han kallat ständerna.
Så skrev Gustav för att lugna sinnena. Men verkan av hans
ord blev en helt annan. Kunde väl någon tro, att konungen
tagit ett så viktigt steg bara för att hålla överläggningar om
inrättande av spannmålsmagasin? Ånej, det låg allt något
318 DET MÖRKNAR.
annat under! Och så började rykten gå om farliga planer,
som dolde sig bakom de menlösa ordalagen. Misstroendet
mot konungen var väckt på förhand. Men man skulle min-
sann inte låta överrumpla sig. »Hela nationen», säger Karl
Gustav Nordin, »beredde sig till riksmötet såsom till ett fälL-
tåg.» I regeln valdes till riksdagsmän personer, som voro
kända för självständighet eller missnöje med styrelsens gång.
De praktiska realpolitikerna i riksförsamlingen läto ej
imponera på sig av det vältalighetsprov, varmed konungen
hälsade dem på rikssalen den 8 maj: »Det är ej för att äska
nya gärder, det är ej för att kräva nya pålagor, jag kallat
eder — jag är nöjd med dem I mig given — ; men det är för
att överlägga med eder om edert eget väl, det är för att
utse mått att frälsa eder från hunger och nöd, då riket med
svåra år betungas, det är för ett sådant ändamål jag eder
sammankallat.»
Lika vacker var Hans Maj:ts redogörelse för vad sig i
riket tilldragit sedan ständernas senaste möte. Nu liksom
anno 1778 hade konungen anförtrott åt Schröderheims skick-
liga penna att avfatta detta aktstycke. Det var ett mäster-
verk i konsten att grant utmåla även de obetydligaste rege-
ringsåtgärder, att ge intresse åt de torraste kammarären-
den, att i den vackraste dager framställa omtvistade ämnen,
att med tystnad förbigå ömtåliga saker, sådana som krono-
bränningen, tryckfrihetens inskränkning och finansernas till-
stånd. Schröderheims »artiga dikt» var sådan, att åhörarne ej
kunde annat än häpna titta på varandra.
Vad konungen hade att vänta av riksdagen visade sig
genast, då det gällde valen till de bägge politiska utskott,
som förekommo vid riksdagen, nämligen bankoutskottet
och statsutskottet. På riddarhuset segrade oppositionen mot
konungen med en förkrossande majoritet och i prästeståndet
med stor övervikt. Endast från borgarståndet kommo
representanter för hovpartiet med. Regeringen hade alltså
emot sig en fruktansvärd opposition, som därtill var välorga-
niserad, tack vare skicklig ledning från riddarhuset under en
så erfaren hövding som Fersen.
I protokollsekreteraren Johan von Engeströms dagbok får
man en god inblick i oppositionens arbetssätt. Engeström
hörde själv till detta parti, patrioterna, såsom de kallade
EN RIKSDAG I MISSNÖJETS TECKEN. 319
sig. Den opposition, som kom från honom ocli lians menings-
fränder, var förvisso välbehövlig såsom ett värn för den fria
författningen och en kamp för att utveckla den i konstitutio-
nell riktning. Deras syfte var att göra slut på det kungliga
godtycket och de oansvariga gunstlingarnes inflytande, på den
lättsinniga ki'igspolitiken och vanstyrelsen i övrigt. Men det
fanns naturligtvis också bland oppositionen många, som inga-
lunda besjälades av några ideella motiv utan voro ledda av
egoistiska intressen och personligt hat till konungen. Bland
dem var Pechlin den främste. Till honom sällade sig andra
partiveteraner från frihetstidens dagar, vilka av olika skäU
egoistiska eller ideella eller bäggedera, ville återinföra fri-
hetstidens statsskick.
På riddarhuset var konungens parti alldeles underlägset.
Hans hovmän och gunstlingar voro där utan inflytande.
Toll, som skulle vara hovpartiets ledare, var illa omtyckt
av sina ståndsbröder och mottogs, första gången han upp-
trädde, med ett ogillande sorl. I prästeståndet hade konungens
sak däremot talangfulla förfäktare bland det högre präster-
skapet, och även inom borgerskapet räknade han flere anhän-
gare. Bondeståndet hade Toll hoppats på att kunna leda ge-
nom sina båda verktyg, talmannen och sekreteraren. Den
förre, Nils Svensson från Skåne, var en skyddsling till Toll
och enligt motpartiets mening »en utmärkt spitzbo\». Men
inte ens det hjälpte. Oppositionen fann villiga öron även
bland bönderna, tack vare brännvinet och nödåren.
Det första yrkande, som oppositionen gick i elden med,
föranleddes av en betänklig oklarhet i en grundlagsfråga.
Denna gällde, hur det skulle gå, när stånden på riksdagen
stannade i olika beslut. Man hade visserligen, som det hette,
gått tihbaka till Gustav II Adolfs statsskick. Men 1617 års
riksdagsförordning gav, som bekant, konungen rätt att i
sådant fall välja det stånds mening, »som bäst var». En dylik
maktbefogenhet var naturligtvis oförenlig med den gustavi-
anska tidens uppfattning av statsskicket. Ständernas yr-
kande gick ut på att tre stånds beslut skulle uttryckligen
erkännas såsom riksdagens utom i bevillningsfrågor, där varje
stånd beslöt för sig, och i privilegiefrågor, vilka fordrade alla
fyra ståndens samtycke. Ifall däremot två stånd stannade
mot två, skulle frågan anses förfallen.
320 DET MÖRKNAR.
Det behövdes inte mer, än att lantmarskalken hörde sig
för om konungens mening i denna grundlagsfråga, för att
Gustav genast skulle instämma med riksdagens majoritet
och glädja sina ständer med den skriftliga förklaringen:
»Detta är alldeles min tanke.» Därmed var en stor konstitu-
tionell seger vunnen, och ständerna framförde genom en de-
putation sin tacksamhet till konungen. — Men det skulle strax
visa sig, att Hans Maj:t hade sina särskilda syften med
denna medgörlighet.
Medan riksdagen ännu hade konungens lagförklaring i
friskt och tacksamt minne, fann Gustav tillfället lämpligt
att rycka fram med en fråga, för vars lösning han behövde
all den tacksamhet, han kunde räkna på. Den rörde den s. k.
passevolansen och betraktades av både konungen och
oppositionen såsom riksdagens huvudfråga. Redan före
riksdagen hade Toll lyckats förmå rust- och rotehållare
vid en del regementen till förbindelser att varje år, som rege-
mentsmöte ägde rum, erlägga en viss kontant avgift, s. k.
mötespassevolans, till kronan, mot att de hädanefter sluppe
bekosta soldatens och vid kavalleriet även hästens förplägning
på marscher och vid möten samt soldatens skjutsning till
och från mötena. Därigenom skulle man vinna fördelen av
likformig utrustning och underhåll för armén samt möjlighet
till en snabbare mobilisering.
Det hade dock behövts mycket både lockande och trug
av Toll själv, av landshövdingar, överstar och ståndspersoner
för att få bönderna att gå med på saken, och ändå hade det
inte lyckats vid mer än några få regementen. Reformen hade
stött på så starkt motstånd, att den tydligen ej kunde genom-
föras inom armén i dess helhet utan riksdagens hjälp. Men
det bådade icke gott för sakens framgång, att skåningarne på
riksdagen klagade över att passevolansen blivit dem av Toll
påtrugad även med olagliga medel. Oppositionen var också
fast besluten att här bjuda konungen spetsen. Man var
rädd för att i en sådan konungs hand göra armén rörligare.
Så mycket lättare skulle den då kunna missbrukas för hans
krigiska hugskott. Och så tacksam var man ändå inte över
den lagförklaring, han nyligen bifallit, att man i förtjusningen
däröver ämnade gå ifrån sin föresats att tillfoga honom ett
nederlag och låta honom känna oppositionens makt.
EN RIKSDAG I MISSNÖJETS TECKEN. 321
Gustav och hans vänner, isynnerhet Toll, arbetade emeller-
tid av alla krafter på att genomdriva passevolansen. Inom
prästeståndet lyckades man också genom bevekliga böner
och löften om kyrkliga reformer bringa oppositionsmännen
därhän, att de lovade att åtminstone ej motarbeta passe-
volansen. Även bönderna bearbetades starkt på klubbar,
som på konungens bekostnad voro inrättade för deras räk-
ning. Stämningen i bondeståndet blev mycket orolig, och
där utspelades scener, som påminde om de bullersamma riks-
dagarna för 30 och 40 år sedan. En gång berättar protokollet,
hurusom »nästan alla i stället för att sitta stilla på bänkarna
stormade fram på golvet och ropade över varandra». Tal-
mannen beklagade sig över dylika oordningar, men det
hjälpte icke. En del bönder synas ha antastat både honom
och sekreteraren. Förgäves sökte talmannen anslå en myndig
ton, och lika maktlösa voro sekreterarens tårar och bevekliga
ord.
Den mäktigaste mannen inom oppositionen tog sig Gustav
själv för att bearbeta. En afton, då konungen råkade Fersen
på operan, kallade han honom in i sitt kabinett och tilltalade
honom med »en eldad och vred uppsyn». Berättelsen
härrör från Fersen själv. I huvudsak är den väl pålitlig,
men värdefullt hade varit, om även konungen efterlämnat
några anteckningar, så att man kunnat kontrollera den enes
detalj uppgifter med den andres. Hos Fersen förefinns näm-
ligen en viss benägenhet att ställa sig själv i bengalisk be-
lysning till förfång för sanningsenligheten.
Men vi återknyta samtalets tråd: Gustav uttalade in-
för Fersen sitt missnöje med »hans djärva och otacksamma
uppförande», i det han satte sig emot konungens åtgärder till
rikets bästa. Han bad den gamle partihövdingen icke glömma,
att Hans Maj:t 1772 kunnat taga hans huvud till hämnd för
att Fersen 1756 fällt dödsdomar över konungens vänner. Nu
fordrade konungen, att Fersen på riddarhuset skulle under-
stödja passevolansen. I annat fall skulle greven och hans fa-
milj från Hans Maj:ts sida få röna »ett outsläckligt hat och
onåd».
Men Axel von Fersen hade varit med om för mycket här
i världen för att av kungligt maktspråk låta sig drivas från
sin övertygelse. Han bad å sin sida konungen ej glömma.
21—204364. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII
322 DET MÖRKNAR.
vad Hans Maj: t var honom skyldig såsom riksdagsman och
medborgare. Hade det varit en annan, sade han, som över-
falht honom med sådana tillvitelser, så visste han väl, hur
han skulle ha svarat. Nu måste han såsom undersåte nöja
sig med att säga, att han icke ansåg sig ha konungens nåd
att tacka för synnerligen mycket, i varje fall icke för sitt
huvud. »Jag bär», sade han, »mitt huvud med ära. Utan
dom kan det mig efter Sveriges lag ej fråntagas, och våld
fruktar jag ej.» Vad nu passevolansen beträffade, så ansåge
han den skadlig för riket och kunde omöjligen tala för en
sådan sak.
Ännu en gång försökte konungen att skrämma Fersen.
»I måtten veta», sade han, »att om jag med mildhet fört min
spira intill denna tid, så har jag ock en järnspira, och jag äger
kanoner, bajonetter och svärd att styra en uppstudsig flock
och deras anförare.» Men Fersen tog saken lugnt och svarade,
att han för sin egen del icke fruktade några vapen. »Men»,
tillade han, »finner Eders Maj:t för sig och riket nyttigt att
våldföra ständer, så är det bäst att gripa till denna utväg
ju förr dess hellre. Förstör den skugga av frihet, Eders
Maj:t lämnade nationen 1772; tag despotismen och gör där-
med slut på alla illusioner om nationens frihet!»
Konungen gick några gånger av och an över golvet och
slog därefter in på en annan taktik. »Vi ha», sade han, »över-
ilat oss bägge två. Vi böra ej fortsätta i denna ton. Jag begär
Eder röst vid detta tillfälle såsom ett bevis på vänskap och
beredvillighet, som jag evigt skall tacka Eder för, och jag
lovar att ej begära någotm er av Eder under hela denna riks-
dag.» Härpå svarade Fersen bland annat: »Det värde, Eders
Maj:t sätter på min röst vid detta tillfälle, är ett dolkstyng
uti mitt hjärta. Om jag ej hade annat att följa än ledningen
av mina böjelser, skulle jag ej tveka att giva vika för Eders
Maj:ts önskningar; men huru återkalla allt det, som jag talat
och skrivit över denna fråga sedan så många år tillbaka?
Skulle Eders Maj:t väl vilja i mitt ställe göra, vad Eders
Maj:t nu föreslår mig. Eders Maj:t, som har en så fin takt
rörande alla hederssaker? Jag bönfaller hos Eders Maj:t under-
dånigst att ej sätta sin nåd för mig på detta prov.» I grund
och botten kunde konungen ej annat än ge Fersen rätt, och
med ett erkännande därav skall samtalet ha slutat.
EN RIKSDAG I MISSNÖJETS TECKEN. 323
Inom adeln var uppenbarligen ingen framgång att vinna
för den kungliga propositionen. Där blev den också nedgjord
»med horribla salvor», såsom ett ögonvittne uttrycker sig.
Däremot segrade den i präste- och borgarstånden. Dess slut-
liga öde hängde alltså på bondeståndets beslut. Konungen hade
ålagt ståndets sekreterare att varken spara pengar eller goda
ord för att övertala bönderna, och både talman och sekre-
terare manade ståndet på det bevekligaste att icke motsätta
sig konungens önskan. Men inga påtryckningar hjälpte.
Bönderna instämde i adelns beslut.
Passevolansfrågans utgång var den stora vändpunkten i
denna riksdag. Den var det första synliga tecknet efter stats-
välvningen till att konung Gustav förlorat ständernas för-
troende. De hade givit honom ett formligt misstroendevotum.
Det skulle snart komma fler av den sorten.
De kommo, allt efter som de kungliga propositionerna före-
lades ståndens plena till avgörande. Allesammans blevö de
avslagna med undantag för konungens förslag att inrätta
spannmålsmagasin i alla rikets provinser. Syftet var i främsta
rummet att förekomma hungersnöd. Men även ett så nyttigt
förslag mötte motstånd och antogs endast i betydligt redu-
cerad omfattning. Ständerna kände nog på sig, att konungen
icke menade så alldeles helt med sina omsorger att möta nöden,
utan att därbakom lågo även krigiska syften.
Även när det gällde beskattningen, begagnade oppositionen
tillfället att låta konungen känna sin makt. Inom alla stånden
bestämdes, att bevillningen skulle utgå ej såsom förut intill
nästa riksdag, vars sammankallande berodde av konungen,
utan för en begränsad tid av fyra år. Och för att ytterligare
hävda sin rätt att sig själva beskatta minskade ständerna
bevillningen med en procent. Under överläggningarna om
denna sak hördes mycket och häftigt klander över konungens
fortsatta hemlighetsmakeri med finansväsendet. Denna
gång var statsbristen dold under en post, som lydde:
»Kungl. Maj:t vill i nåder låta leverera till räntekammaren
718,000 rdr.» Ingen fick veta något om hur pass stor skuld-
summan verkligen var. Engeström betonade, att enligt
regeringsformen ägde konungen icke rätt att utan ständernas
samtycke ådraga riket skuld, ty kunde detta ske, så vore
ständernas beskattningsrätt endast ett bländverk. Och en
324 DET MÖRKNAR.
annan oppositionsman, den för sin förtjänstfulla verksam-
het som jordbrukare bekante Rutger Maclean, uttalade
samma tanke i ironisk form. Han tog för givet, »att under
Kungl. Maj:ts kloka styrelse, igenom Dess nådiga omvårdnad
om grundlagens helgd och faderliga ömhet för sina trogna
undersåtar de icke äro besvärade med någon gäld, vilken
icke blivit dem veterligen gjord och de sig själva åtagit».
Men oppositionen nöjde sig icke med de anmärkningar,
som konungens propositioner kunde ge anledning till. Stän-
denia hade kommit till riksdagen laddade med skarpa klago-
mål över en mängd missförhållanden, och dem framburo de
olika riksdagsmännen i form av »besvär» och petitioner. Först
vände man sig mot de ingrepp, som konungen gjort i tryck-
friheten; och i ett par besvärsskrifter blevo de stackars bok-
tryckarne illa åtgångna, fast de utan sin egen förskyllan
gjorts till censorer över litteraturen. »Att upplysa och upp-
lysas beror på deras behag; de tända och släcka ljus efter
godtycke», hette det om dem. Slutet blev, att ständerna av-
läto en gemensam besvärsskrivelse till Kungl. Maj:t, vari de i
hovsam form men i sak skarpt kritiserade konungens politik
i tryckfrihetsfrågan och anhöllo, att 1774 års tryckfrihets-
förordning måtte återställas i sitt ursprungliga skick.
Att även konungens riksfördärvliga brännvinspolitik skulle
komma på tapeten var en given sak. Isynnerhet hörde man i
prästeståndet kronobränneriernas skadliga verkningar ut-
målas i de starkaste färger, och hela ståndet anslöt sig till
de uttalanden, som gjordes av en dess ledamot i en skri-
velse med den betecknande rubriken »Oförgripeliga tankar
om krogar, skådespel, menederier och premier för hemligt
angivne brännvinsbrott såsom hinderliga för religionens
utövning».
I bondeståndet yrkades på att husbehovsbränningen måtte
frigivas mot en bevillning, och de andra stånden instämde.
Konungen svarade, att han ville giva riksens ständer ett
nytt vedermäle av sitt tillmötesgående, och erbjöd sig att
nedlägga kronobrännerierna samt frigiva den gamla husbe-
hovsbränningen mot en ständig skatt av 300,000 rdr årligen,
vilken summa dock under de år, då bränning var förbjuden,
skulle minskas med hälften. »Det är», förklarade konungen,
EN RIKSDAG I MISSNÖJETS TECKEN. 325
»ej första gången, jag föregår riksens ständer med foglig-
het. Jag väntar, att de följa detta mitt faderliga exempel.»
Han lät dem också veta, att han äskade ett direkt ja eller
nej och icke komme att mottaga något annat svar. »Jag
väntar om fyra dagar svar» — med dessa ord slutade den
kungliga skrivelsen.
Den något fräna tonen i detta aktstycke hade icke den
verkan, som Gustav väntat sig. Ständerna tyckte, att Hans
Maj:t behandlade dem väl mycket som skolpojkar. I en olyck-
lig stund kom också ut ett hånfullt yttrande av Armfelt
om riksdagsmännen. Då Markov något spefullt anmärkte,
att de började bli svårhanterliga, skulle kungagunstligen
ha yttrat: »Det gör ingenting — våren nalkas, och kungen
skickar dem bort på bete.» Den just ej vidare spirituella
»kvickheten» gengäldades av den adliga oppositionen med
de mest oförsynta och kränkande yttranden om konungen.
Han höll nu ett övningsläger på Ladugårdsgärdet. Men
var det hans mening att med vapenmakt imponera på stän-
derna, så lät man nu vem som ville höra på veta, att man
trotsade och föraktade honom.
Och även på böndernas »tobaksklubbar», såsom Fersen
kallar dem, talades starka ord mot konungen. Hans åtgärd att
beröva dem rätten att bränna sin spannmål vore ett tyranni
utan like. De borde förfara med honom så, som de i operan
Gustav Vasa sett att allmogen gjorde med den tyrannen
Kristian — konungen hade nämligen inbjudit bönderna att
se detta skådespel.
När konungens anbud förekom till avgörande på riddarhuset,
uppstod den entusiastiske värnaren av ständernas rättigheter
De Frietzcky, stor bruksägare från Värmland och förut
en av Mössornas bästa krafter. Han höll ett ryktbart dik-
tamen, som gjorde honom till dagens hjälte, ja till riksdagens
mest uppburne man. Det var frågan om den föreslagna
brännvinsbevillningens laglighet, som han tog upp till
skärskådande. Den synpunkten hade ingen annan vågat
sig på. Klart och övertygande bevisade han, att konungen
ingen rätt hade att driva brännvinsbränning som en kronans
affär. »Det har», sade han, »i alla tider varit svenska folkets
urgamla rättighet att själv förädla de produkter, det med
flit och möda utur egen jord framalstrar.» Från den rätten
326 DET MÖRKNAR.
hade folk väl stundom för tillfället avstått, när statens väl
så krävde, men nationen hade aldrig skänkt bort den till
kronan. Anno 1772 hade ständerna överlämnat åt Kungl.
Maj:t att förbjuda brännvinsbränning men icke att inrätta
kronobrännerier. Det var alltså folket självt och icke kronan,
som ägde rätten att bränna brännvin; och konungen hade
begått en olaglighet, då han fråntog sina undersåtar den
rätten. Följaktligen kunde det icke komma i fråga, att detta
folk skulle betala något för att återfå sin rätt. Det av ko-
nungen begärda beloppet borde därför ej beviljas under
annan form än som en vanlig bevillning till statsverkets
hjälp. Det borde alltså icke ges för all framtid utan endast
för vissa år.
Strax efter Frietzckys tal framställde lantmarskalken
proposition på bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Svaret blev
ett nästan enhälligt nej.
Frietzckys diktamen verkade »som en larmtrumma», sär-
skilt på bondeståndet. Det trycktes i flere upplagor och lästes
begärligt på bondeklubbarna. Bönderna ville nog i allmänhet
ha brännvinsbränningen frigiven lika gärna, som de ville leva;
men när de skulle rösta om konungens förslag, hörde man gen-
ljud av Frietzckys tal från alla hörn av salen. Deras beslut
blev dock icke rent avslag på konungens proposition utan
ett anbud om en bevillning på åtta år, i enlighet med vad
prästerna förut uttalat sig för. Böndernas innersta hopp var,
att konungen skulle ge med sig och godtaga de bägge ståndens
anbud. Men för sin värdighets skull kunde han omöjligen
ändra på det krav, han med sådan bestämdhet framställt;
och så fick frågan förfalla. Det var en ny motgång för
konungen — men en ändå bittrare missräkning för bön-
derna.
På midsommaraftonen avslutades den märkliga riksdagen,
efter endast sju veckors samvaro. Konungens avskedsord
voro till sin innebörd ett strafftal. Han t ålade om »farhågor,
ogrundade till deras natur, oförtjänte för den som givit
Sveriges folk friheten», farhågor som hotat störa den endräkt,
I- onungen nu »i fjorton år med så mycken möda, så stor för-
sakelse av allt eget missnöje sökt bibehålla». Men han sade
sig anse dem endast »som moln, vilka uppkomma efter ett
EN RIKSDAG I MISSNÖJETS TECKEN. 327
långt lugn men endast ett ståndaktigt tålamod kan skingra;
ty sanningens kraft verkar i längden och upplyser sluteligen,
då man mest sökt att fördunkla den». Som exempel härpå
erinrade han om det misstroende, som »Gustav Eriksson,
fäderneslandets förlossare», mer än en gång under sin ärorika
egering fick röna från sitt folk. Han vädjade till eftervärl-
dens oväldiga domstol. Där skulle den slutgiltiga domen
fällas såväl över hans motståndare som över en konungs
uppsåt, vilken »föregått eder med efterdömen av foglighet,
saktmodighet och förtroende». Det vore hans rena uppsåt,
hans omsorger om sitt folks väl, som gåve honom kraft att
härda ut på »den stig, jag vid min regerings början valt
— en stig, ofta strödd med törne». Därefter kom det som en
flott gest, att Hans Maj:t nu ville efterskänka det fjärde året
av den bevillning, ständerna givit honom. Detta att ge sitt
folk 25 ^/o rabatt på skatterna var tydligtvis anlagt på att
knipa allmogen ocJi låta konungens egen storsinthet lysa
så mycket klarare vid sidan av ständernas njugghet. Han
slutade sitt tal med den sötsura förklaringen, att rikets till-
stånd lovade fred och lugn, varför han hoppades att ej på
länge behöva sammankalla sina ständer. »Men då vi nu på
lång tid(l) skiljas åt, önskar jag eder den Högstes välsignelse
att med glädje återse edra hemorter.»
De erfarenheter, Gustav gjort på riksdagen, hade upprört
honom i hög grad. Hade han kunnat ana, att missnöjet
mot honom var så starkt rotat, så skulle han icke ett ögon-
blick ha tänkt på att sammankalla ständerna. Skalden Johan
Gabriel Oxenstierna, som vid denna tid efterträdde den
avlidne Creutz såsom ett slags utrikesminister — till nam-
net— , skriver om konungens sinnesstämning under riksdagen:
»Han hade dagar, då han var nära förtvivlan. Han sade sig
finna, att all kärlek av hans folk var för vigt förlorad, att
den, som en gång varit så älskad som han, kunde aldrig mer
återtaga hjärtan, som slitit så starka band, och att sålunda
intet mera vore för honom att vänta. Alla våra föreställ-
ningar voro fåfänga.» Han förbannade Tolls fördärvliga råd
till honom att samman alla ständerna och därigenom, såsom
328 DET MÖRKNAR.
han några år senare yttrade till Armfelt, »beröva mig mitt
livs lugn».
De orden avse icke så mycket oppositionen sådan den fram-
trädde i de offentliga debatterna och riksdagsbesluten, ty
dessa gällde ju icke konungens person utan själva regerings-
systemet, och därvidlag fingo hans rådgivare bära en god del
av skulden. Nej, vad som gav de oläkliga såren, det var den
hånfulla och föraktliga ton mot Gustav personligen, som allt
ifrån denna riksdag blev på modet bland en stor del av adeln
och krigsbefälet. Den härrörde ursprungligen från konungens
personliga fiender och en del unga brushuvud bland opposi-
tionen, vilka hatade honom såsom folkets förtryckare. Nu
fingo alla dessa av hätskhet uppfyllda människor tillfälle
at sammanträffa och smitta ned den stora adelshopen.
»På detta sätt skapades», säger Odhner, »den hatfulla anda,
den avskyvärda ton, som bar sina fördärvliga frukter i Anjala-
förbundet och andra sorgliga företeelser.» Och denna hån-
fulla ton gick igen i de smädeskrifter på vers och prosa, som
i avskrifter cirkulerade kring land och rike, sedan den be-
rättigade kritiken i pressen med maktspråk tystats ned.
Men Gustav var icke den, som lät missmodet bryta ned
sig. Oppositionscheferna misstogo sig grundligt, när de
retade honom, när de föraktade honom som en vekling och
trodde, att hans eftergifter berodde på svaghet. De anade
icke på långt när all den förslagenhet och energi, varöver en
sådan natur som han förfogade. Han var som stålfjädern,
som kan pressas ned men alltid strävar att räta ut sig igen.
En sådan natur är det farligt att reta. Frankrikes utrikes-
minister insåg också detta bättre än de svenska oppositions-
männen. Han befarade, att Gustav nu skulle av sin förbittring
drivas till att ånyo omstörta styrelsesättet, och tillade:
»Han skulle nog kunna finna personer, benägna att förhjälpa
honom därtill.»
All Gustavs diktan och fraktan går från denna stund ut
på att kväsa den adliga byråkrati, som tagit ledningen av
riksdagen och ville göra honom makten stridig. Han spejar
med fördubblad iver efter tillfällen att göra en kupp, som
åter skulle skänka honom folkhjältens roll.
Men i väntan därpå ämnar han icke ligga overksam på den
inre stridsfronten. »Söndra och härska!» blir här hans lösen.
EN RIKSDAG I MISSNÖJETS TECKEN. 329
Och han känner med sig, att han har medel i sin hand att
väcka söndring i motståndarnes läger. Med sin skarpblick
har han redan under riksdagens lopp upptäckt, att de ofrälse
ståndens opposition är av ett annat slag än adelns. De hysa
ännu tillgivenhet för konungen personligen och böra lätt
kunna vinnas, om han går dem till mötes i vissa speciella
önskemål.
I fråga om bönderna var det inte svårt att finna ut, vad
det var, som skulle göra susen. Deras förargelse över ut-
gången av brännvinsfrågan tog sig utlopp i fula ord mot
herrarne, som tutat i dem de vackra grundsatser, vilka lett
till ett så misslyckat slut, och det hördes hotfullt tal om
att vid nästa riksdag skulle det gå adeln som i konung Karl
XI:s tid. De vackra konstitutionella grundsatsernas troll-
makt var bruten, så snart de goda dannemännen började tänka
på vad deras hemmavarande medbröder skulle säga, när
riksdagsmännen komme tillbaka från Stockholm med två
tomma händer. De tänkte på, hur kraftigt de före sin avresa
till riksdagen fått inpräntat i sig av dem därhemma, att
frågan om brännvinet var den viktigaste av alla. Här var
det ingen annan råd än att skylla på herrarne.
I brännvinsfrågan ägde konungen ett osvikligt medel att
göra allmogen sig förbunden, så snart han ville begagna sig
därav. Och prästeståndets vänskap kunde återvinnas genom
avskaffande av de mest skriande missbruken inom beford-
ringsväsendet och en del andra reformer.
Gustavs första steg blev att beträda de kyrkliga reformer-
nas bana. Hans rådgivare och medhjälpare häri blev lektorn
i Härnösand, kyrkoherden Karl Gustav Nordin, en
klok och duktig karl. Han hade först ådragit sig konungens
uppmärksamhet såsom historisk medeltidsforskare. Sedan
hade han på riksdagen 1786 uppträtt såsom en av regeringens
förespråkare. Den välbehövligaste reformen gällde, som sagt,
det kyrkliga befordringsväsendet, och huvudåtgärden blev
inrättandet av en ecklesiastik beredning, bestående av en
lekman och två präster. Beredningen skulle förbereda de
kyrkliga ärendena, särskilt befordringsfrågorna, innan de
330 DET MÖRKNAR.
föredrogos för konungen, och föreslå behövliga reformer inom
kyrkan. Vid befordringar skulle de sökandes skicklighet
och förtjänst vara den avgörande synpunkten. Den ledande
kraften inom beredningen blev Nordin, »riksprosten», såsom
han kallades av avundsjuka biskopar. I själva verket blev
han Gustavs ecklesiastikminister. Därmed var Schröderheim
skjuten åt sidan och pastoratshandelns vederstyggligheter
åtminstone i det allra närmaste bragta ur världen.
Genom att tillmötesgå även en del andra reformkrav från
prästerskapets sida förbättrade konungen högst väsentligt
stämningen mot regeringen inom detta stånd. En av dessa
åtgärder var förbud mot att hålla krog invid kyrkorna. En
annan var en förordning, att offentliga skådespel ej skulle
få hållas på söndagarna utom i fyra större städer.
Sedan gällde det att återvinna böndernas tillgivenhet.
Det var egentligen den lättaste uppgiften. De voro ju av
ålder konungskt sinnade och hade mer än en gång varit
kronans bundsförvanter mot »herrarne». Det stod nu i
konungens makt att fullständigt upplösa bandet mellan dem
och adeln genom att återge dem rätten att bränna sitt bränn-
vin. På sommaren 1787 tog Gustav det avgörande steget och
utfärdade en kungörelse, som för tio år mot en viss årlig
avgift medgav husbehovsbränning åt alla, som före förbudet
1772 ägt rätt därtill.
Nu höllos sockenstämmor landet runt för att besluta, om
man skulle ingå kontrakt härom med kronan eller icke —
ty kontrakten skulle i regel avslutas sockenvis. Mångenstä-
des gick det med pukor och trumpeter att få Kungl. Maj:ts
anbud godtaget. Men på en mängd håll blev det återigen
en hård kamp mellan regeringen och den adliga oppositionen.
De stora godsägarne gjorde vanligen allt vad de kunde för
att hindra en försoning mellan konungen och allmogen.
Men regeringen satte också alla krafter i rörelse för sin sak,
både landshövdingar, prästerskap och trogna godsägare.
Tack vare deras inflytande och husbehovsbränningens starka
lockelse, segrade regeringen i de flesta landskap. Men i Bo-
huslän, där det var så lätt att smuggla in utländskt bränn-
vin, tackade allmogen nej. I Mälarprovinserna, de mäktiga
adliga jorddrottarnes land, var det en betydande minoritet
av socknar och e.iskilda, som vägrade avsluta kontrakt med
EN RIKSDAG I MISSNÖJETS TECKEN. 331
kronan, och i Finland, där folket ännu var utfattigt efter miss-
växtåren, gick det också trögt med arrendekontrakten. Följ-
aktligen fingo en del kronobrännerier alltjämt bestå, så länge
Gustav III levde.
Kronan på försoningsverket mellan konungen och allmogen
sattes genom en mängd deputationer från bönderna i de
olika länen, vilka kommo upp på Stockholms slott och fram-
förde folkets underdåniga tacksägelser till konungen för hus-
behovsbränningens frigivande. De goda dannemännen blevo
mottagna av en grann hovmarskalk med stav i hand och
av annat hovfolk, som beledsagade dem till konungens
audiensrum. Här blevo de begåvade med en silverpenning
att bära i knapphålet och förplägades sedan rikligen med mat
och dryck.
Skada bara, att det var landshövdingarne, som stodo bakom
det hela. De hade, påstods det, ej blott givit dessa »deputerade»
reskassa och förplägnadspengar utan hade också stuckit
till dem den vackra tacksamhetskrivelse, som de skulle
överlämna till Hans Maj:t.
Även på nästa riksdag kom böndernas belåtenhet med de
landsfaderliga omsorgerna om husbehovsbränningen till ut-
tryck. I sitt svar på konungens hälsningstal vid rikdagens
öppnande skyndade sig bondeståndets talman »med okonst-
lad uppriktighet» att i främsta rummet frambära ståndets
tacksamhet för att Hans Maj:t »av nådigaste ömhet för landet
och av en vis vård för närvarande och tillkommande tiders
välfärd upplåtit till jordbrukaren rättigheten att till brännvin
förädla jordens avkomst och därigenom på en gång uppfyllt
trogna undersåtars önskan, den de så ofta vågat för tronen
frambära».
Gustav hade segrat över sina motståndare. Men det var
ingen seger att vara stolt över. Visserligen skulle det nu bli
slut på lönnbränningen med alla dess sorgliga följder, meneds-
brott och utarmande böter; men brännvinets förbannelse
tog sig i stället andra former. Och skulden därför låg mest
hos kronobrännerierna. Att supa kronobrännvin hade blivit
en vana, som nära nog betraktades såsom god och samhälls-
gagnande; och när nu brännvinet blev lätt åtkomligt igen.
332 DET MÖRKNAR.
tog dryckenskapslasten alldeles överhand med en stor del
av vårt folk. Man fick både bränner! och krog i snart sagt
varenda bondgård.
Litteratur: Carl Gustaf Nordin, Dagboksanteckningar för åren
1786—1792 (Historiska handlingar: del VI).
C. Fr. Wa?rn, Skildring af 1786 års riksdag (Göte-
borgs K. vetenskaps- och vitterhetssamhälles hand-
lingar år 1864).
Brytning med Ryssland.
DET VAR icke de inrikespolitiska framgångarna, som
egentligen lockade Gustav, utan hans hopp stod alltjämt
till vinkande krigiska bragder. Hans politik blev allt
oroligare och nervösare. Än söker han närma sig Danmark,
än hoppas han på den nye konungen i Preussen, som år 1787
efterträtt Fredrik II. Men den hädangångnes misstro och
avoghet mot Gustav III behärskade fortfarande den preus-
siska politiken. — Även åt England och Holland bjöd
Gustav ut sin vänskap men överallt med samma resultat.
Den förnämsta skådeplatsen för hans diplomatiska upp-
trädande var dock Konstantinopel. Här arbetade han fort-
farande genom sitt sändebud på att reta upp sultanen och
hans rådgivare mot Katarina, och dessa bearbetningar ha
utan tvivel haft sin andel i den uppseendeväckande tilldra-
gelse, varom ryktet nådde Gustav i september 1787: Turkiet
hade förklarat Ryssland krig. Äntligen var det tillfälle kom-
met, som han i så många år längtat efter.
Gustavs ryska krigsplaner voro dock ej enbart ett utslag
av hans äventyrslust. Han hade även verkliga skäl för ett
krig. Ty med Ryssland var ingen varaktig fred att vänta.
Katarina hade blott uppskjutit sin hämnd till lägligt till-
fälle. Tydlig nog är hennes instruktion för den man, som
på våren 1785 efterträdde Musin-Puschkin såsom ryskt
sändebud i Stockholm. Det heter i detta aktstycke: »Svenske
konungens dubbelspel, hyckleri och onda avsikter mot sina
grannar ha avslöjat sig. Och eftersom Frankrike lätt kan
begagna hans lättsinne och fåfänga till att ådraga Oss svårig-
Katarina II. Målning av A. Roslin.
334 DET MÖRKNAR.
heter, då Vi äro sysselsatta på annat håll, så skulle Vi synda
mot Vår plikt, om Vi icke tänkte på att i tid nedriva en för
oss så skadlig byggnad, som den nuvarande svenska författ-
ningen är. Därför ha Vi beslutit att så snart Vi finna tiden
läglig utan minsta uppskov tillfoga honom ett slag så hastigt,
att hans bundsförvanter ej hinna hjälpa honom, förrän allt
Ivommit i rörelse i Sverige och måhända den nuvarande rege-
ringsformen redan blivit kullkastad.
Men för att åstadkomma detta är det icke nog med kri-
gisk makt; det är nödvändigt, att invånarnes sinnen i tid
förberedas för en dylik förändring. Det ryska partiet i
Sverige, som vid den sista statsvälvningen gick till största
delen förlorat, måste återupprättas. Härtill krävas tid och
penningar. Det gäller att tillvinna sig förtroende och väl-
vilja både hos framstående personer och hos folket. Ni bör
genom edra medhjälpare bibringa dem den övertygelsen, att
Vi djupt beklaga den nöd, varav folket på senare tiden lidit (!) ;
att Vi icke hava en tanke på att göra erövringar i Sverige(I);
att Vi icke önska annat, än att deras frihet ej må bliva in-
skränkt eller freden bruten, att enda medlet till bådas be-
tryggande är att återupprätta den förra regeringsformen,
ehuru med vissa förbättringar efter tidens förändrade skick,
och att Vi gärna vilja bistå patrioterna vid genomförandet
härav. Vi försäkra dem därom, att även om krig upp-
står emellan dem och Oss genom konungens för-
vållande. Vi alltid skola skilja fäderneslandets
verkliga söner från dem, som av lidelse och egen-
nyttiga avsikter slutit sig till det nuvarande
regeringssättet.
Till dylika vänliga föreställningar är det icke otjänligt
att foga skräckinjagande utsikter för att bättre övertyga dem:
för den händelse de äro blinda för sitt fäderneslands uppen-
bara välfärd och understödja konungens envåldsplaner och
hotelser mot grannarne, komma Vi att förfara mot dem så-
som mot fiender, dem man kuvar eller åtminstone för lång tid
betager lusten att bryta andras fred. För att insöva ko-
nungen och hans vänner i säkerhet och underlätta Våra av-
sikter skola Vi låtsa fullkomlig likgiltighet för alla anstalter,
varmed konungen söker oroa oss och danska hovet, medan vi
följa hans förehavanden med oavlåtlig uppmärksamhet och
BRYTNING MED RYSSLAND. 335
göra Oss beredda att vid lägligt tillfälle sätta våra planer i
verket.»
Ryske ministerns hus började åter bli samlingsplats för
svenska partimän, särskilt för missnöjda adelsmän, och ge-
nom mutor skaffade sig Markov kännedom om viktiga stats-
handlingar rörande Sveriges försvarsväsen och finanser. Den
svenska flottans tillstånd utspionerades av en dansk kapten-
löjtnant, som 1785 besökte Karlskrona och två år därefter
genomreste Finland. Men i alla sina förehavanden iakttog
Markov en sådan försiktighet, att han var ganska väl anskri-
ven hos konungen. Till gengäld lät Gustav återigen spionera
i Norge och intrigerade vid hovet i Köpenhamn. Även på
ryska sidan följde konungen genom spioner vad som förehades.
Gustav III kände visserligen ej innehållet i Katarinas in-
struktion för Markov, men vad han visste, det var, att den stol-
ta och maktlystna »frun i Ryssland» aldrig skulle förlåta
honom, att han ämnat kasta sig över hennes bundsförvant
Danmark, och att han, för att kunna göra det ostört, sökt upp-
egga turkarne till krig mot henne själv. Gustav insåg, att hon
endast väntade på ett gynnsamt tillfälle för att förödmjuka
och krossa honom. Det var närmast hans olycksaliga anfalls-
politik mot Danmark, som försatt honom i detta läge.
Men efter vad vi redan sett av Gustavs politik, behöver
det ej sägas, att han ingalunda sörjde över att behöva gripa
till svärdet. Statsfinansernas tillstånd hade blivit ett ytter-
ligare skäl för honom att önska krig. Han såg i kriget den enda
utvägen att slippa ifrån den för hans stolthet förödmjukande
rollen att behöva bedja ständerna om pengar efter att nyss
ha skilts från dem under ömsesidig misstämning. Hans
finansställning var nu nära katastrofens gräns, ty ingen ville
låna honom pengar vidare, och de franska subsidierna skulle
snart upphöra. Enda möjligheten att undvika ekonomisk
ruin var att anlita ständernas hjälp. Men skulle han för
dem framlägga det verkliga finansiella tillståndet, så måste
det ske som segrare och triumfator. Annars skulle det bli
något mycket värre och mera påkostande för Gustav, än
vad han måst genomgå på 1786 års riksdag.
Armfelt förespeglade konungen, att om kriget lyckades,
så var svenska nationen så beskaffad, att inget ansvar skulle
336 DET MÖRKNAR.
äskas av en segervinnare. Misslyckades det däremot, »står
avbön alltid öppen». Och vad omkostnaderna beträffade,
kunde det göra ständerna detsamma, om pengarna gått
åt till ett krig eller förbrukats genom misshushållning i fred-
lig tid — »de knorra men betala».
När Gustav beslutat att begagna sig av Rysslands krig
med Turkiet, blev hans närmaste diplomatiska uppgift att
söka spränga den rysk-danska alliansen, alldeles som år 1783,
fast Gustavs krigsplaner då gällde den andra parten i för-
bundet, den som han nu försökte vinna för sig. Den stora
diplomatiska kuppen skulle utföras genom ett besök av Gustav
själv i Köpenhamn. Alldeles oväntat skulle han uppenbara
sig vid danska hovet och genom blotta makten av sin per-
sonlighet övervinna det inrotade misstroendet mot hans
politik. Tjusarkonungen skulle ta hela danska regeringen
med storm, innan den hunne sansa sig.
Danmark regerades sedan 1766 av Kristian VII men
endast till namnet, ty genom vilda utsvävningar tillsammans
med den beryktade Stövlette-Katherine och andra kvinnor
av samma eller ännu grövre skrot och korn hade han bli-
vit alldeles förstörd till både kropp och själ. År 1770 hade
han överlämnat hela sin envåldsmakt åt sin gunstling, som
på samma gång var hans gemåls älskare, den tyske läkaren
Struensee, en man som var fylld av upplysningstidens
brinnande reformiver. På 16 månaders tid utfärdade han
600 förordningar, som införde tryckfrihet, avskaffade tortyr
och förbättrade böndernas ställning. Det blev dock för
mycket av det goda. En stark förbittring växte upp mot
denne främmande uppkomling, som visade öppet förakt för
allt danskt, och år 1772 bildades en sammansvärjning under
ledning av Kristians styvmor, Juliana Maria. Struensee
blev avrättad, och hans älskarinna, drottning Karolina Ma-
tilda av England, landsförvisades. Juliana Maria tog nu
högsta makten. Men när Kristian VII:s son, kronprins
Fredrik, nått mogen ålder, störtade han i sin tur den makt-
lystna änkedrottningen genom en statskupp år 1784.
Fredrik, som sedan vid sin faders död år 1808 blev konung
under namn av Fredrik VI, styrde Danmark i 55 år. Hans re-
gering blev till stor välsignelse i socialt och ekonomiskt hän-
seende. Själv ägde den enkle, tystlåtne hedersmannen väl
BRYTNING MED RYSSLAND. 337
inga statsmannaegenskaper, men han överlämnade ledningen
av sitt lands öden åt den utmärkte, varmhjärtade statsman-
nen Anders Peter Bernstorff. Med hans hjälp ge-
nomförde Fredrik en mängd välgörande reformer, av vilka
den största var böndernas frigörelse från det slags livegen-
skap, som dittills bundit dem vid torvan. Det var år 1788,
som stavnsbåndet (»hemortsbandet») upphävdes.
Det överraskande besök, som Gustav nu tillämnade vid
sin svagsinte svågers hov, var icke det första. På sommaren
1786 hade han nämligen gjort en visit hos danska kunga-
familjen på Marienlyst. Armfelt, som följde med konungen,
har i ett brev till sin hustru givit följande väl drastiska skild-
ring av vad han där upplevde: »I Marienlyst råkade vi gamla
änkedrottningen, en tjock ful käring, full med scorbutiska
fläckar på armarna, första upphovet till drottning Matildas
olycka. Hennes hovstat såg ut som Bileams brandklippare.
Efter en halvtimme kom den förryckte monarken. Innan de
fingo in honom, var det ett fasligt skrapande i förstugan.
Han kom äntligen; såg tokig ut, hälsade som om han gått i
sömnen och sprang ur det ena rummet i det andra. Prins
Fredrik^ och hans gemål äro ett styggt par. Hon sätter vitt
— n. b. pudrar sig — i ansiktet; han är puckelryggig och hon
utmagrad. Lilla prinsessan^ är söt som en ängel, artig, glad
och vacker, vällustiga maner och gracer i alla leder. Då vi
kommo till bords, sutto vi med tvenne elaka anrättningar i
två timmar; och som desserten kom in, steg det galna maje-
stätet upp, och vi fingo passera oss utan både körsbär och
sockerbröd. Under måltiden satt han och grinade åt Essen,
som satt mitt emot honom och var mer än illa kommen; sma-
kade på alla rätter utan att äta av någon; och om han åt, spot-
tade han genast ut tuggan under bordet, ryckte tallriken
från sin mor och sin dotter och åt av den mat, de hade för
sig o. s. v.»
En oktoberdag 1787, då danska kungafamiljen sitter vid
sitt middagskaffe, anmäles svenske konungens ankomst. Det
^ Kristian VII:s yngre bror. — ^ Kronprinsens syster Lovisa
Augusta, gift med hertig Fredrik Kristian av Augustenburg.
22 — 204364. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII
338 DET MÖRKNAR.
var något till överraskning, men man kan just inte säga, att
den var av angenämaste slag. Den höge gästen blev dock
ytterst älskvärt mottagen. Redan samma dag hade han ett
politiskt samtal med Bernstorff. Det fortsattes de båda
följande dagarna och övergick då till en formlig underhand-
ling om förbund mellan Sverige och Danmark. Gustav be-
gagnade sig därvid av den harm, som. ryska hovets över-
modiga ton framkallat bland de danska statsmännen, och
föreslog en allians, som skulle värna båda de skandinaviska
makternas självständighet gentemot den mäktige grannen.
Det förbund, som han nu erbjöd Danmark, var ett fullkom-
ligt motstycke till det som han på mötet i Fredrikshamn
föreslagit Katarina: bägge parterna skulle förbinda sig att
icke hjälpa någon av varandras fiender, »vare sig de skulle
bliva av dem anfallna eller finna sig föranlåtna att dem an-
falla». Likheten mellan situationen i Fredrikshamn och Kö-
penhamn blev ändå fullständigare, när danska regeringen
svarade med ett motförslag om förbund mellan alla tre gre-
narna av det Oldenburgska huset. Det danska kabinettet
vågade icke utbyta sin ryska allians mot ett förbund med
en så opålitlig granne som konung Gustav, vilken några år
förut velat överfalla Danmark i djupaste fred.
Så var spelet även här förlorat. Det återstod endast att
söka rädda skenet. Genom att mera privat tala väl med
Bernstorff, som verkligen synes ha varit intagen av Gustavs
snille och älskvärdhet, lyckades konungen få honom att i den
svagsinte Kristian VII:s namn uppsätta en skrivelse, vari
danske konungen i allmänt hållna ordalag uttryckte sin gläd-
je över konung Gustavs besök, genom vilket det gamla miss-
troendet mellan de bägge nationerna nu skingrats. Kung
Kristian uttalade också den förhoppningen, att ingenting
skulle störa freden mellan de bägge rikena. Med denna skri-
velse förklarade sig Gustav III fullt tillfreds och bedyrade,
att han lämnade Danmark såsom dess uppriktigaste vän.
Men för att få ytterligare ett bevis på danska hovets vänskap
att sticka under näsan på de klentrogna, hittade han på att
försöka skaffa sin gunstling Armfelt den finfina danska Ele-
fantorden. Med ett intresse, som varit värt en bättre sak,
lyckades han också lirka det därhän, att »favoriten fick sin
BRYTNING MED RYSSLAND. 339
elefant»\ såsom ryske ministern i Stockholm högst vanvör-
digt uttryckte sig om ett så upphöjt ämne. Men genom sin
påträngande enträgenhet i denna sak hade Gustav III
grumlat det genomgående goda intryck, han förut gjort i
Köpenhamn.
Nu gällde det emellertid för honom att finna bundsför-
vanter på annat håll. Att förmå Frankrike till någon kraft-
yttring mot Ryssland räknade han ej längre på. Hans hopp
stod till de återstående stormakterna, England och Preussen.
Hos dem fann han också intresse av att hjälpa turkarne, men
mera blev det ej.
De underrättelser, som ingingo från Konstantinopel, voro
ej heller vidare uppmuntrande. Porten hade fattat misstro
till Gustav i anledning av Köpenhamnsresan och visade föga
benägenhet att lämna subsidier.
Inga svårigheter kunde dock numera hindra Gustav från
att kasta sig in i äventyret. Det hela skulle bli en hastig
överrumpling, och därför behövde man ju ej oroa sig för en
avlägsen framtid. Frågan om krig och fred avgjordes under
hemliga överläggningar mellan konungen, Toll, Armfelt och
andra förtrogna under de ryktbara krigskonseljerna på Haga
i januari 1788. Ingen av konungens lagliga rådgivare fick
vara med om dem, ej ens hans utrikesminister. Oxenstierna
var i likhet med Creutz en vek natur, och liksom sin före-
trädare var han för hela sin existens beroende av konungen.
Det var en förödmjukande roll, han fick spela: att vara
utrikesminister men känna på sig, att konungen höll honom
i okunnighet om sina viktigaste planer. Men han hade
inget annat att göra än hålla god min. »Jag har aldrig
följt kungen på någon av dess resor. Han har sagt sig
finna mig för simpel, för litet artig att visas utom riket.
Man dömer sig själv illa, och ehuru jag ej finner mig
dummare än de, som följt honom, kan det hända, att
han har rätt», säger med älskvärd blygsamhet den man,
som konungen i alla fall ansåg duga tih utrikesminister.
Först när kriget var orygghgt beslutat, fick riksrådet
1 Därvid lär det dock ha hjälpt under högst vässntligt, att Arm-
felt tjusat till prinsessan av Augustcnburg, så att hon blivit riktigt
kär i honom.
340 DET MÖRKNAR.
säga sitt ord — för att ge ett slags sanktion åt Ivonungens
krigsrustningar.
Men för att få till stånd ett utlåtande efter Gustavs sinne
behövdes det något att pigga upp rådsherrarnes krigslystnad
med. Därtill dugde då alls inte de depescher, som kommo
från Petersburg. De voi'o alldeles för tama och fridsamma.
Men det felet kunde ju alltid avhjälpas. Vederbörande sände-
bud fick sig en särskild anmaning att hellre visa för stor
misstänksamhet mot ryska regeringen än motsatsen. Då
fick Gustav genast en depesch med mera hotfulla underrät-
telser om kejsarinnans förehavanden! Det talades däri om
hennes »obilliga agg» mot Sveriges konung, vilket nog skulle ,
komma till utbrott, när hon finge fred med Porten. Men ej
heller detta lät tillräckhgt hotfullt för Gustavs behov, varför
han företog sig att göra en del lämpliga strykningar och tillägg
i depeschen, och i detta retuscherade skick föredrogs akt-
stycket i rådkammaren. Genom dylika manipulationer
lyckades Gustav driva det därhän, att rådet på våren 1788
enhälligt uttalade sig för kraftiga rustningar iDåde till lands
och till sjös. Men man hänvisade på samma gång till den för-
säkran, konungen avgav, att han »ej tagit andra steg än till
egen säkerhet men inget för att störa sina grannar», och man
uttalade sin förtröstan till att Hans Maj:t skulle undvika
alla utmanande åtgärder. Mer än så begärde ej heller Gustav
av senaten — resten skulle han nog klara själv. Han var den
gången nöjd med sitt råd. »Jag har i dag», skrev han till
Armfelt, »gått över Rubicon, och — för att tala bokstavligen
sant — rådet har fört mig däröver. Aldrig hade jag trott,
att gubbar kunde vara så livliga och modiga.» Den sjuttio-
treårige f. d. översten Gustav Adolf Hjärne, rådets senior,
skall ha sagt, att de få blodsdroppar, han ännu hade kvar,
liksom allt vad han ägde vore han färdig att offra för kung
och fädernesland.
Till franske ministern, som Gustav råkade på operan, yttra-
de han vid samma tid, att detta var det skönaste ögonblicket
i hans liv, skönare än revolutionsdagen 1772. »Europa skall
döma mig, och jag går att angiva den plats, som jag en gång
får intaga i historien.» Utan rast eller ro arbetade han nu på
förberedelserna till kriget. Två gånger om dagen besökte han
galärvarvet för att liva arbetarne. Det var också ett ögon-
BRYTNING MED RYSSLAND. 341
blick av hög stämning, när han den sista maj i Karlskrona
inspekterade sin örlogsflotta och gick ombord på chefsfar-
tyget Gustav III under kanonsalut från den största flotta,
som utgått från svensk hamn alltsedan stormaktstiden. Men
de stolta känslorna borde ha dämpats, om han tänkt på Karl
August Ehrensvärds omdöme om denna flotta: visserligen
vore Chapmans skapelser »mästerstycken», men såväl över-
som underbefäl saknade nödig övning för att kunna sköta
dessa vackra fartyg. Den amiral, som under nuvarande för-
hållanden ginge ut med flottan, vore »antingen ett offer för
sin egenkärlek eller en förrädare mot sin kung, och i bägge
fallen vore riket förlorat — ty det är intet nog, att flottan
får stryk; hela rikets anseende ligger därpå».
Lika avkylande hade Karl Sparre uttalat sig, då konungen
bragte krigsfrågan på tal. I egenskap av förutvarande krigs-
minister ägde han ju en grundlig kännedom om tillståndet
inom armén. Andan inom officerskåren hade också underin-
flytande av ackordväsendet och det makliga lantjunkarlivet
på boställena blivit i hög grad omilitärisk och svor starkt emot
sinnesstämningen bland menige man. »När mobiliserings-
ordern kom», märkte jag, »säger Wallquist^, »hos menigheten
genom hela landet icke annat än det manliga courage, na-
tionen andas för manliga företag.» Och hans iakttagelser
bekräftades av flere sagesman. Men om officerskåren låter
det annorlunda: »Det är visst, att officerarne, som i alla
länder pläga fägnas åt krig, här voro de första, nästan de
enda, som i begynnelsen skreko däremot.» — »De frågade»,
säger Adlerbeth, »vem som skulle ersätta dem deras ackor-
der, vem som skulle försörja deras hustrur och barn, om de
stupade i en tjänst, den de köpt med all sin egendom.»
Men ingenting kunde numera hejda Gustavs stridslust.
Det var med högtflygande planer, som han midsommar-
aftonen 1788 anträdde sin färd till Finland. För sin avresa
från Stockholm hade Gustav valt samma dag, då Gustav
Adolf anträdde sin överfart till Tyskland. För att göra skå-
despelet ännu mera likt den stora förebilden hade han klätt
ut sig efter Gustavs Adolfs föredöme i en ljusblå dräkt med
ett stort blått och gult sidenskärp, garnerat med guldfransar,
* Se sid. 395.
342 DET MÖRKNAR.
omkring midjan samt stor svart hatt med en väldig fjäder-
buske. Men klackarna voro Gustav III:s: de voro kokett
röda. För säkerhets skull bar han Karl XII:s värja, som
han tagit från arsenalen.
De känslor, som fyllde honom i avskedets stund, har han
i ett brev till sin syster skildrat sålunda: »Jag kan ej dölja
för Eder, hur livligt jag eldas av tanken på den lysande
bana, som öppnar sig för mig. Min själ kan ej motstå ärans
lockelser vid tanken på att det är jag, som det Ottomanska
kejsardömet skall få tacka för sin tillvaro, och att jag ensam
kommer att bjuda kejsarinnan motstånd — jag ensam av
så många monarker, vilka antingen äro alltför slappa eller
också slagna med häpnad över hennes framgångar. Jag tror
mig alltså värdig denna de stora konungarnes tron, som jag
intager.»
Karakteristiskt för Gustav är också det brev till Armfelt,
vari han skildrar avskedets stund. Där märks ej mycket
av skilsmässans vemod; och det kunde ju ha varit honom
förlåtet, så vida han varit fylld av tankar på det ansvars-
fulla i sitt företag. Men det stora däri, det var för honom äran
och ryktbarheten, och även denna känsla var så uppblandad
med njutningen av hovceremonielets alla små ynkliga de-
taljer, att han kan återge dem alla med fotografisk noggrann-
het. Vilken teaterregissör!
Så här berättar han: »Kl. 8 och " 4 ägde mottagning rum.
Alla i min uppvaktning, som hade rätt till inträde i Vita
rummet^ presenterades där av mig för drottningen. Där-
efter gick jag omkring och tog avsked av närvarande damer.
Sedan öppnades dörrarna, och vi gingo ut i galleriet, där van-
lig mottagning ägde rum, vid vars slut jag gick ned, företrädd
av hillebardiärer, pagerna och rådet. Jag gav drottningen
min högra hand, medan hertigen av Östergötland" höll hen-
nes vänstra. Min son förde hertiginnan.^ Resten av damerna
och av hovet följde utan ordning mitt igenom en ofantlig
samling folk av alla stånd och åldrar. På detta sätt kommo
vi ned till vattnet, där den stora slupen väntade mig. Drott-
ningen stannade på första avsatsen, där jag kysste henne,
1 Till hovetiketten på Gustav III:s tid hörde, att endast vissa
personer ägde tillträde till det s. k. vita rummet eller »vita iiavet».
— ^ Konungens bror Fredrik Adolf. — ^ Hertig Karls gemål.
BRYTNING MED RYSSLAND. 343
så ock min son och svägerska. Detta ögonblick var påkostan-
de. Jag hälsade alla damerna, tog min bror i hand och steg
ned för trappan, där rådet ordnat sig på ömse sidor, drotsen
på första steget och sedan de andra. Jag gav dem min hand
att kyssa och steg så ned i slupen. Ett allmänt leverop hör-
des från hela folket och de i hamnen förankrade fartygen.
Sedan jag lämnat stranden, lät jag slupen stanna och sva-
ra med två hurra. Jag passerade på detta sätt hamnen
för att bestiga Amphion\ som låg vid ändan av Skepps-
holmen.»
När man ser, hur Gustavs allt behärskande intresse även
i en stund sådan som denna rör sig om hur scener och atti-
tyder »göra sig», ser hur noga han iakttar, att varje scen i
skådespelet utspelas på det rätta trappsteget till och med, då
förstår man också, att Katarina träffade huvudet på spiken,
när hon om Gustav fällde det yttrandet, att om man under
ett samtal ville få honom i riktigt gott lynne, skulle man
placera honom så, att han fick tillfälle att se sig i spegeln.
Hur upplyftande att i stället höra den gamla fröken, »gen-
gångerskan från Gustavs dar», för den blivande skalden Snoil-
sky berätta sina intryck från den stunden:
»Jag minns», så sade hon, »den morgonstund,
då Gustav steg ombord på skärgårdsflottan.
Från Holmen dundrade av hjärtans grund
vid hurrande och jubel övermåttan,
och tårfullt viftande tog aldrig slut
för var galer, som vimplad lade ut.
Jag ser mång ungersven vid skottens ljud
med hurtigt grepp i tåg och tackel klänga,
som avskedshälsning till en mor, en brud,
en plymagerad hatt bland krutrök svänga.
Jag ser för mig så mången, mången, som
från Viborgsviken aldrig vände om.»
Några andra ögonblicksbilder från dessa ödesdigra dagar
ger oss den flitige brevskrivaren bibliotekarien Gjörwell. Han
berättar, att »man såg en stor del av manskapet sjungande
och nästan dansande gå ombord på flottan: Jag kan», skriver
han, »intyga detta så mycket vissare, som jag stora embar-
' Konungens chefsfartvg.
344 DET MÖRKNAR.
keringsdagen, den 23 juni, såg fem regementen tåga förbi
mina fönster till sina fyra olika embarkeringsställen på Djur-
gården. Hela Dalregementet låg en stund och vilade på
backen just under huset. Detta regemente var det enda,
som än uti sista stunden såg sina kvinnfolk omkring sig, ty
nästan alla uti staden på arbete varande dalkullor hade sam-
lat sig dit, varvid både glada och rörande scener tedde sig
för mitt öga. Jag såg en far tala vänligt till två unga kullor,
sina döttrar, som sågo stint och blödigt på den avskeds-
tagande fadern, en stor manlig och gladlynt karl, vilken åter
tog dem så gott i handen och bad dem hoppas på sin åter-
komst. En annan hade sin hustru bredvid sig, som stod helt
nedslagen, medan han klappade henne på axeln, tog ett
stycke bröd utur sin rensel, åt det med henne, tog häruppå
upp sin snusdosa, gav henne även med sig av denna i deras
smak så läckra rekreation, stående således tillhopa, tills trum-
man slog ställning och avmarsch. Under allt detta stodo
unga dalkullor, som icke ägde varken fäder eller bröder ibland
soldaterna, på ett högt ställe och kvädde dalvisor samt locka-
de dymedelst de raska ogifta gossarna omkring sig.
Då jag en afton besökte deras läger och hörde en soldat
tala om sin beredvillighet att uppoffra sista blodsdroppen
emot fienden, sade jag: 'Det är svenskt!' — 'Ja, herre', sva-
rade han, 'jag är utom dess hälsing!' — det är uttolkat: 'Jag
är en så mycket säkrare svensk, som jag är hälsing.'
Samma afton var jag ock vid Laboratoriibryggan, varifrån
lådor med muskötkulor fördes på båtar till transportfartygen,
och då jag frågade, vad som låg i lådorna, efter de voro så
tunga att lyfta, svarade artillerikarlen med en så förnöjd-
uppsyn: 'Det är blåbär, som ryssen skall spisa.'»
Men hurudan var stämningen bland det finländska man-
skapet? Auditör Ekman vid Åbo läns infanteriregemente
ger oss i sin dagbok följande ögonblicksbild från sitt rege-
mentes uppbrottsmarsch: »Folket var vid byar och torp
sammanskockat och grät. Soldaterna, som sådant sågo,
sjöngo lustiga visor, och folket hördes ömka sig över truppen.»
Litteratur: Carl Silfverstolpe, Utdrag ur sekreteraren hos kej-
sarinnan Katarina II A. V. Clirapovitskijs dagbok
1787—1792; liäft. kr. 1:75.
Per Vilhelm Köersner, Gustaf III:s yttre pchtik
under tiden närmast före ryska krigets utbrott.
LANDSFÖRÄDARREN GÖRAN SPRENGTPORTEN. 345
Landsförrädaren Göran Sprengtporten.
NÄR GUSTAV nu grep till svärdet, skulle han på fien-
dens sida möta en av sina duktigaste vänner och med-
hjälpare från forna dagar, Savolaxbrigadens skapare,
Göran Sprengtporten. Han hade år 1778 med ansenligt
understöd av konungen gjort en utländsk resa, som han
länge önskat få företaga. Därunder sökte han anställning
i fransk tjänst, men vederbörande ville inte veta av honom,
ty han var känd som orolig och bråkig.
Trots att konungen gav honom frikostigt understöd och
förskott på sin lön, satte han sig emellertid i skuld uppöver
öronen. »Det vanliga svenska högmodet förde honom i slösan-
de utgifter, som den svenska fattigdomen icke kunde beta-
la», säger Gustav Ehrensvärd. Gustav III gjorde emellertid
allt vad han förmådde för att hjälpa honom på benen och
lovade även att använda sitt eget inflytande för att skaffa
honom en överstebeställning i franska armén med god lön.
Men alla Creutz' bemödanden härför i Paris blevo fåfänga,
trots franske utrikesministerns hjälp, ty krigsministern satte
sig bestämt däremot.
Den misstänksamme Sprengtporten vädrade naturligtvis
genast svek och hyckleri från Gustavs sida: Den känslolöse
furstens avsikt var tydligen, skrev han till brodern, att till-
intetgöra dem bägge. Han önskade nu, att han kunnat med
sitt blod återköpa sitt livs stora misstag att ha medverkat
vid konungens statsvälvning och lät brodern veta, att han
hade »en rasande lust» att bege sig till Petersburg »i det ären-
det. Ni vet». Härmed menade han att gå i rysk krigstjänst —
Ryssland skulle ju ändå en gång bli Sveriges herre. Men när
han en gång överginge till Ryssland, ville han ej komma tom-
hänt; det gällde att draga med sig så många som möjligt
av sina landsmän, ja helst hela Finland. Härigenom skulle
han på en gång göra sig själv till en mäktig man och hämnas
på Gustav III, för att konungen ej vetat uppskatta honom
tillräckligt. Detta blev det mål, för vilket Sprengtpor-
ten hädanefter arbetade med hela sin stora förmåga och
energi.
346 DF.T MÖRKNAR.
Då han år 1782 kom hem till Finland igen, blev han le-
dare för ett hemligt ordenssällskap, Valhallaorden, som
stiftats av en ung officer vid namn Jägerhorn och omfattade
en betydande del av Finlands adliga ungdom. Tonen var
här redan förut bitter och oppositionell mot konungen, men
Sprengtporten gav de frihetssvärmande ungdomarna ett
nytt ideal: Finlands skilsmässa från Sverige och självstän-
dighet under ryskt beskydd. De ungdomliga ordensbröderna
trodde nog på allvar, att Finlands lycka skulle skapas på
den vägen. Men Sprengtporten själv var säkert för skarp-
synt och erfaren för att ej inse, varthän ett dylikt försök
måste leda. Idén smekte emellertid hans hämndlystnad och
hans äregirighet, och det var för honom huvudsaken. Men
naturligtvis gav han sig skenet av en ädel frihetskämpe, en
sann patriot utan fruktan och tadel: han skulle i Finland
spela Georg Washingtons rolll
Han begagnar nu alla anledningar till missnöje, som han
kan finna på, för att uppvigla finnarne. Han är t. o. m. fräck
nog att uppsöka hertig Karl och locka honom med Finlands
storfurstliga krona. Han bedyrar för hertigen, att missnöjet
i Finland är så starkt, att blott ett ord behövs för att fram-
kalla ett utbrott därav.
Dessa stämplingar hindrade honom emellertid icke från
att fortfarande lita till konung Gustavs hjälp. Konungen
lyckades också efter åtskilliga svårigheter skaffa honom
anställning som överste i holländsk tjänst. Men fast lönen
var riklig, förslog den ej för hans stora behov, och när Hol-
land förlikte sig med Österrike, gick Sprengtportens hopp
att här spela en stor roll om intet. Medan han fortfarande
bad Gustav Hl om ekonomisk hjälp, trädde han i hemlig
förbindelse med ryska sändebudet i Holland och tog det
första steget på höpförräderiets bana, då han meddelade
ryssen en skriftlig plan till Finlands lösryckande från Sverige
med rysk hjälp. Vid underrättelsen om riksdagskallelsen
1786 skyndade Sprengtporten hem till Stockholm. Där
skall han av Gustavs vänliga bemötande ha uppmuntrats
till en anhållan om att genom konungens nåd »bliva upp-
rättad igen». Gustav lär ha svarat, att han antagligen ge-
nast skulle ha givit honom en lysande upprättelse, ifall över-
sten ej inlåtit sig i misstänkta förbindelser med främmande
LANDSFÖRRÄDAREN GÖRAN SPRENGTPORTEN. 347
makter och umgåtts med planer på Finlands lösryckande
från Sverige. Men ville han sluta med alla dylika stämplingar,
förhålla sig stilla några år och visa prov på trohet och under-
givenhet, så skulle hans önskan ännu kunna villfaras.
Detta var dock ej i Sprengtportens smak, och det oroade
honom, att konungen tycktes känna till hans förräderi. Några
timmar därefter skall han ha uppvaktat Markov och för ho-
nom utvecklat den plan till Finlands skiljande från Sverige,
varom han förut talat med ryska sändebudet i Holland. Han
hade t. o. m. författningsfrågan klar: det skulle bli en för-
bundsstat efter mönster av Holland och Nordamerikas För-
enta stater. »Finlands förenade provinsers republik» skulle
den nya staten heta. Han förklarade sig hågad att redan
samma höst sätta planen i verket och bedyrade, att finnarne
allmänt skulle följa honom. Men Markov var icke lika sang-
vinisk, och han var inte heller utan sina misstankar mot
Sprengtportens patriotiska oegennytta.
Katarina var däremot ivrigare. Hon skyndade sig att er-
bjuda Sprengtporten anställning som generalmajor i rysk
tjänst med förmånligt arrende av ryskt kronogods. Inför så
lockande anbud avkastar han utan tvekan Washington-
masken. Den store patrioten förvandlas med ens till den
simple, egennyttige lycksökaren. På vägen till Ryssland
sammanträffar han med en del av sina landsmän i Finland
och utvecklar för dem sin plan till Finlands frigörelse. Vid
hösttiden 1786 anländer han till Petersburg och blir alldeles
berusad av kejsarinnans nåd och sin nya lycka. Men inför
svenske ministern gråter han krokodiltårar över att om-
ständigheterna tvingat honom till detta steg och bedyrar,
att han aldrig skall med sin arm eller sitt huvud tjäna mot
sitt fädernesland.
När man vet, hur han sedan höll det löftet, instämmer man
gärna i Hedvig Charlottas av hjärtat gående ord: »Jag skulle
ingenting ha emot att få hålla i det rep, vari den mannen
kommer att hängas.»
Gustav Hl tog saken lugnt, ty han visste, att finska folkets
trohet var höjd över varje tvivel, och han resonerade mycket
riktigt som så, att i den stora allmänhetens ögon måste
Sprengtporten nu ha ohjälpligt förstört sitt anseende. Han
bara gav order till sitt sändebud i Petersburg att välvilligt
348 DET MÖRKNAR.
understödja förrädarens planer och förehavanden. Därigenom
skulle man ej blott kunna skaffa sig värdefulla upplysningar
utan också göra Sprengtporten misstänkt i ryska hovets ögon.
Vilket kolossalt anseende Göran Sprengtporten åtnjutit
i Finland, förstår man av följande ord av den unge finske
officeren Ehrenström, som var medlem av Vallhallaorden:
»Tillgivenheten för honom liknade en förtrollning, som
kvävde all eftertanke. Han beundrades och förgudades.»
Det verkade dock avkylande på Ehrenströms beundran,
när Sprengtporten »under sin unge, ofördärvade sons ögon
tillät sig att så oblygt i sitt uppförande såra alla regler av
anständighet*, att han på sin gård nära Borgå tog till sig
sin mätress-, »fröken Hederskjöld, en ryktbar sköka, vilken
innan sin bekantskap med överste Sprengtporten hade varit
till allmänhetens tjänst och hade levat av inkomsterna av
sitt skändliga hantverk». Kvinnan i fråga återvände sedermera
till Stockholm, »där hon till sin död fortsatte sin förra rörelse».
Vid närmare bekantskap med Sprengtporten fick Ehren-
ström röna så många prov av mannens lögnaktighet och
lömskhet, att han förlorade all aktning för honom.
Enligt uppgift av en bland Göran Sprengtportens samtida
skall landsförrädaren redan i kadettskolan ha fattat ett
osläckligt hat till svenskarne för den smälek, han fick lida
för sin finska brytning. Uppgiften är sannolikare än Yrjö
Koskinens, att han insupit detta hat redan med sin ammas
mjölk!
För fennomanen Yrjö Koskinen (Forsman) framstår Sprengt-
porten såsom en glödande finsk patriot, vars alla handlingar
framsprungit ur de ädlaste motiv. Men den opartiska histo-
rieforskningen i Finland, representerad på detta område av
Tigerstedt, har, såsom vi sett, ställt mannens verksamhet
i helt annan belysning.
Litteratur: K. K. Tigerstedt, Göran Magnus Sprengtporten (Finsk
tidskrift för åren 1877—1888).
Til. Westrin, Om G. M. Sprengtportens tillämnade
deltagande i nordamerikanska frihetskriget (Skrifter
utgifna af Svenska litteratursällskapet i Finland n:r
IX).
KRIG MED RYSSLAND OCH
DANMARK 1788— 1790
Ryska kriget under år 1788.
Krigsutbrottet.
DET GÄLLDE för Gustav att finna en förevändning
för att börja kriget. Enligt regeringsformen laade han
nämligen icke rätt att börja anfallskrig utan ständernas
samtycke. Men det visste han att han aldrig skulle få. Och
Katarina var alltför angelägen om att slippa få Sverige till
fiende, så länge hon hade krig med turkarne, för att Gustav
skulle kunna hoppas på utmanande åtgärder från hennes
sida. »Börja kriget», skrev hon, »få vi ej, därför att om han
anfaller oss, han icke får någon hjälp av svenska nationen
enhgt dess författning. Men anfalla vi, måste den hjälpa
honom. Jag ämnar därför lämna honom god tid att göra
dumheter, förstöra pengar och äta upp sitt bröd.»
Emellertid inträffade natten till den 28 juni i Savolax,
att en svensk gränspostering vid Pumala sund blev beskjuten
av en rysk trupp, dock utan att någon sårades. Elden, som
pågick en timmes tid, besvarades från svenska sidan med två
skott. Rapport härom insändes till konungen av överste
Hastfer, som efterträtt Göran Sprengtporten såsom chef
för Savolaxbrigaden. Samtidigt inrapporterade han, att andra
ryska trupper trängt in i svenska Karelen, där de härjat och
bränt samt omänskligt hanterat svenska undersåtar. Han
åberopade sig därvid på rapporter från vederbörande lands-
hövding. Det var alltså ryssarne, som brutit freden, och Gustav
hade laglig rätt, ja skyldighet att försvara sig. — Hastfer
lät också genast sina trupper rycka över gränsen och belägra
Xy slott.
Den rapport från landshövdingen i Karelen, på vilken
Hastfer åberopade sig, finns tyvärr ej mera i behåll. Men det
352 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788—1790.
är högst märkligt, att i samma landshövdings övriga skri-
velser från denna tid ej kan spåras minsta antydan om några
ryska våldsamheter. Däremot påstods från rysk sida, att
en svensk trupp, utklädd till kosacker, plundrat och bränt
en gård i svenska Karelen. Och vad skärmytslingen vid
Pumala sund beträffar, är det så gott som bevisat, att Hast-
fer själv arrangerat den på Gustavs befallning. Mannen var
en duktig karl men en äkta lyckoriddare, som inte frågade
ett dugg efter vilka medel han använde för att komma sig
upp. Han hade lovat Gustav att följa honom genom tjockt
och tunt, och i ett senare brev till konungen talar han om
»krigslisten vid Pumala», ett uttryck, som ej kan fattas på
mer än ett sätt. För hertig Karl har han omtalat, att han
skickat en underbefälhavare med en trupp över gränsen på
en nattlig rekognoscering, och att han, under förevändning
att lura ryssarne, låtit soldaterna taga på sig ryska uniformer.
Skjöldebrand namnger t. o. m. den skräddare i Stockholm,
som skulle ha sytt de ryska uniformerna, och påstår, att
mannen i fråga bevarat hemligheten så illa, att en mängd
personer fingo se klädesplaggen under arbete hos honom.
Enligt Fersens uppgifter var det just operaskräddarenl
Den 5 juni hade Gustav skrivit till Gustav Maurits Arm-
felt, som rest i förväg över till Finland: »Om Er farbror^ gör
posteringar längs gränsen på Gerumsön, som är disputabel^,
m. m., fordras det endast en kitslig officer av ryssarne för att
börja. Då kan svenska posteringen litet vika, så att ryssarne
gå över gränsen och skjuta i svenska Finland. Ett itänt
pörte blir då en krigsdeklaration, vilken ej kommer ifrån oss
men från dem.»
En vecka därefter skriver konungen: »Nu är tid att söka
börja kriget, n. b. att få ryssarne att börja krakel på gränsen.
Jag väntar med otålighet på tidningar.»
Och något tidigare hade han förgäves sökt övertala sin bror
hertig Karl i egenskap av storamiral för flottan att ge någon
underbefälhavare hemliga order att börja gräl med ryssarne.
Karl gjorde också vad han kunde för att framkalla vapenskifte,
då han den 22 juni vid Dagö utanför estländska kusten
^ Generalmajor Karl Gustav Armfelt, som förde befälet över en
finsk kår. Se sid. 366. — '^ OmtvisUia: äganderätten till ön omtvistad.
RYSKA KRIGET UNDER ÅR 1788. 353
träffade på elva ryska krigsskepp. Han företog nämligen
den utmanande åtgärden att tvärt emot gällande traktater
avfordra dem salut för svenska flaggan. Den ryska eskadern
sökte då komma undan men blev upphunnen av de svenska
skeppen, som seglade bättre, och de våra beredde sig redan
till drabbning, då den ryske generalen räddade sig genom att
ge saluten. Men då — berättar Johan Gabriel Oxenstierna —
gick hertigen och »lik den gamle Moses slog med ondska sin
hatt i däcket, att alla fjädrarna gingo sönder».
Men när hertigen kom fram till Hangö, mottog han ko-
nungens order att med våld, om så behövdes, hindra alla
ryska krigsfartyg att lämna Finska viken — ty nu hade
kriget börjat. Hertigen svarade, att det var skada, att
ordern ej kommit en vecka tidigare, ty i sådant fall hade han
kunnat presentera konungen elva fientliga krigsfartyg.
Alltnog: Ryssland hade börjat krig — därhän hade Gustav
nu kommit med sina konstgrepp. Gustavs krigsplan gick, ut
på ett angrepp på Petersburg. Medan arméns huvudstyrka,
som sammandragits kring Helsingfors, landvägen ryckte
fram mot den ryska huvudstaden, skulle örlogsflottan slå den
ryska flottan — Gustav levde nämligen i den glada tron,
att fiendens stridskrafter till sjös voro betydligt underlägsna
hans egna. Sedan Rysslands örlogsflotta besegrats, borde det
vara en lätt sak att landsätta trupper vid Petersburg, som
alltså skulle inneslutas från två sidor.
Katarina hade aldrig tilltrott Gustav ett så djärvt steg
och hade därför blottat sin huvudstad på försvarskrafter.
Mot de 40,000 man, som Gustav förfogade över till lands och
sjös, kunde hon sätta blott 14,000 till Petersburgs försvar.
Också blev det formlig panik i staden vid första underrättelse
om svenskarnes anryckande, och Katarina själv vidtog
brådskande anstalter till flykt. Hade hon sett, hur svenska
arméns utrustning tog sig ut, skulle hon antagligen ha lugnat
sig. Skjöldebrand ger efter Tolls J)eskrivning en målande
skildring av i vilket skick vapen, ammunition och förråd
kommo fram till Finland: »Där ett slags kanoner funnos,
voro lavetter av ett annat slag och kulor av en annan kaliber.
Musköter funnos av olika kaliber, och kulor och patroner
till dem voro oriktigt utdelade. Ammunitionsvagnar, tross-
vagnar, förråd — allt var från fartygen vräkt på stranden i
23—204S64. Grimberg, Svenska folkets underbara Öden. VII.
354 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790.
stora högar. Alla väntade att få sig tilldelt vad som hörde
till deras vapen. Alla skreko över brist och oordning. Ingen
ansåg sig skyldig att reda, urskilja och framskaffa föremålen
dit de borde komma.» En stor del regementen voro utan både
strumpor, skor och kappor.
En officer, som icke hörde till oppositionen, skriver från
Anjala den 15 september 1788: »Armén är här i en ganska
usel ställning, regementerna usla och snart utan kläder, vari-
bland isynnerhet är Västerbottens, vars munderingar äro
mellan 19 och 20 år gamla. Ingen enda kappa vid hela re-
gementet, så att karlen så i anseende till regn som till fuktig-
het från jorden i dess tält ej äger en torr klädtråd på sin
kropp förr än mot kvällarna, då kläderna av kroppsvärmen
torkas.» Till följd härav hade mycket folk dött. »Det är^
så mycket större skada», skriver vår sagesman vidare, »som
det är det vackraste och manbaraste regemente, man någon-
sin kan se. Flera regementer hava ej mer än några kappor
på varje kompani. Köttet, som undfås, är en del med maskar
och brödet grönt av mögel. När från krigskassan rekvireras
penningar till fälttraktamente, får man det svar, att ingen
styver finns i krigskassan.» Den förut citerade auditör
Ekman skriver vid samma tid i sin dagbok: »Västerbottens
regemente begravar mest var dag sina döda soldater.»
Även på Sveaborg lämnade tillståndet mycket övrigt att
önska till följd av penningbrist. Fram på hösten, berättar
Anckarsvärd, befälhavare över skärgårdsflottan, »sade mig
kommendanten, att av 1,500 vargeringar, som utgöra dess
garnison, voro 800 sjuka, och att 40 till 50 dö var vecka. Jag
besåg de på Väster Svartö inrättade sjukhusen, där uslin-
garne lågo alldeles nakna på träbänkarna, utan minsta kläd-
tråd varken över eller under sig. Jag frågade kommendanten,
varför de icke bättre skötas. Han svarade: 'Här finns ingen-
ting'». — Det hela var ett hastverk, och det brast oför-
svarligt mycket i organisationen.
Hade Gustav dröjt något, så skulle han ha funnit Peters-
burg blottat även från sjösidan och efter allt att döma haft
spelet vunnet, ty Katarina riktade för tillfället hela sitt in-
tresse på kriget med Turkiet och ämnade sända sin Östersjö-
flotta mot denna makt. Hon var så ivrig för denna tanke,
att hon t. o. m. lär ha velat göra någon uppoffring för att
RYSKA KRIGET UNDER ÅR 1788. 355
bevara freden med Sverige. Men efter vad som nu skett
förändrades hennes krigsplan, och överbefälhavaren för den
ryska Östersjöflottan, engelsmannen Greigh, fick befallning
att angripa den svenska flottan. Kejsarinnan hoppades,
att han sedan skulle kunna hemsöka både Karlskrona och
Stockholm.
Gustav hade å sin sida givit hertig Karl order att oförtövat
uppsöka den ryska flottan. Men i stället inlöpte hertigen till
Sveaborg för att förse sig med dricksvatten och invänta väl-
behövliga förstärkningar och visade ingen lust att ge sig ut
på det villande hav igen. När konungen fick veta detta, blev
han högeligen förbittrad och sände sin bror en ljungande skri-
velse: »Det är efter en vunnen batalj, det är efter en affär
vid Kronstadt, som jag vill återse flottan; nu måste hon
gå framåt för att agera och slåss.» Han slutade med orden:
»Jag vill bliva åtlydd och det genast.» Och till Ruuth skrev
konungen, att han skulle ha ställt storamiralen inför krigs-
rätt, om denne ej varit hans bror. — Karl härmades och
lydde order.
Slaget vid Högland.
Den 17 juli möttes de fientliga flottorna vid ön Högland
mitt i Finska viken. Tvärt emot vad Gustav Hl väntat sig,
voro de ungefär jämnstarka, dock med någon överlägsenhet
för den ryska flottan, som också var mycket bättre utrustad
än den svenska. Det svenska manskapet var underlägset
det ryska till antalet men säkerligen på det hela taget dug-
ligare än fiendens folk. De ryska besättningarna hade måst
kompletteras med alldeles oerfarna rekryter, vilkas strids-
lust man fick pigga upp med brännvin och åsynen av
helgonbilder.
Mellan de bägge amiralerna var en olikhet som mellan dag
och natt. Medan Greigh satt inne med en rik erfarenhet av
sjöväsendet och vunnit stor utmärkelse i krig mot turkarne,
hade hertig Karl aldrig fått någon utbildning till sjöofficer.
För nio år sedan hade han en kortare tid till namnet kommen-
derat den första neutralitetseskadem och för övrigt gjort
några resor på de kungliga jakterna — det var egentligen hela
hans praktiska erfarenhet som sjöofficer. Det hjälpte icke,
356 KIUG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790.
hur marlialisk hållning han än anlade. Han bekände i alla
fall för sin maka, att han kände sig som »en sjömanslärling,
som börjar sitt yrke vid 40 år». Han tyckte inte alls det var
roligt att i veckor »plumsa som en anka emellan vågorna»
och inte få »se annat än skepp, himmel och hav».
Den verklige chefen på svenska sidan var dock icke stor-
amiralen utan hans flaggkapten, överstelöjtnant Otto Henrik
Nordenskjöld. Han tillhörde en livskraftig ätt, vars
förste kände stamfader började som soldat och avancerade
till underofficer på Upplands regemente. Det var en riktig
kärnkarl, som hade fyllt 103 år, innan han anno 1700 skildes
hädan. Han yngste son, som blev en ovanligt duktig jord-
brukare, slog sig ned i Finland. Men år 1710, när pesten kom,
gick han med sin familj och sitt tjänstefolk, lik en annan
Noak, ombord på ett fartyg samt uppehöll sig på Ålands hav,
tills all fara var över, utan att tillåta någon ombord att gå
i land. Hans driftighet och ekonomiska begåvning ärvdes
av den son, som blev fader till Otto Henrik, den äldste i
ordningen av sjutton syskon.
Otto Henrik var en käck pojke med kraftigt virke i. En
gång, då han var nio år, föll han i en brunn, där man efter
långt letande hittade honom fastklamrad vid stenarna. När
han lät upp sin mun, var det för att fråga: »Hur länge tänker
ni låta mig ligga kvar här?»
Sjökadettskolan genomgick han med glans och fick därefter,
enligt tidens sed, sin praktiska utbildning i sjömansyrket
på handelsfartyg. Han tog hyra som simpel matros, genomgick
sina hundar och avancerade till styrman. Efter fyra års
kofferdifart erhöll han anställning som löjtnant vid galär-
flottan med en årlig lön av 450 daler s. m. På den lönen fick
han leva i över åtta år, fast han under tiden avancerade till
kapten och major. En närmare inblick i hur han hade det
får man av ett brev, vilket han såsom nyutnämnd major
skrev till sin far: »Jag hushållar på det allra möjligaste, men
penningarna vilja ej räcka till. Jag är i Karlskrona min egen
hårfrisör, min egen dräng, betalar 16 styver måltiden och
äter ej om aftnarna. Har ej på två års tid haft någon kapp-
rock och fryser ibland in i själen. Jag håller god min och låtsas,
som om jag hade fullt upp. Gud late hälsan och humöret
endast räcka till!»
Hertig Karl som sloramiral. Samtida gravjT av A. O. iNIörner.
358 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790.
För alt få uppleva något gick Nordenskjöld år 1777 i
engelsk och följande år i fransk örlogstjänst och bestod med
alldeles särskild utmärkelse flere heta duster både i Senegal
och i Ameiika. Efter tre års tjänstgöring som fransk sjö-
officer återkom han hem med rik erfarenhet från ett av de
mest omfattande sjökrig, som världshistorien känner till.
I egenskap av flaggkapten hade han bland annat nedlagt
ett intresserat arbete på att öva befälet i sjötaktik. När
kriget stod för dörren, var det lian, som ledde örlogsflottans
utrustning. Det hade han gjort med friskt mod och en aldrig
svikande arbetsamhet, som satte fart i hans underlydande.
Själv var han den förste i arbetet och den siste i vila. Men
till följd av brist på sjövant folk och på pengar lämnade
flottans utrustning ändå en hel del övrigt att önska. Ehren-
svärds »distraktioner» hade gjort sitt till. Allra betänkligast
var, att ammunitionsförrådet var alldeles för knappt till-
taget, isynnerhet som den ryska flottan var omsorgsfullt
utrustad med tanke på en expedition ända till Turkiet.
Naturligtvis kunde Nordenskjöld dock icke mäta sig med
Greigh i erfarenhet av konsten att leda en stor flotta. Hans
ställning såsom underordnad storamiralen medförde också
svårigheter. Han ägde ej samma auktoritet som en kommen-
derande amiral, och detta var så mycket betänkligare, som
det fanns många officerare, vilka voro avundsjuka på den
unge överstelöjtnanten, därför att han fått ledningen av
hela svenska flottan. Det var alltså under särskilt prövande
förhållanden, som han skulle mäta sina krafter med en seger-
van, i krigets värv grånad amiral, som hade det ovärderliga
övertaget att vara envåldshärskare över sin flotta.
Den 17 juli var en äkta nordisk sommardag med en svag
ostlig vind och soldis. Tidigt på morgonen hörde de våra det
avlägsna dånet av upprepade signalskott. Man förstod, att
ryska flottan var i annalkande. Snai't fick också utkiken i
masttopparna se det ena toppseglet efter det andra sticka
upp vid synranden. Vid middagstiden såg man från däck
hela den ryska flottan komma med fulla segel styrande rakt
ned på svenskarne. »Äro alla skeppen redo att börja aktion»,^
' Drabbning.
RYSKA KRIGET UNDER ÅR 1788. 359
signalerades från det svenska flaggskeppet. När svaret härpå
blev »ja», kom signalen: »Aktion börjas, då fienden kommer
på skotthåll.» Vid 5-tiden voro de bägge flottorna inom
skotthåll för varandra och började ge varandra sina bred-
sidor.
Striden blev hård. Vinden mojnade efter hand, och det
blev nästan stillt. Krutröken lade sig därför så tät över
stridsplatsen, att signalerna ej kunde urskiljas utan meddelades
från småbåtar, som roddes av och an i kulregnet. Mycken
käckhet och rådighet utvecklades därvid av dem, som utförde
detta farliga värv. »Kanonkulorna», säger en rysk författare,
»flögo visslande genom luften, sleto överallt sönder segel,
splittrade allt emellanåt riggen och bragte tågverket i oord-
ning.» Svenskarnc riktade också sina skott med förkärlek
mot riggen för att sätta fienden ur stånd att manövrera.
En vacker episod från detta slag var den, då befälhavaren
på skeppet Vasa, Baltsar Horn, dödligt, sårad överläm-
nade befälet åt sin närmaste man med de orden: »Du skall
svara mig inför Gud, om du stryker flagg.» Den unge löjtnant,
som mottog den döendes sista vilja, svek ej sin plikt. Han
strök icke flagg. Hans namn var Lagerstråle, och han avan-
cerade med tiden till amiral.
Stolt var också det svenska linjeskeppet Prins Gustavs
förtvivlade kamp mot övermakten, under befäl av bröderna
Klas och Hans Wachtmeister. Först tilltygades under ett
par timmars strid två fientliga fartyg, det ena efter det andra,
så kraftigt, att de måste i redlöst skick draga sig tillbaka. Men
under ytterhgare en timmes strid mot ett ryskt linjeskepp
fick det svenska fartyget tacklingen så sönderskjuten, att
endast focken kunde nyttjas. Det blev nu angripet av fyra
fientliga skepp, däribland själva amiralsskeppet, och kämpade
i ytterligare halvannan timme mot dem. Först sedan all
ammunition var förbrukad och masterna voro färdiga att
ramla överbord, strök Prins Gustav flagg efter att na fått
32 grundskott och flere hundra kulor över vattenhnjen.
Striden fortgick ända till mörkrets inbrott och slutade med
förlust av ett linjeskepp å vardera sidan. De döda, sårade och
fångna utgjorde på den ryska sidan 1,800 man, på den svenska
1,100. Av de stupade på vår sida tillhörde en fjärdedel och
av de sårade två femtedelar Prins Gustavs besättning. De
360 KRIG ÄIED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790.
Överlevande voro så lUtröttade, att de ej långt efter stridens
slut somnade vid sina kanoner. Bägge flottorna kvarlågo
till följande dag på krigsskådeplatsen, men de ryska fartygen
hade lidit så svåra skador, att de, trots gynnsam vind, icke
förmådde gå till nytt anfall. Den svenska flottan var efter
bataljen i långt bättre skick, men flere fartyg hade skjutit
))ort all sin ammunition. Därför vände bägge parterna till-
})aka, svenskarne till Sveaborg, ryssarne till Kronstadt.
Hertig Karl synes ej ha tagit någon mer aktiv del i led-
ningen av slaget utan låtit Nordenskjöld råda. Han skall
emellertid ha visat mycken kallblodighet under striden.
Tillsammans med den gamle amiral AVrangel satt han på
amiralsskeppets hytt och rökte sin pipa. En kula svedde
plymen på hans hatt, en annan dödade en person i hans när-
het. Det finns dock uppgifter, som gå i annan riktning: att
hertigen inför den helvetiska elden tappat kuraget och frågat
Nordenskjöld, om inte det här snart skulle sluta, och att han
givit mästerlotsen pengar för att han skulle föra amirals-
skeppet ur eldlinjen.
Svenskarnes mod och skicklighet i att manövrera vitsorda-
des av amiral Greigh, som förklarade, att han aldrig sett
någon hetare eller å bägge sidor bättre underhållen strid.
Det var den ärofullaste sjöstrid, svenska flottan utkämpat
allt sedan sjöslaget i Öresund 1658. Konungen skrev till
sin broder: »Du har hämnats det svenska namnet och sextio
års skymf» — han borde ha skrivit sjuttio.
Slaget vid Högland firades i Sverige och Finland med seger-
fester, och hertig Karl var allas hjälte. De som voro mera
skarptsynta, märkte dock på honom efter slaget, att »vår
ärorike storamiral» just inte hade lust att ge sig i en dylik
lek en gång till. Han var också besluten att nedlägga befälet,
och Oxenstierna och Ruuth måste uppbjuda hela sin över-
talningsförmåga och i alla tonarter vädja till hans fåfänga,
innan de lyckades förmå »den oersättlige segervinnaren»
att stanna kvar på sin post.
I Härnösand firade trogna undersåtar följande år Karla-
dagen med särskilda festligheter, och man drack »segrarens
RYSKA KRIGET UNDER ÅR 1788. 361
vid Högland» skål i bålar med bischoff och dragonpunsch
under avsjungande av följande lika vackra som sanna sång
på melodien »Gustavs skål»:
*Store prins.
Ditt mod man Ivnappt i Xoiden funnit.
Sverige minns
den seger, som Du vunnit,
när Din arm
mot Greigliens styrka striiclvtes,
elden väclvtes,
slceppet bräcktes,
allt blev satt i larm.)
Man väntar sig nästan ett »fallera» i slutet.
Det var skada, att slaget vid Högland utkämpades under
stiltje, ty till följd därav kunde de svenska fartygens lätt-
manövrerlighet icke komma till sin rätt. I motsatt fall hade
Xordenskjöld antagligen vunnit en seger. Det hade därför
varit klokare att vänta på bättre vind och under tiden draga
fienden längre västvart. Detta hade Xordenskjöld också
föreslagit hertig Karl. Men konungens order var ovill-
korlig: hertigen skulle utan dröjsmål uppsöka och slå den
ryska flottan, vore det än invid Kronstadt. Genom denna
order hade Gustav IH bundit händerna på flottans högste
befälhavare, och följden blev en visserligen ärofull men
oavgjord strid.
Det gör ett nedslående intryck alt finna, att det var
bristen på ammunition, som hindrade svenska flottan från
att återupptaga striden. Xordenskjöld var själv övertygad
om att ifall han haft tillräckligt med kanonkulor, skulle han
andra dagen ha vunnit en avgörande seger. Det är också
sannolikt, ty hälften av ryska flottan var ur stånd att ma-
növrera. Bristerna i den svenska flottans utrustning kommo
alltså att verka hämmande på hela krigföringen.
Situationen hade emellertid kunnat förändras till vår för-
del, ifall den svenska flottan kunnat få sina skador reparerade
och sitt ammunitionsförråd fyllt före den ryska och sålunda
spela herre på sjön. Men nu framträda verkningarna av andra,
ännu mera ödesdigra försummelser. Sveaborgs varv var all-
3Ö2 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788—1790.
deles för litet och för illa försett med både förråd och timmer-
män. Av kulor fick väl flottan allt vad fästningen själv kunde
undvara, men det förslog ej långt, ty man hade förut måst taga
av ammunitionsförrådet till fältartilleriet, som varit mycket
illa utrustat. Alltså fick man skriva till Sverige efter ammu-
nition åt flottan, och det tog tid att få den över till Finland,
isynnerhet som inga förråd alls funnos av de grövsta och effek-
tivaste kulorna, på vilka man alldeles gjort rent hus i sjöslaget.
Ja detta slags ammunition var ej ens beställd vid järn-
bruken. Först nu gick man i författning om tillverkning där-
av. Inga åtgärder voro heller vidtagna för att fylla behovet
av manskap efter dem som förlorats i striden, eller av läkare
och fältskärer. »Bristen på fältskärer är förskräckande», yttra-
des redan i krigskonseljen före avfärden, och stort blev därför
eländet bland de sårade. Under sådana förhållanden måste
Karl meddela konungen, att flottan ej kundebli färdig att ut-
löpa förr än om en månad. De ryska skeppen hade däremot
lätt att få sina brister avhjälpta i Kronstadt och Reval.
Landkriget.
Att slaget vid Högland blivit oavgjort, och att flottan ej
förrän om en månad kunde löpa ut betydde detsamma som ett
nederlag till sjös. Hela landstigningsplanen mot Petersburg
hade ju därmed omintetgjorts. En överrumpling av staden
från sjösidan var ej längre möjlig. Gustav blev utom sig över
att det skulle behövas så lång tid för att få flottan färdig igen.
Han förstod ingenting av allt detta, ville i sin förblindande
iver ej förstå det utan skyllde allt på illvilja. Men han kunde
i alla fall inte få folk att göra det omöjliga. Därför gällde
det nu, om han själv med lantarmén ensam skulle kunna
gå på Petersburg. Närmaste målet var Fredrikshamn.
Men Gustav hade aldrig fått någon ordentlig militärisk
utbildning och var därför alldeles främmande för själva här-
förarkonstens teknik. Han ville, som Skjöldebrand uttrycker
det, »se kriget i stort och från en chevaleresk eller poetisk
sida». Men för krigsledningens prosa, som dock är det nöd-
vändiga villkoret för allt annat, saknade han intresse och
förståelse. Däremot brast honom ej mod — åtminstone
»kunde han», som Skjöldebrand framhåller, »vid stora till-
RYSKA KRIGET UNDER ÅR 1788. 368
fallen träda fram i faran med lugn. Men han sökte något
teatraliskt i allt.» Skjöldebrand liknar Gustav i spetsen för
sin armé vid »en man, som aldrig kört en häst, men finner sig
på ett högt kusksäte med tömmarna i handen till ett helt
spann raska och yra hästar, dem han måste köra utan spann-
ridare. Här hjälper ej förståndet, ej snillet. Newton i denna
ställning hade förmodligen funnit sig ganska förlägen. Men
en eljest dum kusk, som lärt att köra spann, skulle med heder
uppfylla samma plats. Så förhåller det sig med det hantverks-
mässiga av kriget.» Ulrik Scheffer fällde en gång ett beteck-
nande yttrande om Gustavs militära kompetens. Det var, då
han talade med Karl Sparre om örlogsflottans förbättring:
»Ser Ni då icke», sade han, »att Ni sätter en rakkniv i handen
på ett barni»
Men lika litet som Karl XII:s krigarkraft tog sin boning i den
som bar hans värja, lika litet bodde karolinernas anda i den
krigshär, som Gustav förde i fält. När armén fick befallning
att gå över gränsen och rycka fram mot Fredrikshamn,
skyndade sig en mängd officerare att begära avsked eller
permission. Redan förut hade några, som voro söner till
ryssvänliga rådsherrar av Mösspartiet, tagit detta steg. Nu
föregingo två regementschefer med ett fördärvligt föredöme.
Toll rådde konungen att avslå samtliga avskedsansökningar
och framför arméns front kassera den officer, som vore nog
glömsk av sin plikt och sin ära att under flygande fana över-
giva sin post. Så långt vågade konungen dock ej gå — antag-
ligen av fruktan för att därigenom framkalla öppet myteri —
men han lät genom regementscheferna hota med krigsrätt,
och det verkade rätt kraftigt. Ett annat medel använde han
vid örlogsflottan, där ävenledes många officerare ville taga
avsked i missnöje över det sätt, varpå belöningarna efter
slaget vid Högland utdelats. Här fann konungen bote-
medlet i att befordra samtliga officerare, som deltagit i slaget,
en grad. Det hjälpte.
»Amiralitetet är utomordentligt förnöjt», skriver Johan Gab-
riel Oxenstierna. »Så var det icke i början, men sedan hela
kåren fått en grads avancemang, är man förtjust. Man lovar
högt att göra det omöjliga, och man går så långt, att man säger,
att om lanttrupperna vägra att tjäna, skall man intaga deras
plats.»
364 KRIG MED RYSSLAND OCH DANISIARK 1788 — 1790.
Flottans exempel visar, att personliga bevekelsegrunder
ofta lågo under missnöjet. Dessa voro dock icke de starkast
vägande skälen för officerskårens handlingssätt. Detta var
en frukt dels av bearbetningar från ryske ministern i Stock-
holm och hans vänner bland adelsoppositionen, dels av Göran
Sprengtportens draksådd bland de finska officerarne. Markovs
efterträdare, den oförskämde RazAimovski^, och hans svenska
vänner arbetade av alla krafter på att pränta i den svenska
officerskåren, att Ryssland ingalunda ville Sverige något
ont, utan att det tvärtom var Sveriges konung, som angripit
Ryssland. Det förra var nu en sanning med modifikation.
Det var sant så till vida, som ryska kejsarinnan för tillfället
önskade fred med Sverige, eftersom hon var invecklad i
svårigheter på annat håll. Det var därför, hon uppträdde så
fredsälskande och försonligt. Och detta var nog för att insöva
en stor del av svenska folket i säkerhet och inbilla det, att
ingen fara hotade från grannen i öster. Man stirrade sig
blind på det faktum, att Gustav börjat anfallskrig.
Men till ett anfallskrig erfordrades enligt regeringsformen
ständernas samtycke. Adelsoppositionen hade alltså fått
ett utmärkt vapen att rikta mot konungen. Så upprepade sig
samma eländiga skådespel som under frihetstidens båda krig.
I stället för att göra sin plikt och följa konungen mot rikets
fiender började officerarne politisera och kommo genom sina
diskussioner till det resultatet, att de gjorde sin plikt, då de
vägrade att deltaga i ett olagligt krig. »Men de glömde», som
Odhner säger, »att de nu icke sutto på riddarhusets bänkar
utan stodo i fält mot rikets fiender, och att det nu tillkom dem
att följa sin konung, ej att bedöma hans handlingssätt.» Den
uppgiften hörde riksens ständer men icke armén till. Men nu
hade riksdagsoppositionen blivit flyttad mitt in i lägret.
Och från Stockholm underhöllo Razumovski och oppositions-
cheferna ett oförtrutet uppviglingsarbete. Genom brev och
budbärare uppmuntrade de sina vänner i armén att taga
avsked.
* Razumovski var son till en omätligt rik kosuckhetman, som
gjort sin lycka genom sin broders vackra röst och utseende. Tack
vare dessa egenskaper blev brodern nämligen kejsarinnan Elisabets
älskare, och bägge bröderna upphöjdes till grevar ocli fältmar-
skalkar.
RYSKA KRIGET UNDER ÅR 1788. 365
Och då detta medel ej visade sig effeictivt, rådde de offi-
cerarne att söka tvinga konungen till att begära fred. Man
räknade nämligen som så, att i dylikt fall skulle kejsarinnan
avvisa alla anbud av en furste, som icke liölle tro och loven,
och i stället begära ständernas garanti av fredsfördraget. På
det viset skulle alltså riksdagskallelse framtvingas och den
svenska oppositionen genom samverkan med Ryssland kunna
åstadkomma lyckliga förändringar i statsskicket. Frihets
vännerna bara fruktade, att Gustav själv skulle genom und-
fallenhet l3'ckas skaffa sig fred med kejsarinnan, men dessg
farhågor lugnade Razumovski fullständigt. Han kunde också
inberätta till sitt hov, att underrättelsen om svenska flottans
bragder vid Högland gjorde de svenska »patrioterna», såsom
de kallade sig, lika oroliga som honom själv. De gingo där
med mulen och missnöjd uppsyn bland den jublande mängden.
Men vid underrättelser om att svenska fartyg uppsnappats av
ryssarne höllo svenska adelsmän och avskedade officerare
fest på Liljeholmen. Förblindade av sin partiilska sågo
de hellre sitt fädernesland litet än sin konung stor. »Patrio-
ternas fruktan för konungens suveränitsplaner>>, skrev Ra-
zumovski, »kom dem att fördubbla sina ansträngningar för
att förmå sina vänner i armén att korsa konungens planer.
Jag underlät icke att på allt möjligt sätt uppmuntra dem häri.»
Missnöjet inom armén bredde alltmer ut sig. Det blev god
ton bland officerarne att klandra allt vad konungen företog
sig och tala med ringaktning om honom, ja visa honom öppen
vanvördnad.
En oppositionell anda talar också ur några verser, som
spredos vid krigets början under titeln »Röst från arméen».
Där hette det bland annat:
»Jag svärdet fått, ntt kronan stöda,
som på monarkens huvud är,
men, att med lagbrott frihet döda,
förgäves man min arm begär.
Jag svärdet fått, att tappert strida
för dygd, för kung, för fosterland,
men ej att träldomsfj ättrar smida
omkring min landsmans fria liand.>
Onekligen fanns det, som vi sett, många anledningar till
klander i de brister, som vidlådde arméns utrustning. Den
366 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790.
hade ju företagits med tanke på en hastig laipp och icke ett
långsamt framryckande, såsom följden blev av slaget vid
Högland. Men, som Odhner säger, »bristerna må ha varit
vilka som helst, klagomålen må ha varit aldrig så grundade —
sådant kunde ej ursäkta de officerare, som mitt under kriget
övergå vo fanan och därigenom sveko sin plikt mot konung
och fädernesland». Här var, som Levertin säger, »något
brustet i den kanske primitiva men djupa och starka samhörig-
hetskänsla, som bildar ett fosterland».
Sträng föll också oppositionsmannen Fersens dom över de
pliktförgätne. Han fann det »straffvärt att låta betala sig
i fredlig tid för fäderneslandets försvar och, när kriget före-
faller, sätta sig i lugn, överge sin trupp och rikets tjänst».
För folkmeningen i Sverige var detta, som adeln och krigs-
befälet hade så svårt att förstå, genast klart. De avskedade
officerarne blevo också vid sin hemkomst till Stockholm
mottagna med hotfulla demonstrationer och visslingar. Och
några dylika fältflyktingar måste finna sig i att höra skeppa-
ren, som seglade dem över från Finland, besvara de svenska
tullmyndigheternas fråga, om han hade några passagerare
ombord, med de vanvördiga orden: »Bara några harar.»
Det starkaste missnöjet inom armén rådde vid den finska
kår, som stod under befäl av generalmajor Karl Gustav
Armfel t, farbror till konungens gunstling. Den äldre Arm-
felt var visserligen en modig och plikttrogen man, men han
var gammal och svag och ej vidare begåvad. Han blev därför
en lekboll i händerna på hänsynslösa agitatorer, isynnerhet de
trotsiga och tilltagsna överstarne Hästesko och Montgo-
mery, vilka alltid hade i sitt kölvatten den lättledde överste
von Otter. Till Armfelts armékår hörde också de ändå far-
ligare anhängarne av Göran Sprengtporten, bland vilka sär-
skilt majorerna Jägerhorn och Klick utmärkte sig såsom
djärva och energiska agitatorer. De funno nu ett kärkommet
tillfälle att fiska i grumligt vatten och arbeta för Finlands
lösryckande från Sverige. De aktade sig dock för att röja
sina verkliga planer för Hästesko och hans anhängare, ty
mellan dessa båda slag av opposition gick en skarp gräns.
När konungen kom till den Armfeltska kårens läger för att
leda angreppet på Fredrikshamn, möttes han av Hästesko
RYSKA KRIGET UNDER ÅR 1788. 367
och von Otter med den förklaringen, att ett allmänt missnöje
rådde inom kåren med anledning av de dåliga anstalterna för
kriget. Detta missnöje utmynnade i en yrkan på återtåg.
Isynnerhet skyllde överstarne på menige mans motvillighet.
Konungen svarade, att han själv ville tala med manskapet.
Nu började de missnöjda officerarne en ivrig agitation
bland soldaterna. Med lock och pock sökte man få dem att
vägra lydnad mot en konung, som ju ville föra dem till »slakt-
bänken», ja några officerare utforo i grova smädelser mot
konungens person. Auditör Ekman vid Åbo läns infanteri-
regemente berättar: »Åtskilliga över- och underofficerare voro
mycket sysselsatta att beskriva för soldaten, att konungen
brutit emot regeringsformen, att de emot deras ed icke borde
lyda konungen, som avmålades vara svagsint.»
Den 1 augusti lät konungen ställa upp de tredskande re-
gementena. Han red framför fronten, riktade till soldaterna
några manande ord och sporde dem till, om de ville följa
honom i liv och död mot fienden. Trots de föregående upp-
viglingsförsöken av regementenas egna officerare blev svaret
ett enhälligt ja. Då drog Gustav sin värja och uppmanade me-
nige man att svära vid Gud, att de ej skulle överge honom, så
länge han förde svärdet mot sina och deras fiender. Soldaterna
svuro eden, och konungen utropade glad: »Visste jag icke
det!» Han vände sig nu till officerarne, uppmanade dem att
föregå med gott exempel och äskade svar även av dem. De
saluterade med värjan, men blott en del svarade ja. Mot-
ståndet var emellertid för denna gång besegrat, och hela
kåren bröt upp mot Fredrikshamn.
Men när konungen var borta, gåvo en del officerare sin
förbittring luft genom sådana tillmålen till soldaterna som
»Nu blir Ni släpade till slaktbänken, edra satar» eller »Gå nu
med kungen till helvete!» Och en ung fänrik lovade dem, att
det manskap på hans pluton, som ryssen inte orkade dräpa,
skulle han själv göra av med i stället.
Uppstudsighetens och självsvåldets anda satt kvar i
officerarne, och Gustav var icke mannen att leda de olika
armékårerna till samverkan. Därför gick det, som det gick:
företaget mot Fredrikshamn misslyckades, och i missmod
gav Gustav efter för påtryckningarna och befallde återtåg.
Han tyckes ha blivit alldeles bedövad av detta nya olycksslag,
368 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790.
och det såg ut, som om han rent av med fUt I)lottställde sig
för kulorna från fästningen.
Älen med uppgivandet av företaget mot Fredrikshamn var
också fälttåget förlorat. Katarina fick god tid på sig att för-
stärka sina försvarskrafter, och kriget övergick till ett vanligt
gränskrig. Till sjös fingo ryssarne avgjort övervikt, därigenom
att deras flotta blev segelklar igen långt före den svenska. I
början av augusti lade sig en rysk eskader utanför Sveaborg
och höll den svenska flottan instängd där ända till senhösten.
Andra fientliga fartyg gjorde strandhugg på flere punkter av
Finlands kust, och en rysk eskader, som hade sin station på
Köpenhamns redd, plundrade och brände Råå fiskläge söder
om Hälsingborg. Detta dåd väckte harm och avsky t. o. m.
hos Rysslands bundsförvant Danmark, ty under den långa
fredstiden hade en viss skandinavisk samhörighetskänsla
växt fram på båda sidor om Öresund. Danske kronprinsen
förebrådde den ryske befälhavaren hans handlingssätt, och
några danska damer satte i gång en insamling till förmån för
de stackars fiskarne.
Ryssens uppträdande injagade emellertid en sådan skräck
hos kustbefolkningen i Skåne, att Toll, såsom han skriver,
»aldrig trott så mycken räddhåga kunna finnas här i min
fädernebygd». Då nu den ryska eskadern alltjämt stannade
kvar i Sundet, medan vår egen flotta låg blockerad i Sveaborg,
uppstod hos ett par svenskar tanken på att befria sig från
det obehagliga grannskapet av de fientliga fartygen genom
att helt enkelt bränna upp dem eller borra dem i sank. En
fänrik Bcnzelst j erna vid flottan, som var känd för sina
oerhörda kroppskrafter utan däremot svarande andlig ut-
rustning, uppgjorde i sin iver tillsammans med några dryckes-
bröder en formlig plan att bränna de ryska fartygen under
vintern, när de lågo infrusna utanför Köpenhamn. Han
meddelade sin plan först åt svenske ministern i Köpenhamn,
D'Albedyhll, och sedan åt Toll, som brann av iver att »få
driva spektakel med dessa gubbarne». Han skriver i sin kända
drastiska stil till D'Albedyhll: »Jag lever i det hopp, att
ryssarne nu måtte frysa sig fördärvade som andra herrelösa
hundar. Men ska de bestarne bli där över vintern? Säg
mig ett diplomatiskt omdöme: skulle det strida emot tro och
loven, om en partigängare vore dristig nog att göra ett fyr-
RYSKA KRIGET UNDER ÅR 1788. 369
verkeriförsök, där de ligga.» Benzelstjerna bar emellertid
sin plan vidare till Gustav III själv, som alltid hade smak för
det äventyrliga. Konungen förklarade rent ut för Toll, att man
borde ta risken, då det gällde en sådan vinst som att kunna
förstöra både ryska och danska flottorna, »ty den (danska
flottan) stryker väl med på köpet». Han skaffade Benzel-
stjerna pengar till att köpa in en kutter av en irländsk skep-
pare vid namn O Brien, som låg med sitt fartyg vid Köpen-
hamn. Meningen var, att kuttern skulle fyllas med eldfängda
ämnen, förläggas bland de ryska skeppen i hamnen samt
därefter antändas. Några av de ryska officerarne skulle
bjudas på middag ombord och därunder drickas totalt red-
lösa. Denna plan hade Gustav III gillat.
Men 0'Brien var oförsiktig och råkade röja sina förehavan-
den för en dansk affärsman den 28 februari 1789, strax före
den överenskomna dagen. Irländaren blev häktad, men Ben-
zelstjerna hölls gömd i D'Albcdyhlls bostad. I Köpenhamn
blev det en häftig upphetsning, som i första hand vände sig
mot den svenske ministern, och ryssarne försökte t. o. m.
storma D'Albedyhlls hus. För att ej längre förorsaka sin
beskyddare obehag överlämnade sig Benzelstjerna kort där-
efter åt de danska myndigheterna. Men då förbittringen mot
CAlbedyhll ändå icke ville lägga sig, fann ministern snart
lämpligast att rädda livet genom att fara hem till Sverige.
Benzelstjerna blev dömd till döden, men på ryska kejsa-
rinnans förklaring, att hon icke önskade blodsutgjutelse i
denna sak, fick han straffet förvandlat till fängelse, varifrån
han benådades 1796, då danska regeringen önskade att stå
väl hos den nye konungen av Sverige. Han inträdde åter i
svenska flottan såsom sekundlöjtnant men fick avsked
redan 1798 med löfte om en syssla i lotsverket. 0'Brien och
en annan medbrottsling dömdes till livstids fängelse. D'Albe-
dyhll kom efter sin inblandning i Benzelstj ernås olyckliga
företag aldrig mer att bekläda något offentligt ämbete.
Officersuppror.
Återtåget från Fredrikshamn gav oppositionen vind i
seglen. Nu framkastade Jägerhorn den planen, att de miss-
nöjda skulle taga fredsfrågan i sin hand och vända sig med
24— 20J.764. G rimb er g. Svenska folkets underbara öden. \ II
370 KRIG JIED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790.
direkta underhandlingar till ryska kejsarinnan. Han fick
snart med sig Hästesko, von Otter och en del andra, och
sedan bestormade de med förenade krafter general Armfelt
att vara med. De utmålade ställningen såsom alldeles för-
tvivlad, därest man ej finge stillestånd. De spelade på den
strängen, att konungen själv ingenting högre önskade än
att få fred — men han kunde ju ej själv taga första steget.
Borde ej då arméns befälhavare såsom goda medborgare och
undersåtar göra vad de förmådde för att rädda konung och
fädernesland?
Nedtryckt av sjukdom och bekymmer gav den gamle
mannen slutligen efter för deras skenfagra skäl, och i Likala,
nära svenska gränsen^, sammankommo natten till den 9
augusti Armfelt, Hästesko, von Otter och Klick samt tre
andra officerare och undertecknade ett brev till ryska kej-
sarinnan, vartill Jägerhorn författat utkastet. Underteck-
narne härav förklarade i hela nationens namn, att de ogillade
kriget såsom olagligt. Blott till sitt fäderneslands försvar
mot anfall ville de draga svärdet. De föreslogo kejsarinnan
att inleda fredsunderhandlingar »med nationens representan-
ter i tillbörlig ordning» och voro naiva nog att hemställa
till hennes omprövning, om icke säkraste borgen för en dylik
fred vore, att vårt land återfinge de gränser, det haft för
femtio år sedan. Då skulle de illasinnade sakna varje an-
ledning att störa freden mellan Sverige och Ryssland. Jäger-
horn gav sig över till Ryssland med brevet, och det föregavs,
att han blivit tillfångatagen av kosacker.
Detta aktstycke, den s. k. Likala-noten, är, säger Odhner,
»en utomordentlig, 'ohörd', enastående företeelse i vår hi-
storia. Några befälhavare för en obetydlig kår, av vilka
ingen ägde något större anseende, företaga sig, på några mils
avstånd från det kungliga högkvarteret, att på eget bevåg
inleda en underhandling med det fientliga rikets suverän, att
därvid föra talan å hela nationens vägnar och att erbjuda
fred på vissa villkor.» Hur otroligt det än kan förefalla,
utspriddes det ryktet, att den, som stod bakom Likala-noten,
var ingen mindre än Hans Maj:t själv, som på detta sätt ville
få andra att krafsa kastanjerna ur elden. Notens underteck-
nare hade, menade Adlerbeth, »gjort för mycket för att vara
^ Se kartan sid. 405.
RYSKA KRIGET UNDER ÅR 1788. 371
trogna undersåtar och för litet för att rent av vara rebeller.
Alla voro utomdess kända för tillgivenhet mot konungen,
åtminstone vid krigets början.» Det orimliga påståendet har
sitt intresse såsom vittnesbörd om vad som i vissa kretsar till-
troddes Gustav III av utstuderat machiavellistiskt dubbelspel.
Samma dag, som Likala-noten avsändes, fortsatte den Arm-
feltska kåren sin reträtt över gränsen och vidare till Anjala
by. Vid närmare eftersinnande blevo notens undertecknare
emellertid betänksamma, isynnerhet som konungen fått nys
om vad som varit i görningen. I anledning därav anmodade
han i ett brev Armfelt att förmå sina officerare till att
underskriva en försäkran om sin trohet mot konungen. I
stället för den begärda trohetsförsäkran kom officerskårens
svar i form av det ryktbara Anjalaförbundet. De mindre
klyftiga och klarsynta officerarne trodde sig genom den
»förbundsakt», som nu uppsattes, kunna rättfärdiga sina för-
bindelser med ryska kejsarinnan. Undertecknarne av Likala-
noten kände sig också behöva stödet av ett större antal kam-
rater. Förbundsskriften börjar med att uttala »den till viss-
het sannolika tanke», att kriget var ett anfallskrig från svensk
sida. Härpå följer den vanliga svartmålningen av arméns
tillstånd och de faror, som hotade landet. »I betraktande av
denna ohyggliga men sanna målning» hade de förbundna an-
sett det vara sin skyldighet att avvärja fäderneslandets
olyckor genom att vända sig till kejsarinnan och »försälo-a
henne om nationens tänkesätt». Härtill hade de bevekts
ej blott av sin fosterlandskärlek utan även av sin trohet mot
konungen. Samtliga undertecknare av denna deklaration
förbundo sig genom en dyr ed att gemensamt bära ansvaret
för det steg, de tagit, och slöto »det fastaste förbund och
stallbroderskap» för att hjälpa och bistå varandra. Men de
förklarade på samma gång, att för den händelse kejsarinnan
icke skulle vilja »bekväma sig till en för nationen hederlig
fred», så förpliktade de sig »att icke levande nedlägga vapen,
innan fäderneslandet är satt i fred, ro och säkerhet». Akten
är dagtecknad den 13 augusti 1788.
Genom att ordna det så, att de högre officerarne gruppvis
sammankallade kompaniofficerarne, fick man ihop 113 namn
under dokumentet. Men många skrevo under på sina chefers
blotta uppmaning utan att veta, vad det egenthgen gällde.
372 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — -1790.
Faktiskt är också, att många av dem, som lockats in i samman-
svärjningen, gingo med i den tron, att de gjorde konungen en
tjänst därmed. Skjöldebrand berättar, att flere av dem, som
han förebrådde deras beteende, bedyrade, att det var för
att hjälpa konungen, som de handlat så. »I sanning», utropar
han, »en vacker tjänst åt konungen att uppoffra sin och
nationens äral» — Men då Georg von Döbeln, den seder-
mera så berömde hjälten från finska kriget 1808 — 1809,
anmodades att underteckna förbundsskriften, svarade han:
»Jag underskriver ingen annan överenskommelse än den
att tillintetgöra fienden, och samma öde drabbar envar,
som söker övertala eller tvinga mig.»
Anjalamännen sände en avskrift av förbundsakten till
konungen under uttalande av den förhoppningen, att om
ryska kejsarinnan ställde i utsikt en hederlig fred, konungen
då måtte inlåta sig i underhandlingar med henne därom.
Gustavs läge var förtvivlat. Hans krigsplan var omintet-
gjord. Missnöjet grep för var dag alltmer omkring sig. Anjala-
männen underhandlade redan med andra finska och svenska
kårer om anslutning till myteriet. Själv var konungen hotad
till sin frihet, ja till livet. Axel von Fersens son och namne,
som nu var överste, skrev till sin far: »Det tal, som man här
för, och det sätt, varpå man beter sig mot konungen, kommer
håren att resa sig på mitt huvud.» Och härvid är att märka,
att brevskrivaren ingalunda hörde till konungens beundrare,
tvärtom.
Gustav Maurits Armfelt var under dessa prövande dagar
konungens bäste vän och tröstare. Men även hans trohet
hade satts på prov. Den 7 augusti mottog han genom en
bonde från Fredrikshamn ett brev med inneliggande växel
på 20,000 rdr specie. Brevet gick ut på att övertala Armfelt
till att inlåta sig på underhandlingar med de ryska överbefäl-
havarne och försäkrade om »den djupaste tystlåtenhet samt
i händelse av upptäckt om den mäktigaste protektion av den
monarkinna, som så utmärkt visat svenska nationen sin
ynnest». Svar begärdes, ställt till »En välment Finne» och
inlagt i en lärftspåse vid foten av tredje verststolpen från
Fredrikshamn.
Armfelt visade brevet för konungen och avsände det svaret,
att hans plikt var att dö eller segra. »Jag återsänder»,
RYSKA KRIGET UNDER ÅR 1788. 373
skrev han, »ett papper, som av en händelse lär ha kommit in
i brevet.»
Gustav räknade med den eventualiteten, att han skulle
falla offer för de sammansvurna, och gav Ruuth hemliga
order om vad som i sådant fall vore att iakttaga. Dock röjde
han ingen rädsla i sitt uppträdande. Lugn och leende vistades
han mitt ibland de upproriska. Men om nätterna kände han
sig ej säker i högkvarteret utan tillbragte dem ombord på
sin jakt Amphion med landgången indragen. En tid såg han
ingen annan utväg än att nedlägga kronan. Till Oxenstierna
yttrade konungen: »Min ära är förlorad — jag kan ej mer
återse min huvudstad. Jag skall ej med min närvaro besvära
ett folk, som ej mer vill veta av mig. Mitt beslut är fattat:
jag nedlägger kronan. Jag skall ingenting begära av detta
Sverige, som hatar mig. Mina möbler och diamanter skola
förslå att bereda mig en inkomst, tillräcklig att underhålla
ett hus utan ståt. Jag skall leva som enskild person och till
och med avstå från titeln konung och majestät.
Jag hade tänkt slå mig ned i Rom. Det är den bästa orten
för olyckliga, avsatta eller övergivna konungar. Men Kri-
stina har bott där före mig, och jag skall ej komma med
den ryktbarhet, hon medförde dit. Hon var Gustav Adolfs
dotter och lämnade frivilligt tronen efter trettio års segrar och
den ärorikaste fred, som någonsin slutits. Jag skulle ej kunna
visa mig på samma ställen vid sidan av hennes minne. Det
blir Schweiz, som jag väljer, eller kanske ett hus i Paris.
I sistnämnda fall skall jag leva mycket enkelt. Jag skall där
ej mottaga besök av andra än mina gamla vänner eller deras
barn.
Min son skall bli konung. Om ständerna sammanträda,
komma de kanske att införa en annan regeringsform. Nåväl,
min son kommer att samtycka därtill eller också i sin tur
att göra vad jag gjort, men han kommer icke att visa
samma hovsamhet som jag.
Om jag på detta sätt drar mig tillbaka, vinner jag —
det känner jag — ej den ära, jag i så hög grad åtrått. Men
mitt namn skall åtminstone bli intressant för kommande
släkten, och jag är viss på att om man opartiskt prövar, vad
jag gjort, och vad som vederfares mig, skall man göra mig
större rättvisa, än mina samtida gjort. Jag har ryckt Sverige
374 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790.
ur den anarki, vari jag fann det. Jag liar skapat dess sjömakt,
som förut icke existerade. Denna flotta, på vilken min bror
höljt sig med en ära, som ödet vägrar mig, är mitt verk. Jag
har satt armén i stridbart skick. Jag har, så långt jag kunnat,
beskyddat industrin, handeln och de sköna konsterna. Jag
har velat sysselsätta svenskarne med vitterhetens oskyldiga
nöjen. Jag har sökt att bland dem utbreda smak. Jag har
till sist velat föra dem i krig. Jag hoppades, att de genom sin
gamla tapperhet skulle kunna gottgöra en del av mina före-
trädares förluster, men då förråda mig alla, då överge mig
alla.»
Vid dessa ord brast konungen i gråt och fortsatte: »Åter-
vända till Stockholm, det kan jag ej mer, nej jag kan ej
mer återse mitt fädernesland och min huvudstad.»
Men samma händelse, som fyllde hans olycksmått till
brädden, skulle liksom återge honom hans spänstighet. Han
hade dittills blott ruvat över det nesliga återtåget från Fred-
rikshamn och den fläck, detta satt på hans ära. Nu vändes
tankarna åt annat håll: han hade fått en ny uppgift, näm-
ligen att slå ned de missnöjdas planer, och med sin skarpblick
hade han redan upptäckt, att de sammansvurnas skuld för
krigets olyckliga utgång skulle hos nationens stora flertal
framkalla sådan harm, att hans egen skuld därvid förbleknade.
Emellertid verkade Jägerhorn i Petersburg för de samman-
svurnas plan. Men när han överlämnade deras not till kej-
sarinnans ombud, avkastade han den mask av laglydig
medborgare, som han anlagt för att vinna anhängare, och
beträdde landsförräderiets bana i Göran Sprengtportens spår.
Han tillade nämligen på eget bevåg, att finska armén i själva
verket önskade, att Finland skulle skiljas från Sverige och
bilda en självständig stat. Kejsarinnan förvånade sig visser-
ligen över den stora skillnaden mellan Jägerhorns skriftliga
och muntliga budskap, men då Sprengtporten bestyrkte
Jägerhorns uppgifter, fick hon ju tro på dem.
Den skrivelse, Jägerhorn fick föra med sig tillbaka till
sina kamrater, var också mera ett svar på hans egna muntliga
meddelanden än på Anjalanoten. Kejsarinnan uppmanade i sin
skrivelse Finlands befolkning att under skydd av Rysslands
vapen sammansluta sig till en representativ kår, som kunde
genom deputerade träda i underhandling med den ryske
RYSKA KRIGET UNDER ÅR 1788. 375
Överbefälhavaren. Finnarne finge inte bli rädda, ifall hon
för deras stridslystne konungs skull bleve tvungen att låta
ryska trupper rycka in i Finland, ty en dylik åtgärd skulle
bara hjälpa Finlands folk i dess strävan efter den självständig-
het, »>som alla goda patrioter åstundade».
Med stora förväntningar hade Anjalamännen motsett
Jägerhorns återkomst från Petersburg. Han skulle ju komma
som en fredsduva, och så skulle de, som sänt honom i väg,
förvärva sig hela svenska folkets eviga tacksamheti
Det var dock en rätt misstänkt omständighet, att han kom
i sällskap med landsförrädaren Sprengtporten, som stannade
vid gränsen för att fortsätta underhandlingarna. Men ännu
mera blandad blev glädjen, när man öppnade kejsarinnans
svarsskrivelse och fann, att denna i stället för ett fredens
budskap var en uppmaning till uppror och landsförräderi.
Det var något, som endast den Jägerhornska klicken ville
vara med om. Armfelt och Hästesko hade visserligen ett
samtal med Sprengtporten, men när landsförrädaren talade om
Finlands självständighet och föreslog, att den finska armén
skulle bidraga därtill genom att förena sig med den ryska,
svarade de bägge svenskarne, att varje steg till Finlands
skiljande från Sverige skulle av de finska trupperna bekämpas
till det yttersta.
Vad skulle de sammansvurna nu ta sig för? Några av dem
ville göra avbön inför konungen, men flertalet ville icke under-
kasta sig en sådan förödmjukelse. Man beslöt i stället att
avlåta en ny skrivelse till konungen, vari de sammansvurna
meddelade, att ryska kejsarinnan var benägen att ingå fred
»med svenska nationen». De anhöllo därför, att konungen
ville sammankalla rikets ständer för att hos dem söka stört
och hjälp. Men de aktade sig för att tala om den verkliga
andemeningen i ryska kejsarinnans svar.
När konungen mottog denna skrivelse, var han på väg hem
till Stockholm. Han hade fått ännu en fiende: Danmark
rustade sig till krig. Vid underrättelsen därom utropade han:
»Jag är räddad!» Nu hade han funnit en utväg att återvända
till sin huvudstad utan vanheder. Han skyndade tillbaka
till Sverige för att möta den nye fiendens anfall och lämnade
högsta befälet i Finland åt hertig Karl. De sammansvurnas
brev återlämnade han obrutet till överbringaren med orden,
376 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1778 — 1790.
*
att han icke underhandlade med upproriska undersåtar.
Men ifall de ville göra avhön, kunde de få förlåtelse.^
Samtida anteckningar återge en mängd rykten, som alla
gå ut på att de sammansvurna beslutat eller åtminstone över-
lagt om att ta konungen till fånga, och Gustav lär ha sagt,
att om han dröjt sex timmar längre, hade han blivit arresterad.
Sina tankar vid detta tillfälle har konungen uttalat i
ett märkligt brev till sin sons lärare Nils von Rosenstein.
Det är ett ståtligt dokument om Gustavs obrutna mod mitt
i allmän misströstan eller förtvivlan. »Det är i faran, som
själens styrka utvecklas», skriver han, »och det största av alla
fel är att misströsta om fäderneslandet. Så länge jag lever,
skall jag aldrig känna denna svaghet. Sverige har mer än
en gång synts nära sin undergång; men i det ögonblick, då
den synts mest oundviklig, har detta uråldriga konungarike
räddats genom oförutsedda händelser och återtagit det an-
seende, det har rätt att fordra. Sådant var Sveriges tillstånd,
då det frälstes av Gustav Vasa. Sådana voro de tider, då
Gustav Adolf uppsteg på tronen, och om det kan vara mig
tillåtet att blanda mitt namn med dessa sfora konungars,
så trodde man ej vid min tronbestigning, att Sverige inom
femton år skulle vara i stånd att hota Ryssland och bannlysa
dess välde ur Östersjön, därest ej partier, avund och förräderi
gjort om intet ett företag, som utlovade den största framgång.
Det är utan exempel i hävderna att se en segrande här stanna
mitt i sin framryckning och draga sig tillbaka endast för att
ej segra för mycket. Men Ni ser av den teckning, jag gjort
av ställningen, att jag likväl ej anser allt förlorat. Teck-
ningen kan även en gång tjäna till lärdom för min son och
visa honom, att jag två gånger under min levnad befunnit
mig vid undergångens brant utan att förlora modet.»
I stället för att underkasta sig konungen hänvände sig
Anjalamännen till samtliga armékårer i Finland och till
flottan för att vinna officerarne som bundsförvanter. I
fosterlandets heliga namn besvuro de alla redliga patrioter
att förena sig med dem i en gemensam fordran till konungen
på att sammankalla riksens ständer för att i samråd med dem
1 Enligt en annan uppgift skulle konungen ha fällt detta yttrande
redan vid mottagandet av underrättelsen om Anjalaförbundet.
DANMARKS ANGREPP ÅR 178S OCH FOLKVÄPNINGEN. 377
återställa freden. På de flesta håll vann denna uppmaning
anslutning, och största delen av arméns och flottans officerare
i fält förenade sig i yrkandet på riksdagens sammankallande.
Mycket berodde dock av cheferna. Där dessa voro lojall
sinnade och handlingskraftiga män, lyckades de vanligen hålla
sina officerare inom skrankorna. Så berättas det om överste von
Schwerin vid Jönköpings regemente, att när officerarne
kommo stickande med den deklaration, som de undertecknat,
och anhöllo om hans underskrift, så rev han isönder dokumen-
tet och förklarade, att om de fullföljde sitt förehavande, skulle
han låta arrestera dem allesammans.
Anjalamännen sökte även vinna stöd hos oppositionens
chefer i Sverige. Det fingo de också på flere håll. Men Fersen
fann deras hänvändelse till Ryssland »emot lag och krigsartik-
lar stridande, brottsligt samt emot sunt förnuft företagen»
och svarade ej ens på deras brev. Däremot lyckades de genom
trägna bearbetningar vhina hertig Karl för sin sak. Han inlät
sig trots konungens förbud i underhandlingar om stillestånd
med ryske storfursten Paul och drog på ryssarnes önskan
samtliga svenska trupper tillbaka över gränsen.
Litteratur till ryska kriget 1788—90: Gabriel Rein, Kriget i
Finland åren 1788, 1789 ocli 1790: del I.
Maunu Malmanen (K. M. Creutz), Anjalaförbundet.
Dagbok föid under kriget i Finland 1788—1790 af
auditören Carl Cliristoplier Ekman (Skrifter ut-
gifna af Svenslca litteratursällskapet i Finland n:r 44).
Arnold Munthe, Svenska sjöhjältar VI — VII: 6 delar
utk.; haft. kr. 57: — .
Eva Lewin, En gustaviansk sjöofficer. Haft. kr. 4: 50;
inb. kr. 7: — .
P. Nordmann, Krigsmän och krigsminnen; haft. 10
(finska) marl<.
Danmarks angrepp år 1788 och den stora
folkväpningen.
NÄR GUSTAV hunnit till Åland, fick han meddelande
om att Danmark förklarat krig den 19 augusti.
Det var med svidande hjärta, som danska regeringen
tagit detta steg. Bernstorff hade gjort allt för att förekomma
378 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790.
krigsutbrottet mellan Sverige och Ryssland, ty han önskade
ingalunda, att Rysslands makt och inflytande i Norden skulle
tillväxa på Sveriges bekostnad. »Sveriges fall skulle förr
eller senare draga med sig vårt eget», sade han oförbehållsamt
till CAlbedyhll. I förhoppning om att kunna avhålla Gustav
III från anfall på Ryssland hade han oförtrutet erinrat ko-
nungen om att Danmark i sådant fall var skyldigt att bistå
kejsarinnan. Och även sedan kriget utbrutit, arbetade danska
regeringen på att genom underhandlingar återställa freden.
Men då alla åtgärder voro fruktlösa, återstod för Danmark
ingenting annat än att fullgöra den tunga plikten att hjälpa
bundsförvanten. Bernstorff ämnade emellertid göra kriget
så lindrigt som möjligt och sätta i gång det i senaste laget —
först fem veckor efter krigsförklaringen. Därigenom ville
han bereda Sverige ytterligare rådrum att skaffa sig fred och
även — så besynnerligt det än kan synas — att sätta sina
gränser i försvarsskick. Bernstorff var nämligen en statsman,
som i mycket var före sin tid. Han var välvilligt stämd mot
Sverige och ville ej vara med om någon stympning av grann-
landet varken på ryska eller danska sidan, ty han ansåg ett
oförsvagat Sverige nödvändigt för jämvikten i Norden.
Däremot hade hans känslor mot Gustav III förändrats
allt efter som han fått tillfälle att följa konungens äventyr-
liga politik i spåren. Han såg numera i Gustav blott »den
hänsynslöse fördragsbrytaren», som kunde oskadhggöras
endast genom att man fråntoge honom den makt, han till-
vällat sig 1772. Och Bernstorff föreställde sig, att även den
övervägande delen av svenska nationen längtade efter en
dylik förändring i regeringssättet. Han tänkte icke på att
man i Sverige ännu hade frihetstidens erfarenheter i alltför
färskt minne för att önska sig tillbaka till den tiden.
Det var sålunda Sveriges konung, Bernstorff ville bekämpa,
men dess folk, som ej hade någon skuld i det ryska kriget,
ville han intet ont. Gustav å sin sida kom full av mod och
förtröstan hem till Sverige, ty han räknade på att nu kunna
samla sitt folk mot både inre och yttre fiender. Och det visade
sig, att den gången var det han, som räknat rätt. Han fann
hos kärnan av Sveriges folk en kraftig avsky mot dessa offi-
cerare, som förrått sitt fosterland i farans stund. I Stockholm
föreslog man till text på nästa riksdagspredikan de orden i
DANMARKS ANGREPP ÅR 1788 OCH FOLKVÄPNINGEN. 379
fjärde Mosebok: »Och Herren sade till Mose: 'Tag alla
överstame för folket och häng dem upp Herranom i solenel'»
Schröderheim, som berättade detta i ett brev till konungen,
tillade: »Här vanka flera epigrammer, men de äro ej alla
utur den Heliga skrift.»
Gustav beslöt att begagna sig av denna folkstämning och
vädja till sina trogna undersåtar. Liksom fordom Gustav
Vasa for han upp till Dalarne. Söndagen den 14 september
bevistade han först gudstjänsten i Mora kyrka, och efter dess
slut trädde han, klädd i moradräkt — dock med det blå sera-
fimerbandet utanpå! — upp på den hög, från vilken enligt
sägnen Gustav Vasa fordom talat till morakarlarne. Det
verkar nästan som en scen ur operan »Gustav Vasa» milt
i det obarmhärtiga dagsljuset. Befolkningen var mangrant
församlad. Konungen bad dalamännen att efter förfädrens
exempel stå honom bi mot hans fiender och utvälja äina
raskaste karlar till landets försvar. Menigheten svarade
med höga rop, att de ville gripa till vapen och försvara
konungen mot hans fiender. Därefter begav sig Gustav
till sockenstugan och överlade där med socknens äldste om
sättet för den nya frikårens uppsättande.
På samma vis gick det till i Leksand och Stora Tuna. Fast
nog fanns det en hel del gott folk bland masarne, som tyckte,
att kungen såg ut som en spelevinker. Men trots sina fel
och brister framstod han i alla fall inför folkmedvetandet som
den nationelle konungen, kring vilken det nu gällde att samla
sig för att nedslå både inre och yttre fiender och isynnerhet
för att »knäcka herrarne, som ville rycka tömmarna från
konungens händer». Det bara göt olja på elden, när brev
och utskickade kommo från oppositionen i syfte att motarbeta
konungens förehavande. I Falun fick Gustav mottaga full-
mäktige från de flesta övriga dalsocknar. De erbjödo honom
samma hjälp som Mora, Leksand och Stora Tuna. Själv säger
konungen, att han ensamt i Dalarne skulle kunnat samla
20,000 man, men han nöjde sig med 3,000.
Likadan var stämningen i Värmland, dit Gustav sänt
Gustav Maurits Armfelt i förväg för att elda upp sinnena.
Fryksdalingarne ville lämna hus och hem för att »bädda på
juten» och »slå ihjäl alla ryskt sinnade». Och när konungen själv
380 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790.
kom till Karlstad, beslöts uppsättandet av ett värmländskt
lantvärn, 800 man starkt. Av detta lantvärn bildades sedan
en jägarkår, som blev upphov till Värmlands fältjägarrege-
mente.
Högsta ledningen av hela försvaret i Dalarne och Värm-
land anförtroddes åt Armfelt, som med outtröttlig energi
ägnade sig åt att utrusta och exercera de nybildade frikå-
rerna. Man borde enligt hans åsikt hålla dalkarlarne i den
tron, att rikets försvar och säkerhet hängde på dem ensamma.
Den tanken delgav han konungen i ett brev. Han uppträdde
bland masarne klädd i dalkarlsdräkt och vann deras hjärtan
genom sitt glada, hurtiga sätt. Själv var han förtjust i
folket och kunde ej nog prisa det mannamod och den foster-
landskärlek, som rådde i Dalarne. »Folket liknar de gamle
romarne», skriver han till sin hustru, »och man gör sig ingen
föreställning därom i andra delar av Sverige. . , Ack, om man
genast kunde stöta på fienden! Segern vore otvivelaktig.
Men 40 mils marsch stämmer ner modet betydligt. Jag reser
i morgon till Tuna, i övermorgon till Leksand, därpå till Mora
o. s. v., alltjämt i bonddräkt — det tar hjärtat ur dem.»
Från Gagnefs prästgård ger han följande livliga skildring av
stämningen i trakten: »En kapten Tiellman, possessionat,
nu 67 år gammal, går ut med; en löjtnant Hörling, 71 år, som
fick pension 1753, går även med oss. De hava vigör som ungt
folk. De förnämsta och rikaste bönderna göra på samma sätt,
och det är tävlan mellan far och son om vem som skall få
den äran att gå. Värst är, att hela skaran är oexercerad, och
att de ej låta styra sig, då de komma i iver. Vid kyrkan sade
en bonde åt mig: 'Hör du, laga att officern går på, för annars
sätta vi kulan i ryggen på'n, om han ej är trogen.' Döm hur
roligt det blir att få sådana bestar att lyda, då reträtt blir
nödig.» Det fanns dock ännu äldre gråhårsmän än de nämnda,
ett par nära 80-åriga kaptener, som skyndade att gripa till
vapen. Varenda man i denna frikår var fast besluten att hålla
det löfte, de givit varandra, att »innan snö fallit på marken
se danskarne utkörda ur landet» eller ock själva aldrig komma
tillbaka.
Från Dalarne och Värmland spred sig folkrörelsen vidare
över hela landet och framkallade en allmän folkväpning. Häl-
DANMARKS ANGREPP ÅR 1788 OCH FOLKVÄPNINGEN. 381
singarne »missunnade dalkarlarne den hedern att ensamma
våga allt för sin konung», skrev Armfelt. Där liksom i Gästrik-
land, Jämtland och Härjedalen blev det allmän folkväpning,
och de norrländska städerna tävlade med varandra i att vid-
taga försvarsåtgärder. Kustbefolkningen i Skåne var också
med, och i Småland, Västergötland och Halland ville allmogen
gå man ur huse. Landshövdingarne hade bara svårt att ordna
folkrörelsen och »hindra hopen att mangrant och utan ordning
begiva sig åstad». Till alla rikets landskap spred sig försvars-
rörelsen. I Bohuslän »förbannade allmogen landshövdingen,
som ej uppbådat lantvärn som i andra provinser».
I »Allmänna tidningar» för den 17 november 1788 läses
följande notis från Skara: »Här vid Gymnasium hafva, i an-
seende til Krigsrörelsen så nära i Granskapet och Tropparnes
stundom, dels Genomtåg, dels Inquartering, Föreläsningarna
för Höstterminen måst upphöra och en del af de publique
Husen nytjas til Magaziner. Både Stad och Landsort äro af
hjärtat konungen tilgifne; och hvad Wenern beträffar, så hål-
les den ren af en duktig Amiralitets-officerare och 2:ne beva-
rade små Fregatter.»
Det blev en folkrörelse, vartill man ej sett maken sedan
Magnus Stenbocks dagar. Det var svenska folkets svar på
officerarnes landsförräderi. Många adelsmän, särskilt hem-
komna officerare, sågo snett på folkrörelsen, ja hotade del-
tagarne med straff. Men det blott ökade allmogens förbitt-
ring mot dem och deras stånd. I Stockholm utspriddes de
vildaste rykten om konungens planer. Det bei-ättades och
troddes, att han ämnade komma tillbaka i spetsen för dal-
karlarne för att krossa oppositionen och — tillfogade hans
fiender — plundra banken.
Från Karlstad skyndade konungen emellertid vidare till
Göteborg, som hotades av en dansk-norsk här på omkring
10,000 man, vilka ryckt in från Norge under befäl av prins
Karl av Hessen, en svåger till både den svenske och den
danske konungen.
Man vore nästan frestad att gissa, att oppositionen sökte
misstänkliggöra Gustav för att stå i hemlig förbindelse med
den fientlige överbefälhavaren, liksom det förut påstods att
han gjort med Anjalacheferna. Och verkligen — det är inget
skämt: det fanns de, som bestämt påstodo, att Gustav givit
382 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790.
prinsen av Hessen penningar, för att denne skulle bryta in i
Sverige. Skjöldebrand relaterar ryktet därom.
Göteborg var ju en av nycklarna till Sverige och måste
försvaras, vad det än månde kosta. Dit kom konungen sent
-på aftonen den 3 oktober men fick vänta en hel timme utanför
fästningsporten, innan vindbryggan blev nedfälld. Inkommen
i staden blev han igenkänd av en trupp borgare, och de började
ropa: »Leve konungenl» Nyheten om Gustavs ankomst
spred sig som en löpeld genom staden och ingav borgerskapet
nytt mod. Det behövdes också, ty man var här på väg att
ge allt förlorat. Så väl kommendanten som landshövdingen
voro gamla och slöa, garnisonen var svag och vallarna så för-
fallna, att man på sina ställen kunde gå ut och in i fästnings-
verken. »Patrioterna» hoppades till och med, att det i Göteborg
skulle finnas hederligt folk, som hindrade »den galningen» att
spilla folk på ett onödigt försvar.
Men i och med Gustavs ankomst blev det som nytt liv i
de goda göteborgarne. Med friskt mod grepo de sig an arbetet
på fästningsverkens iståndssättande, bildade en frivillig
milis för vakthållning och tävlade i offervillighet, när det
gällde att anskaffa pengar. Förstärkningstrupper anlände
också från flere håll, så att staden snart befann sig i ganska
gott försvarsskick. Konungen höll ett manande tal till
magistraten och borgerskapet och tog löfte av både dem
och garnisonen att försvara staden till sista blodsdrop-
pen. Konungen skrev till riksdrotsen: »Om så god vilja
varit i Finland som här, hade vi varit mästare av Peters-
burg.»
Så långt, som göteborgarne utlovat, skulle dock aldrig deras
trohet och mannamod behöva prövas, ty Gustav fick en ovär-
derlig hjälp från England och Preussen, vilka stodo i förbund
sinsemellan och voro angelägna om att draga Sverige undan
Frankrikes inflytande och över på sin sida. En brytning hade
nämligen inträtt mellan Preussen och Ryssland, då det visade
sig, att Katarina försökte tränga ut Preussen från inflytande
i Polen.
England hade vid denna tid en minister i Köpenhamn,
som hette Hugh Elliot. Det var han, som nu tog avgörandet
i Norden i sin hand, och det gjorde han till god del alldeles
på eget bevåg. Elliot var så odiplomatisk, som en diplomat
DANMARKS ANGREPP ÅR 1788 OCH FOLKVÄPNINGEN. 38S
gärna kan vara, en implusiv, excentrisk engelsman, som hand-
lade fullkomligt efter ögonblickets ingivelse och därvid använde
hur starka medel som helst. Han gick bland samtidens diplo-
mater under namnet »rasande Roland».
Utan att ha fått order av sin regering företog sig Elliot
att resa till Karlstad, där han hade ett märkligt samtal med
Gustav III, vilket slutade med att konungen accepterade
Englands och Preussens medling mellan Sverige och Danmark.
Från Karlstad skrev Elliot sedan både till prinsen av Hessen
och till Bernstorff för att hejda den danska arméns f ramryck-
ning och förklarade, att om det komme till strid, skulle han
själv hjälpa till att försvara Göteborg. Och vad som impo-
nerade mera — han hotade med krig från både Englands och
Preussens sida. Vid ett besök i danska högkvarteret förde han
ett så kraftigt språk, att prinsen av Hessen den 9 oktober
slöt vapenvila med Gustav.
Kort därefter fick Danmark bevis på att det var allvar med
Elliots hotelse, ty Fredrik Vilhelm II tillställde själv danska
regeringen en anmaning att oförtövat draga sina trupper till-
baka från Sverige och ingå stillestånd. I annat fall skulle en
preussisk kår inrycka i Holstcin, och med den skulle hanno-
veranska trupper för Englands räkning förena sig. Vad som
låg bakom detta slag i bordet med hohenzollrarens »pansrade
näve» var nog mindre intresset för jämvikten i Norden än
preussiska regeringens önskan att kunna begagna sig av
Gustav III:s nuvarande belägenhet för att förmå honom att
till Preussen avträda svenska Pommern och Wismar mot
en penningsumma och garanti för Sveriges övriga besitt-
ningar.
Danska regeringen hade inget annat att göra än foga sig
efter övermaktens fordringar. Den 12 november var Sverige
utrymt, och stilleståndet förlängdes ytterligare på sex månader.
Danskai-ne lämnade vårt område efter att ha fört ett krig, som
mest liknade en fältmanöver. I allmänhet fingo de också de
bästa vitsord för krigstukt och hovsamhet. Gustav har själv i
brev till hertig Karl lovordat dem. Vilket inte hindrar, att han,
för att upphetsa nationalkänslan mot danskarne, begagnade
sig av den omständigheten, att man på ett taget norskt trans-
portfartyg funnit en kista, fylld med en hel del instrument,
vilka genast fördes till Göteborg och förevisades såsom bö-
384 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790.
delsyxor, skarprättarsvärd, galgrep, galgkrokar, kniptänger,
tortyrsägar och andra pinoredskap, alltsammans naturligt-
vis avsett att plåga svenska män med! I själva verket synas
de ha varit en norsk fältskärs instrument, vilka blivit för-
stärkta med redskap, som tillhörde en profoss vid norska
armén.
Underrättelsen om fiendens avtag framkallade inom dal-
karlarnes frikår en allt annat än glad stämning. De önskade
innerligt, att danskarne skulle komma igen, så skulle de nog
sörja för mot ägandet. Efter vapenvilan med Danmark tillstod
Armfelt »i förtroende» för konungen, att han på sina knän
»bad Gud giva prinsen av Hessen lust att bryta stilleståndet
och anfalla honom». Men när det ingen ändring blev och de
frivillige avfordrade"s gevären, som de fått från förråden, höll
det på att bli myteri bland en del avdelningar. Och Gustav
själv skulle inte varit den han var, om han icke nu, när han
visste, att han hade England och Preussen på sin sida, önskade
finna någon giltig anledning att bryta stilleståndet. Han för-
sökte också ställa till gräl med prinsen av Hessen och skram-
lade hotfullt med värjan. Men då grepo medlarne in och för-
mådde Gustav att taga tillbaka sina hotelser.
Stämningen inom folkets breda lager gav sig uttryck i
tacksamhet mot den, som hade största förtjänsten av stille-
ståndet, Hugh Elliot. »På min hemresa», berättar han,
»blev jag nästan buren av folkets händer. I varje stad och by
mottogs jag av invånarne som deras beskyddare och befriare.»
Han tyckte å sin sida om svenska folket, »men de så kallade
adelsmännen påminna mig i viss mån om mina gamla bekanta
i Polen», skrev han till svenske ministern i Köpenhamn. »De
tala om frihet men längta blott efter tillfällen att få sälja sig.»
I ett brev till Gustav Hl bad han konungen att för Nordens
lugn offra den olycksaliga ära, som en furste kan vinna
endast genom blodsutgjutelse. Måtte konungen i stället taga
råd endast av sitt »ädla, upphöjda och ömma hjärta»!
DANMARKS ANGREPP ÅR 1788 OCH FOLKVÄPNINGEN. 385
Vid samma tid, som Gustav III undgick faran från Danmark,
skingrades även ett annat ovädersmoln, nämligen det som höll
på att urladda sig vid armén i Finland. Vi erinra oss, att her-
tig Karl lät förmå sig att gå de sammansvurnas ärenden. Har
han gjort det med känsla och övertygelse, eller har han bara
låtsat göra det, så länge han var beroende av de missnöjda?
Därom ha meningarna varit delade. Själv har han påstått det
senare, men de brev, han vid denna tid skrev till sina trogna,
bära annat vittnesbörd. Han hade fått ett svårt uppdrag och
han förbannade den stund, då han tog emot »detta fördömda
befäl, som jag fått såsom ett syndastraff». Men han misstänkte,
att hans älskade broder ingenting hade emot att sätta honom
i ännu värre klämma. Hertigen såg ett bevis därpå, när hans
ideliga påminnelser om penningar till arméns nödvändigaste
utrustning icke hade annan verkan, än att han fick »en liten
skvätt i sänder, som knappt förslog för tre å fyra dagar — de
övriga måste man leva på kredit». Han anförtrodde sin Vän
Reuterholm, att konungen hade en verklig »talang att göra
sig hatad och — jag törs ej säga — föraktad hos alla». Karl
vågade ej ens nämna konungen, »ty endast namnet sätter
hela världen i harnesk».
Alltnog: hertigen hade dragit sina trupper från ryskt om-
råde, och både han och Anjalamännen väntade nu belöning
från Katarina i form av stillestånd. Då fingo äntligen de ärligt
sinnade oppositionsmännen sina ögon öppnade genom ett
brev till general Armfelt, vari Sprengtporten framförde ryska
kejsarinnans vilja. Den gick ut på att de sammansvurna skulle
utlysa en finsk riksdag, vilken borde hållas i Tavastehus under
ryskt beskydd — i annat fall skulle de ej kunna handla fritt!
Och om de svenska trupperna sökte lägga hinder i vägen för
Finlands frigörelse från Sverige, borde finnarne inkalla ryska
trupper. Med deras hjälp skulle svenskarne utdrivas ur
landet eller tagas som i en fälla.
Detta brev gjorde slut på alla illusioner hos de Anjalamän,
som ej voro verkliga landsförrädare, såsom Jägerhorn och
hans anhängare. Karl Gustav Armfelt avbröt genast all
skriftväxling med Sprengtporten och önskade att kunna med
framgång fortsätta kriget för att visa, att han och hans vänner
aldrig begärt något ryskt beskydd. Hertig Karl gjorde nu
25 — 204:164. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII.
386 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1/88 — 1790.
slag i saken genom att ge order åt överste Hästesko att med
sitt regemente bryta upp och förlägga folket på rotarna. Där-
med var den farligaste av Anjalacheferna avlägsnad, och
snart fingo även de övriga regementena befallning att
följa exemplet. Men vad gemene man tänkte om Hästeskos
och hans kamraters beteende under kriget fick han symboli-
serat på vägen, när de passerade förbi avrättningsplatsen
utanför Borgå: där dinglade för tillfället en hästsko i galgen!
Ännu mindre fanns det hos Finlands allmoge några sympa-
tier för en Sprengtportens och en Jägerhorns landsförrädiska
förehavanden. Det sunda bondförståndet sade folket, att
om icke Sverige och Finland förenade kunde hålla sig uppe
emot Ryssland, skulle Finland ensamt så mycket mindre
kunna det.
På nyåret 1789 kände sig Gustav tillräckligt fast i sadeln
för att taga itu med Anjalacheferna. Armfelt, Hästesko,
Montgomery, von Otter och en överstelöjtnant Klingspor,
som också spelat en viss roll, blevo häktade och förda till
Stockholm att stå till svars för sitt handlingssätt. Likaså
Hastfer, som i hopp om att få sin förstörda ekonomi upphjälpt
låtit av Sprengtporten locka sig att i hemlighet verka för
Finlands lösslitande från Sverige. När det sedan började osa
hett för de sammansvurna, blev han rädd, avbröt alla för-
bindelser med Sprengtporten och försökte sopa igen spåren
efter sig. Men det lyckades icke. — Själva ledarne bland
landsförrädarne, Jägerhorn och Klick, avdunstade däremot
och hamnade i Petersburg. Dit räddade sig också en del av
deras medhjälpare.
I början av mars 1789 hade transporten med de fångna
officerarne hunnit till Järva. Där voro nyfikna och upphetsade
folkmassor samlade för att titta på de häktade och följde dem
sedan under hånfulla tillmålen till deras fängelse i Stockholm.
Rättegången blev långvarig. Den slutade först i april 1790
med avkunnande av dödsdomar över dem alla. Men med sin
vanliga benägenhet för mildhet benådade Gustav alla utom
Hästesko till hvet. Klingspor, som var illa ansedd för
DANMARKS ANGREPP ÅR 1788 OCH FOLKVÄPNINGEN. 387
Johan Henrik Häslcsko. Samtida målning.
sin feghet, blev vid dödsdomens avlvunnande alldeles från
vettet av fruktan för döden. Än föll han på knä för präster
cch läkare, kysste deras händer och besvor dem att bedja för
hans liv, än greps han av raseri, bet sig i fingrarna och slog
sig mot väggen, så att man måste föra honom till Danvikens
dårhus. Men så snart dödsfaran var över, blev han klok
igen. — Om den gamle Armfelt berättar Skjöldebrand: »Han
blev ej annorlunda straffad, än att han skickades till Kristian-
stad, där han, som var något orkeslös av ålder, fick sitta i ro,
boende i staden med alla bekvämligheter och rikligt försörjd.
388 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790.
vilket kallades att sitta på fästning. En tid därefter dog han
av en åkommen sjukdom.»
Hästesko avrättades på hösten samma år. Traditionen i
hans hemtrakt utpekar honom som »en hård och förtryckande
husbonde, en elak människa».
För den, som hyser någon misstanke om hemligt sam-
förstånd mellan Gustav III och Anjalamännen, bör Hästeskos
avrättning vara ett avgörande motbevis. Gustavs mildhet
och benägenhet att förlåta alla erkännes ju även av hans
bittraste vedersakare. Det vore då fullkomligt orimligt att
tänka sig, att han skulle ha lönat den man, som verkat för
hans planer.. — med döden, när det varit en så enkel sak för
konungen att låta honom undkomma.
Katarina gav medels pennan utlopp åt sin harm över att
se sina planer på Finland gå om intet. Bland annat författade
hon ett utkast till en opera med namnet »Den stackars hjälten»,
där hon parodierade Gustav III. Motivet hämtade hon ur
ryska folksagor. Sedan bearbetades hennes utkast, utfylldes
med kupletter och arior, och slutligen komponerades musik
till det hela. Operan gavs på teatern i Eremitaget ^ första
gången i januari 1789 inför hovet och utländska ministrar.
Gustav III framställdes där under bilden av en ömklig liten
storskrytare, som tager på sig en avliden hjältes rustning men
måste utbyta den mot en annan av målad papp. Åtföljd
av några stallbröder angriper han en bondkoja, men en enar-
mad gubbe driver honom på flykten med en eldgaffel. Slut-
ligen skrämmer man honom med gastar och troll, så att han
skyndsamt återvänder till sin mamma.
»Ett sådant gyckelspel», säger Odhner, »var ej den stora
Katarina värdigt. Det hämnade sig inom kort. 'Den stackars
hjälten' visade sig snart äga kraft både att kuva den mot-
spänstiga adeln i sitt eget land och att hålla kejsarinnans
stridskrafter stången till lands och sjös.»
' Ett med Vinterpalatset i Petersburg sammanbyggt slott.
GUSTAV III GÖR SIG ENVÄLDIG. 3S9
Litteratur: Elof Tegnér, Folkväpningen i Sverige 1788 (Histo-
risk tidskrift för år 1881).
Johan August Constantin Hellstenius, Försök
till framställning af konung Gustaf III:s danska
politik.
Edvard Holm, Danmarks Politik under den svensk-
russiske Krig fra 1788—1790.
Yngvar Nielsen. Gustav III:s norske politik.
Lydia Wahlström, Sverges förhållande till Dan-
mark 1788—89.
Gustav III gör sig enväldig ocli nedbryter
ståndsskrankor.
Nu BEHÖVDE Gustav icke frukta att möta riksens stän-
der. Anjalamännen hade ämnat ställa konungen till
svai-s inför riksdagen; men rollerna hade blivit om-
bytta. Nu var det konungen, som ämnade med de ofrälse
ståndens hjälp kväsa de upproriska bland adeln och skaffa
sig ökad makt för att även i framtiden kunna hålla de upp-
studsiga i styr. De tider tycktes ha kommit åter, då Karl XI
kväste högadeln.
I december 1788 utfärdade konungen kallelse till riksens
ständer att samlas i Stockholm på nyåret. Adeln beredde sig
från början att trotsa konungen, och de längst avancerade
oppositionsmännen ämnade söka fråntaga honom den makt,
han missbrukat. Deras ledare var Karl de Geer, Sveriges
rikaste magnat och son till den berömde entomologen^
med samma namn. De Geer var en orädd kämpe för den
politiska friheten men betänkligt hetlevrad och egensinnig.
Hamilton säger om honom, att trots hans frihetskärlek »gav
en viss höghet i umgängessättet likväl tillkänna, att om en-
väldet misshagade honom, var det blott hos andra». Genast
i början av riksdagen hade han den oförsyntheten att i ett
anförande på ett insinuant sätt sammanställa Gustav med
Insektskännaren.
390 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790.
regenter, som osig till vanheder och riket till skada fört spiran»
— såsom Magnus Smek, Albrekt av Mecklenburg och Kri-
stian Tyrann.
Så långt som De Geer ville däremot en så beprövad parti-
chef som Fersen icke gå. Han stod nu vid fyllda sjuttio år
lör sista gången som oppositionens högste ledare. Hans mål
begränsade sig till att värna om författningen, och han sökte
lugna brushuvudena på riddarhuset. Han hade ogillat kriget,
men ännu skarpare hade han ogillat Anjalamännen: och hans
parti finge på inga villkor uppträda på ett sådant sätt, att
det kunde få ens sken av att vilja taga de sammansvurna
i försvar. Bäst därför att ej röra vid krigsfrågan, menade
han.
Alla planer på efterräkning för konungens krigspolitik
avklipptes också tvärt genom de ofrälse ståndens snabba be-
slut att till Hans Maj:t frambära en formlig tacksägelse för
hans omsorger om rikets försvar. Adeln kunde ju för skams
skull inte annat göra än instämma. Och så hade konungen
klarat den faran.
I sin proposition begärde Gustav, att ständerna skulle till-
sätta ett hemligt utskott av alla fyra stånden för att med honom
överenskomma om utvägar »till rikets säkerhet, bestånd och
självständighets bibehållande». Adeln såg häri genast ett
försök att rycka avgörandet från ståndet som sådant och
lägga det i händerna på några få ledamöter. Adeln fann det
därför vara sin plikt att protestera. Frietzcky stod upp och
yttrade, att man borde begränsa utskottets makt genom en
instruktion, så att det ej skulle kunna inkräkta på områden,
där det enligt regeringsformen tillkomme ständerna själva att
besluta. När avgörandet skulle ske angående detta förslag,
ingrep konungen på ett fullkomligt enastående sätt. Han
använde därvid som redskap lantmarskalken generalmajor
Charles Emil Lewenhaupt, son till den olycklige genera-
len från förra ryska kriget. Honom hade Gustav utvalt till
ordförandeposten, därför att han visste, hur svag och lättledd
mannen var. Det anmärktes också med elak överdrift, att
det fordrades ett skarpt huvud för att bland adeln utleta en
lantmarskalk med så dåligt huvud. Stygga människor påstå,
alt han börjat sitt hälsningstal som lantmarskalk med orden:
»Hur mår ridderskapet och adeln?» — Men mannens styrka låg
GUSTAV III GÖR SIG ENVÄLDIG. 391
i hans lugn, som var så orubbligt, att han skulle kunnat se
himlen störta ned utan att tappa koncepterna.
Lewenhaupt uppläste nu för adeln en egenhändig biljett
från konungen, vari Hans Maj:t förklarade den föreslagna
instruktionen oförenlig med grundlagarna och förbjöd över-
läggning därom. Icke desto mindre antog adeln Frietzckys
förslag utan votering och nästan enhälligt. Förgäves sökte
lantmarskaiken vid nästa plenum uppriva beslutet under före-
vändning, att han icke gjort någon »verkande» proposition utan
blott velat inhämta adelns mening, för att konungen skulle
få kännedom om densamma. Det blev våldsam oro i lägret.
Man skrek, man hotade, man trängde fram mot lantmar-
skalksbordet och kallade Lewenhaupt »infam». Motståndet
på riddarhuset tjänade dock ingenting till, eftersom de o-
frälse stånden förklarade, att ingen särskild instruktion
behövdes. Adeln fick foga sig efter majoriteten och nöja sig
med att insätta oppositionens främsta män i utskottet samt
ålägga dem att noggrant följa regeringsformens föreskrifter.
Så var visserligen utskottet tillsatt, men det egentliga
riksdagsarbetet kunde icke komma i gång. Den adliga oppo-
sitionen fördröjde det genom att på varje punkt steg för steg
energiskt bekämpa konungens planer. På det viset var det
fara värt, att riksdagen icke skulle komma till något resultat,
innan Ryssland hunnit rusta sig och börja kriget igen. Ko-
nungen blev allt otåligare, och hans förbittring mot adeln
delades hjärtligt av de ofrälse stånden. De började i känslan
av sin makt också tänka på sina egna intressen och upptaga
det gamla överläggningsämnet från frihetstidens sista riks-
dagar om gemensamma privilegier för odalstånden. Här var
alltså ett tillfälle för konungen att vinna de ofrälse stånden
för sig och med deras hjälp krossa adelsoppositionen. Gustav
beslöt våga det farliga spelet.
Till utgångspunkt för den nya statskupp, som han till-
ämnade, tog han den omständigheten, att lantmarskalken
beklagat sig över de förolämpningar, som han blivit utsatt
för på riddarhuset under de föregående hetsiga debatterna.
I anledning därav sammankallade konungen alla fyra stånden
på rikssalen den 17 februari. Gustav kom in i kunglig skrud
och intog sin tron, framför vilken var ställt ett bord med en
silverklubba. »Gnistrande av vrede» höll han till adeln ett
392 KRIG MED RYSSLAND OCH DAXMAHK 1788 — 1790.
ljungande strafftal — det är hans fiender, som beskriva honom
så, medan hans vänner säga, att han vid detta tillfälle »visade
sig manlig, ädel och stor, med hövlighet». Han gav ståndet
skulden för att riksdagsarbetet försenades, och att riket
därigenom råkade i fara. Men han förklarade sig icke ämna
tåla, att de, som burit händer på hans faders krona, skulle
ryckas med honom själv om spiran. »Vem», sade han, »känner
här intet igen desamma, som med en järnspira styrde riket,
då de voro uppsatte i välde, som nu ej kunna tåla att hava
sett det i sexton år av mig styrt med mildhet, och som nu
änteligen tvinga mig att tala ett språk, så mycket skilt från
min naturliga böjelse!
Om jag ej snart blir underhjälpt att få flottan i sjön och
armén klädd, bevarad och betalt, förklarar jag här uppenbart,
att om våra kuster härjas, Finland brännes, denna huvud-
stad hotas, är det ej min skuld utan deras, som såge med nöje
ryssen snarare här i Stockholm och ett ryskt sändebud
föreskriva mig lagar, än att de ville överlämna sin ärelystnad,
sin hämndgirighet eller sine enskilte begär, och som med alla
dessa tidsutdräkter tro sig kunna tvinga mig till vanhedrande
fred.»
Därefter kom en särskild uppsträckning för adelns bete-
ende mot lantmarskalken. Konungen lät uppläsa en av
Lewenhaupt författad klagoskrift över det »faseliga skrik»,
som hindrat honom från att göra sig hörd, och flere talares
»oanständiga häftighet», isynnerhet Fersens. Om honom
påstår Lewenhaupt, att han vid tillfället ifråga »på sin bänk
uppstod och med hårda ord, hetsig min samt mot mig flere resor
under talet sträckt arm och knytt näve yttrade sig, att jag
ville kränka ridderskapets och adelns rättigheter», varefter
han till sist »jämte månge andre kastade sig över skranket
och kommo mot mig rusandes kring bordet».
Efter uppläsningen av detta aktstycke befallde konungen
adeln att bedja lantmarskalken om ursäkt. »Alltså», slutade
han, »haven I nu genast att begiva eder härfrån till riddarhuset,
där formera en deputation, som den förste greven anförer,
med vilken I, grev Fersen, I, friherre Karl De Geer, och I
andre, som äro nämnde i lantmarskalkens skrift, kommen att
följa för att på tillbörligt sätt göra honom ursäkt för vad som
sig tilldragit.»
GUSTAV III GÖR SIG ENVÄLDIG. 393
Aldrig hade Sveriges ridderskap och adel fått höra ett
sådant språk från tronen. Och detta skulle rikets första stånd
nödgas taga emot i närvaro av de ofrälse, som skadeglada
bevittnade adelns förödmjukelse! Genast står Fersen upp,
lugn och värdig som alltid, och anhåller i underdånighet att
få tala. Men Gustav slår klubban i bordet och förklarar,
att han i dag kallat ridderskapet och adeln att lyssna till
vad han föreställde dem men icke för att överlägga — det
kunde de göra på riddarhuset.
Fersen ger dock ej tappt utan reser sig igen, sägande, att
konungen ej kunde vägra ett stånd, vad han ej brukade vägra
den ringaste av sina undersåtar: att förklara sig. De Geer
och två andra adelsmän begära i samma veva ordet, men
konungen säger nej och befaller adeln att lämna rikssalen.
En stunds tvekan . . . Ingen av de 900 adelsmännen reser
sig från sin plats, men mången lägger handen pä värjfäs.tet,
och man hör sorl och hotfulla yttranden: »Jag låter ej köra ut
mig.» Det var ett ögonblick, då Gustavs krona hängde på
ett hår. Till slut reser sig dock den gamle hövdingen Fersen,
förnäm och behärskad som alltid, och med orden »Låt oss gå»
lämnar han salen. De andra följa långsamt efter. »Salen
blev tom på adel», skriver konungens medhjälpare biskop
^Yallquist. »Den synen var ock ny. En konung med endast
ofrälse män för sig är väl en sällsamhet, men den är icke
obehaglig.» — På morgonen samma dag hade konungen
talat med Wallcjuist om hur han ämnade tvinga adeln att
lämna rikssalen. »Men om adeln ej lyder?» invände bi-
skopen. »Den lyder», svarade konungen. Och han hade
räknat rätt.
Efter denna spännande scen tilltalade konungen de ofrälse
stånden med nådiga ord och uppmanade dem att utse två
ledamöter av vart stånd, vilka skulle jämte talmännen över-
lägga med honom om de ofrälses privilegier och ingå en »före-
ning, som stadgar vårt och rikets gemensamma väl». Valet
ägde rum på fläcken, och redan samma afton kunde de depu-
terade börja sina överläggningar med konungen. Inför dem
uppläste Gustav ett tilläggsförslag till regeringsformen, kallat
förenings- och säkerhetsakten, vilket ej blott gav de
ofrälse åtskilliga värdefulla rättigheter utan också utvidgade
konungamakten till envälde på somliga områden. En del av
394 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788—1790.
dessa nyheter måste konungen dock stryka. — Innan förslaget
framlades för ståndens plena, vidtog Gustav en åtgärd, som
aldrig skulle varda honom förlåten. Den 20 februari lät han
nämligen häkta eller på sina rum instänga de förnämsta
oppositionsmännen inom adeln, inalles nitton personer, bland
dem naturligtvis Fersen, De Geer, Frietzcky och Pechlin.
Ödet fogade så, att bland dem som nu häktades, befann sig
även general Fredrik Horn, en av konungens ivrigaste med-
hjälpare vid 1772 års stats välvning. Horn var då så förtjust
i Gustav, att han hos konungen anhöll att få utbyta sitt namn
mot »Gustavsvän», något som konungen dock fann för osmak-
ligt och avstyrde. Nu hade, som man förstår, general
»Gustavsväns» kärlek hunnit svalna. Det berättas, att då han
skulle häktas, frågade han vederbörande officer: »Med vad
rätt?» Han fick till svar: »Med samma rätt som herr greven
1772 arresterade rådet.»
Fersen hade på morgonen samma dag genom ett bud från
hertig Karl blivit varskodd om vad som skulle ske. Vid
middagstiden samlade sig ett hundratal adelsmän hos honom
och erbjödo sig att med värjan i hand avstyra det tillämnade
våldet mot ståndets ledare. Men Fersen avstyrde en dylik
onödig blodsutgjutelse, som blott skulle komma adeln att
betraktas såsom upprorsmakare.
De adliga damerna voro ej minst hätska mot konungen.
Han kallade dem »det femte ståndet» och tillade, att detta
stånd gav honom mera bekymmer än de andra fyra till-
sammans.
Vid ryktet om att Gustav ämnade arrestera en del opposi-
tionsmän yttrade hans egen syster till sin svägerska: »I
detta ögonblick känner jag mig så genomträngd av foster-
landskärlek, att jag ej skulle rygga tillbaka för något för att
rädda mina bröder och frälsa riket från denne barbars för-
tryck.» Så långt gick dock ej Hedvig Charlottas förbittring
mot Gustav. Hon skulle icke, säger hon, »kunna förmå mig
till att tillfoga honom något ont, ehuru jag med lugn motser
hans dödsdag, i tanke att denna möjligen skall bidraga till
Sveriges framtida fred och lycka».
Efter Fersens arrestering blev hans ovanligt begåvade
dotter grevinnan Klinckowström »adelns osynliga men tör-
hända förnämsta drivfjäder», berättar Hamilton. Hon med-
GUSTAV III GÖR SIG ENVÄLDIG. 395
delade sig med sin far genom brev, vill^a inbakade i bröd
gingo till Fredrikshovs slott, som konungen låtit inreda till
fängelse.
Ju hänsynslösare Gustav uppträdde mot det stånd, han
förut så partiskt gynnat och omhuldat, ju mer jublade det
lägre folket i huvudstaden. Framstående adelsmän blevo
förfördelade av pöbeln, som kallade dem för landsförrädare.
Det var en farlig makt Gustav III skaffat sig till bundsför-
vant, men den var stark för tillfället.
Det fanns dock även utom adeln ej så få, som ogillade
förenings- och säkerhetsakten. Bland dem var ärkebiskopen,
Uno von Troil. Men för att ej göra konungen ledsen erbjöd
han sig att i den avgörande stunden — lägga sig sjuk. Ko-
nungen tackade och vände sig till biskop Wallquist, som åhör-
de samtalet, med orden: »När ärkebiskopen nu sjuknar, har
jag väl den biskop, åt vilken jag kan lämna klubban.» Men
Wallquist stod på samma politiska ståndpunkt som von
Troil och svarade: »Vad ärkebiskopen icke vill göra, det tror
jag ingen biskop kan göra.» Sedan talades icke vidare om
saken, och »enda följden av den konferens blev, att Troil
gick hem och lät kläda sig med en socka på ena foten till
bevis, att han hade en svår podager», säger "Wallquist.
Sedan konungen genom häktningar och andra åtgärder
gjort oppositionen mjuk — som han trodde ■ — , kallade han
alla fyra stånden till rikssalen. Den 21 februari hölls det
viktiga plenum, som skulle avgöra över förenings- och säker-
hetsaktens öde. Sedan det nya författningsförslaget blivit
uppläst, tillsporde konungen ständerna: »Antagen I då, gode
herrar och svenske män, den nu således uppläste förenings-
och säkerhetsakt?»
»Denna proposition besvarades», säger Wallquist, »med
ja och nej men bägge delarna så häftigt, att styrkan i valven
tycktes förökas.» Konungen upprepade propositionen två
gånger, men svaret blev lika blandat. Lika avgjort som adelns
nej var, lika kraftigt var böndernas ja. Deras rop voro
så]|våldsamma, att prästers och borgares mera sparsamma och
tveksamma jarop drunknade däri.
Konungen förklarade nu, att de ofrälse stånden bifallit
propositionen, och uppmanade adeln att instämma i deras
beslut. Flere talare bland adeln anhöUo emellertid, att deras
396 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 17SS — 1790.
stånd måtte få rådrum att i laga ordning på riddarhuset
överlägga om det gjorda förslaget, men Gustav tycktes icke
fästa stort avseende därvid. Då uppstod kanslirådet Adler-
beth^ och besvor konungen vid hans kända ädelmod att icke
söka tvinga adeln i stiid mot författningen. »Jag har», sade
han, »att tacka Eders i\Iaj:t för de största välgärningar.
Min enskilda tacksamhet för dem känner inga gränser. Men
jag skulle vara ovärdig den nåd. Eders ]\Iaj:t bevisat mig,
om jag icke i den bön och framställning, jag nu vågat göra,
skulle iakttaga, vad mitt samvete och min övertygelse mig
föreskriver.» Denna varmhjärtade vädjan synes ha gjort
intryck på Gustav. I alla händelser medgav han, att adeln
skulle få i enrum överlägga om förenings- och säkerhetsakten.
Strax efter slutat plenum gick Adlerbeth upp till konungen
på slottet och fick genast företräde. Han upprepade sina
försäkringar, att det icke var någon partisynpunkt utan blott
hans orubbliga övertygelse som uppkallat honom att taga till
orda även med risk att misshaga sin konung och välgörare.
Gustav tog honom då i famn, kysste honom på kinden och
svarade: »En så öppen och redlig opposition som Adlerbeths
kan aldrig misshaga mig; tvärtom högaktar jag den och skulle
anse mig lycklig, om jag icke hade att strida emot någon
annan. Men den opposition, emot vilken jag har att kämpa,
är av en helt annan art och tvingar mig till steg, som icke
överensstämma med min böjelse.»
Emellertid dröjde lantmarskalken vecka efter vecka med
att taga upp förenings- och säkerhetsakten till behandling
på riddarhuset. När man på det viset hunnit fram till mitten
av mars, trodde konungen tillfället vara inne att göra en
överrumpling och lät lantmarskalken förelägga akten för
ståndet. Men oppositionen hade hela tiden hållit sig i krigs-
beredskap och gick med samlad kraft till anfall mot det
förhatliga aktstycket. När debatten sent omsider tystnade,
förkastades förenings- och säkerhetsakten så gott som en-
hälligt och utan votering.
Men Gustav förklarade, i strid mot gällande statsrätt,
att den genom tre stånds bifall vunnit laga kraft. Under
1 Se sid. 304.
GUSTAV III GÖR SIG ENVÄLDIG. 397
dagarna närmast efter den 21 februari hade konungen förmått
de ofrälse talmännen att underteckna akten å sina stånds
vägnar. I stället för »den sjuke» ärkebiskopen satte biskop
Lindblom i Linköping dit sitt namn. Slutligen förmådde
konungen även Lewenhaupt att skriva under, ehuru han på
grund av adelns ovilja ej längre tjänstgjorde som lantmar-
skalk utan fått översten vid örlogsflottan Per Lilliehorn
som ställföreträdare. Han var i motsats till Lewenhaupt
ej blott en begåvad utan också en hård karl, men han var
misstänkt för att stå i konungens sold.
När Gustav anmodade Lewenhaupt att sätta sitt namn
under förenings- och säkerhetsakten, vägrade han först
under framhållande av att hans stånd sagt nej. »Äh», invände
den fyndige monarken, »greve Lewenhaupt är ju inte allenast
ridderskapets och adelns lantmarskalk, utan också samtliga
riksens ständers lantmarskalk.» Det smickrade Lewenhaupt,
så att han skrev under.
Den 3 april erhöll den nya grundlagen konungens bekräf-
telse, och statsvälvningen var fullbordad. Konungen hade, som
sagt, i vissa avseenden gjort sig enväldig, framför allt genom
den bestämmelsen, att »de riksvårdande ärendena
skötas på sätt konungen nyttigast synes», och
att konungen ägde makt »att förordna efter Dess
höga gottfinnande om alla rikets ämbeten». Dessa
ord gåvo honom obegränsad frihet att omdana alla de
gamla ämbetsverken, förbigå dem eller skapa nya ämbets-
verk samt att till- och avsätta rikets ämbetsmän, dock med
undantag för domare, präster och en del lägre ämbetsmän.
Därmed blev den dittills så mäktiga byråkratin så gott som
fullständigt beroende av konungen. Det var alldeles om-
kastade roller, när man tänker på frihetstidens allsmäktiga
ämbetsmannakår, som nästan alldeles lyckades böja konunga-
makten under sig.
En annan märklig bestämmelse i denna akt innehåller, att
»antalet av riksens råd hädanefter ankommer på
Kungl. Maj:ts eget nådiga gottfinnande». Kungl.
Maj:t satte antalet till 01 Mycket hade riksrådet ej haft att
säga under hans föregående regering, men det var dock ett
märkligt ögonblick, när denna ärevördiga institution med anor
ända från den äldsta medeltiden försvann ur vår historia.
398 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790.
I justitieärenden ersattes rådet av en konungens högsta dom-
stol, bestående av både frälse och ofrälse män. Där ägde
konungen liksom under frihetstiden blott två röster.
I konungens makt i förhållande till ständerna märktes
särskilt den förändringen, att konungen nu fick laglig
rätt att börjakrig. Den största förändringen i förhållandet
mellan konung och ständer låg dock i själva verket i den redan
förut omnämnda envåldsmakt, som konungen fick över
statsförvaltningen. Därmed fick han nämligen en ofant-
ligt ökad makt över rikets första stånd, vilket till största
delen utgjordes just av ämbetsmän.
På det sociala området har förenings- och säkerhets-
akten haft en ofantlig betydelse genom att nedbryta flere av
de skrankor, som privilegierna upprest mellan stånden. Alla
stånd tillerkändes lika rätt att besitta jord av vad för
slags natur som helst utom säterier, vilka fortfarande för-
behöllos adeln ensam. Skjutsbesväret fördelades lika på alla
hemman, dock med samma undantag för säterierna. Vad
rätten till ämbeten beträffar, blevo visserligen »riksens höga
och förnämsta ämbeten och de, som äro i konungens hov»,
förbehållna ridderskapet och adeln allena; »men», hette det,
»i övrigt bliver skicklighet, förtjänst, erfarenhet och
beprövad medborgerlig dygd enda och rätta grunden
för befordran till alla rikets ämbeten och tjänster, högre
och lägre, utan avseende på börd eller särskilt stånd».
Hamilton kallar förenings- och säkerhetsakten för »en
förödmjukande avsägelse av människans förnämsta rättig-
heter». En del unga adelsmän blevo så förbittrc.de, att de
planlade ett attentat mot konungens liv vid nästa assemblé
på börsen. Men de mera sansade oppositionsmännen lyckades
avstyra brottet. Festen på börsen blev ovanligt tyst och
stilla. Särskilt var där ont om damer: bara friherrinnan
Ruuth samt några fruar av stadens borgerskap. »Var där
något folk?» frågade man fru Schröderheim på en supé, dit
hon for från assemblén. »Jag såg nästan ingen där», svarade
hon, »utom Spader kung. Ruter dam och några hackor.»
Den spydigheten förlät Gustav III henne aldrig.
En dag hände det, att konungen sprakade vid en överste
Gyllengranat om ett dryckeslag, i vilket översten deltagit.
Skålarna hade varit många och stämningen mycket hög.
GUSTAV III GÖR SIG ENVÄLDIG. 399
»Nå», frågade konungen, »drucko ni även säkerhetsaktens
skål?» — »Nej, Ers Maj:t», svarade Gyllengranat, t>sä fulla
voro vi inte.»
Hamilton, som berättar dessa historier, kan, med allt sitt
hat mot Gustav, dock ej tillbakahålla sin beundran för
konungen, fast han söker dölja den för sig själv genom att
tala om hans »samvetslösa snille». Han säger: »Utan pengar,
utan stöd, med en overksam flotta och en till hälften upprorisk
armé hade han emot sig hela Norden: Ryssland, Danmark
och Sverige. Få månader därefter var Danmarks anfall
tillintetgjort, Ryssland ännu på defensiven och Sverige
(under en fåkunnig menighets ursinniga fröjderop) i bojor
för Gustav III:s fötter.»
Men riksdagens uppgift var ju egentligen att skaffa medel
till kriget, och statsvälvningen hade företagits närmast för
att påskynda lösningen av denna fråga. Medlemmar voro
ju redan valda i det hemliga utskott, som skulle med konungen
överlägga om saken, men adeln måste göra om valet och utse
nya ledamöter i stället för dem, som blivit arresterade. För
detta utskott uppgav regeringen fullständigt hela den finan-
siella ställningen, något som aldrig förr skett. Det gällde
att skaffa medel ej blott till avbetalning å statsskulden utan
också till krigets fortsättning. Här behövdes en summa av
minst 11 millioner riksdaler eller ungefär hälften av det
belopp, vartill statsskulden beräknades komma att uppgå
vid 1789 års slut. Ställningen var högst bekymmersam,
och det visade sig oundvikligt att låta ständerna få en verk-
lig inblick i hela eländet. Men det satt hårt åt, innan man kunde
förmå den stolte konungen till att taga ett så förödmjukande
steg.
Hemliga utskottets finansplan gick ut på att riksskulden
skulle garanteras av ständerna och av dem förvaltas genom
ett riksgäldskontor, som i och för riksgäldens avbetalning
skulle erhålla en särskild årlig bevillning. Denna skulle bli
kännbar för menige man, men den var oundviklig. För att
skaffa medel till kriget skulle riksgäldskontoret dels upptaga
nya lån, dels äga rätt att till ett visst, mindre belopp utfärda
400 KRIG MED RYSSI.AXD OCH DANMARK 17S8 — 1790.
räntebärande obligationer, som inom viss tid slculle inlösas.
Konungen å sin sida förband sig att icke utan ständernas bifall
åsamka riket ny skuld utan laga så, att årliga inkomster och
utgifter hädanefter ginge ihop, mot att ständerna åtoge sig,
förutom den nyssnämnda särskilda skatten, samma bevill-
ning som förut.
Detta förslag blev av samtliga stånd gillat och antaget.
Men när det blev fråga om tiden för bevillningens utgående,
visade oppositionen åter tänderna. I kraft av sin lagliga
rätt yrkade den på begränsad tid för bevillningen — ty annars
hade man ju ingen garanti för att ständerna skulle samman-
komma på bestämda tider. Den gången hade betänksamheten
mot konungens önskan starka rötter även bland bönderna,
vilka kvedo för att åtaga sig så tunga skatter på obegränsad
tid. Dem kunde dock konungen alltid komma tillrätta med
genom att kalla dem upp till sig på slottet och tala väl vid
dem. På det viset lyckades han ock att av de ofrälse stånden
åtminstone framtvinga ett godkännande av att bevill-
ningen skulle ges till nästa riksdag. Men adeln var icke
så lätthanterlig. Den beslöt att ge bevillningen endast för
två år. Konungen fann alltså situationen kräva en ny teater-
kupp i den högre stilen.
Den 27 april skulle beslutet på riddarhuset justeras. På
morgonen, berättar Wallquist, »märkte man rörelse hos
pöbeln», vittnande om att konungens anhängare upphetsat
massorna mot adeln. Det påstås, att polismästare Liljen-
sparre, typen för en spårhund och servil lakej åt den som
makten ägde, hela den föregående natten låtit för ändamålet
förpläga gesäller, hamnarbetare och allehanda löst folk på
stadens krogar. När man läser Hamiltons memoarer, får
man också klart för sig, hur innerligt hatad polischefen var.
Det är, så att man riktigt ser, hur Hamilton fräser av ilska,
när han häver ur sig denna hemskt färglagda karakteristik
av mannen: »Slöddrets anförare, moraliter slöddrets utskum,
riddarhusets skamfläck, en av de svarta, nedriga varelser,
som tycka sitt blod förädlas, om ett förnämare kan utgjutas,
djärv, listig, outtröttlig. Tecknad likväl av försynen. Sämre
uppsyn är sällsynt utom på galärer.»
Förhandlingarna på riddarhuset hade nyss börjat, då man
får höra ett starkt hurrande och oväsen från de folkmassor.
GUSTAV III GÖR SIG ENVÄLDIG. 401
som samlat sig ute på Riddarhustorget. Det var konungen,
som kommit åkande från slottet och nu överraskade medlem-
marne av rikets främsta stånd med att uppträda mitt ibland
dem. Han förklarade sig komma i egenskap av Gustav
Eriksson Vasas ättling^ för att taga plats under hans skölde-
märke, och i egenskap av rikets förste adelsman grep han
själv lantmarskalksklubban.
Han talade denna gång lugnt och bevekande och lade sina
ord så mästerligt, att de trängde även till många av hans
moståndares hjärtan. Han framhöll, att en begränsad bevill-
ningstid skulle bli högst skadlig för statens kredit i utlandet,
och att rikets försvar i sådant fall skulle få sitta emellan.
Han hänvisade till faran från Ryssland och nödvändigheten
av att snart få slut på riksdagen och förklarade till sist,
att han »på intet vis svarade för följderna av ett annat
beslut, som oundvikligen skulle förlora riket».
Men därute på riddarhustorget skrek och sorlade pöbeln
alldeles obeskrivligt, ja trängde in i riddarhusets förstuga och
trappor, ända in på dörrarna till riddarhussalen. Då säges
en av riddarhusets yngsta gossar »med en gäll och späd röst»
ha ropat åt folkmassan från ett av riddarhusets fönster:
»Tig, era kanal jer — - han talar själv!»
Sådan var den yttre ramen för de överläggningar, som nu
vidtogo därinne i riddarhussalen. Konungens sätt att utöva
ordförandeskapet skulle icke ha dugt för någon annan. För
en del talare hade han idel vänlighet och solsken, men andras
anföranden klippte han tvärt av, och somliga låtsade han
sig icke höra. Alltsammans slutade med att konungen gjorde
proposition på bevillningens utgående till nästa riksdag.
Svaret blev blandade ja- och nejrop. Konungen slog då
klubban i bordet, tackade artigt adeln för dess samtycke(I)
och lät riddarhussekreteraren genast uppsätta protokolls-
utdraget härom. De protester, som höjdes, fäste han sig
icke vid. Omedelbart därefter avblåstes riksdagen under
pukors dån och trumpeters klang.
Så stod Gustav som triumfator över oppositionen. Men
^ Lovisa Ulrika lär ha skämtat med sin sons svaghet för att
räkna sin härstamning från Vasahuset och sagt: »Det är besynner-
ligt, att Gustav har så många släktingar, som varken hans far eller
jag hade någon aning om.»
26—204364 Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII.
402 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790.
segern hade vunnits genom olagliga medel och genom med-
givanden åt de ofrälse stånden, som stodo i bjärt motsats
till konungens kända förkärlek för adeln. Därigenom ned-
brötos flere föråldrade och fallfärdiga skiljemurar mellan
stånden, och den nya statsvälvningen blev på det viset
till välsignelse. Den har för vårt land spelat samma roll i so-
cialt hänseende som franska revolutionen. Men det är ju
som en ödets ironi, att den mest adelsvänlige av våra ko-
nungar skulle bli den, som tillfogade det privilegierade
ståndet de sista, nästan förintande slagen. För Gustav med-
förde denna sociala omvälvning ingen verklig glädje och
tillfredsställelse, ty icke var det med känsla och övertygelse,
som han spelade rollen av demokratisk samhällsreformator.
Gustav älskade adeln, och det hade han också på allt sätt
visat vid befordringar. Men han älskade rikets första stånd
icke som ett politiskt stånd utan som en hovadel.
Ridderskapet och adeln var i hans ögon de gamla lysande
ätterna med de klangfulla namnen och det förfinade säll-
skapsskicket, vilka behövdes för att ge glans åt hans hov. Men
att detta stånd hade uppgifter på statslivets område, upp-
gifter gent emot en konung, som ej ville hålla sig inom la-
garnas råmärken, den tanken kunde han aldrig förlika sig
med. Därför tedde sig den adliga oppositionen för honom
som idel nattsvart otacksamhet.
Segerkänslan var alltså för Gustav starkt bemängd med
besvikelse. Han såg den samhällsklass, som han förut gynnat
och smekt, nu i hat vända sig bort från honom, och han led
djupt därav. Efter vad som nu skett fanns ingen väg till
försoning mellan konungen och rikets första stånd. För-
bittringen inom oppositionens kretsar hade stegrats till en
fasaväckande höjd, och då alla lagliga utvägar att göra sig
gällande voro stängda för konungens motståndare, väcktes
och mognade hos en del individer tanken på att begagna andra
medel.
Omedelbart efter riksdagens slut frigåvos de flesta av de
häktade — en del hade redan förut sluppit ut. Fersen hade
haft två präktigt möblerade rum till sin disposition. Hans
huvudsakliga förströelser voro läsning och promenader i
rummen samt då och då ett parti piquet eller bräde med en
RYSKA KRIGET 17S9. 403
kamrat i olyckan. Han berättar själv: »Klockan 10 åt jag
altonmåltid, varefter jag promenerade och sedan dresslade
sidenlappar till stoppning av en sidenväst. Klockan 12 gick
jag till sängs. Allt detta efter klockslaget av min bords-
studsare. Under de tio veckor, jag bodde uti fängelset,
hann jag läsa 36 volymer och att gå 29 mil; och blev mig
dagen aldrig lång. Jag var sjuk och plågad av gyllenåders-
kolik, när jag fördes i fängelset, men mådde väl och gick frisk
ut från Fredrikshov. Ett gott samvete är i slika fall det
säkraste och hälsosammaste sällskap.»
Litteratur: Handlingar angående 1789 års riksdag (Historiska liand-
lingar: del V).
Ludvig Stavenow, Bidrag till den gustavianska ti-
dens författningshistoria: I — H.
W. Tham, Konung Gustaf Hl ocli rikets ständer vid
1789 års riksdag.
Ryska kriget 1789.
Lantkriget.
GENOM att åtaga sig nya skatter hade ständerna givit
konungen medel till ryska krigets for I sättning. 1789
års fälttåg började med att ryssarne inryckte i Savo-
lax, där befälet efter Hastfer fördes av den duktige general-
major Kurt von Stedingk, en av hjältarne från nordame-
rikanska frihetskriget. Savolaxbrigadens forne chef, lands-
förrädaren Sprengtporten, begagnade däremot sin grundliga
kännedom om förhållandena i dessa trakter till att ge goda
råd åt den ryske överbefälhavaren. Stedingks kår var knappt
mer än häKten så manstark som fienden och led brist på allt.
Soldaterna fingo mest leva på vatten och bröd. Kött bestods
endast på helgdagarna, och varken befäl eller menige hade
fått ut någon lön på ett halvt års tid. Ej att undra på, att de
våra måste retirera. Och dock lyckades de ett tag kasta fienden
tillbaka i en blodig drabbning vid Porosalmi, strax söder
om S:t Michel, varvid Göran Sprengtporten blev svårt sårad
i striden mot forna landsmän.
Den svenska huvudarmén vid Kymmene älv kunde däremot
gå anfallsvis till väga, och konungen, som anförde en av kå-
404 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790.
rema, lyckades t. o. m. vinna en liten seger vid Utlismalm
över en underlägsen fiende. I anledning av konungens fram-
gångar skriver auditör Ekman i sin dagbok: »Alla rättsinniga
tacka Gud för svenska vapnens framgång. De illasinnade bita
sig nu i läpparna, våga ej offentligt säga något men hava
icke desto mindre hjärtat fullt med djävulskap. Ja Gud
nåde: i sin själ gråta de över den goda ryssens förlust och
harmas över våra vunna fördelar.» Emellertid begagnade
sig konungen icke i rätt tid av sin framgång, varför den
svenska offensiven misslyckades, och armén måste gå till-
baka över Kymmene älv. Den svenska huvudarméns fram-
ryckning hade emellertid haft den nyttan med sig, att
den ryska kåren i Savolax vid underrättelsen därom re-
tirerade över gränsen av fruktan för att bli avskuren från
sin återtågslinje. Stedingk följde efter, vann en vacker seger
och ryckte i sin ordning in över ryska gränsen till närheten av
Nyslott, där han förblev stående under den återstående
delen av fälttåget.
Skalden Leopold kom på hösten 1789 över till Finland på
kallelse av konungen, som önskade att ha någon att samtala
med i litterära ämnen — fast skalden gudbevars inte var
fin nog att få äta vid konungens bord! — och för att hämta
stoff till bragder att besjunga. Konungen mötte honom i
Lovisa — det var strax efter reträtten. »Jag hade tänkt»,
sade Gustav, »att få ta emot Er i Ryska Finland.» »Ers Maj:t»,
svarade Leopold, »man gör ofta ett steg tillbaka för att hoppa
bättre.»
»Emellertid», tillägger Leopold i ett brev till Rosenstein,
»är nu allt tyst och stilla, och man vet ej, när eller vart vi
härnäst hoppa.»
Flottan och slaget vid Öland.
Vida betydelsefullare voro krigshändelserna till sjös. Innan
vi följa dem, måste vi dock sätta oss in i tillståndet på flottan
och särskilt taga kännedom om hälsotillståndet där. Det är
fasaväckande saker, vi få bevittna.^
1 Detta kapitel i flottans historia har genomforskats av O. T.
Hult, som framlagt resultatet i en vetenskaplig avhandling pa tyska
i Nordiskt medicinskt arkiv för år 1913.
S-kaÅa t -.1'! SIW 00
Karta till kriget i Finland 1788—1790.
406 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790.
Det har i alla tider varit en svår uppgift att hålla hälso-
tillståndet gott ombord på krigsfartyg, där ju massor av
folk bli sammanförda i trånga, mörka och med hänsyn till
sjögången illa ventilerade kajutor. På segelfartygens tid,
då expeditionerna ofta blevo oberäknat långa till följd av
vidriga vindförhållanden, uppstod lätt brist ombord på både
mat och dricksvatten, och bägge delarna blevo ofta skämda.
Halvrutten och härsken mat, surt öl och Östersjövatten var
ingen lämplig diet ens för de kraftigaste fysiker; och hade man
väl fått skörbjugg, rödsot, tyfus eller fläckfeber ombord,
så hjälpte det icke, hur mycket man rökte kojerna med enris
och svavel eller beströk väggarna med tjära.
Med läkarvården hade det i alla tider varit illa beställt både
ombord och i land. Den sköttes mest av »bårdskäraro eller
barberare, och inte ens sådana var det lätt att få ombord,
ty sjömanslivet tedde sig för dem som något fasansfullt. När
vårt lands förste verklige amiralitetsläkare gått till botten med
skeppet »Stora kronan» i slaget vid Öland 1676, fick man en
efterträdare åt honom endast på det villkoret, att denne skulle
bli satt i land, så snart sjöslag förestod — till den grad måste
höga vederbörande tumma på sina pretentioner! En annan
läkare vid samma tid, som lämnade mycket övrigt att önska
— - fast av andra skäl — , var amiralitetets »brjcksnidare».
Då han år 1676 begärde avsked, vägrade vederbörande att
bevilja hans ansökan med den motiveringen, att »ehuruväl
han haver många skurit ihjäl, likväl och emedan nu för tiden
av det hantverket här i staden ingen annan är, thy är han
omistandes».
Under Gustav III:s ryska krig hade hälsotillståndet på
flottan varit ovanligt gott ända tills efter slaget vid Högland.
Under stillaliggandet i Sveaborgs hamn utbröt en elakartad
farsot bland de ryska krigsfångarne ombord på det vid Hög-
land tagna ryska skeppet Vladislav och spred sig sedan till de
svenska besättningarne. Man har i våra dagar kommit under
fund med att sjukdomen åtminstone i de allra flesta fallen var
tyfus, och att smittan överförts från ryssarne till de våra
genom de berömda ryska lössen, vilkas verksamhet som smitto-
bärare i hög grad gynnades genom det då gängse bruket av
peruker. De ännu mera osympatiska vägglössen voro den här
gången utan skuld, ty egendomligt nog skola, enligt special-
RYSKA KRIGET 1789. 407
forskares uppgifter, dessa först efter 1807 ha inflyttat till
vårt land.
Både ombord på de svenska örlogsfartygen och i land rådde
en sorglig brist på allt, som behövdes för de sjukas vård. Det
va- så trångt om utrymmet, att man kunde få se fem stackars
sjuclingar ligga i samma bädd, och skjortor och sängkläder
von ohyggligt smutsiga. Dödligheten blev också förfärande
stor På flere ställen lågo högar av lik uppstaplade utanför
sjukiuscn.
VH. Sveaborg låg flottan instängd, så länge ryska flottan
höll Vikt utanför. Men när den måste gå och lägga sig i vinter-
kvarts, satte Nordenskjöld in sin energi på att föra svenska
flotlai till Karlskrona och lyckades också, trots storm och snö-
tjocka,att få henne i hamn där, en bragd som av fackmän upp-
skattat lika högt som en seger. Säkert är också, att ifall far-
tygen fttL ligga kvar vid Sveaborg över vintern, så hade de
först ocl främst ej kunnat bli ordentligt reparerade. Dessutom
hade de upit en stor risk för överfall under vintern, och slut-
ligen hao, de för isens skull ej kunnat gå till sjös förr än
mycket snt på våren 1789.
Som Ebensvärd emellertid saknade medel att föda folket
i Karlskroa, blev största delen hemförlovad. I sina slitna
kläder fint^ matroserna ta sig hem i svår köld. Somliga
voro sjuka edan när de gåvo sig av; andra blevo det på vä-
gen, och enmängd dukade under för köld och umbäranden.
Hochschild erättar på nyåret 1789: »En båtsmanstransport
gick häromcigen från Karlskrona till Norrland. De voro
mycket sjukaEn del dog under vägen av kölden och vanskötsel
utan fältskär-iler läkare. Flera voro döda i slädarna, då de
anlände till /lolf Fredriks torg i Stockholm.»
Men många oro så sjuka, att de icke kunde skickas i väg.
Flottans sjukh-, räckte icke till för att härbärgera dem, utan
de måste inhyis litet varstädes i staden, vilket hade till
påföljd, att smian spred sig till den civila befolkningen och
tillståndet blev tterligare förvärrat. Från slutet av novem-
ber 1788 intill utet av år 1790 vårdades på sjukhusen i
Karlskrona enlig rullorna över 25,000 man, varav mer än
5,000 avledo. Dea siffror ange dock icke på långt när hela
det verkliga antat. De hygieniska förhållandena i staden
voro genomusla. jinu brukade en hel del av stadens in-
408 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790.
vanare slå ut sitt köksavfall på gatan utanför husen. »Van-
artigt folk» hade den oseden att å gator, torg och gränder
»sitt naturliga tarv göra», och »nattmannen» ofredades, då hm
skulle sköta sina åligganden. Mitt i all orenligheten såg mtn
svin, höns och kor promenera omkring.
Ont var det om färsk mat i staden. Den mesta var tcrr,
salt, rökt och ej sällan härsken. Gott dricksvatten fains
endast i ett par brunnar utanför Karlskrona, och de ^oro
alldeles otillräckliga. I en del brunnar var vattnet saltial-
tigt; i andra bestod det av regnvatten, som rann ner frånberg
och gator. Det smakade unket och var ibland »så stinkande,
att man under rötmånaden icke utan vämjelse kunie gå
dessa brunnar förbi». Det bästa dricksvattnet fick nan i
Lyckeby, varifrån det för kronans räkning hämtade? i sär-
skilda pråmar och vattenskutor.
Det är under sådana förhållanden ej att undra på, att
staden ofta hemsöktes av farsoter.
De flesta fältskärer, som man nu lyckades få dit 3t de tu-
sentals sjukas vård, utgjordes av okunniga barbenrgesäller
från Danmark och Tyskland, vilka lockats till Karlkrona av
de tillfälliga höga avlöningarna. Flere av dem voj> liderliga
sällar, som förde ett förfärligt liv. Vederbörande ilade dem
det på den tiden ganska vanliga straffet att stå tillä på en
fläck och bära musköt, men då svarade de med at begära av-
sked. Då tog hertig Karl i med hårdhandskarna ch befallde:
»De fältskärer, som ej lyda och fullgöra sina Kyldigheter,
bliva avstraffade med 25 fuktel. Skulle dett' medel icke
hjä pa, dubbleras receptet och så vidare, till de? de fullgjort,
vad mänskligheten och deras skyldigheter krVer.»
En omöjlig sak var det att skaffa sjukhus åialla de sjuka,
vilka ofta uppgingo till 10,000 man på en ghg- Hurudan
uppsikten över dessa stackare var, kan man fö/tå, då det från
fullt vederhäftigt håll berättas, att patient' »i yrsel upp-
sprungit och sedermera funnits döda i k^ och skogar».
Kyrkogårdarna kunde icke rymma de död/ utan tusentals
lik måste begravas i stora gropar på öarna utAför Karlskrona.
Många myllade också i hast ned sina död/ var det föll sig,
stundom så, att halva hkkistan stod bar, /arigenom staden
med vissa vindar av ohälsosamma likångo^åktades». Andra
sänktes i havet, insydda i sina sängmatt/ med en sten vid
RYSKA KRIGET 1789. 409
fötterna. Så ödelades efter gamla vanligheten mer krigsfolk
av sjukdomar än av de blodigaste bataljer.
Tillståndet inom flottan i övrigt var i flere hänseenden
lika bedrövligt som de hygieniska förhållandena. Brist på
pengar och förnödenheter, slapphet och oreda i förvaltningen
— allt samverkade därhän, att flottan år 1789 ej blev färdig-
rustad förrän i början av juli, trots outtröttliga omsorger av
Nordenskjöld. Med sjukdomen och bristen följde missmod
och förstämning ombord. Arbetet gick trögt och ovilligt,
och det rätta stridshumöret saknades på denna flotta, där
man såg den ene efter den andre insjukna i svåra plågor och
bli liggande för vrak.
På morgonen den 25 juli fick man från svenska örlogs-
flottan sikte på ryska flottan och satte efter henne. Men man
hann icke upp fienden förrän i kvällningen, och då började
vinden friska så, att flere fartyg måste stänga de undre kanon-
portarna för att ej ta in vatten. Någon strid kunde det alltså
ej bli den dagen, men hertigen signalerade till sina divisions-
chefer, att han i daggryningen ämnade med alla krafter
attackera fienden, och en extra förplägnad med brännvin
utdelades åt besättningarna för att liva upp dem.
Så lågo de bägge jämnstarka motståndarna och bidade
morgondagen. De befunno sig nu söder om Öland. Befälet
över den ryska flottan fördes ej längre av Greigh — han hade
dött föregående höst. Hans bortgång var en svår förlust för
Ryssland. På svenska sidan var Nordenskjöld, som efter
slaget vid Högland avancerat till konteramiral, även denna
gång den verklige överbefälhavaren, ehuru alltjämt i saknad
av den auktoritet, som följde med överbefälhavarnamnet.
I daggryningen den 26 juli befanns det, att en av svenska
flottans tre divisioner blivit skild från den övriga flottan
och låg ganska långt akterut med fartygen spridda, detta
trots att högste befälhavaren kvällen förut tillkännagivit sin
avsikt att gå till anfall. Divisionen anfördes av konteramiral
Per Lilliehorn, samme man, som varit vice lantmarskalk
på årets riksdag. Klockan tre på morgonen gavs emellertid
■110 KRIG .AIED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790.
order åt hela flottan att ordna sig i slaglinje. För att få Lillie-
horns division med minskade man segel på de båda andra divi-
sionerna. Han borde snart kunna hinna upp dem, ty brisen
var ganska frisk. Som emellertid ryska flottan hela tiden
höll undan, fick Lilliehorn upprepade signaler att öka och
forcera med segel. Men ingenting hjälpte. Lilliehorn höll sig
fortfarande långt efter.
Först vid tvåtiden på eftermiddagen hade en del av de
svenska och ryska fartygen kommit inom skotthåll för var-
andra, och då började elden. Men Lilliehorns division höll
sig alltjämt undan. »Vi lantofficerare», säger Skjöldebrand, som
befann sig bland hertigens uppvaktning ombord, »frågade,
om det ej fanns en signal, att amiralen skulle hissas vid masten.»
Som emellertid även tre ryska fartyg voro skilda från de
andra, signalerades till de fyra akterska svenska fartygen
att anfalla dem. Ordern blev åtlydd till en stund, men snart
återvände de fyra fartygen — enligt fartygschefernas upp-
gift var det på signal från Lilliehorn — utan att ens ha kom-
mit på stridsavstånd från fienden. Resultatet av alla andra
signaler till Lilliehorn blev, att hans division snarare avlägs-
nade sig från fienden än närmade sig honom.
De stridande två divisionerna fortsatte emellertid sin skott-
växling till 8-tiden på aftonen. Vinden var då mycket laber,
och ryska flottan styrde ostvart. Förlusten i folk var på båda
sidor ytterst ringa. Det låter nästan otroligt, när man hör,
att svenskarne hade blott 7 döda och 17 sårade och ryssarne
32 döda och 187 sårade. De största förlusterna hade å bägge
sidor vållats genom explosioner av egna kanoner. En av
de stupade på svenska sidan var kapten Hökenflycht, som
Skjöldebrand ägnat följande vackra minnesord vid tanken på
det ögonblick, då den tappre sjöbussens döda kropp sänktes
i havet: »Gamle hederlige Hökenflycht! Du har då kommit
i din familjegrav. Din farfar sprängde sig i luften, då hans
skepp var omgivet av ryska och ej mer kunde försvara sig.
Din far blev, som du, skjuten i en sjöbatalj. Ingen minnesvård
visar stället, där du vilar; intet lovtal förvarar dina och deras
förtjänster. Se här ett litet lovtal över dina, utan de blomster,
vältalare hopfläta mer för att föreviga sitt snille än föremålet.
Detta är blott sanning.
Hökenflycht fann sitt högsta nöje i utövningen av sin tjänst.
RYSKA KRIGET 1789. 411
Han var uppfödd på sjön, hade mest levat på sjön och för-
värvat den erfarenhet, som gjorde honom till en av de skick-
ligaste sjömän. Hans moral var att vara hederlig man, hans
religion att dö med mod. Båtsmän gräto, då han kastades i
havet.
Hökenflycht hade i flera dagar haft en aning, att han skulle
bli skjuten, och tält därom som om en avgjord sak. Hustru
och barn lågo honom endast om hjärtat. Han tog mig en
gång avsides och sade: 'När jag blir skjuten, bed hertigen
komma ihåg, vad han lovat för dem, jag lämnar efter mig!
De hava då intet att leva utav. Det gör mig ont. Min lön
var allt, vad vi ägde.' Hökenflycht klämde kraftigt min hand
och upprepade: 'Gör det!' Jag lovade och gjorde det.*
Inget fartyg hade å någondera sidan tagit någon vidare
skada varken till skrov eller rigg. Förklaringen till de låga
förlustsiffrorna ligger däri, att de svenska besättningarna voro
så hårt medtagna av sjukdom, att de endast med största svå-
righet förmådde utföra de många olika manövrer, som kräv-
des före och under striden. Därtill kom, att en stor del av
manskapet var nytt och nästan oövat folk. Och ryska flottan
hade hela tiden hållit undan, så att de bägge motståndarne
aldrig kommit inom riktigt effektivt skotthåll för varandra.
Den ryske amiralen hade manövrerat i syfte att undvika en
avgörande strid, tills den eskader, som under vintern legat
vid Köpenhamn, hunne förena sig med huvudflottan. Han
visste också, att den svenska flottan för var dag, som gick,
blev allt mindre motståndskraftig till följd av sjukligheten
ombord. Därför hade ryssarne allt att vinna på att draga
ut på tiden.
Slaget vid Ölands södra udde hade blivit oavgjort. Det
skulle antagligen ha slutat med en seger för svenska flottan,
därest hela dess anfallskraft satts in i striden. Skulden för
att så ej skedde är Per Lilliehorns. När kanonaden var
slut, fråntog hertigen honom befälet och förklarade honom
arresterad.
Lilliehorn var, vad man på den tiden kallade, »en slät
officer». Han »saknade», för att citera Munthe, vår främste
nu levande sjökrigshistoriker, »både håg ocli fallenhet för
sjömanslivet. Oaktat sin äregirighet var han lat och förblev
412 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790.
därför under hela sin levnad i hög grad okunnig i yrket.»
Bland sina kamrater var han »hjärtligen hatad» såsom intrig-
makare och bakdantare och fruktad såsom bråkmakare och
slagskämpe. Han var stark som en björn och därför inte god
att råka ut för, och även i dueller på värja brukade han avgå
med segern, ty fakta, det kunde han. Allt detta gjorde, att
både kamrater och förmän aktade sig för att få en sådan karl
m d sig ombord. Också blev han under hela tretton år,
1758 — 1770, icke en enda gång sjökommenderad på något
svenskt krigsfartyg. I stället idkade han jordbruk, drev en
del mindre hedrande affärer samt låg i med processer. Men
avancerade gjorde han lika bra för det, tack vare ålders-
meriter och ett äckligt fjäskande på allerhögsta ort. På
1781 års neutralitetseskader blev han kommenderad såsom
divisionschef och beordrades att kryssa i Engelska kanalen.
Men i stället upptäckte eskaderchefen honom kryssande vid
Doggers bank, och när Lilliehorn tillspordes, varför han icke
lytt order, skyllde ha på motvind, skörbjugg och »förruttiiat»
dricksvatten. Inför höga vederbörande hade han sedan panna
att framställa sitt orderbrott såsom bevis på sin kända »er-
farenhet och försiktighet». Han skröt med hur ömt han
vårdat sig om sitt folk, och hur duktigt övat detta manskap
nu var — han aktade sig för att tillägga: »i att sy kläder och
skodon för mina privata affärer», ty därtill hade han använt
dem som voro yrkeskunniga ombord. För övrigt vimlade
hans skrivelser nu som nästan alltid av osanna uppgifter om
hans egna meriter.
På 1789 års riksdag gjorde sig Lilliehorn ännu mer hatad
än förut av sina ståndsbröder. Av konungen blev han däremot
belönad med fullmakt som konteramiral; och det var på den
platsen, som han nu hade åstadkommit en obotlig skada.
Alla hertig Karls försök under de följande dagarna att
upphinna fienden och återupptaga striden misslyckades.
Det var tydligt, att den ryske amiralen ville undvika strid,
tills han fått sin förstärkning söder ifrån. Hertigen gick
då med sin flotta in till Karlskrona. Det var hög tid, ty
oaktat de flesta fartygen kort före slaget avlämnat sina sjuka,
RYSKA KRIGET 1789. 413
hade under dagarna närmast före och efter drabbningen ej
mindre än 2,500 man eller V^ av besättningarna sjuknat, och
så länge man var i fiendens åsyn, måste dessa arma stackare
ligga »nerpackade uti hålskeppet utan någon tillsyn» — orden
äro Nordenskjölds. Även de flesta fältskärerna voro sjuka.
När man kom fram till Karlskrona, voro alla sjukhus där
redan överfyllda. »Vi nödgades», skriver Nordenskjöld,
»lägga de arma uslingarna på en ö i tält, och till tält tog jag
flottans segel. Annars hade de alla ömkligen omkommit.
Flottan skall nu gå ut men har 7,000 sjuka och sina segel till
sjuktält.» På Tjurkö inlogerades tidtals 5,000 sjuklingar i
90 tält, som saknade golv, ja t. o. m. all slags dränering. Ibland
regnade det in, och allt emellanåt söndersletos tälten av storm.
I de sjukhus, som man hade att tillgå, lade man in patienter
av olika slag om varandra, så att sårade och skadade fingo
ligga i samma sängar, där andra nyss dött av smittsamma
sjukdomar. De döda uppstaplades i högar utanför lasaretten.
Redan efter en vecka funnos ej längre några bräder till lik-
kistor. Nordenskjöld måste då påbjuda, »att alla döda skola
begravas i sina hängmattor».
Skjöldebrand berättar, att kungagunstlingen Munck kom
till Karlskrona för att undersöka, vad flottans overksamhet
berodde på. Han kom med förutfattad mening, såsom fram-
går av följande vackra yttrande, som han fällde vid sin an-
komst: »Detta är förräderi; de göra sig sjuka av illvilja.»
»Ja», svarade en högre officer, »de driva illviljan så långt, att
de låta begrava sig.» Munck kom tillbaka från Karlskrona
alldeles omvänd och fann det vara ett underverk, att nå-
gon enda kunnat tillfriskna i denna pesthärd.
Svenska flottan var dömd till overksamhet för en längre
tid framåt. Vad hjälpte det, att skaror av friskt manskap
ryckte in för att ersätta de sjuka och dödal Farsoten fann
ständigt nya offer bland dem.
Nordenskjöld gjorde dock allt, vad som stod i mänsklig
makt för att få fartygen utrustade och bemannade igen.
»Jag persvaderar, ber, hotar, memoraliserar, håller knappt
ihop efter sex månaders arbete natt och dag utan kroppens
eller sinnets vila», skriver han. Det allra värsta hindret för
flottans stridsduglighet var, att av de gamla sjövana båtsmän-
nen så många hade dött och en mängd voro så svaga, att de
414 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790.
icke på länge kunde göra någon tjänst. Därför fick man ta till
en mängd ovant lantfolk. Alla dessa skulle nu inövas till
att i en hast bli sjömän och krigare. För att få något så när
tillräckligt med befäl gjorde man dugliga underofficerare till
officerare och dugliga matroser till underofficerare. Men inget
fartyg fick ens tillnärmelsevis full besättning. Det var därför
ej underligt, att flere fartygschefer i skrivelser till hertig
Karl frånsade sig allt ansvar för kronans fartyg.
Flottan kunde emellertid — sådan den nu var — löpa ut
i mitten av oktober. Men efter några dagars kryssning uppåt
Finland till fick man visshet, att ryska flottan lagt upp för
vintern. Då fanns ingen anledning längre att riskera fartyg
och människoliv, utan man återvände till Karlskrona.
Rättegången mot Lilliehorn.
Xär den fångne Lilliehorn skulle föras i land i Karlskrona,
måste det ske nattetid — annars skulle han ha blivit sönder-
sliten av förbittrade folkmassor, som trodde, att han var
köpt av ryssarne. Han blev nu ställd inför en krigsrätt,
bestående av beprövade och för redbarhet kända män. Vid
rannsakningen kastade han hela skulden på sina under-
lydande fartygschefer, vilka han ej kunnat få att lyda order.
Deras upp-förande skulle alltså ha varit hämnd för Lilliehorns
handlingssätt som vice lantmarskalk.
Lilliehorn var en ful fisk att fjälla. Durkdriven process-
makare, som han var, redde han sig rätt länge men beslogs
omsider med osanna uppgifter. Då blev han nervös och för-
sökte imponera genom fräcka och snäsiga svar. Men man
inkallade vittnen från nästan hela flottan och fick sålunda
fram upplysningar, som voro fullkomligt förkrossande för
den anklagade. Då inträffade det otroliga, att han stod där
alldeles svarslös. Bland annat konstaterades, att Lilliehorn
i stället för att lyda befallningen att forcera med segel givit
order att minska segel. Han påstod, att detta skett, för att
de sämsta seglarna i hans division ej skulle bli skilda från de
övriga fartygen. Men då konstaterades, att även de trögaste
seglarna fått order att minska segel, och att hela divisionen
fått rätta sig efter dessa fartyg.
Det blev också uppenbart, att Lilliehorn hela bataljdagen
RYSKA KRIGET 1789. 415
varit fullkomligt i händerna på sin fartygschef, major Sjö-
bohm, som var Lilliehorn betydligt överlägsen i kunskaper
och sjövana • — vilket dock inte vill säga så mycket det heller.
Lilliehorn blottade under förhöret en fullkomligt straffvärd
okunnighet i fråga om sjötaktikens elementer och en divi-
sionschefs skyldigheter. Sjöbohm, som var nyförlovad och
kär uppöver öronen, hade endast med största svårighet
låtit övertala sig av Lilliehorn att följa med honom och läng-
tade bara efter att komma helskinnad hem till Karlskrona
och få gifta sig. En del vittnen hade hört ett samtal mellan
Lilliehorn och Sjöbohm. — Den gode majoren hade därvid
uttalat sin fruktan för att hans fartyg med sin svaga besätt-
ning skulle bli taget av ryssarne, om man närmade sig
dem för mycket. — Sjöbohm tog Lilliehorns arrestering så
hårt, att han insjuknade, och i början av rättegången dog
han.
Vad beträffar de egendomliga orderna till de fyra akters t a
fartygen att vända tillbaka, när de voro på väg mot fienden,
torde Lilliehorn däremot vara oskyldig. Antagligen har
signalen honom ovetande hissats av Sjöbohm eller genom nå-
got misstag från signalmannens sida men strax därpå firats
ned. Men Lilliehorn har i alla fall uraktlåtit, vad som borde
varit hans skyldighet, när han såg fartygen vända tillbaka,
nämligen att ge dem ny order att anfalla.
Den anklagade repade emellertid mod igen och försvarade
sig med undanflykter, ordrytteri och annan advokatyr av
tarvligaste sort. Särskilt utmärkte han sig i att sätta ihop
lösryckta citat ur vittnesmål, vilkas helhetsintryck var rakt
motsatt vad Lilliehorn ville låta påskina. Han trodde sig
också kunna komma undan genom att skjuta skulden på den
avlidne Sjöbohm, som skulle ha vägrat att lyda hans
befallningar — en snygg ursäkt av en divisionschef, som be-
fann sig ombord på samma fartyg som ordervägraren! Dessa
beskyllningar utsträckte han sedan till de andra fartygs-
cheferna i divisionen.
Han ansågs nu mogen för sin dom och den lydde på arkebu-
sering för »hans grova samt högst skadliga vanvårdande av
amiralskap och under loppet av hela slaget fortsatta olydnad
och uppstudsighet emot högsta befälet, brott de där antingen
av list och arghet, framhärdande motvilja eller okunnigt
416 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790.
klenmod och feghet härrört». Genom fyra månaders arrest
oi ett trångt rum med järngaller för sitt enda fönster» hade han,
som han skriver, »dagligen sett sin kropp nalkas en svår för-
vandling genom svullnader, tändernas utfallande och andra
svårigheter».
Den dödsdömde blev emellertid av konungen benådad med
anledning av »den trohet och nit, han emot Kungl. Maj:t
ådagalagt vid utövningen av vice lantmarskalksämbetet».
Dock blev han entledigad ur rikets tjänst och måste lämna
landet på några år. Men både lön och pension fick han be-
hålla.
Förklaringsgrunden till Lilliehorns uppträdande är kanske
icke egentlig feghet utan snarare den sortens rädsla, som
förorsakades därav, att han visste med sig, att han icke kunde
sina saker och alltså icke var vuxen sin uppgift ens i fred,
långt mindre då ansikte mot ansikte med fienden. Härtill
kommer antagligen fruktan för att hans underlydande skulle
i avgörandets stund svika sin hatade divisionschef och blott-
ställa honom för fienden. En del yngre officerare hade näm-
ligen på ett »supkalas» i Karlskrona strax före flottans av-
segling svurit på att de skulle »leverera Lilliehorn åt ryssen».
Denna hans ängslan har närts och underhållits av Sjöbohm,
som manipulerat i den förhoppningen, att vinden skulle dö
ut, innan divisionen hunne fram till fienden. Den yttersta
orsaken till utgången av slaget vid Ölands södra udde är
alltså Lilliehorns grova okunnighet i yrket och hans fruktan
för sina underordnades hämnd. Hans okunnighet hade ej
varit fullt så straffvärd, ifall han mot sin önskan blivit
konteramiral och kommenderad som divisionschef. Men nu
är det faktiskt, att mannen under hela sin tjänstetid
tiggt om befordran, med förbigående av verkligt dugande
kamrater. Och för att han skulle åtaga sig vice lantmar-
skalksämbetet hade han satt som villkor att bli befordrad
till konteramiral och kommenderad såsom divisionschef på
den flotta, som skulle strida mot rikets fiender. »Detta
har han gjort oaktat han visste med sig, huru oförmögen
han var att fylla sin ansvarsfulla uppgift, men i förhoppning
på att andra nu liksom förut skulle sköta hans åligganden.»
Med dessa ord fäller Munthe domen över oduglingen.
Det var ett fel av Gustav att utdela en militär belöning för
RYSKA KRIGET 1789. 417
en politisk tjänst, som bevisats honom, och det felet hade
han fått dyrt plikta för.
*
Bland dem som hatade Gustav III, uppkom snart ett rykte,
som i vederstygglighet överträffar nästan allt vad dittills ut-
spritts om konungen: Lilliehorn hade fått hemliga order av
konungen att hindra hertig Karl från att vinna en sjöseger, på
det att folkets hjärtan icke skulle vändas till hertigen på
konungens bekostnad. Detta ohyggliga förtal mot en konung,
som kämpade en förtvivlad kamp mot övermakten, och som
i ett brev vid tiden strax efter slaget besvär hertigen att icke
övergiva honom utan med örlogsflottan skynda till hans hjälp,
på det att armén icke må förgås av svält — detta förtal
är så mycket mera orimligt, som hertigen brutit med oppo-
-sitionen och under den senaste rikdagskampen troget stått på
konungens sida. Och hur befängd är ej den tanken, att sarhme
konung, som under otroliga ansträngningar forcerat flottans
utrustning, skulle själv omintetgöra frukten av all denna möda
av avund moL sin bror. Då hade det varit bra mycket enklare
att spara både pengar och folk, som mer än väl behövdes på
andra håll, och låta flottan ligga overksam. Den fruktans-
värda sjukligheten i Karlskrona kunde vara ursäkt nog för
ett sådant handlingssätt. Men både Hedvig Charlotta och
Skjöldebrand — två personer som förts över på den mot
konungen fientliga sidan — ha genom sina efterlämnade
papper bidragit till att ge tilltro åt de nedsättande ryk-
tena. För att ge ett riktigt skrämmande starkt intryck
av hur onda krafter här arbetat i det fördolda går Skjölde-
brand så långt, att han insinuerar, att även Nordenskjöld
arbetade för samma mål som Lilliehorn. Till bestyrkande
av dessa misstankar lämnar han en hel del uppgifter, som
vittna om den ständigt sjösjuke kavalleristens fullständiga
okunnighet i allt vad till sjömansyrket hörer.
Särskilt är det två omständigheter, som han finner grave-
rande. Den ena var Nordenskjölds för en modig karl helt na-
turhga åtgärd att med chefsskeppet sätta kurs rakt på fienden,
vilket skulle ha Irampressat ett ängsligt utrop från hertigen:
»Vad, vill Ni leverera mig åt ryssarne?» Den andra av dessa
Skjöldebrandska bevisgrunder har av alla sakkunniga ögon-
27 — 204364 Gr i mber g, Suenska folkets underbara Öden. YIl.
418 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1/S8 — 1790.
vittnen blivit så grundligt vederlagd, som något kan bli. Han
påstår, att Nordenskjöld underlåtit att signalera till Lilliehorn
att gå mot fienden. Då hade hertigen, som själv ej kände till
signalerna men hyste blint förtroende för sin flaggkapten,
sagt: »Givs då intet sätt att få fram Lilliehorn? Detta går
för långt — något måste göras.» Härpå skall Nordenskjöld
ha svarat: »Jag vet ej annat än att vi hålla rakt åt fienden
och gå på pistolskotts distans.» Men Skjöldebrand gör den
reflexionen: »Det fanns många signaler, som kunde hava
hjälpt saken — de nämndes då icke [av Nordenskjöld].»
Och dessa insinuationer mot en sådan hedersman allt igenom
som Nordenskjöld, en man som satt in all sin kraft både natt
och dag på att få flottan så stridskraftig som möjligt, och som
i sina brev ger uttryck åt sin besvikelse över Lilliehorns
beteende med detta smärtans utrop: »Vi hade kunnat vara
i batalj klockan 9, om han (Lilliehorn) fört segel, som han
borde. Mångfaldigt olyckliga dag för Sverige, för flottan!»
Längre fram i tiden, när Gustav var död och Lilliehorn
alltså ingenting riskerade genom att kasta smuts på sin
välgörare, har mannen, smart som alltid, begagnat sig av
det gängse ryktet, som hertig Karl, den dåvai-ande regenten,
önskade få bekräftat. I en skrivelse till hertigen påstod
Lilliehorn, att konungen givit honom befälet som divisions-
chef på det villkor »att aldrig göra hertigen stor eller större,
än han är», alltså icke låta honom vinna seger. Detta skulle
konungen ha fordrat av Lilliehorn »vid förlust av liv och väl-
färd». Hade det legat någon sanning häri, så kan man vara
säker på att en så hänsynslös karl som Lilliehorn i de enskilda
brev, han skrev till konungen, när han satt i arrest med döds-
domen som ett bart hängande svärd över sig, förvisso icke
skulle ha underlåtit att göra antydningar om att han ju hand-
lat på konungens egen order. Men icke en aning till dylik
antydan kan spåras där.
Hertig Karl betygade emellertid Lilliehorn sitt välbehag
över hans »avslöjanden» och tillät honom återvända hem, dock
på det villkor att han »i stillhet uppå sin lantegendom till-
bringade sina återstående dagar». Där stannade han till
sin död, som inträffade år 1798. Lilliehorn vai* då nära 69
år gammal.
Litet War veta vi ju, hur lätt fullkomligt sanningslösa
RYSKA KRIGET 1789. 419
rykten i politiskt upprörda tider vinna tilltro av dem, som
av hela sin själ vilja tro allt ont om sina motståndare och
allt gott om sina partivänner. När man nu betänker detta,
så är det inget märkvärdigt, att Lilliehorns samtida hade
svårt för att komma till rätta med de invecklade förhållan-
dena under sjöslaget vid Öland. Det är eftervärlden för-
behållet att i sådana mål fälla domen, och förtjänsten av
att ha lagt alla handlingarna rörande fallet Lilliehorn på
bordet är Munthes, de svenska sjöhjältarnes skildrare.
Slaget vid Svensksund den 24 augusti 1789.,
Medan örlogsflottan låg overksam i Karlskrona, hade den
finska avdelningen av skärgårdsflottan vid Svensksund
utstått en het dust med fienden. Under Karl August
Ehrensvärds befäl fick hans faders skapelse här elddopet.
Ehrensvärd hade i början visat sig ovillig att med sin
flotta gå in i de ryska farvattnen och understödja ai'méns
framryckning. Gustav III var därför missnöjd med honom.
I början av juli skrev konungen till Armfelt: »Greve Ehren-
svärd gör ingenting och skall heller inte göra något behjärtat.
Denna fördömda lilla flotta har det förra årets anda. Man
måste vidtaga en våldsam amputation, om icke den bättrar
sig; och emedan greve Ehrensvärd är eftergiven och svag
för sin omgivning, är han förledd av den och skrämd av rys-
sarnes förfärliga krafter.» Och till Ehrensvärd själv skall
Gustav i harm ha skrivit, att amiralen kunde få retirera ända
till Sveaborg. »Men vet», tillade han, »att Er fars skugga och
murarna på denna fästning skola förebrå Er att hava kommit
dit för att söka skydd med den flotta, som han skapat, in-
nan Ni satt den i tillfälle att avlägga sitt första tapperhetsprov
till fäderneslandets försvarl» Det lär också verkligen ha varit
Gustavs föresats att avsätta Ehrensvärd från befälet. Han
ändrade sig emellertid, och skärgårdseskadern gick fram till
Svensksund utanför Kymmene älvs utlopp. Den ryska skär-
gårdsflottan låg mitt emot, utanför Fredrikshamn, under
befäl av prinsen av Nassau, en man som varit med i
flere krig förut och åtnjöt stort r>'kte för tapperhet. Han hade
till uppgift att slå den svenska skärgårdsflottan samt där-
efter göra en landstigning mellan Fredrikshamn och Hälsing-
420 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790.
fors för att avleda svenska armén från ryskt område. Den
ryska flottan var till såväl fartyg som bemanning omkring
dubbelt så stark som den svenska. Men Ehrensvärd räknade
på hjälp från stora flottan, som han hoppades skulle i grund
Karl August Ehrensvärd. Samtida målning.
slå den ryska örlogsflottan. I stället kom budskapet, att den
svenska örlogsflottan efter en oavgjord strid vid Öland tvin-
gats av härjande farsoter att återvända till Karlskrona.
Ehrensvärds hopp stod nu till den omständigheten, att prin-
sen av Nassau delat sin flotta i två avdelningar. Huvudstyr-
kan ämnade tränga in i Svensksund genom de nordostliga in-
loppen, medan en mindre eskader skulle göra en kring-
gående rörelse och falla svenska flottan i ryggen. Ehrensvärds
RYSKA KRIGET 1789,
421
plan var därför att genom försänkningar av stenfyllda fartyg
i de nordostliga inloppen — vilka voro fem stycken — spärra
vägen för den ryska huvudstyrkan, så att han skulle kunna
med hela sin styrka vända sig mot den underlägsna västliga
eskadern och efter vunnen seger över denna rädda sig västerut.
Men planen stötte på motstånd av Gustav, som ännu hop-
pades att kunna med lantarmén rycka fram till Fredriks-
hamn och därför icke ville tillåta några försänkningar i
422 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790.
det nordostliga huvudinloppet, ty de skulle hindra hans
egen flotta från att vid gynnsam vind följa med österut.
Ehrensvärd gjorde i alla fall för säkerhets skull försänknings-
fartygen klara, och när slutligen det ryska anfallet förestod,
fick han tillstånd att utföra försänkningarna. Men då hann
det ej bli ordentlig!: gjort, och ett av inloppen blev alls ej för-
sänkt. Ryssarne ansågo det ha berott på att Ehrensvärd trott
det vara omöjligt för fienden att passera detta sund, något
som sedan befanns vara ett ödesdigert misstag. Men det
kan också hända, att tiden ej medgav att stoppa till detta
inlopp. Även i sådant fall är emellertid skulden Ehrensvärds,
ty det kungliga förbudet mot försänkningar gällde endast
huvudinloppet.
I daggryningen den 24 augusti gingo ryssarne till anfall
från två håll, så att svenska flottan kom mellan två eldar.
Till konungen sände Ehrensvärd då en rapport, som redogjorde
för vad som förestod och slutade med orden: »Arméns flotta
ligger på arméns flygel, tills spånorna eller dess aska ligger
kvar.»
Först efter 3 ^'■2 timmars rodd, segling och varpning hade
ryssarnes västliga eskader under befäl av generalmajor
B al le hunnit svenska flottan så nära, att skottlossningen
kunde börja. Snart blev striden allmän. Vinden stillnade
snart ut, och hela bataljplatsen insveptes i ett tjockt moln
av krutrök. Den välriktade kanonelden från de stillaliggande
svenska fartygens bredsidor vållade ryssarne stora förluster.
De ryska fartygen däremot, som voro stadda under fram-
ryckning, kunde blott begagna kanonerna i fören. Efter sex
timmars strid måste Balles eskader, illa tilltygad, retirera.
Två ryska fartyg blevo tagna, och Ehrensvärd stod som seg-
rare. Finge han blott ännu ett par timmar på sig, skulle han
med sina lättrörliga fartyg kunna tillintetgöra Balles hela
eskader. Då Ijödo väldiga hurrarop i nordost. Några kanon-
slupar från den ryska huvudeskadern hade lyckats komma
igenom det icke försänkta sundet.
Kort därefter började också ryska matroser och soldater
med yxor och spett bearbeta de fartyg, som Ehrensvärd för-
sänkt i huvudinloppet till Svensksund. De drevo in kilar i
spanten och bräckte loss bordläggningen.
Hade nu Ehrensvärd bara genast vänt sig med sin huvud-
RYSKA KRIGET 1789. 423
styrka mot de påträngande ryska fartygen, så hade deras
anfall kunnat tillbakaslås. Men det gjorde han icke. Och
varför? Det berodde icke på någon svårighet att komma dit,
ty svenskarne hade vinden med sig, låt vara att den var svag.
Men antagligen väntade han, att konungen skulle ge order
om reträtt i anledning av den rapport, som Ehrensvärd
avsänt till honom, av innehåll, att amiralen led brist på
ammunition. Det troliga är, att Ehrensvärd i väntan på
konungens svar icke ville flytta sina fartyg i motsatt riktning
mot reträttlinjen. Men Gustav, som från en bergshöjd åsåg
striden, fasthöll vid sitt beslut att icke tillåta reträtt. Fa-
ran för ammunitionsbrist var för resten icke överhängande.
Det är under Ehrensvärds väntan på order att retirera och
overksamheten därunder, som slaget avgöres, och som strids-
läget för de våra försämras därhän, att reträtt blir nödvändig.
Med stora ansträngningar lyckas ryssarne bräcka sönder så
mycket av de sänkta fartygen, att deras egen flotta kan börja
passera stora inloppet. Då lämnar Ehrensvärd tillsammans
med sin flaggkapten, överstelöjtnant Karl Cronstedt',
sitt chefsfartyg och går i en slup för att personligen ge sina
fartyg order om reträtt åt Svartliolms fästning. Men under
färden i slupen finner han sig avskuren från sin flotta. Han
kan därför icke återvända till sitt folk utan lämnar flottan
att reda sig själv och låter ro sig in i Kymmeneviken, varifrån
han fortsätter till konungens högkvarter i Kymmenegård, dit
även Gustav på Ehrensvärds uppmaning återvänt.
Konungen hade just nedskrivit en order till Ehrensvärd om
reträtt, då till hans ytterliga häpnad amiralen själv, åtföljd
av sin flaggkapten, uppenbarar sig i högkvarteret och »metl
en segrares röst» hälsar konungen med orden: »Ers Majestät
har icke mera någon skärgårdsflotta!» Så förtäljer Adlerbeth
i ett äreminne över Ehrensvärd. Men konungens sekreterare
J. A. Ehrenström berättar episoden på helt annat sätt.
Han märkte ingenting av segrarton i Ehrensvärds röst, då
denne, svart av krutrök i ansiktet, trädde in i hovstall-
mästare von Essens tält med helt andra och mera naturliga
ord: »Här är jag — jag är slagen.» Sedan berättade han för
konungen, att föga eller intet återstod av hans finska skär-
gårdsflotta.
^ Den sedermera så sorgligt ryktbare kommendanten på Sveaborg.
424 KRIG INIED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790.
Gustav III bedömde dock läget riktigare. Han kunde icke
tro annat, än att en stor del av flottan räddat sig. Han bad
att i stället få tala vid Cronstedt. Elirensvärd gick då till-
baka till Essens tält, dit Cronstedt varit honom följaktig,
och Ehrenström hörde amiralen säga: »Han tror icke mig
utan inbillar sig ännu, att han har en flotta» — »varåt de
i tältet närvarande mycket skrattade», tillägger Ehrenström.
Ett hånskratt i Anjalamyteriets anda, ett ohyggligt, skärande
skratt, som går en genom märg och ben!
Men därinne i sitt tält satt konung Gustav »ensam och
övergiven, blottställd för klander och oblida omdömen i de
bredvid varande tälten».
På rysk sida menade man, att Ehrensvärd frivilligt räddat
sig i land, ett antagande som sedan gått igen hos en svensk
forskare och föranlett den beskyllningen, att amiralen, i
tron att flottan var förlorad, velat rädda sig själv från obe
haget att falla i rysk fångenskap. Sant är också, att Ehren-
svärd verkligen - — såsom vi ha hört av hans samtal med
konungen — trodde, att flottan var förlorad. Men mot be-
skyllningen för feghet talar alldeles bestämt det mannamod,
han hela tiden visat i striden, och den orubbliga övertygelsen
ej blott hos hans vänner utan också bland hans fiender, att
hans tapperhet var höjd över varje tvivel. Oxenstierna säger
härom i ett brev: »Ehrensvärd var på sin slup överallt, där
striden var starkast, med sina glasögon lika trankil, som när
han sitter hos oss och ritar.» Förklaringen till Ehrensvärds
åtgärd att gå i slupen för att ge order ligger däri, att signal-
tecknen icke kunde urskiljas i den täta krutröken, och att
adjutanterna befunno sig på annat håll. Men därav följer
icke, att både amiralen och hans flaggkapten nödvändigt
måste lämna sin post.
Utan högste befälhavare, utan flaggkapten fick alltså
finska skärgårdsflottan verkställa sitt återtåg. Det blev
också svår villervalla, och var och en tänkte nästan bara på
att rädda sitt fartyg, icke på det gemensamma försvaret.
Till de våras lycka var dock krutröken så tät, att den dolde
de mindre fartygen; och som ryssarne icke voro förtrogna med
djupförhållandena vid Svensksund, måste de rycka fram med
stor försiktighet.
Slutligen föll mörkret på, och blott elden vid skottloss-
RYSKA KRIGET 1789. 425
ningen upplysLe då och då stridsplatsen. Ryssarne upp-
hunno emellertid Ehrensvärds chefsfartyg, Björn Järnsida.
Dess nattliga kamp mot övermakten blir slutakten i slaget
vid Svensksund. Med välriktade kanonsalvor lyckas de
tappra männen ombord hålla fienden på avstånd. En rysk
kanonslup, som närmar sig för att äntra Björn Järnsida,
får en granat rätt i krutkammaren och flyger i luften, och
flammoi-na kasta en blixtlik belysning över stridsplatsen.
Elden sprider sig över till Björn Järnsida, och det brinner i
tackling och segel. Men besättningen lyckas släcka och fort-
sätter striden. Först vid tvåtiden på natten, när fyra chefer
stupat, den ene efter den andre, och större delen av besätt-
ningen fallit eller var sårad, gav sig Björn Järnsida. Den som
sist övertagit befälet var en underofficer, en stor stark
stenhuggare från Karlskrona vid namn Stenstam. Det
tycks ha varit han, som lät skjuta den ryska kanonslupen i
luften. Stenstam kom som fånge till Cherson\ där han blev
ett slags kassaförvaltare för de fångar, som arbetade där. Var
gång han fått ihop en liten summa, uppmanade han några
svenskar att rymma hem och tjäna fäderneslandet. Själv
ansåg han det vara sin plikt att stanna kvar »såsom de andras
förmyndare».
Långt efter det elden från Björn Järnsida upphört, fort-
satte ryssarne att beskjuta fartyget — sådan respekt hade
de fått för sin fiende. Den egentliga striden var slut, men ännu
ett par timmar pågick förföljandet, och först i daggryningen
blev det tyst. Men då visade sig för ryssarne en väldig brand,
som upplyste horisonten i norr, och samtidigt hördes knal-
larna av en mängd explosioner. I sin iver att förfölja hade
fienden uraktlåtit att bemäktiga sig de svenska transport-
fartyg, som lågo i Kymmeneviken tillsammans med en del
krigsfartyg, vilka retirerade dit. Nu måste Ehrensvärd
bränna dem alla, för att de ej skulle komma fienden till godo.
Den svenska skärgårdsflottan hade lidit ett svårt nederlag.
Av de 50 fartyg, som Ehrensvärd hade under sitt befäl vid
'■ Vid Dnjeprs utlopp i Svarta havet.
426 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790.
stridens början, undkommo 32 till Svartholms fästning, där de
sökte skydd. Mer än 1,300 man av 5,000 voro fångna, döda
eller sårade. Ryssarne förlorade blott två fartyg, men över
tusen man voro döda, sårade eller fångna, och den ryske över-
befälhavarens plan att kringränna och tillintetgöra svenska
flottan hade gått om intet. Skulden för den olyckliga ut-
gången är delad mellan konungen, som ej lät amiralen i
god tid göra försänkningarna, och Ehrensvärd, som först
och främst uraktlåt att försänka ett av inloppen till Svensk-
sund och sedan ej i tid vidtog åtgärder mot den framträn-
gande ryska huvudstyrkan. Skulden härför delar han med
sin flaggkapten. Ansvaret för att flottan ej fått tillräckligt
med ammunition drabbar också bägge dessa män.
Ehrensvärds uraktlåtenhetssyndcr förbättras icke genom
hans beteende dagen efter slaget. Han stannade hela dagen
i högkvarteret och tröstade sig över sitt nederlag genom att
»med kallsinnig filosofi» sitta och rita karikatyrer över
flottans reträtt. För resten var han kanske inte i behov av
någon tröst. Han hade ju själv in i det sista varnat konungen.
Och utgången hade givit honom rätt. Skulden för olyckan
var således icke hans utan den ärelystne konungens! ^lan
skulle dock kunna tycka, att det borde ha varit amiralens
självklara plikt att med det första förvissa sig om hur stor
del av denna flotta som blivit räddad.
Däremot finns det icke någon sanning i den anekdoten,
att Ehrensvärd skulle i stället för rapport ha skickat konungen
en teckning, föreställande amiralen sittande i en schas och
med en pappersrulle under armen, varpå stod »Arméns flotta».
Därmed skulle då ha betecknats, att denna flotta fanns blott
på papperet.
Andra dagen efter slaget fick Ehrensvärd genom en person
utskickad av en annan officer veta, att större delen av flottan
var räddad. Först då begav sig amiralen till Lovisa för att
vidtaga nödiga anstalter för fartygen och se om de sårade.
Gustav ville nu bli kvitt Ehrensvärd. Han hade genom sina
erfarenheter både nu och vid örlogsflottans utrustning kom-
mit till den uppfattningen, att »Ehrensvärd var absolut
olämplig för allt, som krävde ordning och precision».
RYSKA KRIGET 1789.
427
Men Gustav drog sig för att direkt uppmana honom att
taga avsked.
Han lät i stället Ehrensvärd på ett fint sätt förstå, att han
önskade se honom förflyttad till Karlskrona igen, och amiralen
var förståndig nog att s;älv anhålla om att få återtaga sin
Kari August Ehrensvärd vid sill skrivbord i Karlskrona 17S0.
Karikatyrteckning av Sergel.
gamla tjänstgöring där. Detta blev närmaste påföljden
av hans uppförande i slaget vid Svensksund. Alltigenom
oriktig är däremot en gängse uppgift, att konungen skulle
ha belönat »den tappre men olycklige Ehrensvärd», såsom
om han vunnit en seger, och därigenom visat, att han tog
skulden för nederlaget på sig själv. Men nog är det sant,
att oppositionsmännen hyllade Ehrensvärd som en stor
segerherre och skyllde nederlaget uteslutande på konungen.
428 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788—1790.
Då Ehrensvärd kom till Karlskrona, visade det sig, att
konungen med flit höll honom utanför den verkliga ledningen
av sjörustningarna. Då förstod amiralen, vad klockan var
slagen, och sände in sin avskedsansökan. Den beviljades
genast med pension och ett års lön därtill, trots att Ehren-
svärd var blott 44 år gammal.
Ehrensvärd var förtjust över konungens frikostighet,
såsom man ser av ett brev till en vän: »Kungl. Maj:t är en
hederskung, och jag kan aldrig vara otacksam utan påminner
mig alltid denna hans nåd med nöje som en välgärning, jag
hai- eller intet har förtjänat.» Han var också innerst glad
över att ha kommit ifrån krigarlivet.
Ehrensvärd efter sitt avskedstagande.
Överamiralen på den svenska skärgårdsflottan trivdes
bäst i lugn och fred. Han hade aldrig haft någon lust att gå
i krig och ta livet av medmänniskor, som egentligen »ej hade
med kungaträtor att göra. När två kungar slåss, borde endast
hovkockarne, kammarherrarne och hovfröknarna vara li-
dande men ingen annan av nationen», utbrister han.
Ehrensvärds längtan och trängtan stod nu till »ett stilla
leverne» såsom lanthushållare med tid för vetenskapliga
intressen vid sidan. Till sin lycka hade han i Sofie Louise
Sparre, dotter till general Johan Sparre, fått en god och ädel
kvinna som följeslagerska genom livet. Hennes lugn och
praktiska klokhet verkade välgörande på den excentriske,
ofta disharmoniske maken. Otaliga äro också de brev, i
vilka han prisar sin lycka att äga »den bästa hustru, som blev
vigd, sedan vigseln inrättades». Som en förälskad yngling
slcriver den nyblivne äkta mannen på sommaren 1785 till
sin »Kicka lilla»: »Jag förlåter Kungl. Maj:t allting, sedan han
utbrast i dessa märkeliga ord om min Sofie: 'Det är balt,
vad hon är vacker!'» Med stor tvekan hade hon sagt ja till
Ehrensvärd, men hon blev lycklig och uttalade sig alltid i
varma ordalag om sin man. Hon »välsignade himlen, som
givit henne en make, lika dygdig som öm».
Märkvärdigt nog lät sig Ehrensvärd kort efter Gustav
in:s död av höga vederbörande »ryckas ifrån en lycksalighet,
varpå han byggt sin tillkommande livstid», och övertaga
RYSKA KRIGET 1789. 429
posten som generalamiral och högste chef för krigsmakten
både till lands och sjös. Men det blev blott för en kort tid.
De mångahanda ämbetsbestyren passade icke för en så fri-
hetsälskande natur som hans. Det var för mycket »formali-
teter och småkrokar». Han var mera en de stora uppslagens
än en detaljarbetets man. Han härdade icke ut med att vara
bunden vid arbete på vissa tider och i viss ordning. Efter
två år skakade han av sig »järnbojorna» och erhöll för andra
gången nådigt avsked ur rikets tjänst.
Iä, Han inköpte nu Dömelstorps stora gods vid foten av Hal-
landsås. Här började han med liv och lust experimentera —
det låg för honom. Den forne generalamiralens ärelystnad
är nu att bli »rationell jordbrukare». Han vill ta jordbruket
vetenskapligt och studerar med omättlig iver dess teori.
Han korresponderar livligt med den store kemisten Anders
Jahan Retzius. Till honom skriver han en gång: »Jordbrukare
äga alla en uppenbarad okunnighet. Det gagn, som är gjort
för åkerbruk, är alltid från lärde och aldrig från bönder. Att
dika, att så tunt, att nedmylla säden till 2 ä 3 tum, att i
rätta tiden nedföra gödseln, begreppet om jordblandningen
m. m., allt detta har tillhört teorien, sedan det föregående var
givet.»
På den dåtida svenska ladugårdsskötseln är han mäkta
förgrymmad och bevisar i brev till hustrun, att en sådan
hushållning omöjligt kan bära sig: »Se där den svenska hus-
hållningen av våra förfäder och ännu övad i denna dag: att
svälta fram sin boskap och att åstadkomma en ko-ras, som
snarare förtär än föder en. Och detta härstammmar av en
nedrig besparing, små tankar i metoder, barnslig fruktan för
första utgiften, lättja i eftersyn och fruktan för besvär.» »En
sådan lantman är-), skriver han till Retzius, »lik en hop med
skeppare, vi ha på sjön, som gjort sina första sjöresor på dåliga
skutor och därigenom samlat sig en skrämsel för all slags
dristighet.» Han berättar, hur han för traktens förnämsta
jordbrukare hållit en dunderpredikan mot boskapsskötselns
förfall. De instämde i att det var övermåttan uselt bevänt
med den — »och så satte de sig att spela»!
Ibland, när Ehrensvärd på sitt originella språk predikar
sina jordbruksreformer, är det, som om man hörde en jord-
brukets apostel från det nittonde eller tjugonde århundradet
430 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790.
— så brinnande är hans nit, så moderna många av hans
teorier. Hör bara, vad han förkunnar i en väclcelseskrift,
som han kallar »Vakning och sömn»! Han börjar med de ma-
Kaxl August Ehrensvärd bjuder sin vän Sergel smaka på sin ykemiska
matt, tillagad med hänsyn till värdens dåliga mage.
Karikatyr av Ehrensvärd.
nande orden: »Vakna, svenska lantman! Vila ej din vana på
förfäders bruli!» Sedan säger han bland annat: »Lantveten-
skapen består intet i den forna bondepraktikans bruk — du
bör ställa din gård i fabriks lynne. Den mindre saken i ut-
seendet, gödseln — har du någon, som vårdar dess skötsel
RYSKA KRIGET 1789. 431
och samling? Vem kastar honom? Vem vattnar honom?
Vem blandai' honom? — och med vad?»
Tyvärr var Ehrensvärd alkleles för ivrig. När han fått
för sig någonting, så skulle det alltid prompt försökas, men
inte i smått utan i stor skala. Och när experimentet slog fel,
blev förstås besvikelsen så mycket större. I missmod ville
han då sälja sitt gods. Slutligen bytte han bort det mot
Säbyholm i Stockholmstrakten. Nu jublar han. Nu har han
funnit »paradiset» och inser förstås, att han ledsnat på det
halländska slättlandskapet. Men han skulle inte varit den
han var, om han inte snart blivit ångerköpt och försökt att
få bytet att gå tillbaka. Slutet blir, att han säljer Säbyholm.
Men som han är omöjlig såsom affärsman — vilket han själv
erkänner — , råkar han ut för en konkursmässig köpare och
gör stora förluster.
Till en början är han emellertid lycklig att vara den stora
egendomen kvitt. Nu vill han ha bara en liten jordlapp att
bo på och för resten leva på pengar. Nu, säger han, »är jag
ute och flyger efter gårdar, små som loppor, för att sätta en
stol på, mera ej».
Det blir emellertid inget av med gårdsköpet. I stället
flyttar han till sin svärmor på Tosterup mellan Ystad och
Simrishamn. Och så är han lycklig igen. Han får nu helt
hänge sig åt läsning och studier: »Jag har», skriver han,
»en kammare uppstädad med böcker och pulpeter, skrivbord,
ritbord, och vai'i ingen fähund inspektor inkommer, och varest
orden plog och dynga aldrig såra min tanke.» Så låter det nul
Nu flöda karikatyrteckningar ur hans konsts ymnig-
hetshorn. Mest berömda äro de illustrationer till Sveriges
historia, som av Oxenstierna blivit kallade »Snillets lek i
svenska historien». Där skildrai' han med sitt ritstift, hur
Oden kommer från floden Don, »ledsen att vara blott kung
— vill bli Gud». Man ser Fjolner drunknande i mjödkaret
— d. v. s. man ser bara de ur karet uppstickande benen.
Sverige som valrike återges medelst två pojkar, som slåss.
En mäkta komisk figur gör konung Albrekt, då han »inför
tyskar och tyska seder». Ett motiv från Kristian Tyranns
kröning bär underskriften: »Ingen svensk man blir riddare»,
vilket uttryckes genom följande bild: en svensk »med lång
näsa» står i förgrunden, medan i^bakgrunden danskar dubbas
432 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790.
till riddare. Kristians avsättning symboliseras rätt drastiskt
genom en spark. En lustig bild ur Johans historia är fram-
ställningen av den vita märr i kvinnodräkt, som polackerna
skickade till tsar Ivan i stället för Katarina Jagellonika,
som han friat tilP. Karl IX är särdeles lyckligt karikerad,
framför allt i en bild, som visar, »hur arg han var vid riks-
dagen». Scenerna ur Karl XII:s historia äro också livfullt
tecknade, och av Hattar och Mössor finnas flere roliga kari-
katyrer.
Ritstiftet förblev Ehrensvärds vän till det sista. Ju butt-
rare han med tilltagande år och krämpor blev i ord, dess mera
skämtsam vart han i sin teckning. Hans hälsa slog tidigt
slint. Redan vid 51 års ålder skriver han till en vän, att han
har »den uslaste hälsa, som kan gå i ett par skor. Om den låge
i lakan, vore det rent ut bättre.» Fyra år därefter säger han:
»Jag består endast av piller och glasögon.» Och vid samma
tid anförtror han Oxenstierna sin längtan att få gå bort.
Kort därefter, i maj 1800, fick han sin önskan uppfylld. Stor
och innerlig var vännernas sorg. Hans vän Adlerbeth säger
om honom: »Avund och hämnd, högdragenhet och fåfänga voro
känslor, som han aldrig erfarit. Gemensamt med alla, som
intagit något utmärkt rum i allmänna ärendens vård, hade
han avundsmän och ovänner, men själv var han ingens.»
Ehrensvärd var en mångfrestande ande, som splittrade
sitt snille åt skilda håll och därför icke blev något riktigt
helt på något område, en man med mera entusiasm än ihär-
dighet. Vid sidan av sitt yrke — eller kanske rättare sagt
först och främst — var han ej blott e:i kvick karikatyrtecknare
utan också en originell konsthistoriker. Som stilist är han sär-
skilt känd för sitt korthuggna, paradoxala uttryckssätt. Där-
för ha somliga av hans uttalanden blivit bevingade ord, vilka
leva än i dag. Så är fallet med uttrycken »Kolonner-, vad gö-
ren I här?» och »Norden är en tung nation, full av hetsigheter»,
varvid han nog företrädesvis tänkt på svenskarne. Ypperliga
1 Se Bd II: 272. — - Pelarrader.
RYSKA KRIGET 1789. 433
äro ock sådana aforismer som dessa: »Alla äga den styrkan
att utstå andras olyckor. — Om vi segra över böjelsen, sker
sådant oftare av böjelsens svaghet än av vår själs styrka. —
Avsägelse från beröm är en åtrå att två gånger berömmas. —
Ingen är så lycklig eller olycklig, som han tror. — Gubbar
fika efter att ge goda råd, efter de ej mera mäkta skänka
elaka efterdömen.» — Skarpsynt är också hans jämförelse
mellan svartsjukan och avundsjukan. Han finner den förra
mindre osympastisk, därför att »hon söker bibehålla det
goda, oss tillhör», medan »avunden förföljer andras goda».
Genom sin korthuggenhet blev hans stil emellertid ofta
svårtydd, ja stundom obegriplig. Omedelbar är den icke.
Det ligger tvärtom mycket arbete bakom denna lakoniska
korthet i uttrycket. »Hans stil är», säger en kännare, »'gjord',
någon gång tillgjord.)
Under två års vistelse i Italien, på konstens klassiska mark,
utvecklade sig hans konstintresse till en livssak för honom.
Men han hade ej mycket hopp om att konsten någonsin
skulle kunna bli rotfast i Norden, där Ehrensvärd, som han sä-
ger, »funnit en ren ogörlighet att ha smak. Naturen har skapat
folkslagen så illa och så omogne åt norr, att ingenting kan
mogna i deras händer. Jag tror fysionomien utmärker smak:
alla ansikten här har ingen form; huru kan sinnet då ha
karaktär? Orsaken till allt detta liggeri klimatets grovhet,
som tvärmognar och avgör för hastigt alla utvecklingarne
och förränner^ organismerna. När sommaren kommer, spar-
kar allting bakut av skyndsamhet; och när vintern anländer,
försoffar sig allting i pälsar eller för spisen. Och vintern är
två tredjedelar och sommaren en tredjedel av livstiden: så
att en femton års gosse är intet mer än fem år, en trettio års
karl intet mer än tio år och en sextio års gubbe intet mer än
tjugu år gammal (eller utvecklad). Nej», utropar han, »jag
är au désespoir-'; tänk aldrig på konster i Sverige, som är så
långt norr upp! Låt oss glömma möjligheten därtill! Emeller-
tid är intet så gott att glömma det man älskar.»
Så har han i allting sin originella syn på tingen; han hatar
nötta, invanda omdömen om både konst och annat. »Att vara
fri från fördomar är all den dygd, jag haft», säger han. Han
' Gör dem förvuxna. — ''■ Jag misströstar alldeles.
28 - 20J564. Grimberfj, Svenska folkels underbara öden. VII.
434 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790.
har ett okuvligt behov av att vara sig själv allt igenom och
lider rent fysiskt av att förställa sig. I ett brev till sin hustru
säger han en gång, att »äckel och kolik alltid inställa sig, när
jag skall låtsas vara det, jag intet är».
Ehrensvärd var en oppositionsman i sin konstuppfattning
liksom i allt annat. Han är på de fria konsternas område
något av vad Thorild är på litteraturens. Men mäkta ensidig
är han i sin förgudning av antiken. Han föraktar exempelvis
den gotiska stilen och hatar rococosmaken. Kortast har han
uttryckt sin uppfattning i slagordet, att »antiken haft
smak, de moderna sökt smak». Den antika konsten är den
enda verkligt harmoniska.
Litteratur: Karl Warburg, Karl August Ehrensvärd.
A. Hammarskjöld, Karl August Ehrensvärd (Nor-
disk tidskrift för år 1893).
1790 års ryska krig.
1789 års krig hade slutat utan något avgörande. På vintern
gjorde Gustav försök att få fredsunderhandlingar till stånd,
men Katarinas fordringar voro ett slag i ansiktet på honom.
Hon fordrade bland annat amnesti för Anjalamännen och
förbud för Sveriges konung att börja krig utan ständernas
bifall. Det hopplösa kriget måste alltså fortsättas.
I 1790 års fälttåg till lands växlade segrar och nederlag,
och liksom förra året vägde krafterna tämligen jämnt.
»Alla rättsinniga tacka Gud för svenska vapnens framgång
och bedja himmelen bevara den smordes dagar», skriver
auditör Ekman efter en svensk seger. »De illasinnade bita
sig nu i läpparna, våga ej publikt säga något men hava icke
desto mindre hjärtat fullt med djävulskap. Ja, Gud nåde,
i sin själ gråta de över den goda ryssens förlust och harmas
över våra vunna fördelar. Så sant Herren lever, har jag icke
nyligen varit i samtal med slika Satans barn.»
Slaget vid Reval.
Vad svenska flottan beträffar, ansträngde man sig detta
år av alla krafter för att få både örlogs- och skärgårdsflottan
1790 ÅRS RYSKA KRIG. 435
färdiga så tidigt, att de skulle kunna hindra ryska flottans
olika avdelningar, vilka lågo i skilda hamnar, att förena sig.
Det lyckades, tack vare det energiska arbete, konungen satte
i gång under ledning av Nordenskjöld, Chapman och Toll.
Redan i början av maj kunde de svenska flottorna löpa ut,
större än någonsin förr eller senare. Örlogsflottan bestod
av över 60 fartyg med nära 20,000 man ombord. Några
fartyg voro dock väl gamla. Fem voro 50 år och ett ända till
86. Skärgårdsflottan bestod nu av omkring 350 fartyg med
en besättning på över 20,000 man. De ryska eskadrarna lågo
ännu infrusna i sina hamnar.
Den uppgift, som närmast förelåg chefen för örlogsflottan,
hertig Karl, var att hindra den ryska eskader, som låg i Re-
val, från att förena sig med den i Kronstadt. Därför ämnade
han gå löst på den Revalska eskadern, innan den hunnit
vidtaga försvarsåtgärder. Nordenskjöld, som även nu var
hertigens flaggkapten, ville, att man skulle begagna första
lägliga tillfälle och överraska r>'ssarne redan den 12 maj på
eftermiddagen. Hade så skett, så skulle, enligt vad fångna
ryska officerare senare försäkrat, svenskarne ha kunnat ta
hela den ryska eskadern, femton skepp, utan att behöva lossa
ett enda kanonskott, eftersom fienden då varken hade krut
eller folk nog ombord. Men hertigen var som vanligt obeslut-
sam och lät av andra rådgivare än Nordenskjöld övertala sig
att uppskjuta anfallet till följande morgon. Det lär ha berott
därpå, att man av en lybsk skeppare, som prejats på vägen
till Reval, fått höra, att de ryska officerarne varje efter-
middag gingo i land för att supa och på kvällen kommo druckna
ombord, varför det vore bäst att göra ett anfall tidigt på
morgonen.
Den tid, som hertigen uppsköt sitt angrepp, begagnade
emellertid ryssarne icke till att supa utan till att göra sig
stridsberedda. De hade också den stora fördelen att få skjuta
i stillaliggande ställning, under det att de svenska besätt-
ningarne till stor del voro upptagna med manövrering.
Därtill kom, att de våra måste avlossa sina skott, medan far-
tygen krängde över för en byig vind. Denna var tidtals
så hård, att undre batteriets kanoner, som voro de grövsta
och mest effektiva, icke kunde användas. Slaget vid Reval
slutade därför med förlust av två svenska skepp. Det ena
436 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790.
gick på grund och måste sprängas i luften; det andra strök
flagg, sedan det fått riggen så sönderskjuten, att det ej kunde
manövreras. Även de andra svenska fartyg, som deltagit
i striden, hade fått riggen svårt skadad, medan däremot
fienden lidit blott obetydligt. Orsaken till den snöpliga ut-
gången låg, som vi ha sett, ytterst i det olyckliga förhållandet,
att hertig Karl skulle vara med ombord och hindra den, som
hade det verkliga befälet, från att göra sin vilja gällande.
Viborgska gatloppet.
Två dagar efter slaget vid Reval angrep Gustav själv med
en skärgårdseskader av över 100 fartyg den ryska skärgårds-
flotta, som låg vid Fredrikshamn. Den bestod av nästan
lika många fartyg, men ett tjugutal av dem stod ännu på sta-
peln, och bemanningen på de övriga var icke på långt när
fulltalig. Med ammunitionsförrådet var det också mycket
klent beställt på ryska sidan. Slaget vid Fredrikshamn blev ett
svårt nederlag för ryssarne, som förlorade halva sin här
förlagda eskader. Men hade Gustav genomdrivit sin ursprung-
liga föresats, som var att anfalla redan den 14 maj, så hade
han fullständigt överrumplat både flottan och Fredrikshamns
fästning och kanske givit hela kriget en annan vändning.
Under liela striden hade konungen varit med, där det gick
hetast till, och uppmuntrat sitt folk. Ända från klockan 2
på natten till 6 på eftermiddagen var han i farten utan att
unna sig tid att äta.
Konungens plan var nu att, medan skräcken satt i fienden,
gå längre in i Finska viken och på samma sätt förstöra den
ryska eskader, som låg vid Viborg. Hertig Karl fick befall-
ning att följa efter med örlogsflottan och skydda skärgårds-
flottan mot ryska angrepp västerifrån. Nordenskjöld av-
rådde dock från att med de tungmanövrerade och djupgå-
ende örlogsskeppen gå in i dessa föga kända farvatten, där
fartygen lätt kunde bli instängda av motvind eller råka på
grund. Men han måste ju lyda order. Konungen hade nu
kommit under inflytande av en främmande sjöofficer, den
begåvade men väl oförvägne överste Sidney Smith, en
25-årig engelsman, som några år senare skulle vinna europeiskt
1790 ÅRS RYSKA KRIG. 437
rykte genom sitt försvar av Acre^ mot Napoleon. Han var
en tid den populäraste sjöofficeren i hela England näst
Nelson. I sin krigskonst var han äkta gåpåare, som ofta ej
hade andra skäl för sina handlingar än: »Jag gör så, därför
att jag gör så.» Hans längtan efter bragder hade fört honom
till svenska flottan, och han lade nu an på att vinna Gustav
ni:s bevågenhet. Smith var också en man just efter konungens
sinne. Sin fåfänga och självrådighet lyckades han än så länge
rätt bra dölja.
Smith intalade nu konungen, att navigeringen i det inre
av Finska viken alls ej var så svår, som Nordenskjöld menade.
Men det var lätt för utlänningen att vara tvärsäker, han som
inte hade något ansvar.
När svenska örlogsflottan nu närmade sig Kronstadt, gick
den där liggande ryska eskadern ut för att möta fienden.
Svenska flottan lyckades emellertid icke slå ryssarne, varför
dessa kunde segla den Revalska eskadern till mötes och förena
sig med denna. Det var den närmaste olyckliga påföljden
för svenska flottan av att denna ej lyckats förstöra eskadern
i Reval och det oaktat övergivit vakthållningen utanför
Revals hamn.
Eftersom vinden var motig för utsegling ur Finska viken,
lät Gustav nu både örlogs- och skärgårdsflottan löpa in i
Viborgska viken för att reparera örlogsflottans skador
och låta besättningarna vila ut. Konungen menade också,
att en stark svensk flotta i en position så nära den ryska
huvudstaden borde innebära en sådan fara för landstigning
av svenska trupper, att den efterlängtade freden därigenom
skulle kunna framtvingas. Hertig Karl och Sidney Smith
voro av samma tanke, men Nordenskjöld hade, som vi sett,
reserverat sig. Hans råd voro dock skjutna åt sidan.
Konungen stod nu i spetsen för den största svenska sjö-
makt, som väl någonsin varit samlad på en punkt. Det var
en djärv tanke att på detta sätt med ett slag framtvinga
freden. Under lyckliga omständigheter skulle företaget nog
ha kunnat leda till målet, ifall den ryska örlogsflottan dess-
förinnan varit slagen. INIen under dåvarande förhållanden
var risken betänkligt stor.
' Svrisk hamnstad. KalLis nu Akka.
438 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790.
När ryska örlogsflottan fått kännedom om vart fienden
tagit vägen, lade den sig utanför viken och höll svenska
flottan instängd. En envis västlig blåst omöjliggjorde under
fyra veckor varje försök att komma ut ur viken. Under tiden
befäste sig ryssarne allt starkare. På stränderna uppfördes
batterier, och fem linjeskepp förlades tvärs framför inloppet,
så att deras ena bredsida vändes mot svenskarne. Nästan
hela Sveriges sjömakt med konungen, hertigen och 30,000
man ombord syntes förlorad. Den ryske överbefälhavaren
gjorde sig så säker om svenska flottans undergång, att han på
amiralsskeppet lät inreda en hytt, i vilken svenske konungen
skulle föras fången till Petersburg. Hertig Karl och de flesta
skeppscheferna ansågo läget hopplöst och ville helst kapitu-
iera. Men konungen höll modet uppe och försökte sätta stål
i sin bror.
Den 2 juli sprang vinden äntligen över till östlig. Då be-
slöt konungen göra ett förtvivlat försök att slå sig igenom
fiendens linje.
Redan klockan två följande morgon öppnades en häftig
kanonad från svenska flottorna. Klockan halv fyra kom
konungen ombord på hertig Karls skepp, där han uppmanade
de sainlade befälhavarne att med tapperhet gå fienden till
mötes. Särskilt vände han sig till överstelöjtnant Puke,
som skulle öppna tåget med skeppet Dristigheten. »Käre
Puke», sade han, »Ni är min flottas ledare. Spara ej Ert
liv och blod! Jag glömmer det icke.»
Johan Puke var son till den Puke, som deltog i 1756 års
revolutionsförsök och till straff därför blev halshuggen, efter-
lämnande sin hustru och femårige son i armod. Johan kom
sedan som tioårig parvel på sjön och hade sett sig mycket
om i Irämmande land, då han vid fjorton års ålder ansågs
försigkommen nog att karlskrivas vid flottan. I flere år seg-
lade han sedan på holländska och engelska fartyg och ut-
märkte sig i fransk krigstjänst. Puke var sin olycklige faders
like i mod och beslutsamhet, en äkta sjöbjörn med en något
grovhyvlad yta och ett med kraftord väl mycket späckat
språk. Han svor, så det osade, men hjärtat var gott som guld.
Klockan 6 gick den svenska linjeflottan till segels. I spetsen
syntes Puke med Dristigheten. Ett regn av kulor från de
ryska batterierna och skeppen slog emot honom. Men vinden
1790 ÅRS RYSKA KRIG.
439
var god, och Dristigheten var snart framme vid de ryska
skepp, som voro förlagda vid vikens mynning. Puke styrde
tätt förbi det yttersta av dem och gav det från långsidan av
Johan Puke. Samtida målning.
sitt skepp det ena glatta laget efter det andra med fruktans-
värd verkan. De välriktade kulorna gingo igenom de ryska
skeppen och mejade ned besättningarna. När sedan del
svenska chefsskeppet passerade dem, ströko de f!agg. De
voro då alldeles söderskjutna, och av 700 mans besättning
440 KBIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790.
på vartdera sägas blott 40 — 60 man ha varit oskadda. —
Puke fortsatte emellertid sin väg under oavbrutet kulregn, till
dess han kommit igenom hela ryska flottan. Dristigheten var
räddad och styrde åt väster, följd av en rad svenska fartyg.
När den kanonslup, på vilken konung Gustav befann sig,
kom mitt i det tätaste kulregnet, slog en kula av flaggstången,
och en annan tog armen av den roddare, som satt närmast
konungen. Då löste Gustav av sig armklädet, tecknet från
statsvälvningen 1772, för att därmed förbinda den sårade.
En annan kula strök så nära konungens huvud, att hans hatt
föll av. Han log blott och sade: »Den var bra nära.»
Snart kom chefs fartyg et, på vilket storamiralen, hertig
Karl, förde befälet. Hertigen stod på kommandohytten.
Då kom en kanonkula, som dödade en officer vid hans sida
och förorsakade hertigen en kontusion. Men hertigen stod
kvar och gav de ryska skeppen den ena salvan efter den andra.
Redan hade nästan halva svenska flottan slagit sig igenom,
och god utsikt fanns, även att de återstående fartygen skull
kunna komma undan, då en förfärlig olycka inträffade.
Svenskarne hade utrustat brännare, bestående av smärre
farkoster, som man fyllt med tjärtunnor. Under skydd av
krutröken skulle brännarna föras fram till de ryska skeppen
och fastgöras vid dem. Därefter skulle besättningen på brän-
naren tända eld på tjäran samt kasta sig i en båt och ro undan.
Nu var det emellertid en av befälhavarne på en brännare,
som i förtid antände sitt fartyg och manövrerade så illa,
att det drev ned på det svenska linjeskeppet Enigheten samt
antände det. Därifrån spred sig elden till en svensk fregatt,
och bägge fartygen sprungo i luften. Den hjältemodige major
Feiff, som förde befälet på Enigheten, ropade till de i närheten
varande mindre fartygen att hålla undan. Så hördes hans
sista ord: »Jag springer i luften» — en fruktansvärd skräll,
och Enigheten var förvandlad till en massa spillror.
Av explosionerna insveptes hela farleden i rök, och under
försöken att undvika lågorna från de brinnande skeppen råkade
flere svenska skepp på grund i det trånga farvattnet, men
andra lyckades komma igenom fiendens flotta, tack vare den
kraftiga medvinden, vilken fram på dagen ökade till storm.
Den svenska örlogsflottans förluster utgjorde 7 linjeskepp
och 3 fregatter med 4,000 man, en tredjedel av hela dess
1790 ÅRS RYSKA KRIG. 441
styrka. Återstoden lyckades uppnå Sveaborgs hamn, som
därpå blockerades av den ryska örlogsflottan intill krigets
slut. Skärgårdsflottans förluster voro mindre.
Ännu så sent som år 1848 träffade den framstående skild-
raren av Bohuslän och dess historia, prästmannen Axel
Emanuel Holmberg i en stuga i Hjärtums socken i södra
Bohuslän en gammal båtsman, som varit med på Dristig-
heten vid dess genombrytning i spetsen för svenska flottan.
Den forne krigaren var då en nära åttioårig, skröplig invalid.
»När allt var över, må Pastorn tro, att det inte fanns någon
ombord, som hade en torr skjorta på kroppen», bedyrade
gubben. »Det var bara Puken — Gud välsigne hans själ
— som var kall. Han stod som en stötta och bara kommen-
dera' och friska' opp oss. 'Var inte rädda, gossar', sa' han,
'bara skjut! Lappa på de djävlarne' — Gud förlåte mej, men
svor gjorde han ■ — • 'lappa på dem', sa' han, 'så de veta, att
de ha svenska pojkar för sig! Dubbelt skarpt!' sa' han.
'Kom ihåg, att kungen kommer efter,' och så skrattade han —
det var en rar karl! Och då sköto vi, så kanonerna brände
som eld, och gåvo glatta lag mitt i synen på fienden, som vi
ibland hade bara 20 ä 30 alnar ifrån oss. Och när vi se'n
kommit ut och skulle vända för att hjälpa de andra skeppen,
så kom en kula och tog en ekbjälke ur skansklädningen, och
den klente knäet på mig, så att jag stöp och släppte ammuni-
tionen, som jag skulle bringa till kanonerna. Och då togo de
mig och släpade ner mig, och där låg jag länge, länge. »^
Det andra slaget vid Svensksund och freden i Värälä.
Efter utbrytningen ur Viborgska viken lade sig Gustav
med skärgårdsflottan vid Svensksund, fast besluten att bjuda
^ Tack vare ett varmhjärtat upprop från Holmberg i tidningarna
insamlades ett så stort belopp, att Dristighetens siste hjälte kunde
framleva sina återstående dagar nöjd och lycklig över människors
godhet. Mest av alla gåvor rörde honom dock en sedel på 6 rdr 32
skilling banko, som hans »älskade kölherre Pukens» änka skickade
honom med sin namnteckning på. Den sedeln var honom så kär,
att han icke på villkor kunde göra. sig av med den utan troget för-
varade den till sin död. Hans käcke »kölherre» hade gått ur tiden
anno 1816 i en ålder av 65 år. Pukes kvarlevor vila i familjegrav-
kapellet å Sjöholm i Blekinge, inneslutna i en sarkofag av det gamla
linjeskeppet Dristighetens köl.
442 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 1790.
fienden spetsen. Prinsen av Nassau, som även i det andra
slaget vid Svensksund förde befälet över ryska skärgårds-
flottan, beredde sig å sin sida att tillintetgöra sin underlägsne
motståndare. Till sin kejsarinnas ära befallde han, att an-
fallet skulle äga rum på hennes kröningsdag, den 9 juli,
vilken han ämnade fira med en stor seger.
Konung Gustav hade under tiden förenat sig med en ny-
anländ avdelning av flottan, som anfördes av överstelöjtnant
Karl Otlo Cronstedt. Själv var konungen högste befälhavare,
men som han var ovan vid sjön, lyssnade han gärna till
Gronstedts råd.
Vinden var västlig, och härav begagnade sig ryssarne för
att anfalla från sydväst. Men de våra mottogo dem med en
mördande kanoneld. En ung svensk officer, som deltog i
slaget, berättar: »Det är otroligt, vad de ryska galärerna blevo
tilltygade genom vår eld — master och kajutor totalt sönder-
skjutna, döda och sårade, blod och köttstycken kringströdda
överallt och de friska sysselsatta med att plundra sina egna
officerares och sårade kamraters tillhörigheter! Något rys-
ligare har jag aldrig sett!» Efter två våldsamma anfall måste
den ryske amiralen giva tecken till återtåg. Men vinden hade
under tiden blivit så stark, att den hindrade återtåget,
mörkret föll på, och en allmän förvirring uppstod. Många
ryska fartyg stötte på grund; andra skötos i sank eller drevo
redlösa mot den svenska linjen, där de blevo ett lätt byte;
andra råkade i brand. Endast en ringa del av de ryska skeppen
lyckades med hjälp av nattens mörker rädda sig ut ur viken.
Följande morgon erbjöd sundet en bild av förödelse. En
mängd spillror flöto på vattnet. Ryska skeppsskrov drevo
omkring med kölarna i vädret, och utmed stränderna lågo
rykande, halvbrända vrak. På enskilda ställen gjorde fienden
ännu ett svagt motstånd, men vid tiotiden hade elden full-
komligt upphört. Den ryska skärgårdsflottan hade förlorat
en tredjedel av sina fartyg och halva sin besättning.
I Petersburg höll man just på att fira en segerfest med an-
ledning av sjöstriden i Viborgska viken, då underrättelse
kom, att ryska flottan blivit i grund slagen vid Svensksund.
Svensksund var vår sista världshistoriska seger. Gustav
var återigen sitt folks hjälte. Sveriges sjömakt hade visat
sig vara en hård nöt att knäcka för ryska kejsarinnan. Och
1790 ÅRS RYSKA KRIG. 443
eftersom Preussen och England nu blevo allt besvärligare
för hennes planer på Turkiet och Polen, lät hon Gustav veta,
att hon var benägen för fred utan vinst eller förlust i om-
råde. På dessa villkor slöts också freden i Värälä den
14 augusti 1790.
England och Preussen hade varit mycket angelägna om att
förhindra den, och deras ministrar i Stockholm vände sig
till och med till Armfelts älskarinna fröken Rudenschöld
och gjorde henne lysande penninganbud, mot att hon skulle
påverka Armfelt, som var underhandlare, till förmån för
deras intressen. Det hedrar henne, att hon avvisade detta
anbud med förakt, liksom det också hedrar både henne och
Armfelt, att han å fröken Rudenschölds vägnar avböjde ett
diamantgarnityr, som ryska kejsarinnan vid samma tid
genom honom erbjöd henne.
Fredsslutet firades i Stockholm med festligheter och illumi-
nationer. En bagare, som ville göra sitt bästa, hade framför
ett par talgdankar satt upp en transparent pappskiva med
den vackra versen:
»Som freden är,
så lyser här.»
Han blev åtalad men ursäktade sig med sin bristande språk-
liga formuleringskonst. Hans avsikt hade nämligen varit
att ge uttryck åt den vackra tanken, »att eftersom det är fred,
så lyser det här». Dubbelmeningen berodde på att »som»
var liktydligt både med »eftersom» och med »så som». Hela
Stockholm skrattade, och bagaren-poeten slapp onäpst undan.
Så hade detta krig slutat utan annan verkan för Sverige
än stora förluster av folk och pengar — kan det tyckas.
Det hade kostat vårt land 50,000 av dess kraftigaste män,
15 linjeskepp och fregatter, 14 större och många mindre
skärgårdsfartyg, och vår skuldbörda var nu tre gånger så stor
som före kriget. Det var resultatet. Dock icke endast detta.
Segrarna hade höjt svenska folkets självförtröstan. Det hade
visat en närgången granne, att dess vapen icke voro slöa, och
— framför allt — kriget hade äntligen gjort slut på det ryska
inflytandet i Sverige. Nystadtska freden var nämligen icke
bekräftad i det nya fredsslutet, och därmed hade Ryssland för-
lorat varje förevändning att vaka över Sveriges statsskick.
444 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788 — 1790.
Katarina hade måst erkänna Sveriges självständighet. 1772
års statsvälvning hade fått sitt erkännande även från rysk
sida.
De instruktioner, Katarina gav sin nye ambassadör i
Stockholm, gingo också i en helt annan tonart än de order,
som Markov och Razumovskij haft på sin tid. I stället för
att deras uppgift varit att motarbeta Gustav III och upp-
vigla hans undersåtar mot honom, skulle den nye ministern
undvika allt, som kunde störa det goda förhållandet, och av-
hålla sig från all inblandning i Sveriges inre angelägenheter.
Litteratur: Freden vid Värelä. Från rvskan af E. Hi Idebrand
(Historisk tidskrift för år "1882).
SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN
Gustav III:s sista politiska planer.
SAMMA år, som Gustav III för andra gången omstörtade
Sveriges statsskick, började i Frankrike den stora om-
välvning, som kallas den franska revolutionen.
Där var det folket, som tog makten till hämnd för att ko-
nungarne och de högre stånden missbrukat den till slöseri
och egcnnyttiga ändamål.
Gustav var en svuren fiende till revolutionen. Ej minst
avskydde han samhällsomstörtarnes hänsynslösa framfart
mot den förfinade gamla kultur, som han älskade och be-
undrade. Han vägrade erkänna både det nya Frankrikes
flagga, trikoloren, och det sändebud, som på våren 1791
kom till Stockholm med fullmakt från »fransmännens konung»,
såsom franska nationalförsamlingen numera benämnde den
som förut titulerat sig »Frankrikes konung». Gustav gick
t. o. m. så långt, att han förbjöd tidningsskrivare och för-
fattare att ens omnämna oroligheterna i Frankrike eller
den nya nationalförsainlingens överläggningar och beslut.
Men revolutionsidéerna om »frihet, jämlikhet och broderskap»
läto ej utestänga sig genom några införselförbud. De trängde
oemotståndligt in även i vårt land och skärpte den gamla
adelsoppositionen mot Gustav III:s maktfullkomlighet.
Gustav stannade dock ej vid demonstrationer och försvars-
åtgärder mot revolutionens propaganda. Han umgicks med
en plan, att Europas furstar skulle sätta i gång ett korståg
mot denna folkrörelse, som innebure en fara för alla krönta
huvud; och själv ville han bli företagets ledare. I spetsen för
en krigshär, till vilken Sverige skulle ])idraga med 16,000
448 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN.
man, skulle han under franska folkets jubel intåga som seg-
rare i Paris och återuppsätta den fördrivne konungen på
Frankrikes tron. Han lockades ej blott av äran och makten
utan också av utsikten till franske konungens tacksamhet
och därmed följande subsidier m. m. Hans iver underblåstes
beskäftigt av Katarina, som han åter närmat sig efter freden.
De båda suveränerna hade återknutit den intima brevväxling,
som blev avbruten 1784.
Den mäktiga kejsarinnan hade under kriget fått verklig
respekt för Gustav. Hon hade funnit, att han icke var den
vekling, hon trott, utan en verklig man i farans stund. Men
ändå mer betydde det, att hon nu verkligen behövde hans
vänskap. England och Preussen hotade nämligen att på ett
obehagligt sätt inblanda sig i hennes krig med Turkiet. Det
var av stor vikt för henne, att Sverige höll sig stilla och ej
ökade antalet av hennes fiender.
När Gustav började rusta igen och lät ryske ministern förstå,
att dessa rustningai' kunde användas till Rysslands gagn
eller skada allt efter omständigheterna, blev man riktigt oro-
lig i Petersburg. Stedingk, som nu var svensk ambassadör
där, hade aldrig blivit så omhuldad. »Man behandlar mig»,
skrev han, »som ett helgon.» Österman frågade honom med
tårar i ögonen och under smekningar, som höllo på att kväva
honom: »Viljen I då verkligen förklara oss krig?» Och kej-
sarinnan bedyrade upprepade gånger under djup rörelse,
att hon älskade konung Gustav och beundrade hans mod
och begåvning.
Så hittade hon på den luminösa idén att sysselsätta Gustavs
fantasi och fästa honom vid hennes politik genom att under-
blåsa hans korstågsplaner mot franska revolutionen.
I oktober 1791 avslöto de båda suveränerna ett vänskaps-
och försvarsförbund för åtta år, under vilken tid Sverige
skulle erhålla 300,000 rubel i årliga subsidier.
Med det franska kungaparet underhöll Gustav förbindelse
genom den unge greve Axel von Fersen, »vackre Fersen»,
som han kallades i Paris, Marie Antionettes hängivne be-
undrare — och älskare, säga somliga. Gustav understödde
kungaparet i deras planer på att fly ur Frankrike och åter-
vända under skydd av den krigsmakt, som skulle nedslå
revolutionens månghövdade hydra.
GUSTAV IIi:S SISTA POLITISKA PLANER. 449
Gustav III vistades vid tiden för Ludvig XVI:s och Marie
Antoinettes flyktförsök — det var på sommaren 1791 — i
Aachen. Meningen var, att han där skulle sammanträffa med
franska kungaparet. Han omgavs där av en mängd flyktiga
franska adelsmän, de s. k. emigranterna, vilka underblåste
hans hat mot revolutionen och smickrade honom såsom
det franska konungadömets blivande räddare.
De lättantändliga franska flyktingarna sågo i honom sin
Messias, under det revolutionsmännen utgöto sitt hat mot ho-
nom i sarkasmer och kallade honom »Kungarnes Don Quixote».
Gustavs älskvärdhet och frikostighet mot emigranterna
kände knappt några gränser. Tre gånger i veckan höll han
öppen taffel för ett hundratal emigranter, något som de
fattiga adelsmännen voro djupt tacksamma för.
Då kom som ett åskslag det budskapet, att franska kunga-
parets flyktförsök blivit upptäckt, innan de flyende hunnit
över gränsen, och att Ludvig och Marie Antoinette blivit
återförda till Paris, där de sedan höllos under sträng bevakning.
På Gustav verkade dessa händelser i hög grad uppskakande,
och han satte genast i gång med arbetet på en motrevolution.
Med Fersen, som nu kom till Aachen, sände han ett brev till
Ludvig XVI, vari han i något väl tvärsäkra ordalag ut-
lovade, att Europas furstar skulle komma den olycklige
konungen till hjälp, blott denne motsatte sig varje kränkning
av konungamakten — något som var lättare sagt än gjort.
Svaret kom genom Marie Antoinette till Fersen och gick
ut på att konung Ludvig önskade, att hans vänner samman-
kallade en kongress för att hjälpa honom på underhandlingens
väg, men att han avböjde våldsåtgärder såsom ledande till
inbördes krig i Frankrike.
Men en lugnt underhandlande kongress tilltalade icke
Gustavs smak. Där kunde det aldrig bli någon glans och
bravur över hans egna åtgöranden, isynnerhet som ledningen
där måste falla i händerna på Österrikes kejsare, medan Sve-
riges konung skulle bli blott en bifigur. Hans hopp stod i stället
till Ryssland. Där försökte han vinna den behövliga ekono-
miska hjälpen. Några lösa förespeglingar från Katarina
voro nog för att inge honom stora förhoppningar. Vad som
mest låg honom om hjärtat framgår därav, att han begärde
Katarinas förord vid underhandlingarna med de franska
29—204564. G rim berg, Svenska folkets underbara öden. VII.
450 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN.
emigranterna i det syftet, att han själv måtte bli chef
för den europeiska ligan och Österrikes avundsjuka och makt-
lystna planer korsas.
Det egentliga målet för Gustavs korstågsplaner var icke
så mycket att Ludvig XVI återinsattes i makten, som att
»revolutionens vidunder krossades och dess samhällsupp-
lösande grundsatser utrotades». Sedan kunde det göra det-
samma, om Ludvig XVI eller någon fransk prins komme att
intaga tronen. Gustav saknade alldeles blick för att revo-
lutionen för största delen av Frankrikes folk var en befrielse
ur sekellångt förtryck och kändes som gryningen till en ny
och bättre dag.
Gustav arbetade emellertid av alla krafter på att vinna
Europas furstar för sin stora korstågsplan. Vad blev då
resultatet av alla de underhandlingar, han satte i gång?
Jo en del smickrande skrivelser och just ingenting mer. Man
tyckte, att Gustavs pretentioner på att leda företaget smakade
bra mycket av teater. Till det möte, där kejsaren av Öster-
rike och konungen av Preussen dryftade frågan, blev han ej
ens inbjuden att vara med.
Då ville Gustav med endast svenska och ryska trupper
göra en landstigning i Normandie, där befolkningen ansågs
rojalistisk, samla omkring sig de fransmän, som voro kunga-
huset tillgivna, och tåga mot Paris. Även denna plan låtsa-
des Katarina gynna och gav honom förhoppningar om under-
stöd — men hon aktade sig för att ge några bindande löften.
I alla händelser fann hon snart, att det var för sent på året för
en dylik expedition, varför den måste uppskjutas till våren.
Men när våren kom, fanns ej kung Gustav mer.
Aldrig hade Gustav så som mot slutet av sin bana varit
fylld av äventyrliga projekt. En av de planer, som livligast
sysselsatte hans orohga ande, var att förvärva Polens krona.
Genom sin minister i Varsjava, Lars von Engeström, stod
han i livlig förbindelse med det polska självständighetspar-
tiet och underblåste »patrioternas» hat mot Ryssland. Men
det behövdes ej mer än ett löst yttrande av en rysk minister,
att Katarina hellre skulle se Gustav än kurfursten av Sachsen
på Polens tron, för att han skulle intagas av förhoppningar.
GUSTAVS SISTA RIKSDAG. 451
att Ryssland skulle stödja hans kandidatur. För övrigt lät
han Engeström veta, att han var besjälad av de bästa
föresatser att göra polackerna lyckliga. »Om jag får kronan,
skall jag försöka att såsom Gustav Vasa genom förtjänster
göra mig värdig densamma», skrev han en gång.
Gustav förberedde sig till den polska konungavärdigheten
genom att anlägga polska moder i sin dräkt och låta sin om-
givning göra detsamma. Armfelt »lade sig till med en galo-
nerad polsk rock och dito mössa, vilken prydliga habit ganska
väl klädde hans ansenliga figur».
Bakom dessa fjäderskimrande fantasibilder hade dock
alltid ett annat, mera realpolitiskt mål avtecknat sig tyd-
ligare för Gustavs oroligt spejande blick. Det målet var
Norges förvärv. Vare sig han drömde om Polens krona eller
om ett monarkiskt korståg mot den franska revolutionen,
så hade han aldrig släppt ur sikte målet för sina första även-
tyrsplaner. Norge hade alltid tett sig för honom såsom den
slutgiltiga, yppersta vinsten. Under hela sin regering under-
höll han intriger med missnöjda norrmän, som ville lösgöra
sitt land ur beroendet av Danmark. Nu senast hade han upp-
gjort en plan, enligt vilken de makter, som delade Polen,
skulle få ge honom Norge till lön för att han avstod från ett
ingripande till Polens räddning.
Litteratur: C. T. Odhner, Gustaf III och Katarina II efter fre-
den i Yärälä. (Svenska akademiens handlingar för
år 1894.)
Nils Åkesson, Gustaf III:s förhållande till franska
revolutionen.
Alma Söderhjelm, Sverige och den franska revolu-
tionen: I. Gustav III:s tid; haft. kr. 15: — .
Axel Raphael, Bidrag till historien om Gustaf III:s
planer på Polen.
Gustavs sista riksdag.
KRIGET hade alldeles förstört Sveriges finanser. Riks-
gäldskontoret hade ingen annan utväg haft än att un-
dan för undan ge ut nya sedlar långt utöver den rätt
därtill, som ständerna medgivit. Följen därav blev, som all-
452
SOLEN GAR NED I ASKMOLN.
tid, att pappersmyntet sjönk i värde. Landet översvämma-
des av riksgäldssedlar.
Men ej nog med det: krigsutredningskommissionen ut-
färdade också en sorts sedlar eller rättare sagt obligationer,
när den ej kunde betala kontant, och dessa »långrockar»,
som de kallades, voro ävenledes spridda över hela riket.
Oredan ökades ytterligare genom finska fältkassans polletter
eller »fanehielmare», så kallade efter kammarrevisionsrådet
Fanehielm. i vars namn de utfärdats. För statsverket var det
g a N:o
/^/h.
Xi. ^ •<\'i General ^åU'Casfan KtUfah& tmot ItntlA Gfbel
% g ?n)ä 9^:b» ©pfcif. Sorga Un -^/^^^ 1790.
I; ^ p4Ä0rtgI. General Ärig3«Comralsfaria:ets w Agn At.
En s. k. fanehielmare.
fullkomligt otänkbart att reda sig med dessa och en mängd
andra skulder utan nya tillgångar, och alla konungens försök
att genom diplomatiska schackdrag skapa medel gingo om
intet. Det återstod ingenting annat för honom än att bita
i det sura äpplet och återigen vädja till ständernas hjälp.
Han kallade dem att sammanträda i Gävle i januari 1792.
Att en landsortsstad valdes till riksdagsort berodde på att
konungen hoppades därigenom kunna förhindra en del miss-
hagliga adelsmän från att komma till riksdagen. Till den
ändan förbjödos alla adliga ämbetsmän, som icke voro
GUSTAVS SISTA RIKSDAG. 453
huvudmän för någon ätt, att mottaga riksdagsfullmakter,
med mindre än att de erhöllo särskilt tillstånd av konungen;
och presidenter vid hovrätter och kollegier förbjödos att
lämna sina ämbetsverk, även om de voro huvudmän.
Att konungen utsett just Gävle till riksdagsort berodde på
att dess borgerskap under kriget mot Danmark visat sig
särskilt tillgivet konungen. Men den lilla staden var icke
rustad att mottaga en sådan mängd människor som riksens
ständer. En stor riksdagssal fick uppföras i en hast, och
inkvarteringsfrågan blev både besvärlig och dyrbar att lösa.
Riksdagskallelsen väckte mycken oro i sinnena. Man kände
till konungens fränska äventyrsplaner och fruktade, att han
ville betunga sitt fol-k med utgifter för ett nytt krigsföretag.
Det gick också rykten, att han ämnade göra en ny stats-
kupp för att tillägna sig fullständigt envälde. Flere av
riksdagens adliga ledamöter togo också lika ömt avsked av
de sina därhemma, som om de skulle gått ut i krig. Man^ kan
ej heller så noga veta, hur Gustav skulle ha handlat, ifall
ständerna ställt sig avvisande till hans penningkrav. Han
fick emellertid inget skäl att tillgripa våldsåtgärder.
»I gruvlig köld och svårt urväder» fingo riksdagsmännen
göra resan till Gävle. Snön »låg på många ställen högre än
spetsarna av gärdsgårdsstörarne vid landsvägen och i byarna
i jämnhöjd med kroppåsarne av böndernas hus».
Riksdagsarbetet gick lugnt, fast det var bekymmersamma
uppgifter, som förelades ständerna att lösa. Visserligen hade
Gustav nästan hela adeln emot sig, men de ofrälse stodo
fortfarande på hans sida. På konungens bekostnad höllos
flere bord, där ett par hundra personer dagligen bespisades.
Där »regerade vällevnad och överflöd, synnerligen av vin
och drycker».
Såsom värd för en dylik taffel fungerade Armfelt, med stor
ståt och höga låter. I känslan av att han genom sitt upp-
trädande under kriget blivit en vida betydelsefullare man än
förut, omgav han sig med ett slags livvakt i särskild uniform.
Man var i Sverige ej van vid att se en enskild person uppträda
med dylika låter. Konungen själv lär också ha tyckt, att
det gick för långt. »Han bär sig ju åt som en turkisk pascha»,
skall Gustav ha utropat, när han en gång såg sin favorit, om-
given av en talrik uppvaktning med facklor, låta bära sig i en
454 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN.
präktig portschäs, under förevändning att hans hälsotillstånd
icke tillät honom att begagna vagn. Enligt Skjöldebrands
berättelse väckte det mycket ogillande, att han tillsammans
med adeln inbjöd till sin taffel ej blott några präster och
borgare utan även »3 ä 4 de otäckaste och svinaktigaste
bönder», vilka han i nåder lät kyssa sig på hand efter måltiden.
Det egentliga riksdagsarbetet förlades till ett hemligt ut-
skott, med vilket konungen överlade om rikets finanser.
De ömtåligaste oppositionsmännen ondgjordes över att i den
sal å slottet, där hemliga utskottet under konungens ord-
förandeskap höll sina sammankomster, stod bakom ko-
nungens stol en eldskärm med en målning, föreställande fyra
markattor, bundna i kedjor och dansande efter en harlekin-
piska. Man ville däri nödvändigt se en skandalös anspels
ning på riksdagen, och detta fastän den förgripliga eldskärmen
länge funnits på slottet.
Resultatet av det hemliga utskottets och ständernas över-
läggningar blev, att även den nya statsskulden övertogs av
riksgäldskontoret under ständernas garanti. Hela skuldsum-
man uppgick nu till omkring 30 millioner rdr. För att skaffa
pengar åtogo sig ständerna nästan utan motstånd samma tunga
extra beskattning som år 1789. Men bland adeln glödde det
under askan. Man såg det på den avvisande hållning, dess
medlemmar utanför riksdagsförhandlingarna visade mot ko-
nungen. Och då Gustav vid riksdagens slut erbjöd Frietscky,
som numera varit den främste oppositionsmannen, kommen-
dörsbandet av vasaorden, avböjde han utmärkelsen under
oppositionens jubel. Det gick också rykten om att konungen
ämnade tvinga adeln att i riksdagsbeslutet godkänna för-
enings- och säkerhetsakten, men för sådant fall hade oppo-
sitionsmännen svurit en dyr ed att förr låta hugga sig i bitar,
och de ivrigaste bedyrade, att de skulle möta våld med våld.
Konungen avstod också på sina vänners inrådan från för-
söket.
Litteratur: Joh. Ax. Almquist. Riksdagen i Gefle 1792.
KUNGAMORDET. 455
Kimgamordet.
Sammansvärjningen.
PÅ ETT sätt, som Gustav icke anade, när han med högt
flygande förhoppningar gav sig ut i ryska kriget, hade
han fått pröva på livets bittraste allvar. Spåren därav
hade också avsatt sig i hans enskilda liv. »Jag har aldrig»,
skriver Armfelt, »sett en större förändring än den, som konun-
gens uppförande undergick från 1788 ända till hans död. Olyc-
korna hade varit honom till stort gagn; och jag kan försäkra,
att om han någon gång kunde synas söka förströelse, så kostade
detta honom ansträngning för att övervinna sig själv. Hans
sinnen och tankar voro frånvarande mitt ibland nöjena. Jag
påminner mig icke, att jag, ända sedan kriget, mitt i alla fester
och förströelser, någonsin haft med honom ett samtal, som
icke rört sig kring allvarsamma ämnen. Och om händelse-
vis ett skämt eller ett infall blandat sig däri, så hknade detta
snarare ett citat från främmande håll än ett utbrott av glät-
tighet.» Ett ögonvittne till Gustavs intåg i Stockholm efter
freden i Värälä gjorde den iakttagelsen, att han »under fält-
tåget verkligen åldrats, så att man tydligen såg bekymrets
djupa fåror plöjda på hans kinder». De augustiveckor anno
1788, då konungen om kvällen gick över på sin jakt Amphion
och lät draga in landgången, emedan han var osäker i sitt
eget läger, de hade förvandlat en vek svärmare till en hård
och kall man, vars illusioner ramlat. Hans eget väsen botten-
frös och hårdnade mot den atmosfär, som omgav honom.
Hela adeln andades hat mot den furste, som börjat ett olag-
ligt, ruinerande krig, med våld ökat sin makt och tillfogat
rikets första stånd ett oläkligt sår. Denna bitterhet stack
fram på tusende sätt, i blickar, ord och handlingar. I hovets
fester rörde sig icke längre landets förnämsta herrar och damer.
Det var blott de, vilka genom stats- eller hovtjänster voro
tvungna, som infunno sig till konungens fester — och det
syntes nog, att de kommo på befallning. »Damerna», säger
Schröderheim i ett förtroligt brev, »bemöta konungen med
en kall underdånighet, låta kyssa sig på örat, de som hava den
nåden och tiga för övrigt, gäspa omkring väggarna och supera
456 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN.
Utan aptit.» Den glada stämningen hade flytt från Gustav
III:s hov. Solen började sjunka och skulle snart gå ned i
åskmoln.
Vanligen tillbragte konungen numera halva veckan i
Stockholm och halva veckan på sitt kära Haga, där han var
nästan ensam. Dit fick ingen mer än Armfelt komma utan
att ha erhållit särskilt tillstånd. Gustav höll på att utveckla
sig till en strängt arbetande enstöring av samma slag som hans
store morbror. Armfelt säger också: »Om himmeln förunnat
Gustav III ännu några års lugn, skulle vi på Haga hava åter-
funnit filosofen på Sans-Souci mitt ibland sysselsättningar,
som anstodo en stor man och en vitterhetens idkare.»
Sekreteraren Ehrenström, som hörde till Gustavs beun-
drare, fastän han ogillade mycket i konungens politik, säger om
honom denna tid: »Aldrig har jag sett någon människa mera
hushålla med tiden än konung Gustav III. Han kunde aldrig
vara sysslolös. Under kriget fanns han alltid sittande an-
tingen vid skrivbordet eller läsande i en bok, då han icke var
till häst för att visitera förposterna eller inspektera trupperna,
eller då han emottog rapporter, höll konselj eller gav order.
Stundom promenerade han till fots utom lägret, då han be-
fallde mig vara sig följaktig, under vilken promenad han
dikterade flera depescher till sina ministrar i London, Berlin,
Konstantinopel m. m. Till och med spektakeltimmarne
gingo icke fruktlöst förbi för affärer. Det fick jag en gång
under vintern 1789 — 90 på ett oförmodat sätt erfara. Jag
hade visat konungen ett brev, som jag erhållit från svenska
Pommern rörande det landets finansiella belägenhet. Han hade
omständligen instruerat mig, huru jag borde svara därpå
i överensstämmelse med hans åsikter. Jag utbad mig att få
visa mitt svar, innan det avgick, för att låta honom döma,
om jag rätt fattat hans mening. Han befallde mig att med
detta svar komma kl. 7 om aftonen i hans loge på franska
spektaklet. Då jag ditkom, blev jag av hans kammartjänare
införd i ett litet eklärerat rum, som blott med en tjock gardin
var skilt från hans loge. Kammartjänaren lyfte på gardinen
och gav min ankomst tillkänna. Straxt kom konungen ut
mitt under aktionen på teatern, satte sig i en fåtölj framför
ett litet bord, varpå lågo papper och skrivmaterialier. Han
hörde mitt brev sig föreläsas och gjorde därvid åtskilliga
KUNGAMORDET. 457
rättelser och tillägg utan att vara distraherad av vad som
föregick på teatern. På stora operan, där han hade en filé
av rum för sin räkning, försvann han ofta ifrån sin grillerade
loge för att ingå i dessa rum, där han hade konferenser med
utrikes ministrar eller med sina egna ämbetsmän.
Det hände merendels var avgående post, att konungen
efter slutad supé och sedan han blivit avklädd, satte sig ner
att skriva depescher, stundom på flera ark, vilka skulle sättas
i chiffre för att avgå med posten. Sedan den var färdig, skulle
den ännu av konungen underskrivas, ehuru klockan redan var
1 eller 2 eller ofta mera efter midnatten. Presidentssekre-
teraren von Asp eller statssekreteraren Franc gick då upp för
att taga underskrifter och fann konungen redan liggande i
sin säng men sysselsatt med läsning.»
Under intryck av de franska revolutionsidéerna stegrades
hatet mot Gustav inom somliga oppositionskretsar ända där-
hän, att man talade om att taga »tyrannens» liv — tyrann
var nämligen det kraftord, man efter franskt mönster älskade
utslunga mot allt vad krönta huvud hette, oavsett hur litet
dessa än motsvarade de egenskaper av hårdhet och grymhet,
som låg i namnet. Den som skulle göra verklighet av de
ohyggliga tankarna var en f. d. officer vid livgardet, kapten
Jakob Johan Anckarström, en hård och obändig fana-
tiker, med ett egendomligt påbrå och en olycklig barndoms-
tid bakom sig. Hans far, som avancerade till överstelöjtnant,
var en underlig blandning av praktisk lanthushållare och
fantast, vars största intresse låg åt alkemi och guldmakeri.
Hans vän Gjörwell berättar, att i hans laboratorium hade
»den heliga elden brunnit flere år osläckt», och nederst i
athanoren förvarades »det filosofiska ägget».
Jakob Johan hade redan som späd förlorat sin mor, och
den hårda och stränga uppfostran, som hans egendomlige
fader gav honom, gjorde honom trotsig och obändig.
Anckarströms maka var icke heller den, som kunde göra
honom lycklig. »Hennes sinne var ganska hårt, mera karla-
vulet än kvinnligt», säger Gjörwell. Ljuspunkten i hans till-
varo var de små barnen. Med dem trivdes han, för dem var
han »söta far», som slöjdade leksaker och roade dem.
En händelse, som fick ett stort inflytande på Anckarströms
livsöde, var en resa till Gottland, som han på sommaren 1790
458 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN.
företog tillsammans med sin fru och en annan oppositions-
man, auditören Runeberg. Anckarström reste under före-
vändning att köpa en lantegendom, Runeberg för att hälsa
på sina föräldrar.
Redan ombord på båten hade Anckarström och Runeberg
väckt sina medpassagerares ogillande genom sitt hänsyns-
lösa klander av konungen och hans krigspolitik. En av
reskamraterna fann sig vid framkomsten föranlåten att varna
gottlänningame för de bägge männen, ty de vore »fullkomhga
ryssar». Den 9 augusti anlände de resande till Kyllej hamn
på Gottlands ostkust. Här togo de in hos en skeppare och
tillbragte aftonen i sällskap med värden och dennes föräldrar.
Nu fälldes ännu starkare ord om konungen och särskilt om
faran för Gottland av det påbörjade kriget. Hela svenska
krigsmakten fick dela konungens lott att bli förklenad, och
Anckarström yttrade bland annat till skepparen, att om
han ville skicka sin hund till Finland, så kunde denne också
bli fänrik.
Genom Anckarströms värdfolk blev saken inrapporterad
till myndigheterna, som misstänkte Anckarström för spioneri
och uppviglingsförsök; och på hösten, efter sin återkomst
till Stockholm, fingo de bägge storordiga oppositionsmännen
stämning att inom fyra veckor inställa sig i Visby för att
undergå rannsakning. Däri låg ingenting obefogat, så som
Anckarström betett sig vid en tidpunkt, som var ovanhgt
farlig för rikets säkerhet — några veckor förut hade sven-
ska flottan med konungen ombord legat instängd i Vi-
borgska viken. Hans uppträdande under sådana förhål-
landen på en plats, som var särskilt utsatt för ryska flot-
tans påhälsning, kan ej gärna tydas på annat sätt än som
ett landsförrädiskt uppviglingsförsök, ett försök som dock
ominintetgjordes genom myndigheternas raska ingripande och
den oväntade omständigheten, att freden kom några dagar
efter de båda oppositionsmännens ankomst till Gottland.
Men tiden gick, och de bägge anklagade ville ej komma till
Visby. Efter att månad efter månad ha förhalat tiden blevo de
slutligen i april 1791 genom överståthållarärabetets försorg
tagna i förvar och transporterade över till Visby. Hand-
lingarna i målet överlämnades sedan till Svea hovrätt, och
de anklagade blevo i augusti återförda till Stockholm, där
KUNGAMORDET.
459
Jakob Johan Anckarslröm.
de försattes på fri fot. Men målet blev icke avgjort förrän
efter Anckarströms död. Det slutade med de anklagades
frikännande, egentligen till följd av bristande bevisning.
Någon rättmätig anledning att klaga över hård eller orätt-
vis behandling hade emellertid Anckarström icke.
460 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN.
»Men han hade ju ingenting ont åstadkommitl» utropade hans
kamrater i oppositionen. — Ja det var sanneriigen inte hans
förtjänst utan omständigheternas. Viljan till högförräderi
fanns där utan tvivel, men eftersom den inte förmått leda
till riksfördärvlig handling, kunde Anckarström framstå som
oskyldigt förföljd. Det lyckades han t. o. m. inbilla sig
själv att han var. Den avoghet, han förut hyst mot Gustav
övergick nu till bittert hat, som födde hämndtankar. Här
hjälpte ingenting annat än att röja »tyrannen» ur vägen.
Anckarström anförtrodde sina mordplaner åt den unge
Klas Fredrik Horn, en son till general Fredrik Horn^.
Även Klas Horn hade varit officer men lämnat krigstjänsten
i förbittring över faderns arrestering vid 1789 års riksdag och
slagit sig ned på sin gård Huvudsta nära Stockholm. Även
hans hat var mera personligt än politiskt: han kände det som
en plikt att hämnas sin faders kränkta ära. Frihetssvär-
marens låter lade han sig till med efter mordet, såsom
varande mera klädsamma än det personliga hatets.
Horn var som människa en fullkomlig motsats till Anckar-
ström. Han var på en gång en elegant, fint bildad världsman
och en poet av den sentimentala och gråtmilda sorten. När
han upptäckt, att han äger »ett blödigt hjärta», utbrister han:
»Nej gråt, mitt ögal Gråt var stund, var dag, var natt!»
Anckarströms hårda och Horns sentimentala natur möttes
i samma lågande hat mot Gustav. Den första plan, de upp-
gjorde, tycks ha gått ut på att bemäktiga sig konungens
person ute vid Haga och genomföra en statsvälvning, medan
han hölls fången. En kväll på nyåret 1792 lyckades de bägge
sammansvurna osedda smyga sig fram utanför konungens
fönster på Haga. Men i sin uppjagade sinnesstämning tycker
Horn, att deras offer redan ser alldeles dödsblekt ut, och skräc-
ken inför denna syn smittar även Anckarström, så att de
rusa bort i nattens mörker.
Horn berättade sedan vid rannsakningen inför Liljensparre,
hurusom de tydligt sågo konungen »sittande i en soffa med
flera böcker omkring sig, klädd i en vit rock eller puder-
skjorta i en liggande ställning, med ett anlete, som hos dem
1 Se sid. 394.
KUNGAMORDET. 461
Väckt en sådan förskräckelse, att de kastat sig tillbaka till
det stället, där de haft sina hästar och begivit sig dädan». —
Därmed uppgåvo de sammansvurna tanken att på den vägen
nå sitt mål.
Vid samma tid sällade sig till dem en tredje ung officer,
som tagit avsked på grund av sitt hat till konungen. Hans
namn var Adolf Ludvig Ribbing.
Samtida personers omdömen om Ribbing äro mycket
olika, men i en punkt äro alla ense: han var en ytterst häftig
natur. Men så hade han också gammalt krigarblod i sina
ådror. Hans far, riksrådet Ribbing, var känd ej blott som
en rättrådig man utan ock som en hetlevrad natur. Adolf
Ribbings mor var en av Sveriges mest firade skönheter och
en lång tid modets drottning i huvudstaden. Men till de
trofasta kvinnorna hörde hon icke. Man hade åtskilligt att
berätta om hennes kärleksäventyr. Hon räknade självaste
kung Gustav bland sina beundrare — helt platoniskt dock.
Men som hon och hennes make hörde till Lovisa Ulrikas in-
timaste krets, togo de också änkedrottningens parti i hennes
strid med konungen, vilket hade till följd, att den sköna
grevinnan ohjälpligt föll i onåd hos Gustav. I sin sårade få-
fänga var den temperamentsfulla kvinnan inte den, som sko-
nade konungen, ty hon förfogade över en skarp tunga, som
sade »tusende sarkasmer».
Adolf Ribbing hade som helt ung kommit till Frankrike
och där insupit de nya frihetsidéerna. Vad som framkallade
hans hat till Gustav Hl var en kärlekshistoria, i vilken
konungen inblandat sig. Ribbing friade nämligen till den rike
Karl de Geers sköna och älskliga dotter, och hon besvarade
den vackra gardeslöjtnantens känslor. Men konungen ingrep
och ställde om, att hans gunstling Hans von Essen blev den
lycklige. Den eldfängde Ribbing beslöt då att hämnas eller
dö. Han utmanade Essen på duell. Den slutade med en
värjstöt mot Essens hjärta, men Ribbings värja träffade ett
revben och stötte mot det med sådan kraft, att både klinga
och fäste sprungo i stycken och Essen var räddad till livet,
fast blessyren var svår.
Konungen förlät aldrig Ribbing, att han vågat angripa hans
favorit, och Ribbing å sin sida var numera konungens döds-
fiende. Han gjorde sig snart allmänt känd såsom en av de
462 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN.
mest förbittrade oppositionsmännen, tog avsked från sin
tjänst 1789 och drog sig tillbaka till landet. Där ruvade han
i ensamhet på mörka tankar, men när »det sköna grevliga
huvudet med de oppositionella stora lockarna» — s. k. kanon-
lockar — åter visade sig i Stockholm och på Gävle riksdag,
var det mer än en, som anade, att detta icke månde betyda
något gott.
Ribbing var en mycket mera målmedveten och kallblodig
natur än Anckarström och Horn. Det var han, som satte
form på mordplanen, och en dag i januari 1792 överenskommo
de tre männen ute på Huvudsta, att Anckarström skulle
försöka skjuta konungen på teatern. Ribbing och Horn
åtogo sig att sörja för medbrottslingens familjer, för den
händelse att gärningsmannen bleve upptäckt.
Anckarström var för den stolte aristokraten Ribbing bara
ett underordnat verktyg. I sina memoarer talar Ribbing om
honom såsom »en obscur person», en fanatiker, som av per-
sonligt hat ställt sitt hämnande vapen till mera upplysta
revolutionsmäns förfogande. »Blott jag får hämnas, gör det
mig ingenting att förgås på fläcken», skall han ha yttrat till
Horn och Ribbing.
De sammasvurnas iver eldades av den revolutionära krets,
som samlade sig kring den gamle ränksmidaren Pechlin.
I den nu 72-årige generalens hem diskuterades ivrigt revo-
lutionsplaner med ty åtföljande förslag till ny författning.
Den gamle räven satt där och hetsade upp sina vänner men
aktade sig noga för att träda fram ur skumrasket.
Anckarström sökte nu bara efter ett lämpligt tillfälle att
verkställa mordet. Men alltid hindrades han av ogynnsamma
omständigheter. Både han och Ribbing följde efter konungen
till riksdagen i Gävle och lurade även där på sitt offer. Efter
sin återkomst till Stockholm hade de tre sammansvuma den
15 mars ett nytt möte på Huvudsta, där de beslöto att verk-
ställa dådet på en operamasKerad, som skulle äga rum följande
dag.
Torsdagen den 15 mars lästes nämligen i tidningen föl-
jande annons: »Fredagen den 16 Martii blifver Masqverad
Bal uti Kongl. Opera Huset kl. V2 till 11 om aftonen. Bil-
jetter säljas uti Kongl. Teaterns Contoir och vid Ingången
till Masqveraden.»
KUNGAMORDET. 463
Man var säker på att konungen skulle komma dit, eftersom
det antagligen var sista maskeraden för säsongen. De sam-
mansvurna togo ed av Anckarström att döda konungen den
kvällen. Inom den Pechlinska kretsen fick man kännedom
om mordplanen och beslöt att begagna sig av den förvirring,
som attentatet antagligen skulle åstadkomma, till att genom-
föra en revolution.
Operamaskeraden den i6 mars 1792.
Den ödesdigra aftonen var inne. Gjörwells fru, som var
med på balen, tyckte, att stämningen före skottet var så egen-
domlig. Det rådde en sådan »dyster och hotfull tystnad
ibland maskerna», och den gladlynta frun kunde inte få
någon riktig fart på sällskapet. Hon »förstod sig icke på folk
den aftonen».
Fram på natten for Gustav till operahuset för att deltaga
i festen. Här hade han en privat våning, i vilken han först
superade tillsammans med sin gunstling hovstallmästaren
von Essen. Under supén fick konungen ett anonymt
brev, som i bevekande ordalag varnade honom för att besöka
aftonens maskerad. Man vet nu, att brevet var skrivet av
överstelöjtnant Karl Pontus Lilliehorn vid gardetS en
man som stod högt i konungens ynnest och haft pension ur hans
handkassa men blivit vunnen av de sammansvurna. Han hade
nu gripits av samvetskval och fruktan och ville därför före-
komma dådet. Andra tillskrevo hans handlingssätt uteslu-
tande egennyttiga beräkningar. Hans brev började sålunda:
»Värdigas tillåta, att en onämnd, vars penna ledes av grann-
lagenhetens och samvetets röst, vågar taga sig friheten att
med all möjlig uppriktighet underrätta Eder om att det
såväl 1 landsorten som här i staden finnes personer, vilka
endast andas hat och hämnd mot Eder ända därhän, att de
vilja avklippa Eder livstråd genom ett mord. Man var
förtvivlad över att se den senaste maskeradbalen slå fel.
Man är därför förtjust att se en annan tillkännagiven till
i dag. Vid allt vad heligast är vågar jag därför hos Eder
* Pontus Lilliehorn, brorson till amiralen, var Gustav III:s di-
broder. Hans mor, som var gift med en kapten Lilliehorn, hade
nämligen varit. Gustav III:s första amma.
464 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN.
bönfalla, att Ni måtte uppskjuta denna fördömda bal till
en lämpligare tidpunkt. Jag har den äran att försäkra Eder
inför himmelen (som jag tager till vittne beträffande driv-
fjädern och renheten av mina avsikter), att det meddelande,
jag nu lämnat Eder, kommer Eder till hända från en person,
Konungen blir surad. baiiiUda ynivyr.
som är ingenting mindre än hovman, som ingenting behöver
och som långt ifrån gillar alla de felsteg, Ni begått såväl
med hänsyn till kriget som till politiken och framför allt
moralen. Jag kan försäkra Eder, att under min vistelse i
Gävle skulle jag ej ett ögonblick hava tvekat att draga värjan
för att till det yttersta bekämpa Edra legotrupper, för den
händelse att denna soldathop på Eder befallning använt
uppenbart våld.»
Gustav hade emellertid flere gånger förut fått dylika var-
ningar och fäste sig därför ej vid brevet. Då Essen besvor
KUNGAMOKDET.
465
konungen att icke gå, blev svaret: oSkola de få tro, att jag är
rädd?» Vid midnattstid satte Gustav på sig en liten vit
ansiktsmask, kastade en svart venetiansk kappa över axlarna
Anckarström skjuter Gustav III. Samtida engelsk gravyr.
och gick så ned på scenen. Han promenerade omkring arm
i arm med Essen, allt under det musiken spelade en kontradans.
Men där var så mycket folk, att det var nästan omöjligt att
komma fram. En mängd svarta masker trängdes kring
konungen. En av dem — det är Horn — slår honom på axeln
30 — 204364. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII.
466 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN.
och hälsar: »God afton, vackra mask.» Det är det överens-
komna tecknet. Ett skott smäller, och konungen ropar:
»Jag är sårad, tag fast honom!» Med dessa ord sjunker han
ned på en bänk i närheten. Under ropet »Elden är lös» skingras
de svarta maskerna och rusa åt utgångarna. Men på Essens
befallning stängas dörrarna, så att endast några få lyckas
komma ut.
Konungen hade blivit träffad bakifrån i veka livet. Så
fort han hämtat sig något, gick han, stödd på Essens arm, upp
i sitt rum, där han provisoriskt förbands av tillkallad läkare.
När konungens vagn kört fram och man skulle föra honom ned
till denna, hade han krafter nog att resa sig och taga några
steg. Men då tog smärtan och mattigheten överhand, och
han måste sätta sig i en stol och bäras ned för trapporna.
Det vilade en hemsk nattstämning över denna tavla:
den sårade konungens vagn, som i skritt körde upp till slottet,
och drabanterna till fots omkring den. Gustav led mycket av
vagnens skakning, men då den kommit fram till slottet
och man skulle bära honom igen, »antog han», berätta Hamil-
ton och andra, »en glad och lugn uppsyn, hälsade och tackade
alla människor med vänlighet och talade med alla, som kommo
i hans närhet, med den godhet och det behag, som han så väl
förstod att använda, då han ville väcka deltagande eller
hänförelse».
Kungamördarne bekänna.
På operan fingo alla de närvarande befallning att demaskera
sig och uppgiva sina namn för Liljensparre, som genast anlänt
med polisbetjäning. En avdelning soldater med påskruvade
bajonetter hade också eftersänts och marscherade in i salen.
De slogo en ring kring publiken. Det rådde en hemsk, be-
klämmande stämning, medan maskeradgästerna en och en i
sänder gingo fram till polismästaren för att möta hans vassa,
genomträngande blick. Liljensparre satt vid ett bord mitt i
salen och gjorde sina anteckningar. På bordet lågo två pi-
stoler, den ena nyss avskjuten, den andra laddad, samt en
skarpslipad kniv med hulling, vilka man hittat på golvet.
Anckarström, som gick och promenerade i salen, vände sig till
en gammal trumpetare i hovkapellet vid namn Örnberg,
med frågan: »Kan Ni säga mig, varifrån skottet kom, och
KUNGAMORDET. 467
hur masken såg ut?» — »Ja, min herre. Skottet avlossades icke
långt härifrån, och masken var rasande lik Er.» — »Jag hoppas,
att Ni inte misstänker mig och inte vittnar mot mig. Se här
litet pengar, min kära Örnberg, för att gå och dricka min skål!»
Men den hedersmannen Örnberg vände ryggen åt mördaren,
i det han mumlade: »Nu är jag säker på min sak.»
När Anckarström demaskerat sig, sade han i skämtsam ton
till polismästaren: »Mig misstänker Ni väl ändå inte?» —
»Visst inte», svarade Liljensparre. Men ifrån den stunden var
Anckarström uppmärksammad av polisen.
De sammansvurna hade väntat, att konungen skulle falla
död ned och en allmän villervalla uppstå. Nu blev det i
stället de själva, som tappade besinningen. Någon revolu-
tion blev det därför ej av. Var och en sökte blott dölja sin
delaktighet i mordplanen.
Konungens vänner vidtogo däremot genast nödiga försiktig-
hetsåtgärder. Pålitliga trupper utrustades med skarpa skott,
stadstullarna besattes med vakt, och patrullering anordnades
på gatorna. Mördaren hade kastat ifrån sig sina två pistoler
och den stora skarpslipade kniv med hulling, som man hittat på
golvet. Liljensparre lät påföljande morgon kalla upp till
sig alla Stockholms pistolsmeder. En av dem igenkände de
pistoler, man hittat på golvet. Han hade för fjorton dagar
sedan lagat dem åt kapten Anckarström. Den misstänkte
blev genast arresterad och tillstod utan omsvep sitt brott.
I sin bekännelseskrift berättar han, hur han smög sig
efter konungen, makade sig bakom honom och »sköt av det
fördömda skottet, släppte genast pistolen, förundrad över
att ej se konungen falla, ville då sticka honom med kniven
men bestört släppte den, gick fram om konungen och ropade:
'Eirn är lös'! Ville gå ut men slapp intet ut, trodde, att rann-
sakning skulle ske, släppte den andra pistolen ovanför trap-
porna. — Ingen av grevarne ville tala med mig sedan»,
säger han. Samma dag, som mordet skedde, hade han själv
slipat en hulling på kniven.
Snart satt även Lilliehorn inom lås och bom. Nyss förut
hade han varit uppe hos Gustav på slottet, varvid han »kysste
konungens hand, började utösa förbannelser över den skurk,
som varit nog nedrig att föröva ett dylikt brott, och drog sig
sedan tillbaka med den säkraste hållning i världen».
468
SOLEN GAR NED I ASKMOLN.
Men när fängelsedörren slöts bakom honom, var det slut
med hans tvärsäkerhet. »Han tillbragte», säger Ribbing,
»sin tid i fängelset med att ångra sig och gråta, sjöng med hög
röst psalmer» och angav så många som möjligt av sina forna
vänner.
Lilliehorn hade, säger Skjöldebrand, »ända till denna
tid varit ansedd som ett mönster för unga män och åt-
njöt allmän högakt-
ning». Men Skjölde-
brand hade aldrig kun-
nat riktigt med hans
utseende. Han tillhör-
de den vidriga, konst-
gjort ädla, poserande
typen. »Jag tyckte
mig», säger Skjölde-
brand, »inse hans be-
mödande att på sin
panna fästa en skylt
med inskrift: 'Här
finns raffinerad heder
och ära.' Han talade
helst moral och höga
sentenser; men jag
tyckte mig alltid fin-
na, att en motsats av
vad han sade låg un-
der hans ord. Han
hade varit en av de iv-
rigaste bland de sam-
mansvurne och lovat
att, så snart konungen
han påstod sig kunna disponera,
PoliamäslarL' Liljciia^uirc.
Träsnitt efter samtida miniatyrmåhiing
fallit, med gardet, som
göra en revolution.»
Efter Lilliehorn kom turen till Horn och Ribbing att häktas.
När Anckarström avlagt sin bekännelse, blev den uppläst för
Horn. Men han bedyrade, att han var alldeles oskyldig.
Aldrig skulle han ha kunnat vara med om något så förskräck-
ligt som att »mörda, sticka eller skjuta Hans Maj:t». Lika
hett tog Ribbing saken. Han hade icke den minsta kunskap
KUNGAMORDET. 469
om någon sammansvärjning. Och när de bägge grevarne
konfronterades med Anckarström, låtsade de den största
avsky för kungamördaren.
Så småningom lyckades dock den nitiske Liljensparre bryta
Horns trots och förmå honom till en fullständig bekännelse
om både hans och Ribbings skuld. Han spelade con amore
den stackars förledda oskuldens tårögda roll. Hans bekännelse-
skrift är ett mästerverk av sentimentalt svammel, och de
mera känslofulla medlemmarne av konseljen stormgrätc, då
den upplästes.
När Horn erkänt sitt brott, kom plötsligt även Ribbings
bekännelse men endast i vad som rörde honom själv. Om
sina medbrottslingar teg han obevekligt. »Ribbing var karl-
aktig men Horn en dålig och svag brottsling», säger Lars
von Engeström. Också gör Ribbings bekännelse ett intryck
av manlighet och ridderlighet, som fördelaktigt bryter av
mot Horns, Lilliehorns och andras sentimentala deklamationer.
Döden motsåg han utan fruktan. »Mitt jäsande blod, mitt
häftiga sinne och min naturliga orolighet hava under en
27 års levnad ej givit mig ett ögonblicks lycka», anförtrodde
han sin mor.
Liljensparre var så ivrig att häkta, att snart sutto inemot
ett hundratal personer i fängelse. En av den Pechlinska ligan,
Ture Johan Bielke, hade tagit sig av daga med gift. Bland
huvudstadens befolkning jäste det av förbittring och avsky
över dådet, och ingen mera känd oppositionsman gick säker
till hvet.
Gustav på dödsbädden.
Medan allt detta pågick, utkämpade Gustav sin sista
kamp. Armfelt stod nu, som under andra svåra tider, trofast
vid sin väns sida. Han hade kommit sent till maskeraden.
När han skulle gå in i operahuset, får han till sin bestörtning
höra, att konungen blivit skjuten. Han överväldigas så av den
hemska nyheten, att knäna ej längre vilja bära honom. Han
störtar in i konungens rum, och vi låta honom nu själv berätta:
»Så snart konungen fick se mig, sade han: 'Min vän, skulle
Ni någonsin hava trott, att jag skulle bli sårad bakifrån?'
Han räckte mig därpå handen och smålog samt sade med an-
470 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN.
ledning av den obeskrivliga bestörtning, vari jag befann mig:
'Var icke så förskräckt, min käre Armfelt — Ni vet vad det är
att vara sårad. Det här är ingenting; det gör icke alls ont.'
Under tiden såg jag, huru blodet strömmade och färgade den
gråa mantel, som kungen hade svept kring nedre delen av
kroppen, samt överdraget på soffan. Jag hade hjärtat så
beklämt och sinnet så bedövat, att jag icke kunde få fram
tio ord i stöten. Sjuk och svag, som jag var efter min blessyrS
sveko mig mina krafter. Hans Maj:t lät mig sitta ner, och
chevalier Gorral^ bjöd mig ett glas vatten. — Under tiden såg
jag folk springa hit och dit utan att just veta, vad de gjorde.»
Konungens sår ansågs till en början ej livsfarligt, men vid
närmare undersökning visade det sig, att pistolladdningen,
som bestod av två kulor, hagel och spik, trängt djupt in och
skadat ädlare delar av kroppen. Det var omöjligt att uttaga
kulorna. Konungens kirurg, överdirektör Theel, lyckades
»endast uttaga några små spiknubbar. Under hela den plåg-
samma operationen», säger Armfelt, »höll konungen mig i
handen, vilken han då och då hårt tryckte. Några gånger
förvreds hans ansikte, men intet skrik, ingen klagan undslapp
honom.» Armfelt tillfogar nu följande reflexioner: »Ko-
nungen var icke av naturen modig. Han hade en medfödd
rädsla, som han bevarade under hela sitt liv — i småsaker.
Men detta hindrade icke, att han i alla viktiga ögonblick,
då det behövdes att visa mod och bestämdhet, var en över-
lägsen man, och detta med en oändlig ledighet och behag.
* Armfelts starka kroppskonstitution hade fått en ohjälplig knäck
under 1790 års ryska krig, då han i spetsen för sin brigad med eldig
och hänsjaislös tapperhet stormade fram mot ryssarnes befästa ställ-
ningar trots ett fruktansvärt regn av kulor, bomber och granater.
Han träffades av en kula, som genomborrade bröstet och högra axeln.
Ännu finns i behåll den biljett, som han kort efter sin plågsamma
och farliga blessyr skrev till hustrun. Där står med darrande, nästan
oläslig stil: »Oroa dig ej, min lilla Hcddal Jag är blesserad i högra
axeln men mår bra. Ruuthen skall säga dig resten.
Din tjocka pojke
med vänster hand.»
Man kan förstå, hur hårt blessyren tagit på Armfelts hälsa, då en
sådan nattuggla, som han var, på våren 1792 på tal om konungens
supéer på Haga efter teaterdags skriver: »Min klena hälsa tvingade
mig att återvända hem, när man satte sig tiU bords.»
* Portugisiske ministern.
KUNGAMORDET. 471
De som icke kände honom nära, beundrade honom såsom
en man, född till hjälte. De som däremot kände hans svag-
heter, såväl de medfödda som dem, som voro följder av hans
uppfostran, sågo i honom någonting ännu högre än en hjälte.»
Schröderheim har med en åskådlighet, som går en genom
märg och ben, tecknat den trista sjukrumsstämningen i
praktsängkammaren på Stockholms slott, där konungen in-
väntade ridåns fall efter sista akten i livets stora skådespel.
Man ser paradsängen med en stor gobelinskärm omkring och
på ett litet bord där bredvid »en papperslampa på ett oljefat,
vars svaga sken var det enda ljus, som taltes och gav åt
detta stora rummet och de vita figurerna på plafonden ett
lika besynnerligt som dystert utseende. På en av kolonnerna
mitt för sängen, mitt för kungen, hängde dess nattklocka,
men det oaktat frågade konungen beständigt, vad klockan var.
Kölden i rummet var obeskrivlig» — Gustav tålde nämligen
aldrig att ha varmt — , varför de vakthavande passade på,
när konungen slumrade, att svepa in sig i pälsar. Man tycker
sig höra läkarnes viskande överläggningar bakom en skärm
i audiensrummet. »Om nätterna brann även där en lampa;
omkring väggarna lågo dels på stolar, dels på golvet insvepta
i sina kapprockar alla, som hade vakt om nätterna. Utse-
endet av alltsammans var bedrövligt och imponerande.
De första dygnen hade konungen ofta långa stunder någon
ro och vila, både att ligga stilla i sängen och att sitta i en
stol; men de senare dygnen måste han nästan stundligen jämka
och förändra ställning, utom när sömn inställde sig.» Två
kammartjänare höllo ett örngott bakom ryggen på den dö-
ende, och ideligen måste de jämka och flytta på kudden.
När man underrättade Gustav om att mördaren Anckai-ström
blivit gripen, och att man kommit en hel sammansvärjning
på spåren, frågade han blott: »Känner man några fler?» —
»Nej, Ers Maj:t, men många misstänkas.» — »Så mycket värre
— jag vill icke känna deras namn, och ingen får hädanefter
tala med mig därom eller om något, som därmed står i sam-
manhang.» Denna storsinthet bevarade Gustav så länge han
fick leva. Han var mild och förlåtande, han sörjde in i det
sista för att trygga Sveriges framtid. Gustav var stor i sina
sista stunder. Mordgärningen väckte fasa även hos de flesta
av konungens motståndare, och inför den annalkande döden
472 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN.
skedde en försoning mellan honom och adelns förnämsta
män. De uppvaktade den döende fursten och betygade sin
sorg och avsky över mordgärningen. Känslan av att vara
försonad med hela sitt folk spred ett skimmer av lycka över
Gustavs sista stunder.
Vilken växelrik bana kunde icke den döende konungen
blicka tillbaka på, när han lät händelserna i sitt förflutna
liv passera förbi! Jublet, som mötte den unge revolutionshjäl-
ten den 19 augusti 1772, och det dödliga hat till »tyrannen»,
vilket födde mordgärningen tjugu år senare — kunna väl
större motsatser tänkas i en människas liv? Och hur rikt på
dramatiska scener var ej
»den period,
som låg med ljus och dunkelhet emellan
den nittonde augustis morgonsol
och nattens blixt ur Anckarströms pistol»!
Ett spännande skådespel var hans liv, och själv var han
en överlägsen skådespelare, ett dramatiskt snille. Alltid
tänkte han på, hur han »gjorde sig» i de roller, livet gav honom.
Snillet, vältaligheten, modet i farans stund — alla dessa verk-
ligt stora egenskaper skämmas av hans skådespelarfåfänga,
av denna ömkliga törst efter applåder, som hans tal och
åtbörder förråda. På en teater mottog han underrättelsen,
att han ärvt Sveriges krona, och på en teater träffades han av
lönmördarens skott.
Medan konungen drogs med svåra plågor, läste man i
kyrkorna den påbjudna förbönen för honom:
»Vår konung, hyllad av ett folk, vars tacksägelser han alltid
förtjänt och ofta emottagit, denne konung, för vilkens liv och
välsignelse vi inför Dig så ofta fällt våra förböner och alltid
blivit hörde, denne vår nådige herre och konung är träffad av
en nidings skott och lider de smärtefullaste plågor under även-
tyr av det liv, som är lika dyrt för vår kärlek som för vårt be-
skydd. Till Dig allena fly vi i nödens stund. Herre! lindra ko-
nungens plågor, styrk hans krafter, uppehåll hans tålamod och
giv honom liv, hälsa och välsignelse i många år! Och om det
är möjligt, Herre — men vad skulle vara Dig omöjeligt? — så
KUNGAMORDET. 473
begäre vi av Dina mildhet och barmhärtighet, att det blod,
en mördare sökt utgjuta, aldrig måtte drabba det land, där
ingen skall finnas så nedrig, så hård och så okristen, som icke
avskyr och förbannar hans gärning.»
Den 29 mars 1792 drog Gustav sin sista suck. Han var
då blott något över 46 år gammal. Allt sedan sin yngre
sons död hade han betraktat mars som en olycklig månad och
haft den föreställningen, att det skulle hända honom någon
olycka i den månaden. Det berätta både Hedvig Charlotta och
andra memoarförfattare.
Sofia Magdalena mottog underrättelsen om sin gemåls död
utan att fälla en tår, medan däremot alla hans övriga an-
höriga stodo gråtande kring henne. Den pinsamma situa-
tionen räddades av en bland hennes hovdamer, som steg fram
och sade till henne: »Jag ser, att Ers Maj:t börjar få någon
ansats av sina vanliga konvulsioner», tog henne i armen och
förde henne tillbaka till sina rum. Drottningen brydde sig
icke ens om att bära sorgdräkt annat än vid officiella till-
fällen.
Eftermälet.
Den gustavianska tidens konstnärer ansågo det som en nä-
stan olöslig uppgift att åstadkomma ett fullgott porträtt av
sin konung. Alltid hade han ju bråttom. Aldrig ville han ge
sig riktigt ro att sitta modell. Men det som gjorde största
svårigheten, var, att han själv ej var sig lik från den ena års-
tiden till den andra. Hans utseende växlade i så hög grad,
att ett porträtt, som var likt i april, ej stämde med hans ut-
seende i maj — »hans ansikte ändrade så ofta karaktären».
Lika svår är uppgiften att ge en allsidig och träffande
karakteristik av denna mångskiftande personlighet såsom
konung och människa. Det finns heller ingen svensk konung,
över vilken samtidens domar fallit så olika som över Gustav IH.
»Den 29 mars uppgav denne konung en anda, som oroat hans
familj, hans rike och hela Norden, samt lämnade efter sig
ett vittfrejdat rykte men hos alla vältänkta och upplysta
ett förhatligt minne», skriver Adolf Ludvig Hamilton, som ju
474 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN.
under tidernas lopp förvandlats från förtjust beundrare av
snillekonungen till en först kallsinnig och slutligen hätsk mot-
ståndare. Man kan i hans memoarer följa, hur hans förhål-
lande till konungen på detta sätt undan för undan förändrades.
Förklaringen ligger dels i att Hamilton är på en gång inbiten
aristokrat^ och stark beundrare av den parlamentariska fri-
heten, dels i att hans befordran på hovmannabanan ej mot-
svarade hans förhoppningar. Ännu i början av 1780-talet
kan han ge konungen ett varmt erkännande i sådana ord som
dessa: »Vad som haver insegel av stort och vackert, rörer
Gustavs hjärta. Bättre herre är omöjligt att kunna tjäna.»
Men på 1789 års riksdag var han en av Gustavs farligaste
motståndare, och i hans illa dolda sympati för kungamördaren
Anckarström når Hamiltons hat mot Gustav III sin höjdpunkt.
Det är fullkomligt upprörande att i hans »anekdoter» läsa,
hur han tolkar konungens sinnesstyrka under de sista dagarnas
sjukdom blott som prov på Gustavs »underliga förställnings-
konst». Här förvandla hat och politisk upphetsning en redbar
och eljes högst aktningsvärd man till pamflettskrivare helt
enkelt och simpelt. Så här skriver han: »När någon var när-
varande, dolde konungen under ett glatt utseende den olid-
liga smärta, han utstod. Han sökte, om detta var möjligt,
att bedraga alla, som omgåvo honom.»
Hamilton berättar vidare, hur Gustav en natt säger till
dem, som vaka i rummet, att nu vill han sova. Endast ko-
nungens kirurg, överdirektör Theel, stannar då kvar och vakar.
Efter en stund smyger sig Theel på tå bort till konungens
säng för att se, om han sover. Han hör honom då oupphörligt
1 Betecknande för hur överlägset han såg ned på vanliga dödliga är
t. ex. att han, bland alla den tidens stora skalder blott nämner en och
därvid med en grand-seigneurs utsökta nedlåtenhet talar om »en vid
namn Leopold». Om graden av de Hamiltonska memoarernas tro-
värdighet kan man ytterligare döma av följande ord i hans kamrats,
den rättframme, vederhäftige Gustav Johan Ehrensvärds dagboks-
anteckningar»: »Om humeur och kvickhet icke oftast tagit överhanden
för de sanna underrättelser, som för honom varit svåra att undfå,
så torde dessa memoarer bliva för eftervärlden intressanta. Men den,
som levat inom hovet så länge som jag och sett, på vad avstånd
greve Hamilton kunnat vara kännare av de hemliga drivfjädrarnc
till de flesta händelser, kan även döma om trovärdigheten av de
mesta dess reflexioner och berättelser.»
KUNGAMORDET. 475
stöna och jämra sig. »Detta varade över två timmar. Då
denna tid förflutit, drog konungen själv upp sänggardinerna,
och med ett muntert utseende frågade han Theelen, vad
klockan var. 'Tu, Ers Maj .t', svarade denne. 'Inte mer',
sade konungen. 'Jag trodde klockan var fyra eller fem — det
är otroligt, vad tiden går fort, då man sover, och vad styrka
man hämtar av en så förträfflig vila, som den jag nu njutit.'
Theelen föll ifrån skyarna över ett bedrägeri, så inrotat, att
det sträckte sig till hans läkare och mot sig själv, blott av den
grundlösa högfärden att vilja synas över mänskligheten.
Men under detta lidande, under dessa smärtor, lär denne
prins ej glömt sin hämnd och fattat det avgrundens förslag,
han tänkte utföra. Han lät förfärdiga åt sig en syperb natt-
rock av silvermoaré. Klädd i den, ämnade han från altanen
åt den sidan av slottet, som kallas Logården, harangera^ pö-
beln, anklaga adeln för sin olycka, kasta ut bland folkhopen
sin blodiga skjorta och överlämna hämnden åt denna ,till
raseri uppeggade menighet. Följderna äro lätt insedda: adelns
plundring och massaker hade börjat i Stockholm och sedan
gått över hela riket.»
Så långt gick misstron mot Gustav på sina håll, att även
andra talade om en av konungen tillställd teatereffekt. Dan-
ske ministern skyndade sig att skriva till sitt hov, att han för
sin del trodde hela attentatshistorien vara endast en av
konungen själv arrangerad effektfull scen utan någon verk-
lighet bakom. Därhän hade ett helt liv i förställning verkat,
att man misstänkte honom för att spela teater t. o. m. på
dödsbädden. Redan i unga år hade han måst lära sig att ge
akt på varje ord, varje minspel för att ej inge misstankar hos
de fanatiska partimännen omkring honom. Förställning och
hyckleri hade till den grad blivit en vana, att han ofta an-
vände dem utan något som helst nödtvång, liksom blott för
deras egen skull. Redan i barndomen lär hans mor ha sagt
till honom: »Gustav, du äst falsker!»
Något som var i hög grad betecknande för Gustavs inre
kyla och för hans oförmåga att verkligen glädjas åt livet
så, som en rättfram omedelbar natur kan göra, det var hans
kalla, gäckande skratt. »Det var», säger Skjöldebrand,
1 Hålla tal till.
476 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN,
^gällt men tvärt och utan glädje. Om konungen stod okänd
bland tusen personer, röjdes hans närvaro av skrattet.»
För Hamilton var Gustav III typen för en egoist på tronen:
»Han var i sina ögon allt — landet var intet.» Hamilton kal-
lar honom »den illistigaste konung, som törhända suttit på
svenska tronen».
En del smaklösa detaljer i Hamiltons teckning av Gustavs
personlighet besanna det gamla ordstävet: »Ingen är stor för
sin kammartjänare», vilket i det här fallet väl bör ändras
till »kammarherre». Men dessa detaljer inverka knappast
på totalbilden av tjusarkonungens skimrande gestalt. Och att
Hamilton trots hatet var imponerad av Gustavs överlägsna
personlighet, ha vi sett av hans yttrande om konungens upp-
trädande närmast före och under 1789 års riksdag^ Denna
motvilligt framtvungna beundran tar sig också uttryck i
ett yttrande sådant som detta: »I sitt ämne måste man lämna
denna herren den rättvisan, att han var lysande, ovanlig,
t. o. m. förundransvärd och onekligen en av de första i kung-
liga tyranniets första klass.»
Men hans hätskhet är sådan, att den ej ens lämnar den döde
i fred. Då fältskärerna, berättar han, skulle bära honom till
balsameringsbordet, befanns han vara ganska tung till följd
av att han på senare åren blivit rätt korpulent. »Änthgen
fingo de avlastat denna kungliga börda, och Theelen sade, i det
han drog en djup suck: 'O Gud ske lov, att vi hava honom väl
häri' Detta infall, så överensstämmande med det allmänna
tänkesättet föll icke utan roade hela Stockholm.»
Redan ett par år efter 1772 års statsvälvning var hätsk-
heten mot omstörtaren av frihetstidens statsskick på sina
håll sådan, att man, som Fredrik Sparre skriver, kunde få
höra yttranden om konungen, »åt vilkas otillständighet man
ville kräkas».
Men låt oss nu höra, vad mera hovsamma oppositionsmän
säga om kung Gustav! Till deras krets hörde t. ex. proto-
kollssekreteraren Johan von Engeström, kallad »riksens
ständers nötknäppa» för sin ovanliga förmåga att utreda de
mest invecklade frågor. Han var en entusiastisk frihetsvän
• Se sid. 399.
KUNGAMORDET. 477
och en nitisk och redbar väktare av lag och rätt, en sådan som
alltid gick med rikets grundlagar och författningar i fickan.
Men han hörde aldrig till dem, som gjorde opposition för
oppositonens egen skull. Det allmänna bästa var alltid hans
ögonmärke. Från honom härrör det hårda omdömet om
Gustav, alt han var »den bedrägligaste och trolösaste bland
människor».
Hans broder Lars von Engeström anför i sina »Minnen»
ett yttrande av Adlerbeth — »den mest opartiske man jag vet»
— fällt kort efter Gustavs död: »Bror, där var intet enda
ärligt hår på honom.» Adlerbeths liksom Fersens anteckningar
ge oss också en ofördelaktig bild av Gustav. Varken den
stolte aristokraten och förfäktaren av ständernas makt eller
Adlerbeth med sitt ideal från den stränga romartiden för-
stodo sig på en så orolig och mångskiftande natur. Blott inför
den döende konungens självbehärskning faller Adlerbeth
till föga. »Alltid stor i motgången», säger han, »visade han i
själva verket ett mod, en sinnesstyrka, som var hans höghet
värdig.»
De största sympatierna fann Gustav under sin livstid hos
skalder och konstnärer, ty med dem var han andligen be-
släktad. Han var en konstnärsnatur med en sådan naturs
fel och förtjänster, med det ömtåliga, växlande lynne, som
kännetecknar den ensidigt estetiska begåvningen. Hans
underbara tjusningsförmåga visar påtagligt sin verkan på en
sådan natur som Karl August Ehrensvärd. Fast han av både
politiska och personliga orsaker tillhörde oppositionen, var och
förblev Gustav för honom »den kvickaste, den ämablaste,
den briljantaste av nationen». Ehrensvärd blev alldeles
charmerad av sitt första möte med konungen i Finland på
sommaren 1789. Han skriver bland annat till sin hustru.
»Han tyckes verkeligen tro av allt sitt hjärta, att han haft
rätt och billigt i allt vad han gjort, och att adeln haft orätt.
När man ser och talar vid honom, är det, liksom man bleve
persvaderad, efter han själv så är eller tycks i själen vara't.
Omöjligt att märka minsta förställning däruti.» Och när
konungen i mitten av juli i en slup kommer ut till Ehrensvärds
flotta, blir amiralens intryck: »Han flyger och far som en orre
men är hjärtans hövlig och söt.» Gustavs tanke var då — att
avsätta Ehrensvärd från befälet, fast han ändrade sig.
478 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN.
Skjöldebrand, som hörde till Gustav III:s fiender och till
dem, som trodde på de svartaste rykten om konungen, säger
ändå på tal om biskop Lindblom, som sedermera blev ärke-
biskop: »Att han förgudade Gustav III bör honom ej för-
tänkas. Denne furste hade gåvan att göra sig förgudad och
förtjänte det i flera avseenden.»
Hedvig Charlotta, som givetvis påverkats i sina omdömen
av sin bästa eller, rättare sagt, enda verkliga väninna, oppo-
sitionschefen Fersens dotter, har ej heller ryggat tillbaka för att
säga de fulaste saker om sin svåger. Men efter hans död kan hon
ej låta bli att uttala sin beundran för denne konung, som i alla
fall var huvudet högre än allt folket. »Det vore», skriver hon
i dagboken, »i sanning orätt av mig att vilja säga något ont
på den döda mullen efter en sådan hjältenatur, som Gustav
III onekligen var. Ty helt visst var han en både stor och snill-
rik man, som skulle kunnat bliva jordens förnämste konung,
såvida han blott haft rättframhet såsom grundval för sina
handlingar.»
Och gå vi till Gustavs närmaste vänner, så möta vi så
entusiastiska uttalanden som K. G. Nordins eftermäle om
sin konung: »Salig konungen var en av de största människor,
jag känt: djup i stora saker, mild, förlåtande, klok och den
mest raisonable människa, med vilken jag någonsin haft att
göra.»
Själve den landsflyktige, frihetssvärmande Thorild offrade
från en främmande strand en tår åt minnet av »sin glada
ungdoms kung». Hans vilda republikanism hade förlorat
sig i beundran för tjusarkonungen, när han väl kommit
denne närmare.
Men sin höjdpunkt nådde gustavianernas hänförelse i
Sergels ryktbara skåltal för tjusarkonungens minne under den
fest, som han höll efter a\i:äckningen av konungens staty
år 1898. »Vår sol dränktes i blod» — så föllo hans ord —
»men hon har uppgått igen för att stråla i en annan värld,
ty sannerligen var icke Gustav den tredje en stråle av det
eviga ljuset!»
»Det låg ett skimmer över Gustavs dagar,
fantastiskt, utländskt, flärdfuUt, om du vill,
men det var sol däri, och, hur du klagar,
var stodo vi, om de ej varit till?»
KUNGAMORDET. 479
Det vilar, säger Schiick, trots alla skuggor, över denna tid
»något av feststämningens glans; det ljuder liksom menuett-
och gavott-toner emot en». Men aldrig mer skulle den fest-
glädjen väckas till liv igen i det kulna Norden. I minnets ljus
tedde sig denna för alltid hänsvunna tid med tjusarkonungen
som medelpunkt i ett förklarat, vemodsfullt skimmer.
Ännu vid initten av det följande århundradet höra vi en
gammal gustavian begråta »ömt ännu sin glada ungdoms
konung». — »Jag har», skriver han, »sörjt honom så djupt,
så ömt och så länge som någon av mina enskilda vännsr, och
ej sällan fuktar en tår ännu mitt öga vid betraktandet av
hans bild.» Somliga gustavianer kunde ej skriva »salig
kungens» namn utan att darra på handen.
Gustav III:s regering har burit frukter på både gott och
ont. Men ett obestridligt resultat av beståndande värde har
hans kungagärning dock att uppvisa, och det är, att han 1
ödesdigra tider tryggat vår ställning som en fri nation bland
Europas folk. Därför lyder vår störste historieskrivares
domslut sålunda: »Om Gustav III som konung skall sanningen
säga: 'Han vågade tänka stort om fäderneslandet.»
Litteratur: Ludvig Stavenow, Anckarströms Gottlandsrésa och
däraf följande högmålsprocess. (I »Studier tillägnade
Karl Warburg på hans sextioårsdag.»)
Martin Lamm, Clas Fredrik Horn (I »Dikt och
studie». Minnesskrift utgiven av Ästetiska föreningen
i Upsala).
Elof Tegnér, Ur Adolf Ludvig Ribbings papper. (Hi-
storisk tidskrift för år 1892).
Ernst Wallis, Konungamördaren grefve Adolf Rib-
bing. (Ny illustrerad tidning för år 1891.)
N. v. D [ar del]. Carl Pontus Lilljehorn (Personhistorisk
tidskrift för år 1901).
Gustaf Björlin, När kungamördarne bekände. (Svensk
kalender för år 1892.)
Carl Forsstrand, Konung och adel; Haft. kr. 5: — ,
inb. kr. 8: — .
Ernst Wallis, Gustaf Hl i memoarernas belysning
(Ord och bild för år 1905).
GUSTAV IV ADOLFS
FÖRMYNDARE
31-20-1364. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII.
Hertig Karl och hans »storvisir».
MED tredje Gustav gick ett tidevarv i graven, ett tide-
varv med sitt solljus och sina skuggor. »Det var sol
däri» — de orden kunna förvisso ej sägas om den tid
som kom. Den förde med sig tung gråvädersstämning. »Gu-
stav var död, och snillets tid förbi.»
Det var ej blott ett uttryck för personliga känslor — det
var som en symbolisk handling, när en av den bortgångnes
trognaste vänner, Gustav ■\Iaurits Armfelt, vid den dödes bi-
sättning i Riddarholmskyrkan »kastade sig över kistan, ut-
bristande i tårar och klagorop, samt var nära att kvävas av
sin sorg. Icke utan svårighet kunde man slita honom därifrån»,
berättar en annan av de trognaste gustavianerna, kungl.
sekreteraren Ehrenström.
Gustav III:s enda efterlevande barn, Gustav Adolf,,
var vid faderns frånfälle blott tretton år. Enligt Gustavs
testamente övertog hans broder hertig Karl styrelsen som
förmyndare.
Hertigen var på det hela taget en välmenande man. Men
han var, som bekant, inte rolig att vara gift med.^
För den kvinna, som ödet sammanlänkat med honom,
gjorde han alltjämt livet odrägligt. Hedvig Charlotta skriver
år 1794 i sin dagbok: »Hans uppförande har gjort mig till
den olyckligaste bland kvinnor och tillfogat mitt hjärta så
djupa sår, att de först i döden kunna läkas. Sedan hertigen
blivit regent, har hans köld och likgiltighet ytterligare till-
tagit, ja nu visar han mig öppet sitt förakt. Då han blir
ond, tål han ingen motsägelse, tyder allt till det värsta och
tänker icke på att alla de närvarande höra, vad han säger.
1 Se sid. 119.
484 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.
Jag Önskar, att jag kunde dölja för hela världen — först och
främst mig själv! — hur nedrigt han behandlar mig. Det är
blott till dessa tystlåtna blad jag vågar anförtro mina be-
kymmer. Måtte en gång de, som läsa dessa rader, med kär-
leksfullt och ömt medlidande tänka på mig och deltaga i
min sorg!
Hertigens största fel», skriver hon vidare, »är hans vankel-
mod samt hans brist på kraft och energi. Han låter helt
och hållet styra sig av dem, som en gång lyckats få ett oin-
skränkt inflytande över honom, och har ingen egen vilja.»
Med dessa ord åsyftar hertiginnan i främsta rummet Karls
allsmäktige gunstling, Gustav Adolf Reuterholm, som
blev den verklige regenten under förmyndartiden.
Gustav Adolf Reuterholm
tillhörde en släkt av duktiga och redbara män. Hans far,
riksrådet Esbjörn Kristian Reuterholm, var en av Mössornas
mera betydande personligheter, en arbetsam man och rätt-
rådig utom när han förblindades av partifanatism. Vid 1772
års statsvälvning ansågs han så betydande, att Sprengtporten
lät arrestera honom — han vistades nämligen vid den tiden
på sin gård Svidja i Finland. Några månader därefter dog
riksrådet Reuterholm. Enligt sonens, av Sprengtporten be-
stridda uppgift skall hans far ha fått knäcken i ett osunt
fängelserum på Sveaborg. På faderns gravvård förskönade
Gustav Adolf Reuterholm denna uppgift genom att låta in-
hugga, att hans far avled kort efter 1772 års statsvälvning,
emedan han icke kunde överleva sitt lands frihet.
Det var synd om Gustav Adolf Reuterholm, att hans adliga
anor på fädernet ej gingo längre än till farfadern. Hans far-
fars far var torparson i all enkelhet — låt vara att han tjänade
sig en förmögenhet och slutade som bruksägare. Men till
sin lycka hade Gustav Adolf ett mycket förnämt påbrå på
mödernet. Hans mor var nämligen friherrinna och född
Gyllenstierna. Gustav Adolf Reuterholm gjorde också det
mesta möjliga av det faktum, att han haft den goda smaken att
välja sig en fin moder. På sin vagn hade han Gyllenstiernska
vapnet målat, och genom forskningar i »urgamla dokument»
ansåg han sig ha bevisat, att ätten Gyllenstierna »uti rätt
nedstigande linea ifrån kejsar Karl den store härstammade».
HERTIG KARL OCH HANS »STORVISIR». 485
Hans mor var en mycket märklig kvinna — isynnerhet
i sonens biografi över henne. EnUgt uppgifterna där var
Maria Gyllenstierna ständigt omsvärmad av friare. Men redan
som ung flicka hade hon lovat sin hand åt en ung baron
Gripenhielm, »en sensible själ», som rört hennes hjärta med
»artigt spel på luta och viola di gamba» och med ömma
poetiska utgjutelser. Sin kärlek hade han ytterligare be-
kräftat genom att vid blotta tanken på en tids skilsmässa
från den dyrkade falla i »en hetsig feber», och i själva avskeds-
stunden dånade han.
Vid Ramlösa brunn skedde den formhga förlovningen
mellan de bägge älskande, »i en grotta, som ligger ovanför (!)
spetsen av ett högt (I) berg, detsamma varur brunnen springer».
För att även efter brunnssej ouren få vara sin dyrkade Maria
närmare, då hon flyttade till en egendom i Halland, tog den
ädle baronen tjänst först som hållkarl på en närbelägen gäst-
givargård och sedan, när vårens ljuvliga tid kom, som »vall-
herde», klädd i »halländsk vit tröja och bussaroner». En dag,
då han »drivit sina får till en vid en liten sorlande bäck
uppvuxen skog i en gräsrik däld», satte han sig »under en
lummig björk» och sjöng några smäktande verser, »dem hans
förtvivlan hjälpte honom författa sin sköna till ära». Av en
ren tillfällighet — naturligtvis — hade den sköna råkat kom-
ma denna väl valda plats så nära, att hon, »bakom en buske
dold, helt nära bredvid denna bedrövade älskaren, fick avhöra
hans sång». Och länge kunde vår hjältinnas ömma hjärta
ej motstå hans klagan.
Alltsammans är, som man finner, högst galant, charmant
och ganska pikant.
Grymma släktingar ville emellertid krossa de ungas
lycka och förmå Maria Gyllenstierna att räcka sin hand åt
en äldre och välsituerad tillbedjare. Då satte hon i förtvivlan
i väg ut i »hårdaste skogen» (»å Hallandsås», tillägger Reuter-
holm inom parentes). Här sprang hon besinningslöst omkring
och rev sönder sina »präktiga kläder» på kvistar och buskar,
så att hon såg ut som »en av de vilda skogens nymfer». Till
slut satte hon sig att utgjuta sin förtvivlan i tårar, och det
höll hon på med ända till midnattstid. Då röjde hon sig för
dem som letade efter henne. Men hon följde inte med hem
annat än på villkor att få slippa sin efterhängsne friare. Lika
486 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.
obönhörlig förblev hon mot en hel rad av mer eller mindre
högättade män, som blivit förälskade i »denna vackra her-
dinna».
När Gripenhielm såg hennes ståndaktighet, blev han fylld
av sällhet, och »hela den kringliggande dälden och alla träden
voro vitLnen till de fägnetoner, han sin trogna herdinna till
ära slog på sin luta».
Men Gripenhielm måste med tiden överge herdebanan
och gick in vid kungliga kansliet i Stockholm. En dag fick
han order att företaga en utländsk resa. Avskedsmötet
mellan de bägge älskande blev rörande, såsom tillbörligt var.
De träffades i skymningsstunden i »ett grönt kabinett i en
liten trädgård». Här växlade de porträtt samt armband,
»med varannans hår och deviser invirkade». Så var det slut
med alla ljuva flöjttoner, alla knäppningar på lutan, slut
med svärmerier i gröna kabinetter och dunkla grottor — slut
för alltid. Ty hjälten föll i en hetsig feber och dog i Leipzig.
Samma natt och samma timma, som han avled, kom han
in i den älskades kammare alldeles som före avresan och
»räckte henne med en vänlig min och suck handen för
att liksom bjuda det sista farväl». Det dröjde hela tre år,
innan Maria Gyllenstierna hämtade sig efter dessa själs-
skakningar. Hon var »mycket sjuklig i ömsom tvinsot,
gulsot och frossa. Men nästan var natt var Gripenhielm hos
henne.»
När ytterligare sju år gått, förlovade sig emellertid Maria
Gyllenstierna med baron Esbjörn Reuterholm. Ehuru
Gripenhielm alltid »synts misslynt», så snart hon tänkt på
äktenskap, och avrått henne därifrån, var han vänlig nog att
komma på besök flere år efter giftermålet och »vagga hennes
barn» om nätterna, när sköterskan somnat ifrån dem.
Yngst och ojämförligen märkligast av de fem barnen
var Gustav Adolf Reuterholm. Han var verkligen något
mycket underbart. Både på fädernet och mödernet hade han
andeskådare att brås på — »mer än vanligt upplysta mäniskor»,
såsom han själv kallar dem. En så märklig man måste
ju vara förutbestämd till något alldeles ovanligt stort. Den
tanken slog också rot redan i hans barnasjäl, att han skulle
bli åtminstone Sveriges störste man, om icke den störste
i hela världen. I själva verket trodde han sig stå under
HERTIG KARL OCH HANS »STORVISIR». 487
försynens speciella omvårdnad och vara åtföljd av en
särskilt anställd skyddsängel, som räddade honom ur otaliga
faror. Det var denna skyddsande, som vid en eldsvåda på
Svidja hjälpte även hans far, när denne räddade det späda
barnet genom att hoppa ut med honom genom fönstret.
I samma ögonblick, berättar Reuterholm med dramatiserande
diktargåva, »rasar hela väggen och träffar honom i sitt fall»,
så att — o höjd av spänning! — hans ena toffel blir lågornas
rov. »Aldrig har försynen underligare frälst ett människo-
liv!» utbrister självbiografen omedelbart därpå. Det är
Reuterholms älsklingsreflexion. Samma skyddsängel in-
grep också, när Gustav Adolf drumlat i en damm »full av
ormödlor, sniglar och andra otäcka reptiler», för att ej tala
om alla de gånger den framtida storheten på resor mellan
finska och svenska kusten var i sjönöd men genom andar-
nas speciella mellankomst blev frälst till båtnad för både
skeppare och skuta. Att de sluppo undan på köpet var givet-
vis bara för den store, utkorade mannen Gustav Adolf Reuter-
holms skull.
Som en av sina vackraste egenskaper redan under barnaåren
framhåller Reuterholm i sin självbiografi »ett slags ömhet
eller lätthet att gjuta tårar vid en liten fågels död eller vid
ett lambs slaktande», ja vid blotta åskådandet av »solens
nedgång en vacker sommarafton, av ett rikt blomsterprytt
fält samt isynnerhet av en stjärnklar himmel». Den kunde
han — säger han — i timtal sitta och »beskåda med en så
djup beundran och tillika förnöjelse, att tårarne därvid
ömnigt strömmade mig ur ögonen». Och han konstaterar
med stolthet, att denna förmåga att gjuta tårar växt med
åren.
Efter studier i Uppsala gick Reuterholm in som fänrik
vid armén. Den unge svärmaren hade utvecklat sig till en
ovanligt vacker yngling. Men med sitt blödiga sinne passade
han icke för militärtjänsten och övergick därför till hovmanna-
banan. Han gav sig nu mysticismen och andeskåderiet i
våld, och lättrogen som han var, blev han till slut fullkomligt
bortkollrad.
Både sin fars och sin mors död förutsåg han genom aningar.
Vid tiden för moderns bortgång, som inträffade år 1783 —
efter att länge ha varit väntad — heuT^öktes han av »en
488 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.
kokande oro» och hörde andeknackningar. Och samma natt,
som hon avsomnade, kom en gammal man till honom i
drömmen och förkunnade dödsfallet.
Här var nu ett kärkommet tillfälle för Reuterholm att få
visa sig som »den ömmaste av söner». Kungl. sekreteraren
Johan Albert Ehrenström, som vid denna tid var varmt
fästad vid Reuterholm och tillsammans med honom gråtit
många ädla tårar över rörande böcker men sedan i Reuter-
holm fick sin »grymmaste fiende och förföljare» — denne
Ehrenström har givit oss en utsökt läcker beskrivning av
känslosvärmaren och skådespelaren Gustav Adolf Reuter-
holms beteende vid detta tillfälle. Han tillställde dagligen
»scener av konvulsioner, rop, tårar och suckar och avvisade
all tröst». Men sedan han »genomgått de första paroxysmerna
av sin excentriska sorg», for han hem till Finland för att vid
moderns begravning kunna fortsätta det gripande skåde-
spelet i mera högtidliga former. Därvid medförde han
bland annat en ymnighet av tryckta verser, ej blott över den
avlidna utan även till — honom själv, den förkrossade sonen.
De voro allesammans författade av den ömme, känslosamme
»ynglingen» själv.
När Gustav Adolf Reuterholm nu kom fram till sorgehuset,
vart han »nästan vanmäktig och lät släpa sig ur vagnen
uppför trappan in i moderns sängkammare, där han under
rop och skrik kastade sig över hennes säng». Sedan uppsluka-
des hela hans intresse av begravningsceremonierna, som han
komponerat med utsökt raffinemang. När slutligen kistan
skulle föras ned i gravkoret, kom skådespelets höjdpunkt,
då Gustav Adolf Reuterholm, i det han trädde in i gravkoret,
»med ett högt rop avdånade eller låtsade avdåna och blev
därifrån, sedan halsduken blivit öppnad och ansiktet be-
stänkt av brodern med luktvatten, buren tillbaka till sin
bänk i kyrkan. Vid återfärden till sorgehuset lät han vid
skenet av facklor föra sig, såsom halvdöende, till ett i en
eklund nära gården befintligt lusthus, där han intog sängen,
överlämnande åt sin broder att göra les honneurs vid supén.
Hela denna scen upprörde och skakade mig på det högsta»,
säger Ehrenström, som icke var bland dem, vilka redan på
förhand visste, att en avdåningsscen var planerad just för
det tillfället. Han blev därför djupt upprörd, när han såg.
HERTIG KARL OCH HANS »STORVISIR». 489
hur svårt en del begravningsgäster hade att hålla sina skratt-
muskler i styr. Men senare skulle sanningen gå upp för honom.
*
Det var andeskåderiet, som sammanförde Reuterholm med
Karl, och hertigen »antog honom till frimurare av den högsta
ordningen». Vi ha förut haft tillfälle att se honom i sällskap
med andebesvärj aren Björnram på Johannes kyrkogård i
Stockholm.^ Reuterholm följde den store »profeten» som ett
snällt och enfaldigt barn. Och vi ha också fått bevittna
Reuterholms lycka, då det förunnades honom att »arbeta»
i den högre magin på egen hand. Magin blev hans lycka även
på annat sätt, ty det var därigenom, som han mer och mer
innästlade sig i hertig Karls förtroende. Hans brev till
hertigen överflöda av högtravande vänskapsbedyranden och
försäkringar om hans glädje över att ha med en så stor man
»knutit det helgade föreningsband, som döden aldrig förmår
upplösa och evigheten ännu fastare skall tillknyta». Till
hertigen stodo Reuterholms förhoppningar, såväl när det
gällde hans egen makt och härlighet som i fråga om Svenges
lycka. Ty gent emot Gustav III hade Reuterholm, i överens-
stämmelse med sina släkttraditioner, anlagt en rättrogen
Mössas synpunkter. I sina brev till hertigen arbetar Reuter-
holm genomgående på att hos Karl ingjuta hat och avund
mot den kunglige brodern.
Dock visade det sig på 1789 års riksdag, att hans politiska
tro kunde rubbas genom personliga synpunkter, som talade
kraftigare. Han misstänktes nämligen icke utan skäl av
sina partivänner för att då ha svikit oppositionen genom att
verka för en försoning mellan konungen och hertig Karl.
Visserhgen sökte han gå så försiktigt till väga, att hertigen
ej skulle synas ha alltför mycket svikit frihetens sak, men
kvar stod i alla fall det faktum, att konungen efter riksdagen
gav hertigens gode vän en pension på 1,000 rdr. om året.
Därigenom sattes Reuterholm i tillfälle att göra en utrikes
resa. I själva verket var nog detta det egentliga syftet med
konungens frikostighet. Gustav, som inte just var någon
dununge i politiken, litade inte för framtiden på Reuterholm
och var därför angelägen att skilja sin bror från hans vän
1 Se sid. 271.
490 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.
och rådgivare. Avskedet mellan hertigen och Reuterholm
blev mäkta smärtsamt. H. K. H. författade egenhändigt
en dikt »Avsked mellan tvenne vänner». Den sjöngs vid
ett samkväm en stilla afton av Skjöldebrand, som satt musik
till den. I detta kväde ställer den hertiglige vännen sitt
hopp till den högre makt, som styr allt:
»Minns, att de ljuva band. vi knutit,
av Honom endast styrka fått.
ocii att den sällliet som vi njutit,
ifrån Hans kärleks stråle gått!»
Reuterholm satt och »suckade i en sorglig förtjusning»,
berättar Skjöldebrand.
Den märklige mannen tillbragte sedan ett år utomlands
under flitigt umgänge med högt upplysta frimurarbröder
och undfick under högtidliga ceremonier allt högre grader
i orden, vilket gladde honom — skriver han med klädsam
blygsamhet till hertig Karl — »mindre för min egen del än
för hela mitt fädernesland, för Norden».
Icke förty blev han vid hemkomsten synnerligen ovänligt
mottagen av sin konung, som icke hade väntat att så snart
få se honom igen. Gustav gav honom huden full för de för-
bindelser, han knutit med franska revolutionärer, och föl-
jande år fråntog konungen Reuterholm den pension, han
givit honom 1789.
Efter detta hörde Reuterholm till Gustavs III:s svurna
fiender. Han hatade den konung, som han beskyllde för att
ha gjort honom faderlös i förtid och att sedan ha tillskyndat
honom idel orättvisor. Hans hat stegrades efter hand till
ursinne. Det förefaller av hans dagboksanteckningar, som
om han ej varit okunnig om revolutionsplanerna mot »tyran-
nen». I alla händelser önskade han innerligt konungen allt
ont. Och när dessa önskningar gått i uppfyllelse, när Gustav
var röjd ur vägen, tillskrev han i väsentlig grad sina böner,
att den Högste beslutit ställa konungen inför sin domstol.
Nu var tiden kommen för Gustav Adolf Reuterholms stor-
het.
Hertig Karl hade nu faktiskt uppnått den makt och myn-
dighet, varom så många trollkarlar och drömtydare profeterat.^
1 Jfr sid. 273.
HERTIG KARL OCH HANS »STORVISIR».
491
Men den svage och lättledde fursten behövde stödet av en
mera måhiiedveten natur, och så blev hans vän Reuterholm
också hans »storvisir», såsom man kallade honom. Hertigens
Gustav Adolf licutcrholm. Samtida målning.
brev till Reuterholm vittna tillräckligt tydligt om hur hjälp-
lös Sveriges nye regent kände sig, innan han fått sin käre
ordensbroder vid sin sida. Men Reuterholm visste på samma
gång alltför väl, hur föga hans furstlige vän var att lita på.
Hertigen trodde i regel den han sist talade vid. Enda sättet
492 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.
för Reuterholm att kunna leda Karl var följaktligen att
aldrig lämna honom ur sikte utan övervaka honom som en
skolmästare sin lärjunge. När ingenting annat hjälpte, tog
^sto^visi^en» till hotelser och skräckmålningar, och då lydde
Karl ofelbart som en strykrädd pojke. Någon gång lät dock
Reuterholm hertigen få sin vilja fram. Men då gällde det
småsaker, och eftergivenheten var bara anlagd på att driva
igenom »storvisirens» vilja i någon fråga av särskilt stor vikt.
Men naturligtvis försökte Karl inbilla andra, att det var han,
som regerade Sveriges rike: han kunde naturligtvis när som
helst skicka i väg Reuterholm, men han behöll honom, därför
att han drog nytta av honom.
Litteratur: Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister, Antecknin-
gar och minnen (Elof Tegnér, Valda skrifter IV).
O. P. Sturzen-Becker, Reuterholm efter hans egna
memoarer.
Oscar Malmström, Till Gustaf Adolf Reuterholms
historia.
Martin Nylund, G. A. Reuterholm under förmyn-
daretiden 1792—1796.
Gustavianerna störtas. Men kunga-
mördarne slippa lindrigt undan.
EN av de första triumfer, Reuterholm unnade sig, var
att taga till sommarbostad Gustav III:s älsklingsplats,
den gamla paviljongen på Haga, där han nu i sin en-
samhet mediterade över ödets egendomliga växlingar »och
alltings stora vanskelighet». Gustav III:s vänner blevo också
föremål för hans hämnd och avlägsnades från allt inflytande
på regeringen. De blevo bortskickade åt olika håll, Armfelt
till Italien och Toll till Varsjava såsom svenska sändebud,
Ruuth till Pommern såsom generalguvernör, Schröderheim
till Uppsala såsom landshövding, Wallquist och Nordin, till
sina befattningar i Växjö och Härnösand.
När Armfelt hade sin avskedsaudiens hos hertig Karl,
blev det en utsökt vacker scen med »omfamningar, ömhets-
GUSTAVIANERNA STÖRTAS. 493
betygelser och de mest smickrande och rörande yttranden»,
berättar Armfelt. »Men», tillägger han, »jag iät icke lura mig.»
Gustav III:s tid hade varit snillets. Nu var det småsinnet
och dumheten, humbugen och all möjlig tarvhghet, som yvdes
och pöste och gjorde sig bred. I hertigens närmaste omgiv-
ning fanns ej en enda man med verkligt gott huvud. Män så-
dana som Reuterholm, rikskanslern Fredrik Sparre^ och
Reuterholms kreatur justitiekanslern Lode vore de, som
angåvo tonen.
I strid mot gustavianernas yrkanden blevo också kunga-
mördarne Hndrigt straffade. Reuterholm diktade ihop ett långt
och vackert tal, som hertigen fick hålla i konseljen. Det
innehöll, att enligt en önskan, som den avlidne konungen ut-
talat på dödsbädden, borde endast Anckarströms huvud falla
och alla de övriga, som voro invecklade i mordgärningen,
benådas till livet. Därefter förkunnade hertigen, att han
»vid sin broderliga kärlek och furstliga ära tillsvurit» den
döende att villfara denna »hans sista bön, vilken», enligt
Karls ord, »satte Gustav III:s ädelmod och hjärta i den vack-
raste dag och bättre än Svensksunds seger förevigade Dess
minne»!
Armfelt, som nästan oavbrutet vistats vid Gustavs döds-
bädd, kände bättre än någon annan till, liur sanningslöst
detta prunkande vältalighetsblomster var, och gustavia-
nerna upprördes i sitt innersta.
Välgörande verkade däremot onekligen Karls ingripande
mot Liljensparres häktningsraseri. Polismästaren spanade
med sådan iver efter medbrottslingar till kungamördarne,
att slutligen nästan alla, som haft någon som helst beröring
med de brottsliga eller fällt något oförsiktigt yttrande, sattes
inom lås och bom. Hertigen måste därför tillhålla den nitiske
spårliunden att gå fram med större varsamliet och befallde
honom att frigiva dem, som voro minst komprometterade.
Karl förklarade rent ut för Adlerbeth: »Jag khpper av hela
härvan, ty den är så lång och trasslig, att man inte kan veta,
1 Se sid. 531.
494 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.
var ändan finns.» Därigenom skingrades åtminstone i någon
mån den ohyggliga skräckstämning, som en tid vilat över
huvudstaden. Men hemska scener förestodo ännu, innan
blodsdramat spelats till slut.
Domen över Anekarström lydde på att han skulle »jämte
förlust av gods och ära mista högra handen, halshuggas och
steglas, sedan han likväl förut tiil straffets skärpande tre
dagar å rad på särskilda stadens torg stått två timmar i
halsjärn på schavott och därpå av bödelsknekten med fem
par spö blivit hudstruken».
Medan han i fängelset bidade sitt öde, fick han en enda
gång mottaga besök av sin hustru. Den gripande scenen
skildras av Gjörwell med följande ord: »När hon kom in,
kastade hon sig över honom, där han satt tvärs över sängen,
och dölj de sitt ansikte mot hans bröst. Han tog henne i
famn och ropade: "Min Stava! Se upp, se på mig, min Stava!'
Och när hon det äntligen gjorde, sade han: 'Känner du igen
mig, min Stava? Nej, det gör du inte, ty sådan har du aldrig
sett mig, ty nu ser du uti mig ett Guds barn.' Han talte
sedan fast beständigt om både sin och hennes själ, hennes
framtida vandel inför Guds ansikte och om deras barns
uppfostran; tröstade henne därmed, att hon och barnen
fingo behålla allt sitt timliga goda. — Hon var naturUgtvis
mycket bestört och nedslagen men grät icke mycket.» Hennes
sinne var också, som Gjörwell anmärker, »ganska hårt eller
kanske, rättare sagt, mera karlavulet än kvinnligt».
Den gamle bibliotekarien, som varit en faderlig vän för
Anekarström sedan dennes barndom, berättar, att den döds-
dömde första schavotteringsdagen, den 19 april, »gick oför-
färat och nästan sturskt upp på denna ärelösa teater» —
det var på Riddarhustorget, som schavotten stod. Hela
tiden, medan han stod i halsjärnet, »såg han fritt omkring
på allt det oräknehga folket på torg, gator och i fönster.
Jag stod en stund på torget men mäktade ej vänta ut execu-
tionen».
Om denna senare del av det ohyggliga skådespelet finns
en skildring av ett annat ögonvittne, Karl Gustav Nordin,
som i sin dagbok berättar därom: »Executionen fördes på
det strängaste. Rackarens dräng, en stor stark karl, som till-
förne varit profoss i Södertälje, slog honom, och vice slotts-
GUSTAVIANERNA STORTÅS.
495
fogden förde befälet. Emellan vart slag dröjde en minut.
Folket hurrade av nöje vid vart slag, ropade: 'Bra! Slå bral;
Det var rätt etc.', samlade ock penningar i hopen åt den som
slog. Han säges hava i sådana styvrar fått 22 rdr. Anckar-
ström stod frimodigt på schavotten och tycktes vara sinnad
att med stort tålamod för- _
draga spöslitningen, men jp^
han teg blott vid törsta sla-
get; vid det andra pep han
litet och rörde på högra
benet, men vid det tredje
vrålade han och höjde se-
dan bägge benen vid vart
slag. Detta på riddarhus-
torget. I arresten skickades
stadschirurgus att vårda
hans rygg ochhanshälsa.» —
Anckarström yttrade efter
schavotteringen, att spö-
slitningen »översteg den
tanke, han gjort sig om
höjden av mänskliga plå-
gor». Och dock var han
en alldeles ovanligt här-
dad man.
Dagen därpå skulle han
schavottera på Hötorget.
Gjörwell fick då se den
olycklige, när han på »rac-
karekärran»^ skulle föras
till schavotten. Han gjor-
de då den iakttagelsen, att
Anckarström »såg frisk ut men faslig i anseende till skägget
och mustascherna, som under alla de veckorna fått växa,,
havandes under åkningen en slokig hatt på sig». Gjörwell
var också vittne till spöslitningen: delinkventen »skrek vid
första slaget jämmerligen, och efter det andra började han
ropa himmelshögt: 'Ack, förlåt mig, förlåt mig', dock med
JACOB JOHAX ATsTCAÄSTRÖM
^r9 *^^*^^*2^ <* rad TuirrU d JJ", et*. B/ taff £kÅ ht'ioye ^ina a/'
^f}*tde Ji^ra Atindrn i^^/uUe/tu^oat ocA/ua^Ati d. ^ af>rJ7S^ .
Anckarström vid skampålen.
Samtida kopparstick.
' Bödelskärran.
496 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDABE.
en blödig röst såsom tillika ett hjärtats uttryck — förmod-
ligen ville han ock därigenom beveka det upprörda folket
till att ej anfalla själva hans person. När han fick tredje
slaget, mäktade jag icke längre stå kvar utan gick med dar-
rande knän hem, och kort därefter kom han med hela vakten
och folkskaran förbi våra fönster. Han satt då mycket lu-
tande i anseende till den sönderslagna ryggen, men pöbeln
å ömse sidor skriade och tviade med alla möjliga bannor och
skällsord; och hade vakten all möda att hålla denna tross
ifrån hans person. Han satt dock till höger om rackaren
och på ett säte tvärt över kärran.
Tredje dagen tågade han på lika sätt ut till Nytorget på
Söder, och emedan just i Katarinatrakten bor det mest vilda
folket av matroser, fabriksarbetare och dylikt grovt följe,
så led han där obeskrivligt både av slagen på den nu för
tredje gången upprivna ryggen och av pöbelns otidigheter
med eder och bannor, med smuts, tuggbussar och dylikt,
som de kastade på honom, ehuru han också där under avstraff-
ningen ropade om förlåtelse. En skara, den ingen räkna kunde,
följde honom sedan allt till Smedjegården, dit han kom
nästan halvdöd, samt hade äntligen blivit så späkt, att man
såg honom fälla tårar under vägen ifrån torget. Jag bör
här anmärka, att då han slet spö, och vid vart slag höjde
upp ansiktet för att ropa, lyste honom i ögonen mordpi-
stolen och dolken, som voro fastade på pålen över hans
huvud.»
Hela natten före avrättningsdagen sov han »oavbrutet
med största rolighet och rörde blott en enda gång litet på ena
armen, vilket den vakande polisbetjänten med största för-
undran åskådade. Först klockan fem vaknade han, glad och
munter, steg upp och klädde om sig. Sedan sade han sig
vara hungrig och åt en god frukost, bestående uti tvenne
kotletter och en stor skål med mjölk och bröd. Klockan nio
öppnades dörren, och han gick ut, satte sig baklänges på
rackarkärran men nu helt allena, dock med löst påskruvade
handklovar, så att han kunde ledigt röra händerna, uti
vilka han höll en bönbok. Under hela vägen hade han en
både manlig och kristlig contenance,^ såg stundom upp och
* Hållning.
GUSTAVIANERNA STORTÅS.
497
omkring sig, hälsade på en och annan; eljest hade han ögo-
nen merendels ner uti boken.» Vagnen eskorterades av 200
man av blå livgardet, vid vilket Anckarström fordom varit
officer; och 400 man av samma regemente bildade spetsgår-
den kring schavotten. '
32 — 204364. G rimberg. Svenska folkets underbara öden. VII.
498 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.
Då bödelskärran med Anekarström i kom fram till av-
rättningsplatsen, »sprang han, full av glädje att vara sitt mål
så nära, upp såsom en ung gosse av kärran och ner på backen,
ställde sig emellan prästerna och gick så fram, som är ett
gott stycke».
»När han besteg schavotten, hörde jag», fortsätter Gjörwell,
»omkring mig många fula och hårda ord, dem jag dock icke
vill eller kan här upptaga, ty bitterheten bland folket var
allmän och stor ända in uti sista stunden.» Den livdömde
kastade sig nu på knä och »avbad än en gång sina många
och svåra synder»; och när förberedelserna för dödshugget
voro avslutade, sade han »med tydelig och oförfärad röst:
'Pris och ära vare Dig, Herre Jesu innerligl' då i detsamma
mästermannen och rackaren skilde huvudet och handen
ifrån kroppen. Alla åsågo med största förundran hans stora
frimodighet och synbara glädje.»
Sedan följde den obeskrivligt fasansfulla scenen med krop-
pens sönderstyckande och huvudets samt högra handens
uppspikande på en hög påle. Självaste de förhärdade böd-
larne måste styrka sig till. den ohyggliga förrättningen med
bröd och brännvin.^
Anckarströms släkt fick kungligt tillstånd att ändra sitt
namn till Löwenström.
^ Anckarströms änka gifte om sig med sin älskare, en Runeberg,
antagligen samme man som varit med henne och Anekarström på
Gottlandsresan. Runeberg blev häradshövding på Gottland men
skilde sig snart från hustrun. Kort efter hans ankomst till Visby
begingos åtskilliga stora silverstölder i flere kyrkor på ön, men man
lyckades icke upptäcka tjuvarne. Så hände sig i en församling, att
den gamle kyrkoherden på lördagskvällen satt och läste igenom den
predikan, som han skulle hålla följande dag, då han i månskenet får
se, hur en karl klättrar in genom fönstret till sakristian. Erinrande
sig regeringens befallning att gripa kyrktjuvarne levande eller döda,
tar han med sig sin dräng, och bägge lägga sig med laddade gevär
på lur utanför kyrkan. Om en stund kommer tjuven fram till fön-
stret och kastar ned en mängd silver. Men när han skall klättra ut
genom fönstret, smälla två skott, och han störtar med ett högt skri
till marken. Kyrkoherden och hans dräng springa fram; men döm
om deras förtvivlan, när prästmannen i den dödligt sårade helge-
rånaren igenkänner sin egen bror, häradshövding Runeberg! Detta
skall ha skett år 1803.
GUSTAVIANERNA STÖRTAS. 499
Rjbbing, Horn, Lilliehorn och en löjtnant Ehrensvärd hade
också av hovrätten blivit dömda till döden, men hertigen
mildrade straffet till landsflykt.
En av dcltagarne i mordplanen, riksgäldsfullmäktigen Ture
Johan Bielke, tog gift, när han blev uppkallad till för-
hör. Såsom självspilling och högförrädare blev han enligt
hovrättens utslag på bödelsdrängens släde utförd till Skans-
tull och nedgrävd på galgbackcn.
Ribbing vistades en tid 1 Köpenhamn och styrde sedan
kosan till det stora revolutionslandet Frankrike. Men skräck-
väldets ohyggligheter blevo outhärdliga på nära håll t. o. m.
för en så eldig frihetssvärmare. Han flyttade över till Schweiz
och var nu glad över att ha sluppit ifrån »de blodtörstiga
fransoserna, som träla under den gruvligaste despotism och
hava förvandlat sitt gudomliga land i en blodsölad bödels-
håla».
I Schweiz hade han ett kärleksförhållande med den obetyd-
lige svenske ministern Staels temperamentsfulla maka, född
Necker. Hennes brev till Ribbing betecknas såsom det Bästa
och lidelsefullaste, som »Corinnes» författarinna skrivit.
Efter en tid finna vi honom på en gård i närheten av Köpen-
hamn, där han för en lantbrukares lugna liv. Men snart
rycker han sig alldeles ur idyllen och uppträder som en äkta
världsman och vivör i Paris' salonger. Ett par år gå, och han
gifter sig med en f. d. fransk nunna, som enligt Alexander
Dumas d. ä:s försäkran var »den mest fullkomliga bland
kvinnor». Hon förmådde också skänka den orolige Ribbing
den sanna lyckan. Han slår sig nu ned på en fransk lant-
egendom och lever som godsägare och vinodlare, tills den
monarkiska reaktionen kommer och förjagar honom från
Frankrike. Efter några års verksamhet som tidningsman i
Bryssel kom han emellertid tillbaka och tillbragte de två
sista årtiondena av sitt liv i Paris som medarbetare i ett par
tidningar. Fåfängt försökte han att av Karl XIV Johan
utverka sig tillstånd att få återvända till Sverige. Han dog
först 1843, 78 år gammal. In i det sista behöll han sin vilje-
kraft oförminskad, och ännu vid 71 års ålder åtnjöt han så
god hälsa, att han ej kände något tecken till ålderdomsskröp-
lighet eller några kroppsliga plågor. Däremot plågades han
500
GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.
Adolf Ludvig Ribbing. Porträtt målat under hans vistelse i Schweiz.
ofta av hemska drömmar och hallucinationer, så att han
störtade upp ur bädden och ibland anträffades avsvimmad
på golvet.
Var det månne minnen från mordnatten som spökade?
Samtiden trodde så. Men något spår till ånger söker man för-
GUSTAVIANERNA STÖRTAS. 501
gäves i de skriftliga vittnesbörd, han kvarlämnat om sitt
innersta jag. Hatet mot Gustav III följde honom tvärtom
till livets slut, och av hans efterlämnade papper ser man, att
han aldrig upphörde att anse den blodiga gärningen den 16
mars 1792 som en patriotisk bragd.
Klas Fredrik Horn, som också flyttade till Danmark
tillbragte största delen av sitt återstående liv där, först på
den vackra egendomen Skovlunde på Själland och sedan
i Köpenhamn. Den elegante och vittre svenske greven var
mycket populär i Danmarks litterära kretsar, men han kunde
i alla fall ej undgå att känna, att hans liv var förfelat, och
ekonomiska bekymmer tyngde också på hans sinne. Han
levde till år 1823. Döden kom säkerligen som en befriare.
Hans hat till Gustav III förblev lika glödande, så länge han
levde.
Lilliehorns öden i landsflykten voro äventyrligare än hans
medbrottslingars. I förtvivlan över sitt förfelade liv synes han
redan i fängelset ha gripits av en exalterad religiös stämning.^
Han skall efter benådningen ha tagit anställning som skol-
mästare hos den s. k. brödraförsamlingen i Herrnhut. I
början av 1800-talet skall han ha givit sig över till England
för att deltaga i ett irländskt uppror men blivit fängslad och
insatt i Towern. Liksom Horn och Ribbing hoppades han att
genom Karl Johan få tillstånd att komma tillbaka till Sverige.
Han uppvaktade den nyvalde tronföljaren med en smicker-
söt böneskrift, vari han begärde att få återvända till
s'.tt »ända till dyrkan älskade fosterland». Men kronprinsen
lät ej dupera sig. Emellertid ljusnade det för flyktingen,
då han ingick ett förmöget gifte med en tyska, så att han
under de sista åren av sitt liv fick en i ekonomiskt avseende
bekymmerfri tillvaro. Han dog i Bonn 1820 vid 62 års ålder.
Pechlin hade mot sitt nekande ej kunnat fällas, men en
mycket misstänkt omständighet var, att han hela mordnatten
höll sin port stängd, och att ingen fick råka honom. Det
kom även fram andra graverande saker mot honom under
1 Se sid. 468.
502 GUSTAF IV ADOLFS FÖRMYNDARE,
förhören, men han lyckades slingra sig undan och kallade
mördarne för narrar och galna pojkar, som nu ville skylla
sitt vanvettiga brott på honom, en sådan ärans man som han.
Han beklagade sig också över polismästaren Liljensparre,
som överöst honom »med så mycket ovett och insinuationer,
som alle Stockholms bro-månglerskor ihop ej kunde säga
så mycket». Vid ett tillfälle — klagade generalen — »skrek
han och svor samt 'skjälde' över en f järndels timma».
Den gamle ränksmidaren dömdes emellertid att hållas
i fängsligt förvar i avvaktan på framtida bekännelse. Och
som han ansågs vara själva roten och upphovet till mord-
planen, kunde ingen nåd komma i fråga för honom. Han blev
insatt på Varbergs fästning. Här åtnjöt han dock mycken
frihet. Han fick under lätt bevakning gå omkring i staden
och umgicks i nåder med dess ståndspersoner men gjorde
sig illa omtyckt bland handlande och småfolk för sin argsint-
het, sitt högmod och sin snålhet. Han blev så hatad, att be-
folkningen långt efter hans död använde som ett tillmäle
»Din förbannade Pekelin». Han dog år 1796 i en ålder av
76 år. Adlerbeth fäller följande omdöme om den döde:
»Han hade varit en orolig man med snille, mod och fermeté,
dem han nästan aldrig i god sak använt.»
Sparsamhet samt frisinne i brokig växling
med sliuggrädsla ocli småsinne.
VID hertig Karls hov märktes alltför väl, att en ny tid var
kommen. Nöjena fortgingo ostörda av kungssorgen.
Under festliga middagar på slottet kunde man få höra
musiken vid Gustav ni:s begravning användas som taffelmusik.
De få, som förblivit hans minne trogna, åhörde den med
tårade ögon men blevo föremål för de andras åtlöje. Svenska
akademien, där den bortgångne stiftarens minne hölls kärt,
blev upphävd intill konungens myndighetsålder. Det var
Reuterholms straff, därför att han ej lyckats bU en av de
aderton. Till förevändning tog han, att den man, som akade-
SPARSAMHET O. FRISINNE. SKUGGRÄDSLA O. SMÅSINNE. 503
mien föredragit framför honom, hade i sitt inträdestal —
klandrat Gustav III:s minnel
»'Det är ju fasligt', skrek herr Karl:
'man vågat bror min klandra!'
'Det är fördömligt', skrek hans Jarl,
'när sådant sker av andra.'»
Många exempel skulle kunna anföras på Reuterholms
småaktiga och lumpna hämnd på sina motståndare.
Men det var också förmätet att våga sätta sig upp mot
en så stor mans vilja. Ty Reuterholm var stor, mycket stor
— i egna ögon. Andra ha icke lyckats upptäcka hans snille-
gåvor. Men ordentlig och arbetsam var han och blev där-
igenom till nytta för Sveriges inre utveckling. Hans spar-
samhet var välgörande för ett folk, som mer än nog fått
smaka på motsatsen. Den var också så mycket mera behöv-
lig, som världskriget vållat sådan dyrtid, att varupriset
stigit till två å tre gånger så mycket som före kriget. Visser-
ligen kommo mycket pengar in i landet genom försäljning
av spannmål och kött till fransmännen, som betalade själva
varorna nästan med deras vikt i guld. Men följden därav
blev, att på sommaren 1794 panik höll på att utbryta i
Stockholm. Man befarade brist på både bröd och sovel,
därför att det samtidigt hotade att bli missväxt. Då blev
regeringen tvungen att tillgripa den cirkelgången att söka
skaffa livsmedel från utlandet, naturligtvis till vansinniga
priser — när det över huvud taget alls var möjligt att få
något därifrån.
År 1794 lade regeringen i dagen sin sparsamhet genom
en överflödsförordning, vars mest uppseendeväckande
bestämmelse var ett förbud mot allt bruk av kaffe, vid böter
av 10 riksdaler eller mer för den som tillrett den förbjudna
drycken, och 2 riksdaler för »den som därav njutit».
Det var ett kännbart ingrepp i svenska folkets njutnings-
liv. Kaffet hade brukats i vårt land alltsedan början av
1700-talet, då det begynte konkurrera med teet, som blivit
känt här något tidigare. Från de rikare och förnämare hem-
men och kaffehusen hade bruket av den nya drycken små-
ningom spritt sig även till de enklare hemmen. Därför blev
504 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.
den 1 augusti 1794, den dag då kafferepens saga skulle vara
all, en veklagans dag över allt Sveriges land, och mänga
gripande sorgefester höllos.
Gjörwell berättar: »Uti de flesta husen i denna huvud-
stad blevo den 1 augusti ordentliga avskedskalas anställde
för denna älsklingsdryck. Men ingenstädes lär det med mera
sorgeståt blivit tillställt än hos kommissarien Haneli, boende
på Södermalm här i Stockholm. Hela sällskapet blev först
inviterat på begravningsbiljetter med svarta kanter; och då
de sig uti vederbörlig sorgdräkt inställde, placerades frun-
timren uti ett med svart beklätt och med lampor upplyst
rum ikring ett kaffebord, omgivet av en bred krusflorskappa,
för att dricka för sista gången vår landsförvista nektar,
vilken av en svart och vit porslinsservis serverades. Herrarne
däremot förblevo i det yttre rummet, vilket var klätt med
vitt, såsom till begravning övligt är. På ett även sorgklätt
bord stodo några porter- och champagnebuteljer, omlindade
med krusflor, omkring en bål dragonpunsch, vilken även med
lika flor sågs behängd. Sedan en sorglig begravningsmusik
blivit uppförd, drucko de alla valet^ av dessa kära drycker,
som nu av lydnad för överhetens bud för alltid bortläggas.»
Ändå mera storslagen var den sorgehögtid, som firades i
stora brunnssalen vid Djurgårdsbrunn. Där gick hela brunns-
sällskapet i procession med härolder, iförda långa sorgkappor
och bärande svarta spiror, behängda med sorgflor. Under
processionen, vilken beledsagades av förstämd janitschar-
musik, avskötos 16 kanonskott. Därefter vidtog en sorge-
konsert. Tre unga flickor besjöngo »med sorglig röst kaffets
ändalykt» på den vemodiga Bellmanska melodin »Drick ur
ditt glas». Första strofen slutade sålunda:
»Läckra gudinna, som fyllt våra koppar
med dina varma, förtrollande dropp-ar,
ack, att vad ljuvligt är, det är så kort!»
Sedan därefter kaffe serverats ur en servis, som naturligt-
vis var behängd med krusflor, höll den kvicke poeten Israel
Hallman en högtidlig parentation över gudinnan Cofféa,
som nu flyktade ur Svea land. »Älskade Cofféal» utropade
han, »allenast några få ögonblick — och du finnes icke mer
' Avskedet.
SPARSAMHET O. FRISINNE. SKUGGRÄDSLA O. SMÅSINNE. 505
ibland svear och göter.» Och så talade han med saknadens
vemod om den dag vid århundradets början, då gudinnan
först besökte våra svenska länder, då »många predikade emot
henne och hennes dyrkan, och själva Eskulap utropade henne
för en skojerska, en landstrykerska, som borde utdrivas.
Kcijfcbeslagel. Målning av P. Nordquist.
Man ser, hur damerna suttit vid det kära kaffebordet och spått i kort,
då glädjen störts av två rättstjänare, som plötsligt uppenbarat sig.
Men gudinnans förtjusningskraft och slughet gjorde allt
prat till intet. Hon skaffade sig först insteg hos de förnäma
och rike, som uppreste åt henne altaren samt beredde henne
dagliga och rykande drickoffer. Släkt och vänner tillbödos
då gemenligen kring desse altaren, och så snart de fingo
allenast känna gudinnans vällukt, öppnades deras tungors
band; deras genier började livas, och tusende talämnen föddes
och förgingo. Av de förnämas och rikas exempel har seder-
506 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.
mera den allmänna hopen tillfallit dig, förtjusande varelse.
Alla de antikoffeister, som predikat emot dig, hava blivit
ansedda för kättare, och hela det gamla ärbara Svitiod har
underkastat sig din dyrkan samt antagit din lära att svedja och
bränna. Mera allmänt och nitiskt blev aldrig gudinnan Frigga
tillbeden i de gamla Uppsalas avgudalundar.»
När stämningen nått sin höjdpunkt, fattade parentatorn
kaffepannan, och med förtvivlans mod slog han med »bort-
vänd syn» den älskade tingesten i kras.^
Såsom var att förutse, gick det med kaffeförbudet som med
alla förbud, vilka ej uppbäras av en stark folkmening. Den
franske emigranten De la Tocnaye, som reste i Sverige just
vid den tid, då kaffeförbudet utbröt, berättar, att man för-
utom allt annat möjligt hemlighetsmakeri klarade sig på
kaféerna genom att beställa »brunt te». Och änkedrottningen
bedyrade, att hon för sin del inte ämnade avstå från sin kära
kaffetår.
Förbudet väckte också så starkt missnöje och överträddes
så ofta, att Gustav IV Adolf kort efter sin tronbestigning
fann för gott att frigiva bruket av den ädla drycken. Den
förbjöds dock återigen 1799, men en ny våg av missnöje
medförde dess frigivande 1802.
Kaffeförbudet drog med sig en hel diplomatisk konflikt
— givetvis av futtigaste slag. Det kom nämligen i kollision
med livet inom diplomatiska klubben i Stockholm. Vad där
dracks hade ingen haft att göra med, ifall det ej varit så, att
även svenskar kunde inväljas i klubben. Ingenting kan,
som bekant, göra en äkta svensk så överlycklig som restrik-
tioner och förbud i fråga om mat och dryck ■ — n. b. när han
kan få något tillfälle att kringgå dem. Det är en erfarenhet,
som bör leva i färskt minne allt sedan världskrigets ranso-
nerings- och förbudstider. Som det då skröts, när någon
utvald lycklig fått sig ett riktigt skrovmål med obegränsade
kvantiteter av smör och fläsk med snapsen och kaffe med
avec — med gammal äkta konjak och punsch, föstårru —
inte kristidsvara inte!
' Hallmans >sorgetal» trycktes på de närvarandes begäran och
inhäftades naturligtvis i kolsvart omslag.
SPARSAMHET O. FRISINNE. SKUGGRÄDSLA O. SMÅSINNE. 507
Man kan riktigt se, hur anno 1794 de svenska herrar måtte
ha svällt av lycka, de utvalda, som det blivit beskärt att få
dricka kaffe i den fina klubben, medan nästan alla deras
bekanta fingo vara utan. Man tycker sig än i dag höra, hur
de skroderade med sina märkliga upplevelser. Men deras
oförmåga att bära sin stora lycka hämnade sig på hela
klubben, ity att Reuterholm genom Lode och polismästaren
förbjöd klubbens källarmästare att servera kaffe.
En mera sansad överhet än den Reuterholmska skulle
naturligtvis ha kunnat ordna saken i tysthet genom en vän-
lig påstötning till de främmande ministrarne att anmoda
klubbens svenska medlemmar att låta bli kaffet. Men det var
Reuterholm icke blott för nitisk utan också alldeles för hög-
dragen till. Diplomaterna funno emellertid hans order föro-
lämpande och stridande mot deras privilegier, vilka befriade
dem från alla de pålagor och restriktioner, som gällde under-
såtar i det land, där de vistades. Den som tog ledningen i
deras strid mot svenska regeringen var engelske ministern,
lord Spencer, en hetlevrad och mycket självsäker pojke på
ett par och tjugu år, som kommit till Sverige med en föTut-
fattad aversion mot dess regering och redan från början
anslagit en nonchalant ton. Nu uppsatte han tillsammans med
ett par andra minstrar en protestnot, som undertecknades
av alla de främmande sändebuden utom den gamle sjuklige
holländske ministern, som dragit sig ifrån allt klubbliv och
slik fåfänglighet. I detta diplomatiska aktstycke fick sven-
ska regeringen svar på tal och det i en ton, som vederbörande
säkerligen icke skulle vågat ta sig, ifall det gällt en stormakt.
Det var icke att undra på, att svenska regeringen dels för-
bjöd alla svenskar att hädanefter besöka klubben, dels ge-
nom sina sändebud vid främmande hov beklagade sig över
vederbörande diplomaters uppträdande. Då blev dessas
ton genast hövligare.
Vad Spencer och hans närmaste medhjälpare beträffar,
gick svenska regeringen ett steg längre och begärde deras
återkallande. Och som ministrarne i fråga själva anhöUo
därom, så gick det efter önskan. Exemplet följdes emeller-
tid av den ene diplomaten efter den andre, och till slut kunde
Spencer belåtet konstatera, att holländske ministern, »vars
ålderskrämpor och fattigdom göra det omöjligt för honom
508 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.
att flytta, är den ende, som stannar».^ Så hade man, som
engelske utrikesministern yttrade till svenska sändebudet,
»brouillerat sig för en kopp kaffe».
Reuterholm kunde emellertid i avskedets stund ej neka
sig nöjet av en triumf. Den blev just hans sköna själ värdig.
Enligt svenskt bruk borde Spencer vid avskedsaudiensen
ha fått svenske konungens porträtt, infattat i juveler. I
stället hugnades han med en snusdosa av guld, på vars lock
fanns i briljanter infattad en bild av emalj med, som Spencer
skriver, »tämligen oanständig syftning». Hochschild upp-
lyser i sina memoarer, att den föreställde »en paysage'^ i
Teniers'^ stil, varav hände, att ett kvinnfolks figur, som vadade
i vattnet, hade upplyft kläderna och visade bakdelen, vilket
Spencer ansåg express^ varit gjort att honom humiliera»^.
Inom engelska kabinettet erkände man visserligen, att
Spencer varit »ung, oerfaren och het» — men ändå . . .
Frånsett den komiska bismak, som lådde vid flere av de
Reuterholmska sparsamhetsåtgärderna, var dock regeringens
ekonomiska omtänksamhet på det hela taget till stor väl-
signelse. Den åstadkom i förening med goda skördar och
gynnsamma handelskonjunkturer en vacker uppblomstring
av näringarna och växande välmåga. En del av statsskulden
efter sista kriget kunde nu avbetalas, men en dryg skuld-
börda fanns kvar.
Egendomligt nog var den högfärdige och småaktige pedanten
Reuterholm på samma gång en svärmisk anhängare av upp-
lysningstidens frihetsidéer, åtminstone så länge det gällde
blott teorin. Till betygande av sin klart lysande frihets-
vänlighet utfärdade han vid sitt uppstigande till makten
en ny tryckfrihetsförordning, vari han i högstämda
fraser förkunnade, att »friheten i tankar och tryck är en av
^ De övriga blevo hemkalladc, och vederbörande regeringar läto
sina beskickningar skötas av diplomater i lägre grader. — "'' Uttalas
päisascli: scen ur lantlivet. — ^ Uttalas tenirs: berömd neder-
ländsk målare. — * Speciellt. — ^ Förödmjuka.
SPARSAMHET O. FRISINNE. SKUGGRÄDSLA O. SMÅSINNE. 509
ett fritt folks dyrbaraste tillhörigheter och en oskattbar
gåva, den Skaparen själv förlänt människosläktet». På grund
härav medgavs en allmän skriv- och tryckfrihet med undantag
endast för »smädelser emot det Högsta Väsendet» och sådana
skrifter, som vore stridande mot den evangeliska läran,
moralen eller regeringssättet, eller som förklenade utländska
makter. Även förbjöds att »med smädeskrifter orena de
pressar, vilka endast böra vara sanningens rena språk hel-
gade. Det var en högeligen populär åtgärd, och frihet;-
vännerna strängad? sina lyror till hertigens och Reuterholms
lov. Thorild och Lidner gåvo gemensamt sina känslor luft
i följande sång till hertigen:
>Re'n kring Europa ryktet Ijungar,
att Sverige styres av en gud.
Re'n blekna alle svage kungar
vid glansen av så höga bud.»
Men förtjusningen varade inte ett halvt år. En av Reuter-
holms eldigaste beundrare, det unga brushuvudet Thorild, tog
sig det orådet före att i en av frihetskärlek lågande skrift
tala om »folkets majestät» och uppmana hertigen att göra
slut på de fyra stånden, »de fyra rikets obestånd», för att i
stället göra svenskarne till ett folk. Det var nog för att göra
slut på de styrandes frihetsvänlighet. Thorilds skrift blev
beslagtagen, dess författare satt inom lås och bom och slut-
ligen landsförvist, och den späda tryckfrihetens saga slutade
med tvångs- och straffbestämmelser.
Sedan behövdes det inte mer än ett obetydligt tumult för
att riktigt skrämma upp Reuterholm. Upprinnelsen var ett
gräl mellan en illa känd gardeskapten och ett par borgare,
som voro ute på »morkulljakt», såsom det kallades, uppe på
Söder. De råkade därvid i tvist om jaktbytet, ett par damer
av lätta gardet. Den bålde kaptenen drog då sin värja och
lyckades tillfoga sina obeväpnade motståndare ett par mindre
blessyrer. Med segervinnarens övermod hävde han därtill
ur sig, att »om jag gjorde rätt, borde jag köra värjan i livet
på er, era borgarrackarel» Detta skällsord förvandlade med
ens kampen om ett par mindre välaktade kvinnor till en
verklig ståndsstrid. De bägge blesserade borgarne gingo
510 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.
omkring till sina ståndsbröder och beklagade sig. Och det
förtröt stadens fredliga befolkning, att polisen lämnade frid-
störaren oantastad. Snart var en uppretad folkhop samlad
utanför poliskammaren under rop på att officeren skulle
arresteras. Då detta ej hjälpte, drog skaran upp till slottet,
trängde in i korridorerna och ropade alltjämt på häktning
av den skyldige. I spetsen för de uppretade syntes en liten
halt och puckelryggig handlande vid namn Ebel. Lars von
Engeström säger om honom: »Sedan världens skapelse har
det aldrig funnits en löjligare upprorsledare. Han hade in-
supit läran om jämlikheten, som predikades i Frankrike
i början av revolutionen.» Hela folkmassan utgjorde dock
ej mer än ett par hundra man, och vid blotta dånet av en
annalkande patrull togo de till flykten. Hela korridoren,
berättar Skjöldebrand, var »beströdd med tappade hattar,
käppar, galoscher m. m.». Under flykten anlände Liljensparre
och grep Ebel i kragen samt satte honom i kurran, utan att
någon vågade knysta. När den lille vanskaplingen varit
inför rätta och skulle föras tillbaka till fängelset, visade han,
som Engeström säger, att han »icke ville vara likställd med
andra än dem, som voro över honom. När man ville placera
en skomakare, som var av samma slag som han, i samma vagn,
protesterade han högtidligen mot ett så opassande förslag.»
I »det Ebelska upproret vädrade Reuterholm ett upp-
lopp efter franska revolutionens mönster. Han tappade
alldeles huvudet av förskräckelse. Överallt tyckte han sig
se »lejda mördare» lura på honom. I sin självbiografi har han
antecknat, att han under fyra månader ständigt var utsatt
för »mordskott» av en person, »som med en studsare lurade
på honom under hans sängkammarfönster på en mörk gård».
Full av förfäran lät han förklara huvudstaden i ett slags
balägringstillstånd samt påbjuda stängning av krogar och nä-
ringsställen klockan 9 på aftonen.
Överallt vädrade förmyndarreger ngen upprorsanda och
»jakobinism». Spionerisystemet uppdrevs nu till ännu högre
fullkomlighet än på Liljensparres tid,^ i och med att justitie-
' Liljensparre hade befordrats till underståthållare och fått sin son
till efterträdare som polismästare. Men i anledning av Ebelska upp-
roret lät hertigen, för alt stämma borgerskapet blidare, avskeda både
underståthållaren och hans son. »Liljensparres avskedande uppväckte
i.^^:if^
IP^i^^
Gustav Maurits Armfelt. Målning utförd i Dresden 1793.
512 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.
kanslern Lode, Reuterholms kreatur, ställdes i spetsen för
hemliga polisen. Hans underordnade chefer höllos med flit
i okunnighet om varandra, för att den ene spionen skulle
kunna spionera på den andre.
Litteratur: Axel Brissman, Sveriges inre styr>;'lse under Gustaf
IV Adolfs förmyndareregering.
>Armfeltska sammansvärjningen.
• •
ANNU mer än frihetssvärmarne fruktade Reuterholm de
störtade gustavianerna. Den farligaste av dem, Gustav
Maurits Armfelt, var visserligen avlägsnad från händel-
sernas medelpunkt, men genom korrespondens med sin älska-
rinna, fröken Rudenschöld, och en del andra vänner fick han
veta allt, vad de nya maktägande företogo sig mot den bort-
gångne konungens anhängare. I denna korrespondens klandra-
des hänsynslöst hertigens och Reuterholms åtgärder och disku-
terades ivrigt en mängd planer att återvinna makten åt
gustavianerna. Bland annat föll han på den farliga idén
att lita till ryska kejsarinnans hjälp för att störta Reuterholm
från makten. Till den ändan ville han förmå den unge ko-
nungen att underteckna ett brev till Katarina, vilket Arm-
felt själv författat, av innehåll att konungen förklarade sig
anse Armfelt för sin synnerlige vän och följaktligen gillade,
»vad Armfelt hos Hennes Maj:t kejsarinnan kunde utverka».
Det skulle alltså vara ett slags fullmakt för Armfelt att å den
omyndige konungens vägnar underhandla med Rysslands
kejsarinna! Den, som skulle framlämna brevet till Gustav
Adolf, var fröken Rudenschöld.
hos Stockliolms befolkning en otrolig glädje. Från den rikaste köp-
man ned till den fattigaste stekvändare och schåare levde under trenne
dagar alla uti ett ständigt festrus för att med idehgt skålande fira
befrielsen från deras värste plågoande. i^ Det är Hedvig Charlotta,
som berättar detta i sin dagbok.
Den äldre Liljensparre fick en reträttplats i Pommern, där han
skulle ordna polisväsendet. Men han höll på att aldrig komma dit,
ty så snart han visade sig på Stockholms gator, blev han »skymfad
och smädad av populasen>, så att han måste välja natten för sin
avresa.
»ARMFELTSKA SAMMANSVÄRJNINGEN.» 513
Den sköna Magdalena tycks ha haft sina herdestunder
med den unge konungen, att döma av ett par — tyvärr
odaterade — kärleksbiljetter, som man efter Gustav IV Adolfs
avsättning fann i en låda vid genomgåendet av hans pap-
per. Överceremonimästaren Hauswolff passade då på att
taga avskrifter av dem. Den ena biljetten bar utanskrif-
ten »Till Hans Kongl. Höghet Krön Prinsen Gustaf Adolph,
min utvaldaste vän,» och lydde sålunda: »Min söta vän.
Tack för ditt brev, som jag nu på stunden feck den gläd-
jen emottaga, jag blev så glad, så att pulsen slog på alla
ställen. Du är alltför god som lovat komma till middagen,
jag har lagat till lite snask åt dig för att befästa den vän-
skap och kärlek, som aldrig kan förrän genom döden ut-
slockna.
M. C. R.»
Den andra biljetten från Magdalena Rudenschöld bär
utanskriften »Min söta Kronprins» och lyder som följer:
»Min söta vän, huru kan du vara så ohövlig och icke skriva
mig till, ej heller har Du varit hos mig på lång tid. Om
Söndag väntar jag Dig helt säkert, och om du kommer,
så skall Du få till belöning en puss.
Adieu söta vän.
M. C. R.»
Om den unge konungens känslor vittnar följande biljett:
»Hos den lilla kärleken aflägges underdånigste tacksägelse
af den, som fått det turkiska bataillestycket, vid hvars
fabricerande kärleken alldeles surpassert sig.^ Äfven kysses
kärlekens hand för dess ordhållighet att på dag och timma
uppfylla sitt löfte. Den, som alltid så gör, saknar aldrig
vänner och trogna underdåniga tjänare. Ibland hvilkas
antal jag till dödsstunden skall räknas. Den lilla Kongl.
kärlekens underdånigste och trognaste tjenare.
Söndags afton klockan 6 vid kärlekens skrifbord.
G. A. R.2
Men att leda de ömma téte-å-téterna med ynglingen in
på det politiska området var icke det lättaste. Det ser ut,
1 överträffat sig själv. — ^ Gustaf Adolph rex (konung).
33 — 204364. Gr imb er g. Svenska folkets underbara öden. VII.
514 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.
som om Gustav Adolf vid första ansats därtill dragit sig
tillbaka. Det fanns också vid hovet skarpa ögon, som miss-
tänksamt vakade över alla försök till närmande mellan
Armfelts väninna och konungen. Hon bar dock ständigt
det farliga Armfeltska brevet på sig i förhoppning om att
fä ett lägligt tillfälle att överlämna det till Gustav Adolf.
En dag lyckades hon också få tala i enrum med den unge
fursten om brevet. »Får jag visa det för min guvernör»,
frågade han genast. »Nej, jag önskar, att Ers Maj:t ej visar
det för någon.» — »I så fall», svarade han och skakade på
huvudet, »bör jag kanske icke mottaga det.» Då den sköna
kvinnan vädjade till ynglingens ridderlighet och beklagade
sig över att han visade henne misstroende, »rodnade han
ända upp i vitögat men svarade icke», berättade hon.
Tanken på ryska kejsarinnans ingripande uppgav Armfelt
dock icke. I hans oroliga fantasi uppdök t. o. m. en plan på
att Katarina skulle låta en rysk flotta visa sig utanför Stock-
holm och därigenom skrämma hertigen att avlägsna Reuter-
holm samt återinsätta gustavianerna i regeringen. Denna
plan framfördes till Katarina dels från Armfelt själv genom
ryske ministern i Wien, dels från fröken Rudenschöld, som
meddelade sig med ryske ministern Stackelberg och av honom
begärde pengar för att muta hertig Karl.
Armfelt insåg nog faran av att Katarina på det viset skulle
få insteg i Sverige, men han resonerade på sitt lättvindiga
vis som så: »Eftersom gumman ju redan är rätt gammal,
kan hon väl icke leva så länge, och då är ögonblicket kommet
att förjaga ryssarne.»
Magdalena Rudenschöld, som för sin dyrkade Armfelt
kunde göra allt, övertalade sin beundrare, den hetlevrade
finske översten Johan Fredrik Amin of f, att lova åtaga
sig en beskickning till Ryssland. För övrigt vimlade kor-
respondensen mellan Armfelt och hans vänner av lösa hug-
skott, såsom att man skulle kalla dalkarlarne till vapen och
förmå den unge konungen att fly till Petersburg. Det hela
gick emellertid upp i rök, då det visade sig, att Katarina ej
ville vara med. Hon hade nämligen numera nästan hela sin
uppmärksamhet riktad på Polen.
Reuterholm hade emellertid följt Armfelts förehavanden
med vaksamt öga. I Rom hade han spioner, och genom att
Johan Fredrik Aminoff, Johan Albert Ehrenström och Gustav Maurits
Armfclt 1803. Samtida målning.
516 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.
låta öppna Armfelts korrespondens kom han i besittning av
en del för honom värdefulla brev. I dem fanns det några
dunkla uttryck, vilka uttyddes såsom bevis på revolutions-
planer och mordanslag mot hertigen och hans gunstling.
Särskilt farliga voro Armfelts ord till Magdalena Rudenschöld,
att »svärdet redan vore draget ur skidan», och att »en män-
niskas livstid avgjorde, när de åter skulle få förenas». Med
detta sista syftade han i själva verket alls ej på något anslag
emot hertigens liv utan på den unge konungen, vars bortgång
skulle ha omintetgjort alla Armfelts förhoppningar att åter-
vinna sin forna ställning.
Reuterholm tvekade emellertid ej att slå till. Natten
till den 18 december 1793 häktades fröken Rudenschöld, för-
utvarande kungl sekreteraren Ehrenström, dennes broder
överstelöjtnant Ehrenström och några andra.
Livligt har Magdalena Rudenschöld skildrat sin häktning:
Klockan 12 på natten, då hon låg och sov, inträdde i hennes
sängkammare justitiekanslern Lode, polismästare Ullholm
jämte tre officerare, polisbetjänter och en soldat, som med
dragen sabel placerades vid huvudgärden. »Ullholm tog mina
nycklar», säger hon, »öppnade alla mina lådor och skåp men
fann inga andra papper än hertigens mångfaldiga och långa
kärleksbrev, skrivna i den mest ömkansvärda ton över min s. k.
grymhet. Alla andra papper hade jag haft försiktigheten att
bränna upp, så snart jag besvarat dem.» Efter tre timmars
lönlöst snokande avlägsnade sig alla utom två officerare och
soldaten. »De ställde sig vid sängen med ögonen fastade på
mig — detta var mig obehagligt. Jag ville draga ihop mina
gardiner för att befria mig därifrån — det nekades mig. Jag
bäd då att få stiga upp och anhöll länge att få vara allena
denna minuten men utverkade ej annat, än att soldaten åt-
minstone skulle stå vid dörren. När jag var påklädd, gick
jag in i mitt kabinett, dit de följde mig.»
Ehrenström berättar, hurusom han blev arresterad på
natten, då han låg i sin säng, och förd till ett rum i högvakten,
»som kort förut blivit utrymt av någre för skuld arresterade
hovlakejer, vilka där kvarlämnat en otalig mängd loppor.
Det var kallt, mörkt och ohyggligt, och där fanns icke en
enda stol eller bord eller säng. När dörren blivit tillstängd och
reglad och jag således avsöndrad från världen och från vad
»AKMFELTSKA SAMMANSVÄRJNINGEN.» 517
mig kärast var, när jag föreställde mig min gamle fars be-
drövelse över den olycka, som träffat mig, erkänner jag, att
mitt mod sviktade, och att jag icke kunde hindra mig från
att utgjuta tårar; men de voro också de enda under denna
långvariga och grymma förföljelse.»
Här fick han sitta och icke skåda solens ljus på flere må-
nader. Till slut såg han också ut som ett benrangel.
Armfelt själv lyckades Reuterholm däremot icke komma åt.
En officer, som förde befälet på ett svenskt krigsfartyg i
Medelhavet, fick 1 uppdrag att häkta honom och begav sig
därför till Neapel, där Armfelt levde ett rätt behagligt liv
med furstlig ståt i en krets av sköna och förnäma beundra-
rinnor. Men neapolitanska hovet vägrade att utlämna den
populäre svenske ministern, och drottning Karolina, den sköna
och olyckliga Marie Antoinettes syster, beredde honom till-
fälle att fly.
Respengar fick han naturligtvis av sina beundrarinnor.
En pantsatte sina örhängen, en annan alla sina pärlor o. s. v.
för att hjälpa den store kvinnotjusaren. Först tog han sin
tillflykt till ett närbeläget fransiscanerkloster. Hos de from-
ma fäderna rönte den landsflyktige Don Juan ett gästvänligt
mottagande, fast han dock fann kosthållet ganska skralt.
Efter två dagar sände drottning Karolina till honom en
vägvisare med pengar, vilken förde honom på smala skogs-
vägar till en romantiskt belägen gammal riddarborg, som
Hennes Maj:t förvandlat till ett förtrollat slott. Läckra
måltider och eldigt vin hjälpte flyktingen att härda ut med
ensamheten. När det svenska krigsfartyget avseglat, och
faran var överstånden, återvände Armfelt till Neapel som
en triumfator och åtnjöt en storartad gästfrihet hos drott-
ningens överhovmarskalk. Huset, där han bodde, omgavs
med vaktposter, och drottningen lät på förhand undersöka
all mat och dryck, som han skulle smaka, för att han ej skulle
råka ut för att bli förgiftad.
I Neapel var det dock allt för många, som ville förtjäna
pengar på att bemäktiga sig den berömde svensken. Han
måste försöka komma över till ett land, där ingen kände
honom. När han slutligen blev färdig med förberedelserna
till sin färd, erhöll han av drottning Karolina en rikligt till-
tagen reskassa av 10,000 dukater. Under iakttagande av alla
518 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.
möjliga försiktighetsmått ocli med undvilvande av de stora
strålvvägarna färdades lian till Ryssland, där han hoppades
att i Katarinas tjänst få användning för sina insikter och sin
erfarenhet. Katarina hade nämligen en gång lovat honom,
att om oförutsedda händelser skulle föra honom till hennes
land, så kunde han räkna på hennes gunst. Men Armfelts
förhoppningar på Katarina blevo ej uppfyllda. I Ryssland
väntade honom inga äreställen. Ryska regeringen satte näm-
ligen som villkor därför, att han skulle verka för återinförande
av frihetstidens statsskick i Sverige, men till sådana hand-
lingar vägrade Armfelt att låna sig. Då blev kejsarinnans
Deslut, att han skulle draga sig tillbaka till Kaluga »under
avvaktan på gynnsammare förhållanden» — alltså förvisning
till en undangömd landsortsstad.
En anledning till Katarinas avvisande hållning mot Arm-
felt var, att hon icke ville stöta sig med den Reuterholmska
regeringen, som just nu inlett underhandlingar om giftermål
mellan den unge svenske konungen och Katarinas sondotter
Alexandra. En sådan dynastisk förbindelse låg nämligen
henne själv varmt om hjärtat. Men när svenska regeringen
fordrade Armfelts utlämnande, sade Katarina bestämt nej
och bedyrade, att hon icke kände till hans vistelseort — att
leta efter honom i Ryssland »vore som att söka ett halmstrå
i en höstack»).
Men hemma i Sverige blevo hans vänner anklagade för
mordplaner mot hertigen och Reuterholm. Dock kunde inga
verkliga bevis företes, och processen hotade att sluta med
ett fullkomUgt fiasko. Då fick Reuterholm trumf på hand
tack vare en kupp av ett hans kreatur i Rom, den svenske
konsularagenten och konstnären Piranesi. Han hade givit
Armfelt en hemlighetsfull följeslagare, vid namn Mori, vilken
»följde Armfelt som skuggan kroppen» och genom mutor och
fester för Armfelts tjänstefolk fick del av diverse skvaller om
honom. Korruptionsmedlen fick svenska staten sedan betala.
Genom stöld helt enkelt och simpelt lyckades Piranesi
komma i besittning av Armfelts papper, vilka deponerats
hos en engelsk minister i Florens. Det tillgick på det viset,
att Piranesi skickade dit två av sina slugaste kreatur vid namn
Giuliani och Inglesi. Den förstnämnde inledde bekantskap
»ARMFELTSKA SAMMANSVÄRJNINGEN.» 519
med en av engelsmannens tjänare och inbjöd honom sedan
till en fest tillsammans med Inglesi. Med vinets hjälp lyckades
de värda stallbröderna utan svårighet locka ur sin gäst, att
ett konvolut med Armfelts papper fanns i förvar i ministerns
egen sängkammare. För hundra scudi fingo de sedan sin
nyförvärvade vän att stjäla paketet. Men sedan började
svårigheterna. De lågo däri, att den engelske ministern hade
en neger, som vaktade hans dörr troget som en hund. Här
behövdes upprepade gånger ny välfägnad för att sätta mod
i den blivande tjuven, och det räckte inte med det, utan ar-
vodet måste höjas med 50 %, innan den engelske lordens
tjänare kunde förmås att föra paketet till Giulianis bostad.
Där tog man försiktigt ut de dyrbara papperen ur konvolutet
och lade in en lika stor bunt makulaturpapper. Paketet
såg alldeles orört ut, när man sedan lade det tillbaka på sin
plats. Ännu ett år därefter försäkrade den engelske mini-
stern för Armfelt: »Det som Ni anförtrott mig är i säkerhet
och står när som helst till Edert förfogande.» Döm då om
den häpnad, ministerns änka erfar, när hon flere år senare
på Armfelts anmodan öppnar paketet och finner det — »fyllt
med papper, som varit nyttjade under bakelser och pastejer,
på vilka aldrig en bokstav varit tecknad».
Giuliani skyndade till Rom med det dyrbara fyndet och
mottogs med öppna armar av Piranesi, som genast sände
papperen till höga vederbörande i Stockholm.
Därmed hade dessa fått bevis i handom visserligen ej på
mordplaner men i stället på att de häktade varit inblandade
i en verklig revolutionsplan, om ock av ovanligt lösligt slag.
Den Armfeltska processen gav i utlandet upphov till de vil-
daste rykten. Det berättades, att dalkarlarne voro i Stockholm,
att man hade tänt eld på Storkyrkan, och att avsikten hade
varit att skjuta hertigen under eldsvådan. En pistol var
nämligen upphittad på kyrkogårdenl De kungliga hade i
förskräckelsen lämnat huvudstaden, påstods det. Den 22
juli 1794 dömde Svea hovrätt Armfelt, sekreteraren Ehren-
ström och fröken Rudenschöld till förlust av liv, ära och gods.
Gjörwell skildrar scenen vid avkunnandet av hovrättens dom:
»Fröken Rudenschöld var vitklädd, med runt klippt hår,
dock brouillerat,^ med stor, frisk bukett i bröstet och solfjäder
' Oordnat.
520 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.
i handen, med vilken hon ofta fläktade uti den även av träng-
seln starka hettan; hade god kontenans, såg dock blek ut
men här och där något rödfnasig. Ehrenström såg fatal ut
med sitt långa röda skägg och sin kala skalle; det övriga
håret var dock friserat. Han var klädd uti en grönaktig
dräkt och höll förträffeligen god min. Läsningen räckte
omkring tre timmar, under vilken långa tid fröken Rudenschöld
måste stå, som utom dess är fet.»
Målet gick emellertid vidare till Högsta domstolen, vilken
dömde Armfelt, Ehrenström, Aminoff och fröken Rudenschöld
såsom landsförrädare till förlust av liv, ära och gods. Her-
tigen benådade dock alla utom Armfelt till livet, men fröken
Rudenschöld och Ehrenström skulle utställas till offentligt
beskådande på schavotten och därefter inspärras på livstid.
Även Aminoffs straff mildrades till livstids fängelse.
Ehrenström och Aminoff hade under hela rättegången
försvarat sig som lejon och låtit både Reuterholm och hans
kreatur i ganska oförblommerade ordalag veta, vad de gingo
för. Men Reuterholm tog också en fruktansvärd hämnd på
den orädde Ehrenström, sin forne vän, genom att behandla
honom alldeles som en livdömd, låta honom mottaga sina
anhöriga för att säga dem ett sista farväl samt lata en själa-
sörjare bereda honom till döden. Det var en raffinerad grym-
het, ty själva beredeisen till döden är, som Ehrenström själv
säger, för den livdömde det fruktansvärdaste. När han väl
gjort upp sin räkning med Gud och människor och vant sig
vid tanken på döden såsom oundvikUg, så kommer själva
dödshugget snarare som en befrielse.
Den kungliga nåden var här av den art, att allmänheten
tog parti för de straffade. Det hade ju dock, tyckte man,
varit fråga blott om en helt löshg komplott utan verkUg
rot i och därför snart övergiven. Man kunde ej undgå att
göra jämförelser med det milda sätt, varpå de maktägande
behandlat kungamördarne. Intrycket av vad som nu skett
blev så mycket mera motbjudande, som man misstänkte
hertigen för lumpen hämndkänsla mot fröken Rudenschöld,
därför att hon vägrat den gamle kvinno jägaren sin gunst.
Det var en allmänt känd sak, att hertigen länge brunnit
för den sköna hovdamen, och när hans rival Armfelt avlägs-
nats från huvudstaden, fick Magdalena Rudenschöld ingen
»ARMFELTSKA SAMMANSVÄRJNINGEN.» 521
frid för sin kunglige tillbed j are. Han bestormade henne med
böner att bli hans älskarinna. Men då hon sade nej, blev
han så uppskakad, att han fick feber och måste lägga sig
till sängs för att lugna sina känslor. Den sköna for ut på
landet för att få vara i fred. Men den försmådde älskaren
suckade och grät och skrev brev på brev till det dyrkade före-
målet. Det ömkliga, krypande tonfallet känner man rätt bra
igen från den kärlekskranke hertigens korrespondens med
Augusta Löwenhielm. Det går alldeles i samma stil, när han
för den sköna Magdalena bedyrar: »Varken tiden eller ens
den likgiltighet, Ni visat mig, skall kunna minska den lågande
kärlek, som Ni ingivit mitt hjärta.» Det är rent äckhgt att
höra honom gå på så här i den högre stilen: »Frånvaron utövar
ej inflytande på andra sinnen än sådana, som endast svagt
älska, eller sådana, som endast älska för sin egen skull. Men
de, som äro genomträngda av en livlig och uppriktig känsla,
hämta därav endast ny styrka. Så är förhållandet med mig.
Oaktat Ert förakt, Er avsky, Er likgiltighet, oaktat jag för-
lorat hoppet att någonsin se Er dela mina känslor, skall
jag älska Er hela mitt liv igenom.» Han hoppas nu bara,
att hon skall ägna honom en tanke av beklagande, »likasom
segraren understundom ömkar sig åt fången, som är fast-
kedjad vid hans triumfvagn». Och till sist deklamerar den
gamle kvinnojägaren med ett patos, så falskt att det skär i
öronen på en: »Ack att jag kunde, även med uppoffring av
mitt liv, bidraga till Er sällhetl Min sista suck helgar jag
åt Er.»
Stundom kunde hertigens efterhängsenhet taga sig ut-
tryck i nästan direkta kärleksförklaringar i hela hovets när-
varo. Men föremålet för hans ömma låga snoppade alltid
av honom. Hoppet om en gynnsam sakernas vändning levde
dock alltid kvar på bottnen av hans gamla förförarsjäl, och
när ett rykte om Armfelts död kom ut, visade H. K. H.,
enligt fröken Rudenschölds berättelse, »en vildsint glädje».
Men mot en sådan tillbedjare var och förblev Magdalena
Rudenschöld obönhörlig, trots alla förespeglingar om politiskt
inflytande både för henne själv och för hennes vänner gusta-
vianerna. Hon avvisade t. o. m. ett pensionsbrev på 3,000
rdr jämte ett kontant belopp, som Karl sände henne för
att beveka hennes hjärta. Det förlät hertigen aldrig.
522 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.
Vid sidan av det juridiska förfaringssättet mot de anklagade
hade Reuterholm även sörjt för att den allmänna opinionen
bearbetades. I alla rikets kyrkor höllos tacksägelser för att
fosterlandet räddats från en överhängande fara genom »För-
synens underbara nåd och mäktiga beskydd» — en snygg
omskrivning för Piranesis stöldkuppi Och tHl evärdlig åmin-
nelse av den dag, som enligt Reuterholms förmenande skulle
i Sveriges hävder städse nämnas som »en dess frälsningsdag»,
lät »storvisiren» hos konstnären O. Hörberg beställa en fyra
alnar hög oljemålning, föreställande honom själv i antik
romersk dräkt i det ögonblick, då han mottog de två kurirer,
som förde med sig de dyrbara papperen från Italien.
Genom justitiekanslerns försorg läto höga vederbörande utge
en samling aktstycken från rättegången, bestående av lös-
ryckta, ofta stympade och förvanskade citat, som på ett
listigt sätt sammanställts till bevis på de anklagades avgrunds-
djupa brottslighet. Ett karakteristiskt exempel på höga
vederbörandes sanningskärlek är, när följande ord i ett av
Magdalena Rudenschölds brev användas som bevis på att
en revolution var planlagd i Sverige: »Händelserna tyckas
nu sammanstöta för att utveckla det kaos, vari vi befinna
oss.» Fortsätter man att läsa brevet till slut, finner man, att
hon här talar om — den pågående franska revolutionenl
Aktsamlingen var försedd med en inledning, vari de anklagade,
särskilt Armfelt, utmålades såsom ett »samhällets missfoster,
ett brottets vjdunder, den äreförgätnaste niding».
Ändå lumpnare var den hämnd, Reuterholm och hertig
Karl togo på fröken Rudenschöld, då de läto trycka hennes
kärleksbrev till Armfelt och utge dem i ett särskilt litet
häfte, som av Reuterholm försågs med titeln: »Den på gamla
kungshuset fängslade frökens, nu Magdalena Charlotta
Carlsdotters brev till riksförrädaren, som fordom kallades
baron Armfelt, nu fågelfri under namn av Gustav Mauritz
Magnusson, angående deras kärleksäventyr.» Denna skan-
dalskrift utkolporterades på gatorna.
Reuterholm hade velat, att den arma kvinnan också skulle
offentligen få slita ris. Men det drog han sig för att själv
komma fram med och uppmanade i stället rikskanslern
Fredrik Sparre att föreslå det. Sparre skall ha yttrat, »att
den kanans brottslighet var så stor, att straffet syntes honom
&ARMFELTSKA SAMMANSVÄRJNINGEN.» 523
för lindrigt och borde ökas med ris». Men det vackra förslaget
möttes genast av hertig Karl med ett indignerat »fy». Och
hertig Fredrik Adolf skall i förtrytelse ha stigit upp och ut-
brustit, att detta var »infamt».
Reuterholm var glad att inte ha synts själv. Det gjorde
ju inte honom något, att Sparre hädanefter fick heta »ris-
kanslern».
Det nästan äckligaste av alltsammans är ändå att höra
Reuterholm inför både Magdalena Rudenschölds och Ehren-
ströms närmaste anhöriga hyckla medkänsla för dem, över
vilka han sökt frampressa de hårdaste domar. Hur vältaUg
var han ej, då han bedyrade, att han fällt förböner för dem
hos hertigen, och lovade göra allt för att mildra deras hårda
lott!
En kapten Silfverhjelm vid gardet hade uppdraget att
kommendera vakten vid Magdalena Rudenschölds schavotte-
ring. Skjöldebrand berättar, att »då Silfverhjelm kom till
henne i fängelset, frågade hon med förskräckelse, om hon
skulle få ris. Han försäkrade nej, varpå hon följde honom.
Hon var vitklädd, men helt enkelt, och hennes sköna,
blonda hår, som varit uppfästat med en kam, föll löst ned
över axlar och bröst.»
Ett ögonvittne berättar, att när den stackars kvinnan
fördes ut från arresten och »passerade genom kammarkollegii
rum i gamla slottet, togo alla de karlar av bättre folk, vilka
där befunno sig, hattarna av för henne med verklig aktnings-
betygelse».
Det var en ohyggligt pinsam scen, när hon mottogs av de
tvenne »rackare», som hjälpte henne att bestiga trappan till
schavotten. »Här stod hon då uti en lång svart salopp^
med mörk kattuns-kjortel och utkammat rundklippt hår,
alldeles uti den ställning, som det sedan utkomna koppar-
sticket utvisar, men med den åtskillnad, att huvudet hölls
mera upprätt, och att håret ej var så långt, som teckningen
föreställer. Överallt rådde en helig tystnad bland en otalig
menighet. En mängd karlar av bättre folk hade gjort liksom
en vagnborg utom spetsgården, så att intet pack kunde nalkas
^ Rundskuren kappa utan ärmar.
524 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.
detta rum. En hemsk häpnad och ett dystert medUdande
lyste ur allas ögon, och ymniga tårar sågos rinna, fällda av
män och ynglingar, vilka eljest icke äro färdiga till betygande
av blödighet.» — »Blott några bland pöbelns avskum bör-
jade att smäda», säger Skjöldebrand, »men Silfverhjelm
lät vakten tysta dem. En av dessa sade: 'Stå där nu och
skäms, du sakramentska . . .' då talaren av en okänd men
kraftig hand fick ett slag, så att han föll omkull och blodet
rann från näsa och mun. Då hon kommit upp på schavotten,
framdrog bödeln halsjärnet, men hon ryste tillbaka, och
bödeln fällde händerna, varpå hon fick ställa sig utan hals-
järn framför pålen, där hon stod blek som en nyss avliden
i 20 minuter, varpå hon dånade och bars bort som död.»
Hon fördes nu i en vagn till spinnhuset å Långholmen.
Vid ankomsten dit fick hon återigen »häftiga konvulsioner
vid åsynen av en hop spinnhushjon, som betraktade henne
och med sataniska skrik förolämpade henne i hennes förned-
ring. Det var för henne tusen gånger värre än döden», sä-
ger en samtida memoarförfattarinna, hennes väninna Ma-
rianne Ehrenström.
Tack vare goda människors ingripande fick emellertid
Magdalena Rudenschöld åt sig inrett två möblerade rum med
kök i fängelset. Hennes bord serverades av fängelsedirektö-
ren med fyra rätter till varje mål. Hon fick promenera om-
kring på backen utanför fängelset, och där hade hon också
tillstånd att träffa en del släktingar. Man får alltså en skev
föreställning om hennes liv på spinnhuset, ifall man tänker
sig henne sittande vid spinnrocken bland vanliga brotts-
lingar.
Det var emellertid att förutse, att Magdalena Rudenschöld
skulle bli befriad från sitt fängelsestraff, när Gustav Adolf
bleve myndig. Under sådana förhållanden föredrogo hertig
Karl och Reuterholm att själva ge henne friheten, när två
år gått. På midsommaraftonen 1796 återskänkte hertigen
henne »av gunst och nåde» namn och ära och gav henne
tillstånd att bo på Gottland. Där hade han som ersättning
för vad hon förlorat i löner och pension inköpt åt henne Sten-
stugu gård, bestående av två hemman sydost om Visby.
Midsommardagen 1796 lämnade Magdalena Rudenschöld
Stockholm och slog sig ned i Visby i avvaktan på att de
»ARMFELTSKA SAMMANSVÄRJNINGEN.» 525
förfallna byggnaderna på hennes gård hunne göras beboe-
liga.
Det var någonting för nyfikna småstadsbor, må man tro, att
få ha den »lättfärdiga» kvinnan att titta pål Föremålet fann
naturligtvis denna uppmärksamhet allt annat än behaglig.
Hon anförtror en väninna vid hovet, hur hon kände sig
till mods: »Avlägsnad, som jag är, från hela min släkt, alla
mina bekanta — med ett ord från alla deltagande varelser,
som hysa intresse för mig — måste jag inhysa mig i sta-
den, som mer än någon annan småstad är behäftad med
obehaget av kaffesystrar och skvallerhistorier, vilka föregått
och efterföljt mig hit. Allt detta gör, att min vistelse här-
städes icke kan vara den mest angenäma.» Sin mesta tid till-
bragte hon därför — som hon skriver — »ensam i mitt rum,
sysselsatt med läsning eller med mitt arbete».
Till sist blev denna förvisningsort henne alldeles odräglig,
och hon begärde och erhöll av hertig Karl tillstånd att resa
till sin äldre syster, som var gift med hovstallmästare Ehren-
crona på Hulterstad nära Mjölby i Östergötland. Både
systern och svågern hade varit ett trofast stöd för henne
under olyckans svåraste dagar. I deras hem fick hon nu
ett uppfriskande sällskap i sina syskonbarn, som voro mycket
fästa vid »moster Malla».
Efter ett år vände hon emellertid tillbaka till Gottland och
tog sin nya egendom i besittning. Här förvärvade hon sig
ett par verkligt goda vänner i biskopen, den allvarlige och
rättrådige Johan Möller, och hans varmhjärtade, förstående
fru. Men inte ens ute på landet fick hon fred för nyfikna
blickar. Hon — den en gång så firade skönheten — hade väl
också blivit en smula folkskygg, vilket man sannerligen inte
kan undra på. I Endre kyrka lät hon förse Stenstugubänken
med ett högt gallerverk för att slippa bli utsatt för närgångna
blickar, då hon besökte gudstjänsten.
Emellertid kom det ut ett rykte, att hon skulle gifta sig
med en präst och för alltid stanna på Gottland. Magdalena
Rudenschöld hade verkligen fått en ledamot av det andliga
ståndet till beundrare, och det var han, som hade spritt ut ryk-
tet, att det skulle bli äktenskap av. Till den grad säker var
han på sin sak: han var kantänka en bortskämd biskopsson
526 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.
och därtill »ståtlig och rik» — det konstaterade den tillbedda
sköna, såsom hon skriver till en vän i Stockholm. Men hon
hade också kommit underfund med att mannen för resten
»saknade både begåvning, karaktär och kunskaper, t. o. m.
i de ämnen som hörde till hans ämbete». Därför hade hon
ingen lust att ta honom. »Jag vill», skriver hon, »ha en make,
som har tillräckligt god smak att föredraga mig framför
hundar och harar.» ■ — • Men den egenkäre och inbilske fria-
ren hade icke kunnat tänka sig möjligheten av att bli av-
visad, »när han ville göra mig den äran att erbjuda mig sin
hand». Sedan han nu fått korgen, hade han »hämnats med
de skamligaste tillmålen, och jag har blivit offer för det
svartaste förtal».
Under tiden hade emellertid den sköna synderskan råkat
in i ett nytt kärleksförhållande, denna gång med en ung
och vacker betjänt, som hon själv underhöll, och som slutade
med att misshandla henne. Följden av denna förbindelse
blev en gosse, som hon i hemlighet framfödde i en stuga i
Tryserum nära Valdemarsvik, där hon för tillfället tagit in.
Barnet blev adopterat av kyrkoherden i församlingen, som
var farbror till skalden Atterbom. Magdalena Rudenschöld
intresserade sig mycket för den lille och skickade honom varje
år fina kläder. Då gossen var sexton år, blev han på Armfelts
önskan sänd till Petersburg och utbildad till officer. Men den
vackre och älsklige ynglingen var svag till karaktären, förföll
till dryckenskap och andra utsvävningar och slutade sitt
liv i elände.
Efter sitt nya felsteg ville Magdalena Rudenschöld ej
återvända till Gottland utan sålde sin egendom och for till
Stockholm, där hon ägnade sig åt att ömt vårda sin gamla
sjuka och blinda mor. Från denna tid berättas, att en dag;
då hertig Karl och Reuterholm foro förbi huset, där grevinnan
Rudenschöld bodde, stod Magdalena Rudenschöld vid ett
öppet fönster. När hertigen fick syn på henne, vände han
strax bort ansiktet och blev »röd som en kalkontupp», vare-
mot fröken slog till ett gapskratt.
Men »skrattar bäst som skrattar sist»: hennes förbindelse
med betjänten kom i dagen genom att hon själv återknöt
den, och sedan var hon en ohjälpligt dömd kvinna. Hon
blev, säger Adlerbeth, »mera utskämd av sin ända till fräck
»ARMFELTSKA SAMMANSVÄRJNINGEN.» 527
skamlöshet öordentliga levnad än av schavotten». Hennes
forna vänner ville ej mer kännas vid henne, och den gamla
riksrådinnan stötte sin olyckliga dotter ifrån sig. Hennes
bror körde ilere gånger bort systerns råe älskare, men den
lidelsefulla kvinnan, som numera ingen annan vän hade,
sökte alltid upp honom igen.
Ej ens Armfelt ville efter sin återkomst till Sverige veta
av henne mera. Han skall dock ha hjälpt henne med pengar
i hennes nöd. Det var det enda, han ville offra för henne,
som för hans skull offrat allt.
I sin förtvivlan beslöt den olyckliga kvinnan att lämna
Sverige och söka glömska av sina sorger i fjärran land. Hen-
nes mening var att fara ända till Algier. Men när hon kom
till Marseille, fick hon veta, att pesten rasade på andra sidan
Medelhavet. Hon beslöt då att stanna i Marseille, tills far-
soten upphört, och begagnade sig av den välvilhge svenske
generalkonsulns erbjudande att bo i hans familj.
Snart övergav hon planerna på Algier, men i Frankrike,
hade hon ej heller lust att slå sig ned, ty där hade »igenom
revolutionen dyrheten blivit driven till en otrolig höjd»,
och fransmännen tyckte hon inte om. Revolutionens grym-
heter och uppkomlingsväsen hade förstört dem.
Då blev hon en dag i Marseille bekant med svenske mini-
stern Staels fru, dotter till den berömde franske finansmini-
stern Necker och själv berömd som författarinna. Madame de
Stael greps av livlig sympati för Magdalena Rudenschöld.
Hon, om någon, visste, vad det ville säga att ha ett ömt
hjärta och vara landsflyktig och förföljd. Hon beslöt att
taga den olyckliga under sina vingars skugga och tog henne
med sig till sin egen tillflyktsort Coppet vid Genévesjön.
I närheten därav slog sig Magdalena Rudenschöld ned, och
långa tider bodde hon som gäst på sin berömda värdinnas
slott, där den snillrika kvinnan samlade omkring sig en krets
av tidens märkligaste personer.
Men mellan festdagarna hos madame de Stael hade hon
»ofta ej ens vad som fordras till livets nödtorft», såsom hon
skriver i ett bönebrev till Karl Johan 1811. Därtill började
hennes hälsa bli klen. Under sådana förhållanden antog hon
med tacksamhet ett erbjudande från sin bror överstelöjt-
nant Rudenschöld, som blivit änkling, att flytta hem till
528 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.
honom på hans gård Kroppfjäll i Hova socken i nordöstra
Västergötland och leda hans döttrars uppfostran. Hon fick
även undervisa sina brorsöner i franska. En av dem, den
sedan så märklige greven, kaptenen och skolläraren Torsten
Rudenschöld på Läckö,^ berättar om sina minnen av fastern:
oHennes lynne var väl något ojämnt dels till följd av en vack-
lande hälsa och dels till följd av en något misstänksam fin-
känslighet. För det mesta var hon glättig. Hon talade gärna
och fängslade med sina roande berättelser allas uppmärksam-
het. Sällan talade hon dock om sin ungdom. Då hon gjorde
det, skedde det alltid med ödmjukhet och utan all bitter-
het. — I djupet av hennes själ låg förvarad en från hennes
far ärvd men i livets prövningar högt utbildad innerlig kri-
stendom.»
En gammal klockare i Hova, som levde ännu 1918 och då
var nära 90 år, berättade efter vad han själv hört som ung,
att folket ansåg fröken Rudenschöld mycket gudfruktig,
och att hon ofta gick till nattvarden.
Så hade den varmblodiga, impulsiva Magdalena Ruden-
schöld genom livets hårda prövningar förvandlats till en fromt
resignerande kvinna. Man kommer inför den bilden av henne
att tänka på slutorden i hennes självbiografi: »Ingen, som
känner mina öden och mig, torde kunna förundra sig över
om jag lärt mig avsky onödiga och tomma sällskaper, där
jag måste tillgripa den där ytliga glättigheten, som numera
är så främmande för mitt hjärta.»
Samma bild av en botfärdig Magdalena ge oss andra, som
sett henne på äldre dagar. Samma stämning andas också
hennes brev från denna tid. När hon för sin hälsas skull
måste dricka brunn, väljer hon hälsobrunnen vid Kungs-
ör, därför att den är »mindre kostsam och mindre världslig
än de andra brunnarna». Och hon slutar sitt brev till den
väninna, för vilken hon omtalar detta, med att prisa henne
lycklig, som uppnått livets mål »på dygdens bana. Ty
ångern av förflutna fel förmörkar livets afton.» — Magdalena
Rudenschölds efterlämnade boksamling utgjordes också hu-
vudsakligen av religiös litteratur.
• Se bd VIII.
EN UTKIKESPOLITIK, RIK PÅ FÖRÖDMJUKELSER. 529
Ännu lever minnet av Magdalena Rudenschöld i trakten
kring Kroppfjäll. Ofta kunde man nattetid, sägs det, se
hennes vitklädda gestalt vandra den ensliga vägen genom
»Suckarnes allé» ned till sjön Skagerns strand, och under
sommarkvällar hördes ofta hennes melankoliska sång till
cittrans toner. Som en suck ur ett sorgset hjärta tycker man
sig höra de ord, som Magdalena en vårdag 1814 med en sten
ristade på rutan i det rum, hon säges ha bebott under sin
vistelse på Kroppfjäll: »O den som vilade under naturens
vita bårtäcke!»
Sina sista år tillbragte Magdalena Rudenschöld i Stock-
holm, och nu hade hon glädjen att åter få umgås med forna
vänner och bekanta från tjusarkonungens dagar.
Hennes gamle beundrare Skjöldebrand, som besökte henne
i hennes ålders höst, blev slagen av den förvandling, den
dyrkade skönheten undergått. Icke ens de stora blå, eld-
fulla ögonen funnos mer. De hade blivit små, grå och matta.
Magdalena Rudenschöld hade blivit »en liten gumma, som
varken i röst eller sätt erinrade om den förtjusande skönheten
i det forna hovet, talade obetydligt, om obetydligheter».
År 1823 slutade hon sitt skiftesrika liv, 57 år gammal.
Litteratur: Theodor Tufvesson, Ur sekretärer och kistelädikor.
En utrikespolitik, rik på förödmjukelser.
FÖRMYNDARSTYRELSENS yttre politik är liksom
dess inre styrelse av mycket blandat värde. Hertigen
och Reuterholm strävade efter att bevara freden och
lyckades också, men icke utan förödmjukelser. Vilket kan
anses som ett ingalunda oförtjänt straff för hertigens och
Reuterholms nyckfullhet och vankelmod, isynnerhet som
höga vederbörandes fredspolitik ingalunda uteslöt vissa gan-
ska lumpna beräkningar på subsidier och rent privata för-
måner utan verkliga avsikter att åtaga sig några motsvarande
förpliktelser.
I spetsen för utrikesärendena sattes Fredrik Sparre
med titeln rikskansler. Det var en rättrådig, plikttrogen
34.-204364. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII.
530 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.
och kunnig man men på samma gång typen för en trång
pedant. Redan som barn var han fullfjädrad i sitt slag.
Hans morbror Karl Gustav Tessin karakteriserar honom vid
sex års ålder sålunda: »Hans förstånd är rangerat, och i
stället för att andra barn röra ihop allt vad man lär dem,
lägger han var sak på sin plats och tar fram det som hör till
ämnet så precis, att jag inte kan förstå, hur den, som gjort
honom, kunnat spara ut så många lådor inom ett utrymme
så trångt som hans lilla hjärna.» Han kan hela bibeln utan-
till, och hans morbror tror, »att han blir biskop eller skolma-
gister, och att Sankte Per i sin barndom var likadan». Vid
något äldre år, då Fredrik låg i Uppsala med sina kusiner,
var han alltid det mönster, som uppställdes för andra, ej
lika välartade ungdomar.
Språket i den nye rikskanslerns officiella skrivelser var
något av det trögaste och mest tillkrånglade, man kan tänka
sig. Ibland voro meningarna rent obegripliga. De unga
sekreterarne i kansliet togo sig därför friheten att ibland
förbättra rikskanslerns stil. Men när Sparre en dag märkte,
vad de gjorde, sammankallade han herrarne och gav dem
en sträng uppsträckning. Med slutklämmen vände han sig
till unge Hans Hierta och lät honom veta, att om han än finge
befallning att skriva rena dumheter, så vore det hans skyl-
dighet att göra det. Varpå Hierta i artig ton genmälde:
»Ja, det göra vi också varje dag.» Rikskanslern förblev
fullkomligt oberörd av repliken. Han kunde inte ens tänka
sig möjligheten av att hans underordnade vågade driva med
en så mäktig man. I 1 khet med Reuterholm hade han så
höga tankar om sin egen förträfflighet, att det aldrig skulle
falla honom in att taga råd av andra.
En av de anekdoter, som voro i svang om den lille riks-
kanslern med det ofantligt stora huvudet, var följande.
»Ni kan aldrig tro, hur stora kålhuvud Sparres svärfar har
på sin egendom», sade en entusiastisk beundrare av svär-
faderns lanthushållning en gång efter ett besök på hans gods.
Äto de större än hans svärsons?» frågade den elake man, som
han talade med, bergsrådet Gustav von Engeström, bror till
Johan och Lars.
Hans Hierta var upphovsman till följande skarpa epigram
om rikskanslern:
EN UTRIKESPOLITIK, RIK PÄ FÖRÖDMJUKELSER. 531
»Från misstag ingen kunskap fredad är,
och matematiken själv kan fela:
Melanderhjelm^ vid sin Euklides svär,
att ingen del kan sluta in det hela —
men jag har sett i oeil de boeuf- vår rikskansler. »
Men för att göra Fredrik Sparre rättvisa måste erkännas,
att han i många fall, då han var oskyldig, fått dela det all-
männa klandret över den Reuterholmska förmyndarrege-
ringen. Han var, säger Odhner, »för visso bättre än sitt
rykte», och i hans eftermäle förtjänar ihågkommas, att »ingen
ledamot av Gustav III:s rådkammare har visat så stort
intresse som han för lärdom och vetenskaplig bildning samt
den offentliga undervisningens förbättring».
Likt en pendel svängde den Reuterholmska politiken
mellan de båda motsatserna Frankrike och Ryssland. Det
revolutionära Frankrike hade i början frihetss värmaren
Reuterholms sympatier. Förmyndarregeringen avstod därför
först och främst från Gustav III:s korstågsplaner mot sam-
hällsomstörtaren. Men ej nog med det: man närmade sig i
hemlighet den nya republiken för att söka ett stöd mot
Ryssland och vinna subsidier. När Katarina fick nys om
saken, blev hon mäkta förgrymmad, skickade en stor örlogs-
eskader till farvattnen söder om Öresund och lät sin skärgårds-
flotta lägga sig vid Svensksund. Då sökte Reuterholm av-
vända kejsarinnans förbittring genom att föreslå äktenskap
mellan den unge konungen och Katarinas sondotter Alexandra,
en tanke som redan föresvävat Gustav III. Nu sken Katarina
upp igen.
Men det skulle snart visa sig, att hertigen och Reuterholm
visst icke besjälades av några vänskapliga känslor mot
»käringen», som de brukade kalla henne i sin brevväxling
med varandra.^ Hon gengäldade det med att kalla Reuter-
holm för bov. Svenska regeringens verkliga syften kommo i
dagen på hösten 1795, då den undertecknade ett fördrag med
Frankrike, som lovade Sverige 10 millioner livrés^ samt ytter-
ligare understöd, ifall det angrepes för traktatens skull.
^ En berömd svensk matematiker. — ^ Uttalas öj dö böff: ett
oxöga (på teatern). — ^ Det var i alla fall artigare, än när Karl
August Ehrensvärd kallade henne »honan i Petersburgs. — ■• En livré
hade i det allra närmaste samma värde som en franc.
532 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.
Till hertig Karls och hans gunstlings evärdliga skam vittna
de skrivelser, som franska beskickningen i Stockholm avlät
till sin regering, om hur angelägna båda dessa ledare av
Sveriges politik framförallt voro att genom förbindelsen med
Frankrike bereda sig själva stora ekonomiska fördelar. Det
finns också bevis på att svenske ministern i Paris, Stael von
Holstein, fått mycket kraftiga instruktioner att verka för
samma sak. Själva instruktionerna finnas visserligen ej kvar,
ty Reuterholm var försiktig nog att återfordra de kompro-
metterande dokumenten från Stael, men man har tillräckligt
starka vittnesbörd på andra håll om saken.
Det är lätt att tänka sig, vad Katarina skulle tycka, när
hon fick höra talas om den svensk-franska alliansen, isynner-
het när härtill kom som en direkt utmaning, att svenska re-
geringen dagen efter Gustav Adolfs sjuttonårsdag högtid-
ligen firade den blivande konungens förlovning med en
prinsessa av Mecklenburg.
Nu skall man tro, att Reuterholm var något till morsk.
I en skrivelse till Stedingk talade han stora ord om sitt »orygg-
iiga beslut att aldrig mer utsätta sig för kejsarinnans övermod»
och att aldrig mer erbjuda hennes sondotter Sveriges tron och
»föreningen med den älskvärdaste bland konungar». I över-
lägsen ton fortsätter han om Katarina: »Hennes gallsjuka
lynne och hennes nycker äro visserligen viktiga saker för de
slavar, som äro underkastade hennes järnspira, men för oss,
för svenskar, som äro lika litet danade för att böja sig under
oket som att lida förolämpningar, ha dessa fågelskrämmor
föga att betyda. Sålunda är det nu för alltid slut.» Nu,
menade »storvisiren» på, var det hans tur att visa sig omöjlig
och stolt mot denna kvinna, som var »i ordets hela bemärkelse
alltför mycket käring».
Men den s. k. käringen var icke att skämta med. Så länge
hon var upptagen med en ny delning av Polen, höll hon god
min; men när hon fått fria händer från den sidan, hotade hon
med krig. Vid samma tid började den svensk-franska alli-
ansen lossna i sina fogar. Franska regeringens mening var
nämligen att driva Sverige till brytning med England, men
Reuterholm aktade sig för att gå »kannibalernas och tjuvar-
nes» ärenden. Då förklarade franska regeringen, att under
EN UTRIKESPOLITIK, RIK PÅ FÖRÖDMJUKELSER. 533
sådana förhållanden kunde ingen vidare utbetalning av sub-
sidier komma i fråga.
Nu var det slut med Reuterholms morskhet mot »käringen».
Han försäkrade henne, att det där med konungens giftermål
aldrig skulle bli något av, och i stället tog man återigen upp
underhandlingarna om äktenskap mellan Gustav Adolf och
Alexandra.
Men nu var Katarina inte så lätt att blidka som förra
gången. Hon höll sig mycket stram och lät förstå, att hon
uppfattade uppskovet med den mecklenburgska förlovningen
som ett »aprilskämt». Något giftermål mellan svenske ko-
nungen och hennes sondotter kunde inte komma i fråga,
menade hon, eftersom månggifte ej vore tillåtet i Sverige.
Men hur det nu var, så blev den mäktiga kejsarinnans
ton småningom fogligare. Hennes tvivel på svenska rege-
ringens uppriktighet tog sig dock uttryck i att att hon satte
som villkor för en försoning, att Gustav Adolf och hertig
Karl skulle själva komma till Petersburg och avsluta under-
handlingarna: alltså en formlig vallfärd för att vinna för-
låtelse! Det var dock för starkt för de bägge kungliga per-
sonerna. Men på sommaren 1796 sprang den franska alli-
ansen fullständigt sönder, och då var det ingen svår sak för
Reuterholm att övertyga den lättledde hertigen, att han ej
mer hade något val. Det var följden av hertigens och hans
gunstlings lättsinniga spel med sitt lands välfärd. Och det
var sannerligen mer tur än skicklighet, att följderna därav
ej blevo ännu mera beklagliga. Reuterholm talade pate-
tiskt om botgörarfärden såsom en god gärning, åsyftande att
förekomma blodsutgjutelse och att »hindra fäderneslandets
olycka och sina förfäders gravar ifrån att brännas och
vanäras»!
Men nu gällde det att få den unge konungen med på saken.
Gustav Adolf hade ingenting emot att bryta förlovningen
med den mecklenburgska prinsessan, ty hon var — åtmin-
stone enligt somliga sagesman — ovanligt ful och såg ut som
»en påklädd piga». Säkert är, att hon var sned, vilket tycks
ha varit ett familjefel. Hennes farmor var så illa växt, att
hon gick nästan dubbel, och ännu sämre var hennes farfars
syster konstruerad. Hennes far, hertig Fredrik Frans, var
ej heller ägnad att tillvinna sig den unge svenske konungens
534 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.
sympatier. Hertigen var en av den tidens vanliga smådespo-
ter. Allt emellanåt gjorde hans förtryckta undersåtar uppror.
Då, berättar expeditionssekreteraren Hjelmér, som var med
i en svensk beskickning till Högstdensamme — »marscherar
han alltid själv emot de oroliga och anför sin trupp, ledsagad
av kanoner. Då är lika mycket, om det går över åker och äng
eller landsvägen.» Vid ett sådant tillfälle hände sig, att en
amtsskrivare, som ej visste, att hertigen var med, förehöll den
officer, som gick i spetsen för truppen, det otillbörliga i att
fara fram på detta sätt. Men »hertigen lät hämta amts-
skrivaren till sig och giva honom på stället 50 de duktigaste
prygel». — En gång gjorde gesällerna i Schwerin uppror,
lämnade sina verkstäder »och grasserade omkring på gatorna.
Hertigen marscherade strax emot. På halva vägen fick han en
deputation ifrån dem, att de underkastade sig; men han fort-
satte marschen och tågade omkring med sina kanoner på
gatorna i Schwerin för att visa, vad han kunde göra, och
vände sedan om till Ludwigslust.» Några dagar därefter
bröt emellertid upproret ut på nytt. Hertigen gav då strax
order »att arrestera och sätta de brottsligaste i källrarna på
slottet i Schwerin samt skjuta med cartoucher. Andra dagen
var allt stilla.» — Frans Fredriks passion för spel och frun-
timmer väckte också mycken anstöt bland hans folk. Båda
delarna kostade mycket pengar, och det blev hans stackars
undersåtar, som fingo betala fiolerna. Som nummer tre i
ordningen bland hans nöjen kom vildsvins jakt.
Var det under sådana förhållanden en rätt enkel sak att
få Gustav Adolfs förlovning uppslagen, så var det däremot
ett helt företag att övertala honom till att följa med till
Petersburg. Han gjorde det endast på det villkor, att resan
bara skulle bli en artighetsvisit, och att det i Petersburg
icke skulle bli tal om något giftermål. Det lovade både far-
brodern och Reuterholm.
Men när man väl kommit över till Petersburg, visade det
sig, att Katarina höll på giftermålet mellan sin sondotter och
Gustav Adolf såsom oeftergivligt villkor för en fredlig upp-
görelse mellan de bägge staterna. Reuterholm och hertigen
kunde naturhgtvis ej nog beklaga sig inför den unge konungen
över att de blivit lurade av kejsarinnan! Emellertid fingo de
EN UTRIKESPOLITIK, RIK PÅ FÖRÖDMJUKELSER. 535
fil opåräknad hjälp i — kärleksguden själv. Gustav Adolf blev
allt mer förtjust i den intagande fjortonåriga Alexandra, och
kärlekens makt segrade över adertonåringens stolthet. Man
kom därhän, att förlovningen skulle tillkännages på en stor
Jiovbal. Reuterholm var förtjust och trodde sig ha spelet
vunnet.
På den utsatta dagen äro kejsarinnan, storfurstarne och
storfurstinnorna' jämte hela hovet samlade i tronsalen —
men svenske konungen dröjer. Blott kejsarinnan vet, vad
det betyder. Hon har låtit förelägga Gustav Adolf till under-
tecknande en förbindelse, att den blivande drottningen skall
få fritt utöva sin grekisk-katolska religion. Konungen har
redan förut, dock efter en hård själskamp, lovat muntligen
på sitt hedersord att »aldrig tvinga storfurstinnans samvete».
Alltså skulle han låta henne ha i sina inre rum ett kapell, där
hon kunde bekänna sin tro, blott hon offentligt deltoge i firan-
det av den svenska statskyrkans högtider. Gustav Adolf har
medgivit detta i förhoppning att med kärlekens och över-
tygelsens makt kunna efter bröllopet böja sin gemåls hjärta
till samma tro, som han själv omfattar med hela sin själs
styrka. Men nu — vad kommer kejsarinnan med för ford-
ringar? Fri religionsutövning! Det betyder ej blott eget
kapell i slottet, det betyder grekisk-katolsk kyrka i Stock-
holm med poper och patriark, med processioner och prålande
ceremonier, med knäfall och tillbedjan av helgonbilder. Dyrkan
av belåten, offentligt avguderi i Sveriges landl Han vämjes
vid blotta tanken. Nej, det får aldrig ske. Det kan han icke
stå till svars för inför Gud och inför sitt luterska folk.
Bud gå av och an mellan ryska kejsarinnan och svenske
konungen. Hon vill ej släppa ur händerna denna förträffliga
möjlighet att en gång kunna inblanda sig i svenska konunga-
husets angelägenheter. Men Gustav Adolf å sin sida förblir
orubblig. Fåfänga äro alla farbroderns och omgivningens
övertalningsförsök. »Man måste mer frukta Gud än människor»,
svarar ynglingen med tårade ögon. — I den stora tronsalen
skrider timme efter timme fram under ryska hovets väntan 1
ängslig dödstystnad. Till slut måste festen inställas, under
föregivande att konungen blivit illamående.
Giftermålsunderhandlingen hade gått om intet. Förmyndar-
regeringens yttre politik hade slutat med ett fiasko. Men den
536 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.
unge konungen möttes vid hemkomsten till Sverige av sitt
folks jubel. Man beundrade hans mod och karaktärsstyrka.
Han hade offrat sin kärlek för sin tro och plikt, han hade vågat
trotsa den mäktiga kejsarinnan, som alla andra kröpo i
stoftet för!
Enligt vad dåvarande franske ministern i Stockholm be-
rättar, var Gustav Adolfs hållning en frukt av Frankrikes
diplomati. Han skall nämligen av franskt sinnade personer
i sin omgivning ha förmåtts att före sin avresa besluta sig
för att icke ge efter för Katarinas fordringar utan möta
list med förställning.
Förgäves sökte hertigen efter hemkomsten förmå Gustav
Adolf att ändra sig under förespeglingar sådana som denna:
»En vacker gemål, ett fredat land, ett sällt leverne, när det
kan köpas av en gammal käring med trenne ord, är bättre
att få för så gott köp än med strömmar av blod.» Gustav
Adolf var obeveklig. Till överstekammarjunkaren Klas Fle-
ming, som ansågs äga stort inflytande på den unge fursten och
därför anmodades att söka omvända honom, skrev konungen:
»Var försäkrad, att jag fullgör min plikt och har ett lugnt
samvetel Jag önskar honom detsamma och ber Vår Herre
välsigna honom, vilket snarast händer, då han kommer
ihåg, att den som förtröstar på den treenige Guden, blir
alltid beskyddad, isynnerhet då man försvarar den sanna
läran, i vilken jag är född, och till vilkens försvar jag är skyldig
genom de starkaste förbindelser. Gustaf Adolph.»
Litteratur: F. J. Bsehrendtz, Om Sveriges förhållande till Ryss-
land under konung Gustaf IV Adolfs förmyndar-
styrelse (Historiskt bibliotek för år 1880).
S. J. Boéthius, Gustaf IV Adolfs förmyndareregering
och den franska revolutionen (Historisk tidskrift för
år 1888 och 1889).
Lydia Wahlström, Sverige och England under re-
volutionskrigens början; haft. kr. 7:50.
Alfred Hjelmérus, Gustaf IV Adolfs frierier; haft.
kr. 1:—.
Nils Åkesson, Förmyndarestyrelsens planer rörande
Gustaf IV Adolfs förmälning.
GUSTAV IV ADOLF
En blivande envåldshärskare.
OM FOLKSTÄMNINGEN vid Gustav IV Adolfs födelse
den 1 november 1778 berättar Skjöldebrand: »Glädjen
var patriotisk. Man omfamnade varandra, då man råka-
des. Man drack, då man samlades, och mången bevisade sin fos-
terlandskänsla med att ragla från ena sidan av gatan till den
andra.» Det var nu, som den illustre borgmästaren Ycken-
berg i Uppsala befäste sitt redan förut rätt stadgade rykte
såsom pekoralist. Det tal, som han höll i anledning av kron-
prinsens födelse, började han med att konstatera, att hösten
ju brukar vara en kulen, dimmig och »olustig» årstid. Men nu
var det, som om sommaren med ett språng kommit tillbaka
»och uti en enda vändning åter uppeldat de stelnade fälten.
Från rikets alla landamären höras idel dansar och midsom-
mars visor, samt själve den tröttaste dannemannen tyckes
rida i brudfärd, ja ungdomen känner icke sina krämpor,
under det att från städer och bygd nu höres sorl av 'Vivat'
och hurrande rop, då jämte den uppstigande röken knallande
skott dundra från Rikets Slott och Fästen.»
Vid samma högtidliga tillfälle hade Yckenberg på sitt hus
låtit uppsätta en transparang, föreställande den nyfödde
prinsen med en uppgående sol vid ena handen och en ned-
gående vid den andra. Och lästes därunder följande lika
sanna som vackra verser:
»Vor* Gustav stor till kropp, som han är stor till namn.
han toge solens opp- och nedgång i sin famn.»
Längre fram på aftonen visades en transparang mitt emot
borgmästarens, på vilken syntes en man, liggande utsträckt
mellan en upp- och nedgående sol, varunder lästes följande
alster av studenthumorn:
540 GUSTAV IV ADOLF.
»Om Yckenberg had' kropp, som Yckenbcrg är dum,
han mellan solens opp- och nedgång ej fick rum.»
Alla Stockholms invånare — undantagandes änkedrott-
ningen förstås — hade dagligen fritt tillträde att se den ny-
födde kronprinsen. Man kan lätt tänka sig, vilken trängsel det
skulle bli i den barnkammaren. Prinsens hovmästarinna,
grevinnan von Rosen, besvärade sig också inför den kunglige
fadern över »otillständigheten för fruntimmer att i närvaro
av så många människor avkläda och sköta barnet, som titt
och ofta behövde snyggas». Men konungen svarade, att kron-
prinsen borde i tid vänja sig att ge lever och kläda sig i
publikens åsyn. Av fruktan för en gängse smittkoppsepidemi
blev dock denna kronprinsens »allmänna mottagning» inställd
efter några dagar. Men när den blivande konungen hade
döpts och placerats i sin stora paradvagn i konungens galleri,
vederbörligen beprydd med alla sina ordnar och band, fick
allmänheten åter äran att uppvakta honom. Omgiven av
hela sin hovstat samt av officersvakt och drabanter, gjorde
han sin första cour. Både kölden och fackelröken besvärade den
lille, men konungen ville icke tillåta någon avkortning i
ceremonierna, varför följden blev, att prinsen var sjuk flere
dagar efteråt.
Livmedikus Dalberg, som fick den nyfödde tronarvingens
kroppsliga uppfostran om hand, hade den tokiga idén att härda
den lille genom bad så kalla, att han togs upp alldeles blå-
frusen ur vattnet. Det påstods, att Dalberg genom denna
härdningsmetod tagit livet av den späde hertigen av Småland.
»Om förmiddagen den 7 juli 1779 blev stark oro inom hovet,
som dock slutades med största löje», berättar Gustav Johan
Ehrensvärd. »Kronprinsens damer blevo häftigt allarmerade
över ammans sjukdom: hon hade kolik; mjölken var elak.
Doktorer kallades. Man gissade hundrade orsaker till dess
hastiga åkomma. En städerska inkallades; hon tvingades
att bortdia all elak mjölk, och hennes diande räckte oförmod-
ligen länge. Kronprinsen grät och ville ha mat. Änteligen
gissade de erfarna fruarna, att amman måtte råkat i något
kärleksäventyr. De unga damerna, mera charitable^, togo
hennes parti. Hon inkallades, ställdes i stränga förhör, men
' Godhjärtade, barmhärtiga.
EN BLIVANDE ENVÅLDSHÄRSKARE. 541
bondgumman rådde mera hos henne än hovfruntimret. Hon
hade elak contenance^; kunde knappt neka men ville varken
bekänna, huru eller med vem hon ägt sina nöjen. Strax
nya överläggningar, om hon kunde eller borde bortköras,
om sträng efterfrågan efter hennes älskare borde ske. Man
misstänkte drabanter och kammarlakejer. Greve Hamilton"-'
fick order att förehålla alla de förre och genom order antyda
dem att vända sin håg till andra än denna amma och jag
att på det allvarsammaste tillsäga de senare att vid onåd och
straff ej leka, reta eller vilja behaga henne. Allt slutades med
ett allmänt skratt i ett hov, där man ej är van att anse sådane
händelser för brott. 'Stackars gumma!' var ett allmänt rop.
Man ville hellre, att kronprinsen aldrig fått di, än att gumman
förlorat en rolig natt.»
Vid samma tid få vi se den åtta månader gamle fursten
ge nådig avskedsaudiens åt österrikiska sändebudet greve
Kageneck^, sedan denne förut genomgått samma cere-
moni hos konungen och drottningen. 1 kronprinsens au-"
diensrum »uti en länstol under en himmel satt överhov-
mästarinnan grevinnan Rosen hållandes kronprinsen i knä,
som hade serafimerorden utanpå sin klädning. Kageneck
gjorde nu sina tre reverencer efter ceremonielet och mycket
allvarsamt sade en artig och kort komplimang, på vilken
grevinnan Rosen skulle svara. Hon hade sin komplimang
skriven bredvid sig i sitt knä. Hon var blekare än vanligt,
darrande på målföret, ond och rädd. Aldrig hördes ett ord
av allt vad hon sade; — kronprinsen själv hördes mera. Så
länge han undrade på denna cermeoni, teg han, men då han
tyckte den draga för långt på tiden, började han att skrika
och överrösta sin hovmästarinna. Han grät även, så att
Kageneck sade, att den ende, som hedrade hans avresa med
någon regret^, tycktes vara Hans kungl. Höghet.» Även denna
scen är hämtad ur Ehrensvärds dagboksanteckningar.
Prinsen är knappt årsgammal, när följande uppträde äger
rum. En dag när den lille efter vanan var inne hos pappa på
morgonen före konungens lever, fick han en del leksaker att
^ Hållning, uppträdande. — * Överste Hugo Vilhelm Hamilton,
löjtnant vid livdrabantkåren, son till fältmarskalken på Barsebäck. —
* Han hade till följd av en etikettstvist bhvit på egen begäran åter-
kallad. — * Sorg.
542 GUSTAV IV ADOLF.
roa sig med. »Men Hans Maj:t märkte», säger Ehrensvärd,
»vad ondska han lät märka, om någon rörde vid dem. Hans
]Maj:t gav honom då ett pennfoder att leka med och begärde
det tillbakars. Prinsen gav det missnöjd. Hans Maj:t behöll
det, och prinsen började av ondska gråta och giva alla känne-
tecken av det häftigaste sinne. En halvtimme förled, och
samma sinne varade. Han tröstade sig, då någon annan
talade vid honom; men så snart Hans Maj :t nalkades honom,
började samma ondska och samma häftighet. Jag hade
aldrig trott, att ett barn kunnat äga sådant minne och sådan
hämndgirighet, om jag ej härtill varit åsyna vittne.
Hans Maj:t befallde hans gamla kammarfru skaffa ett
ris. Hon nekade, tog barnets försvar med all en gummas
ohövlighet. Hon slapp med hårda bannor, men prinsen blev
dömd att få sin första risbastu. Livmedikus Dalberg inkalla-
des. Prinsen blev glad, då han fick se honom; men då han
endast råkade vända ansiktet till konungen, börjades åter
samma häftiga sinne. Både Hans Maj:t och Dalberg försökte
på hundrade sätt att få honom att icke visa humör emot
konungen, men det var fåfängt. Dalberg tillstyrkte correc-
tionen;^ han nedknäppte prinsens byxor, och Hans Maj:t
skulle själv slå med riset. Kammarfrun svor; en gammal mun-
skänk, som av en händelse stod i garderoben, grät, och Hans
Maj:t själv, rörd och allarmerad, slog mera på Dalbergs hand
än på det rätta stället. Prinsen var lika ond. Dalberg med
sin allvarsamma och långsamma ton sade: 'Nog hade H. k.
Höghet kunnat tåla litet mera.' Dalberg behölt prinsen kvar
i Hans JNIajits rum, ända tills humöret var övergånget, och
till dess att han talte, att Hans Maj:t talte vid honom.
Hans Maj:t sade, att 'humöret hos honom skall minskas,
om jag rår'. Men det ser ut, som sådana scener ofta lära få
repeteras. Det löjligaste var att se prinsens hovmästarinna
fru von Stauden niga och tacka Hans Maj:t allerunderdå-
nigst, som varit så nådig och givit Hans kungl. Höghet ris.»
När prinsen är halvtannat år, berättar Ehrensvärd: »Det
är visst, att kronprinsen börjat att bliva sjuklig och varit
det nu mera än tillförne, vilket doktorerne tillräkna de plågor,
som medfölja ögontändrens undfående. Han har varit plågad
1 Bestraffningen.
EN BLIVANDE ENVÅLDSHÄRSKARE. 543
av hemorrhoider, av obstruction^; och hava alltid clysterer^
och andra inventioner måst nyttjas för att hjälpa naturen.
Detta tyckes vara bedrö veliga symptomer hos ett 18 månaders
barn.» Men efter en månad låter det bättre: »Hans Maj:t
åkte flere dagar å rad ensammen i promenad genom staden
med kronprinsen i sitt knä. Hans kungl. Höghet tyckes
bliva friskare.»
Den lille är ej mycket över två år, när dåvarande kammar-
herren Gustav Adolf Reuterholm berättar, att prinsen visar
en allt starkare »böjelse för de militäriska manövrerna».
Han har nu hunnit så långt, att han kan sjunga sin favorit-
marsch. »Marschera i takten lärde han redan på gärdet.»
Det är med ett ord »det charmantaste barn, man någonsin
kan få se». Mest glädjande var dock, »att ett gott hjärta och
en ädel karaktär så ofta lyste fram hos den lille Herrn».
Kammarherren berättar, hurusom han och hovstallmästare
von Essen en dag lekte med kronprinsen, varvid Essen på
skämt slog Reuterholm på armen. »Den lille, som märkte
det, sprang strax till och klappade mig i ansiktet samt ryckte
en solfjäder ur händerna på någon av de damerna, som närmast
sutto, den han också genast gav mig att trösta mig med.
Och allt detta skedde med en sådan vivacité,^ att man ej hade
svårt vid att finna, huru en god själ där developperade* sig.»
Ett halvt år senare berättar Reuterholm, att den lille
kronprinsen »begynner bliva allt mer och mer språksam och
kan också redan säga, vad han är eller vill bli, nämligen
'Bra-kar', som han alltid ger till svar på den frågan. I allt
markerar han intelligens och gott minne samt förnämligast
en god karaktär.»
När den lille närmade sig tre års ålder, fick han under
hovets vistelse på Drottningholm till guvernör Fredrik Sparre,
samme man som en gång varit uppvaktande kavaljer hos
hans far. Sparres nit och plikttrohet vid uppfyllandet av
barnkammarsysslorna äro höjda över varje tvivel.
Den dagbok, som denne hovets ärkepedant författat över
sin uppvaktning hos prinsen, lämnar i minutiös noggrannhet
och utförlighet inget övrigt att önska. Dråplig är den maje-
stätiska kurialstil, i vilken guvernören redogör för vad den
Förstoppning. — ^ Lavemang. — ^ Iver. — ■* Avslöjade.
544 GUSTAV IV ADOLF.
lille blivande envåldshärskaren äter och dricker, när han
somnar, och när han vaknar, de stormiga scener som förefalla
vid den lilla höghetens av- och påklädning, ja t. o. m. när
vissa oundvikliga naturbehov komma på olaga tid, alltsam-
mans berättat med det orubbligaste allvar. Den lille dricker
antingen svagdricka eller mjölk blandad med vatten. »Det
förra» — skriver Sparre — ■ »kallar han 'stora dricka', det senare
'lilla dricka', ävensom 'lilla bubu' att nyttja bäckenet och
'stora bubu' att gå till stols.» En av de första dagarna
konstaterar guvernören vemodigt, att den ännu icke fullt
gentlemannamässige treåringen behagar göra »'stora bubu'
under omklädningen utan att säga till. Han säger alltid
på nätterna till om lilla bubu men icke om den stora. Med
sådan faslig osnygghet blir skötseln för karlar odräglig.»
Den lilla höghetens egensinnighet gjorde inte pedagogens
värv lättare.
När Sparre en veckas tid skött sitt uppdrag som guver-
nör, blev prinsens uppvaktning förstärkt med Armfelt, som
utnämndes till kavaljer hos H. K. H. Då han skulle börja
sin tjänstgöring, »visade prinsen jämt humör emot sin nya
kavaljer, för det han ej ville bära honom oupphörligen på
armen». I fem timmar höll han på att »i ett ropa: 'Bära
prinsen! Ta'n på armen!' och gjuta bitterhetstårar, för det
sådant icke skedde, oaktat konungen själv bannade prinsen
Jjåde med allvarsamhet och förmanade med ömhet».
När den lille, efter undfångna faderliga förmaningar,
kommer tillbaka till sina rum, slår han Armfelt »med full
•ondska vid örat», för att baronen ej vill bära honom. Då
reser sig Armfelt, utan att låtsa om något, från mattan, där
han setat med prinsen, och låter H. K. H. ligga kvar och
skämmas. Och då Gustav Adolfs farbror, hertig Karl, kommer
in och hannar pojken och hotar att skvallra för konungen,
»blygs prinsen ännu mer och slutar med att bedja både sin
farbror och Armfelt om förlåtelse, varpå han låter den senare
servera sig en aftonmåltid, kläda av sig, lägga och söva sig,
dock endast med en till hälften fryntlig min».
Följande morgon började den lille plågoanden med sitt
rop på att Armfelt skall bära honom. Då gallskrik inte
hjälpte, ville han slå sin kavaljer med ett ridspö »men kallade
■det strax "bara narri' och 'lek', då han såg, att vi ämnade
Rikskansim greve Fredrik Sparre. Målning av Lorens Pasch d. y.
35 — 204364. Gr imber g. Svenska folkets underbara Öden. VII.
546 GUSTAV IV ADOLF.
taga itu med sådant hans uppförande med allvar», berättar
Sparre. Sedan är pojken snäll ett par dagar. Men när sin-
net rinner på honom igen, vill han köra ut Armfelt, »ropandes
med häftighet: 'Gå ut! Gå bort!'» Då kommer Hans Maj:t
själv in och agar sin förstfödde.
Men nästa dag ville prinsen tvinga sin mor att bära honom,
»och då det ej skedde, skrek och grät han med den ondska, så
att Drottningen körde honom ifrån sig.» Här hjälpte varken
Sparres »långa moraler» eller hans hot att skvallra för kungen.
Men när den lille får höra, att om han inte ångrar och bättrar
sig, skola vakterna icke gå i gevär för honom, så besluter
han sig för att gå in till mamma och bedja om förlåtelse.
En månad senare får Hans Maj:t sin unge son mjuk efter
en förseelse genom att taga riddarbandet av honom och
förbjuda drabanterna att den dagen göra honnör för pojken.
När nu hovdamerna fråga den lille prinsen, varför han inte
bär sitt riddarband, blygs han och tillstår sitt fel. Och sedan
går han bort till pappa och ber honom att av sin godhet ge
honom bandet tillbaka. Han skall aldrig vara så där elak
mera. Då får han igen sitt utmärkelsetecken, och befall-
ningen till drabanterna tages tillbaka. »Prinsens glädje och
förnöjelse lyste nu utur hans ögon», konstaterade Sparre.
Dagen efter det H. K. H. bett sin mor om förlåtelse, är
han, sorgligt nog, lika elak igen. Nu vill han prompt träffa
»Goda vän» — hans benämning på Stackelberg, en annan av
hans uppvaktande kavaljerer. Han vill träffa honom just
nu på fläcken och ropar »under starkt skrik med humeur och
gråt: 'Nu, nu Goda vän, nu!'» Sparre måste till slut gå efter
kungen. »Hans Maj:t moraliserade Prinsen med allt sakt-
mod; men han svarade 'nej' till allt vad konungen befallde
honom göra, oaktat riset visades honom, vilket snarare
gjorde honom mera ond. Konungen gav då Prinsen en all-
varsam risbastu.» Det hjälper, men bara en liten stund.
Sedan är tronarvingen lika elak igen och »vill straxt gå
och sova utan att äta. Han svarar 'nej' till allt —
även till den förmaningen att vara beskedlig, from och
lydig.» Då blir det en ny risbastu — med samma snöp-
liga resultat för den kunglige fadern. Prinsen håller styvt
på, att antingen skall han få sova eller bäras på armen.
Då »sätter Konungen honom i arrest i en vrå». Men då han
EN BLIVANDE ENVÅLDSHÄRSKARE. 547
inte får säga »sova» högt, så viskar lian ordet i örat på
Armfelt ocli tillägger halvhögt: »Pappa gå bort!» När kvälls-
värden kommer in, är han dock så pass snäll, att han äter.
Så blir han avklädd och somnar.
Följande morgon visade han »mycken beskedlighet», när man
klädde på honom, och bad att få gå in till pappa. »Och när
han ditkom, var han ganska artig och caressant^ liksom ock
mot oss hela denna förmiddag ganska lydig och pliable-»,
konstaterar guvernören. Men mot aftonen illfänas pojken
igen och vill varken sova eller äta — han ville bara bäras på
armen. »Vi låtsade ej märka hans upptager och anfäkt-
ningar», säger Sparre. »Vi talte om musik, soldater, gevär,
trummor m. m. Han blandade sig då däri av sig själv, mar-
scherade, exercerade, kom slutligen i ett humör så glättigt
och rasigt, att ingen ännu dess maken sett hos Prinsen »
Det visade sig snart, att »hans förnämsta nöje bestod uti
militärisk exercis från morgon till afton. Leka soldat, grana-
dör, skyltvakt, officer, stå på post, exercera, marschera och
slå på trumma är Prinsen omättlig i sedan mer än tre veckor
och alla dagar detsamma», heter det i guvernörens dagbok.
Gränslöst roligt hade han en gång, då en av hovdamerna
hittade på att låta honom leka soldat på post i sin skyller-
kur. Hon hängde sin svarta sidenhalsduk på pojkens axlar
såsom soldatkappa och »väste själv med munnen för honom
samma läte, som när det starkt regnar». När han sedan skulle
gå ned och äta, bad han att få låna soldatkappan för resten
av aftonen. Men då Sparre skulle sätta den på honom,
var den lille inte nöjd med draperingen utan tog till ett för-
färligt illvrålande och slutade inte, förr än han placerades i
skamvrån.
Hur intresserad pojken än är för krigarlivet, så tycker
han inte om nattskottet från konungens jakt Amphion.
Han är alltid ivrig att komma i säng och somna före klockan
9, då skottet går; och en kväll ber han Sparre, att man inte
skall avlossa det, förrän han somnat.
Ludna skinnvaror är den lille också förfärligt rädd för,
särskilt för en stor svart muff, som hans far, efter den tidens
mode, brukar begagna, när det är kallt. »Hans rädsla
och skrämsel i karaktären äro till en hög grad och bliva svåra
^ Smeksam. — ^ Foglig.
548 GUSTAV IV ADOLF.
att bota», skriver guvernören. Men här liksom flerstädes
framgår av dagboken, att Sparre är en förståndig pedagog,
som bestämt ogillar alla tankar på att försöka tvinga den
lille till att bli modig, ty, säger han, »ett enda skrämsel-
intryck hos ett barn fordrar månader och år att utplåna» —
så känsligt är späda barns nervsystem. I stället borde man
behandla hans känslighet med lugn och på sin höjd småningom
söka vänja honom därifrån. Mild fasthet och gott humör är
Sparres sunda recept för uppfostraren. Armfelts »hurtiga
och föga krusande fasoner med Prinsen» inverkade också
välgörande. Den lille blev mer och mer förtjust i sin kavaljer,
och när Armfelts vakt för dagen var slut, hände det, att den
lille brast i gråt.
Ett vackert drag i den lilles karaktär, som Sparre tidigt
konstaterar, är detta: »H. K. H. har den stora dygd att
aldrig någonsin säga något osant ord. Aldrig bjuder han på
minsta sätt till att vilja bemantla, långt mindre undandölja,
vad han ock måtte hava begått för fel. Han älskar san-
ningen.» Han håller alltid, vad han lovat, och citerar därvid
gärna med skälmsk min ordstävet: »En ärlig karl står vid
sina ord, och en gumma står vid sin påse.»
En dag när prinsen varit osnygg, skämmer Sparre ut
honom ganska allvarsamt och låter i prinsens närvaro befalla
drabanterna att icke göra honnör för honom. Hela dagen är
han sedan »bedrövad och mycket modfälld». Men följande dag
bättrar han sig. Så snart han givit bevis därpå, vänder han
sig till en livpage med tillsägelse, att nu kan han gå ut och
befalla livdrabanterna, »att de göra honnör i dag, när Prin-
sen kommer».
Sedan händer det icke på ett par månader, att prinsen är
osnygg. Men en dag under en promenad i Drottningholms-
trakten »går stora bubu plötsligt lös». Sparre ger honom nu en
uppsträckning. Men eftersom denna ej upptas med det till-
börliga allvaret, visar han prinsen sin avsky för hans beteende
genom att låtsa, som om han struntade i den lille, »föga svara
honom, gå ett långt stycke framom honom och icke se efter ho-
nom, antingen han följde med eller icke. Han gick långsamt
och steg för steg samt brydde sig föga om att avancera.» Men
slutligen blev han tankfull och ångerköpt.
EN BLIVANDE ENVÅLDSHÄRSKARE. 549
På hemvägen råkade de konungen, som grundligt skämde
ut sin förstfödde, när han fick veta, hur det var fatt. Och
till på köpet lät Hans Maj:t en bondgumma, som stod på vägen,
tala om för den blivande envåldshärskaren, att hennes egen
pojke, som inte var större än H. K. H., aldrig bar sig så illa
åt. »Detta grep den unge herren rätt på det ömmaste. Han
bad nu hjärtligen sin Herr far om förlåtelse, givande sin
parole d'honneur^ att denna malpropreté^ aldrig mer skulle
hända honom. Konungen lovade mot sådant löftes hål-
lande alldeles och för alltid glömma vad som hänt. Samma
förpliktelse tog och fick Prinsen även av mig» — fortsätter
Sparre med orubbligt allvar — »emot enahanda utfästelse
å hans sida; varefter H. K. H. blev hela övriga delen av kväl-
len ganska glad, nöjd och artig samt sov rätt väl och stilla
hela natten.»
En dyrbar scen denna kvartett: tjusarkonungen, som på
landsvägen assisteras av bondgumman för att skämma ut
Svea rikes framtida hopp, som burit sig illa åt, och i bak-
grunden H. K. H:s guvernör, fylld av tjänstenit och vörd-
nad inför stundens vikt och betydelsel
En dag förgår sig prinsen mot Armfelt, men nu ångrar
han sig genast, försäkrar, att han »vill vara på allt sätt
och alltför balt beskedlig», och slutar med att »famntaga
Armfelt; men tillika sträckande honom sin hand, med be-
gäran att han ock skulle kyssa den. Denna senare trait^
och flere i samma gout^ visa — tyvärr! — , att Prinsen redan
nog vet, vem han är, och vad hommage'' han äger rätt att
fordra. Om aftonen sade jag honom, huru hela Stockholm
med gläjde förnummit, vad Prinsen vore bliven för en artig
och beskedlig herre, samt huru han nu var dag mer och mer
skyndade sig att varda karl.»
Sedan behövs det ofta icke mer, än att Armfelt visar sig
bekymrad, när prinsen icke uppför sig väl, för att den lille
skall gå fram till honom och med ett fryntligt leende säga
»Nu skall bon ami'^ vara glad; Prinsen är mycket beskedlig.»
— Det hjälpte också bra, att Sparre och Armfelt hittade på
att kalla honom »käring», så snart han kom med sitt självs-
^ Hedersord. — * Osnygghet. — * Drag. — * Stil. — ^ Vördnads-
betygelse. — '^ God vän.
550 GUSTAV IV ADOLF.
väldiga och energiska »nej». »Sådant namn gör med rätta
lians stora avsky», konstaterar Sparre.
Men en vacker dag har den gynnaren hittat på att svara
med ordet »Ingenting», när han ville vara »kärv». Vad man än
säger till honom, får man inget annat svar än detta retsamma
ord. Sparre hälsar »god morgon!» — Svar: »Ingenting.» Då
låtsar guvernören, som om han ej hört något; men när prin-
sen under påklädningen ber honom om en bit knäckebröd
eller något att roa sig med, svarar guvernören i sin tur konse-
kvent: »Ingenting.» Verkan därav blev, att »Prinsen tvär-
tystnade och tog en sur min under hela sin övriga påkläd-
ning. Jag behöll min helt allvarsamma och lika tysta», fort-
sätter Sparre. Men »så snart kammartjänaren slutat att på-
kläda honom, kom han med vänlighet springande till mig och
yttrade: 'Nu är Prinsen beskedlig och skall aldrig säga mera
Ingenting, och nu är baron Sparre mycket glad igen.'
— 'Ja , svarade jag, 'om Prinsen vill erkänna sitt fel och
själv finna, det han haft orätt att vara ohövlig och olydig
med ett svars brukande, som så ofta honom förbudits i
anseende till dess oanständighet i alla andras mun än sådane
gossars, som ännu ej fått veta av någon belevenhet.' Han
erkände detta med täta samtycken och överhopade mig
med caresser^»
Det är inte att undra på att prinsen blev så där »istadig»,
när alla vid hovet fjäskade och fjantade för den blivande en-
våldshärskaren och Sparre ensam med kavaljerernas hjälp
skulle försöka rätta till hans karaktär. Pojken var ännu
inte fem år, när han en gång, då hans kavaljer Wachtmeister
inte vill ge honom, vad han begärde, förtrytsamt utlät sig:
»Wachtmeister är så positiv!»
»Mycket fjäs och amusering» tålde han icke vid. Då blev
han besvärlig, såsom en dag, då »fruntimren, särdeles fröken
Cederström, för mycket rustade, smekade och kelade med
honom». Han tyckte inte om att bli omklappad av fruntimmer,
ty »hans stora ambition», säger Sparre, »är att vilja vara karl
och karlavulen i allt». När han nyss fyllt tre år, vill en
av hans forna hovmästarinnor, som han inte sett på tre
månader, efter gammal vana ta honom i knät. Men då för-
Smekningar.
EN BLIVANDE ENVÅLDSHÄRSKARE. 551
klarar han med manlig beslutsamhet: »Prinsen sitter ej mera
i knä på fruntimmer.» Men det är svårt att låta bli att vara
smeksam mot den lille, ty han har alltför »täcka och insinuanta^
fasoner, när han vill vara artig».
Bara man inle sysselsatte sig för mycket med honom,
var han nu en tid framåt glad och roade sig själv och andra
med sina barnsliga upptåg — utom när magen var i olag för-
stås. »Stark och vig är han i alla sina kroppsrörelser», skriver
Sparre; »och då vissa élans^ av glädje påkomma, rustar han
och skriker med full hals, som gossar vid hans ålder böra
göra.»
En augustidag 1781 — antecknar Sparre — »tog Hans Maj:t
prinsen med sig, då Hans Maj:t for bort att löga sig, och
prinsen lögade sig i sjövattnet lika med konungen, vilket
gjorde honom ett otroligt nöje».
Men så snart det var fråga om någon cour eller annan cere-
moni, där främmande personer närvoro, blev prinsen som för-
vandlad. »Då», säger Sparre, »sätter han sig gärna på sina höga
hästar emot oss, gör då icke gärna stort mera, än han själv
vill och honom behagar, samt visar oss med fräckhet ofta sin
olydnad. Att högfärd intager honom vid dessa tillfällen synes
nog av den spotskhet, varmed han emottager alla inkom-
mandes bugningar och handkyssning, samt av den månhet,
han likväl visar, att endast icke göra ohövlighet åt de främ-
mande ministrarne, evad möda det eljest ock må kosta honom.»
Men mer än en kvarts timma ville han inte gärna vara med
om dylika ceremonier. Sedan »föll han i ganska smutsigt
humör», grät och ville hem.
En gång, när det var fullt med beundrande hovfolk om-
kring den lille och de skämde bort honom med underdåniga
komplimanger, blev Armfelt, som satt med prinsen i knät,
otålig och sade i irriterad ton: »Ja då, prinsen är artig, be-
skedlig, lydig, hövlig.» — »Ja, prinsen är ock nådig», lade den
lille själv till. Men då gjorde Armfelt det inpasset, »att
prinsens nåd vore ingen som brydde sig om, men väl fordrade
man hövlighet av honom».
Den lille har skarpa ögon för hur långt han kan våga sig.
En dag, när han är uppe hos sina föräldrar, blir det förfär-
Inställsamma. — ^ Utbrott.
552 GUSTAV IV ADOLF.
liga scener med gallskrik och hot med risbastu. Till slut tar
Hans Maj:t själv den skrikande och sprattlande bytingen och
ställer honom i skamvrån. Där förbjuder han prinsen att
så mycket som snyfta eller röra sig ett enda steg. Först när
han en lång stund stått där och varit snäll, vinkar pappa
honom till sig, och nu får han förlåtelse. Då han sedan kommer
ned på sina rum, finner Stackelberg det vara sin plikt att
förehålla pojken, hur illa han burit sig åt, och hur förödmju-
kande det var att få stå så där i en vrå och se alla skratta åt
sig och göra -narr av en. Men då konstaterar den lille helt
belåtet: »Ja pappa skrattade också själv.» Och mycket
riktigt: Hans Maj:t hade verkligen funnit »den lille herrns
brydda figur i skamvrån» så komisk, att han haft svårt att
hålla sig allvarlig, men han hade med näsduken eller ordens-
bandet för munnen dolt sin skrattlust så väl, att blott några
få märkt den. Till dessa få hörde emellertid den lille syndaren
själv.
Kort innan prinsen fyller tre år, får han för första gången
skor med bandrosetter på. Det är hans fasters födelsedag
till ära, och H. K. H. uppvaktar henne »med mycken hövlig-
het och artighet». På aftonen, när det var bal i stora rikssalen,
»begärde han med stor enträgenhet få dansa för sina nya skors
skull med grevinnan Wrede, som ock hade den complaisance^
att däruti villfara honom». Sedan var han hela två dagar
»aimable i en synnerlig grad».
Axel von Fersen berättar i sina historiska skrifter om den
ännu ej treårige kronprinsen: »Huru späd han än var, märkte
han mycket väl, om livdrabanterna voro vid hans dörr, och
om någon av hans uppvaktning saknades, då han uppsteg i
vagnen för att åka ut och promenera. De utländska mini-
strarnes besök förorsakade honom ett stort nöje, och han var
mycket förundrad, om någon, vare sig herre eller fruntimmer,
inkom i eller utgick från hans rum utan att hava kysst hans
hand, som han framräckte åt hela världen, emedan konungen
så ville hava det.»
På sin födelsedag den 1 november 1781 anmärker tre-
åringen på gardesvakten och frågar sin mamma: »Varför
1 Artigheten.
EN BLIVANDE ENVÅLDSHÄRSKARE. 553
äro soldaterna ej granna i dag på samma sätt, som de det voro
på mammas födelsedag?»
Se här en anekdot i samma still En morgon i juli 1782,
strax efter änkedrottningens död, fick Schröderheim i ett
brådskande ärende resa ut till Drottningholm med befall-
ning att gå in till Hans Maj:t, som han stod och gick. När
han kom ut från konungens rum, fick kronprinsen se honom och
frågade genast, om han varit så klädd inne hos konungen.
Då han svarade »ja», sade prinsen med förebrående uppsyn:
»Det är icke rätt.»
Mot betjäningen tog sig treåringen en befallande ton, när
han bara vågade. En gång, när kammartjänaren inte ville
göra som pojken befallde, frågade den lille, om mannen glömt,
att han var kronprins, och lovade: »Jag skall komma ihåg,
när jag blir stor en gång, vad förtret I gjort mig.»
Den bild, som Sparres dagbok ger av den lille kronprinsen,
avviker ej så litet från det intryck, man får av följande brev
från Johan Gabriel Oxenstierna till hans vän Nils Gylden-
stolpe i januari 1782. Det är väl skaldens och känslomänni-
skans sätt att se, som är så olika mot den torre pedantens.
Så här skriver Oxenstierna: »Den lille prinsen har varit illa-
mående åtta dagar. Han lider grymt av hämorrhoider men
ännu mer av ledsnad. Jag ser honom med medlidande. Han
gör och lyder allt, som man säger åt honom, men det är med
en uppsyn av smärta och bestörtning. Orsaken härtill är den
enslighet, vari han lever. Han har nämligen ingenting att
sysselsätta sig med, som passar för hans ålder. Jag har aldrig
kunnat förstå, vilket syfte kungen har med att neka honom
nöjet att ha andra barn omkring sig. Det blir väl ändå nöd-
vändigt att ändra det där en vacker dag, om man icke vill,
att han skall falla i en melankoli, vars följder icke kunna
bliva annat än olycksbringande.»
I maj 1783 skulle prinsen vaccineras och förbereddes där-
till genom att ta in laxerpulver. Hans kavaljer Karl Göran
Bonde berättar härom i ett brev till Fredrik Sparre: »Han
tog dessa medikamenter mycket villigt på min försäkran,
att det var ett preservativ emot betten av myggor och vägg-
löss,: som finns i mängd vid Ulriksdal.»
554 GUSTAV IV ADOLF.
Företaget ansågs ännu så pass riskabelt, att en särskild
förbön hölls i kyrkorna. Den började med följande ord:
»Allsmäktige, barmhärtige Gud och Fader, Du som lärer oss,
vad nyttigt är och i den vidsträckta naturen nedlagt hälso-
samma läkemedel, vilka genom Din välsignelse tjäna männi-
skor till nytta; Du hörer bön: därföre kommer allt kött till
Dig. Då Du, Herre, sagt: 'Människones hjärta sätter sig
sina vägar före, men Herren allena giver, att det framgång
haver', så utgjute vi i förtröstan på Din Sons, vår Frälsares
Jesu Kristi namn botfärdige, trogne böner, att Du värdigas
giva framgång, lycka och välsignelse till den koppympning,
som, efter föregångne lycklige försök så väl å ut- som inrikes
orter, med Hans kungl. Höghet vår dyre kronprins nu före-
tagen är.
Herre Gud allsmäktig! Du har skänkt oss i Din nåd detta
dyra liv, såsom säkraste panten av Din ömhet för vårt land.
Se därföre, nådige Gud, till våra böner, och tig icke till våra
hjärtans suckarl Ditt vakande öga bevare honom. Din hand
starke honom och göre på detta företagande en välsignad
glad utgångl»
Och när vaccinationen lyckats, hölls tacksägelse.
När vaccinen tog och kopporna slogo ut, blev den lille
belåten, »ty han trodde sig hava en militärisk blessyr och ansåg
sig rätt lycklig att bliva förbunden».
Redan innan Gustav Adolf fyllt fem år, får han börja läsa
och skriva samt lära sig tala franska. Efter en vecka kon-
staterar Sparre, att den lille prinsen »läser nu 3 — 4 rader i
sin abc-bok helt tydligt själv, efter stavning, utan hjälp».
Efter två månaders övning är han så långt hunnen i skrivning,
att man kan skicka två provsidor till hans höge fader. Och
innan ett halvt år förgått, »läser han svenska nu helt rent
och skriver ensamt för sig själv att roa sig med vad bokstav
han vill, och väl».
Gustav Hl var vid denna tid ute på sin italienska resa,
och H. K. H. kronprinsen skulle representera vid hovet.
Dråpligt måtte det ha varit att se och höra den blivande
konungen å sin faders vägnar ge avskedsaudiens åt preus-
siske ministern och därvid »själv med hög röst och ganska
EN BLIVANDE ENVÅLDSHÄRSKARE, 555
redigt» svara honom: »Je Vous souhaite un heureux voyage,
Monsieur, et je Vous prie de porter au roi mon grand-oncle
les assurances les plus fortes de mon amitié et de ma consi-
dération parfaite.»^ Den konung, som femåringen så kraftigt
försäkrade om »sin vänskap ocli fullkomliga högaktning»,
var Fredrik den store i Preussen!
Enligt Hans Maj:ts föreskrift skulle det vissa dagar i
veckan vara cour hos H. K. H. kronprinsen, en gång i veckan
under det han spisade middag. Om den första ceremonin
av detta slag har Sparre antecknat: »Cour kl. 1 middagen
under Prinsens ätning. Han betedde sig utan embarras,^
gjorde sedan efter uppstigningen från bordet konversation
med de närvarande, var mycket beskedlig och pliable^ hela
dagen.» Man märker, att femåringen börjar bli stora karlenl
Men när han ett par dagar därefter var med sin mor på
assemblén på börsen och träffade en jämnårig, som han tyckte
om, tog naturen ut sin rätt, och bägge pojkarne »sprungo
salen upp och ned flera gånger».
Samma dag blev prinsen inviterad till fröken Koskulls
bröllop hos hertig Karl, där hon varit hovfröken. Gustav
Adolf »roade sig där oändligen, uppförde sig anständigt
och glatt samt retirerade sig med resignation och tog avsked
av bröllopslaget, när supén skulle börja».
Vid prinsens nästa middagscour infann sig franske ambas-
sadören, och H. K. H. »bemödade sig att tala med honom
fransyska mycket och flera gånger, likasom att göra hövlig-
het åt var och en, som sig inställt».
Men på den cour, han gav dagen innan han fyllde fem år,
blev han misslynt, då han märkte, att en av de uppvaktande
officerarne var utan sitt bantler, en negligeance som ej und-
gick den lille prinsens skarpa blick, fast officeren i fråga stod
bakom hans stol. »Och likväl är han på vakt hos mig», sade
han indignerat till Wachtmeister.
En dag, när han är på teatern, nickar fröken Cederström
åt honom och säger: »Kom hit, lilla karll» — Prinsen: »Jag är
ingen liten karl.» — »Vem är Ni då?» — »Jag är Gustav Adolf.»
^ »Jag önskar Er en lycklig resa, och jag beder Er att till Er ko-
nung, min grandonkel, framföra de kraftigaste försäkringar om min
vänskap ocli min fullkomliga högaktning. > — - Visade sig icke förlä-
gen. — 3 Foglig.
556 GUSTAV IV ADOLF.
— »Kom hit, Gustav dål» säger hon och nickar åt honom
igen. — »Nicka icke; jag är kronprins . . .1»
Han utvecklar sig till en riktigt näpen liten rococoprins.
En kväll, när han är på operan, säger han om en av de för-
nämsta aktörerna, mamsell Bassi: »Hon föll med så mycken
grace, den lilla söta ungen!» När han skall läsa sin aftonbön,
funderar han på att han »kan nu mera ej läsa som förr: 'Gud
bevare min Pappa, min Mamma och mig fattiga barnl'
utan måste nu säga: 'mig rika barn'».
Till julafton 1783 skriver han brev på franska — under
sakkunnig ledning förstås — till sin mor och sina bägge
fastrar. Brevet till modern lyder i översättning sålunda:
»Till drottningen, min mamma.
Kära mammal Jag håller av Er av hela mitt hjärta; och
jag vill alltid vara snäll för att göra mig förtjänt av att mamma
också håller av mig, ty jag önskar att i allt övertyga mamma om
min tillgivenhet och lydighet.
Stockholm den 24 december 1783.
Gustav Adolf.»
Prinsessan försäkrar han om sin »ömma tillgivenhet»,
och hertiginnan tackar han för all den godhet, hon visat mot
honom, och önskar bli den värdig.
Gustav Adolf fick själv en mängd julklappar, bland vilka
särskilt ett s. k. tittskåp och en gunghäst tillvunno sig hans
höga gillande. Det var hans stolthet att för främmande före-
visa både »kameran» och sig själv till häst. Man kan vara
säker på att han då bar vid sidan en sabel, som han också
fått i julgåva.
Fram på det nya året skriver han till sin pappa:
»Min söta Farl
Jag ville så gärna säga min Pappa så mycket på sin födelse-
dag och huru jag önskar Pappa lycka att leva många sådana
med glädje. Jag ville gärna fråga, var min Pappa nu är, och
hoppas min söta Pappa är nöjd med var han är, men hoppas
min Pappa snart kommer hem igen. Jag skriver och läser
var dag bättre och bättre dagligen. Jag hoppas att kunna
läsa rent svenska till nästa jul. Jag längtar alltför mycket
EN BLIVANDE ENVÅLDSHÄRSKARE. 557
min söta Pappa snart må komma hem, och jag ärnar mig
också resa till Rom, när jag blir större.
Jag är alltid min söta Pappas lydigaste son.
Stockholm den 24 januari 1784. Gustav Adolf.»
Något till glad blir prinsen, när han en tid därefter får ett
pitscher^ sig tillsänt som gåva från kungen. Han tackar med
följande rader, som han »alldeles efter eget behag sammansatt»
— försäkrar Sparre: »Jag tackar min söta Pappa alltför
mycket för pitscheret, min Pappa skickat mig. Jag var
visst glad men allra mest att höra, det min söta Pappa mår
väl och kommer ihåg mig. Jag skall bjuda till i allt att för-
tjäna min söta Pappas godhet beständigt för
Stockholm den 9 mars 1784. Dess lydigste son
Gustav Adolf.»
Fram på sommaren får han återse sin pappa. Men när
hösten kommer, är det Sparre, som reser ifrån honom för att
en tid vistas på sitt gods. Då skriver Gustav Adolf ett par
näpna brev till honom — »efter alldeles egna koncepter»,
försäkrar Stackelberg. Det första lyder så här: »Jag skall
berätta min söta Baron Sparre, att jag narrade Goda vän
att söka mig och gick med Pappa lilla trappan uti trädgården
rätt länge. Jag mår rätt bra men leds efter baron Sparre.
Glöm inte bort sin
Drottningholm den 23 augusti 1784. Gustav Adolf.»
Ett annat brev lyder, med bibehållande av den lilles egen
stavning, som följer:
»Jag skal berätta min söta Baron Sparre at jag mår just
bra. Jag läser i a. b. c. boken och rogar mig mycket samt
läser helt rent svenskan.
Jag har sett spelas le Roi de Cocagne^ som var rätt narr-
acktig, jag skrattade mycket: om Baron Sparre skyndar sig
hem får han se honom en gäng till.
Jag har dantsat en menuett på balen med Ulla Fersen som
mama och alla voro nöigda med och berömde mig.
^ Pitschér var den dåtida benämningen på sigill. — - En fransk pjäs.
558 GUSTAV IV ADOLF.
Jag håller mycket utaf min söta Baron Sparre och längtar
at han skal komma hem. Hälsa mycket Ricksrådinan
Sparre. Gustaf Adolph.
Drottningholm den 7 September 1784.»
Hur snällt och vackert detta än låter, så hände det dock
alltjämt, att prinsens stygga humör då och då bröt ut, fast
han numera på det hela taget var, som Sparre skriver, orätt
artig och beskedlig», isynnerhet efter det han fått smaka
riset eller blivit hotad därmed.
I februari 1784 antecknar Sparre, att prinsen roar sig och
rasar med fröken Rudenschöld, men tillägger surmulet:
»Men raset med Magdalena torde vara som det kan och hava
följder med tiden.»
Vid midsommartiden 1786 fick Gustav Adolf göra en resa
till Skåne. Överallt där den ännu ej åttaårige kronprinsen
for fram, blev han uppvaktad av stater och kårer och skötte
sig därvid som en hel karl, om man får ta Sparres uppgifter
efter bokstaven: »En otalig mängd av folk var vid alla
tillfällen samlad, och deras uppriktiga kärlek och fröjdebe-
tygelser över prinsens allestädes visade mildhet (!) kunde icke
utan ömmaste sinnesrörelse skådas.»
På hemresan »träffades Älvsborgs infanteriregemente mel-
lan Halmstad och Falkenberg. H. K. H. gick genom dess
leder, hälsade på soldaterna, tackade officerarne och slut-
ligen böd farväl åt hela truppen med så hög röst, att två batal-
joner tydligen kunde höra det. I Falkenbergs stad emottog
och besvarade Prinsen de vanliga komplimanger, som prä-
ster och borgerskap vid tullportarne nedlade, alltid själv
varierande dem till någon del.» I Varberg »tog Prinsen cita-
dellet och fästningsverken i nära besiktning, innan han reti-
rerade sig till vila».
I augusti samma år se vi den lille prinsen vid en fest på
Haga möta sin pappa och hela hovet, när deras båtar lade
till, varvid han »uppläste på ett särdeles behagligt sätt några
verser». Det är Hedvig Charlotta, som berättar.
Ser man på den lille prinsens krior från de närmast föl-
jande åren, måste man konstatera, att de ej alls äro oävna
för att vara av ett barn. Följande exempel är belysande:
EN BLIVANDE ENVÅLDSHÄRSKARE. 559
»Drottning Christina hade ifrån sin barndom med nöje
velat blifva undervist och ärnå de kundskaper och insigter
som äro nödige för en Regerande person. Hon hade fådt
af naturen et eldigt sinne som lättade henne att fatta de
Lärdommar som blefvo henne meddelte. Man borde tro att
denna goda böjelse skulle medföra mycken nytta, men tvärt
om. Då Drottning Christina blefv Regerande nyttjade hon
sina kundskaper endast för att upmuntra Vettenskaperne,
hvilket ehuru berömvärdt det ock må vara så blir det ska-
deligt då man endast beflitar sig dermed och derigenom
försummar Rikets öfvrige angelägenheter. Dessutom blefv
Drottningen alt mer ock mer begifven på nöjen såg häldre
utlänningar än svenskar hvilket är et bevis uppå Hennes
lättsinniga Caractere emedan hon ansåg svenskarna för
mera alfvarsamma i sällskaper och satte således mera värde
uppå de utvärtes egenskaper som man den tiden snarare
träffade hos någre utländske Nationer. Hvad Drottning
Christinas hiertalag vidkommer nödgas man medgifva att
det ej varit det bästa emedan det någon gång vist sig i hår-
da utbrott dessutom såg man Henne vara kall för sådane
känslor af ömhet och vänskap som för människian kunna
vara så Ijufvlige och. tillfredsställande. Drottning Christinas
öfvriga lefvnad har fullkomligen bevisat sanningen af denna
målning emedan hon vid alla tillfällen visade sig lika lätt-
sinnig äfven deruti att hon förändrade Religion och öfvergaf
den för hvilken hennes Fader och hennes landsmän vågadt
lifv och blod att försvara.»
När ryska kriget utbröt, följde den 10-årige kronprinsen
händelserna med stort intresse, och då underrättelsen kom
om slaget vid Högland, grät den lille av glädje över att en
rysk fregatt blivit tagen.
Vilka spännande händelser fick han ej nu uppleva, tills
den förfärliga dagen kom, då tronarvingen fick veta, att hans
far fallit offer för hatfulla undersåtarl Sådant var då det
folk, som han var kallad att en gång regera över! Hans själs-
skakning var fruktansvärd och bröt i ensamheten ut i hejd-
lös gråt, men offentligt visade han sig lugn och behärskad.
Så djupt grepo honom dessa hemska händelser, att han en
tid icke såg någon annan utväg än att avsäga sig kronan.
Hans faster Hedvig Charlotta beskriver honom vid denna
560 GUSTAV IV ADOLF.
tid på följande sätt: »Han är ett märkvärdigt barn, dyster
och drömmande och av ett, som det förefaller, nästan hypo-
kondriskt lynne. Hans hälsa är visserligen god, men han är
blek och mager samt rätt späd för sina år. Aldrig får man i
sällskap se honom glad såsom andra barn utan till och med
understundom med tårar i ögonen.» Den själsskakning, han
genomgått, tog på hans späda nervsystem och yttrade sig
i spasmodiga ryckningar och krampanfall. Man hyste all-
varliga farhågor för hans' hälsa, och det talades om att
hans farbror skulle låta läkarna förklara honom sinnessvag
och oduglig att regera. Så småningom förbättrades dock
hans hälsa, men lynnet var tidtals alltjämt djupt melan-
koliskt.
På sommaren 1794 gjorde hertig Karl tillsammans med den
unge konungen en eriksgata genom Bergslagen. Bland annat
besökte de De Geers egendom Lövsta. I den förbiflytande
ån var ovanligt gott om kräftor, och Gustav Adolf fick lära
sig, hur man skulle ta dem med håv. »Det var», säger Skjölde-
brand, »det enda, som jag någonsin sett rätt livligt roa honom.
Han glömde sin antagna tröghet, sin avmätta gång och
sprang mellan håvarna, liksom en vanlig och glad yngling
skulle hava gjort. Denna obetydlighet gav mig ett litet
hopp om hans utveckling.»
Då hösten närmade sig och man icke kunde anordna ut-
flykter, hittade man på Drottningholm i stället på att anordna
karuseller inomhus för att roa kungen. Hedvig Charlotta
berättar därom: »Deltagarna äro iförda kostymer, lånade från
teatern, och i stället för att vara beridna bära de på sig kring
livet ett slags korgar, föreställande hästar eller åsnor, vilket
verkar ganska illusoriskt, isynnerhet då bärarne galoppera
omkring arenan. Det hela är ju bara ett barnsligt upptåg
men passar för kungens ålder. Kungen är vid dessa föreställ-
ningar så allvarlig, som vore denna lek det viktigaste på
jorden.» — I allmänhet är han »dyster och sluten. Måhända
börjar han känna bördan av regeringsomsorgerna, varuti
han nu alltmera tager del. Han är retlig och ojämn till lynnet
och kan ibland t. o. m. vara så ond, att han blir alldeles röd
i ansiktet av vrede. Anledningen därtill är ofta ordväx-
lingar, som förekomma vid bordet. Det händer även, att
han blir förargad på dem, som servera honom, ifall han finner,
^•mi
Gustav IV Adolf vid 15 års ålder. Målning av Lorens Pasch d. y.
36—204364. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII.
562 GUSTAV IV ADOLF.
att de ej äro tillräckligt påpassliga, ty därvidlag är han ofant-
ligt kinkig och fordrande. När det gäller vördnaden för hans
person, tyckes han på det hela taget bliva ytterst nogräknad
och aldrig komma att förlåta den minsta förseelse utan i
dylika fall bliva rent av hård.» Till en del tillskriver herti-
ginnan detta, att ingen av hans uppfostrare »bibringat honom
minsta begrepp om hur han skall sköta sig i sällskapslivet».
När hon själv slutligen begagnade ett lägligt tillfälle att låta
den unge fursten förstå, hur illa han bar sig åt, var han bara
ohövlig mot henne, och det kostade mycket på hans stolthet
att till sist förmå sig till att bedja henne om ursäkt.
Hertiginnan värderade dock den unge konungens omutliga
rättrådighet och sanningskärlek, men för övrigt var det
svårt att riktigt komma under fund med en så inbunden och
högdragen natur. »Ehuru det icke är honom givet att kunna
glänsa med kvickhet och snille, tror jag, att han har mycket
gott förstånd, vilket är av större betydelse i hans ställning.
Väljer han även klokt sina rådgivare, bör han kunna bli
till lycka och välsignelse för sitt land.»
Reuterholm störtas. Det ljusnar för
gustavianerna.
REUTERHOLM skummade av ilska, när underhand-
lingarna i Petersburg gingo om intet, och han fällde ytt-
randen om att man borde sätta den envise konungen
inom lås och bom. Dylikt opassande tal inberättades av bered-
villiga personer till Gustav Adolf, och det märktes sedan på
konungens uppträdande mot Reuterholm, vad han tänkte om
honom. Han bevärdigade ej den nyss så mäktige mannen med
en blick. Det var tydligt, att »storvisirens» roll var utspelad.
En dag kallade Gustav Adolf honom upp till sig och lät ho-
nom i ett oförblommerat språk få höra sitt syndaregister:
förföljelsen mot Armfelt och gustavianerna, hans uppträdan-
de före och under ryska resan, hans förgripliga utlåtelser
mot konungen m. m. Till sist förklarade Hans Maj:t, att
han ej kunde nyttja honom i sitt rikes tjänst; men Reuter-
REUTERHOLM STÖRTAS. 563
holm skulle få behålla den pension av 1,000 rdr, som Gustav
III en gång givit honom. Vilket ej hindrade Reuterholm
från att i »Inrikes tidningar» den 1 november 1796 — samma
dag som Gustav Adolf tillträdde regeringen — meddela
allmänheten, att Hans Maj:t på Hans Excellens Gustav Adolf
Reuterholms begäran entledigat denne från alla hans äm-
beten »samt därvid i de nådigaste och för Hans Excellens
mest tillfredsställande ordalag mot honom betygat Dess
synnerliga välbehag över de viktiga och utmärkta tjänster,
Hans Excellens under minderårigheten emot konung och
fosterland ådagalagt».
Folk som visste, hur det i själva verket gått till med Reu-
terholms avsked, hade svårt att hålla sig allvarsamma. Men
ej så den unge konungen. Han kallade Reuterholm till sig
igen och läxade upp honom för hans tidningsartikel.
Av hertig Karl hade Reuterholm ingen hjälp att vänta,
ty hertigen var nu mer rådvill och förskrämd än någonsin.
Även han hade genom sitt uppträdande vid resan till Pe-
tersburg förlorat allt inflytande över Gustav Adolf.
Så hade den då randats, den »förlossningstimma ur träl-
domens tid», som Gustav Adolf Reuterholm förut så ofta
suckat efter. Genom hela vårt land gick ett jubel över att
ha blivit Reuterholm kvitt. »Sedan Sverige är Sverige, har
aldrig någon varit mera allmänt detesterad^>, skriver Nils
von Rosenstein. »Också har jag ej träffat en enda männi-
ska, som ej fägnat sig åt dess fall.»
Den fallna storheten trivdes ej längre i sitt fädernesland.
Förhållandet mellan honom och hertig Karl blev av olika
anledningar kyligare och kyligare. Reuterholm tyckte näm-
Hgen, att hertigen ej med tillbörhgt eftertryck lade sig ut
för sin vän hos Gustav Adolf, och han lät också Karl veta
detta. Men när Gustav Adolf äntligen blev avsatt och Karl
besteg Sveriges tron, hoppades Reuterholm åter på en äro-
full plats vid sin gamle väns sida. Han skrev nu till Karl XIII
ett brev med anhållan om att få veta, när, var och huru han
kunde bliva av Hans Maj:t mottagen. Brevet är blandat
med enträget penningtiggeri och utgjutelser av sårad egen-
kärlek över den lön, han fått »efter så många års uppoff-
1 Avskvdd.
564 GUSTAV IV ADOLF.
ringar och tunga bördor i förra tider för Sveriges väl». Men
han fann en tröst i hoppet, att lians Maj:ts lijärta »ännu,
såsom förr, var öppet för vänskapens tröst», och att den forne
vännen skulle, som han säger, »inför världens, svenska na-
tionens representanters och alla andra därpå nyfiknas ögon
göra mig en sådan reception/ som mina gjorda tjänster,
lidna oförrätter och Dess egen ära och samvete det högtid-
ligen fordra». Han längtade nu bara efter att få »skynda
till detta för mitt hjärta så kära och länge efterlängtade
mötet».
Hertigens svar kom som ett åskslag ur skyn. Den forne
»storvisiren» fick nu, som han säger, »fullkomligen lära kän-
na hela botten av den uslingens svarta karaktär». Hur upp-
rörande, att denne furste nu, då han stod »så gott som med
ena foten i graven», skulle på detta sätt »demaskera sig själv»
och begå »ett avskyvärt stinkande förräderi»! »Svag och
eländig» nog var han att ge efter för Reuterholms fiender j
och ^uppoffra sin vän, som förr frälsat både honom själv och !
riket från oundviklig undergång». I brevet tillkännagav
nämligen hertigen, säger Reuterholm, »att han — icke vi-
dare ville se mig, och som förevändning därtill föregavs,
att han av min sista skrivelse funnit sig ganska förolämpad».
Så fick Reuterholm bittert röna mänskosinnets ostadighet.
Det var ej blott »det dumma och elaka packet», som ej upp-
skattade alla de faror och ansträngningar, han haft att ut-
stå för dess skull; även hans bäste vän hade svikit honom.
Han lämnade nu det otacksamma Sverige för alltid och
slog sig ned i staden Slesvig för att avvakta de stora för-
ändringar, som han väntade skulle snart inträffa i hemlandet.
Men han fick vänta förgäves. År 1813 dog han, 53 år gam-
mal. Det säges, att han blivit skrämd till döds, då svenskarne
efter segern vid Bornhöft- ryckte fram för att besätta Sles-
vig.
Han dog ogift. Fruntimmerskarl var han minst av allt,
trots sitt fagra anlete. Skalden Johan Gabriel Oxenstier-
nas fru var en av de kvinnor, som givit Reuterholm korgen.
1 Ge mig ett sådant mottagande. — ^ Se bd VIII.
DET LJUSNAR FÖR GUSTAVIANERNA. 565
För gustavianerna randades nu bättre tider. Magdalena
Rudenschöld hade redan före utgången av förmyndartiden
blivit frigiven och fått sig en vistelseort anvisad på Gott-
land. Nu erhöll hon frihet att vistas var hon ville. Aminoff
och Ehrenström återfingo också friheten. Långsammare
gick det med Armfelts upprättelse.
Tack vare Katarinas beskydd hade han kunnat leva trygg
i Kaluga,^ medan olyckan drabbade hans vänner i Stock-
holm. Vid underrättelsen om vad Magdalena Rudenschöld
och Ehrenström fingo utstå blev han, enligt sin egen upp-
gift, så upprörd, att han höll på att sätta livet till. Han fick
ett anfall av blodstörtning, som räckte flera timmar. Till
sin hustru skrev han: »Ur min inbillning skall aldrig gå detta
skådespel, som man visat världen, av en oskyldig man, som
släpas upp på schavotten och därifrån till avrättsplatsen,
och av en kvinna av börd — till hennes olycka är jag skul-
denl — som tvingas att sluta sina dagar bland det uslaste
pack, tjuvkonor och beryktade kvinnor. Mitt hjärta sön-
derslites av grämelse och förtvivlan.»
Det första halvåret i Kaluga fick han tillbringa i ensam-
het. Men stor blev hans glädje, när hans hustru och barn
kommo dit och delade hans landsflykt. I Ryssland liksom
överallt, dit Armfelt kom, vann han vänner, som frikostigt
bistodo honom, så att han ej just behövde pruta av på sina
höga vanor. Ty den pension av 5,000 rubler om året, som
Katarina anslog åt honom, räckte naturligtvis icke för hans
behov. Den intressante, belevade flyktingen behandlades
av ryssarne med stor vördnad, och han deltog i deras säll-
skapsliv; men egentligen trivas kunde han icke bland dessa
människor, om vilka hans omdöme var, att de »utveckla
mera närgången oförskämdhet än stolthet, mera under-
dånighet än belevenhet. Fruktan för Sibirien och knut-
piskan är i sista hand, vad som bestämmer ryssens upp-
förande.» Det var en underlig värld av asiatiskt barbari med
en tunn västerländsk fernissa, som han här kommit in i.
Den landsflyktige gustavianen väntade bara på Gustav
Adolfs tronbestigning i förhoppning att konungen skulle
^ Jfr sid. 518.
566 GUSTAV IV ADOLF.
ge honom tillstånd att återvända till Sverige. Han hade all
anledning att räkna på Gustav Adolfs vänskap. En del
brev från konungen vittna om ynglingens tillgivenhet för j
sin forne kavaljer.
I september 1792 skrev t. ex. den fjortonårige konungen
till honom: »Jag tackar Armfelt för sina brev. Jag har hört
med mycket nöje, att han roat sig väl under sin resa i Skåne,
jag önskar även, att hans utländska resa må bliva rolig.
Jag hoppas, att brunn bekommer honom väl. Jag ber också,
att Armfelt icke så ofta skriver, under att han dricker brunn.
Jag har dröjt att svara honom på sina brev till en del för den
orsaken, att tiden ej alltid tillåtit mig det, samt för det andra
att jag velat dröja få sända härmed den ringen, jag lovat
Armfelt, vilken jag hoppas att han bär såsom en hugkomst
av mig. Jag ber honom alltid vara övertygad om min vän-
skap; han har alltid varit min salig far tillgiven samt har
alltid visat mig mycken vänskap, således är jag den honom
skyldig. Vi hava ej annat kunnat än varit glada över en så
vacker sommar. Mycket utlänningar har jag sett — — —
Jag har ej tid att skriva mer, jag hoppas, att Armfelt får
må väl, samt att han inte glömmer bort sin goda vän
Gustav Adolf.»
I maj 1793 skrev den unge konungen: »Jag vill nyttja
detta tillfälle för att kunna få skriva till honom, då grevinnan
Armfelt själv reser till Italien. Jag vill hoppas, att hans
hälsa måtte bliva bättre, än den har varit. Nästkommande
måndag flyttar jag ut till Haga, jag önskar att vädret blir
vackrare, än det ännu har varit. De vackra dagarne, vi hade
i början av våren, hava skaffat oss blåst samt mindre vackert
väder. Jag ber Armfelt alltid vara övertygad om min vän-
skap; dess kärlek och tillgivenhet kunna ej annat än upp-
väcka hos mig tacksamhet däröver . . .
Gustav Adolf.
P. S. Detta brev är något vårdslöst skrivit, men av gammal
bekantskap hoppas jag, att han ej bryr sig därom.»
Men anno 1796 satt Armfelt i en hten rysk stad, fjärran
från hemlandet, och väntade förgäves på tillåtelse att åter-
vända dit. När inga tecken syntes till bättre tider, blev han
DET LJUSNAR FÖR GUSTAVIANERNA. 567
dyster till sinnes. Till bekymren och oron kommo sjukdom
och kroppsliga plågor, som drevo honom nästan till förtviv-
lan. Han skriver på sommaren 1797 till sin hustru, som då
rest över till Sverige för att verka för sin makes sak: »Min
sjukdom har nu antagit alla tänkbara och obotliga former,
och jag vill icke dölja för dig, att jag ser det med glädje.
Mina ben äro uppsvällda till ytterlighet, min oupphörliga
hosta hindrar mig att sova mer än några ögonblick. Jag
känner en svaghet, som icke kan beskrivas. Är detta till-
stånd uthärdligt? Är det värt att förlängas?»
Men när nöden var som störst, var hjälpen närmast. Det
var Armfelts ädla maka, som kom med hjälpen. Hon upp-
vaktade den unge konungen och fann, att han, liksom så
många andra, var övertygad om att hans faders vän aldrig
förehaft några stämplingar mot sitt fosterland. Hennes
förhoppningar på att maken skulle få återvända till Sverige
gingo dock ej i uppfyllelse ännu. Men en ljusning blev det
i alla fall, när Gustav Adolf på hösten 1797 gav den lands-
flyktige tillstånd att ostörd vistas var som helst utom i
Sverige.
Armfelt lämnade då genast sin förvisningsort, där han
länge vantrivts, och tillbragte de närmaste fem åren i Euro-
pas storstäder, omväxlande med att han vid olika hälso-
brunnar sökte bot mot sina sjukdomar. Nästan överallt,
var han kom, var han en gärna sedd gäst i stora världen
och omgavs av beundrare — och framför allt beundrarin-
nor.
Bland den mängd berömda män och kvinnor, som han nu
sammanträffade med, var drottning Karolina av Neapel,
som genom en revolution tvungits att fly från den soliga
lazzaronstaden vid den blå golfen. Hon vistades nu en tid
i sin fädernestad "Wien, där hennes mor, Maria Teresia, Öster-
rikes berömda kejsarinna, regerat och hållit hov. Lika
glädjerik som samvaron var mellan henne och Armfelt, lika
smärtsam blev skilsmässan. I ett brev kort efter avresan
bedyrar drottningen, att hon skall förbli Armfelt ömt till-
given för hela livet; och om hon komme att söka en fristad
i ett kloster eller varhelst, dit förtvivlan kunde föra henne,
skulle hon alltid bedja för hans väl. Armfelt var glad, att
han nu kunde göra sin välgörarinna en värdefull tjänst.
568 GUSTAV IV ADOLF.
Då Wien hotades av franska trupper, förde han en stor
del av hennes juveler och kontanta pengar till Hamburg och
satte dem i säkerhet hos bankirer därstädes.
Under denna kringflackande tid var det en lycka för ho-
nom att ha funnit ett hem hos två av hans skönaste beund-
rarinnor och väninnor; det var hos hertiginnan av Kurland
på Löbichau och hos hennes dotter, prinsessan av Sagan, på
slottet Sagan i Schlesien. Hans vistelse där blev en idyll,
som icke saknade sin romantik. Mellan den 43-årige Arm-
felt och den 19-åriga prinsessan av Sagan uppstod efter hen-
nes giftermål med en fransk prins ett kärleksförhållande,
och bevarade brev vittna om glöden av deras lidelse. Fruk-
ten av denna förbindelse blev en dotter, som Armfelt adop-
terade.
Hertiginnan överhopade Armfelt med dyrbara skänker,
medan denne till gengäld var outtröttlig med att anordna
karnevalsupptåg och andra sällskapsnöjen.
Alltjämt var Armfelt samme lysande och älskvärde man
som fordom. Men hans hälsa var bruten och det glada ung-
domsmodet likaså. Hans lynne hade blivit ömtåligt och
retligt, och han kunde ej förstå, att det fanns människor,
som funno något nöje i att vara tillsammans med en så »elän-
dig och nyckfull varelse» som han. Han hade ännu ej hun-
nit långt in på fyrtiotalet, då han skrev: »Jag känner mig
trött och gammal» och undertecknade breven till sin hustru:
»Din gamla gubbe.»
Armfelts upprättelse gick, för att använda hans eget ut-
tryckssätt, med sköldpaddans hastighet. År 1799 blev han
av kunglig nåd befriad från det honom ådömda straffet i
avseende på liv, ära och gods. Följande år fick han tillstånd
att vistas i Sverige. Men i kungörelsen därom hette det,
att tillåtelsen givits på hans makas förbön. Detta fann
Armfelt så förödmjukande, att han i det längsta ej ville be-
gagna sig av det kungliga nådevedermälet. År 1801 återkom
han dock till Stockholm, till både glada och smärtsamma
möten. En av de första dagarna fick han audiens hos Gustav
Adolf. »Han mottog mig», skriver Armfelt till prinsessan
av Sagan, »på ett sätt, som var värdigt Gustav HLs son.
Vi hade ett samtal, som räckte två timmar, och som var
högst livligt samt i hög grad ägnat att uppröra mina minnen
DET UNGA HOVET. 569
och min känsla. Jag kände mig så gripen därav och så li-
dande, att jag knappast förmådde släpa mig till min dotters
rum; och efter en svimning fick jag de våldsammaste blod-
förluster. Vid midnattstid fördes jag till min bostad och
tillbragte en svår natt.»
Ännu mera uppskakande blev hans möte med hans olycks-
kamrat Ehrenström. Vilka minnen att återuppliva! Ett
sammanträffande med Magdalena Rudenschöld kunde han
dock ej stå ut med i det förnedringstillstånd, vari hon be-
fann sig. Hon levde nämligen nu i fattigdom på Söder till-
sammans med sin råe älskare. För hennes framtid sörjde
Armfelt dock genom att ge henne ett årligt underhåll.
Många bevis på sympatier kommo Gustav III.s vän till
del av huvudstadens befolkning, och han »kände sig rörd
därav som ett barn», säger han. Men de, som känt den glade
Armfelt från hans lyckas dagar, hade svårt för att känna
igen honom. Man fann honom »sjuklig, åldrad och avfallen,
tyst och misstänksam». Hans utseende var så förändrat,
att hans egen mor i början icke hsde känt igen honom.
Armfelt själv fann också allting i Stockholm så olikt Gustav
ni:s dagar, som något kunde vara. Vid hovet och i societe-
ten rådde en korrekt och stel tråkighet, som han icke kunde
härda ut med. Efter en månad var han i främmande land
igen. Men följande år fick han äntligen åter en fast punkt
i tillvaron, i och med det att han blev utnämnd till svensk
minister i Wien.
På vägen hade han något uppdrag att utföra vid hovet
i Berlin. När han presenterades för preussiske konungen,
stirrade Hans Maj:t först en stund på honom och sade sedan
med ett sarkastiskt löje, vars innebörd Armfelt väl förstod:
»Det är länge sedan jag såg Er här i Berlin.» Armfelt svara-
de: »Ja, jag har inte varit här sedan det året, då Ers Maj:t
ramlade av hästen vid stora trupprevyn.»
G
Det unga hovet.
USTAV ADOLFS utseende vid tiden för hans myn-
dighetsförklaring beskrives sålunda av hans lärare i
krigskonst, den franske officern De Suremain: »Hans
570 GUSTAV IV ADOLF.
hållning var värdig, hans samtal avmätt och hans ansikte
regelbundet, t. o. m. behagligt, då han tillslöt munnen. Men
annars hängde hans stora underläpp ned, så att man såg
hans dåliga tänder, och gav honom ett föga begåvat ut-
seende. Jag har aldrig sett en person med så smala axlar.
Därigenom kom också hans långa hals att framträda ovan-
ligt mycket.»
Den misslyckade friarfärden till Petersburg följdes snart
av Gustav Adolfs förlovning med en annan skön prinsessa,
till vilken han lär ha vänt sin håg redan under besöket vid
ryska hovet. Katarinas sonson storfurst Alexander var näm-
ligen gift med en prinsessa av Baden, och hon visade den
unge konungen ett porträtt av sin syster, den vackra Fred-
rika, vilket slog mycket an på ynglingen. Hur det nu må
ha varit med den saken, så blev i alla händelser Fredrika
av Baden snart Gustav Adolfs brud. Den unga drottningen
var då blott ett sextonårigt, lekfullt barn. Skjöldebrand sä-
ger om henne: »Hennes skönhet var förvånande. Hade hon
fört sig bättre och ej lutat huvudet ned mot bröstet, hade
man ej kunnat se en fullkomligare mänsklig gestalt. Jag
drömde icke då, att jag tolv till tretton år därefter skulle
få uppdrag att föra bort henne och hennes gemål från Sve-
rige till hennes födelseort!»
Gustav Adolfs äktenskap kunde ej bli annat än olyckligt.
Den unga drottningen var yster och lekfull men han stel
och avmätt. Alltid var han kung, aldrig människa. Över-
allt där han gick fram, drev han livsglädjen på flykten.
»Hur står det till?» var det enda ord, de unga damerna nå-
gonsin hörde av hans mun. En dag, bäst som drottningen i
sitt kabinett roade sig med att hoppa i kapp med sina hov-
damer ned ifrån ett bord, fick man höra Hans Maj:t nal-
kas. Man anlade sina högtidhgaste miner för att värdigt
mottaga den objudne gästen och hoppades bara, att han
snart skulle gå igen efter de övliga hälsningsorden. Men
mot vanan blev han stående kvar.
Plötsligt känner sig drottningen illamående och dånar.
Konungen och' hovfröknarna skynda till och bära henne
med förenade krafter till sängen. Men hovfröknarna ha svårt
att hålla sig tillbörligt allvarsamma — ty Hennes avsvim-
made Maj:t kniper dem högst okynnigt i benen med sina
Gustav IV Adolf och drottning Fredrika. Samtida målning.
572 GUSTAV IV ADOLF.
nedhängande händer. De stackars hovfröknarna hade al-
drig känt sig sa olyckhga som under sin ängslan över att
kungen skulle märka, hur svårt de hade att hålla sig för
skratt över komedin. Ty de visste alltför väl, att den kung-
lige herrn icke förstod sig på skämt — ej ens av damer.
Men den unga drottningens livsglädje förmådde ej länge
hålla stånd mot den iskyla, som slog emot henne från hen-
nes make. »Om han ändå ville låta bli att alltid vara ko-
nung», utbrast den stackars kvinnan en gång inför en för-
trogen. Alltid tilltalade han henne med det kalla, ovänliga
»hon».
Hur betecknande är ej följande beskrivning av konungens
uppträdande under hans sex månader långa vistelse i Malmö
på vintern 1806—1807. Vi ha den från en ung man, som då
var anställd på landskansliet och sedan blev borgmästare
i staden: »Konungafamiljen förde i allmänhet ett indraget
levnadssätt, men hovetiketten iakttogs med den största
stränghet. Regelmässigt bevistade konungen vaktparaden
på stora torget, vilken ock för honom defilerade. Själv var
han alltid klädd å la Karl XII i åt livet sittande frack, ren-
skinnsbyxor och kraghandskar, kragstövlar med en liten
käpp i handen. Även under den strängaste vinter var denna
klädedräkt oförändrad. Aldrig tilltalade konungen någon
offentligen. Enskilda företräden gåvos aldrig. Var han drog
fram, blottades för honom alla huvuden. Uraktlåts det nå-
gon gång, gav friherre Toll en allvarsam befallning, att det
skulle ske. Konungen var allestädes på sin väg omgiven av
livdrabanter på alla sidor, såsom hade han blivit förd under
bevakning.»
Det finns en rolig anekdot om hur sty\i: Gustav Adolf
höll på sin kunghga värdighet. En gäng under de ensliga
promenader, som den unge fursten brukade göra i Haga-
parken tillsammans med sin förtrogne, överstekammar-
junkaren Fleming, utgöt han sig i melankoliska betraktelser
över sitt glädjelösa liv. Han grät, han vred sina händer och
gick då och då bort till ett träd och stödde huvudet mot
stammen. Under dessa uppträden hände det, att ordningen
mellan de bägge ynglingarna blev rubbad. Fleming, som
själv blivit upprörd, tänkte emellertid icke därpå. Men den,
som gjorde det, var den unge konungen själv. Han avbröt
DET UNGA HOVET. 573
genast sina tåreflöden, anlade sin vanliga stelhet i skick
och kommenderade med förebrående ton: »Fleming går
till höger!» — Ordning måste det vara!
Rätt använt, blev detta ordningssinne en av Gustav IV
Adolfs bästa egenskaper.
Det fanns hos honom mycket av Karl XI, mera än av
hans hjälte, Karl XII. I sanningskärlek, sedligt allvar
och gudsfruktan liknade han dem bägge; i envishet gick han
fullt upp mot sin förebild men saknade alldeles ej blott Karl
XII:s begåvning utan även allt, som gav Karl hjältenamnet.
Visserligen intresserade sig Gustav Adolf för härväsendet
och höll ofta mönstringar med trupperna. Men intresset
gällde mest uniformerna och sådana struntsaker, såsom hur
långa militärernas stångpiskor skulle vara, hur de skulle
pudras, stövelkragarnas höjd över knäskålen, och hur många
knappar på byxorna som skulle synas över stövelkragen.
Allra viktigast var dock kragliandskarnas form och beskaf-
fenhet samt sättet hur de skulle bäras vid tjänstgöring och
vid parad. Hur många var det ej som fingo krypa i arrest
för förseelser mot dylika pedantiska töreskrifterl
Ännu grasserade paraddjävulen väldeliga över nästan
hela Europa.^ Soldatens en gång ändamålsenliga fält-
dräkt hade förvandlats till ett tätt åtsittande fodral, vari
han endast med svårighet kunde röra sig. Benen skulle
pressas in i stövletter, som sutto så tätt åt, att de måste
påtagas fuktiga. Rocken var skuren så, att den icke kunde
knäppas — vilket utomordentligt värdefullt skydd mot
vinterkölden! — , men det oaktat var den försedd med en
oerhörd massa blanka knappar. De många konstiga plagg,
vari våra gamla hederliga indelta soldater nu blevo utstyrda,
erbjödo till på köpet en så brokig färgprakt, att fransmän-
nen kallade dem papegoj soldater. Man har också svårt att
tänka sig in i den tid, då peruk och stångpiska hörde med
till soldaternas »mundering», och då det noga föreskrevs ej
blott hur lång hårpiskan skulle vara, utan också hur de
olika »bucklorna» skulle anbringas antingen i det egna hå-
ret eller, om detta ej räckte till, medels »lösa lockar». Till
mötena skulle soldaterna alltid föra med sig en viss kvantitet
puder, och om detta hotade att taga slut, fick han blanda det
1^ Jfr bd VI: sid. 490.
574 GUSTAV IV ADOLF.
med kornmjöl. I det lilla Danmark åtgick denna tid över
50,000 pund mjöl till puder för armén under ett enda år.
När det skulle bli stor parad, var friseringen och pudringen
ett mycket tålamodsprövande bestyr. Redan kvällen förut
började inpudringen, och sedan var det icke tal om någon
sömn den natten. Uppradade på bänkar längs väggarna
måste delinkventerna i sittande ställning avbida morgonen.
Med ett ordningssinne, som ofta slog över till pedanteri,
var hos den unge konungen ett vackert drag av rättrådighet
förenad. Av fruktan för att vid arvskiftet efter Gustav III
något skulle tillfalla honom personligen, som hans fader in-
köpt för rikets och icke för egna pengar, ville han icke av
kvarlåtenskapen mottaga mer än vederlaget för Ekolsundska
godsets köpeskilling, vad Gustav III ärvt av sin mor samt
vad fadern erhållit i presenter. Allt det övriga, mer än en
tredjedel av hela arvet, överlämnade han åt staten.
Gustav III hade ej haft stora förhoppningar om sin son.
Han lär ha yttrat om honom: »Han kommer att sluta olyck-
ligt, ty han är inskränkt och halsstarrig.»
Med det levnadsglada gustavianska hovlivet var det slut.
På tjusarkungens plats hade kommit en stel, orubbligt all-
varlig furste, vars värdighet förbjöd honom att skämta eller
småle. Kungaborgen i Stockholm hade blivit ett tråkig-
hetens förtrollade slott, där allt tycktes ha liksom stelnat,
där man på hovfester fick varken sitta — förty Hans Maj:t
behagade själv stå i timtal mitt på golvet — eller tala, knappt
viska; att skratta var ett brott. De middagar på slottet,
till vilka statens ämbetsmän inbjödos — eller rättare sagt
kommenderades — i tur och- ordning, avåtos under helig
tystnad. För skaldernas sånger, för konstens skapelser fanns
inget intresse på tronen.
Litteratur: Generallöjtnant De Suremains minnen från hans an-
ställning i svensk tjänst 1794 — 1815. Svensk över-
sättning av O. H. D.
Malla Montgomery-Silfverstolpes memoarer, ut-
gifna af Malla Grandinson: 4 delar.
Gustaf Björlin, Några ord om soldatens klädsel för
hundra år sedan (i »Fordomdags^ I).
EN SPARSAM ENVÅLDSHÄRSKARE. 575
En sparsam och ordningsälskande
envåldshärskare.
DEN anda av sparsamhet, som utmärkt förmyndar-
styrelsen, rådde även under Gustav Adolfs regering.
Ja besparingarna genomfördes med vida större kraft
och konsekvens än på Reuterholms tid. Därigenom lyckades
Gustav Adolf under de första åren av sin regering nedbringa
statsbristen så väsentligt, att man kunde räkna ut, att den
snart borde vara försvunnen.
Tyvärr motverkades dock regeringens och enskilda före-
gångsmäns gagnerika arbete av tre svåra missväxtår, 1798,
1799 och 1800. Men hade icke regeringen ingripit med sådan
kraft och klokhet, som den gjorde, så skulle följderna ha
blivit många gånger värre. Nu behövde icke folket lida
ens tillnärmelsevis så mycket som av föregående svåra nödår.
Regeringens hjälparbete försvårades dock därigenom, att
det förut så rika bohuslänska sillfisket började slå fel
år 1797 och snart gav så litet, att Kungl. Maj:t år 1800
måste utfärda förbud mot sillexport. År 1806 upphörde
sillfisket plötsligt nästan alldeles. Under det man året förut
fångat 700,000 tunnor, fick man nu knappt tusen, och sedan
var sillen försvunnen i sjuttio år. När den värdefulla fisken
ej mer kom in i skärgården, flydde också människorna där-
ifrån, och kusten blev snart så folktom, som om en farsot
gått fram där.
En ytterligare olycka för det svenska näringslivet vid
sekelskiftet var, att kampen till sjös mellan England och
Frankrike vid denna tid blev våldsammare än någonsin
förr med kaperier, som vållade även de neutrala stora
förluster och verkade i hög grad hämmande på Sveriges
export.
576 GUSTAV IV ADOLF.
Norrköpings riksdag år 1800.
De ekonomiska svårigheterna nödgade Gustav Adolf att
år 1800 sammankalla ständerna till Norrköping. Där skulle
även konungens kröning äga rum.
Att riksdagen nu liksom för 31 år sedan förlades till Norr-
köping berodde dels på regeringens misstroende till huvud-
stadens »jakobinska» befolkning, dels på att man ville hålla
de främmande ministrarne borta.
Den opposition, som regeringen hade att frukta, var icke
längre den gamla adelsoppositionen, som stått emot Gustav
III, ty den hade kungamordet och franska revolutionens
skräckscener fört på andra tankar. Nej de som nu satte
riddarhuset och adeln i svallning, det var en ny generation,
som insupit den franska revolutionens tro på frihet, jämn-
likhet och broderskap, på den nya tidens liberala och demo-
kratiska idéer. Dessa förkunnades nu med eldig hänförelse av
sådana män som den unge, rikt begåvade protokollssekre-
teraren i utrikesdepartementet friherre Hans Hierta, den
orädde och skarpsinnige ryttmästaren Georg Adlersparre,
vilken gjort sig ett namn såsom skriftställare på det eko-
nomiska och politiska området, den svärmiske, estetiskt
anlagde överste Adolf Fredrik Skiöldebrand, den be-
römde läkaren och nationalekonomen David vonSchultzen-
heim, den unge löjtnanten Per Adolf Tham, som seder-
mera blev en rik och framstående bruksägare, m. fl.
Inom de ofrälse stånden hade regeringen däremot avgjord
övervikt. Särskilt bävade prästeståndet för att ha något
gemensamt med ett parti, vars käraste önskan en av dess
franska lärofäder^ förklarat vara »att få se den siste kungen
strypt med den siste prästens tarmar». I sin riksdagspre-
dikan prisade också biskop Munck i Lund den konung, som
Gud givit vårt land, »en konung som liknar en gudfruktig
David, en from Hiskia och en nitisk Josia men är fri från
deras fel och svagheter. Vare den ovärdig svenskmanna-
namn», utbrister han slutligen, »som gör honom bekymmer
och ledsnad genom antingen egennyttiga eller besvärande
svårigheter I»
^ Upplysningsfilosofen Diderot.
EN SPARSAM ENVÅLDSHÄRSKARE. 577
Sammandrabbningen mellan partierna på Norrköpings riks-
dag började, då man skulle tillsätta det hemliga utskott, med
vilket konungen önskade överlägga om penningväsendets ord-
nande. Oppositionen med Hierta och Adlersparre i spetsen
gick till storms mot den hemlighetsfullhet, vari förvaltningen
av rikets penningväsen var insvept. Man yrkade, att de, som
granskade bankens och riksgäldskontorets förvaltning, måtte
åläggas att för stånden fullständigt uppgiva dessa verks till-
stånd. Men lantmarskalken, Magnus Brahe, vägrade att
göra proposition på förslaget, och därmed förföll detta. I
vanmäktig förbittring däröver demonstrerade Adlersparre ge-
nom att avsäga sig sin plats i hemliga utskottet.
Oppositionsmännen påstodo, att Brahe blott var en ma-
rionett i Tolls hand. Skjöldebrand och Hamilton berätta,
att vid sådana avgöranden, där ToU ej på förhand hunnit
instruera lantmarskalken, hade han alltid med sig en vit och
en kulört näsduk. »Då den ena i blinken upptogs, visste
Brahe att vägra; då den andra svävade i generalens hand,
att bifalla begäran om proposition eller annat dylikt.»
Emellertid började det hemliga utskottet sitt arbete, och
resultatet blev ett förslag, att banken skulle övertaga riks-
gäldssedlarna samt ånyo bli ensam sedelutgivande institution.
För att skaffa banken den silverfond, som behövdes till
inlösen av riksgäldssedlarna, föreslogs dels en stor förmö-
genhetsskatt, dels att banken skulle erhålla 300,000 rdr av
bevillningen under femton år. De ofrälse stånden antogo
genast förslaget under uttalande av tacksamhet mot ko-
nungen. Särskilt stor var förtjusningen i prästeståndet, i
vars protokoll det heter: »Sedan ståndet under de livligaste
rörelser av underdånig vördnad, glädje och tacksamhet hört
detta sig föreläsas, instämdes i ett enhälligt utrop: 'Gud väl-
signe och bevare konungenl'»
Men på riddarhuset råkade utskottets finansförslag ut för
en våldsam kritik. Efter de ofrälse ståndens beslut var dock
oppositionen i det närmaste vanmäktig. Och regeringen gjorde
ytterligare vad den kunde för att bland adeln försäkra sig om
majoriteten genom att låta på riddarhuset inskriva en mängd
adelsmän, som den kunde säkert lita på, »officerare, drabanter,
ynglingar, lycksökare», säger Gustav Adolf Hamilton.
Oppositionen satte under sådana förhållanden icke in sin
37—204364. Grimbergi Svenska folkets underbara öden. VII.
578 GUSTAV IV ADOLF.
kraft på att få myntrealisationsplanen förkastad utan på
att genomdriva en bestämd tid för bevillningens utgående
för att därigenom framtvinga bestämda riksdagsterminer.
Efter ett långt plenum bifölls alltså hemliga utskottets för-
slag, dock först efter lantmarskalkens förklaring, att tiden
för bevillningen icke var därmed avgjord.
Men när protokollet några dagar därefter skulle justeras,
fanns däri icke ett ord angående det gjorda förbehållet om
tiden för bevillningen, och lantmarskalken vägrade införa
detta förbehåll, under förklaring att vad han förra gången
yttrat varit endast hans privata mening.
Harmen över slika undanflykter blev gränslös. »Intet ett
stim utan ett förtvivlans rop blev svaret», säger Hamilton.
»Man hörde ej annat än orden: 'Våldl Kränkta rättigheterl'»,
och det höll på att bli slagsmål. Under upprörda protester
avsade sig fem av oppositionens medlemmar, bland dem
Hierta, Tham och Schultzenheim d. y., sitt adelskap.^ Sju
andra, däribland bröderna Adlersparre och Skjöldebrand,
förklarade sig ej ämna vidare deltaga i adelns förhandlingar
under denna riksdag, och jämte dem lämnade flere andra
riksdagen. Några dagar därefter avsade sig åtta av adelns
ledamöter i hemliga utskottet sina platser därstädes. Men
kungen lyckades förmå de flesta att återtaga sin avsägelse.
Genom dylika vanmäktiga demonstrationer hade emeller-
tid oppositionen i ungdomlig upphetsning lämnat fältet öppet
för motståndarne. Vid riksdagens avslutning kunde det också
konstateras, att ständerna bifallit alla konungens förslag.
En kuriös episod blev det, när bönderna skulle rösta om
det förslag till bevillning, som bevillningsutskottet upp-
gjort. De ville pruta. Men då hade följden blivit, att be-
' Hans Hierta ändrade sitt namn till Järta, och Per Adolf Tham
skrev sig hädanefter Tamm, von Schultzenheim kallade sig Schultz,
och Claes Cederström antog namnet Claesson. — Även den unge Johan
Karl Adelsvärd rusade upp på sin bänk och ropade, att han avsade
sig adelskapet. Men då sprang hans gamle förståndige far fram och
»fattade i honom, sägande: 'Jan Karl! Du avsäger dig då Adelsnäsl'»
Det tog bukt på den unge ädlingens oppositionslust. Han teg, behöll
sitt stamgods och nöjde sig med att avsäga sig sin rätt att deltaga
i adelns förhandlingar för denna riksdag.
EN SPARSAM ENVÅLDSHÄRSKARE. 579
villningen icke räckt till för riksskuldens avbetalning och
penningväsendets ordnande.
I denna brydsamma ställning grep Toll in med känd hän-
synslös kraft. Han uppenbarade sig följande dag i de he-
dervärda dannemännens samlingssal, och i ett, minst sagt,
kraftigt tal, som smakade icke litet av hotelse, uppmanade
han dem att »rätta» sitt under gårdagen tagna beslut. »Jag
väntar», slutade Toll, »härtill ståndets bifall, yttrat genom
ett enhälligt ja. Finnes någon av annan tanke, han trade
fram och, om han vill, late anteckna sin mening och sina skäl,
på det rikets hävder måga förvara dessa tänkesätt.» Enligt
Hamiltons version skulle Tolls slutkläm ha varit så här: »Dens
namn skall upptecknas med skam i tideböckerna och hans
själ utrotas av jordene.» Ståndets ledamöter svarade »under
synbar rörelse och med upplyftade händer» allmänt ja till
Tolls proposition. På hans ytterligare fråga, om någon var-
av annan mening, svarades enhälligt: »Nej, vi äro alle under-
givna Kongl. Maj:ts nådiga vilja.» Så gick det till, när bon-
deståndet utövade sin bevillningsrätt anno 1800.
Härvid är dock till märkandes — något som brukar med
Lystnad förbigås vid relaterandet av denna pikanta episod —
att bondeståndets protokoll förmäler, hurusom »de fleste av
ståndets ledamöter hos talmannen och sekreteraren begärt
att ny överläggning om bevillningen måtte företagas». Där-
vid hade de yttrat, att de nu vid närmare besinnande äm-
nade gå med på de andra ståndens beslut. Alltså — heter
det till sist — skulle ståndet sannolikt även utan Tolls mel-
lankomst ha »själv villigt ändrat dess i går tagna beslut».
1800 års riksdag är märklig även därför, att bönderna då
fingo förverkligat sitt gamla önskemål att få vara med om
riksbankens styrelse.
Under riksdagens lopp hade konungens kröning ägt rum,
dock utan den övliga pompen och ståten. »Varken lokal
eller något yttre», skriver en åskådare, »bidrog att giva
ceremonien den glans, en sådan bör äga. Konungen bodde
i ett trähus, kyrkan var liten och oansenlig, vädret förfärligt:
det regnade hela dagen, som om himmelen varit öppen.»
580 GUSTAV IV ADOLF.
Under kröningsritten hände sig den malören, att hela pro-
cessionen plötsligt fick stanna på vägen till kyrkan, där-
för att kröningshästen med Hans Maj:t inte ville gå vi-
dare. Stallmästaren, som ridit in det ädla djuret, var näm-
ligen en galant herre, och i det hus, framför vilket hästen
gjorde halt, bodde en vacker och levnadsglad fru. Därför
hade platsen blivit ett omtyckt rastställe för både stall-
mästare och häst. Men den kunglige ryttaren och hela krö-
ningsprocessionen hade en annan åsikt. Som emellertid
denna icke lät förena sig med springarens uppfattning, vid-
tog Hans Maj:t den försiktiga åtgärden att stiga av och låna
en annan men icke på långt när så grann häst. Denna ned-
stigning från hästryggen ansågs av mången förutseende man
och kvinna som ett dåligt förebud.
År 1803 började inlösningen av riksgäldssedlarna, sedan
regeringen lyckats skaffa tillräcklig silverfond. Detta möj-
liggjordes — efter tre års underhandlingar med många om
och men — därigenom att Sverige försålde eller, som det i
förskönande ordalag hette, pantsatte på hundra år till Meck-
lenburg-Schwerin staden Wismar med område mot 1^4 mil-
lioner rdr hamburger banco, vilket på den tiden motsvarade
5 millioner kronor. I köpekontraktet bestämdes, att om
Sverige efter de hundra årens förlopp ville återlösa staden,
skulle det återbetala kapitalet med ränta på ränta efter 3 %.
Det skulle år 1903 ha blivit 24 millioner rdr hamburger
banco eller 96 millioner kronor. Det var naturligtvis aldrig
någon tanke på att betala en sådan summa, utan när
hundraårsdagen kom, blev Wismar för alltid införlivat med
Mecklenburg-S chwerin.
Wismars egentliga betydelse för Sverige hade varit av
militär art. Det hade på sin tid bildat en strategisk länk
mellan svenska Pommern och Bremen- Verden. Men efter
1719, då Sverige måste avträda Bremen och Verden, förlo-
rade staden denna betydelse och var sedan blott som en
spillra av vårt forna stormaktsvälde.
För Sverige var uppgörelsen ekonomiskt förmånlig. År-
liga räntan på det erhållna kapitalet uppgick nämligen till
EN SPARSAM ENVÅLDSHÄRSKARE. 581
mer än dubbelt så mycket, som staden förut inbringade.
Men Wismars invånare härmades över att ha bhvit så där
bortbytta, isynnerhet när de fingo känna på de dryga skatter,
som hertigen av Mecklenburg pålade dem för att draga vinst
av sin dyrt förvärvade besittning.
Den stadga i myntväsendet, som åstadkoms med hjälp
av köpesumman för den tyska besittningen, blev till ovär-
derligt gagn för näringshvet och för alla rikets löntagare.
Lyckligtvis började också med år 1800 en rad av goda år för
jordbruket.
Rutger Maclean^ och enskiftet.
När Rutger Maclean år 1782 övertog Svaneholms gods
i Skåne, stod jordbruket lågt där liksom på övriga skån-
ska herrgårdar. De underlydande böndernas ägor lågo
kringspridda över hela fältet i smala remsor, och mer än en'
tredjedel av dem låg så långt från själva byarna, att det var
rent omöjligt att bruka dem ens något så när ordentligt.
Där såg också jorden ut, som om den skulle vara dömd till
evig vanhävd. Och herrgårdens egna åkrar voro lika van-
skötta som böndernas. De underhavande voro tyngda av
skuld till sitt herrskap. Slöa och liknöjda gingo de till sitt
arbete. Det var ej ovanligt på de skånska godsen, att inspek-
tören eller ladufogden med piska drev på dem, som han tyckte
vara lata. Kvinnorna på godset ansågos höra till godsherrns
jaktområde. — Aldrig kunde dessa arma bönder tänka sig,
att det skulle bli bättre för dem. Därför sökte de sin tröst
i brännvinet.
Men Maclean hade satt sig i sinnet, att bättre skulle både
han och de ha det — med eller mot deras vilja. Han skulle
snart få se, att frivilligt kunde han inte få dem med på det.
År 1783 tog sig Maclean för att enskif ta de fyra byar, var-
av hans underhavandes ägor bestodo. Detta gick till på föl-
jande sätt. Han ordnade om ägoförhållandena så, att varje
gård fick ett sammanhängande område, och sedan flytta-
des boplatserna från byarna ut på de nya ägorna. Själv lät
han på egen bekostnad bygga de nya husen. När det mesta
^ Uttal: MaklTn.
582 GUSTAV IV ADOLF.
var färdigt, gav sig Maclean med sällskap till den by, som
skulle flyttas, och tog en bonde under armen. Var och en
av sällskapet följde hans exempel, och så »fördes de 21 kvar-
blivna åboma arm i arm, med gråtande hustrur, från sina
gamla nästen till de nya boningsplatserna, varefter de gamla
stugorna nedrevos». Så beskriver ett ögonvittne, hur reformen
genomfördes. »De 21 kvarblivna åboarna» — ja, ty samtliga
de förmögnare bönderna — 20 stycken — hade flyttat från
godset i förargelsen över att ändå nödgas lämna den torva,
som givit dem deras uppehälle, och den lersmetade, halm-
täckta stuga, där de växt upp. Här hade de känt sig trygga
med grannar och bekanta runtomkring men hade ryggat till-
baka för att gå ovissa öden till mötes som nybyggare ute i
ensamheten på de nya gårdarna. Så stod Maclean där allena
med de fattigaste av sina underhavande. Alla spådde, att
snart skulle han bli lika fattig som de.
Han hjälpte emellertid sina bönder de första åren med
dragare, för att de skulle kunna taga upp de vanskötta åkrar-
na, och lånade dem spannmål till utsäde. Och efter hand
märktes bland Svaneholms bönder ett nyvaknat intresse för
att både bryta upp mark och sköta den gamla åkerjorden
bättre än förr. Välmågan växte år från år så väl bland de
underhavande som på herrgården, och Maclean blev mot allas
förmodan rik igen, ja rikare, än han förut varit.
Det lyckade försöket manade till efterföljd, och år 1803
utfärdade den enväldige konungen, Gustav IV Adolf, för-
ordningen om enskifte för Skåne, enligt vilken den, som
önskade, fick rätt att för sin del få sina ägor utbrutna ur
byns område och såvitt möjligt samlade på ett ställe. Föl-
jande år kom en liknande förordning för Skaraborgs län, och
1807 togs steget fullt ut, då en allmän förordning om en-
skiftet utfärdades. Därmed togs ett nytt stort steg på den
väg till jordbrukets förbättring, som inleddes med förord-
ningarna om storskiftet vid 1700-talets mitt.
När någon jordbrukare fordrade enskifte, ledde detta
emellertid i de flesta fall till att byns hela område enskifta-
des. Ett ögonvittne skildrar ett sammanträde för att be-
sluta om enskifte ungefär sålunda: »Vanligen valdes höst
eller vår, då marken var bar och dagen kort, till sådan för-
rättning. En delägare hade sökt enskifte. Alla delägare
EN SPARSAM ENVÅLDSHÄRSKARE. 583
och gode män^ voro samlade. Efter slutad värdering av
ägorna och besiktning av byggnader och plantering återkom-
mer hela församlingen mot aftonen till sin utgångspunkt,
den trånga stugan, där den, som begärt enskifte, bor med
sina barn och med småkreatur av flera slag.
På ett litet bord utvecklas kartan över byalagets ägor.
På en bänk eller vägg uppdrages med krita en figur över
ägorna, vilken motsvarar den, som kartan utvisar. Nu göres
med kritan försök att efter författningen rita upp de nya
gårdarna så kvadratiska, som omständigheterna medgiva,
men med bibehållande av så många åboar som möjligt vid
sina gamla bostäder. Den, som häruti bäst lyckas, vinner
seger under den därefter uppkommande varma överlägg-
ningen. Omsorgen om egen fördel, kärleken till de gamla
bostäderna, fruktan att ryckas därifrån, ångor av mat och
annan förfriskning och den instängda luften i den trånga
stugan, varuti så många som möjligt av båda könen inträngt
för att deltaga i överläggningen om vad de flesta ej fatta
annorlunda, än att en olycka står för dörren — allt detta
hör till ett dylikt sammanträde.
Äntligen är man ense om läget för den mans gård, som
sökt enskifte. Han är naturligtvis utkastad så långt som
möjligt på utmarkerna. Nu framställa gode männen alla
olägenheter, som skola uppkomma, när de övriga jordägarna
skola dela byns jord mellan sig. Snart blir det klart, att en
allmän enskiftesdelning, för vilken lantmätaren verksamt
arbetar, har företräde, och den beslutes. Man återgår till
den verkliga kartan på bordet. Lantmätaren tilltror sig att
i raska drag med blyertspenna uppgöra hela planläggningen.
Därefter kämpas om skyldigheten till avflyttning eller rätten
till kvarboende. För att lugna sinnena göras så många spet-
^ Så kallades de i jordbruk kunniga män, som förordnades till råd-
givare åt l;>ntmätarne vid skiftesförrättningar. Maclean, vars lyckliga
genomförande av enskiftet på Svaneholm slutligen ingivit bönderna obe-
gränsat förtroende till honom, blev vald till god man för flere härad.
Vid utövandet av sitt uppdrag lade han i dagen ej blott fyndighet
och rättvisa utan också »ett så obegripligt tålamod, att han ofta till-
bragte flera dagar långt in på nätterna vid en enda enskifteskonferens.
Ty efter hans tänkesätt och även yttrande var hastverk i sådana
saker, som röra en fattig bondes hela timliga välfärd, obehörigt och
oförsvarUgt», säger dåvarande kyrkoherden i Skurup.
584 GUSTAV IV ADOLF.
siga vinklar åt byn som möjligt är, och uti dessa inrym-
mas platser för kvarboende. Protokollet skrives och under-
tecknas.
I detta skick insändas karta och handlingar till landshöv-
dingens fastställelse. Den följer, och nästa vår sker utstak-
ning. På marken visar sig de nya gårdarnas läge helt annor-
lunda, än man i halvmörkret med blicken på kartan före-
ställt sig. Alla äro missbelåtna, men all hjälp är avskuren,
ty förrättningen är redan fastställd. — Så börjades och så
slutades många enskiften i Skåne.»
Så följdes skiftesreformen litet varstädes av klagolåt
från alla, som höUo på det invanda och ej ville lämna sina
gamla boplatser. Och den bonde, som begärde enskifte, be-
traktades mångenstädes som byalagets fiende. På många
håll klagades det också över mannamån och orättvisa vid
delningen, över att de fattiga bönderna fingo maka åt sig
för de rikare och blevo »uppskuffade på lerknölarna, där
det växte bara i våtår», eller på sankmark, där det skulle
kosta stora pengar att få jorden dikad. »Det var», säger en
samtida skåning, »i sanning ingen barnlek att spränga stora
byalag, vanda vid ett dagligt samliv för alla åldrar på ge-
mensamma samlingsställen. Också möttes reformen i bör-
jan nästan överallt av missnöje. Den skånske bonden kände
nog alltför väl till de många olägenheter, som följde med
jordbruket inom det gemensamma byalaget, men han följde
sitt gamla ordstäv: 'Ingen dör av en sjukdom, som han är
vand vid.'»
Följden av enskiftet blev, att de gamla byarna allmänt
upplöstes och byggnaderna flyttades ut på de nya ägorna.
Vid tvister om vilka som skulle flytta ut ur byn var det en-
ligt förordningen den, som ägde de bästa byggnaderna, som
fick stanna kvar. De utflyttande fingo i stället understöd
till nybyggnader både från de andra byamännens och från
statens sida inom vissa gränser.
Med utflyttningen ur byarna följde nästan alltid nyodling,
isynnerhet av sådana utmärker, som lågo mellan åkertegar,
vilka nu tilldelats en och samme ägare. Denna jordreform
är alltså en av de främsta orsakerna till den svenska åker-
EN SPARSAM ENVÅLDSHÄRSKARE. 585
jordens ökning. Då jorden nu kom att ligga mera samlad,
blev den ej så tungbrukad: det krävdes icke så många körs-
lor som förr. Därför behövde bönderna ej hålla så många
hästar utan kunde mera lägga an på ladugårdsskötseln.
Väldiga äro de förändringar, som enskiftet medfört sär-
skilt på ett så lätt överskådligt jordbruksområde som
skånska slätten. Så småningom upplöstes de grå byarna,
som legat där så ödsligt ute på slätten med blott ett och an-
nat träd i de små kålgårdarna. Den skånska slätten för-
ändrade utseende nästan till oigenkännlighet genom de
snygga, vita bondgårdar, omgivna av trevna trädgårdar,
som nu växte upp ute bland åkerfälten. Väldiga kärrmarker
dikades ut och förvandlades till bördiga skördefält, och efter
en mansålder kunde den skånska jorden föda dubbelt så
många människor som förut. Ser man på en karta över
Malmöhus län från tiden före enskiftet, så är det nästan omöj-
ligt att känna igen sig.
Livet i en skånsk by vid i8oo-talets början.
Låt oss dröja en stund och leva med i det liv, som nu led-
des in i helt nya banor genom de små bysamhällenas upp-
lösning! Vi ha en präktig och hederlig vägvisare genom en
by på skånska slätten vid sekelskiftet i prosten Nils Loven,
som under signaturen Nicolovius skildrat folklivet i sin hem-
bygd. Skytts härad, vid 1800-talets början.
Om vintern bodde hela familjen i ett och samma rum,
och där höllo även gässen till i den s. k. gåsbänken, när de
ruvade sina ägg. Detta rum fick sin värme från en järn-
kamin, som eldades i köket med torv. Närmast den goda
värmen befann sig den s. k. kakelugnsbänken, »vari bonden
den långa vintertiden tillbragte en stor del av dagen i hel-
eller halvslummer, och vari barnen sovo om nätterna».
Det andra boningsrummet i huset var beboeligt endast
om sommaren, ty där fanns ingen eldstad. Det var på en
gång förrådskammare och paradrum, garnerat, som det var,
»med blåfärgade, med svarta beslag försedda kistor, som
målaren utsirat med stora röda tulipaner, vilkas like natu-
ren ej varit mäktig att frambringa. I dessa kistor förvarade
matmor och döttrarna sina gångkläder och linnet och en
586
GUSTAV IV ADOLF.
del dyrbarare sängkläder. Då något fruntimmer kom, som
gjorde sitt första besök, öppnades dessa kistor, och den främ-
mande skulle bese deras innehåll stycke för stycke.»
För övrigt voro både detta rum och dagligstugan prydda
dels med s. k. kislstycken, färgtryck i kraftiga färger med
bibliskt innehåll, dels
med »historiska mål-
ningar», utförda av
någon lantlig »ar-
tist». En mycket
omtyckt sådan mål-
ning hade till under-
skrift: »Greve De la
Gärd, mördad genom
en duell». »Här såg
man en rad svarta
kulor, som utgingo
från motståndarens
pistol, och några röda
bakom den döende
grevens rygg, fär-
gade i hans blod.»
Drängstugan och
härbärget för resande
lågo i något av ut-
husen.
Man steg upp i en
förfärlig otta: om vin-
tern klockan 4 och
under den ljusare
årstiden redan kloc-
kan 3. Det kunde minsann behövas, att man gick till sängs
mellan 8 och 9.
Dagen börjades och slutades med gemensam bön och psalm-
sång. Efter morgonbönen vankades ottemat. »Klockan 7
åts davre (dagvård) eller frukost. Husfader och husmoder
deltogo från bordsändan i sina tjänares måltider och åto ur
samma fat med dem. Barn och pigor stodo kring bordet;
de övriga sutto.» En egendomlig skånsk rätt var »surnad
fårmjölk, vilken kallades 'syltmjölk' och samlades om som-
Nils Loven.
EN SPARSAM ENVÅLDSHÄRSKARE. 587
inaren och förvarades i visthuset hela vintern i en tunna.
Varje väl furnerat hushåll ägde i sin spiskammare en sådan
syltemjölkstunna. Annars var fläsk — 'fläskj' — bondens
käraste föda och hans dagliga sovel, varvid han aldrig trött-
nade. Från hedenhös måtte ock detta varit nordbons smak.i
Man erinre sig, hur han tänkte sig välfägnaden i Valhalll
Då som nu var skåningen »glad vid mat». »Ingen slutade
att äta», säger Nicolovius, »förr än han, väl icke med ord
men dock på ett omisskänneligt sätt givit tillkänna, att nå-
got inom honom, förmodhgen själen, ropade 'Stopp ma-
skin', varefter han slickade sin sked, torkade den med en flik
av tröjan och lade den ifrån sig. Sedan han på samma sätt
skött sin kniv och stoppat den i fickan, lade han sina händer
tillsammans till bön. Regeln för bondens diet var: 'Ät så
mycket du kan', och han begick aldrig med vett och vilja
något dietfell Till deras måltider åtgick mycken tid, och vid
de flesta arbeten togo de sig alltid en middagslur.» Men fli-
tigt och uthålligt i sitt arbete var detta folk.
Vid bröllop och andra stora gästabud »var den tiden ett
bruk, att gästerna gingo ut en stund mellan rätterna och
hoppade och brottades. Maten packades därigenom bättre,
och gästerna gjordes därigenom skickligare att emottaga
den kommande rätten. Detta kallades på bondspråket 'att
gå ud å slå bug'.»
Gaffel brukades icke vid måltiderna annat än på bröllop.
Då sattes det nymodiga redskapet i hand på de nygifta och
dem som sutto vid deras bordsända. Men det beredde bara
brud och brudgum en hel del förtret. Dels kunde de i denna
fatala belägenhet »ej rätt hitta munnen, så att mången god
bit gick förlorad under transporten; dels hände det ock nå-
gon gång i distraktion, att fingret kom till munnen och kött-
biten till örat. Under måltiden sutto de gärna med ned-
slagna ögon och talade ej oftare än de lakoniskt besvarade
prästfolkets vänliga tilltal.»
Varje by var som en liten stat i staten med delvis egna
lagar, egen rättsskipning och egna »ämbetsmän», alltifrån
byåldermannen, som årligen ombyttes, ned till fäherden,
som till tecken på sin värdighet hade ett »värahorn»^ att blåsa
^ Horn av »väre>: vädur.
588
GUSTAV IV ADOLF.
i och en ringstav med järnringar att skramla på. Den Ilasta-
de han efter kreatur, som gjorde förtret. Men sådan respekt
hade ringstaven med sig, att det inte brukade behövas mer,
än att herden förgrymmad skakade den, för att återföra ett
Manlig JolkdräkL från Skylls härad.
odygdigt kreatur på den rätta vägen. I de byar, som hade
en gemensam tjur, »föddes den några dagar på varje hemman,
allt efter hemmanets storlek. Herden följde då alltid tjuren
och hade sin föda av samma husbonde som denne.»
Vid plöjning körde man med tre par hästar framför plogen,
»till vars tillbörliga handhavande fordrades en dräng och
EN SPARSAM ENVALDSHÄRSKARE.
589
tvenne kuskar. Med sommarplöjning sysselsatte bonden
sig aldrig. Den överlämnades åt byns svin, som också plöjde
efter fritt val.»
Om vintern fingo dessa djur gå lösa och ströva omkring
Kvinnlig folkdräkt fraii Skytts härad.
Bakgrunden föreställer minnesmärket vid Stavsten, där Karl XII
landsteg 1715.
vart som helst i byn. Men »varje morgon samlades de vart
och ett till sitt hem medelst utropandet av ett lystringsord,
som av ålder varit detsamma, fast olika för olika hemman.
Prästgårdsdrängen ropade 'kom', en annan 'gris', en tredje
'so' o. s. v.; och det var märkvärdigt att se, huru svinflocken
vid dessa utrop, som merendels inträffade samtidigt, lyftade
590 GUSTAV IV ADOLF.
huvudena, grymtade till och började fördela sig, lufsande
vart och ett efter sitt parole.»
En särskild märkesdag för byn inföll vid Mårtensdags-
tiden, då byamännen gingo brandsyn. I dessa eldfarliga,
tätt bebyggda samhällen var det nödvändigt att hålla sträng
tillsyn med alla eldstäder. Därför gingo gubbarne nu sam-
fält från hus till hus och sågo efter, hur det stod till med
den saken. I alla förmögnare hem undfägnades därvid rik-
ligen med öl och brännvin, som »förtärdes under sång och
allehanda glam. Munterheten stegrades på varje ställe; skor-
stenar och bakugnar slogos så småningom i förgätenhet. En
och annan av gubbarne kunde väl till en början, då de läm-
nade gården, falla in med den anmärkningen: 'Vi glömde ju
att se efter eldstäderna!' Men mot slutet upphörde även
denna anmärkning.» Man litade på att de förmögnare bön-
derna av ren självbevarelsedrift sörjde för att eldfaran und-
veks. Med de fattigare, som ingenting hade att förlora,
hade man varit mera noga. »I skymningen kunde man ännu
få se eller åtminstone höra det till några få sammansmälta
brandsynståget sträva under avsjungandet av någon marsch,
fast just icke i marschtakt, hem till sina boningar.»
Under sommarmånaderna samlades byamännen varje
söndagsafton på en öppen plats i byn, ett slags torg, för att
under åldermannens ledning besluta i gemensamma angelägen-
heter. Dessutom ägde åldermannen att sammankalla dem,
när något särskilt stötte till. Vanligen var åldermannen till
tecken på sin värdighet utrustad med en trumma, på vilken
han då slog »vissa slag för varje port och utropade — ackom-
panjerad av ett gällt gläfsande av bandhundarna, som ald-
rig rätt kunde förhka sig med trumman — en viss timma
för samlingen. På den bestämda tiden fick man alltid se
byamännen troppa av till bytorget. Vid dessa samman-
komster avgjordes byns allmänna ekonomiska angelägen-
heter, såsom kreaturs lössläppande eller tjudrande, gärds-
gårdars underhållande.» Och den, som uraktlåt att fullgöra
bystämmans beslut, fick erlägga böter. Dessa pengar skulle
egentligen utdelas till alla i byn, men »gubbarne blevo sällan
ense om fördelningsgrunderna, varför det merendels alltid
beslöts att supa upp dem allesammans».
EN SPARSAM ENVÅLDSHÄKSKARE. 591
I vissa fall erlades böterna direkt i flytande vara. »Om
det bevisades, att någon sagt om en annan en osanning, som
kunde vara förklenlig för dess goda namn och rykte, blev
han, för att på ett högtidligt sätt skaffa den förfördelade
upprättelse, dömd att erlägga 'skvallerpott' eller 'skvaller-
tunna', mot vilken dom det ej var rådligt att bjuda till att
vädja. Öl och brännvin måste då av ljugaren anskaffas,
och laget samlades på någon bestämd dag hos åldermannen
för att förtära det. Ljugaren framträdde då med glas i han-
den och sade: 'Vad jag sagt om den eller den personen är
skamligt förtal och har ingen grund, varför jag nu tager den-
na lögnen i mig igen.' Härpå tömde han sitt glas, fick den
förfördelades tillgift och förlåtelse och åtog sig sedermera
att hela aftonen, såsom en villig botövning, vara en stilla,
fast törstig åskådare av huru de andra tömde hela resten av
det kontribuerade.»
Att för stölder anlita de vanliga domstolarna ansågs i re-
gel alltför besvärligt. Hade den bestulne ett par goda knyt-
nävar, så brukade det ej vara svårt för honom att få tjuven
till att bekänna, och sedan avgjordes saken av bystämman,
som alltid dömde den brottslige »att erlägga av öl och bränn-
vin ett visst kvantum, lämpat icke efter brottets beskaffen-
het utan efter brottslingens förmögenhet. En dag bestäm-
des, då byamännen skulle samlas och förtära, vad de ålagt
brottslingen att då hålla dem till hända. Brottslingen hade
alltför många knytnävar att frukta för att icke hava allt i
föreskriven ordning. Denna undfägnaden kallades att er-
lägga 'tjuvatunnan'. Gillet började därmed, att brottsling-
en, som nu var värd, fyllde sitt glas och sade: 'Gutår bröder!'
(med glas i hand var det honom tillåtet att så tilltala gäster-
na). 'Jag har en gång kommit i denna eländiga förvillelsen;
men det skall på min själ aldrig hända mig mera. Vill du,
bror' — härvid vände han sig till den förorättade — 'för-
låta mig denna gången, så kan du lita på att du skall få ha
ditt i behåll för mig efter denna dag; och viljen I nu alle-
samman tillgiva mig, så att vi kunna bliva lika goda bröder
som förut, så skall det intet ångra er.' Härpå svarades all-
mänt 'jal' varpå den rentvagne värden §ade: 'Gutår då alle-
sammanl Sitten ärliga och dricken kärliga!' Detta kallades
att dricka tjuvaskål. Från denna stund skulle och borde
592
GUSTAV IV ADOLF.
allt varit förlåtet och glömt.» — Blott de riktiga rötäggen
lät man råka i rättvisans klor, och då hände det, att de
övriga byamännen skrevo till Kungl. Maj: t med anhållan
om — skärpt straff för att slippa återfå odågorna alltför
snart.
Annars var det ej mycket vidlyftigt skriveri på den tiden
— helt naturligt beroende därpå, att folk i allmänhet icke
kunde den ädla skrivkonsten. »Då en bonde lånte ut några
penningar, emottog låntagaren dem i tvenne vittnens när-
varo och lovade med hand och mun att vara ordentlig, var-
efter summan uppskrevs på någon av stugans bjälkar.
Någon annan skriftlig förbindelse den tiden visste man
ej av.»
Nicolovius har också på sitt rörande, enkla och ofta hu-
moristiska språk tecknat en hel rad levande personer från
sin barndomsvärld, en samling trogna arbetare var och en
inom sin lilla verkningskrets, typer från den gamla goda
tiden, allt ifrån den blide prosten, som var som en far för
sina församlingsbarn, ned till den gamle ryktaren, som alltid
var fattig men alltid glad och nöjd med sin lott, »tackade
hjärtligt Gud för en lycklig levnad och gladde sig i hoppet
att få en hederlig begravning». Rörande är också bilden av
den gamle klockaren Dillbergs dödsbädd. I över 50 år hade
det varit hans stolthet att överrösta både församling och
orgel. Nu låg han på sitt yttersta och hörde kyrkklockorna
kalla menigheten till templet, men själv fick han icke vara
med. »Det hade varit Dillbergs femtiåriga vana att samti-
digt med första ringningen gå i kyrkan för att hänga upp
EN SPARSAM ENVÅLDSHÄRSKARE. 593
numrorna och se till, att den var städad och snygg, och att
allting var i ordning till gudstjänsten. Därför nu, så snart
ringningen började, bad han med knappt hörbar stämma,
att han måtte få kyrknyckeln. Den lämnades honom. Fe-
beraktigt fattade han i den, framviskande: 'Nu får jag skynda
mig.' Ögat brann, och pulsarne gjorde oroligt sitt sista ar-
bete. Tornklockorna fortsatte emellertid sin andaktsfulla
inbjudning i Guds hus, och då de sista tonerna dogo bort i
det oändliga, omslöt Dillberg krampaktigt kyrknyckeln
och var ej mer.»
En av de bästa bitarna i Nicolovius' folklivsskildring är
hans berättelse om när Hans Maj:t anno 1801 besökte Ska-
nörstrakten.
»Ingen konung hade i mannaminne visat sig för invånarna
i Skytts härad, då man i september 1801 fick den under-
rättelsen, att konung Gustav IV Adolf beslutat göra en ut-
färd från Malmö till Skanörs ljunghed för att jämte en del
av hovherrarne anställa harjakt.
Med spänd väntan församlade sig unga och gamla vid den
väg, han skulle färdas, för att en gång i sin levnad få se, huru
en kung såg ut. Hur ofta hade de ej i predikningar och
andra tal hört Gud och kungen nämnas på en gång och upp-
manats att med undergivenhet iakttaga bäggederas bud
och befallningar! Därför, då det med ens gavs till känna,
att kungen skulle komma, väntade de sig något överjor-
diskt.
Tusenfaldiga voro gissningarna bland de enfaldiga, och
det låter otroligt men är dock sant, att knappast någon
fanns, som icke trodde, att kungi ns utseende skulle vara något
övermänskligt och att han, om han än var snarlik en män-
niska, likväl skulle visa sig med en förklarad lekamen. Hans
huvud tänkte man sig omgivet av en gloria, och ingen upp-
märksamhet lämnades åt de få bönders försäkringar, vilka
hade sett honom i Malmö.
Redan vid soluppgången samlades människor hoptals vid
kungsvägen, emedan man hört, att kungen skulle intaga sin
frukost i Hanmiar^ Att han kunde äta, var redan en ny-
^ En mil öster om Skanör.
3S— 204364. Grim ber g. Svenska folkets underbara öden. VII.
594 GUSTAV IV ADOLF.
het, som förvånade, och man undrade högeligen, huru det
skulle gå till. Då det led mot kl. 7, folkets vanliga frukost-
tid, var nyfikenheten stegrad till det högsta, och med ett
slags bävan väntade man nu kungens snara ankomst.
Äntligen kom en vagn, ovanligt hög: en ofantlig målad
kista på fyra hjul, varpå sutto ett par silversmidda herrar
med trekantiga hattar. Vad som kunde förvaras i den kistan
var en hemlighet för alla. Alla huvuden blottades, då vag-
nen passerade, men då en liten åskådare, som ej kunde hin-
na opp att se, ivrigt och oroligt ropade: 'Är det kungen?
Inte är det kungen', svarades från vagnen: 'I helvete! När
kungen kommer, får ni se en sju djävla hop med folkl' Snart
blev man underrättad om att det var kungens kock, som
kommit med köket. Men då klockaren i pastoratet hette
Kock och ingen bland bönderna hade det ringaste begrepp
om vad annars en kock betydde, lopp med den största snabb-
het från mun till mun det ryktet, att kungens klockare var
redan kommen, och att han svor som en 'hundturk'.
Länge fick man nöja sig med dennes ankomst. Ryktet
därom hade snart spritt sig till de närgränsande byarna och
kom de få hemmavarande att beklaga sitt öde att ej få höra
honom sjunga, emedan de ansågo honom vara med för att,
liksom bruket var vid deras gillen, vid kungens bord sjunga
psalmerna före och efter måltiden. Bättre underrättade
blevo dock snart de, som hjälpte kocken i köket, där byg-
dens döttrar tävlade om äran att biträda den silversmidde
förnäme herren. Flera av de vackraste, vilka han benådade
med en och annan kyss, kände sig fattade av en fåfänga, för
vilken de ej förr anat sig vara tillgängliga. Men de fulare,
som ej bemärktes av kocken, bemärkte däremot med så
mycket större förtrytelse, huru han kastade hela marker
smör i elden för att tillvägabringa en hastig värme, och hur
illa han i övrigt på allt sätt hushållade med Guds gåvor.
Emellertid brann vid vägen det allmänna begäret att få
se kungen, och man tillviskade varandra, huru man skulle
bära sig åt, när han kom.
Skolmästaren hade samlats med skolbarnen och bestrött
vägen ett långt stycke utanför bygrinden med pillöv och
pilkvistar och ämnade vid kungens ankomst uppstämma
ett 'Hosianna'. En komminister, som var på förslag till
EN SPARSAM ENVÅLDSHÄRSKARE. 595
pastorat, hade, utstyrd i sin för vinden fladdrande präst-
kappa, stigit upp på en stor sten, varifrån han ämnade vid
konungens förbifart utropa: 'Gud bevare konung Gustav
IV Adolf den store!' Själva prosten, den älskvärde och vörd-
nadsvärde gubben, var kommen ur sitt vanliga lugn och
överläste sitt nätta tal och var ej viss på huruvida han skulle
våga hålla det eller icke.
På alla gärdesgårdar och tak hade människor placerat
sig, och allas ögon voro vända åt vägen. 'Där kommer
kungen!' ropade nu från ett tak en del barnungar, bland
vilka jag befann mig. En dyning uppkom bland folkmas-
san, och allas blickar riktades mot ett moln, som uppsteg
från vägen. Men snart framkom ur molnet på en vitskum-
mande kamp länsmannen med hatten på nacken. Åter ett
moln — men det var landshövdingen, som framkom där-
utur och lät ropa åt alla sidor: 'Undan, nu kommer kung-,
en!' Och med en löpare framför sig framsurrade nu den kung-
Uga vagnen med sådan fart, att skolläraren med sin kör ej
hann att skrika mer än: 'Ho . . .', och komministern från
sin sten ej medhann att utropa mer än: 'Gud . . .', förrän
vagnen var försvunnen.
Den kungliga vagnen insurrade nu genom bygrinden, där
vångvaktaren stod och bugade sig ned till jorden, utan att
det märktes annorstädes än i hans egen rygg. Alla hundar
i byn skällde som på vanliga människor. Ingen av de mång-
faldiga åskådarna kunde få reda på vilken som var kungen,
emedan ingen av alla dem, som kommit, motsvarade det
begrepp, man gjort sig om Majestätet. Den, som bland
bönderna gjorde mesta uppseendet, var kungens kusk. Han
svängde sin piska med ett mod och en liknöjdhet om var
smällarna träffade, som tydligt vittnade om att han hade en
inre känsla av sitt höga kall att vara en enväldig monarks
kusk och alla bondhästars självhärskare.
Vagnen stannade utanför den snyggaste gården i byn, där
ägaren med en vördnadsfull bugning emottog kungen och
anhöll med något darrande stämma, att Hans Majestät ville
visa honom den nåden att inträda under hans låga tak.
Kungen steg ur vagnen, räckte honom nådigt handen och
ingick nu, ledsagad av sin värd och åtföljd av sin talrika
svit, under folkhopens blandade rop av ett nästan andakts-
596 GUSTAV IV ADOLF.
fullt 'Hurra!' och 'Gud bevare!". Den väg, som kungen hade
att gå, var översållad med blommor och ledde genom flera
små triumfbågar, behängda med kransar och kronor, in i
stugan.
Kungen med sin svit gick direkt till bordet, och måltiden
börjades, utan att någon bordsbön och ännu mindre någon
psalm hörts. 'Den som sitter vid bordsändan är kungen',
viskades det bland åskådarna, som packat sig tillsammans
överallt, där en blick kunde intränga i stugan. Med största
förundran varseblevo de enfaldigare, huru kungen förde bit
för bit till munnen och tuggade och sväljde alldeles som
en bonde.
Efter intagen frukost satte kungen sig till häst och red
med sin svit till ljungheden. Hela vägen var garnerad med
människor. Sedan de nu lärt känna, att kungen var av sam-
ma släkte som de, hälsade de honom med stormande jubel,
under vilket hattar och mössor flögo i vädret.
Sedan tog harkriget sin början. Och som fördelen i striden
gärna är på de anfallandes sida, lyckades det hovherrarne
att besegra ett halvt dussin.»
Ett bevis på tidens varma intresse för den svenska jordens
rationella utnyttjande voro de hushållningssällskap,
som bildades denna tid. Det första stiftades på Gottland
1791. Men det första, som erhöll kunglig stadfästelse, var
det finska, som stiftades av Porthan m. fl. 1797. Det togs
till mönster för hushållningssällskap i Örebro län, i Värm-
land, i Västernorrlands län, i Skaraborgs län och efter hand
i hela riket. Det är ett kraftigt väckelsearbete till gagn för
vår modernäring, som dessa institutioner under ett år-
hundrade bedrivit.
Följderna av modernäringens omhuldande visade sig också
påtagligt i en stadigt fortgående minskning av spannmåls-
importen, så att det såg ut, som om man skulle komma
därhän, att vårt land skulle kunna brödföda sitt folk självt.
SKUGGRÄDSLA PÅ ALLERHÖGSTA ORT. 597
Litteratur: [Sigfri]d [Wieselgre]n, Riksdagen i Norrköping år
18 00 (i Svensk månadsskrift för år 1864).
Malte Hamnström, Om Tvalisationsf rågan vid rilvs-
dag.Mi i Nor. köping år 1800.
S. Clnson, Några anmärkningar rörande riksdagen i
Norrköping 1800 (Historisk tidslvrift för år 1897).
C. Fr. Lundin, Wismars pantsättande till Mecklen-
burg-Schwtrin.
Nicolovius, Folklifvet i Skytts härad i Skåne vid
början af ISOO-talet; haft. kr. 2:75.
Minnen af Carl Cliristian Halling (Martin Weibull,
Samlingar utgifna för de skånska landskapens hi-
storiska och arkeologiska förening 1878).
Herm. Hotberg, Svenskt kommunallif för sjuttio år
sedan (i tidskriften »Land och folk> för år 1873).
P. von Möller, Strödda utkast rörande svenska jord-
brukets historia.
Carl Sprinchorn, Anteckningar om Rutger Mac-
leans verksamhet å Svaneholm (Historisk tidskrift
för Skåneland 1917).
Robert Dickson, Malmöhus län år 1800; haft. kr.
2: 50.
Skuggrädsla på allerhögsta ort.
GUSTAV ADOLF gillade varken den gustavianska upp-
lysningsfilosofin eller de politiska och sociala frihets-
rörelser, som utgingo från Frankrikes revolutionära kret-
sar. Hans skuggrädsla underblåstes av hovkanslern Zibet,
vilken själv gjorl sig känd såsom en mycket medelmåttig
vitterhetsidkare och nu i kraft av sitt ämbete vakade över
att inga farliga åsikter insmögo sig i tidningspressen eller
litteraturen eller på annat sätt kommo fram. Överallt voro
han och hans konung i verksamhet för att »utestänga all
överflödig dager». Gustav IV Adolfs regering har också blivit
kallad »den svenska litteraturens järnålder».
Ungdomen vid Uppsala universitet var särskilt illa an-
skriven på högre och allerhögsta ort för sympatier med ti-
dens frihetsrörelser. Särskilt såg regeringen med oblida ögon
på den krets av entusiastiska studenter, som samlade sig
598
GUSTAV IV ADOLF.
Benjamin Huijcr. Samtida litografi.
kring den genialiske och frisinnade filosofen Benjamin
Höljer, ur vars skola Erik Gustav Geijer och flere andra
banbrytande andar utgingo. För denne ypperlige lärare gjor-
de höga vederbörande efter bästa förmåga livet surt genom
SKUGGRÄDSLA PÅ ALLERHÖGSTA ORT, 599
att lägga alla möjliga hinder i vägen för hans befordran och
i stället utnämna rena nollor bland hans medsökande. Och
när han anhöll om tillstånd att få ge ut en tidskrift 1 rent
kulturella ämnen, lär han efter halvtannat års väntan ha
fått det svaret, att Hans Maj:t ville ha blott en tidskrift i
sitt rike, och att konungen till dess redigerande hade en
vida tjänligare person än Höljer. Ej att undra på att han i
brev till en vän bittert klagade: »Ve, detta är att levande
begravas!» Och i ett annat brev skriver han med bister hu-
mor: »Att vara död är ej olyckligt under annat villkor än
att veta sig vara det.»
Först när Gustav Adolf störtades, skulle Sveriges främste
tänkare på den tiden sent omsider komma på sin rätta plats
som professor i filosofi. Hans länge hämmade verksamhets-
lust bröt nu fram med full kraft, men misantropin hade slagit
sin klo i hans innersta väsen och släppte ej mer sitt byte:
Under sina senare år såg den store tänkaren »allting sotsvart».
Redan år 1812 avled han, vid blott 45 års ålder. Höga ve-
derbörande hade sörjt för att den mannen aldrig fick bli,
vad han kunnat varda under lyckligare omständigheter.
Kring hans namn stod skarp strid in i det sista. Ungdomen
såg i honom sin hjälte och dyrkade i honom den orädde
sanningssökaren med grundsatsen: »Sök sanningenl Och
bure det än till helvetets portar, så klappa på!» Men gam-
malt folk nickade menande vid hans begravning, när ett
oväder bröt ut och hästarna skyggade. Jojo — menade
man — det var inte att undra på att han nu blivit en osalig
ande, »ateisten som aldrig gick till skrift».
Ett tillfälle för Hans Maj:t att ge sin onåd mot både uni-
versitetslärare och studenter till känna, kom vid kronprin-
sens födelse i november 1799. Underrättelsen om denna
glädjande tilldragelse inom kungahuset mottogs i Uppsala
liksom flerstädes ganska kyligt. Men magistrat och borger-
skap lade naturligtvis pliktskyldigast sin undersåtliga fägnad
i dagen vid bålar och skålar, medan studenterna på gatorna
sjöngo sånger till Bonapartes ära.
När detta kom för Gustav Adolfs öron, avlät han ett
dundrande straffbrev till det akademiska konsistoriet, vari
bland annat yttrades, att om man också ej ville låta honom
ha någon glädje som konung, så kunde man väl ändå unna
600 GUSTAV IV ADOLF.
honom den som far. En tid därefter fick universitetet besök
av Hans Maj:t i egen hög person. Konungen höll ett långt
strafftal till professorerna, som så illa vakat över ungdomens
uppfostran, och förklarade, att han ej längre ville vara akade-
miens kansler utan nedlade detta ämbete samt förständigade
professorerna att välja Axel von Fersen i stället. Detta
tvångsval av en så utpräglad vän till det störtade franska
konungahuset betraktades av professorer och studenter
såsom ett slag i ansiktet både på dem och på deras hjälte
Bonaparte. Därtill kom det stötande i Fersens avmätta,
kalla stolthet: »Han gjorde sig aldrig skyldig till någon för-
olämpning eller någon oartighet mot den han såg», säger
Trolle-Wachtmeister, »men däremot låtsade han att icke
se mängden av människor, som han träffade. Intet slags
högmod är så sårande och retande som slik negativ förolämp-
ning, helst hos oss, där vi ej äro vana därvid. Också fick
Fersen med sitt liv plikta därför några år senare.» Under
hans kanslerstid drevos flere av de mest begåvade veten-
skapsidkarne bort från universitetet och nya akademiska
skandaler utspelades.
Även teatern råkade ut för allerhögstdensammes misshag,
och på hösten 1806 kom straffet i form av order att stänga
operan. Följande år högtidUghöll Gustav Adolf årsdagen
av sin faders död genom den otroliga befallningen, att den
byggnad, där det dödande skottet lossa.s, skulle jämnas
med jorden. På det viset skulle huvudstaden i stället få
ett vackert torg. I själva verket lär det barbariska påbudet
ha utfärdats, för att Gustav Adolf skulle få en tillräckligt
stor paradplats inom staden. Alla föreställningar mot den-
na åtgärd voro fåfänga. Kungen upprepade gång på gång
sin befallning. Och då man till sist ej kunde dröja längre
med dess verkställande, måste myndigheterna göra förbe-
redelser för nedrivningen. Men man började försiktigtvis
med en tillbyggd flygel, där dekorationerna förvarades, och
arbetet bedrevs så långsamt, att det knappt hunnit göra
någon skada, då den 13 mars 1809 kom.
1800 ÅRS VÄPNADE NEUTRALITETSFÖRBUND. 601
1800 års väpnade neutralitetsförbund.
DET var tur för Sverige, att Katarina II dog kort efter
det att Gustav Adolf sagL nej till giftermålet med
Alexandra. Ty annars hade det nog gått illa för oss.
Med Katarina II:s son och efterträdare, den excentriske
Paul I, kom Gustav Adolf snart på god fot. Kejsar Paul,
som gärna ville spela en roll i den europeiska politiken, be-
slöt att sätta sig i spetsen för ett väpnat neutralitetsförbund,
som han hoppades skulle tvinga Frankrike till fred med dess
fiender. Han vände sig år 1800 till de skandinaviska och
den preussiska regeringarna och föreslog ett återupplivande
av 1780 års stora neutralitetsförbund.
Marken var väl förberedd för Pauls förslag, särskilt i Sve-
rige och Danmark, ty där hade sjöfarten lidit mycket ge-
nom bägge de krigförande parternas kaperier, ja den rent
av hotades med tillintetgörelse genom Englands hänsyns-
lösa uppbringningar av neutrala handelsflottor, även då
dessa seglade med konvoj. Det behövdes därför inte några
långvariga förhandlingar, för att neutralitetsförbundet mel-
lan de fyra makterna skulle komma till stånd.
Det nya förbundet var faktiskt riktat egentligen mot
England. Kejsar Paul hatade denna makt, och de havsbe-
härskande britternas fordran på att få visitera även sådana
handelsfartyg, som seglade under konvoj, bestreds uttryck-
ligen i neutralitetsfördraget. Det var därför att förutse,
att England skulle försöka spränga det nya neutralitets-
förbundet. Med tanke därpå överenskommo de förbundna,
att Sverige skulle med sin flotta hjälpa Danmark att försvara
Östersjöns inlopp mot fientliga flottor, och Paul å sin sida
lovade att ersätta Sverige kostnaderna härför.
Det väntade dråpslaget från England kom redan innan
'de neutrala hunnit förena sina stridskrafter. Tidigt på våren
1801 seglade en stor engelsk flotta under befäl av de berömda
sjöhjältarne Parker och Nelson in i Öresund och ankrade
utanför Köpenhamn. Danmarks flotta fick ensam upptaga
kampen, ty den utlovade svenska eskadern hade ej hunnit
fram till följd av motvind. De danska sjömännen kämpade
602 GUSTAV IV ADOLF.
tappert mot världens störste sjöhjälte i spetsen för seger-
vana trupper, som voro en tredjedel större än det antal folk,
Köpenhamn kunde uppställa till försvar, och hade dubbelt
så många kanoner som danskarne. Kanondundret var så
starkt, att husen i Malmö skakade hela tiden, medan det
pågick.
Utgången av striden blev emellertid oavgjord, vadan
Köpenhamn hotades med bombardemang. För att undgå
en sådan riksolycka måste danska regeringen utträda ur
neutralitetsförbundet.
Några dagar därefter kom avgörandets stund även för
Sverige. Den 30 april var Parker med den engelska flot-
tan utanför Karlskrona och fordrade svar inom 48 tim-
mar, huruvida Sverige ville frångå neutralitetsförbundet
eller ej. Amiral Cronstedt, som förde befälet, svarade, att
Sverige ämnade uppfylla sina förpliktelser. Detta svar hade,
mänskligt att döma, kostat vårt land större delen av dess
flotta, om ej en oförutsedd händelse inträffat. Från Peters-
burg kom underrättelse, att kejsar Paul mördats den 24
mars, och att hans efterträdare, Alexander I, genast för-
klarat sig beredd att underhandla med England. Då seglade
den engelska flottan tillbaka till Kjögebukt, och Sveriges
sjömakt var räddad. Men det stora neutralitetsförbundet
var sprängt.
Utan värde hade detta dock ej varit, ty i den konvention,
som kejsar Alexander avslöt med England, gjorde denna
makt verkligen flere eftergifter, bl. a. att kap are ej fingo
visitera handelsskepp, som seglade vmder konvoj. Men allt-
jämt hävdade England, att dess örlogsfartyg ägde oin-
skränkt visitationsrätt.
]Men i Sverige och Danmark härmades man över Alexan-
ders beteende att göra upp med England utan att ens till-
fråga bundsförvanterna Sverige och Danmark. Stämningen
mellan Alexander och Gustav Adolf blev ytterligare irri-
terad genom diverse etikettstvister och annat struntgräl.
Bland annat hade de ryska sändebud, som underrättade
svenska hovet om kejsar Pauls död, ej så hög rang, att konun-
gen var nöjd med dem. Lika riksviktig var tvisten mellan
bägge suveränerna om huruvida en bro över Kymmene älv
skulle målas i de rvska eller de svenska färgerna.
GUSTAV ADOLFS POLITIK BLIR KRIGISK. 603
Harmen över neutralitetsförbundets fiasko inmängde sig
även i förliållandet mellan Sverige och Danmark. För dan-
skarne var det en bitter missräkning, att den svenska eska-
dern blev försenad, och Gustav Adolf å sin sida tyckte, att
Danmark alldeles för hastigt givit efter för England och
lämnat Sverige åt sitt öde.
Litteratur: Hugo Larsson, Sveriges deltagande i den väpnade
neutraUteten 1800—1801.
Edvard Holm, Danmark-Norges udenngske Historie
i Aarene 1800 til 1814.
Gustav Adolfs politik blir krigisk.
GUSTAV ADOLF hade ärvt sin fars hat mot franska '
revolutionen. Men när general Napoleon Bonaparte
efter lysande segrar över Frankrikes fiender tog mak-
ten och gjorde slut på den revolutionära yran, blev för-
hållandet mellan Sverige och Frankrike förbättrat, och de
avbrutna diplomatiska förbindelserna återknötos.
Gustav Adolf gjorde t. o. m. på våren 1801 ett särskilt
försök att närma sig Frankrike. I förbittring över Danmarks
utträde ur neutralitetsförbundet funderade han på att med
Frankrikes och Preussens hjälp rycka till sig Norge. Det
var Gustav III.s gamla plan, som han sålunda upptog för
att sedan flera gånger återkomma till. Flan avsände över-
stekammarjunkaren Karl Bonde i en hemlig beskickning
till Berlin och Paris för att försiktigt höra sig för om möj-
ligheterna av ett dylikt landförvärv för Sverige. I Paris
skulle Bonde till Napoleon Bonaparte framföra sin konungs
önskan att knyta en närmare förbindelse med Frankrike.
Med hjälp av franska subsidier och preussiska trupper tänk-
te sig Gustav Adolf kunna förvärva Norge. Till gengäld
skulle Preussen få svenska Pommern, och Frankrike skulle
i Sverige vinna en motvikt mot Ryssland och England.
Så kunde det förhålla sig med Gustav IV Adolfs annars
obestridliga rättframhet och redlighet, när det gällde poli-
tiken! Han var ett barn, han också, av rövarpolitikens tide-
varv och aktade icke för rov att utan rättmätig anledning
604 GUSTAV IV ADOLF.
Överfalla en granne för att frånrycka honom en del av hans
område. Planen blev emellertid ej diskuterad varken i Berlin
eller Paris, ty Bonde fann icke på någondera platsen så pass
starkt intresse för en ökning av Sveriges område, att det
lönade sig att rycka fram med förslaget.
Ännu så länge var dock allt gott och väl mellan Napoleon
Bonaparte och Gustav Adolf. Men efter hand kommo fnurror
på tråden. Det retade Napoleon, att Gustav Adolf efter
det väpnade neutralitetsförbundets snöpliga upplösning sökt
och lyckats träffa en för Sverige dräglig upi)görelse med
England år 1803, en uppgörelse som dock var förestavad
av hänsyn till Sveriges hela näringsliv. England var ej blott
den största avnämaren av våra viktigaste exportvaror:
järn, tjära och trävaror; det var också den makt, som sven-
ska folket var beroende av för sitt behov av salt, socker,
bomull m. m. Men ej nog därmed: Englands flottor behär-
skade haven och kunde därför avspärra så gott som all han-
del till och från det havsomflutna, sjöfartsidkande Sverige.
Det stod alltså i Englands makt att nästan strypa hela vårt
näringsliv, om det ville. — Att Storbritannien nu gick med
på en för Sverige jämförelsevis fördelaktig uppgörelse be-
rodde på att det efter en kort fredstid artade sig till en ny
stor kraftmätning mellan England och Frankrike. Då blev
engelska regeringen plöts igt angelägen om Sveriges vänskap.
1803 års konvention med England dels tillförsäkrade vårt
land full ersättning för de konvoj er, som engelsmännen
tagit under det föregående kriget med Frankrike, dels fri-
tog för framtiden från konfiskering av engelska krigsfartyg
och kapare Sveriges viktigaste exportartiklar, när dessa be-
funno sig ombord på svenska fartyg på väg till neutral
hamn. Däremot måste Sverige å andra sidan medge Eng-
land rätt att konfiskera krigskontraband på väg till fientlig
hamn.
Napoleon, som naturligtvis med oblida ögon såg, att
Sverige kom på god fot med hans dödsfiende, lät genom
ovettiga artiklar i tidningen Le Moniteur och andra offi-
ciella franska pressorgan Gustav Adolf veta, att han visat
en Sverige ovärdig eftergivenhet mot krämarstaten Det
hjä'pte icke, att Gustav Adolf erbjöd Frankrike uppgörelse
på samma villkor, som Englands regering biträtt. Franska
GUSTAV ADOLFS POLITIK BLIR KRIGISK. 605
regeringen hade nämligen ingen lust att betala flere millioner
francs i skadestånd lör beslagtagna svenska fartyg och varor.
Och rätten att konfiskera kontraband innebar ingen lockelse
för en makt, som var underlägsen till sjös.
Spänningen mellan Gustav Adolf och Napoleon växte
ytterligare under det besök, som konungen och hans gemål
på sommaren 1803 gjorde hos sina släktingar i Baden. Gus-
tav Adolf trivdes så bra där, att han stannade ett helt år
utan hänsyn till det missnöje, som hans långa frånvaro väck-
te här hemma. Alla viktiga regeringsärenden måste ju av-
göras av konungen själv och blevo alltså försenade genom
den långsamma postgången mellan Stockholm och Karls-
ruhe.
Under denna sin utrikesvistelse kom Gustav Adolf, lik-
som en gång hans far, i nära beröring med de franska emi-
granterna, och dessa prinsar och ädlingar ej blott under-'
blåste hans avsky för revolutionen utan också hans begyn-
nande ovilja mot Bonaparte.
En person, som också synes ha utövat ett ödesdigert in-
flytande på honom, var en mystiskt religiös svärmare, en
tysk professor vid namn Jun g, som vistades hos den re-
ligiöst anlagde storhertigen av Baden och var dennes för-
trogne vän. Jung var son till en fattig skolmästare, som på
samma gång var skräddare. Tidigt blev han moderlös, och
några lekkamrater hade han icke. Hans enda sällskap var
hans välmenande men allvarlige och stränge far och hans
böcker. Därför blev han också ett lillgammalt barn. Re-
dan vid åtta års ålder läste han så säket innantill, att en
man, som var på besök i hans hem, i häpenheten utbrast:
»Något sådant har jag, ta mig fan, aldrig sett i hela mitt
liv.» — Vid dessa ord rusade den lille Henrik upp från sto-
len och såg sig förfärad omkring. Men då han icke såg till
djävulen, utropade han: »Gud, hur nådig Du ändå är!» Varpå
han gick fram till mannen och sade: »Man, har du sett satan?»
— »Nej.» — »Så kalla då aldrig mer på honom!» Och med
dessa ord gick pilten Henrik Jung in i ett annat rum.
Med tiden blev Jung läkare och gjorde riktiga underkurer.
För småfolket blev den godhj artade mannen en sann väl-
görare. Han var så hjälpsam mot de sjuka och fattiga, att
han själv och hans stackars klena hustru tidtals måste lida
606 GUSTAV IV ADOLF.
nöd. Hans anseende som läkare växte emellertid, tack vare
flera lyckade operationer för starr, och han tycktes gå en
ljusare framtid till mötes, då med ens hans bana förstördes
genom en misslyckad operation. Men när nöden var som
störst, erbjöds han och mottog anställning som professor
vid en akademi för lantbruk och teknologi i Sydtyskland —
ty Jung var en mångsidig man. Han förvärvade sig nu ett
ansett namn som nationalekonom men var icke lika lycklig
vid den praktiska utövningen av jordbruket.
Så utbröt franska revolutionen. Jung, som så många
andra, såg däri ett verk av mörksens makter. Han grep nu
till pennan och skrev i ett slags extas polemiska böcker i
allegorisk stil mot den nya tidens vantro och vann därigenom
stort rykte. Hans framgångar som författare drevo honom
att allt mer ägna sig åt religiösa frågor. Hans märkligaste
skrift är »Den kristna religionens segerhistoria», som ut-
kom 1798. Där uttalar han sin förvissning om att den yttersta
domen är nära förestående, en tanke som alltid får anhängare
i upprörda krigstider. Hans uttalande, att det stora vilddjuret
i Uppenbarelseboken var en man, som ville underlägga sig
hela världen, började några år därefter tydas som syftande
på Napoleon. Men Jung själv gjorde det icke och kunde ju
icke rimligtvis göra det så tidigt som 1798. Den babyloniska
skökan är för honom påvedömet i dess urartning. Han räk-
nar denna rätt godtyckligt från år 1130. Genom att lägga
till vilddjurets tal i Uppenbarelseboken, 666, får han på det
viset året 1796, då påvedömets makt kunde synas vara bru-
ten genom Napoleons besättande av Kyrkostaten. På det
viset konstaterar författaren mycket tvärsäkert den ena sym-
boliska innebörden efter den andra av Uppenbarelseboken.
Och i en annan bok profeterar han med full förvissning, att
år 1900 skall den eviga fredens tid vara kommen. Svärd
och kanoner skola då blott vara museiföremål.
År 1803 fick Jung av kurfursten i Baden en inbjudan
att slå sig ned i hans land och verka för kristendomens sak.
Han följde inbjudningen, och kurfursten och Jung blevo
de bästa vänner. Den märklige profeten och läkaren till-
bragte sina sista år som geheimeråd vid hovet i Karlsruhe.
Bland både höga och låga fanns det nu många tusen männi-
skor, som aktade på hans ord som på bibeln. Här och där
GUSTAV ADOLFS POLITIK BLIR KRIGISK. 607
bildades sällskap av människor, som väntade på Herrens
ankomst, och många gåvo bort allt vad de ägde för att
vara redo till den stora dagen. Jungs profetior tyckas ha
bibragt Gustav Adolf den trosövertygelsen, att han var
kallad att nedslå revolutionens gudlösa vidunder. Ty det
stora vilddjuret skulle ju besegras av en som hette »trofast
och sannfärdig» och nedkom från himmelen på en vit häst.
I denna exalterade sinnesstämning befann sig Gustav
Adolf, då Bonaparte begick en handling, som kändes såsom
ett slag i ansiktet på alla Europas monarker. Han lät näm-
ligen på badensiskt område gripa den unge hertigen av
Enghien,^ en ättling av Frankrikes gamla konungahus,
föra honom till Paris och efter en kort process arkebusera
honom. Gustav Adolfs rättskänsla upprördes djupt av detta
våldsdåd mot en ädel och oskyldigt misstänkt man. Han
befallde sin minister i Frankrike att genast lämna Paris, och
då Napoleon kort därefter lät utropa sig till kejsare, vägrade
Sveriges konung bestämt att erkänna hans nya värdighet.
Han sökte också förmå andra furstar till att handla på samma
sätt. På hemvägen från Baden besökte Gustav Adolf olika
tyska furstehus och gjorde, vad han kunde, för att underblåsa
hatet mot Napoleon.
Napoleon svarade med en ytterst förolämpande tidnings-
artikel mot Sveriges konung i Le Moniteur: »Ni är ännu ung»,
hette det, »men om Ni en gång vid mogen ålder läser de no-
ter, Ni hittat på, under det Ni reste omkring, skall Ni säkert
ångra, att Ni icke följt Edra erfarna och trogna ministrars
råd. Ni skall då göra, vad Ni alltid bort: Ni skall icke hava
i sikte annat än Ert fäderneslands bästa. Vad det har gjort
för Er och Edra förfäder kräver, att Ni icke uppoffrar dess
väl för fåfänga och fantastiska passioner. Ni skall inte för-
söka annat, än vad som står i Er förmåga, och icke upp-
vigla de tyska staterna till krig, då Ni icke alls kan bidraga
till framgång av kriget.» Slutligen lät franska regeringen
Gustav Adolf veta, att den icke ämnade straffa »den redliga
och käcka svenska nationen» för dess konungs villfarelser
utan alltid skulle komma att behandla Frankrikes forna
bundsförvant väl och anse den svenska flaggan såsom till-
hörig »de Gustaver, som regerat före Eder».
' Uttal: an2ä'ng.
608 GUSTAV IV ADOLF.
Detta hade i sin tur till följd, att franske ministern i Stock-
holm blev utvisad från Sverige och alla förbindelser mellan
Sverige och Frankrike avbrötos. Icke ens franska böcker
eller tidningar fingo vidare införas till vårt land. De svenska
tidningarna förbjödos att omnämna några som helst nyheter
angående de inre förhållandena i Frankrike eller om Bona-
partes person eller släkt. Om han över huvud taget behöv-
de omnämnas, skulle det ske under beteckningen M.^ Bona-
parte. Gustav Adolf såg nu i Napoleon Bonaparte Uppen-
barelsebokens vilddjur, som det var en plikt att bekämpa
med alla krafter.'^
På hösten 1804 var Gustav Adolf äntligen inom sitt eget
land igen. Han stannade först några månader i Stralsund.
Men på hemfärden över Östersjön råkade hans fartyg ut
för en så våldsam storm, att det drevs tillbaka till pommerska
kusten och var nära att lida skeppsbrott. Sedan gjorde ko-
nungen ej om försöket förrän i början av följande år, och då
for han försiktigtvis över Danmark till Skåne. Den 21 ja-
nuari 1805 skriver han från Hälsingborg till Armfelt ett
brev, som är betecknande för hans tj nkar om människorna:
»Resan fortsattes i morgon, olyckligtvis till Stockhom all-
deles emot min önskan men i anseende till drottningens snart
förestående barnsäng, vartill inga beredelser här kunnat göras.
Jag önskar blott, att dess hälsa, vilken hittills varit så god,
än må fortfara tills vår ankomst i det Höga Residenset. Det
talas även om att huvudstadens innevånare längta efter
mig. Jag kan ej annorlunda förklara detta än såsom en följd
av deras så vanliga ombytlighet i tänkesätt; och således
tänker jag ej förtro mig till dessa förundransvärda utbrott
^ Monsieur. ■ — "^ Vid samma tid visade Gustav Adolf sina sympatier
för de landsflyl-ctiaa Bourbonenia g-nom att upplåta lands lövdinge-
r.-sidL'ns,'t i Kalmar till samlingsplats för ättens huvudman, s 'dcrnnTa
konung Ludvig XVIII, hans yngre bror och brorson samt flere för-
näma fraris]<a emigranter. Und.r tre veckor förde de landsflyktiga
priiisarne här ett lit<t hov med samma etikett som i Versaill s. Ett
sv.nskt kompani var beordrat att giira vakttjänst hos den f anske
tronpretendenten, och myndigheterna liade fått befallning att bemöta
honom såsom regerande konung.
GUSTAV ADOLFS POLITIK BLIR KRIGISK. 609
av häftiga känslor, vilka kanske lika snart försvinna vid för-
ändrade omständigheter.»
Vid denna tid förenade sig England med Österrike och
Ryssland till en koalition, som skulle bjuda Napoleon spet-
sen. De förbundna voro angelägna om att få även Sverige
med, ty de behövde svenska Pommern såsom utfallsport
mot de franska trupper, som besatt Hannover.
Om det nu hade förelegat något tvång för Gustav Adolf
att lämna sin neutrala position, så var det i sakernas då-
varande läge givetvis minst riskabelt att sluta sig till Napo-
leons fiender, ty Frankrike kunde spärra blott sitt eget och
sina lydstaters område för den svenska handeln, medtjn Eng-
land däremot kunde stoppa nästan all tillförsel till vårt land.
Men något sådant tvång att ge sig in i det farliga äventyret
förelåg icke vid denna tid — hur det kunde bli en annan
gång i framtiden, var en annan fråga, som på den tiden icke
kunde besvaras och därför icke borde få inverka på avgö-
randet över Sveriges öde.
En som emellertid med oblida ögon såg Gustav Adolfs
lust att kasta sig i kampen mot Napoleon, var Fredrik
"Vilhelm III i Preussen. Han ville själv förbli neutral, hur
mycket koalitionen än ansträngde sig att vinna även honom.
Men ifall Gustav Adolf rustade i Pommern, var det fara värt,
att NajDoleon skulle tvinga Sveriges granne Preussen att
uppge sin neutralitet. Fredrik Vilhelm varnade därför upp-
repade gånger Gustav Adolf från hans farliga planer och
hotade att i annat fall själv besätta svenska Pommern.
Denna inblandning i Sveriges politik retade Gustav Adolf,
och stämningen mellan de bägge grannfurstarne förbättra-
des icke, då svenske konungen på våren 1805 företog sig
den uppseendeväckande åtgärden att återsända Svarta örns-
orden till Preussens konung och förklara honom förlustig
värdigheten av svensk serafimerriddare, därför att han till-
delat Napoleon samma Svarta örnsdekoration och själv mot-
tagit hederslegionen. Efter denna skymf var det naturligt-
vis slut på all förbindelse mellan hoven i Stockholm och Ber-
lin.
Så mycket ivrigare pågingo i stället underhandlingarna
i Sverige med de engelska och ryska sändebuden. Gustav
Adolf hade dock ovanligt höga fordringar. Han begärde
39 — 204364. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII.
610 GUSTAV IV ADOLF.
dubbelt så mycket subsidier, som England betalade till
Österrike och Ryssland. Det var Toll och andra personer
med något inflytande på Sveriges politik, som eggade ko-
nungen att skruva upp sina fordringar, ty de närde den stilla
förhoppningen, att underhandlingarna därigenom kunde gå
om intet och Sverige sUppa att bli indraget i den farliga
leken.
:\Ien koalitionen behövde Sverige, eftersom Preussen sa-
de nej, och på hösten 1805 avslötos de fördrag, varigenom
Gustav Adolf fick de begärda subsidierna mot att han för-
band sig att deltaga i kampen mot Napoleon med 10,000
man.
Alltså överfördes nu en del svenska trupper till Pommern.
Den unge husarlöjtnanten Kjell Kristoffer Barnekow, som
tillsammans med två skvadroner av hans regemente på ett
linjeskepp fördes över från Landskrona, berättar, att det
tog ej mindre än fjorton dagar, innan de hunno fram till
Riigen — så ogynnsamma voro vindförhållandena. Kavalle-
risterna voro efter den långa sjörullningen så yra i mössan,
att de förlorade balansen, när de i mörkret kommo upp i sa-
deln. Barnekow själv tyckte, att hans häst galopperade
baklänges, sporrade den och märkte ej, hur det var fatt,
förrän han såg, att kamraterna voro långt efter.
De förbundnas krigsplan gick ut på att huvudkampen
mot Napoleon skulle utkämpas av österrikiska och ryska
trupper i södra Tyskland. Men samtidigt ville koalitionen
binda en större del av Frankrikes stridskrafter i norra Tysk-
land genom att låta ryska, engelska och svenska trupper i
förening under befäl av Sveriges konung rycka in i Hanno-
ver, befria detta land från franska trupper och därpå infalla
i Holland, som Frankrikes revolutionära regering förvandlat
till ett franskt lydland.
Redan hade ryska trupper ryckt in i Hannover, och engels-
män och svenskar voro på väg dit, då Gustav Adolf kom i
ett nytt gräl med Fredrik Vilhelm. Av misstro till sin granne
hejdade svenske konungen sin f ramryckning och kvarhöll
sina trupper i Pommern. Ja han avsade sig t. o. m. överbe-
fälet över den ryska och engelska armén. Det tog flere veckor,
innan bundsförvanterna lyckades lugna honom. När han
äntUgen satte sin armé i marsch mot Hannover, var det gynn-
GUSTAV ADOLFS POLITIK BLIR KRIGISK. 611
samma ögonblicket försuttet. Dagen före svenskarnas upp-
brott stod slaget vid Austerlitz, där Napoleon krossade koa-
litionen.
Diversionen i norra Tyskland hade kommit för sent. Skul-
den därför var Gustav Adolfs. Men oavsett detta, var hela
krigsföretaget så illa planlagt, att det säkerligen misslyckats,
även om det haft en skickligare ledare än svenske konungen.
Preussens konung, som ett ögonblick stått färdig att ingå
i koalitionen, lockades nu av Napoleons stora seger att kasta
om och ingå förbund med segraren mot löfte om Hannover.
När Fredrik Vilhelm till följd av denna överenskommelse
förkunnade, att han ämnade besätta Hannover, funno de
förbundna bäst att utrymma landet. Gustav Adolf kvar-
lämnade dock i det lilla Lauenburg, norr om Elbe, en »styrka»
på 1,800 man för att visa sina bundsförvanter, att han
inte var den, som svek koalitionens sak. Efter fåfänga för-
sök att förmå svenske konungen att ta reson ryckte en preus-
sisk armé in i Lauenburg. Gustav Adolf hade dock dess-
förinnan låtit större delen av den svenska kåren marschera
bort ur hertigdömet, men ett par hundra ryttare voro be-
ordrade att stanna kvar och »beskydda» landet. Och deras
konung förklarade, att ett angrepp på hans folk i Lauenburg
skulle vara liktydigt med en krigsförklaring. Gustav Adolf
ville tydligen driva Preussen till ett avgörande steg, som kun-
de medföra, att han själv fick kraftigare bistånd från Eng-
land.
Sammanstötningen mellan de svenska och preussiska
trupperna förlopp så, att preussarne utmanövrerade den
lilla svenska avdelningen under en skenstrid, som kostade
en död och åtta sårade. Gustav Adolf gav svar på tal genom
att beslagtaga alla preussiska fartyg i svenska hamnar samt
blockera Preussens Östersjöstäder. Så hotades Sverige att
få krig även med Preussen.
Därhän skulle det dock ej komma. Gustav Adolf höll
orubbligt på att kriget kunde undvikas endast genom att
preussarne utrymde Lauenburg och svenska trupper åter
finge besätta landet. Och till allas häpnad fick han på sen-
sommaren 1806 sin vilja fram. HemUgheten låg däri, att
förbundet med Napoleon tillskyndat Preussen så många
förödmjukelser, att t. o. m. det uns självkänsla, som Fredrik
612 GUSTAV IV ADOLF.
Vilhelm förfogade över, till slut var nog, för att han skulle
reagera och bryta med sin farlige bundsförvant.
Slag i slag utvecklade sig nu världshändelserna på ett sätt,
som ingen kunnat ana. Den stolta krigsmakt, som Fredrik
II en gång skapat, visade sig föråldrad inför den krigskonst,
som var en frukt av Napoleons snille. Efter ett förkros-
sande nederlag på slagfältet greps den preussiska armén av
panik. Fästn.ngarna kapitulerade, den ena efter den andra,
och Napoleon höll triumferande sitt intåg i Berlin.
Snart kom turen även till vårt land. Napoleon hade dock
ännu sin räkning ouppgjord med Ryssland och önskade där-
för helst slippa Sverige som fiende. Men Gustav Adolf av-
visade alla fredsanbud. Då sände Napoleon i januari 1807
en armé mot svenska Pommern. Allt efter som fransmännen
trängde in i landet, drogo sig svenskarne nästan utan mot-
stånd tillbaka och inneslöto sig i Stralsund.
En rolig episod från belägringen förtäljer löjtnant Kjell
Barnekow i sina memoarer. En dag fick Gustav Adolf syn
på en fransk trupp, som stod framför en bro. Det förargade
honom, och han skickade ryttmästare Lagercrantz iväg
med en skvadron av Mörnerska husarerna för att köra bort
fienden. »Där får alldeles inga fransoser lov att stå», förkla-'
rade Hans Maj:t.
När Lagercrantz nu ryckte fram mot den franska truppen,
får han höra befälhavande officeren ropa: »Är det inte La-
gercrantz?» Och så redo de båda forna stridskamraterna
mot varandra och växlade handslag. »Vad vill du väl göra
mot en så överlägsen styrka som vår?» frågade fransmannen.
— »Jag har fått order att köra bort dig, och du skall tillbaka
över bron, ty inga fransoser få stå på denna sidan därom.»
Skratt å ömse sidor. »Vänta då, så skall jag rida tillbaka till
överbefälhavaren och tala om, hur det förhåller sig.» — Om
en stund kom fransmannen tillbaka. »Se så», sade han, »nu
kan du attackera mig och skryta med att du som segrare
kört mig över bron. Men i morgon får Gustav Adolf förlåta,
att fransoserna stå på denna sidan av bron; och jag fruktar,
att nästa skvadron får svårare att driva oss tillbaka.» Så
berättar, som sagt, Barnekow, och historien får stå för hans
räkning.
Medan en del av franska armén belägrade Stralsund, förde
r.i^olnii T\r Årlnll i i/ill s;.inii;,l.i l.-<^nr.nrctiVl^
614 GUSTAV IV ADOLF.
Napoleon själv huvudmassan av sina härar till den kamp,
som slutade med ryssarnes fullkomliga besegrande och freden
i Tilsit i juH 1807.
Nu var det endast två, som djärvdes trotsa den oövervin-
nelige. Den ene var det havsbehärskande England, den
andre Sveriges enväldige konung.
Hos Gustav Adolf hade hatet mot den förskräcklige om-
störtaren av all samhällsordning grott sig allt djupare in.
Skulle också hela världen böja sig i stoftet för Napoleon
Bonaparte, så skulle dock Gustav II Adolfs och Karl XII:s
arvtagare aldrig förnedra sig till att erkänna honom som
kejsare. »Jag känner icke», skriver han en gång år 1807 på
tal om fredsunderhandlingar, »någonting i världen, som skulle
kunna förmå Mig att underhandla med Napoleon Bonaparte.
ty Jag skulle därmed underskriva Min timliga och eviga
olycka.»
De svenska trupperna i Stralsund hade vid denna tid emot
sig en mer än tre gånger så stark belägringsarmc, och ut-
gången kunde ej bli mer än en. För att bespara stadens bor-
gerskap onödiga lidanden beslöt Gustav Adolf då att uppge
fästningen utan strid och draga trupperna med förråd över
till Riigen. Där voro de naturligtvis dömda till snar kapi-
tulation. Men för att ingen skulle tro, att konungen av
feghet utrymt Stralsund, och väl även för att efterlikna sin
beundrade hjälte Karl XII hade Gustav Adolf dagen förut
uppsökt en av fästningens mest utsatta punkter och där
blottställt sig för fiendens eld. »Några och trettio jägareskott
skötos emot honom, då kulorna surrade tätt förbi. Hans
Maj:t gick ej ner, förrän elden slutat», berättar kabinetts-
sekreteraren Wetterstedt för kanslipresidenten Ehrenheim.
Snart blev dock Gustav Adolf av sjukdom och överansträng-
ning ur stånd att leda det hela. Den som då räddade situ-
ationen var den alltid fintlige Toll. Först förmådde man
Gustav Adolf att ge sig av hem till Sverige och lämna befä-
let åt Toll. Och när generalen väl kommit på egen hand,
inledde han genast underhandlingar med den franske över-
befälhavaren med det otroliga resultatet, att svenska armén
på Riigen fick oantastad med alla sina förråd återvända till
Sverige. På vägen till bron, som ledde över till Riigen, tog
sig Toll en pris snus ur sin masurbjörksdosa med ett belåtet :
GUSTAV ADOLFS POLITIK BLIR KRIGISK.
615
»Jo, det lyckades.» Det var allt, vad hans omgivning hörde
honom säga om hela konventionen.
Genom att anlägga en hemlighetsfull min rörande Gustav
Adolfs göranden och låtanden säges Toll ha lyckats inbilla
den franske överbefälhavaren, att konungen var avsatt, och
att Toll själv nu var en av de maktägande, vilkas gunst det
allt var bäst att söka vinna.
Johan Kristofer Toll.
Enligt en annan, kanske sannolikare version hade den
franske överbefälhavarens medgörlighet sin förklaring däri,
att Toll lyckades bibringa honom den övertygelsen, att
Gustav Adolf höll på att kasta om politik och ämnade vända
alla sina stridskrafter mot England.
Före utgången av september var hela armén räddad, men
Sveriges tyska besittningar hade gått förlorade. Det var
närmaste resultatet av Gustav Adolfs deltagande i världs-
kriget. Men ändå värre saker än så kunde man vänta sig
616 GUSTAV IV ADOLF.
med en konung så envis och oresonlig, så högdragen och
obehärskad i sina lynnesutbrott och därför så omöjlig
både på det diplomatiska och det strategiska området.
Om konungens militära förmåga säger hans lärare i krigs-
konsten, De Suremain, att han lärt sig en bataljons eller ett
regementes manöver, men att allt, som rörde högre taktik än
så, »tycktes vara alldeles för invecklat för honom och ligga för
högt för hans fattningsgåva. I likhet med de flesta inskränkta
eller andligen tröga människor förde han en eller ett par all-
männa principer ständigt på tungan och medgav inga jämk-
ningar av dem. Sålunda sade han, att man i krig alltid måste
gå anfallsvis till väga. Men vem skulle man anfalla? Vilka
åtgärder skulle vidtagas för ett anfall? Däri)å tänkte han
ej ens. Han såg blott pluton- och bataljon- eld, bajonett-
anfall och seger.» — »Han vill vara general men är i grun-
den blott korpral», skrev hans sarkastiskt anlagda faster
Hedvig Charlotta.
Det erkännandet måste man dock ge konungen, att han
trots alla bedyranden om sin fientlighet mot fransmännen
dock undvikit att sätta sin här på spel i en större strid.
Litteratur: H. K. Zlobin, De diplomatiska förbindelserna mellan
Ryssland ocii Sverige under de första åren af la-jsar
Alexander I:s regeringstid. Öfversättning från ryskan
af H. Hjärne; haft. kr. 1:50.
Sam Clason, Gustaf IV Adolf och den europeiska
krisen under Napoleon; haft. kr. 3:75.
P. O. v. Törne, Intr gspelet och världspolitiken under
Gustaf IV Adolf (Finsk tidskrift för år 1914).
K. V. Key-Åberg, De diplomatiska förbindelserna
mellan Sverige och Storbritannien under Gustaf IV
Adolfs krig emot Napoleon.
J. "W. Nilsson, De diplomatiska förbindelserna mellan
Sverge och Frankr.ke under Gustaf IV Adolf.
Carl Grimberg, De diplomatiska förbindelsirna mel-
lan Sverige och Preussen 1804 — ifeOS (Göteborgs hög-
skolas årsskrift för år 1903).
Richard Nordin, Bonaparte och Fersen (i »Histo-
riska studier, tillägnade Harald Hjärne»).
Richard Nordin, En blick på Sveriges förhållande
till Österrike under tiden närmast före kongressen i
Rastadt (Historisk tidskrift för år i907).
H. L. Forssell, Minne af statsministern grefve Gustaf
af Wetterstedt (Svenska akademiens handlingar för
år 1888; haft. kr. 6:—).
RYSSLAND OCH DANMARK BLI SVERIGES FIENDER. 617
Gustaf Björlin, Sveriges krig i Tyskland åren 1805
— 1807; haft. kr. 3:75.
Kjell Christoffer Barneko-ws dagboksantecknin-
gar under fälttågen 1806 och 1813—14, utgivna av
Augusta Katarina Bergh.
L. E. Dal gren, Ernst Moritz Arndt och Sverige.
Richard Petersen, Jung-Stilling.
Generallöjtnant De Suremains minnen från hans an-
ställning i svensk tjänst 1794—1815. Svensk öfver-
sättning af O. H. D.; haft. kr. 4:—.
Elof Tegnér, Konungar i landsflykt i Sydsverige (i
hans Valda skrifter: bd VI).
Världshändelserna göra åter Ryssland
och Danmark till Sveriges fiender.
OÅTKOMLIGA på sin övärld läto de stolta britterna ej
föreskriva sig lagar av segerherren över Europas fast-
landsmakter. Striden om herraväldet över världen
skulle alltså mynna ut i en tvekamp på liv och död mellan
Napoleon och England. Genom öppen och direkt strid kunde
han ej betvinga detta havsvälde, ty hans flotta var ohjälpligt
underlägsen den engelska. Då födes hos honom den världs-
famnande tanken att träffa »krämarstaten» i dess sårbaraste
punkt, dess handel och sjöfart. Det skall ske genom ett indi-
rekt krig, genom att alla Europas makter förmås att avspärra
sina hamnar för handel med England. Så skall England ute-
stängas från själva källan till sitt välstånd, svältas ut. Det
är Napoleons bekanta kontinentalsystem eller fastlands-
spärrning, den fruktansvärdaste krigsplan, som någonsin
uppstått i en mänsklig hjärna. Utmed hela Europas kust,
överallt skall han sätta fastlandet mot oceanen.
Men för att genomföra denna plan kände Napoleon sig
ännu för en tid i behov av en bundsförvant på Europas fast-
land. Han fann en lämplig sådan i Rysslands kejsare Alex-
ander I. Samtidigt med att Napoleon i Tilsit underhand-
lade med tsaren om fred, överraskade han sin förkrossade
motståndare med den lockande utsikten till ett förbund i
och för en delning av världen. Lockbetet var framför allt
618 GUSTAV IV ADOLF.
Turkiet med Konstantinopel, målet för Rysslands stoltaste
drömmar sedan årliundraden. Men Napoleon ville icke släp-
pa ryssarne på turken ännu. Skulle Turkiet en gång styckas,
så ville han själv vara med för att kunna lägga sig till med
de bäst belägna bitarna. Men för ett sådant företag hade
han icke sina trupper lediga ännu. Han måste först kväsa
spanjorerna, som han icke fann tillräckligt späka och med-
görliga ännu. Medan Spanien kuvades, gällde det att syssel-
sätta Alexander, Härför lämpade sig ju Sverige, ifall dess
konung icke ville gå med på att stänga sina hamnar för
engelska varor och fartyg. Gustav Adolfs vägran att antaga
kontinentalsystemet skulle vålla ett betydelsefullt avbräck
i fastlandsspärrningen, eftersom de engelska köpmännen
hämtade mycket virke och andra skeppsförnödenheter just
från Sverige. Men Napoleon synes verkligen ha hoppats,
att Gustav Adolf skulle falla till föga för det hotfulla språk,
som Alexander åtog sig att föra mot honom. Vägrade han
emellertid, så kunde han lämpligen straffas med att ryssar-
ne besatte Finland. Danmark skulle i sådant fall hjälpa
Ryssland i angreppet på Sverige.
Medan den ryska kolossen sysselsattes med att sluka denna
munsbit uppe i höga Norden, skulle Frankrikes arméer hinna
göra upp sin räkning med Spanien — sådan var Napoleons
beräkning. Spanien borde också bli så mycket bekvämare
att komma till rätta med, som det ej skulle kunna få någon
kraftigare hjälp från England. Napoleon räknade nämligen
ut, att England skulle nödgas binda en god del av sina strids-
krafter uppe i Norden för att bistå Gustav IV Adolf. Ty en
bundsförvant, som med en så rent av halsstarrig trohet stått
på Englands sida, kunde man ju omöjligen överge. Upptaget
med att bistå Sverige, skulle England knappast kunna hjälpa
Spanien. Följaktligen borde detta land, övergivet åt sig
självt, falla som en mogen frukt i Napoleons händer. När
han alltså hetsar Alexander mot Finland, är det blott en
sida av hans världsfamnande, mot England riktade politik.
Finska kriget är en dyning av den kamp om världen, i vilken
Napoleon I vältrar fram sina segervana arméer över Euro-
pas fastland. Ett krig mellan stormakter är alltid oberäk-
neligt till sin räckvidd.
Överenskommelsen i Tilsit hölls naturligtvis ytterst hem-
RYSSLAND OCII DANMARK BLI SVERIGES FIENDER. 619
lig. Men efter denna fred var, mänskligt att döma, neutra-
litet knappast möjlig för vare sig Sverige eller Danmark. Frå-
gan var nu för vårt lands vidkommande, om det fanns några
avgörande skäl för en brytning med vår dittillsvarande
bundsförvant England. Givetvis måste fiendskapen med
Frankrike bli farligare än förut, sedan Napoleon ingått för-
bund med Alexander, ty i och med det var naturligtvis Fin-
land hotat. Men ifall Sverige kastat sig i Napoleons armar
och antagit kontinentalsystemet, skulle vi då kunnat undgå
krig med England? Det är den avgörande frågan. Den be-
svaras av somliga forskare med alldeles bestämt nej under
hänvisning till uttalanden av Englands utrikesminister och
andra engelska statsmän samt instruktionerna för Englands
sändebud i Stockholm. Dessa uttalanden synas dock icke
vara till den grad avgörande, att man icke kan tänka sig
möjligheten av en sådan diplomati, som Sverige förde efter
Gustav Adolfs avsättning, då man officiellt antog kontinen-
talsystemet men i hemlighet fortsatte att driva affärer med
England. Men att möta våld med list var en utväg, som all-
deles stred mot Gustav IV Adolfs natur. Diplomatisk smi-
dighet var en i denna onda värld behövlig egenskap, som
han saknade.
När man emellertid ser, vad som vid denna tid hände Dan-
mark på blotta misstanken om ett blivande förbund med
Frankrike, så förefaller det onekligen, som det skulle ha
varit mycket hopplöst för Sverige att söka slingra sig undan
ett krig.
Första tecknet till att något ödesdigert var 1 görningen
var Napoleons uppfordran till Danmark i augusti 1807 att
biträda kontinentalsystemet under hotelse att annars låta
franska trupper från Hannover infalla i Holstein.
Danmarks konung hade i motsats till Sveriges allt sedan
världskrigets utbrott sökt bevara sin neutralitet trots alla
bearbetningar från de förbundna makterna. Men nu var
även han tvungen att träffa ett avgörande val mellan de
stridande parterna.
De danska statsmännen visste, att en brytning med Eng-
land skulle blottställa huvudstaden och Själland, landets
hjärta, för krigets fasor, medan Napoleon däremot icke skulle
kunna komma åt andra landsdelar än Jylland och möjligen
620 GUSTAV IV ADOLF.
Fyen. Det övriga borde den danska flottan med Englands
hjälp kunna skydda. Man var därför besluten att avslå
Napoleons fordran.
Men det avgörande steget var ännu icke taget, då Eng-
land självt ingrep på ett sätt, så enastående hänsynslöst, att
ingen kunnat drömma därom. Englands ledande statsmän
trodde icke på möjligheten av att Danmark skulle kunna
motstå Frankrikes och Rysslands förenade påtryckning. De
beslöto alltså att förekomma sin dödsfiende Napoleon genom
att med en snabb kupp sätta sig i besittning av Danmarks
sjömakt. Genast utsändes tre stora engelska eskadrar mot
Köpenhamn, och samtidigt kom ett utomordentligt sändebud
från engelska kabinettet till kronprins Fredrik, som alltjämt
skötte regeringen i Danmark,^ och fordrade, att han skulle
sluta förbund med England samt utlämna danska flottan
såsom pant för Danmarks trohet, så länge kriget med Frank-
rike varade.
Att gå in på ett så vanärande förslag skulle vara detsamma
som att ställa Danmark värnlöst både mot Frankrike och
mot andra makter, som ville gå Napoleons ärenden. Svaret
kunde ej bli annat än nej. Och något annat hade man
ej väntat sig i England. Enligt givna order började den
engelska flottan att bombardera Köpenhamn. Det var det
fruktansvärdaste, som någonsin övergått staden. En mängd
byggnader förstördes, och flere hundra av stadens fredliga
invånare dödades eller lemlästades, men med ett mod, som
värdigt står vid sidan av föredömet från år 1801, uthärdade
den olyckliga staden i tre dagar.
Den 7 september måste dock Köpenhamns befälhavare
underteckna en kapitulation, enligt vilken Danmark utläm-
nade hela sin präktiga flotta åt England. Sedan togo engels-
männen de danska fartygen i släptåg och seglade hem.
Men de nöjde sig icke med att föra bort den danska flottan
utan plundrade också arsenalen och förstörde allt, som de
icke kunde föra med sig: dörrar, fönster, kakelugnar, ja t. o. m.
de fattiga arbetarnes egna verktyg. På samma sätt förforo
de med ett linjeskepp, som låg i dockan, och tre andra, som
höllo på att byggas. Ett av dem förstördes t. o. m. under
1 Jfr sid. 336.
RYSSLAND OCH DANMARK BLI SVERIGES FIENDER. 621
militär ståt och under hurrarop och jubelskrän av de engelska
matroserna och soldaterna. Det var en yttring av rått
hån, som alldeles förtog intrycket av att de stolta britterna
här av poUtiskt nödtvång utförde en i och för sig motbju-
dande handling.
Att danskarne ej själva förstörde sin flotta, berodde på
att de hoppades, att engelsmännen skulle vara högsinta
nog att återlämna den efter freden — England hade ju från
början ej fordrat annat än att taga den i förvar. Men den
förhoppningen skulle visa sig vara blott en illusion. Att
bränna den kunde för övrigt ha varit farligt både för huvud-
staden och för handelsfartygen i hamnen. Men man kunde
ju ha borrat den i sank.
Den engelska regeringens beteende ej blott framkallade
en storm av förbittring i Danmark och Frankrike utan väckte
också en kraftig indignation inom England och utsatte mi-
nistären för ett hårt angrepp i själva parlamentet. Men
sådan är gunås denna onda värld, att en stormakts regering
icke störtas därför att den för en omoralisk utrikespolitik —
den faller endast på politiska missgrepp eller olyckor, den må
sedan vara skuld till dem eller icke. Och här kunde ju den
sittande regeringen peka på ett lysande materiellt resultat
av sin politik, ja varför inte på Englands räddning från en
stor fara — låt vara att så i verkligheten ingalunda var för-
hållandet. Allt detta var nog för att göra ministären osår-
bar.
Men med en stormakt, som burit sig så nedrigt åt mot
en liten neutral stat, kunde inget förbund komma i fråga.
Danska regeringen kastade sig i stället i Napoleons armar.
Han försäkrade i förtjusning danska sändebudet, att Dan-
mark genom att sluta sig till Frankrike skulle vinna ej blott
Skåne utan hela Götaland. Strax efter engelska flottans
avresa undertecknade danska regeringen ett fördrag med
Frankrike, varigenom Danmark antog kontinentalsystemet
och förband sig att deltaga i ett franskt-ryskt angrepp mot
Sverige.
När Gustav Adolf på sitt håll fattade det beslutet att
fasthålla vid förbundet mot Frankrike, hade han ingen an-
622 GUSTAV IV ADOLF.
ledning att misströsta om utgången av kampen mot Bona-
parte, så länge Storbritannien höll ut. Det var också efter
England, som han denna tid rättade sin politik. Men inom
vidsträckta kretsar av svenska nationen fanns en stark
stämning för Napoleon. Man trodde, att han var fullkom-
ligt oövervinnelig. Och så hade man fått för sig, att blott
man ginge med Napoleon, så skulle han vara ädelmodig nog
att se genom fingrarna, ifall svenskarne inte så värst nog-
grant utförde sin roll vid fastlandsspärrningen. Så skulle
vi kunna sitta som »Europas köpmän» och göra goda affärer
på kriget, menade man.
I september 1807 erhöll Gustav Adolf från sin ambassadör
i Petersburg, Kurt Bogislaus von Stedingk, hjälten
från Gustav III:s ryska krig, underrättelser om ryska rust-
ningar vid finska gränsen. Den allmänt gängse uppfattning-
en av händelsernas utveckling är, att konungen sedan får
den ena varnande depeschen efter den andra från Stedingk
men slår dövörat till och ingenting gör för att skydda Fin-
land. Denna uppfattning beror, såsom Sam Clason påvisat,
därpå, att Stedingks depescher blivit utgivna i stympat
skick i medvetet syfte att utesluta allt, som kunde vara
ägnat att mildra eftervärldens dom över den avsatte ko-
nungen. Utgivningen av depescherna, vilken försiggick på
1840-talet, sköttes av Stedingks svärson, dåvarande mi-
nistern i London Magnus Björnstjerna. Han hörde till dem,
som varit intresserade i Gustav Adolfs avsättning och därför
voro angelägna om att inför eftervärlden motivera denna
åtgärd så kraftigt som möjligt. Det låg i 1809 års mäns
intresse att göra den avsatte konungens redan i sig själv
stora skuldbörda ändå större. Därtill hade Björnstjerna givet-
vis en naturlig benägenhet för att skyla över, att hans svär-
far låtit lura sig av kejsar Alexander och därför givit sin
konung vilseledande underrättelser.
Den tryckta depeschsamlingen ger emellertid ej blott vid
första påseendet utan även vid ett närmare studium ett
förtroendeingivande intryck. Men historieskrivaren får ej
RYSSLAND OCH DANMARK BLI SVERIGES FIENDER. 623
låta besticka sig av ett fagert slcen. Clason fattade sina miss-
tankar, ocla när han fick tillfälle att jämföra de tryckta de-
pescherna med originaldepescherna, vilka förvaras i riks-
arkivet, kom han till det märkhga resultatet, att av de-
pescherna från tiden augusti 1807 — februari 1808 äro en
tredjedel — och bland dem några av de viktigaste — alldeles
uteslutna i den tryckta samlingen och halva antalet depescher
stympade. Än äro hela stycken av texten uteslutna, än blott
vissa ord av en mening.
Vad som sålunda uteslutits är först och främst en rad
ställen, som påvisa, att Gustav Adolf hade verkliga han-
delspolitiska skäl för sin politik. Samma ekonomiska
motiv, som år 1803 drivit honom att söka knyta vänskap-
liga förbindelser med England, hindrade honom 1807 från
den brytning med England, som skulle blivit följden av
att vårt land antagit kontinentalsystemet. Vidare har
depeschernas utgivare strukit så gott som alla uttalanden av
erkänsla eller beröm över Gustav Adolfs politik och detta
ej blott i depescherna till konungen själv utan även i
Stedingks skrivelser till kabinettssekreteraren af Wetterstedt
och till överbefälhavaren i Finland, general af Klercker.^
I det första av breven till Klercker, dagtecknat den 28 janu-
ari 1808, skriver Stedingk bl. a., att ryska nationen avskyr
krig med Sverige, och tillägger, att »konungens foglighet
och bemödanden att förekomma en sådan olycka ligger i
dagen och tillvinner honom allas, t. o. m. hans fienders^
aktning». Men de citerade orden äro uteslutna avBjörn-
stjerna, fast de tillhöra samma mening som de närmast förut
refererade. Clason har, med ett ord, i publikationen av
Stedingks depescher påvisat de mest utstuderade aktför-
falskningar, nordisk historieskrivning någonsin bevittnat.
Genom dylika metoder har utgivaren av Stedingks skri-
velser slutligen också lyckats bibringa läsaren den uppfatt-
ningen, att Stedingk bara varnar och varnar sin konung.
Verkliga förhållandet är, att han visserligen varnar, men att
på hans varningar följa, kanske redan i nästa depesch, lug-
nande meddelanden, att faran tycks komma att gå över,
eller att krigsutbrottet åtminstone torde komma att upp-
1 Se vidare sid. 632.
624 GUSTAV IV ADOLF.
skjutas tills vidare. Ännu den 3 november skriver Stedingk:
»Inga anstalter göras till något fälttåg, och jag är till denna
stund övertygad, att vi ingenting hava att befara från Ryss-
land», ord som naturligtvis uteslutits av Björnstjerna.
Tre dagar senare låter det lika hoppfullt, och Stedingk
ger uttryck åt den rätt allmänna uppfattningen, att vän-
skapen med Napoleon, som blivit Alexander påtvungen
av omständigheterna, ej skall kunna länge beslå. I en skri-
velse tolv dagar senare meddelar Stedingk vänskapsförsäk-
ringar från tsaren men förklarar sig icke lita på dem, ty de
ry.:ka truppförflyttningarna till finska gränsen tala ett an-
nat språk. »Dock», tillägger han, »tror jag ej faran vara över-
hängande.» Ty han kan ej tänka sig, att ryssarne skola kunna
göra ett vinterfälttåg i Finland utan magasiner. Och även
om så skulle vara fallet, borde man från svensk sida akta sig
för att framka la ett utbrott av tsarens enda avsikter »ge-
nom att visa misstroende eller oro». Följaktligen avråder
Stedingk från alla truppsändningar till Finland och råder
konungen att endast skicka dit så mycket livsmedel, vapen
och ammunition som möjligt. Denna depesch är helt ute-
sluten av Björnstjerna. Gustav Adolf fick den så sent som
den 1 december, alltså vid en årstid, då några mera avsevärda
transporter av krigsförnödenheter knappast längre voro
möjliga.
Tio dagar efter avsändandet av denna depesch, alltså den
28 november, finner Stedingk krigsfaran mera hotande, ehuru
dock ej oundviklig. Han ansåg dock, att man borde i tysthet
förbereda sig för alla eventualiteter. Men den 5 december
säger han sig vara förvissad därom, »att om en brytning
mellan Sverige och Ryssland kommer till stånd, den icke är
så nära förestående, som jag trott» — ord som uteslutits
av Björnstjerna.
När historiens dom skall fällas över Gustav IV Adolf
poUtik, måste naturligtvis hänsyn tagas till vad han verk-
ligen visste om den ryska politiken under tiden närmast
före finska krigets utbrott, och för sin kännedom därom var
han hänvisad till sitt sändebuds depescher, vilkas verkliga
beskaffenhet vi nu fått se. Gustav IV Adolfs skuld är san-
nerligen stor nog ändå, utan att man behöver lägga sten
på börda. 1809 års män stodo ju mitt uppe i tidens politiska
RYSSLAND OCH DANMARK BLI SVERIGES FIENDER. 625
strider, men eftervärlden begär ingenting annat än att få
veta sanningen. Vi som nu veta, att finska kriget kom ocii
när, få icke därav låta förleda oss till det i dylika fall rätt
vanliga historiska felslutet, att detta krig även för samtiden
måste ha tett sig som oundvikligt. Vi ha av Stedingks de-
pescher i deras ostympade skick funnit, att så ingalunda
var förhållandet, och att Sledingk bestämt rådde konungen
till att icke vidtaga några egentliga krigsförberedelser i
Finland.
Man tycker dock, att de ryska truppsammandragningarna
nära Finlands gräns borde ha talat ett tillräckligt tydligt
språk. Men i själva verket var ställningen sådan, att Alex-
ander verkligen hade ett mycket övertygande skäl att kom-
ma med i fråga om dessa rustningar, nämligen faran för att
Petersburg och ryska flottan skulle råka ut för samma öde
som Köpenhamn och den danska. Gustav Adolf har fak-'
tiskt, liksom Stedingk, levat i den tron, att de ryska trupp-
rörelserna mot Finland för Sveriges vidkommande endast
voro demonstrationer, som hans svåger tvingats till av
Napoleon. För att då icke väcka misstroende har konungen
med flit undvikit alla rustningar. Detta framgår otvetydigt
av Gustav Adolfs uttalanden till hans nye generaladjutant,
af Tibell, i mars 1808.
Så pass hotfullt som Gustav Adolf dock visste att det såg
ut från ryska sidan, var det ett i hög grad oklokt steg, han
tog, då han av sin ömtåliga rättskänsla och stolthet föran-
läts till den utmanande åtgärden att mot Alexander tilläm-
pa samma principer som förut mot Fredrik Vilhelm och
återskicka den ryska S:t Andreasorden, därför att Napoleon
smyckats med den.
I slutet av 1808 gjorde Gustav Adolf i sista stund ett för-
sök att avvärja stormen från Ryssland genom att föreslå
Östersjöns neutralisering på fredlig väg: engelsmännen skulle
frivilligt avstå från att skicka fartyg in i Östersjön och Sve-
rige få förbli neutralt under kriget mellan England och Ryss-
land. Detta förslag godtogs av England men avvisades
naturligtvis av Alexander.
AO— 204364. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII.
626 GUSTAV IV ADOLF.
Danska sändebudet i Petersburg, Blome, fick av ryske
utrikesministern i djupaste hemlighet del av Rysslands
anfallsplaner på Finland. Men trots det strängaste tysthets-
löfte ansåg han det vara sin plikt att inberätta saken till
Stedingk. Förhållandet var nämligen, att om Gustav Adolf
ej gav efter för Frankrikes och Rysslands fordringar, skulle
en fransk här i förening med den danska gå över Danmark
till Sverige. Men en sådan fransk hjälpkår betackade sig
danska regeringen av allt hjärta för. Ty den skulle kosta
Danmark mer, än vad »hjälpen» smakade, och sedan kanske
man aldrig skulle kunna bli av med de främmande trup-
perna igen. Enda sättet att undvika en dylik fatal situation
var att söka påverka Gustav Adolf att ge efter för Frank-
rikes fordringar. Det var med tanke därpå, som Blome vid
jultiden 1807 röjde hemligheten för Stedingk. Och han hand-
lade därvid i enlighet med sin regerings önskningar. Men
när tiden gick och ingen förändring i Sveriges politik hördes
av, ändrade danska regeringen signaler och gick oförbehåll-
samt med sina nya bundsförvanter.
Litteratur: Sam Clason, Vårt hundraårsminne: krisen 1808 —
1809; haft. kr. 1:—.
Nils Eden, 1809 års revolution. I. Revolutionens för-
historia (Verdandis småskrifter n:r 180); haft. kr. 1: — .
Sam Clason, Gustaf IV Adolf och den europeiska
krisen under Napoleon; haft. kr. 3:75.
Anders Grade, Sverige och Tilsitalliansen (1807 —
1810).
Finska kriget 1808— 1809.
Krigsutbrottet.
I NOVEMBER 1807 kom Alexanders brytning med Eng-
land, och därmed växte faran för Sverige. Men något hot
mot vårt land hördes icke av, förrän plötsligt den 21 febru-
ari L808 Stedingk får sig av ryska regeringen tillställt ett ulti-
matum, som länge legat färdigskrivet, och som uppfordrade
Sverige att ofördröjligen göra gemensam sak med Ryssland
och Danmark mot England. En vägran skulle vara likty-
dig med en krigsförklaring.
FINSKA KRIGET 1808 — 1809. 627
Samma dag gingo ryssarne utan krigsförklaring, utan
minsta varning över Finlands gräns. Så handlade Alexander
mot en granne, som nyss förut varit hans nära allierade
och troget hållit ut i en kamp, vari Rysslands eggelser fört
honom in. En jämförelse med Gustav III:s anfall mot Ryss-
land utan krigsförklaring tjugu år tidigare haltar betydligt,
ty dels hade detta krigsutbrott icke föregåtts av någon nära
politisk vänskap, dels förelåg för Gustav III ett verkligt
behov att göra slut på ryska intriger, som underminerade
Sveriges självständighet.
Ryske ministern i Stockholm, Alopceus, hade besvarat
alla anmärkningar rörande de ryska rustningarna vid Fin-
lands gräns med att några sådana åtgärder kände han icke
till. Fem dagar före krigsutbrottet hade Stedingk haft ett
samtal med tsaren och därvid frågat Alexander om orsakerna
till de stora truppsammandragningarna vid finska gränsen.
Kejsaren bedyrade då: »Faran för Ert land kommer ej från
min sida. Gud är mitt vittne, att jag icke eftersträvar en
enda by av Er konungs stater.»
Så hade Alexander in i det sista yttrat sig så lugnande
och hovsamt inför Stedingk, att denne aldrig fick intryck
av någon överhängande fara. Men detta stod i strid med
Napoleons önskan. Ty franske kejsarens syfte med att hetsa
Alexander mot Sverige var efter allt att döma att skrämma
Gustav Adolf till att ändra politiskt system. När emellertid
Alexander sedan inför franska sändebudet i Petersburg redo-
gjorde för vad han sagt till Stedingk, blev detta till något
helt annat, än vad dennes depescher förmäla; det förvandlades
till något mäkta hotfullt och skrämmande. Antingen har
alltså Stedingk eller tsaren ljugit. Man behöver ju ej grubbla
över vem av de två som bör misstänkas. Misstankarna be-
kräftas för övrigt av svart på vitt. Man kan t. ex. läsa
franska sändebudets redogörelse för det sätt, varpå Alexan-
der för honom återger innehållet av Gustav IV Adolfs brev.
Nästan fåfängt letar man efter ett sant ord däri!
Alexander hade uppskjutit sitt anfall till på vintern dels
för att ej behöva riskera, att engelska flottan skulle uppträda
i Finska viken, och att de finska trupperna skulle kunna få
förstärkningar från moderlandet, dels för att hinna försäkra
628 GUSTAV IV ADOLF.
sig om Danmarks medverkan. Han var angelägen om att
slaget skulle drabba Sverige alldeles oförberett.
Tre veckor efter det ryska fredsbrottet följde det danska.
Danmarks regering hade lika litet som Rysslands något skäl
att vara fientligt stämd mot Sverige. Visserligen hade Gustav
IV Adolf tagit i arv sin fars planer på Norge, men dessa voro
lika svävande och oklara som Gustav III:s, och för danskarne
var det givetvis motbjudande att se Rysslands inflytande
i Norden växa. Men här fanns- intet val. Danmark var bun-
det vid Napoleon och måste lyda hans befallningar.
Napoleon hade uppgjort den krigsplanen, att så snart
Ryssland hunnit tränga fram till Åbo, Finlands dåvarande
huvudstad, skulle en fransk och en dansk armé under mar-
skalk Bernadottes befäl gå över till Skåne. I början av mars
ryckte de franska trupperna från Tyskland in i Jylland och
lägrade sig där och på Fyen. Vid samma tid avled äntligen
den gamle svagsinte Kristian VII, och kronprins Fredrik
besteg Danmarks tron under namnet Fredrik VI.
Klercker vill slåss med ryssen.
Den ryska armé, som nu ryckte över Finlands gräns, ut-
gjorde ej mer än 24,000 man. Det var nämligen svårt för
en fiende att underhålla stora truppmassor i det fattiga och
glest befolkade landet. Överbefälet fördes av general von
Buxhövden, en av tsarrikets mest krigserfarna generaler.
Han hade med utmärkelse kämpat mot turkarne och sedan
flere gånger varit i elden, bland annat i 1788 — 90 års krig i
Finland. I det väldiga slaget mot Napoleon vid Austerlitz
hade han fört överbefälet över ryssarnes vänstra flygel.
Till sin närmaste medhjälpare fick han en vaken och duktig
officer, vid namn van Suchtelen, den ryska generalstabens
nydanare. Även en stor del av manskapet på ryska sidan
hade varit i elden på olika europeiska slagfält mot Napoleons
arméer. De hade fått en fläkt med av den högre krigskonst,
med vilken den lille korsikanen gjorde underverk.
FINSKA KRIGET 1808 — 1809. 629
Ryssarne gingo också väl förberedda till sitt värv. Krigs-
planen var väl genomtänkt och byggd på grundlig kännedom
om Finlands strategiska förhållanden. Här hade nämligen
gått ett omfattande forskningsarbete förut. I fråga om att
skaffa sig grundliga underrättelser om den blivande fien-
dens stridskrafter, krigsskådeplatsens beskaffenhet, befolk-
ningens tänkesätt o. s. v. kan man ej lägga ryssarne några
underlåtenhetssynder till last. Vad man bestämt vet härom
är, att en rysk major vistades i Hälsingfors från 1806 till
början av 1808 för att »köpa gevär». Bland annat hade man
välvilhgt nog lämnat personen i fråga tillträde till Sveaborg,
där han gjort sig väl bekant med förhållandena. Den sven-
ska artigheten förnekar sig som bekant aldrig! En annan
dylik gynnare, en rysk kapten, for på nyåret 1808 omkring
såsom handelsresande — man ser, att dessa civila militärers
sociala ställning sjunkit i de ryska sågfilarnes dagar! Han
genomreste hela östra Finland och avgav en noggrann be-
rättelse om landets beskaffenhet, försvarsanstalter, spann-
målstillgångar och befolkningens sinnesstämning. Finland
var väl genomsnokat, innan den ryska kolossen började ar-
betet att sluka det. — Sedan historieforskarne numera fått
tillgång även till det ryska kartmaterialet över Finland från
denna tid, har man kunnat konstatera, att fiendens kartor
voro vida bättre och mera detaljerade än våra egna!
Vid fälttågsplanens utarbetande hade en finsk man, den
gamle beprövade skurken Göran Sprengtporten givit
goda råd och anvisningar. Såsom den där fört avog sköld
mot sitt fädernesland »under förgätenhet av riddersmanna-
ära och dygd», hade han av Åbo hovrätt blivit förklarad
fågelfri och dömd att mista liv, ära och gods, och på riddar-
huset utströks hans namn ur ättelängderna. Den vanära,
han sålunda dragit över sig, grämde den ärelystne mannen
värre, än man skulle kunnat tro. Förgäves sökte han döva
sin själssmärta genom att inbilla sig själv och andra, att han
levat och lidit för Finlands bästa. Hatet och föraktet, som
mötte honom från alla håll, var ett för starkt motbevis.
Förgäves sökte han också övertala Katarina till ett nytt
krig mot Sverige; hon ledsnade på fosterlandsförrädaren
och skickade i väg honom till utlandet.
Han vistades nu en tid på olika platser och levde för sina
630 GUSTAV IV ADOLF.
nöjen och galanta äventyr. Men efter Katarinas död, sedan
Paul I bestigit tronen, fick Sprengtporten återvända till
sitt nya fädernesland. Hos kejsar Paul vann han en viss
bevågenhet, befordrades till general och erhöll en del för-
troendeuppdrag. Bland annat använde kejsaren honom
till att spionera på finska gränsen. — Alexander I däremot
fann honom besvärlig och ville ej just veta av honom. Sprengt-
portens ställning i Ryssland blev nu så odräglig, att han
satte upp en böneskrift till Gustav Adolf med anhållan att
få återvända till sitt fädernesland. Men år 1808, när Alexan-
der skulle förbereda kriget mot Sverige, togs Sprengtporten
till nåder igen och fick, som sagt, åter användning för sina
kunskaper. Han fick ej blott vara med om de förberedande
överläggningarna utan också följa med armén för att till
Rysslands bästa utnyttja sina bekantskaper inom Finland.
Ryssarnes inbrott åtföljdes av två proklamationer från
Buxhövden, den ena till samtliga Finlands inbyggare, den
andra till de finska soldaterna. Den förstnämnda, som var
författad av Göran Sprengtporten och Anjalamannen Klick,
börjar så rörande vackert: »Det är med det största missnöje,
som Hans Ryska Kejserliga Maj:t, min allernådigste herre
och stormäktigste furste, ser sig tvungen att låta sina under
mitt befäl stående trupper besöka(!) Edert land, gode grannar
och inbyggare av svenska Finland!» Sveriges konung hade
nämligen vägrat sluta en billig fred med Frankrike och i
stället förenat sig med den gemensamme fienden till Europas
lugn. Men Finlands folk skulle ej behöva lida för sin konungs
synder: »Bliven stilla, fridsamme och utan all fruktan vid
edre hemvister, gode grannar och finske mänl Vi komma
ej till Eder som fiender men som vänner och skyddsherrar
för att göra edert tillstånd lyckligare.» — »Storfurstendömet
Finland», heter det vidare, »kommer alltså ifrån denna stund
att anses i likhet med de övriga ryska rikets provinser.»
I den andra proklamationen vänder sig Buxhövden till
de finska soldaterna och försäkrar, att »min allernådigste
kejsare gör det ont, att han är föranlåten emot Dess önskan
och endast för lugnets och stillhetens erhållande samt för
finnarnes lycka att låta sina trupper inrycka uti Finland».
»I gode finnar», heter det så rörande, »I aren beklagansvärde,
I lämnen Edra hemvister, Edra anförvanter och masten
FINSKA KRIGET 1808 1809,
631
söka döden för en orättvis sak.» Efter denna hjärterörande
harang kommer följande ljuvliga budskap från alla ryssars
självhärskare, att den som frivilligt avlämnade sitt gevär,
skulle få återvända till sin hemvist samt dessutom hugnas
med två rubler. Och i stället för krigets vedervärdigheter
skulle han få njuta »ett fredligt och lyckligt liv» under
tsarens beskydd.
De finska soldaternas svar blev motstånd på liv och död,
när de en gång fingo lov för sin egen befälhavare att hålla
stånd. Men den fred-
liga befolkningen flyd-
de hals över huvud för
den fruktade fienden.
»Gråt och jämmer hör-
des överallt», skriver
en finsk officer. »Vä-
gen till Lovisa var
uppfylld med flyktin-
gar, som lämnat sina
fredliga boningar med
sina späda barn på ar-
marna — ej en bit
bröd för dagen, och
kanske deras boningar
redan varit ett rov för
lågorna.» '"•
K. N. af Klercker.
^<.
W
Ut
När ryssarne ryckte
över Finlands gräns,
vistades högste befälhavaren över detta
Maurits Klingspor, i Stockholm,
fördes befälet över den finska armén
k er, en ärans man men med 73 år p
också ingen särskild fältherrebegåvnin
behj artad och beslutsam man, varmt
fosterland och en duktig organisatör,
tåg var han dock för gammalmodig.
* Klerck, såsom han ursprungligen hette, var prästson från Skåne
och studerade en tid teologi vid Lunds universitet men gick snart in
vid armén. Han dog 1817 vid 82 års ålder.
lands trupper, general
Under hans frånvaro
av general af Klerc-
å nacken.^ Ägde han
g, så var han dock en
tillgiven sitt svenska
Till att leda ett fält-
632 GUSTAV IV ADOLF.
Han befann sig på Sveaborg, då han på morgonen den
1 februari fick alarmsignal från Stedinglc. »Jag hade», skriver
han, »ej en enda bokstav därom ifrån vårt hov — inga pengar,
inga magasiner.» Två, högst tre veckors tid kunde han
räkna på för rustningar. Men dessa dagar begagnade den
gamle hedersmannen väl. I flygande fläng utsände han åt
alla håll order om truppernas mobilisering och samling vid
sydöstra gränsen, fästningarnas försättande i försvarstill-
stånd m. m., allt på eget bevåg. Klercker hade beslutit sig
för att med huvudarmén möta fienden så nära gränsen som
möjhgt, strax väster om Kymmene älv.
För försvaret av Savolax och Karelen bildades en sär-
skild brigad under chefen för Savolax' regemente Johan
Adam Cronstedt med Sandels som närmaste man.
Denna brigad var inom mindre än två veckor samlad vid
S:t Michel, beredd att ge fienden ett varmt mottagande.
Även vid huvudhären gick truppernas mobilisering över för-
väntan raskt. Klerckers son, som sändes ut på en rekog-
nosceringstur till gränsen, vitsordade i ett brev till sin far
den finska allmogens stridslust: »Den entusiasm, som all-
mogen med en mun på alla ställen och orter yttrar, är utan
all beskrivning. De finska bönderna säga på finska: 'Vi skola
icke lämna vår kung, som intet nu kan hjälpa oss; och vi
må väl kunna orka hålla ut till sommaren, då han själv med
sitt krigsfolk kan hinna hit.'»
Klingspor befaller reträtt.
Under det en allmän entusiasm sammanförde Finlands
vämkraft, kom entusiasmens förkvävare, överbefälhavaren
general Klingspor åkande den långa vägen runt Bottniska
viken. Klingspor, som var tio år yngre än Klercker, hade
förut i fransk tjänst deltagit i sjuåriga kriget. Under finska
kriget 1788 — 90 inlade han såsom generalintendent stora
förtjänster men gjorde sig även känd för egennytta. Han
var också vida mer intendent än fältherre. »Klingspors
hjältebana hade burit uppför kommissariatet.» Men »det är
ej i magasiner, man blir varm för ärans lagar». En opartisk
undersökning av förhållandena ha visserligen kunnat lyfta
FINSKA KRIGET 1808 — 1809. 633
från Klingspors skuldror en del av alla de tillvitelser för feg-
het, som i förbittring över det brådstörtade återtåget ut-
slungades mot honom. Men det är i alla fall en given sak,
att han alls ej var rätte mannen för sitt ansvarsfulla upp-
drag, denne av vällevnad förslappade gubbe »med två hakor
och ett öga men av hjärta knappt en hälft».
Han saknade ej blott djupare insikt i krigiska värv utan
också den beslutsamhet och karaktärsfasthet, som äro
oundgängliga för en högste befälhavare. Som sådan hade
han ej heller ett spår av de egenskaper, som inge de
underlydande beundran och entusiasm, när det gäller. Och
vad som var ännu värre: han trodde ej på den sak, som
lagts i hans händer. Hans riksbekanta yttrande, »att han
icke åtoge sig att försvara Finland mot Rysslands över-
makt», säger tillräckligt om hans lämplighet för högsta
befälet. Oförsvarligt var det av Gustav IV Adolf att åt en'
man, som ej aktivt deltagit i något krig sedan sin ungdom
för bortåt 50 år sedan, lämna det ansvarsfullaste uppdrag,
som denna tid kunde anförtros en svensk. Men ändå oför-
svarligare var det av Klingspor själv att ej undanbe sig ett
uppdrag, som han ej tilltrodde sig någon möjlighet att föra
till lyckligt slut. Flere inflytelserika personer, som alltför
väl kände till hans bristande förmåga, sökte förmå honom
att begagna sig av konungens erbjudande att lämna befälet
för hälsans vårdande, men förgäves; och Gustav Adolf ville
ej såra honom genom avsked mot hans vilja. Konungen
skall för Armfelt ha berättat, att Klingspor kommit upp till
honom och yttrat med tårar i ögonen, att sedan han i så
många år varit högste befälhavare i Finland under fredens
tid, så vore det vanhedrande för honom, om han nu vid ett
krigsutbrott skulle nedlägga befälet. »Han såg så ömklig ut»,
tillade konungen, »och hans tårar bevekte mig så mycket,
att jag fann mig tvungen att bifalla hans begäran, ehuru
jag nog vet förut, huru det går.»
När Klingspors fullmakt som fältmarskalk underskrevs,
beseglades i och med detsamma Finlands öde.
634 GUSTAV IV ADOLF.
Samma benägenhet att på förhand ge allt förlorat, som
tagit hjärtat ur bröstet på Kllngspor, fann Klercker också
hos den ene av de två generaler, som funnos i Finland vid
krigsutbrottet, nämligen Ehrenroth. Då Klercker kallade
honom till sig för att överlägga om försvarsplanen, förkla-
rade Ehrenroth, »att planen vore ganska god men halp ingen-
ting, ty Finland skulle ändå en gång höra till Ryssland och
vore så gott först som sist». Den mannen hade dock haft så
pass mycket hut i sig, att han begärt avsked.
Efter några mindre sammanstötningar nära gränsen mellan
finska och ryska avdelningar drog Klercker sina stridskrafter
tillbaka till Tavastehus. Här var han besluten att bjuda
fienden spetsen.
Klercker har fått mycket beröm för sin föresats att in-
vänta ryssarne vid Tavastehus. Militära auktoriteter anse
dock för så gott som givet, att de finska trupperna i sådant
fall ej skulle undgått en katastrof. Deras ställning kunde
nämligen lätt kringgås och återtågsvägen avskäras. Innan
Klercker hunnit genomföra sin avsikt, hade emellertid hög-
ste befähavaren kommit hindrande emellan.
Klercker överlämnade åt Klingspor sina trupper med ett
vackert slutomdöme i rapporter till svenska regeringen.
Trots det att förråden voro knappa och underhållet därefter,
trots det att officerarncs avlöningar nästan alls ej kunnat
utbetalas, heter det, »att såväl befäl som manskap vid denna
Eders kungl. Maj:ts armé tävla med varandra i nit att upp-
fylla sina skyldigheter och fördraga med tålamod alla de
olägenheter, som en sträng årstid och de svåraste strapatser
medföra». Sådan var den armé, som Klingspor övertog.
Den led brist på allt utom på mod.
Klingspor kom nu till dessa trupper med en instruktion,
som spelat en stor roll i kriget. Den var uppsatt av en
hemlig krigsberedning i Stockholm, som sammankallats, när
underrättelserna från Stedingk blivit alltför oroande. Kling-
spor hade själv varit beredningens ordförande.
Krigsberedningen framhöll ett anfall vintertid som far-
ligast, eftersom samfärdseln med Sverige då var nästan av-
bruten och förstärkningar alltså ej kunde avsändas. Därför
fann beredningen klokast att söka »rädda vad av armén
frälsas kan» efter att i fästningarna Sveaborg och Svart-
FINSKA KIIKIKT 1808—1809.
635
FINLAND
I72I-I809
Karta över Finland 1721—1809.
636 GUSTAV IV ADOLF.
holmen ha inkastat så mycket trupper, som kunde rym-
mas där. Återstoden av finska armén borde dragas »åt öster-
bottniska sidan, intill dess med första vårdag och ankom-
mande flottor kraftigare anstalter till landets återvinnande
kan tagas». ^ Konungens instruktion för befälhavaren blev
i enlighet med detta Klingsporska resonemang, dock med
detta viktiga tillägg: »Ehuru frälsningen av armén och fäst-
ningarnas försäkrande böra bliva förnämsta ändamålet
av försvarsanstalterne under påstående vinter, vänte Vi
likväl, att I, så långt möjligt kan bliva, söken att den in-
trängande fienden hindra och emotstå samt icke förr, än nö-
den påtränger, reträtten företagen.» För denna senare del
av instruktionen har Klingspor visat ett mycket dåhgt min-
ne. Däremot har han synnerligen samvetsgrant lagt sig dess
första del, om arméns återtåg, på hjärtat.
Men om ställningen vid Tavastehus också ej lämpade sig
för en försvarsstrid mot hela den samlade ryska huvud-
armén, så följde därav dock ingalunda, att den finska hären
utan vidare måste retirera därifrån. Tvärtom fanns det
ännu vid Klingspors ankomst till Tavastehus goda utsikter
för en framgångsrik offensiv mot de skilda ryska trupp-
avdelningarna var för sig, medan de ännu från olika håll
ryckte fram mot staden. En sådan offensiv skulle ha kun-
nat fördröja ryssarnes f ramryckning och därmed även Svea-
borgs belägring. Under sådana förhållanden skulle detta
Finlands starkaste värn ha kunnat i god tid vid öppet vatten
få undsättning från Sverige.
Men en sådan handling som att söka förekomma fienden
stred mot Klingspors hela läggning. Till hans ursäkt måste
också framhållas, att de rapporter om ryssarnes styrka,
som han mottagit från Klercker och dennes underbefälha-
vare Adlercreutz, allesammans innehållit sådana över-
drifter, att det ej tycktes finnas någon möjlighet att hålla
fienden stången. Redan före Klingspors ingripande märker
' En major Aminoff, som bra kände till stämningen inom Finland,
uttalar också den tanken, att nu gällde det att härda ut till somma-
ren, då en svensk armé kunde komma över till Finland; och sedan,
tillägger han förtröstansfullt, »skall denna förenade armen segrande
jaga sina fiender inom deras egna gränser. Ifrån gubben till yng-
lingen skall då var man gripa till vapen och åtfölja armén. Och jag
trotsar, att ingen rvsse skall våga nalkas vår gräns.»
FINSKA KRIGET 1808—1809. 637
man alltså de olyckliga verkningarna av att finska arméns
ledning försummade den ytterst viktiga spaningstjänsten, på
vilken kännedomen om fiendens styrka och förehavanden
beror.
Klingspor beslöt alltså att uppgiva ställningen vid Ta-
vastehus och draga sig tillbaka ända till Österbotten. Åt-
gärden påskyndades genom underrättelser från Cronstedt,
att även han utan motstånd dragit sig tillbaka för ryssarne
mot Kuopio. Därmed ökades onekligen risken för Kling-
spor att få sin reträttväg norrut avskuren.
Men därav följde ingalunda, att man som Klingspor skulle
fullkomligt vettlöst rusa i väg ända till Uleåborg, en sträcka
om 45 mil fågelvägen, och prisge hela södra Finland åt fien-
den — instruktionen ålade ju Klingspor uttryckligen att göra
så mycket motstånd som möjligt under återtåget »och ej
förr, än nöden påtränger, reträtten företaga». En av de allra'
ömkligaste punkterna i det Klingsporska dramat var hans
fullkomliga uraktlåtenhet att skaffa sig verkliga upplys-
ningar om fiendens styrka och ställning. Hade han blott gjort
något för att vinna dessa för en befälhavare oundgängliga
underrättelser, så skulle han fått veta, att fiendens överläg-
senhet alls ej var så omöjligt stor, som man fått för sig, dess
hellre som ryssarna under sin framryckning ideligen måste
avdela trupper för att hålla de erövrade områdena besatta
och innesluta fästningarna. Efter erhållen visshet därom
hade just tillfället varit inne att med samlade krafter bryta
fram oförberett mot en i sänder av de ryska kolonnerna.
Hade dessa stötar blivit riktigt placerade, så skulle de fin-
ländska trupperna kunnat kasta den ena efter den andra av
fiendens kolonner över ända och undsätta det belägrade
Sveaborg.
Men Klingspor bara framhärdar i sin blinda tro på mot-
ståndarnes absoluta överlägsenhet. Denna tanke jagar ho-
nom likt en ond ande. Han vet ej, att Buxhövden
kvarlämnat så mycket besättnings- och belägringstrupper,
att slutligen endast en obetydlighet är de framryckande
finska trupperna i hälarna. Återtåg — skyndsamt, be-
sinningslöst, vanvettigt återtåg har blivit Klingspors lösen.
Han är besluten att icke stanna, förr än han förenat sig med
Cronstedt.
638 GUSTAV IV ADOLF.
Marschen gick, »så att bloden stod om fötterna på de
arma soldaterna», såsom generaladjutanten Gustav Löwen-
hielm skriver. Och Adlercreutz ger sina känslor luft
i följande brev till sin hustru: »Du kan aldrig föreställa dig
allt det elände, jag sett, sedan vi skildes åt, och så mycket
ont, den fattiga soldaten lider, och allt det våld, man måste
begå emot innevånarena. Jag har sett blesserade soldater,
som i brist av hästar måst lämnas efter på vägarna för att
dö i största elände. Hjärtat blöder vid åtanken härav, och
jag tillsluter mina ögon för allt, som redan skett och ännu
förestår — men under allt detta mår jag ännu ganska väl;
och saknade jag ej dig och de ömt älskade barnen, kunde
jag ändå finna mig i mitt öde, men nu finner jag det odräg-
ligt — ack — hårda plikter — men vad är man ej skyldig
sitt fädernesland! Gud give endast, man kunde något till
dess bästa uträtta — då vore mödorna lätta — men då man
i stället för att försvara bidrager endast att förstöra sitt land,
då är det tungt — ja rysligt.»
Inom armén cirkulerade en karikatyr, föreställande »Linn-
spora», såsom den finska allmogen kallade Klingspor, i skep-
naden av en båld riddare, sittande på en kräfta och sporran-
de detta av okuvlig framåtanda besjälade djur.
Återtåget var förenat med vida större ansträngningar
än de långvarigaste strider, och det verkade naturligtvis
mycket mera nedsättande på de i början så förhoppnings-
fulla trupperna, än vad motgångar under vapen skulle gjort.
Klingspor själv aktade sig noga för att komma i beröring med
sina truppers lidanden. Väl ombonad ilade han i sin släde
i förväg till nästa nattkvarter, där spelbordet snart var ord-
nat. — Man vill instämma i gamle överstelöjtnant Lodes
barska yttrande i kamratkretsen, där alla utgjutit sin harm
över fältmarskalken:
> Fältmarskalken, fältmarskalken,
annat finns ej i språklådan —
det är skam, att tappra männer
täckas tala om en sådan. >
Klingspor var dock långt ifrån den ende av befälet, som
tänkte mera på sig själv än på sitt folk. Sålunda skriver en
FINSKA KRIGET 1808—1809. 639
major vid Åbo läns regemente strax före krigsutbrottet till
sin regementschef: »Våra officerare äro av den natur, att
de mest sköta sina bekvämliglieter och fråga fan efter den
arma soldaten.» Infanteriofficerarne voro till den grad pigga
på att själva åka, medan deras trupp marscherade, att det
behövde påbjudas, att en officer alltid borde åtfölja kom-
paniet under marscher. En ej så liten del av officerskåren
utgjordes av klenmodiga och egoistiska individer eller rena
landsförrädare, som läto sjukrapportera sig eller gåvo sig
hem utan laga förfall.
Förflyttning på släde användes även av trupperna i rätt
stor skala. Tidvis åkte hela bataljoner i tur och ordning.
Skidor användes ej alls i den utsträckning, som skulle ha
behövts med hänsyn till den myckna snön och spanings-
tjänstens behov. Vid varje kompani uttogos blott 10 — 20
skidlöpare, vilka så småningom förenades till särskilda skid- •
löparkompanier.
När man skärskådar Klingspors uppträdande under detta
krig, skulle det dock vara orättvist att förneka, att han
som intendent inlade rätt stora förtjänster. Underhålls-
frågan lyckades han verkligen lösa ganska tillfredsställande
trots stora svårigheter. Ett aber synes dock egennyttan
och vinningslystnaden hos en del intendenturtjänstemän ha
varit. Betecknande för själva ledningens uppfattning i frå-
gan är följande uppmaning av Löwenhielm till Adlercreutz:
»Håll efter magasinskommissarierne! De äro de största skur-
kar, jag ännu sett. Den största plaisir du för närvarande
kan göra mig är att vräka dem i vakten och rapportera dem,
om de söla eller skinna. Synnerligen tjänar du armén, om
du låter ha ett vaksamt öga på transporterna, som avgå till
Uleåborg, ty de gå gärna utan betäckning för att få roffa på
vägen och skylla på bönderna. Jag dör ej nöjd, om jag ej
får se en kommissarie få arschprygel på en kanon, innan cam-
pagnen slutas.»
Något som ej kunde undgås vid utspisningen var en rätt
stor enformighet och särskilt användning av väl mycket salt
föda, isynnerhet salt fisk, som ju ej kunde ge så mycket nya
krafter till ansträngningar i den svåra kölden. Den proviant,
som soldaterna förde med sig hemifrån, hade dock i många
640 GUSTAV IV ADOLF.
fall ännu mycket mindre näringsvärde. Så visade sig vid
en besiktning, att det bröd, som soldaterna på Kemi kom-
pani av Österbottens regemente haft med sig från rotarna,
delvis var »bakat med halm, stamp och bark, endast tjän-
ligt till kreatursföda».
Sjukvården vid armén befann sig i lika bedrövligt skick
nu som under förra finska kriget. Dugliga läkare var det
alltjämt så ont om, att man måste låta flere nybörjare prak-
tisera. På medikamenter, förbandsartiklar och annan sjuk-
vårdsmateriel var det redan vid krigets början en brist, som
visade en oförlåtlig likgiltighet från vederbörandes sida.
Vid de sjukstugor, som inrättades i Uleåborg, klagade flere
läkare över osnygghet och besvärande stank. Hundratals
sjuka voro utan sängar och hundratals andra utan lakan
och täcken.
Under den finska befolkningens klagolåt, varhelst trupperna
drogo fram i sitt dystra tåg, under vemodiga tankar på
hem och anhöriga, som lämnades i en fruktad fiendes våld,
släpade sig soldaterna fram genom manshöga drivor, i en
köld, som flere veckor oavbrutet uppgick till mer än 30
grader. Tidtals var det så kallt, att det var svårt att andas,
och ideligen måste man gnida de frostbitna lemmarna
med snö.
Men inga vedermödor, inga lockelser från fienden förmådde
bringa soldaternas trohet att vackla. Nästan dagligen fick
man nya bevis därpå. Så berättas, att 16 rekryter vid Björne-
borgs regemente, vilka ej hunnit förena sig med sina kamrater,
innan fienden besatte deras hembygd, hade under otroliga
mödor, genom djup snö och i sträng köld sökt sig fram genom
skogar och ödemarker för att inställa sig vid sin trupp och
dela sina kamraters öde.
FINSKA KRIGET 1808—1809. 641
En bild av ryssarnes uppträdande 1809 har man i en samtida
skildring av deras inryckande i Lappfjärds by nära Kristine-
stad. Det var icke många av byns inbyggare, som vågade
stanna vid vägen och beskåda dem. Men vid inkörsporten
till en gård stod en gammal gumma så from med samman-
knäppta händer och neg. Och lika ofta, som hon neg, fram-
mumlade hon: »Jesus näpse dig, satan!» Det tog ryssarnes
hjärtan med storm, och gummans gård fick vara i fred.
Alkulla prästgård i Lappfjärd var en tid högkvarter för de
ryska generalerna, av vilka en del foro fram som rövare och
banditer. Den talrika prästgårdsfamiljen blev undanträngd
till en liten låg vindskammare, där de knappt hade plats nog
att ligga på golvet, medan gårdens kreatur och lösegendom var
prisgiven å de objudna gästerna. »Uthusen tjänade till fän-
gelse för dem av ortens befolkning, som av vilddjuren miss-
tänktes hysa ett fientligt tänkesätt; och den behandling, som-
övergick de fångne, var oftast den mest upprörande», säger
kyrkoherdens son. »Några Närpesbor, olycklige genom sina
socknebors trohet och patriotism, blevo på blotta misstanken
om att hava deltagit i det s. k. upproret piskade till döds.
Deras småningom bortdöende ångestskri trängde upp till
vår vindskammares bävande invånare. Andra ställdes att
i timtal stå bakbundna med förbundna ögon och vänta att
bliva skjutne.» Kyrkoherden blev också misshandlad och
slagen av en ursinnig general, som levde i ett ständigt rus.
Finländarne få äntligen slåss.
Skulle då vanärans tid aldrig taga slut? Klingspors gene-
raladjutant, Gustav Löwenhielm, var en både begåvad
och tapper officer, men han förmådde ingenting mot över-
befälhavarens passivitet. Men vid Pyhäjoki söder om
Brahestad inlät han sig slutligen på eget bevåg i strid med de
förföljande ryssarne. Det artade sig till en svensk seger,
då Klingspor gav order om reträtt. Under återtåget fick
Löwenhielm flere svåra blessyrer och föll i fiendens händer.
Han ger själv i ett brev till överbefälhavaren följande målande
skildring av dessa händelser: »Jag omringas: ett sabelhugg
i ansiktet och ett pikstygn i strupen jämte några andra bles-
syrer komma mig att störta från hästen. Jag såras än ytter-
41 — 204364 Gr i mb er g. Svenska folkets underbara öden. VII.
642 GUSTAV IV ADOLF.
ligare, förlorar krafterna och blir tillfångatagen. — 'Vad
hade Ni då där att göra?' frågar Ni. 'Var där Er plats?' - —
Ack nej. Men 80 mils oavbrutet återtåg , . . det lockande i en
kavalleristrid . . . som La Fontaine säger: 'IMan har alltid
smak för sitt gamla yrke' . . . jag hade eld.i bloden. Från 4
på morgonen, då de första skotten smällde, hade jag, såsom
min vana är, ridit omkring för lösa tyglar, då vid passerandet
av en på återtåg stadd sexpundig kanon skaren brast under
mitt engelska sto, det skenar och kastar mig med hela våld-
samheten av sin flykt mot ett kanonhjul, varvid min sida
krossas och jag skadar mig, så jag hela livet kommer att lida
därav. Jag höll mig emellertid uppe, ända till dess återtåget
skulle börja. Då var min motståndskraft slut; men även om
jag stupat på fläcken, måste jag stanna kvar i elden, ty jag
allena kände till stridsplanen i dess helhet. En fältskärs-
elev finner mig avsvimmad, ger mig elexirer, droppar och själva
fan, varav jag för tillfället känner mig bättre. Men sönder-
bråkad som jag är genom tvenne månaders otroliga ansträng-
ningar utan att hava förtärt en munsbit på 18 timmar och
uttröttad av en 8 timmars strid, varav halva tiden i snö ända
upp till höfterna, ömsom svettig, ömsom stelfrusen, är det
ju icke att undra över, om min fraters balsam och droppar
skulle inflanunera mitt blod, och kanske hade jag utan honom
låtit tillfångataga ett halvt dussin korn etter i stället.»
Löwenhielms efterträdare som generaladjutant blev Adler-
creutz, »den tappre finnen». Adlercreutz fick i sin tur till
efterträdare Georg Karl von Döbeln, en av de populäraste
gestalterna bland hjältarne i finska kriget.
Von Döbelns namn är så nära sammanflätat med björne-
borgarnes, att man gärna tänker sig honom som född fin-
ländare. Men i själva verket var han västgöte, född 1758
på säteriet Stora Torpa i Segerstads socken mellan Skövde
och Falköping. Hans far, som var domhavande där, var son-
son till den berömde läkaren Johan Jakob Döbelius,^ som var
av tysk börd men under en vetenskaplig resa till Leyden blev
stormdriven till Göteborg och för sin skicklighet som pest-
läkare kvarhållen i Sverige, utnämnd till professor i Lund
och av Karl XII adlad under namnet von Döbeln.
Redan som pojke visade sig Georg Karl »till högsta grad
' Se bd V: 76 och 78.
FINSKA KRIGET 1808—1809.
643
644 GUSTAV IV ADOLF.
obändig» — vi ha lians egna ord därpå. Vid åtta års ålder
blev han faderlös. Egendomligt nog begravdes samtidigt med
Georg von Döbelns far även hans bror och farfar. Hans
mor gifte snart om sig. Pojkens förmyndare beslöt då, att
hans myndling skulle bli präst, vilket också hade skett, där-
est, såsom Döbeln säger, »min egen halsstarrighet icke be-
stämt annorlunda». Till prästämbetet hade han, som han
säger, »icke minsta gåvor varken av naturen eller nåden».
Krigarblodet förde honom som ung ut i äventyr i fransk
krigstjänst, och sitt första fälttåg fick han göra i de franska
besittningarna i Ostindien. Hans regementschef var greve
De la Marek, samme man, som sedan i en duell dödade Pey-
ron, Gustav III:s gunstling.^
På de fartyg, som förde över trupperna till Ostindien,
rasade smittosamma febrar så våldsamt, att ensamt av det
regemente, Döbeln tillhörde, dogo nära 400 man. Skeppet
var därtill så ruttet, att det vid framkomsten måste utdömas
såsom obrukbart. En del fartyg voro så genompyrda med
smitta, att de negrer, som kommo ombord för att pumpa,
sjuknade och dogo nästan knall och fall.
Den självbiografi, som Döbeln nedskrev vid 53 års ålder,
vittnar om, att Mars icke var den enda gudomlighet, som den
unge krigaren dyrkade. Han erinrar sig med välbehag
»indianska seraljens lössläppta bajaderer. Deras täckhet
uti svart glänsande, fint skinn, deras utmärkt vackra anlets-
drag, deras livliga ögon, vällustiga åtbörder, deras med guld
och stenar rikt utsmyckade kropp, deras dans helt nakna
med upp- och nedvänd ställning, på huvudet stående, gjorde
prinsens' middagsmåltider övermåttan muntra. Alla enskilda
tidsfördriv hade lika egenskap», säger han.
Under sitt indiska fälttåg avancerade Döbeln, tack vare
sina militära förtjänster och officerskårens decimering genom
febersjukdomar, till kapten. En blessyr hade han också som
minne därifrån. Gustav HLs ryska krig skulle ge honom nya
erfarenheter av krigarlivet. Chefen för Savolaxbrigaden,
Kurt von Stedingk, tog honom i sin tjänst som kapten och
överadjutant. I striden vid Parosalmi visade han den äkta
krigarens förmåga att sätta ruter i sitt folk: »Jag ska föra er
' Se sid. 308. — - Greve De la Marek var även tysk prins.
FINSKA KRIGET ISOS — 1809.
645
i elden», röt han, »så att armar och ben ska dansa om öronen
på er och tarmarna hänga på gärdsgårdarna.» Detta funno
soldaterna vara väl talat. Betecknande för Döbeln är också
följande episod från slaget, som han själv berättar: »Elände
och skrik av blesserade! Varibland en, som en kanonkula
tagit bort höften på, och vars tarmar Iiängde ner åt låren,
Georg Karl von Döbeln.
slcrelv jämmerligen. Jag tillsade då fältväbeln Kumblander
vid Björneborgs regemente att be manskapet skrika hurra,
på det fienden ej skulle bliva djärv av de klagorop, de kunde
höra från oss. . . Det omtalte hurra togs av fienden för en
ankommen förstärkning: den hade redan fått många blesserade,
varför ock general Michelson lät slå reträtt.»
Men efter en halv dags strid träffades Döbeln själv av en
kula i pannan, så att han tumlade omkull med blodet for-
sande ur såret. När han kom på benen igen, sade han bara:
646 GUSTAV IV ADOLF.
»Nu går jag bort och dör. Men släpp inte det där packet
över!» Det gjorde inte heller hans björneborgare.
Själv behövde han till Sveriges lycka inte lägga sig ned
och dö, men en vecka efter slaget, medan han ännu var säng-
liggande efter sin blessyr, blev han rysk krigsfånge. Han
låg i en övergiven prästgård, då han fick se kosackerna
komma. Döbeln väntade då, som han säger, att »bliva marty-
riserad, liksom det hänt med tre blesserade soldater, dem ko-
sacker anföllo, uppristade hals, armar och buk på, avskuro
dem födslolemmarna, släpade dem rykande i sin blod; en
blev hängd i ett träd. De gruveligaste inbillningar om mitt
öde plågade mig otroligt; jag bad drängen ge mig mina pisto-
ler för att skjuta mig för huvudet.» Men han svarade, att
prästen tagit med sig dem, då han flydde.
Kosackerna nöjde sig emellertid med att plundra. Senare på
dagen kom den ryske generalen Rautenfelt in. Han var »född
i Frankrike och således en ganska artig man. Han sade till
mig (på franska): 'God dag, min herre, vilket språk talar Ni?'
Jag svarade helt kort: 'Alla språk utom Edert,' varpå han
svarade: 'Jag är ej ryss — jag är generalmajor i kejsarinnans
tjänst och heter Rautenfelt.'» Sedan slog han sig i samspråk
med sin fånge.
Så småningom repade sig Döbeln igen och återfick friheten.
Men allt emellanåt kände han häftiga smärtor i huvudet
och fick anfall av riktigt raseri. Då stängde han in sig med
sin betjänt i en enslig kammare. Efter halvtannat år var
såret läkt, men i stället svullnade pannan, och efter en tid
bröt såret upp igen. Det var en benskärva, som höll på att
värka ut. Kirurgerna ansågo det nödvändigt att trepanera
pannbenet, d. v. s. såga ut ett stycke därur.
I Stockholm undergick han den smärtsamma operationen.
Därvid genomborrades pannbenet. Patienten låg med en
fickspegel i handen, följde med hela borrningen och kon-
staterade, att den pågått i 23 minuter. I den levnadsbe-
skrivning, han år 1811 inlämnade förseglad till Krigsveten-
skapsakademien, säger han, att dittills tretton benskärvor
blivit uttagna. »Blessyren är ännu oläkt och blir det alltid»,
tillägger han. För att täcka hålet i pannan måste han hela
sitt liv bära det karakteristiska svarta bandet om pannan.
FINSKA KRIGET 1808—1809. 647
Men det gick bra i stil med de slcarpt skurna anletsdragen
och de stränga gråblå ögonen med den genomborrande blicken.
Under den kärva ytan bodde dock vekare känslor. Alltid
var Döbeln god och vänlig mot de fattiga, och djurvän var
han i hög grad. Ingenting kunde göra honom så ursinnig,
som när han såg någon misshandla sina dragare. Mer än en
gång hände det, att han gav en sådan lymmel ett välgörande
kok stryk och lät nötet själv känna, hur djurplågeri smakade.
Efter Gustav III:s krig följde för Döbeln en rad lugna år
på hans boställe Önne i Dalsland, där han skötte jordbruket
som en hel karl. Han intager t. o. m. ett märkesrum i det
svenska jordbrukets historia, såsom varande upphovsman
till tröskmaskiners införande i vårt land. I sitt arbete på
gårdens förkovran hade han god hjälp av sin duktiga hus-
hållerska, Kristina Ullström, en klockardotter från Skara-
trakten. Ofta såg man den driftiga kvinnan fara över Vänern
och stundom Göta älv utföre med hela båtlaster av gårdens
avkastning för att sälja i städerna.
Som Kristina Ullström dessutom såg bra ut, var glad och
trevlig och hade bra hand med den häftige och rätt orolige
husbonden, började det snart — och icke utan skäl — viskas
om ett »förhållande» mellan Döbeln och hans hushållerska.
Hon fick också en son med honom. När denne var åtta år —
det var 1810 — lät Döbeln inför domstol adoptera barnet
och tillerkänna modern laggift hustrus rätt — men blott
för att omedelbart därpå låta utfärda skilj obrev mellan henne
och sig »efter frivilligt ömsesidigt begivande». Syftet med
äktenskapet var nämligen endast att få sonen legitimerad.
Några äktenskapliga bojor ville den mannen i yngre dagar
inte veta av, ty liksom Karl XII ansåg han det vara till
hinders för krigarlivet. Han fördömde »det fördärveliga gifter-
målet, som mest alltid gör officerarne till sölkorvar». Och
när sluthgen den verkliga kärleken kom, så var det för sent.
Föremålen för hans låga skyggade tillbaka för den gamle
ungkarlen med hans fria vanor och väl vågade talesätt.
Den verkliga kärlekens lycka blev honom sålunda aldrig
beskärd. Och över huvud taget blev denna disharmoniskt
anlagda natur aldrig lycklig i vanlig mening. En inre oro
jäktade honom beständigt. I sin självbiografi karakteri-
serar han sig med dessa ord: »Hela hans tillvaro och levnad
648 GUSTAV IV ADOLF.
är en bedrövlig sak; ty han har ingen trevnad, varken i
sällskap eller i ensamheten. Vilken egen ture till män-
niskal
Mitt besynnerliga, okonstlade lynne — att icke säga öppna
ärlighet — har», säger han, »aldrig gjort mig till någons favorit,
aldrig till någons enskilda vän. Aldrig har jag grundlagt
något samband — jag har levat för mig själv och med mig
själv.» När han bodde på Önne, for han ej gärna bort och
hälsade på, och när han blev tvungen därtill, var han alltid
vid dåligt lynne, så länge han hade sitt eget hem inom syn-
håll. Sedan började humöret klarna igen.
En dag hände det i ett sällskap, att värdinnan på stället,
en kvinnlig kusin, som han tyckte mycket om, tog sig för
att bry honom för någonting och därmed träffade en så öm
punkt, att Döbeln bad henne lämna ämnet, »annars», tillade
han, »reser jag min väg och kommer inte igen på tio år».
Hon tog emellertid alltjämt saken skämtsamt och gick på i
samma ton. Då reser sig Döbeln, bugar sig för damerna, tar
sin hatt och går.
På dagen tio år därefter sitter ungefär samma sällskap
tillsammans. Då hör man en vagn rulla fram ute på går-
den, och in stiger »den lille mannen med band om pannan»
och hälsar på sina gamla vänner, som om ingenting passerat
sedan dess.
När han ville, kunde han vara »orimligt rolig» och sätta
liv i ett helt sällskap. Ett av hans roligaste inpass var, när
han en gång satt i ett lag, där en gammal skrytsam general
pratade vitt och brett om sina bragder. Den gamle krigaren
drog då en historia från sin hjältebana, som var alldeles för
god för att vara sann. När han berättat den till slut, vände
han sig till Döbeln och frågade, vad denne tyckte. Döbeln,
som då bara var en ung underofficer, kunde ju icke säga,
att hans förman ljög, men ville å andra sidan inte vika
från sanningens krav, varför han svarade: »Hade någon an-
nan berättat detta, så skulle jag ha sagt, att det var en för-
bannad lögn. Men nu, då Herr Generalen berättar det,
förhåller sig ju saken helt annorlunda.»
Bäst trivdes von Döbeln med att gå omkring därhemma
och rusta på åker och i ladugård, och det berättas, att han
hade samma otroliga förmåga att sätta fart i sitt folk här
FINSKA KRIGET 1808—1809. 649
som i fält. Var en dräng lat i skördearbetet, så straffade
den bistre husbonden honom på det originella sättet, att han
lät kläda lättingen i fruntimmershatt och förkläde och sedan
låta honom få gå med räfsan bland pigorna. Det behövde
säkert aldrig ske mer än en gång.
Tre brorsöner hade han hos sig på gården, och dem under-
visade han själv i både religiösa och världsliga ämnen, läste
katekesen med dem och gav dem en sträng upptuktelse. På
söndagarna kuskade han själv till kyrkan med en stor pinn-
vagn eller en drog, i vilken allt hans tjänstefolk satt inpackat,
och på vägen tog han med sig alla flickor och gummor, som
han körde förbi, så långt det fanns plats. Dryckenskap av-
skydde han, och brännvin tålde ha icke på sin gård.
För befolkningen i trakten var han en god rådgivare och
hjälpare. Under kriget hade han lärt sig åtskilligt av läke-
konsten och blev nästan som en provinsialläkare för denna
avsides belägna landsända. Bl. a. införde han koppympningen
därstädes. Med egen hand vaccinerade han både sina egna
och en mängd främmande barn.
Folklig var Döbeln i hög grad. På hans mönstringsresor
i Västergötland och Uppland hände det ej sällan, att när han
vid middagstiden for förbi någon snygg bondgård och fann
folket församlat kring ärt- eller kålfatet, generalen utan
vidare klev in och med en hälsning och några gemytliga
ord, såsom »Det osar så gott», slog sig ned, tog en träsked och
slevade i sig maten i kapp med de andra. Sällan fick han vid
avfärden betala något ~ så bra tyckte man om den glade
och språksamme generalen. Under det fridfulla lantbrukar-
livet följde överstelöjtnanten dock vaket med litteraturen om
krigskonstens utveckling och förberedde sig alltjämt för sitt
egentliga yrke.
År 1805 rycktes han bort från denna lugna tillvaro i och
med att han blev utnämnd till chef för Nylands infanteri-
regemente. Och snart började krigets åskor mullra.
I drabbningen var det Döbelns liksom Karl XII:s lösen,
att man skulle gå fienden tätt inpå livet och genom djärva,
hurtiga angrepp skrämma honom att vackla. Skjutning på
långt håll kunde han inte med; den bara plottrade bort kro-
nans dyrbara egendom, menade han, och gjorde ingen mot-
650 GUSTAV IV ADOLF.
svarande nylta. Men man skall därför inte föreställa sig
honom — lika litet som Karl XII- — som en vild och blind gåpå-
are. Tvärtom såg han sig mycket väl före och förberedde sig
noga, innan han klämde till med ett anfall. Men sedan detta
satts i gång, fick ingen tveka vidare.
I drabbningen stod den annars så hetlevrade mannen
alldeles kall. Fruktan för döden var för honom något ömkligt
och kortsynt. På den punkten var han fatalist, övertygad
som han var, »att varje kula hade sin adresslapp». ^ Även
fasa för kroppsliga plågor ansåg han som usel feghet. Vad
betydde väl de mot vad en redlig själ och ett känsligt sinne
ständigt måste genomgå, menade han.
Fåfäng var han minst av allt. I sin levnadsbeskrivning
säger han: »Jag tillönskar mig varken saknad, som är orim-
melig, eller hugkomst, omöjelig. Jag vill alls inte leva genom
levernebeskrivning.»
När Döbeln nu efter striden vid Pyhäjoki övertog befälet
över den brigad, som Adlercreutz anfört, hade denna till
uppgift att betäcka återtåget. I spetsen för den ryska armé,
som följde efter, kom som vanligt den käcke kosacköversten
Kulneff, han som alltid var framme, då hans fiender begått
någon försumlighet, han »som kysste och som slog ihjäl
med samma varma själ». Av sina soldater var han lika dyr-
kad som Döbeln på svenska sidan, ty han delade ljuvt och
lett med dem och vårdade sig om dem som en far.
För Kulneff var Ryssland det bästa land på jorden, ty
där slogs man alltid i något hörn. I grund och botten
var han dock en mycket godhj artad man. När han kom på
någon av sina underordnade med att ha gjort sig skyldig
till skövling, så lade han inte fingrarna emellan. Den 18
april började han vid Sikajoki, mellan Uleåborg och Brahe-
stad, en fäktning med Döbelns brigad, och efter fem timmars
blodig strid hade svenskarne vunnit sin första seger. Någon
egentlig strategisk betydelse hade segern dock ej, efter-
som de våra av brist på livsmedel måste draga sig tillbaka
1 Däremot lär han ha plågats av den hos naturmänniskor hksoni
djur rätt vanliga ängslan för åskan. En besökande fann honom en
gång på Onne vid ett häftigt åskväder på dagen i mycket nervös
stämning. Han hade fällt ned rullgardinerna och tänt ljus. för att
blixtarna ej skulle synas så starkt.
FINSKA KRIGET 1808—1809.
651
följande dag. Men framgången hade återgivit dem mod ocli
tillförsikt, och — - vad som var viktigast av allt — svenska
högkvarteret hade nu fått se, hur obetydlig den förföljande
ryska styrkan i själva verket var: den Kulneffska förtruppen
utgjorde summa 2,200 man eller ungefär samma styrka som
Döbelns brigad.
Jakob Petrovitsch Knlneff.
Kort därefter hade Klingspor nått Uleåborg, sin längtans
mål, och förenat sina stridskrafter med Cronstedts, vars
reträtt från Savolax i fråga om snabbhet ej heller läm-
nade någonting övrigt att önska. Cronstedt var dock en man
av helt annat skrot och korn än fältmarskalken. Under
Gustav III:s ryska krig hade han vid flere tillfällen utmärkt
sig för tapperhet. Av sina underlydande var han varmt av-
hållen för sitt ädla och anspråkslösa väsen, sin osvikliga
652
GUSTAV IV ADOLF.
redbarhet och pUkttrohet, men någon härförare var han
icke. Hans återtåg var så huvudlöst, att det berodde endast
på en hel rad av misstag från ryssarnes sida, att ej hela hans
brigad blev uppriven eller tillfångatagen. Stora förråd hade
han dessförinnan låtit bränna eller spränga i luften. En av
fältprästerna i brigaden skildrar stämningen bland Cron-
stedts folk sålunda: »Hela brigaden, så väl befäl som manskap,
knotade och yttrade högt sitt missnöje däröver, att de nöd-
gades lämna sin hembygd, sina hustrur och barn i fiendens
våld, förrän de därtill
blivit tvungne. De be-
gärde att få slåss och
försvara sin fosterbygd.»
— I Cronstedts liksom
i Klingspors inbillning
spökade fientliga mas-
sor, av vilka han fruk-
tade att bli kringränd.
I själva verket förföljde
ryssarne även här med
en obetydlig styrka. Och
hade han blott sänt ut
några ryttare och skid-
löpare att kunskapa,
skulle han snart fått
veta rätta förhållandet.
Men en panisk skräck
förblindade honom lik-
som Klingspor.
Sedan emellertid nu förtrollningen på svenska sidan änt-
ligen var bruten genom framgången vid Sikajoki, satte Adler-
creutz i gång en ny offensiv vid Revolax, där Cronstedt
med sin 2,250 man starka brigad i grund upprev en rysk
styrka på 1,500 man — större voro ej de stridskrafter, som
här mätte sig med varandral
»Det var fan till folk. Ni har. Herr greve», yttrade den fångne
general Bulatoff senare till Savolaxbrigadens chef. »Jag såg
flera gånger tydligt, hur de stupade för våra kartescher men
sprungo upp igen och rusade på oss som rasande.»
Klingspor och Adlercreutz gjorde sig nu skyldiga till
Johan Adam Cronstedt.
FINSKA KRIGET 1808—1809. • 653
den uraktlåtenheten att icke med sina överlägsna strids-
krafter förfölja och nedgöra de ryska trupper, som stodo vid
Revolaks och söder därom. I stället fingo dessa ostörda
retirera i sakta mak och draga till sig förstärkningar hem-
ifrån. Segra kunde Adlercreutz men icke begagna sig av
sin seger.
»Han var en man, så trofast något land har fött,
en man, som prövat faror, kämpat, segrat, blött
som yngling redan under ärans fana.»
Han ägde ett skarpt naturligt förstånd, säker blick och
ovanlig förmåga att bedöma människor. Var därtill en öppen,
flärdfri karaktär, som gick rakt på målet. Men för så om-
fattande uppgifter som att föra större härar saknade han fält-
herrens lugna besinning. Den första ingivelsen ryckte honom
med sig, och så kastade han ofta in sina trupper i striden på
felaktigt ställe. Han saknade även den vittskådande blick,
som ser i varje fältslag blott ett steg på vägen mot det
slutliga målet. Till genomförande av så stora planer räckte
icke Adlercreutz.
Samma brist vidlådde nästan alla finska krigets hjältar.
De kunde med ståndaktighet möta faran, när den kom emot
dem; de kunde modigt gå löst på fienden, om det gällde att
bana sig väg. Men deras förmåga räckte icke till för att
göra upp sådana beräkningar, att gynnsamma tillfällen ska-
pades för deras egna trupper. Av befälhavarne inom finska
armén ha blott två visat verklig härförarbegåvning; det är
de båda svenskarne Döbeln och Sandels. Men tyvärr häm-
mades de i sin verksamhet alltför mycket av högste befäl-
havarens anordningar och hänsynen till krigsoperationerna
vid andra avdelningar.
Med striden vid Revolaks var vinterfälttåget slut. De
forsande vårflödena gjorde snart vägarna ofarbara och av-
bröto för en tid krigsrörelserna. En stråle av hopp trängde
med vårsolen upp till den finska hären i höga Norden.
j^Tillbakaträngd var Finlands tropp,
vid polens gräns den stod;
654 GUSTAV IV ADOLF.
dock flammade ännu vårt hopp,
dock glödde än vårt mod.
Att bota allt ej troddes svårt,
sä länge Sveaborg var vårt.»
Men detta hopp hade redan börjat förgiftas av smygande
rykten, som trängt fram till yttersta Norden:
jDå flög en viskning oss förbi,
ett rykte söderfrån;
det talte om förräderi,
om våra vapens hån.
Från man till man, från trakt till trakt
det möttes blott av stolt förakt.»
Svartholms fästning.
Den 18 mars hade gränsfästningen Svartholm ute i havs-
bandet söder om staden Lovisa kapitulerat. Fästningen
var fullt tillräckligt bemannad, men besättningens beväp-
ning var under all kritik. Endast en tredjedel av styrkan
hade brukbara gevär. Deras kläder hängde i trasor, på kok-
kärl var det sådan brist, att maten ofta serverades rå, och
dricksvattnet var uselt. Värst av allt var dock, att kom-
mendanten, major Karl Magnus Gripenberg, var en
odugling.
Buxhövden fick det intrycket, att varken en stormning eller
en formlig belägring hade utsikt att lyckas. Han använde
i stället samma metod som senare mot Sveaborg: pariamen-
tering och utspridande av skrämmande rykten, att Finland
redan var i ryssarnes våld. Men när kommendanten sam-
lade officerarne till krigsråd, blev deras beslut att ej ingå på
någon kapitulation, förrän breschen i huvudvallen blivit
försvarad åtminstone en gång. Följande dag fälldes döds-
dom över en underofficer, som försökt uppvigla sitt man-
skap till myteri. Med den slapphet, som rådde i högsta led-
ningen, blev domen dock aldrig verkställd.
Emellertid fortsatte ryssarne med att ömsom beskjuta
fästningen, ömsom parlamentera. Ehuru fiendens kanoner
ej förmådde göra någon annan effekt, än att ett par fönster-
rutor krossades och en skorsten rasade ned, blev Gripenberg
FINSKA KRIGET 1808 — 1809. 655
så svag i knävecken, att han åter sammankallade krigsråd
och föreslog, att man borde söka ingå vapenvila med fien-
den. Som skäl framlade han, att en femtedel av manskapet
låg sjuk inne i de kalla sjukstugorna, och att man led brist
på grövre ammunition. ^Modlösheten smittade flertalet offi-
cerare, så att man beslöt först att underhandla med fienden
om stillestånd och några dagar därefter att kapitulera. På
någon manspillan kunde hjältarne på vS vartholm dock ej
skylla, ty under hela belägringen hade blott en, säger en, man
blivit sårad!
Den 18 mars lämnade den svenska garnisonen Svartholms
fästning, och ryssarne ryckte in där. Enligt egen uppgift
funno de den i »ett förträffligt försvarsskick».
Kapitulationen uppväckte också en gränslös harm inom
armén. »Att uppgiva en fästning, då en man ännu intet var
skjuten, ej en enda skorstenspipa av fientlig kula krossad,
ej så stor bräcka på muren, att en fluga kan inkomma, krut
och kulor till överflöd och ännu mat för flere veckor!» skriver
en finländsk major. »Efter mitt sätt att tänka och handla
är denna fästnings övergång det största riksförräderi. Kon-
seljen, som beslutit att uppgiva fästningen, bär med rätta
hela nationens förbannelse och förakt.»
Kommendanten, som spelat en så ömklig roll, gick i rysk
krigstjänst och blev Sprengtportens adjutant. Men det
förakt, som från alla håll mötte honom, från både rysk och
svensk sida, gjorde militärtjänsten så odräglig för honom,
att han tog avsked därifrån redan följande år. Bittert kla-
gade han nu över den opålitlige Sprengtporten, som »lovat
honom guld och gröna skogar, varav han sedermera ej en
gång gjorde min utav att hålla ett ord».
Nordens Gibraltar.
Om det också ligger en betydlig överdrift i detta namn, så
var dock Sveaborg på sina holmar utanför Hälsingfors vid
denna tid en av Europas starkaste fästningar, insprängd som
den till stor del var i granitklippan. Där fanns det bostäder
för ej mindre än 8,000 man; dock var endast en tredjedel
av detta utrymme bombfri. Dessutom voro stora förråd
656
GUSTAV IV ADOLF.
av alla slag upplagda här. Fästningens betydelse ökades yt-
terligare därigenom, att hela skärgårdsflottan var förlagd dit.
Sveaborg var ganska väl försett med kanoner, ammunition
Helsingfors -^.T^r^^S^.^^ ^^ ^^
-^-
^MdUiddcrv "~'
VtstrcL S\ arlon
i
-h
^
Jjdbi Ottra SvarlöTt
S\T,AP.0U«1 "^^
.••Stvni Ogtra^Svartvn-
ék
i
Karta över Sveaborg med omgivande skärgård.
och proviant. Dess kommendant, Karl Olof Cronstedt,
räknades efter sina bragder vid Svensksund till svenska flot-
tans yppersta officerare. Han hade av Gustav III fått en
mycket angenäm befattning som chef för Stockholmseskadern
FINSKA KRIGET 1808—1809. 657
av svenska skärgårdsflottan. Men helt plötsligt råkade han
i onåd hos Gustav Adolf och blev skickad till Sveaborg.
Han måste alltså skiljas från alla sina vänner och förmåner
i Stockholm. Det var en obegriplig kortsynthet att åt en
man, som kände sig orättvist behandlad av sin konung,
anförtro ett av de ansvarsfullaste uppdrag, som denna tid
kunde ges åt en svensk.
Betänkligt var det också att sätta en sjöofficer till kom-
mendant på Sveriges viktigaste fästning. Men ändå betänk-
ligare var, att Cronstedt själv i hkhet med KUngspor ej trodde
på den sak, han var satt att utföra. Han gick till sitt värv
med den tanken, att Finland var tillspillogivet. Med en sådan
uppfattning kunde han naturhgtvis ej lägga i dagen den
kraft, som hade behövts för att hålla i tygeln de förrädare,
vilka funnos bland hans underlydande officerare. Tvärtom
blev det en överste Jägerhorn, bror till Anjalamannen och
själv Sprengtportens förtrogne vän, som i själva verket tog
ledningen av besluten inom fästningen. Biträdd av andra
finska officerare, som arbetade på att »befria» Finland från
Sverige, använde Jägerhorn all sin hänsynslösa kraft på att
övertyga kommendanten och det övriga högre befälet, att
fästningen icke kunde försvara sig — och han lyckades
blott alltför väl.
En oklok åtgärd av kommendanten var att låta samtliga
kvinnor och barn stanna kvar inom fästningen under beläg-
ringen i stället för att, såsom i början var meningen, utackor-
dera dem, som ej behövdes för arbetet inom fästningen, på
landet. På det viset ökades antalet portionstagare med ej
mindre än 1,800 »onyttiga munnar». Cronstedt hade kungens
befallning att »med liv och blod och till det yttersta försvara
fästningen» samt hellre uppbränna den där liggande skär-
gårdsflottan med alla tillhörande förråd än låta den falla
i fiendens händer. Ända till mitten av mars utgjorde de
ryska trupperna utanför Sveaborg blott 2,000 man. Men
ehuru fästningens garnison bestod av 7,000 man, gjordes
intet försök att med ett utfall störa de näsvisa angriparne.
Verkliga orsaken till de våras overksamhet var här liksom
vid fälthärens båda flyglar att finna i den vanliga inbill-
ningen om ryssarnes ofantliga överlägsenhet. Det enda, som
42 — 204364. Grimberg, Svenska folkels underbara öden VII.
658
GUSTAV IV ADOLF.
(Profil till nedanstående fasadbild.)
Sveaborg: Kungsporten på Gustavssvärd.
Gustavssvärds befästningar på Vargskär försvarade huvudinloppet till
Hälsingfors. Å de fyra plattorna på sidan om porten läsas följande
ord, som Augustin Ehrensvärd låtit inrista:
>SVEABORG
som rörer
hafvet på den ena sidan
ocli stranden på den andra
gier
DEN KLOKE
HERRAVÄLDET
öfver
både haf ocii land.
Ifrån Ödemarker
äro
desse VARGSKIÄRS holmar
ombytte
till ett
SVEABORG.
EFTERVÄRLD
Stå här på egen bottn
och lita icke
på främmande hielp.>
gjordes från fästningen, var att spilla bort kulor och krut
på planlöst skjutande med grova kanoner på enstaka kring-
strykande kosackpatruller.
Vid mitten av mars kom Buxhövden till Sveaborg, där
den belägrande styrkan nu började förstärkas, så att den
660 GUSTAV IV ADOLF.
<ien 1 april uppgick till 6,500 man. Den var alltså fortfa-
rande underlägsen de försvarande i antal. I en rapport till
kejsar Alexander framlade Buxhövden den uppfattningen,
att det var lönlöst att försöka göra sig till herre över den
starka fästningen vare sig genom stormning eller genom beläg-
ring. Och för ett verksamt bombardemang behövde han ett
helt annat och grövre belägringsartilleri än det han nu för-
fogade över.
Buxhövden hade emellertid snart kommit underfund
med den söndring och obeslutsamhet, som rådde inom fäst-
ningen. Han hade spanat ut ett verksammare medel att
vinna Sveaborg än beskjutning, eller rättare sagt: han full-
följde Göran Sprengtportens plan, att man skulle »försöka
skrämma eller muta kommendanten». Ryssarne började
alltså underhandla och fingo därunder tillfälle att inom fäst-
ningen utsprida nedslående och vilseledande rykten om fin-
ska fälthärens rörelser och tillståndet i Sverige. Parlamen-
tärerna passade också på att även häva ur sig de gräsligaste
hotelser om hämnd, ifall svenskarne envisades att göra mot-
stånd. Goda hantlangare hade ryssarne i Anjalamännen
Klick och Ladau. Genom några svenska officersfruar i Häl-
singfors, som sålt sig åt fienden, underhöUo dessa värda herrar
täta förbindelser med fästningens garnison. Isynnerhet
prisar Buxhövden i ett brev till ryske utrikesministern en
fru Reuterskjöld, vars man var kommendant på ett av
de till Sveaborg hörande fästena. »Det var», skriver han
vid ett senare tillfälle till ryska utrikesministeriet, »till stor
del på grund av hennes inflytande, som krigsrådet gick in
på att överlämna fästningen; och hon utsatte sig själv för
beständiga faror, då hon uppehöll förbindelsen med garni-
sonen. Jag belönade då hennes utomordentliga nit för kej-
sardömets bästa och lovade henne i kejsarens namn, att
Hans Maj:t efter belägringens lyckliga slutförande nådigst
skulle minnas den svåra belägenhet, i vilken hon jämte sin
talrika familj befann sig, och för att löna hennes tillgivenhet
skulle draga försorg även om hennes framtida existens.» —
Det skulle hon också komma i behov av, ty både hon och
hennes man blevo avskydda av sina forna kamrater och
vänner, när dessa fingo klart för sig, att det värda paret var
fosterlandsförrädare. Fru Reuterskjöld dog emellertid redan
662 GUSTAV IV ADOLF.
1811. Däremot levde en annan kvinnlig landsförrädare, den
vackra majorskan Hjärne, ända till 1860 och uppbar en
rysk livstidspension om 2,500 silverrubler om året.
Även inom fästningen användes »det gyllene krutet», vars
förträffliga verkan omtalas i skrivelser mellan den ryske
befälhavaren och hans regering. De nyligen publicerade de-
pescherna från franska sändebudet i Petersburg till Bona-
parte kasta också ljus över mångt och mycket, som förut
synts dunkelt i dramat Sveaborg. Franske ministern åter-
ger i dessa skrivelser följande yttrande av tsaren: »Guld-
regnet har gjort sin verkan under vapenstilleståndet; garni-
sonen är starkt bearbetad, och — oss emellan — amiral
Cronstedt har en fordran på krigskassan, som jag förbundit
mig att betala honom.»
Slutligen hade klenmodighetens anda fått makt med den,
som skulle lett fästningens försvar. Den 4 april yttrade
Alexander till franska sändebudet: »Vi skola få Sveaborg.
Kommendanten har redan börjat förhandla och har låtit
förstå, att man måste sätta honom i stånd att kapitulera
utan att vanära sig. Man gör honom till viljes, ty man be-
skjuter honom natt och dag.»
Två dagar efter detta samtal, alltså den 6 april, tog Cron-
stedt det ödesdigra steget att med Suchtelen avsluta ett
stillestånd till den 3 maj med löfte att då uppge fästningen
med alla dess kanoner och förråd samt hela den där liggande
skärgårdsflottan, därest han icke dessförinnan erhölle an-
senlig förstärkning från Sverige. »Hela världen visste ju»,
såsom Alexander yttrade till franska sändebudet i Petersburg,
»att havet inte kunde vara öppet de första dagarna i maj.»
Ryssarne skulle genast få besätta några befästa holmar i
fästningens närhet, alltså goda utgångspunkter för en fram-
tida beskjutning, isynnerhet som dessa holmar överlämnades
jämte på dem befintligt artilleri.
Inom krigskonseljen hade visserligen starka röster höjts
mot den skandalösa konventionen, men flertalet lät imponera
på sig av Cronstedts auktoritet, då han skildrade försvars-
möjligheterna i de mörkaste färger, och av Jägerhorn, som
tog sig hög ton och »snäste ned alla». Så gav sig Sveaborg åt
en fiende, som ej var talrikare än dess egen besättning, me-
dan det ännu fanns gott om livsmedel samt 60 skott per
FINSKA KRIGET 1808—1809. 663
kanon, och efter en manspillan av — en officer och fem
menige I
Dagen efter undertecknandet av den landsförrädiska
överenskommelsen avsände Cronstedt två kurirer till Sverige
med underrättelse därom. Tvärt emot överenskommelsen
blevo de på alla möjliga sätt uppehållna av ryssarne och
framkommo till Stockholm, den ene — samma dag den för-
stärkning skulle varit framme vid Sveaborg, som skulle för-
hindrat dess uppgivande, den andre ännu senare.
Under dagarna närmast efter konventionen utrymde Svea-
borgs garnison de befästningar, som skulle lämnas ryssarne
i pant, och »strålande av belåtenhet», skriver Buxhövden till
sin kejsare, ryckte dessa in där, övertygade som de voro,
»att detta var ytterporten till Sveaborgs stolta murar».
Tiden mellan stilleståndet och den 3 maj begagnade rys-
sarne på alla sätt väl. De hade fått order av kejsar Alexander
att bland annat »tillåta alla soldater från fästningen att
komma till staden», alltid söka ställa sig in hos dem och be-
gåva dem med pengar och brännvin samt ingiva dem en för-
delaktig tanke om ryssarne». I strid mot konventionen bör-
jade ryssarne också på en av holmarna bygga batterier,
som vändes mot fästningen, och — vad som på sätt och vis
var ändå fräckare — de flyttade tvärt emot givet löfte en
av fyrbåkarna i farleden till Sveaborg för att sålunda leda
svenska örlogsfartyg vilse, om de skulle försöka segla in.
Cronstedt kunde alltså haft flere fullgiltiga skäl att vid
mognare eftertanke bryta fördraget. Men gent emot ryssar-
ne var hans trofastheten själv. Från rysk sida var man där-
emot besluten att ögonblickligen bryta stilleståndet, ifall
några fientliga stridskrafter skulle visa sig i Östersjön, och
vid hot om bombardemang och uppbrännande av den fin-
ska skärgårdsflottan uppmana fästningen att genast giva
sig. Detta meddelade kejsar Alexander i förtroende franska
sändebudet i Petersburg. Därför begagnade ryssarne också
stilleståndet till att på allt sätt förstärka sin ställning på
de holmar, som man fått besätta.
När stilleståndet kungjordes för Sveaborgs garnison, var
Cronstedts anseende ännu så stort, att flertalet av offi-
cerarne betraktade överenskommelsen med fienden som en
krigslist för att så mycket säkrare kunna hålla fästningen,
664 GUSTAV IV ADOLF.
tills det bleve öppet vatten. Mot en mindre högt skattad
kommendant hade officerarne gjort myteri och avsatt ho-
nom från befälet.
Men bland en del yngre officerare, som småningom för-
stodo, vart det bar hän, voro planer å bane att åstadkomma
en resning mot kommendanten. Knotet bland manskapet
blev ganska allmänt, och många måste arresteras. Men han
fanns ej, mannen, som kunde rycka till sig händelsernas
roder. Man blott gick där och räknade dagarna, räknade tim-
marna till det ödesdigra ögonblicket, ängsligt spejande utåt
havet. Men intet segel syntes till. I en dagbok av en kapten
Hauswolff kan man dag för dag följa växlingarna mellan
hopp och fruktan. Den 26 april antecknade han: »Glädjen
är otrolig: isen öppnar sig nära invid isningen; solen ver-
kar mycket i dag, och med kikaren synas skepp kryssa. Om
nu några timmars nordlig eller sydlig storm inträffar, så är
öppen sjö. Man gör ej annat än koxar och önskar. — Den
27: Den i går så glädjande utsikten har i dag försvunnit:
det är kallt som i vintern och ingen blåst. — Den 28: I natt
är stark köld, och i dag är mycket kallt, vilket försätter oss
alla i största oro! — Den 29 och 30: Båda dagarna var
ingen blåst; det fortfar att vara ovanligt kallt. Alla fäst-
ningens innevånare äro högst bekymrade. . .»
Hoppet om öppet vatten till 3 maj var ute. I stället såg
man de ryska generalerna med oförbundna ögon gå in och
ut genom fästningsportarna, som om de redan varit Svea-
borgs herrar. Den 3 maj började finländarne överge sitt star-
kaste värn. Från det regemente, som sist lämnade fästningen,
ha vi kvar en gripande skildring: »Alla gräto: befäl, manskap
och hustrur. Förbannelser och skällsord över amiralen och
konseljen utropades under ett högt tjutande av både sol-
dater, hustrur och barn. Arresteringar skedde samma afton
beständigt, så med vaktmanskap som andra soldater, vilka
samlade sig på borggården och högt ropade, att de skulle
massakrera kommendanten.» Cronstedt måste omge sig med
en särskild skyddsvakt. — Men när Jägerhorn i spetsen för
sitt regemente lämnade skådeplatsen för förräderiets seger,
lade man märke till, att han »höll sitt huvud upprätt och ett
belåtet leende lekte på hans läppar». En ung rysk löjtnant,
som ej kunnat undgå att känna deltagande med de gamla
FINSKA KRIGET 1808—1809. 665
soldaterna, då de gräto av harm och förtvivlan, såg med
förtrytelse, huru Jägerhorn slog dem med sabeln, för att
de fällde tårar.
Den 8 maj sänktes den blågula flaggan för sista gången
på Gustavssvärds torn, och den ryska örnen flög upp på dess
plats. På Ehrensvärds grav Ijödo ryssarnes segerpsalmer.
Sista akten av Anjalaförbundets drama var utspelad.
Med det stolta Sveaborg, som kostat Sverige så mycken
möda och uppoffring, följde den dyrbara skärgårdsflottan,
vilken Cronstedts instruktion ålade honom att bränna i
händelse av kapitulation. När kejsar Alexander talade med
franska sändebudet i Petersburg om den Cronstedtska ka-
pitulationen, hade han också uttalat sin glädje över att den
finska skärgårdsflottan skulle oskadd överlämnas åt rys-
sarne. Detta Cronstedts handlingssätt är rent förräderi.
Låt vara att det begicks av svaghet och bristande motstånds-
kraft mot starkare, positivt onda viljor — förräderi är det
i alla fall, isynnerhet som kommendanten tillgodosett sina
egna ekonomiska intressen för framtiden.
Cronstedt blev av svensk generalkrigsrätt dömd »förlustig
adligt stånd, rättigheter och namn, jämte allt medborgerligt
anseende, heder och äran». Hans namn skulle uppspikas på
skampålen på Stockholms torg. »Vare han ock såsom en
ärelös förrädare fredlös förklarad och allmänneligen efter-
lyst över allt Sveriges rike samt vid ertappandet gripen, då
han skall mista högra handen, halshuggas och steglas.»
Straffet nådde honom icke, där han hade funnit skydd hos
Rysslands mäktige tsar.
Under själva belägringen torde varken Cronstedt eller
Jägerhorn ha mottagit några pengar. Men man har kvar ett
kejserligt ryskt brev från december 1808, vilket tillförsäkrar
Cronstedt en årlig pension av 4,500 riksdaler banco samt
50,000 riksdaler banco på en gång, såsom ersättning för några
aktier i ett av svenska staten privilegierat bolag. En fråga
av vikt att få klarhet i är den, huruvida dessa aktier verk-
ligen hade något värde, jämförligt med de 50,000 riksdalerna,
eller om de voro värdelösa. På den punkten stå nämligen
samtida uppgifter mot varandra.
Jägerhorn blev efter krigets slut mottagen av kejsaren
med mycken utmärkelse och utnämnd till landshövding i
666 GUSTAV IV ADOLF.
Finland. Han behandlades på ett helt annat sätt än Cron-
stedt, som även i Ryssland var föremål för förakt, ja nästan
skydd av sina medmänniskor. Han »föll också i mycken
svårmodighet», säger Ehrenström. I ensamhet tillbragte
han sitt återstående liv i sin födelsebygd, dels i Hälsingfors,
dels på en gård i närheten. Där dog han år 1820. »Han hade
ingen trevnad. Man skall ofta hava sett honom gå många
varv omkring sin gård, ensam, förvirrad, tyst och hemsk,
och han överlevde ej länge förlusten av sin heder. Det måste
vara gruvligt att dö och veta sig lämna ett befläckat namn»,
utbrister Skjöldebrand. Tre år förut hade Cronstedts onda
genius, Jägerhorn, slutat sin skuldbelastade levnad.
Liksom Anjalaförbundet omöjliggjorde Gustav IHis lovan-
de anfallsplan, så hade förräderiet på Sveaborg knäckt Gustav
IV Adolfs försvarsplan, ty Sveaborg var den fasta punkt,
där förstärkningar skulle ha landsatts för att taga fienden
i ryggen.
Finska fältarmén hävdar den finska vapenäran under
sommaren i8o8.
När sommaren kommit och vägarna i Finland blivit tra-
fikabla igen, började krigsrörelserna på nytt. Vid Lapp o
vann Adlercreutz den 14 juli med inemot 5,000 man
en vacker seger över en till antalet något underlägsen
rysk styrka. Verkligt fältslag kan man dock knappast kalla
denna strid, där endast 20 svenskar stupade. Men striden
hade i alla fall sin stora betydelse, därför att segern avgjort
stannade på svenska sidan.
Hade nu Klingspor och Adlercreutz begagnat den gynn-
samma situationen i och för en snabb och målmedveten
framryckning söderut, så skulle mycket av vad ryssarne
tagit ha kunnat återvinnas. Buxhövden var mäkta orolig
och såg redan i andanom Finland förlorat för tsaren. »Om
FINSKA KRIGET 1808—1809. 667
Gustav Adolf nu landsatt 10,000 man under en skicklig här-
törare på finska kusten», säger en rysk krigshistoriker, »så
skulle, efter allt att döma, hela landet utom Sveaborg ha
fallit i våra fienders våld igen.» Men Gustav Adolf förspillde
sina krafter på små och osammanhängande landstignings-
försök, och Klingspor låg stilla, allt under det ryssarne fingo
förstärkningar. Som vanligt saknades den nödiga företag-
samheten, initiativkraften, på svenska sidan. Skulden för
att en dyrbar tid gick förlorad ligger såväl hos Adlercreutz
som hos Klingspor, ty fältmarskalken lämnade numera för-
troendefullt sin generaladjutant så gott som fria händer i
de militära operationerna. Sina egna åtgärder vid huvudar-
mén begränsade han till att vid underrättelsen om segern
bege sig fram till trupperna och muntra upp dem med bränn-
vin och tobak. Varje man fick 4 jumfrur^ och två supar
brännvin samt 4 alnar tobak. Efter sålunda väl förrättat
värv for han tillbaka till Nykarleby.
Det är framför allt bristerna i kunskaparväsendet på
svensk sida, som förklara den period av overksamhet vid
huvudarmén, vilken följde på slaget vid Lappo. Handlings-
kraften hos de högsta befälhavarne förlamades nämligen
alltjämt genom överdrivna föreställningar om fiendens strids-
krafter, och man väntade ännu på de förstärkningar, som
för länge sedan skulle kommit från Sverige. Endast med
deras hjälp ansågo sig Klingspor och Adlercreutz böra våga
en ny framryckning.
Under väntetiden satte man i gång ett mindre företag,
som blivit mycket berömt i folksägnen. Det var »general»
Spofs och »amiral» Roths bragder i skogstrakterna kring
sjöarna Ruovesi och Näsijärvi, vilka med sina otaliga hol-
mar, uddar och näs voro som skapta för det s. k. lilla kriget.
Det var ryssarne, som i förskräckelsen över de båda djärva
partigängarnes bragder gåvo dem så höga militära titlar.
I själva verket voro både Roth och Spof helt enkelt fan-
junkare vid Björneborgs regemente. I spetsen för fyrtio
^ En jiimfru = V 33 kanna.
668 GUSTAV IV ADOLF.
andra käcka björneborgare åtogo de sig att så långt i deras
förmåga stod göra livet surt för fienden: avskära hans till-
försel av proviant och krigsmateriel från södra Finland,
förstöra broarna i hans rygg och på allt sätt oroa honom. Och
lyckades de bränna ryssarnes stora magasin vid Ruovesi,
så hade de enligt Klingspors åsikt gjort lika mycket nytta,
som om man vunnit en seger.
Deras lilla oförvägna trupp hade en storartad framgång,
och ryktet om deras djärva kap tillförde den lilla truppen
förstärkningar av allmogem.än och forna soldater. »Amiral»
Roth, som från barndomen kände till vartenda smyghål i
dessa trakter, lade beslag på alla båtar, som funnos på Ruo-
vesi, och sedan höll han med sin käcka skara till på en holme
i sjön. Därifrån satte han sådan skräck i ryssarne, att
dessa själva brände det stora magasinet vid sjön, för att det
ej skulle falla i fiendens händer. Detta var så mycket känn-
barare för ryssarne, som dessa, även frånsett Roths och Spofs
guerillakrig, ledo brist på proviant. Det var nämligen så ont
om hästar, att man ej kunde få fram tillräckligt med mat åt
trupperna. Vissa regementen hade ej en brödbit utan för-
plägades med färsk, direkt från åkern tagen råg, när man
slutligen började få sådan att tillgå. — Så som Roth och Spof
huserade, blev den ryske befälhavaren i Alavo, söder om Lap-
po, nästan utan livsmedel, utan order från högre ort och utan
pålitliga underrättelser om vad som tilldrog sig omkring
honom.
Efter att modigt ha bitit ifrån sig måste dock Roth slut-
ligen för en alltför mångfaldig övermakt draga sig tillbaka
till finska huvudarmén. Han belönades med fänriks full-
makt och erhöll vid sitt avskedstagande 1812 löjtnants grad.
Men Spof hann aldrig få den belöning, som bort komma även
honom till del. Hans namn står bland dem, som mot slutet
av året på Torneå lasarett dukade under för krigets veder-
mödor.
Långt bort i Karelen organiserade Sandels en annan folk-
resning under ledning av major Malm med bonden Tiainen
som »gränskapten». Inbyggarne i Karelen hade redan i år-
hundraden gjort sig kända som duktiga gränsförsvarare,
FINSKA KRIGET 1808 — 1809. 669
och månget ryskt angrepp hade tillbakaslagits av »de trogna
och hurtiga karelska skidebönderna». De bönder, som icke
hade gevär, beväpnade sig nu med pikar, spjut eller liar på
långa skaft. Den glade, folklige majoren var just som ska-
pad att leda ett dylikt företag. Han var också ryktbar för sin
ovanliga kroppsstyrka. Det berättas bl. a. om honom,
att han en gång på trappan till ett värdshus gav en bråk-
makare en så kraftig örfil, att mannen flög som en skott-
spole över tre slädar, som stodo i bredd nedanför trappan.
Folkresningen blev även här framgångsrik, och bönderna
drevo ryssarne ända bort till Sordavala i ryska Karelen. —
Tiainen blev belönad med tapperhetsmedalj och en årlig
pension av svenska regeringen.
Även på Åland hade bönderna rest sig mot ryssarne, vilka
på isen gått över dit redan i början av kriget. Ålänningarne
hade förhållit sig alldeles lugna ända till i början av maj,
då ryssarne själva började bli oroliga i anledning av isloss-
ningen, som gjorde deras återtågsväg ofarbar. Då gav ryske
befälhavaren order till ålänningarne att göra alla större
båtar färdiga inom 24 timmar och såga dem ut genom det
omgivande isbältet till öppet vatten samt utlämna alla va-
pen, vid hot att annars »näsor och öron skulle avskäras» på
både kronobetjäning och bönder och allesammans deporte-
ras till Sibirien. I ängslan för sådana gräsligheter iade bön-
derna råd. En länsman Aren kom då med det djärva för-
slaget, att man skulle försöka rädda sig genom att överfalla
och tillfångataga inkräktarne. Han satte sig i förbindelse
med pastorsadjunkten Gummerus, och de bägge männen
fattade det modiga beslutet att ställa sig i spetsen för en all-
män folkresning. Alla voro med därom, och genom budkavlen
utgick maning från gård till gård. Tack vare Arens och Gum-
merus' kloka ledning och raska ingripande lyckades ålän-
ningarne övermanna och tillfångataga de ryska avdelningar,
som voro posterade här och där på öarna, på ett par ställen
efter en stunds skottväxling. Och dock voro ålänningarne
mestadels beväpnade endast med trästörar, som de vässat
och barkat av i spetsen, så att de lyste som bajonetter i solen
670 GUSTAV IV ADOLF.
och kommo ryssarne att tro, att dessa hade reguljära trupper
emot sig.
Men ännu stod den ryske överbefälhavaren med huvud-
styrkan, 450 man, på Kumlinge, en kal klippö längst österut.
Till all lycka fingo bönderna hjälp mot denna för dem fruk-
tansvärda krigsmakt av besättningarna på ett par mindre
svenska krigsfartyg, som kommit över från Stockholm för
att bistå dem. Efter en kort strid gav sig även här den fient-
liga styrkan fången. Så var Åland svenskt igen.
Gummerus belönades med tapperhetsmedalj och fält-
prosts rang med åtföljande traktamente. Slutligen fick han
fullmakt på Högby pastorat på norra Öland. Där levde och
verkade han till år 1836, då han dog 62 år gammal. Både
hans utseende och hans sätt voro martialiska, och ända in i
ålderdomen visade han prov på jättelika kroppskrafter.
Hans tappre medhjälpare Aren fick också tapperhets-
medalj. När Gustav Adolf överlämnade den till honom,
yttrade han: »Jag önskade, att var och en undersåte vore
utav den tanke som denne man. Då vore åtminstone min
börda lättare.» Aren hugnades dessutom med en årlig extra
pension för sina krigiska förtjänster. När ryssarne år 1809
återigen kommo över till Åland, flydde han med hustru och
barn till Sverige och måste därvid tillbringa en hel natt
på isen. Efter en del trakasserier från ryskt håll fick han se-
nare slå sig ned på Åland igen, där han köpte sig en gård
och framlevde sitt återstående liv såsom jordbrukare. Han
levde ännu år 1852 och beskrevs då av Bomansson, den åländ-
ska folkresningens skildrare, såsom liten till växten men
ungdomligt livlig och eldig.
Av de reguljära trupperna sände KUngspor efter slaget vid
Lappo en avdelning mot sydväst, åt Lappfjärd och Kristi-
nestad till. Men som den var för svag, blev den kastad till-
baka av ryssarne. Då fick Döbeln befallning att skynda till
hjälp och övertaga högsta befälet på denna krigsskådeplats.
Det var en förskräcklig syn, som mötte hans trupper på vä-
gen dit, genom trakter, där »den ryska förödelsen» gått fram.
Ingenting hade den visat försyn för. Vid Kauhajoki, där
FINSKA KRIGET 1808 — 1809. 671
han fattade stånd, såg man mitt för kyrkan en galge, i vilken
en bonde var upphängd i benen, och under mannens halvt
förbrända kropp lågo kol och aska, som vittnade om det
ohyggliga sätt, på vilket fienden pinat ihjäl den olycklige.
Längre bort såg man en mängd vanliga galgar. »Hela detta
kapell», skriver Döbeln, »är av galgar, mord och brand förstört,
liken i gravarna spolierade och folket fört till skogs.»
Döbeln fick god tid att bereda sig på den väntade striden,
ty ryssarnes anfall dröjde. Men på aftonen den 9 augusti
sade han med belåten min till några av sina officerare: »I
morgon anfalla de, men de ska få stryk.» Han hade också
räknat rätt. Genom ett häftigt anlopp lyckades fienden
visserligen genombryta björneborgarnes första kedja, och
denna drog sig något tillbaka. Men då hoppade Döbeln upp
på stenpostamentet till en milstolpe vid vägen och röt: »Spring
ni åt helvete, edra uslingar, att få er lön, men här står jag
och skall stupa; här ser ni mitt monument!» Och så stötte
han med sabeln i stenarna.
Då fattade kedjan stånd igen, och snart kunde Döbeln
och hans björneborgare inskriva namnet Kauhajoki bland
sina segerminnen.
Några dagar därefter vann Adlercreutz vid Alavo en ny
seger, men sedan började återtåget igen.
Försvaret mot Danmark och Gustav Adolfs planer på
Norges erövring.
Om det också är ovedersägligt, att Klingspor och Adler-
creutz ej gjort vad som kunnat göras med de stridskrafter,
över vilka de förfogade efter segern vid Lappo, så är det
också en given sak, att de finska trupperna ensamma ej i
längden skulle förmå reda sig mot ryssarne. Skulle Fin-
land kunna återerövras, så finge den utlovade hjälpen från
Sverige ej låta vänta på sig, tills ryssarne hunnit få alltför
stora förstärkningar. Men härvidlag skulle kriget med Dan-
mark lägga olycksbringande hinder i vägen.
Gustav Adolf hade lika litet väntat sig något fredsbrott
från dansk som från rysk sida. På bägge hållen betraktade
han rustningarna såsom blotta demonstrationer, framtvinga-
672 GUSTAV IV ADOLF.
de av Napoleon. Därför gällde det, menade konungen, att
även här undvika varje skymt av utmaning, således även
alla rustningar i Skåne såväl som i Finland.
Den danska krigsförklaringen kom därför nästan som ett
åskslag den 14 mars. Nu blev det fart i försvarsåtgärderna.
Bland annat beslöt Gustav Adolf efter mönster av det re-
volutionära Frankrike att förstärka armén med ett lant-
värn till fäderneslandets försvar. Samma dag, som Dan-
marks krigsförklaring avlämnades, utfärdade Gustav Adolf
en förordning, i kraft varav alla vapenföra ogifta män i ål-
dern 19 — 25 år skulle vara värnpliktiga, undantagandes de
som voro i statens tjänst, behövdes för handeln, industrin,
skeppsfarten m. m. eller voro studerande vid rikets akade-
mier. Av hela antalet värnpliktiga skulle 30,000 man genast
uttagas för att fortast möjligt utrustas och övas. Ungdomen
visade också en beundransvärd villighet att ställa sig under
fanorna.
En stor svårighet var dock att få dugligt befäl. Visser-
ligen kungjordes i tidningarna, att alla avskedade officerare,
som ville tjäna vid lantvärnet, kunde anmäla sig hos general-
adjutanten för armén. På det viset fick man nog det behöv-
liga antalet befälspersoner — »men hurudanal» utbrister
Skjöldebrand: »mången som för ovärdigt uppförande, lider-
lighet eller oduglighet blivit bortkörd från regementet, där
han tjänte; mången, som i ungdomen genom arv eller gifte
vunnit en liten förmögenhet, av lättja tagit avsked, förstört
förmögenheten, levat sedan i armod, ofta på mindre ärliga
resurser; mången, som var duglig, då han tjänte, men sedan
förfallit, tillbragt sin tid på krogar eller spelhus och glömt
allt, som hörde till tjänsten. Sådana voro de flesta, som an-
mälde sig och blevo antagna. Visserligen funnos undantag,
men mängden är ej målad med överdrivna färger. Och så-
dana skulle bilda till soldater själva kärnan av landets ung-
dom, taga närmaste befattningen med deras vård och trev-
nadl»
Skjöldebrand, som själv blev chef för Östgöta lantvärns-
brigad, bad höga vederbörande att slippa få en enda av de f . d.
officerare, som anmält sig hos honom, och åtog sig att i
stället själv skaffa det befäl, som behövdes. Man hade
dock redan antagit så många, att Skjöldebrand måste finna
FINSKA KRIGET 1808 — 1809. 673
sig i att behålla sex. »Bland dessa dog en snart av lungsot,
en blev sängliggande av kronisk sjukdom, två bortkördes
för fylleri. Två, som voro hederlige män, tjänte och hade
tjänt från första ungdomen vid adelsfanan och hade under
hela tiden knappt sett någon trupp. De voro välmående men
tanklöse och orklöse, mer av bekvämlig levnad än av ål-
der. Exercisen, varvid jag ej skonade dem mer än andra,
blev dem för tröttsam, och de begärde avsked, vilket jag
gärna skaffade dem.» De flesta officerare, som Skjöldebrand
i stället antog, voro duktiga och kraftiga gymnasister
från Linköping. Ungdomen där var så ivrig, att långt fler
anmälde sig, än som kunde mottagas. »Det gjorde mig ont
om dem, som ej blevo antagna, ty de gingo bort alla ned-
slagna, en del gråtande», säger han.
Av alla de sålunda antagna var det blott med en, som för-
söket slog illa ut. »Alla de övriga kunde med heder ha till-
hört vad regemente som helst.»
Först fram på sommaren var emellertid lantvärnet så
övat, att det kunde anses krigsdugligt. Det lilla Sverige
kunde då uppställa sammanlagt nära 100,000 man i fält.
Finland fick dock vänta på den hjälp, som man där hop-
pats på, alltsedan Östersjön blev isfri. Det berodde på Gus-
tav Adolfs beslut att i stället rikta nästan all sin kraft mot
Danmark och lägga an på Norges erövring.
Det såg mäkta hotfullt ut för Sverige, när den franske
marskalken Bernadotte till Liibeck och Hamburg sam-
mandrog nära 33,000 man, avsedda att tillsammans med
över 12,000 man danska trupper landstiga i Sverige. Ingen
kunde då ana, att överbefälhavaren en gång skulle bli ko-
nung i det land, som han nu skulle bekriga, och beröva sin
kejsares dåvarande bundsförvant hälften av hans rike.
Den franska armén var rätt brokigt sammansatt. Den
bestod nämligen ej blott av fransmän utan av ännu fler span-
jorer och en del holländska trupper, och med dessa trupper,
isynnerhet de spanska, följde en väldig tross, däribland en
massa löst folk — judar, kvinnor och barn — vilka trans-
porterades på en mängd mulåsnor. Spanjorerna hade på
Napoleons maktbud marscherat ända från Spanien och Ita-
lien. Därifrån hade de avgått för nära ett år sedan. Det från
43 — 204364. Gr im berg. Svenska folkets underbara Öden. VII.
674 GUSTAV IV ADOLF.
Spanien kommande infanteriet hade dock fortskaffats åkan-
de genom Frankrike ocla ända till Mainz, varifrån det mar-
scherat till fots till Hamburg.
Den tillämnade landstigningen i Sverige blev emellertid
aldrig av. De franska trupperna kommo nämligen aldrig längre
än till FyenS ty en engelsk eskader behärskade Stora Balt
och avskar sålunda förbindelsen mellan Fy en och Själland.
Napoleon hade nog heller inga allvarliga planer på att på
våren 1808 sända sina trupper över till Skåne, ty nästan hela
hans intresse var då inriktat på att underkuva Spanien,
där ett farligt uppror utbrutit i mitten av mars. — De fran-
ska och spanska hjälptrupperna i Danmark hade ej gjort
annat än att, som en dansk historieskrivare säger, »opsede
Landets Fedme». — Från Norge hotades vårt land ej heller
av någon fara, ty den norska armén var klent utrustad och
för fåtalig för att gå anfallsvis till väga. Men samma svag-
heter vidlådde de svenska trupper, som skulle försöka er-
övra Norge, vars natur dessutom lade svåra hinder i vägen
för en anfallande fiende. En svensk kapten gör följande
kraftiga teckning av terrängen: »>Att beskriva de s. k. stigar,
på vilka trupperna framryckte, övergår min förmåga. Ge-
nom sänka mossar, över ruttne kavelbroar, sträckte över
bottenlöse myrar, utan tillgång på stället av lagningsämnen
— över bergsklev, där man åsar utför branta avsatser med
bråddjup vid sidorna, över brolösa åar har truppen fram-
trängt 3 \ 2 mil uti en ödemark, där, undantagandes 20 å 30
gamla käringar på ett område av några kvadratmil, icke
finnes någon levande varelse varken av folk eller kreatur.
Vissa på kartorna utsatta vägar existera icke. Att fram-
skaffa proviant för 2:a brigaden kan ej annorlunda ske än
genom tillbärning på folkryggen. Svenska bönder äro där-
till uppbådade; och så länge denna tillgång finns, kan trup-
pen kvarhålla sig uti sin ställning.» Dessa bönder fingo bära
25 kg. på ryggen tre styva mil på riktiga »getstigar».
Med sjukvården vid västra armén var det också dåligt
ställt. Det var ont om både sjukvårdsmateriel, sjuklokaler
och läkare, särskilt kirurger. Armfelt, som i början förde
högsta befälet, klagade över »bödlar med fältläkareuniform,
1 Se sid. 628.
FINSKA KRIGET 1808—1809. 675
lie där aldrig studerat i sin livstid annat än veterinär-
konsten».
För övrigt ger detta krigsföretag en sorglig bild av krig-
föringskonstens ståndpunkt i Sverige. Armfelts krigsplan
var otroligt nonchalant uppgjord och byggd på de lösli-
gaste beräkningar — om man över huvud taget kan tala
om några beräkningar alls. Dessutom visade de högre sven-
ska befälhavarne en allmän benägenhet att parlamentera
med fienden. Denna lust att underhandla hellre än att slåss
hade ju på annat håll vållat ännu större olyckor.
Under sådana förhållanden förmådde svenskarne blott
tränga några få mil över gränsen, och i mitten av maj upp-
gav Gustav Adolf hela offensivföretaget. Västra arméns
verksamhet inskränktes till gränsbevakning.
De våras förlust under våren 1808 utgjorde 34 office-
rare och omkring 1,000 man, medan norrmännen under
samma tid förlorat endast 3 officerare och 111 man.
Under återstoden av året föreföllo blott småstrider på
ömse sidor om gränsen. Det största krigsföretaget var norr-
männens infall i Jämtland och Härjedalen i augusti 1808
i syfte att skaffa upplysningar om ryssarnes framträngande
och om möjligt förena sig med dem. Men förplägnaden
vållade så stora svårigheter, och de fåtaliga svenskarne
gjorde så beslutsamt motstånd, att fienden snart måste
återvända. Fram på vintern kommo å ömse sidor skidlöpar-
patruller till användning. De norska voro djärvast, gjorde
strövtåg på ett par mil inom svenska gränsen och »ofredade
de i fjällen varande renhjordar».
Gustav Adolf och general Moore.
När Gustav Adolf uppgav tanken på Norges erövring,
ändrade han sina planer till en landstigning på Själland.
Därvid räknade han på hjälp från England. Hans minister
i London, Adlerberg, hade också till konungen upprepade
gånger inberättat engelska sympatiuttalanden för honom
och hans ihärdiga kamp för den gemensamma saken, och le-
dande engelska politici sparade ej på försäkringar om bistånd:
676 GUSTAV IV ADOLF.
man skulle hjälpa Sverige att erövra Själland, vad det än
kostade, man skulle bombardera Kronstadt och förstöra
ryska flottan.
Men engelska regeringen gjorde sig ingen brådska, Den
17 maj ankrade emellertid en engelsk transportflotta med
nära 11,000 man ombord utanför Göteborg, under befäl av
general Moore. Men när det visade sig, att generalen väg-
rade att låta sitt folk användas till offensiva företag
och icke ville erkänna Sveriges konung såsom truppernas
högste befälhavare, så förbjöd Gustav Adolf den engelska
hjälpkåren att landstiga. Efter många konferenser och för-
handlingar fram och tillbaka gav sig Moore sluthgen i hem-
lighet hem igen med sin flotta. Så hade Gustav Adolf stött
bort ifrån sig den hjälp, som hans bundsförvant erbjudit
honom.
På detta sätt har episoden Moore tett sig, ända tills man
började närmare skärskåda Moores egen dagbok och korre-
spondens samt en del andra aktstycken i engelska riksarkivet,
särskilt skriftväxlingen mellan Moore och engelska regeringen.
Därigenom har Gustav Adolfs beteende fått en helt annan
belysning.
Först och främst måste det fasthållas, att den engelska hjälp-
expeditionen tyvärr kom att avgå från England, innan un-
derhandhngarna om dess användning avslutats. Engelska
regeringen hade ingenting annat att hålla sig till än ett löfte
av Adlerberg, att hjälptrupperna skulle bli gästfritt mot-
tagna i Göteborg. Detta Adlerbergs löfte var det, som gav
uppslag till hela det följande trasslet. Han visste ju, att
minst en månad skulle förspiUas, om han först måste invänta
sin konungs svar — ty så lång tid dröjde det på den tiden
att få fram meddelanden från London till Stockholm och
tillbaka igen. För att komma ur fläcken lovade han därför
mer, än han hade rätt till, i den förhoppning att bara engels-
männen komme till sin bestämmelseort, så skulle deras be-
fälhavare nog befinnas mycket medgörligare, än om man
skulle göra upp villkoren på förhand.
Att Gustav Adolf icke kunde vara med på att främmande
trupper landsattes på svensk mark — och på en befäst plats
därtill — med mindre än att han själv hade högsta befälet
över dem, det fann självaste Moore i sina hemligaste tankar
FINSKA KRIGET 1808—1809. 677
vara ett »både naturligt och befogat krav». Det var dock väl
mycket begärt, att konungen skulle finna sig i ett engelskt
militärbefäl i sitt rikes andra stad.
Helt naturlig var också en annan fordran av Gustav Adolf,
nämligen att den engelska hjälpkåren icke skulle få ha fria
händer att när som helst överge sin bundsförvant. Det skulle
kunna bli ytterst farligt för Sverige. Därför fordrade han att
erhålla underrättelse därom minst fjorton dagar i förväg.
Det var nödvändigt att få dessa båda frågor avgjorda, innan
operationerna skulle börja. Annars kunde dessa komma att
plötsligt bli förlamade. Man får komma ihåg, att Gustav
Adolf under pommerska kriget gjort mycket obehagliga er-
farenheter av Englands sätt att hjälpa sin bundsförvant,
av dess regerings ständiga vacklan, av löften och förespeg-
lingar, som ofta svekos, av tvister om befälsförhållandena
över deras hjälptrupper och om dessa truppers användning.
Även i fråga om Gustav Adolfs andra fordran kunde Moore
ej annat än innerst ge honom rätt. Det gjorde till sist även
engelska regeringen. Den tillmötesgick också sin bundsför-
vants fordringar om uppsägningstid. Angående befälsrätten
beviljades dock Gustav Adolfs fordringar endast för den tid
engelska hjälptruppen vistades i hans eget land.
Nu hade emellertid Gustav Adolf faktiskt aldrig begärt
landsättning av några engelska trupper på svensk mark.
Det var icke till sitt eget rikes skydd han anhållit om hjälp.
Vid Göteborg behövdes de icke, ty där hotade ingen fara.
Engelsmännen skulle bara suga ut traktens hårt med-
tagna hvsmedelstillgångar, alldeles som de franska och span-
ska »hjälptrupperna» gjort i Danmark. Däremot var det för
ett offensivt företag mot Själland eller Norge eller mot rys-
sarne i Finland, som han behövde hjälp. Men det ville engel-
ska regeringen i själva verket inte gärna vara med på, och
allra minst Moore själv. Han hyste nämligen i hemlighet
den uppfattningen, att expeditionen var förfelad. Därpå
lämna hans dagboksanteckningar och hans brev till London
under dessa dagar oförtydbart bevis. Han hade nämligen
fått så oriktiga uppgifter om de stridskrafter, Sveriges fien-
der förfogade över, och de trupper som Sverige hade att sätta
mot dem, att han ansåg Sveriges militära läge alldeles hopp-
löst. Detta sammanhängde med att de ledande svenska
678 GUSTAV IV ADOLF.
samhällsklasserna stodo i opposition mot konungen och icke
ville göra några kraftansträngningar för ett krig mot den
beundrade Napoleon, som de betraktade såsom oövervinnelig.
T. o. m. konungens egen generalstabschef, generalmajor af
Tibell, lät vid underhandlingarna med Moore denne förstå,
att han var av en helt annan mening än konungen. Och
ändå hade den mannen panna att stanna kvar på sin an-
svarsfulla post!^ — Vid denna tid fick Moore också höra ryk-
ten om Sveaborgs fall genom kommendantens förräderi.
Då skriver han: »Äro män i den ställningen förrädare, så
är det skäl att misstänka, att även andra äro smittade.»
Så se vi, hur Cronstedts förräderi bar frukter även i fråga om
kriget västerut.
Så impopulär som Gustav Adolfs politik var bland den
svenska överklassen, kunde man när som helst vänta sig, att
han skulle bli avsatt. Och hans fall skulle medföra ett bry-
tande av förbundet med England. Varför skulle England då
offra folk och pengar på att stödja en så osäker bundsförvant?
Med den uppfattning, Moore hade av förhållandena, var
det helt naturligt, att han skulle försöka krångla sig ifrån
alltsammans för att kunna segla hem med sina trupper,
och han fann nu en välkommen möjlighet därtill i de krav,
Gustav Adolf uppställde. Visserligen gav engelska regeringen
ju till sist efter på två punkter, men det viktigaste diskus-
sionsämnet återstod, nämligen Gustav Adolfs fordran på
att hjälptrupperna skulle användas för ett offensivt krig.
Ett huvudsyfte med konungens vägran att låta engelsmän-
nen landstiga torde ha varit just att därigenom en vacker
dag kunna förmå Moore till något offensivt företag i stället.
Han kunde ha anledning att hoppas därpå efter de lovande
förespeglingar, Adlerberg fått av den engelska ministären.
Gustav Adolf synes också ha fruktat, att engelsmännen hade
onda planer på att komma i besittning av någon flottbas på
Sveriges västkust. Och den misstanken var han inte ensam
om. Vilket ju inte var att undra på efter Englands beteende
mot Danmark året förut.
I själva verket ville engelska regeringen mera demonstrera
för syns skull än riskera sina trupper på ett svenskt offen-
sivföretag. Expeditionen hade gått ut med det hemliga för-
^ Först i mars 1809 avsick han.
FINSKA KRIGET 1808 — 18u9. 679
behållet, att trupperna icke skulle löpa någon egentlig risk.
Och som engelska regeringen hade svårt för att på långt av-
stånd bedöma förhållandena i Norden, hade den givit Moore
mycket stor handlingsfrihet. Han var skyldig att avråda
Gustav Adolf från alla offensiva operationer och hade en
ganska vidsträckt rätt att draga sig undan alltsammans
och segla hem.
General Moores hela uppträdande blir under sådana för-
hållanden bara spegelfäkteri. Det är aldrig ens hans
mening att landstiga på svensk mark — det fram-
håller han upprepade gånger i skrivelser hem. Därför be-
gagnar han Gustav Adolfs fordringar till att driva saken till
sin spets och komma ifrån alltsammans; därför avböjer han
allt deltagande i offensiva företag vare sig mot Danmark,
Norge eller Ryssland.
Men då fanns det ej heller å svensk sida någon anledning
att låta hjälptrupperna gå i land. Konungen meddelade
alltså Moore, som kommit till Stockholm, att han icke äm-
nade tillåta en landstigning annat än så till vida, som trup-
perna av hälsoskäl skulle få tura om att avdelningsvis gå i
land. Alltså hade Moore fått den förevändning, han behövde
för att återvända till England, och överenskom nu med
engelska sändebudet i Stockholm att segla hem igen. Han
hade fått den önskade förevändningen i Gustav Adolfs vägran
att medge en landstigning — som Moore själv under
inga förhållanden ville vara med oml
Men då Gustav Adolf förklarade sin vilja vara, att gene-
ralen stannade kvar, tills man fått nya meddelanden från
engelska regeringen, svarade Moore, att under sådana för-
hållanden ämnade han vänta. Icke förty avlämnade han
följande dag genom engelske ministern i Stockholm ett offi-
ciellt meddelande, att han vid närmare granskning av sina
instruktioner funnit sig förhindrad att ingå på konungens
fordringar och nödsakad att avsegla. Detta kunde Gustav
Adolf ej betrakta annat än som en personlig förolämpning,
och han förbjöd Moore att utan konungens tillåtelse lämna
Stockholm.
Det brydde sig emellertid inte engelsmannen om utan
smet undan från Stockholm, gick ombord på sin flotta i Gö-
teborg, lättade ankar och seglade hem den 1 juli. Det höll
680 GUSTAV IV ADOLF.
nu på att bli öppen brytning mellan Sverige och England.
Det ena ordet gav det andra. Men småningom lade sig upp-
hetsningen å ömse sidor, och sämjan återställdes genom
skriftväxling mellan Gustav Adolf och konung Georg.
Vad man kan förebrå Gustav Adolf i denna affär är en
viss otymplig formalism och brist på smidighet under för-
handlingarna. Därav begagnade sig den andra parten och
fann däri alltför bekvämt förevändningar, som korsade hans
politik. Men huvudanledningen till affären Moores utgång
ligger, som av det ovan anförda framgår, på annat håll. In-
nersta förklaringsgrunden känner man numera till. Den är,
att engelska regeringen i hemlighet arbetade på att förmå
både Ryssland och Danmark till brytning med Frankrike
och därför icke ville gå hårdhänt till väga mot någotdera.
Därtill kom, att Englands intresse i kriget mot Frankrike
nu nästan helt flyttats över till Pyreneiska halvön, där
man ansåg sig ha större utsikter att med framgång bjuda
Napoleon spetsen. Dit avsändes också Moores landstignings-
flotta.
Följden av Englands politik blev emellertid, att Gustav
Adolf måste uppge tanken på en erövring av Själland.
Finska huvudarméns sista bragder.
Först efter den engelska hjälpkårens avsegling var Gustav
Adolf oförhindrad att inrikta sina ansträngningar på att
undsätta Finland. Men nu hade, delvis till följd av Eng-
lands förespeglingar, en dyrbar tid förspillts på uppgifter,
vilka dock ej bort ligga konungen lika nära om hjärtat som
att hjälpa sina egna för livet kämpande undersåtar.
I början av juli for han över till Åland för att därifrån
leda försöken att landsätta svenska trupper i Finland.
På Åland och i Gävle samlades de regementen, som äntligen
skulle komma finländarne till undsättning. Men nu blev det
order hit och order dit; den ena befallningen upphävde den
andra. Och i Sverige tågade trupper fram och tillbaka utan
någon förnuftig mening. Östgöta grenadjärer fingo t. ex.
under sommaren 1808 besöka både Jämtland och Skåne,
och lika meningslöst användes många andra regementen.
FINSKA KRIGET 1808 — 1809. 681
Gustav Adolf visade här samma militära undermålighet som
i Pommern. Ej förrän i mitten av september gick det stora
landsättningsföretaget från Åland av stapeln. Nu var det
för sent. Nu voro ryssarne väl beredda att möta fienden och
avslogo de bägge landstigningsförsök, som gjordes, med en
förlust av nära tusen man för de våra. Konungen, som var
närvarande vid det senare försöket, visade sin förbittring
genom att avsätta den ene av överbefälhavarne, Boije,
och slita svärdsordens stora kors från hans bröst under för-
klaring, att han var ovärdig att bära detsamma. Gustav
Adolfs vrede gick också ut över de svenska och finska
gardesregementena, vilka deltagit i den olyckliga expeditio-
nen. Dem berövade han deras rang, fanor och utmär-
kelsetecken.
Lika illa gick det med försöket att överföra de trupper,
vilka samlats i Gävle. Det blåste upp en så våldsam storm,
att transportflottan skingrades. En del fartyg drevo till-
baka till svenska kusten, och andra strandade på de finska
skären eller sjönko med man och allt. Några smärre land-
stigningsförsök, som gjordes under sommaren, hade också
misslyckats alla så när som på ett, vilket tillförde finska
armén en förstärkning av ett par tusen man — det var allt.
Så hade den nödvändiga hjälpen åt finländarne plottrats
bort på landsättning av små avdelningar, vilka ryssarne
lätt förmått avvisa.
Med så svag hjälp förmådde den finska armén icke i läng-
den hålla stånd mot fiendens stridskrafter, vilka småningom
ökades till 40,000 man. Nu hjälpte ej längre de våras tap-
perhet. Gång på gång kastade de den påträngande fienden
tillbaka, fast han ibland var nästan dubbelt så manstark
som de, men obevekligt trängdes de tillbaka mot norr, och för
varje drabbning sammansmälte deras lilla skara alltmer. En
av de vackraste episoderna från dessa strider är den fem-
tonårige underlöjtnanten Vilhelm von Schwerins bragd
vid Ömossa, vilken Runeberg så vackert besjungit. Över-
stelöjtnant Drufva på Upplands regemente hade posterats
där med 500 man och två kanoner under befäl av Schwerin
och fått order att hålla stånd och slåss till sista man. Schwe-
rin berättar själv därom i ett brev till sina föräldrar, den
bekante riksdagsmannen, prosten greve von Schwerin i
682 GUSTAV IV ADOLF.
Sala^ och hans maka: »Folket sågo sig 2 mil skilda från armén,
posterade mot ryssarnas huvudstyrka. Mitt folk ledsnade;
de sågo upplänningarne lösas av varje afton men fingo själva
i nio dygn oupphörligt ligga på fältvakt och blevo tillika
med mig många nätter och många dagar genomblötta av
hällregn. Intet annat än min ömma vård över dem kunde
avhålla dem ifrån att klaga — jag använder alltid och gärna
mina överflödiga pengar av mitt traktamente till deras bästa.
Nionde dygnet om morgonen blevo vi häftigt attackerade.
Jag skulle nu själv för första gången gå i elden. Jag skulle
föra mitt folk för första gången dit, och jag skulle med två
kanoner försvara platsen mot fiendens oändligt många både
haubitser och kanoner. Vilken svår belägenhet! Det första
var ej svårt: jag tog genast kall min och förblev kall. Det
andra var värre. Mitt folk var för första gången i elden. De
sågo efter kulorna och sprang bakom just i den mest avgö-
rande stunden. Jag kunde intet springa efter utan gjorde
själv fem mans tjänst vid kanon. Då affären hade saktat
sig något, gick jag, fast nästan avdånad av trötthet, efter
dem. föreställde dem deras feghet, då de alla sprungo fram
som tända ljus, var och en på sina ställen. Här stupade folk
som gräs. Nu gällde det. Vi retirerade. Kosackerna gjorde
tre gånger chock på mina blottade kanoner, kastade sina
pikar, men jag mötte dem med druvhagel, och de retirerade.
På detta sätt fortsatte vi affären under en beständig eld i
fem timmar och retirerade 1 \/2 mil, där halt gjordes. Här
kom Drufvan med hela officerscorpsen, omfamnade mig,
tackade mig, det jag frälst dem. Folket hurrade och önskade
mig en beständig välfärd.»
Vid Vasa skulle de återtågande finska trupperna ha blivit
avskurna från sin reträtllinje, om ej Döbeln, fast han nyss
legat dödssjuk, omintetgjort ryssarnes planer genom sin
lysande seger vid Jutas den 13 september.
Nu beslöt Adlercreutz våga en avgörande drabbning med
huvudarmén. Striden stod följande dag, »Oravais blodiga
dag, där segern själv blev ett nederlag», och detta ej minst
till följd av Adlercreutz' överilningar. Svenskarne lyckades
^ Han hade fordom varit dragonofficer och förblev lika mycket
knekt som prästman.
FINSKA KRIGET 1808—1809. 683
med kraft driva fienden tillbaka. Men då erhöllo dessa för-
stärkningar, och krigslyckan vände sig. Under förföljandet
hade de våra råkat i oordning, och Adlercreutz mäktade
icke samla dem till enhetliga truppförband igen — därtill
hade han låtit sig alltför mycket ryckas med av stridsivern.
Ledningen hade glidit ur hans händer, och hans underbefäl-
havare förmådde icke åstadkomma en ordnad framryckning.
Från svenskarnes återtåg ger oss en fänrik på Västman-
lands regemente följande ögonblicksbild: »En ström av
människor och hästar uppfyllde landsvägen. Hundratals
ljud uppstego i den stilla natten; överallt jämrade sig sårade,
var och en på sitt tungomål. Artillerister och trosskuskar
hojtade åt sina tröttkörda kampar och utöste tjogtals svor-
domar var gång de körde fast, vilket timade i alla ögonblick.
Hjul och vapen skramlade; soldaterna skrålade. Alla dignade
av trötthet och hunger.» Av 6,000 man förlorade de våra
omkring 750. Ryssarnes förlust utgjorde 900 man av 7,000.
En av de vackraste bragderna under detta slag är hjälte-
ynglingen Vilhelm von Schwerins sista strid. Det var i slagets
början, när den svenska eftertruppen skulle draga sig till-
baka för att ej bli kringränd och avskuren från huvudarmén".
Att detta lyckades var till en god del artilleriets förtjänst.
Med träffsäkra karteschskott höll Schwerin de påträngande
ryssarne tillbaka; och fastän han blev sårad, övergav han
icke sina kanoner, förrän eftertruppens infanteri var i säker-
het och hunnit få ny ammunition sig tilldelad.
Själv berättar den sårade ynglingen i det rörande vackra
brev till föräldrarna, som förut citerats: »Jag underhöll en-
sammen ända tills middagen elden med mina kanoner, då
jag vid denna tiden blev blesserad. De skulle just släpa bort
mig, då en av mina karlar berättade, att jag var kringränd.
Jag repade mig, satte mig på en kanonhäst, ty min egen var
skjuten, lät folket hurra, satte mig främst i spetsen, ropade:
'Kamrater, följ migl' Jag kommenderade marschmarsch^
och slog mig igenom fienden, som tog emot mig med fälld
bajonett. Jag fick tre kulor uti kappan, och många av mitt
folk blevo stuckna. Generalerna Adlercreutz och Vegesack
tackade mig på det högsta.
' Fram i karriär!
684
GUSTAV IV ADOLF.
Om morgonen skulle jag gå ut och rekognoscera, då jag
fick en kula genom mössan, varav jag föll omkull. Jag upp-
täckte fan bakom sten, tog geväret av en soldat och sköt
honom. Om aftonen mot skymningen fick jag en ny blessyr.
Vilhelm von Schwerin.
De släpade mig till närmaste by, där jag låg, till dess fien-
dens kulor kommo in genom fönsterna. Jag hade blivit kvar,
om intet en ädel officer, som jag ej ännu lärt känna, kastade
mig på sin rygg och vi kommo lyckligen undan. General
Aminoff, den ädelmodige mannen, tog upp mig, och nu mår
FINSKA KRIGET 1808 — 1809. 685
j jag tämmeligen väl. Farväl älskade och dyrkade föräldrar
och syskon! Leven alltid väll önskar eder beständigt tillgivne
son, bror och vän
Vilhelm.»
Överstelöjtnant Drufva har också i sin rapport med sär-
skilt beröm framhållit »underlieutnanten vid Artilleriet
Grefve Schwerin, som sjelf så väl som det mesta af dess Ca-
non Service voro för första gången i elden och visade den ut-
märktaste köld och rådlighet».
Den unge hjälten anade icke, att hans bana var så nära
sitt slut. Under transporten i det kalla höstvädret angreps
han av fältsjukan, och två veckor efter sin bragd vid Oravais
drog han sin sista suck.
Med nederlaget vid Oravais var Finlands öde beseglat.
Nu gällde det blott att rädda spillrorna av finska armén. Un-
der detta återtåg framträdde krigets förbannelse i all sin
vederstygglighet. Ingen gnista av hopp livade längre Fin-
lands söner på deras sista tåg. Ett ständigt regnande och
höstkyla om nätterna försämrade hälsotillståndet inom
hären. Vid huvudarmén steg de sjukas antal till över 6,000
man, som släpades fram av en oändlig mängd hästar på tross-
fordon.
En ryttmästare Möllersvärd, känd för sin skarpa tunga,
skildrar den 6 september tillståndet i början av den nya
reträtten vid den del av armén, som då befann sig vid
Lappo, med livfulla ord sålunda: »Allt befäl vid skvadronen
är sjukt, och dageligen ökas deras antal bland dragonerna;
hästarna orka ingenting, provianten är skral och kläderna
trasiga. Man likvideras med s. k. kassasedlar — en briljant
belägenhet. Ändock är man vid gott mod, t. o. m. ibland
munter.»
Den 7 september skriver han: »Fiender på alla kanter.
Enligt all sannolikhet äro vi snart kringrända. Förstärkningar
komma alla postdagar uti brev från Sverige. Hösten nalkas
med stora steg. Nyss så fulla av hopp, nu tvärtom. Till råga
uppå dragonernas lidanden har Försynen behagat fråntaga
vår sekundchef Rotkirch den lilla återstoden av sunt förnuft,
686 GUSTAV IV ADOLF,
han hittills ägt. Nu är han alldeles rasande, rider, springer,
skriker, fjäskar och fnyser som en ursinnig, sätter alla män-
niskor i rörelse, intrasslar, då han vill utreda, och utreder
gärna, skriver folianter makulatur, ömsom snäses, ömsom
beles vid högkvarteret; han har mycket att uträtta och uträt-
tar ingenting. Mitt folk är uti beständig rörelse.»
Den 10 september har han hunnit till Storkyro. Då skriver
han: »Folket är uti en gruvlig konsternation; de flytta till
skogarna. Överallt möter man gråtande kvinnor, som fråga,
när veneläiset tule.^ Broar brännas, färjor och båtar sönder-
huggas, vägarna äro nästan ofarbara; få timmar dager, regn,
blåst och köld, utan furage för hästarna, fienden på hälarna
— så tåga vi nu.»
Den 22 september heter det i hans dagbok: »Mörka äro
kvällarna, ännu mörkare vårt framtida öde. Åter omtalar
man vår nådige konungs hitkomst. Nu vore just rätta tiden
inne och farsen fullkomlig.»
Runebergs dikt »Konungen».
Till tiden för detta finska arméns andra återtåg får man
förlägga den händelse, som Runeberg omdiktat i sin satiriska
dikt »Konungen», där skalden låter Gustav IV Adolf klä ut
sig i Karl XII:s skrud i närvaro av Toll, en överste Piper
och statssekreteraren för krigsärenden Lagerbring för att
till sist uppdraga åt Lagerbring att till krigshären bringa
budskapet om den märkliga händelsen.
Som källa för denna sin skildring har Runeberg efter allt
att döma använt en snarlik anekdot från f. d. statsrådet
Johan af Wingårds »Minnen», där händelsen dock förlägges
till Gustav Adolfs högkvarter under hans pommerska fält-
tåg. Wingård, som då var ToUs adjutant, säger sig tillsam-
mans med generalen ha blivit »vittne till den vanvettigaste
ceremoni, jag någonsin sett eller får se. Med mycken pomp
och ståt framfördes konungens tjänstehäst; och laddades i
Hans Maj:ts höga närvaro av ryttmästaren Tede med mycken
omsorg ett par halvalns långa, från Sverige medtagna Karl
XII:s, av honom själv brukade, pistoler, med vilka konungen
* När rvssarnc komina.
FINSKA KPaGET 1808 — 1809. 687
skulle egenhändigt driva tillbaka icke allenast hela franska
armén utan befria Tyskland och Frankrike från Napoleon.
Någonting galnare har man väl aldrig hört; men för att göra
detta högtidligare togos alla hattarna utav för pistolerna,
varvid konungen själv gjorde flygelmanstempoo, allt under
det Tede höll sitt stora tal och »böner lästes för framgången
av det stora företaget. Konungen såg så innerligen förnöjd
ut efter detta storverk, ävensom hans vanliga omgivning;
men hans excellens Toll var mörk i hågen och föste sin ko-
nung med synbar motvilja över upptåget in uti ett rum av
den otrevliga gamla byggningen.»
Nu är det emellertid att märka, att Wingård först efter
fyllda 65 år satte sig att skriva ned sina minnen från pom-
merska kriget, vilka då voro nära 40 år gamla. Därför måste
naturligtvis detaljerna i hans framställning tagas med den
allra största försiktighet. Det gäller att kontrollera hans upp-
gifter med vad andra personer, som Wingård själv uppger
ha närvarit vid detta märkliga tillfälle, kunna ha att förmäla
— ty vår sagesman uppger ju, att både Toll och konungens
ovanliga omgivning» var med, och att »alla hattarna togos
utav för pistolerna» o. s. v. Nu inträffar emellertid det märk-
värdiga, att ingen enda samtida skildring i form av vare
sig historia, memoarer eller brev, varken av män, hörande
till konungens vanliga omgivning, eller av andra har ett ord
att förmäla om »pistolscenen». Och då är det ändå delvis
fråga om skrifter, som tillkommit enkom för att rättfärdiga
1809 års revolution och för att uppvisa, hur tokigt Gustav
Adolf brukade bete sig. Ej ens i sådana samtida skildringar,
som äro genomandade av det djupaste hat och förakt för ko-
nungen, hittar man något om Wingårds anekdot. Men man
kan vara säker på att en sådan godbit inte skulle ha undan-
hållits läsaren, ifall den varit känd av vederbörande författare.
Lika fåfängt letar man efter ett ord om saken i engelska
sändebudets depescher, fast ministern kom till det kungliga
högkvarteret kort efter det att pistolskjutningen skulle ha
gått av stapeln.
Det är Grades grundliga och skarpsynta forskningar som
bragt dessa intressanta resultat i dagen, vilka ge ytterligare
exempel till många andra på memoarlitteraturens otillför-
litlighet som historisk källa. Numera råder inget tvivel
688 GUSTAV IV ADOLF.
om att den gamle Wingård själv var pappa till både den och
en massa andra historier. Han var, som man ser av hans
ymniga produktion, en van berättare och kåsör, och säkert
har han mångfaldiga gånger vid och efter goda middagsbord
odragit» sina krigsminnen i glada och upprymda lag. Inte
skadade det då, om han för var gång färglade och bättrade
på ytterligare, ty den övade anekdotberättaren gör ju inte
anspråk på högre grad av historisk trovärdighet, än som
brukar tillmätas jakt- och skepparhistorier. Huvudsaken
är, att anekdoten är pikant serverad. Memoarförfattaren
har själv i ett brev till sin broder ärkebiskop Karl Fredrik
af Wingård öppenhjärtigt och lekande yttrat om sig själv
såsom memoarförfattare: »Man åldras och blir självsvåldigaro
samt radotterar^ mera på gamla dagar än förut.» Han er-
känner villigt, att han inte drar sig för »något joller och puts-
lustigheter, som också smakar en viss publik». Därigenom
hade han fått både »symamseller och herrar inom boddisken»
till förtjusta läsare, och — tillägger han — »som en välbeställd
publicist söker jag skriva ju fler dess bättre i lag». Så har i
hans frodiga fantasi pistolhistorien växt fram ur det enkla
faktum, att Gustav Adolf beundrade Karl XH och sökte
likna honom, och att konungen efteråt blev rubbad till sitt
förstånd.^ Sedan har Runeberg genom sin dikt etsat in i ge-
^ Pratar strunt, pratar bredvid mun. — ^ De historier, som me-
moarförfattaren Wingård. sgjort> eller förbättrat till oigenkännligliet
äro, såsom Grade påvisat, legio. Blott en godbit må anföras. Den
handlar om när Toll skulle avsluta konventionen om utrymmandet av
Riigen. Det verkliga förloppet var då, att Toll själv på ett papper
nedskrev de skäl, som nödvändiggjorde öns utrymmande, och att
konungen med av sjukdom darrande hand på samma papper skrev en
fullmakt för Toll att vidtaga nödiga åtgärder till arméns räddning.
Men Wingård har en helt annan, mycket dramatisk skildring av hur
denna fullmakt tillkom. Enhgt honom fick Toll sig överräckt en
fullmakt i chifferskrift och undertecknad med konungens initialer.
Men Toll makulerade genast papperet i handen (således i konungens
åsyn!) och stoppade det sålunda i fickan, sägande: »På mitt gamla
f^rånade huvud må jag taga min ansvarighet för vad jag för mitt
fädernesland ocli kärnan av armén bör och sl<all göra.> — »Härtill
behöver endast nämnas*, säger Grade, >att ifrågavarande märkliga
aktstycke förvaras å Lunds universitetsbibliotek, samt att det sak-
nar både 'konungens initialbokstäver' och 'chiffertillägg', och att
det ej företer minsta spår av någon sorts 'makulering'.;
FINSKA KRIGET 1808—1809,
689
nerationers sinne en bild av den olycklige konungen i en
situation, som aldrig inträffat.
Finska krigets slutakt.
På ryska sidan liksom på svenska ledo soldaterna mycket
av bivackerandet i regn och köld på den genomblötta marken.
Johan August Sandels.
Å ömse sidor önskade man därför ett stillestånd, och ett
sådant kom också till stånd den 29 september i byn Lotheå
norr om Gamla Karleby. Samma dag nedlade Klingspor
befälet under form av tjänstledighet för hälsans vårdande.
Konungen hade fattat misstro till hans befälsföring och ut-
nämnde den gamle Klercker till hans efterträdare.
Stilleståndet blev dock ej långvarigt. I Petersburg
ogillades det som en »löjlig» åtgärd, och Buxhövden fick
44 — 204364. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII.
690 GUSTAV IV ADOLF. j
I
befallning att genast uppsäga det. Den 27 oktober utgick
stilleståndstiden. Samma dag anföllo ryssarne Sandels,
som nu förde högsta befälet i Savolax och där utfört flere
vackra bragder. Striden stod vid Virta bro. Den är utan
tvivel den ärorikaste drabbningen under hela finska kriget.
Med 1,800 man tillfogade Sandels här Tutschkoff och hans I
5,800 ryssar ett kännbart nederlag med en förlust av bortåt |
800 man. Ryssarne inledde striden med att fördriva fält- I
vakten framför bron och rusade sedan i täta massor mot
svenskarne. Men då träffades de av det kraftiga motanfall,
som Fahlander, Malm och Duncker satte in i rätta ögon-
blicket. För finländarnes fruktansvärda bajonettstötar veko
ryssarne, och då de skulle tillbaka över bron, uppstod där
en förfärlig trängsel och manspillan. Det var antagligen
då, som Runebergs Sven Dufva eller Bång, såsom han
enligt kyrkbok och ruUor i verkligheten hette, särskilt ut-
märkte sig. Runeberg har med skaldens frihet att omdikta
förlagt hans bragd till slagets början, men detta strider mot
det faktum, att Bång tillhörde Vasa regemente, och att
endast Savolax' jägare deltogo i stridens början. Bång dog
ej heller på valplatsen, såsom Runeberg diktat, men blev svårt
sårad, och Sandels skall själv ha fäst medaljen för tapperhet
i fält på den sårade hjältens bröst. — Bång synes ha repat
sig efter sitt sår, följt med de finska trupperna över till Sve-
rige och tillbragt återstoden av sin levnad i Lycksele och
Vilhelmina såsom sockenskomakare. En liten gård i Lyck-
sele säges vara uppodlad av honom.
Striden vid Virta bro var den sista bedriften under finska
kriget. Segern tryggade Sandels' återtåg till Uleåborg.
Klercker såg emellertid snart ingen annan utväg till rädd-
ning för huvudarmén än ett nytt stillestånd med Buxhöv-
den. Han lät Adlercreutz inleda underhandlingar därom
med Buxhövdens underbefälhavare Kamenski, som först
var mycket stram och fordrade, att hela armén skulle ka-
pitulera. Men då svarade Adlercreutz, att »hellre skulle den
stupa med varje man på stället än antaga några neshga vill-
kor». Då sänkte ryssen tonen; och Adlercreutz erbjöd sig
i sin tur att utrymma Finland. Detta anbud framförde Ka-
menski till Buxhövden, som nu var så pass illa däran, att
han ansåg det fördelaktigt. Han hade nämUgen så svårt för
FINSKA KRIGET ISOS 1809. 691
att få fram proviant, och hans trupper voro så medtagna av
alla misslyckade försök att kringränna fienden, att han var
på vippen att avbryta framryckningen, ja kanske rent av
skulle bli tvungen att gå tillbaka. I förhoppning, att i och
med Finlands utrymmande de finska trupperna skulle överge
Sveriges fanor, sade han ja till Adlercreutz' anbud, och så
avslöts den 19 november 1808 stilleståndet i Olkijoki
strax norr om Brahestad, enligt vilket finska armén skulle
utrymma Finland.
De finska truppernas tåg gick nu till Torneå. Marschen
blev ansträngande i det glest befolkade landet, där de av
köld skälvande krigarne i sina slitna kläder sällan kunde få
tak över huvudet. I snöyra och alltmer bitande vinterkyla
måste de övernatta under bar himmel. Svårt var det också
att i denna fattiga landsända skaffa mat åt de utsvultna
trupperna. I det längsta sökte de utmattade krigarne dock
släpa sig fram för att ej falla i fiendens händer. Men hoptals
dignade de ned i snödrivorna. Också växte sjukligheten nu
till en förfärande höjd. I början av december hade sjuksiffran
stigit till långt över 8,000.
En fältläkare skriver från Uleåborg den 3 oktober 1808
om de sjukas bostäder: »Jag har besökt dessa över all be-
skrivning ohyggliga nästen samt med egna ögon icke utan
största rysning sett, huru en del svagsjuka på knän och hän-
der krälat sig ut på marken för att förrätta sina behov, huru
åter en del diarrhé- och rödsotspatienter, som ej förmått sig
själva röra och varit utan hjälp, legat liksom badande i sina
exkrementer.» Den 17 december skriver han från Haparanda,
att »de sjuka ligga så tätt sammanpackade, att somliga ligga
med fötterna över varandra. De flesta svagsjuka äro utan
allt biträde vid sina naturliga behovs bestridande. Stanken
är härigenom bliven högst odräglig och dödande.»
Detta skrevs, innan ännu huvudarmén med sina stora
sjuktransporter ankommit till Uleåborg. Sedan blev till-
ståndet naturligtvis ändå mer fasansfullt.
Och till allt detta kom den förtvivlade tanken att kanske
aldrig mer få återse fosterjorden med maka, barn och vän-
ner. En kapten Gripenberg vid Björneborgs regemente
skriver till en vän: »Intet kan jämföras med det elände, vi
sett på vår trupp: utsvultna — ty portionerna äro för knappa
692 GUSTAV IV ADOLF.
åt våra soldater — halvdöda av köld, hava de släpat sig Irani
mera liknande skuggor än människor; och då de sjuknat,
hava vi i brist på hästar nödgats lämna dem åt sitt öde.
Många hava med upphöjda händer anropat Försynen och
människor om hjälp, och vi hava endast kunnat giva dem
våra tårar. Det var ömt att se våra soldater, då de passerade
en fjärndelsstolpe inom svenska gränsen — av sig själv stan-
nade hela bataljonen, vände sig om och såg ännu en gång
åt Finland — tårar uppstego i mångas ögon, och så fort-
sattes marschen.»
Den 13 december marscherade sista brigaden av finska
armén över gränsen mellan Sverige och Finland, som då
gick strax väster om Kemi älv. Finland var i ryske tsarens
våld, men resten av dess armé, 10,000 man, var räddad un-
dan fiendens vapen — för att härjas av en ännu obarmhär-
tigare fiende i skepnad av svält och sjukdom.
Kejsar Alexander var emellertid mycket missnöjd med att
de finländska trupperna imdkommit och visade det genom
att ge Buxhövden avsked.
I Torneå och Umeå.
En del av finska armén fick stanna i Torneå. En annan
avdelning fick släpa sig ända till Umeå. På bägge ställena
blev trängseln oerhörd. Fältsjukans smittofrö hade man
fört med sig på vägen, och nu grep farsoten omkring sig med
ökad styrka i de trånga och smutsiga kvarteren, där de sjuka
måste formligen packas bredvid varandra på halm, som man
brett ut på bara golvet, och som aldrig ombyttes. En »pesti-
fierad» stank slog emot en därifrån. Ont var det också om
livsmedel, ty de måste ju transporteras efter häst den långa
landvägen söder ifrån.
Det dystra i stämningen ökades genom overksamheten.
Ett slags göromål återkom dock ideligen. Det var de många
gravöppningarna, vilka aldrig tycktes vilja taga ända. »Man
bodde och levde uti dödens rike», säger en förut citerad fält-
läkare.
FINSKA KRIGET 1808—1809. 693
»Har graven ingen tunga?» frågade en gång Sveriges störste
skald. Jo de tala, dessa nu i det närmaste utplånade grav-
kullar vid Umeå och Torneå tidsåldrarna igenom om det
fruktansvärda ansvar, som drabbar det folk, vilket icke under
fredens välsignade dagar sörjer för allt, som kan bereda
lindring och vård åt krigets offer, åt sårade och sjuka.
För att åtminstone i någon mån råda bot för läkarbristen
antog förste fältläkaren 12 »scholseynglingar», med vilka
han »kontraherade^ billiga arvoden», och som han inövade
att öppna åder, sätta iglar, sköta spanska flugor och dylikt.
Var det brist på mat, så trodde man sig kunna ersätta den
med brännvin. Denna dryck, som förstört en sådan massa
duktiga karlar, isynnerhet inom krigsmakten, ansågs på
denna tid som ett riktigt iivselixir. Ofantliga kvantiteter av
detta fluidum transporterades till magasiner för att därifrån
spridas till trupperna och sjukhusen. Det ansågs lika bra
motverka sommarhettans skadliga egenskaper som vinter-
köldens., och som läkemedel och skydd mot smitta hölls det
för ypperst av allt. Därför fingo också sjuksköterskorna i
Torneå en jumfru brännvin dagligen. T. o. m. dödgrävaren
gjorde anspråk därpå som hjälpmedel »mot stank av kadaver».
Vid Kalmar regemente fanns denna tid en major, som till-
skrev den ovanliga marschdugligheten hos sin bataljon den
omständigheten, att han förplägat soldaterna extra rikligt
med brännvin. 1 en skrivelse till Döbeln, som själv av-
skydde dryckenskap, sjöng han i högstämda ordalag bränn-
vinets lov: »Min nådigaste Herr General! Min marsch har
gått fort och brav. Jag har ingen sjuk. Vårföre? Jol för
det jag genom Herr Generalens godhet kunnat giva soldaten
en sup — ibland . . . Jag har forcerat krediten och tagit
några supar . . . Emellertid går jag och sjunger och super —
och vid varie tår säger jag till mina soldater: 'Vår general
är en soldatvän. Han vet, vad som passar knekten.'» När
man läser sådana utgjutelser, må man komma ihåg, att ma-
joren och största delen av hans folk tillhörde den generation,
som en gång fått inpräntat i sig, att det var en patriotisk
gärning att dricka kronobrännvin.
^ Gjorde upp kontrakt om.
(594 GUSTAV IV ADOLF.
Vad ryska sändebudets depescher från Stockholm förtälja.
De skildringar av förhållandena i Sverige, som Rysslands
minister i Stockholm, Alopseus, sände hem till sin regering,
bekräfta, vad en senare tids historieforskare från andra håll
funnit: att Sveriges konung och flertalet av rikets övriga
ledande män drogo åt skilda håll, beroende på deras olika upp-
fattning av Napoleon och Sveriges utrikespolitik. Före freden
i Tilsit hade det ju gällt för Alopseus att motarbeta dem,
som försökte driva Gustav Adolf över på Frankrikes sida.
Han klagade då särskilt över de ansträngningar, som från
högre ämbetsmän gjordes, att under kriget i Pommern hålla
de svenska trupperna i overksamhet. Efter freden i Tilsit blev
åter hans uppgift den motsatta, men i depesch efter depesch
vittnar han alltjämt om tvedräkten inom riket. Ej ens män
i den högsta ämbetsställning drogo sig för att undergräva
ledningens auktoritet genom att gång på gång låta ryssen
förstå, att de ogillade sin konungs politik, I stället hade det
under sådana förhållanden varit deras plikt att nedlägga
sina ämbeten.
I samband med det ryska fredsbrottet råkade Alopseus
ut för något, som tilldragit sig mycken uppmärksamhet.
Den 2 mars, samma dag som Gustav Adolf fick underrättelse
om att ryska trupper gått över Sveriges gräns, lät han tillsäga
Alopseus att iämte övriga medlemmar av beskickningen hålla
sig inne i sina rum utan kommunikation med någon främmande
och anordna en noggrann bevakning av hans bostad. Åt-
gärden har blivit mycket klandrad såsom stridande mot
folkrätten, enligt vilken främmande länders diplomiater ha
rätt att även efter krigsutbrott obehindrat återvända hem.
Det är också ingen fråga om att Alopseus' arrestering ej
var ett brott mot folkrätten, men det bör observeras, att den
part, som först kränkte folkrätten — och det på grövsta
sätt — var Alexander, ty för hans vidkommande föreskriver
folkrätten, att krig skall på förhand tillkännagivas genom
en krigsförklaring eller åtminstone ett ultimatum, avlämnat
av den angripande partens sändebud, alltså i detta fall just
av Alopseus. I stället hade denne in i det sista fört svenska
regeringen bakom ljuset genom sitt förnekande av alla ryska
anfallsplaner.
FINSKA KRIGET 1808 — 1809. 693
Gustav Adolf hade dock även andra och tyngre vägande
skäl för att taga Alopaeus i förvar än att mot honom utöva
represalier. Dels var han nämligen i ovisshet om Stedingks
öde och önskade behålla Alopaeus såsom ett slags gisslan,
tills detta uppklarats, dels måste han under sådana förhållan-
den förhindra allt spioneri från den makt, med vilken Sve-
rige nu var i krig. Men med den saken blev det nu en sär-
skild historia. Trots den noggranna bevakning, som ko-
nungen befallt, kunde Alopseus fortsätta att sända hem de-
pescher till sin regering. Icke mindre än sju stycken sådana
finnas bevarade i ryska utrikesministeriets arkiv från de
fyra månader, han satt arresterad. Hans depescher före
arresteringen åtföljdes då och då av avskrifter av hemliga
militära rapporter till svenska regeringen med uppgifter
på de fartyg, som kunde utlöpa i krig, på hela svenska ör-
logsflottan i Karlskrona, skärgårdsflottans eskadrar m. m.
Det märkliga är, att han kunde fortsätta på samma sätt
efter arresteringen och ge Sveriges fiender värdefulla upp-
lysningar om de svenska stridskrafternas fördelning vid
olika tillfällen och militära åtgärder över huvud taget. Han
kunde även ge den ryska krigsledningen goda råd angående
krigföringen. Särskilt utpekade han kuststräckan mellan
Stockholm och Gävle såsom lämplig för landsättning av
ryska trupper. Där lågo nämligen de rikaste järnverk och
de berömda Dannemoragruvorna. Om ryssarne landstege
där, skulle de icke mötas av motstånd utan av revolution.
Något motstånd i dessa trakter kunde för resten aldrig kom-
ma i fråga av den anledning, att det icke fanns 2,000 man
övade soldater för att försvara kuststräckan från Gävle ända
till Norrköping.
Hur är det nu möjligt, frågar man sig, att fienden mitt
under brinnande krig kunde på detta sätt få otillbörliga in-
blickar i de svenska försvarsåtgärderna och vad som brast
däri? Svaret finner man i Alopaeus' hemliga rapporter,
där han säger sig ej kunna nog berömma hänsynsfullheten
hos den officer, som fått uppdraget att bevaka honom.
Vem var då denne svenske förrädare? Jo, ingen mindre än
konungens egen överadjutant, dåvarande översten, seder-
mera generalen Gustav Reinhold Boije, som därmed
förvärvat sig ert namn vid sidan av Göran Sprengtportens,
696 GUSTAV IV ADOLF.
Anjalamännen Karl Magnus Gripenbergs samt Karl Olof
Cronstedts.^ Om Boijes skuld finnas ett par skriftliga vitt-
nesbörd. I ett brev till honom från året efter krigets slut
uttrycker tsar Alexander sin tillfredsställelse med motta-
garens tillvägagångssätt vid Alopceus' internering, och till
bevis därpå sänder han honom en hög rysk orden i briljanter.
Vid samma tid skrev Alopseus själv till Boije, att han aldrig
skulle glömma överstens »oändligt hänsynsfulla uppförande
mot honom vid utförandet av hans konungs stränga befall-
ning».
Boije bar huvudskulden, men av Alopseus' egna ord fram-
går, att ministern förfogade över flere medhjälpare och spio-
ner.
Krigsfaran når det egentliga Sverige.
Finland var nu 1 ryske tsarens våld. Men för att fram-
tvinga ett erkännande därav från Gustav Adolfs sida behövde
han gå längre och angripa det egentliga Sverige. För detta
ändamål behövde han samverkan med Sveriges andra fien
der. Napoleon hade emellertid för närvarande full syssel-
sättning med Spanien, och de spanska trupper, som stått på
Fy en, hade för övrigt gjort uppror och blivit hemförda till
Spanien på engelska skepp. Men med Fredrik VI i Danmark
avtalade Alexander dels ett nytt landstigningsförsök i Skåne,
dels ett angrepp på Sverige från norska sidan. Samtidigt
skulle ryssarne anfalla från tre håll. Huvudstöten skulle
riktas från södra Finland, varifrån de ryska trupperna skulle
på isen övergå till Åland och därifrån till det egentliga Sve-
rige, medan de svenska och finska trupperna i Västerbotten
skulle angripas så väl norrifrån, från landsidan, som söder-
ifrån av en rysk armé, vilken skulle rycka fram över Kvar-
kens is.
Faran för Skåne var ej synnerligen stor, ty där stod Toll
i beredskap med en stark armé, och sannolikheten för att
den skulle behöva användas var för övrigt mindre, eftersom
Danmark ju numera saknade flotta och alltså endast på
isen kunde överföra trupper till Skåne. Två gånger i januari
1 Boije måste på äldre dagar för sina dåliga affärers~skull flytta
över till Finland.
FINSKA KRIGET 1808—1809. 697
frös Sundet verkligen till, så att isen bar, men endast för
några dagar, och dem liann danslca regeringen ej att begagna,
ty förberedelserna voro ännu ej avslutade. Antagligen rygga-
de man också i sista stund tillbaka för det äventyrliga i
företaget.
När slutligen allt var ordnat för övergången — t. o. m.
16,000 isbroddar anskaffadel — , så uteblev den behövliga
kölden, och i mars uppgavs företaget helt och hållet.
I stället hade kriget övergått till ett ballongkrig. Från
mitten av februari släppte danskarne upp den ena luftbal-
longen efter den andra med massor av proklamationer, vari det
på en bedrövlig dansk-svenska utmålades, i vilket förtvivlat
läge svenskarne råkat genom Gustav Adolfs förvållande.
Därför uppmanades de att rädda sitt land genom att avsätta
sin konung och göra »Nordens Fredrik» till regent över ett
enat Skandinavien, ty han ägde »alla de Dygder, hvarmed
från Nordens goda tider. Nordbon utmärkte sig: Manlig och
Rättfärdig, kraftfull. Modig, höjd öfver Faror, osvikelig i
Löften, Redelig i alla sina företaganden. TarfveUg med
värdighet; Alfvarsam med blidhet; Folkets Vän på Thronen,
Härförer i Spetsen af sin Här, god Husfader innom sin Borg
och Menniskovän i alla Lifvets ställningar.» Och vilken
fördel för svenskarne att bli undersåtar i ett stort skandi-
naviskt rike: »Scandinavien en gång förenat, blef et sant
Pohtiskt helt, af hvilket det vore något Energiskt stort
at vara en Del. Det är omöjeligt at som Nordbo täncka sig
denna Förening utan at blodet får en raskare gång. Man
lifvas dervid af samma Känsla som en Bildhuggare, den där
länge tvungen at lefva i et Södertelge (?), får flyttas til Roms
atteliers. Denna förening en gång skedd, och alla dess för-
delar en gång utvecklade; huru skal man då förundra sig, at
så många Århundrade förlupit i Split: man skal då förundra
sig öfver, at något så naturligt har blifvit så långsamt ut-
danat.»
Ballongerna landade på olika platser i Skåne. Den första
flygskriftpost, som på detta sätt anlände, blev insänd till
Toh, som genast gav befallning, att noggrann vakthållning
skulle anordnas, och att alla dylika skrifter, som tillvara-
toges, skulle utan vidare skickas till honom, Toll befordrade
proklamationerna vidare till Gustav Adolf, som i sin tur av
698 GUSTAV IV ADOLF.
konung Fredrik begärde en förklaring under uttalande av
den förhoppningen, att Hans Maj:t skulle taga avstånd från
denna affär. Konung Fredrik svarade emellertid, att han
själv givit befallning om denna flygtrafik under hänvisning
till det faktum, att Norge ideligen översvämmades med lik-
nande anonyma skrifter från Sverige.
I en sådan proklamation, utfärdad av landshövdingen i
Göteborg den 5 januari, uppmanades norrmännen att för-
klara sitt land för ett självständigt rike. Om så skedde, skulle
de få fred med Sverige och kunna påräkna Gustav Adolfs
bemedling till fred även med England. »Det skulle för Kungl.
Maj:t bliva mycket smärtande att, om denna utväg icke
vidtages, se Sig nödsakad att till lugnets återställande på
Dess västra gränser med allvar företaga sig erövringen av
Norge.» Originalexemplaret till detta aktstycke finns i sven-
ska riksarkivet och är i marginalen justerat av Gustav IV
Adolf. Proklamationen väckte, enligt Georg Adlersparres^
uppgift, »allmän vedervilja hos de norske».
Den västra svenska armén, som skulle möta den norska
inmarschen, led brist på allehanda krigsförnödenheter, men
ännu värre var tillståndet inom den norska armén, varför
denna i själva verket var ur stånd att gå anfallsvis till väga.
Hälsotillståndet vid västra armén hade redan på som-
maren 1808 varit otillfredsställande, och under hösten, som
tidigt kom med regn och kyla det året, försämrades tillstån-
det ytterligare. På en brigad var den 1 december långt över
hälften sjuk, och dödUgheten var stor. Värst härjade röd-
sot och nervfeber. Den redan förut otillräckUga läkarper-
sonalen förminskades även den genom sjukdomar. I början
av december hade icke mindre än 18 militärläkare dukat
under för sjukdom. Och de som funnos voro ofta förskräck-
Ugt okunniga. Två underläkare voro t. ex. pojkar på 14 år!
En engelsk hovläkare, som på uppdrag av Filantropiska
sällskapet i London kom hit för att biträda vid sjukvården,
konstaterade de betänkligaste brister på alla områden. Ki-
rurgiska instrument var det ont om, och de som funnos voro
så klumpiga, som om man skulle »operera elefanter med dem».
Hur det var ställt med renligheten kan man förstå av^hans
1 Se sid. 708.
FINSKA KRIGET 1808—1809. 699
förslag, att det i varje sjukrum borde finnas tvättfat, tvål
och handduk. I Marstrand voro truppernas baracker sådana,
att han fann deras huvudsakliga uppgift vara — att förse
sjukhuset med sjuka. Och sjukhuset loorde hellre heta »döds-
hus» — så eländigt var det där. De sjuka lågo icke blott i
utan även under sängarna. På sjukhuset i Karlskrona var
smutsen så ingrodd, att en del klädespersedlar voro form-
ligen förhårdnade därav. En snuskig ovana var, att de sjuka
fingo förvara smutsiga kläder och skodon, mat och brännvin
om vartannat i sina sängar. I allmänhet kunde man med
lukten på långt håll konstatera befintligheten av ett sjuk-
hus.
Men inom norska armén voro förhållandena om möjligt
ännu sämre. Där hotades till råga på eländet både armén
och den civila befolkningen av hungersnöd. Tillförseln uti-
från var nästan stoppad, ty Englands flottor behärskade
haven. Det var en svår tid för Norges folk.
Den stora sjukligheten vid den västra svenska armén be-
rodde icke på brister i förplägnaden, som i regeln var god,
alltsedan armén dragits tillbaka över gränsen. Det var trup-
pernas, särskilt lantvärnets, usla beklädnad, som bar mesta
skulden för eländet. I kronans förråd funnos rockar endast
till ett par tusen man, och övriga klädespersedlar räknades
blott i hundratal. Med skodonen var det så illa bevänt, att
man vid flere truppförband icke kunde företaga några mar-
scher. Man måste därför vädja till den allmänna offervillig-
heten för att få lantvärnet utrustat. Men hjälpen blev na-
turligtvis under sådana förhållanden mycket ojämn och kom
merendels alldeles för sent, där den alls kom. Ohälsosam
var också truppernas förläggning i stora jordhyddor med
ända upp till ett par hundra man i. Det var fuktigt och osunt
därinne, och detta var så mycket farligare, som det var då-
ligt ställt med sängkläderna. Först i mitten av december
började täcken och fällar utdelas till folket.
Bedrövligast blev ändå tillståndet bland lantvärnet,
isynnerhet biand de lantvärnsmän, vilka kommenderades
såsom roddare på galärflottan. Trolle-Wachtmeister skriver
i sin dagbok för december 1808: »De kommo på kanonslupar,
större delen i sina dagliga gångkläder, lämpade efter årstiden.
700 GUSTAV IV ADOLF.
då de embarkerade, vilket dessutom skedde så oförmodat,
att mången ej fick taga med sig det bättre, han hade hemma
i sitt kvarter i beredskap. De trodde sig samlas för att mönst-
ras, och så drevs hela flocken ombord. De lärftsbyxor och
vadmalsrockar, de då hade, hava sedermera blivit förvand-
lade i trasor; och dessa trasor voro vid ankomsten till Stock-
holm fastfrusna vid bänkarna, där de eländiga offren suttit
natt och dag under bar himmel utan att åtnjuta annan föda
än bröd, rått fläsk och dåligt vatten.» De sjuka blevo in-
kvarterade i olika hus, och operahuset inreddes till sjukhus.
»Jag och alla stockholmsbor påminna oss med rysning de
spöklika figurerna, som lika skuggorna i Gustav Vasa skym-
tade fram och tillbaka i fönsterna i operahuset. Detta var
konvalescenterna, som kunde vara uppe, vilka allmänheten
hade till spektakel alla dagar från torget utanför. Men ännu
ohyggligare var den stora, med rödmålad väv övertäckta
rustvagnen — lantvärnets likvagn — som oupphörligt rullade
över Norrbro. Begravningsplatsen var utanför en av de
södra tullarna, jag tror Skanstull. Med begravningarna skall
hava gått lättsinnigt till. Överdrivna berättelser felades ej
heller. En dag åtföljde vår bekante aktör Hjortzberg den
kommissarie, som mönstrade ut de döda ur sängarna. En
av de olyckliga gav tecken till liv och protesterade. 'Håll
munnen på dig!' inföll Hjortzberg. 'Hör du inte, att kom-
missarien säger, att du är död; han måtte väl veta det bästi'»
På nyåret 1809 skriver samme man i sin dagbok: »Sjuk-
domarnas härjande avtager icke: amiral Puke, vid sin an-
komst till Karlskrona, fann 800 lik obegravna. Allmogen
måste inkallas till kronoforor och utföra på sina vagnar
de nakna kropparna, dem ett volontärregemente utkom-
menderades att nedgräva.»^ — När Puke på hösten 1808 såg
de arma lantvärnssoldaterna komma i stora hopar, klädda i
smutsiga paltor, utbrast han: »Man kan ju få pesten bara
av att se dem!»
' Grevinnan Puke uppger däremot i sina memoarer antalet döda,
som funnos i Karlskrona vid Pukes ankomst, till 300. Marken var
frusen och alla snickare sjuka, så att man ej kunde få några kistor.
Ocli som det var lilia omöjligt att få svepningar, hade man ej annat
att göra än »hugga stora vakar på isen och låta sänka liken i massa.
Prästen läste över dem alla på en gång. 3.
FINSKA KRIGET 1808—1809. 701
Konungens livmedicus Hallman, bror till poeten Israel
Hallman, berättade, att en mängd av de sjuka, som kommo
från kanonsluparna, ej fingo plats i sjukhusen utan »nöd-
gades stanna kvar i kölden på de öppna båtarna eller krälade
sig till de närmaste husen och kommo ej väl dit, förr än de
föllo ned och dogo».
Dåvarande kaptenen Johan af Wingård berättar fasans-
fulla saker om de lantvärnsmän, som landsattes i Norr-
tälje. Många hade dött på vägen och sutto fastfrusna vid
båtarna. Dem som kommo i land, vågade ingen mottaga i
sina hem, ty de hade ju fältsjukan med sig. »Man gjorde stock-
eldar åt dem på torg och gator samt — patriotiskt — värmde
dricka åt dem och inpackade på bästa vis de ännu levande
uti halm på vagnar för att snart bliva av med dem. Varthän.
de forslades visste på det hela taget ingen, ty de hade sällan
befäl med sig.»
Säve uppger i sina »Gottländska minnen», att »av de 700
raska krigare, som 1808 lämnade Gottlands moderjord, åter-
kommo inom ett par år, vad vi veta, blott 35 stympade, för-
frusna uslingar och nakna krigsfångar, i sitt elände t. o. m.
för sina närmaste oigenkännliga, av vilka ännu i dag (år
1858) här uti Visby tvenne leva i armod och glömska».
När det gällde att möta faran österifrån, var det ej trup-
per, som saknades. Hade vederbörande bara förmått an-
vända dem på rätt sättl Men Gustav Adolf med sin otill-
gängliga, opersonliga stelhet, sitt pedanteri och sin envishet
saknade alldeles förmåga att entusiasmera vare sig sina när-
maste eller folkets breda lager och dugde därför ej till ledare
för ett helt folk i så farliga tider. Han var just typen för vad
man kallar en tråkig karl.
Ett exempel på hur bakvänt konungen behandlade folk
har man i en berättelse av dåvarande kaptenen Magnus
Björnstjerna om den audiens, varunder Björnstjerna till
Hans Maj:t överlämnade Adlercreutz' rapport om segern
vid Lappo. Björnstjerna, som på ett ärofullt sätt deltagit
i striderna vid Pyhäjoki, Sikajoki och Lappo, var nämligen
Adlercreutz' adjutant. Efter nya bragder blev han med tiden
702 GUSTAV IV ADOLF.
general och svensk minister i London. Vid det nämnda till-
fället stod Gustav Adolf där »stel och frånstötande som van-
ligt, klädd i den namnkunniga karolinska dräkten, hand-
skar och allt, med handen på värjan, med utskjuten under-
läpp och stirrande på mig med sina stora, uttryckslösa ögon»,
säger Björnstjerna. »Sedan han kastat en m.önstrande blick
på min klädsel, nickade han nådigt, emottog depeschen och
började läsa. När detta var slut, nickade han återigen, och
därmed var även mitt företräde förbi. Jag bockade mig ut
ur rummet utan att hava fatt, jag vill ej säga ett ord av be-
röm eller uppmuntran, men ej ens en enda fråga om kriget,
om hären eller fienden. Att Hans Maj:t dock ej var missnöjd
med mig, därom övertygades jag snart genom den utnäm-
ning till major i armén och överadjutant hos honom, varmed
jag hedrades några dagar därefter.»
Stelheten och högdragenheten genombrötos dock ibland,
men då var det av obehärskade vredesutbrott med svordomar
och hotelser, ibland åtföljda av handgripHgheter. Alltsedan
motgångarna i Pommern hade Gustav Adolf kommit all-
deles ur jämvikt. Han kände sig ensam och maktlös, så en-
våldshärskare han var, och därav alstrades en nervös över-
retning, som tidtals gjorde honom otillräknelig.
Hur betecknande för envåldshärskarens oförmåga att
samarbeta med sitt folk och vinna dess förtroende är ej hans
sätt att förskaffa de nödiga penningmedlen till kriget! Hans
försök att fa England att öka sina subsidier gingo om intet,
och för att upptaga lån behövdes ständernas garanti. Men
någon förtroendefull samverkan med svenska folkets valda
representanter låg icke för Gustav Adolf. Ej ens i den stund,
då hela folkets krafter behövde spännas och samlas till ge-
mensamt försvar, ville han höra talas om riksdag. Han levde
i den bornerade tron, att människor kunna kommende-
ras till allting.
I stället för att sammankalla ständerna att besluta om en
beskattning beslöt han tvärt emot alla sina rådgivares åsikt
att på nyåret 1809 utskriva en extra krigsgärd, uppgående
för de flesta skattedragare till omkring fem gånger den van-
hga bevillningen, ett belopp som helt enkelt var omöjligt
att indriva.
Ett nytt försök att förmå engelska regeringen till att öka
FINSKA KRIGET 1808—1809. 703
subsidierna slog också slint. Gustav Adolf fick det svaret,
att om han ansåg sig nödgad att sluta särskild fred med sina
fiender, hade England ingenting att invända däremot. Eng-
land ansåg, med andra ord, förbundet med Sverige icke vara
värt några ytterligare uppoffringar.
Det engelska avslaget bragte Gustav Adolf alldeles ur
gängorna. Han beslöt att lägga beslag på alla engelska
skepp och varor i Göteborg samt erbjuda Danmark fred
och förbund i syfte att med gemensamma krafter utestänga
engelsmännen från Östersjön. Ett sådant uppträdande
skulle ju varit liktydigt med en krigsförklaring mot Sveriges
ende bundsförvant. Till Ehrenheim yttrade konungen i
den upphetsade sinnesstämningen, vari han befann sig, att
han skulle »slåss med alla fiender, men först och främst med-
engelsmännen, ty de voro högmodiga och näsvisa, och dem
ville han därför knäcka». Hans rådgivare lyckades dock
intala honom reson och avstyra en brytning. Man lyckades
därvid begagna sig av konungens harm över de danska bal-
longproklamationerna.
Litteratur: Generalstabens krigshistoriska afdelning, Sve-
riges krig åren 1808 och 1809 : 7 delar; haft. kr. 65:50
(med utförlig Htteraturförtcckning).
Joh. Richard Danielson, Finska kriget och Finlands
krigare.
C. O. Nordensvan, Finska kriget; haft. kr. 10:50.
Gustaf Björlin, Finska kriget 1808 och 1809. Haft.
kr. 3:50; inb. kr. 5: — .
Carl Grimberg och Hugo Uddgren, Svenska kri-
garbragder.
Harald Hjärne, Östanifrån.
Reinh. Hausen, Bref och uppteckningar från kriget
i Finland 1808—1809 (Skrifter utgifna af Svenska
litteratursällskapet i Finland GXXX).
Reinhold Hausen, När ryssen kom till Lappfjärd
(Skrifter utgifna af svenska litteratursällskapet i Fin-
land LXXVIII).
G. F., Annotationcr gjorda under år 1808 och följande
år (Skrifter utgifna af Svenska litteratursällskapet i
Finland II).
Carl Johan Lj unggren, Skildring af krigshändelserna
i Öster- och Västerbotten 1808—1809, utgifven af
Reinh. Hausen. (Skrifter utgifna af Svenska lit-
teratui-sällskapet i Finland LVIII.)
Aug. Edv. Lilliest iern a, En åttioårings miniieii.
704 GUSTAV IV ADOLF.
C. O. Nordensvan, Georg Carl von Döbeln; inb. kr.
1:50.
Erik Fahlman, General Döbeln; haft. kr. 2:75.
A. Grade, Carl Johan Adlercreutz (i »Svenskt biogra-
fiskt lexikon»).
P. Nordmann, Krigsmän oeh krigsminnen.
Gabriel C rons te dt, Amiral C. O. Cronstedt och Svea-
borgs fall; haft. kr. 1:25.
K. Aug. Bomansson, Skildring af folkrörelsen på
Åland 1808.
K. M. K i vin en, Anteckningar om Nordkarelska fri-
korpsemas företag 1808.
Sam. Clason, Gustaf IV Adolf och general Moore
(Historisk tidskrift för år 1912).
Anders Grade, Runebergs teckning af Gustaf IV Adolf
i dikten »Konungen» (Historisk tidskrift för år 1915).
Anders Grade, Huru Wingårds »Minnen» tiUkommo
(Historisk tidskrift för år 1916).
Erik Hornborg, Gustaf IV Adolf och Runeberg (Finsk
tidskrift för år 1916).
K. E. Linden, »Fältsjukan» och blessyrerna under
kriget 1808—1809 (Finska läkaresällskapets förhand-
lingar för år 1912).
K. E. Linden, Sjukvård och läkare under kriget 1808
—1809 (Skrifter utgifna af Svenska Uttera tursällskapet
i Finland LXXXV).
O. Byström, Sjukvårds- och kasernförhållanden inom
svenska armén år 1809 (Svensk militär tidskrift för
år 1917; haft. kr. 7: 50).
Axel Quennerstedt, I Torneå och Umeå: 2 delar;
haft. kr. 6: 50.
J. G. Wikander, Öfversikt of ver Sveriges krig under
1800-talet; haft. kr. 5:—.
Utdrag ur danska diplomaters meddelanden från Stock-
holm 1807—1813, samlade af C. J. Anker och ut-
gifna af F. U. Wrangel.
GUSTAV ADOLF BLIR AVSATT. 705
Gustav Adolf blir avsatt.
FINLAND förlorat och lantvärnet, blomman av landets
ungdom, offer för ett ändamålslöst krig — sådan var
följden av Gustav IV Adolfs politik. Så resonerade åt-
minstone flertalet samtida i ledande ställning. En opartiskt
granskande eftervärld har funnit, att skulden icke är konung-
ens ensamt utan också hans medhjälpares inom den svenska
byråkratin, vilken hyste politiska åsikter rakt stridande mot
Gustav Adolfs och därför endast lamt och med motvilja full-
gjorde hans befallningar för att tvinga honom till fred. T. o. m.
när det gällde en så behjärtansvärd sak som lantvärnets be-
klädnad, fanns det eljes ansvarskännande oppositionsmän, som
förorsakade ett ödesdigert uppskov genom att öppna process
mot en landshövding, därför att han alltför energiskt på-
drev ärendet. Men medan denna åtgärd förhalades, dog
truppen. Och när konungen tillsatte beredningar för att
anskaffa medel till kriget, utarbetade dessa sina betänkanden
i enlighet med den uppfattningen, att man icke borde lägga
an på att finna utvägar utan för konungen ådagalägga,
att inga funno s, och därigenom framtvinga fred. Presi-
denten i statskontoret, som var den ledande själen i bered-
ningarna, har själv i sina anteckningar omtalat, att så gick
det till.
Vad emellertid samtid och eftervärld äro ense om, det är,
att Gustav Adolfs själstillstånd, nedtryckt av den alltför
tunga börda, han haft att bära, bhvit till den grad överretat,
att det var nödvändigt att skilja honom från regeringen.
Gjorde man bara det, så skulle — menade det politiskt in-
tresserade flertalet på den tiden — den store kejsar Napo-
leon genast räcka Sverige en hjälpande hand. Så orubbligt
var man övertygad om den väldige världsomstörtarens ädel-
mod.
Redan under Pommerska kriget hade tanken på en revo-
lution uppstått inom officerskåren, men ingen ville träda
45 — 204364. Gr imber g, Svenska folkets underbara Öden. VII.
706 GUSTAV IV ADOLF.
i spetsen. Vad som emellertid nu rågade måttet av Gustav
Adolfs skuld inför hans undersåtar var den orimliga krigs-
gärden, ty den skulle nästan hela folket få direkt känna
på. Ingripandet mot honom påskyndades också genom det
förestående ryska anfallet och rykten om att Sverige skulle
delas mellan Ryssland och Danmark. Gardenas degradering
hade väckt förbittring mot honom inom officerskåren. Det
var just en gardesofficer, löjtnant Jakob Cederström,
som tillsammans med en del andra missnöjda militärer ingick
en sammansvärjning mot Gustav IV Adolf. Cederström
hade under en skärmytsling på norska gränsen år 1808 blivit
så svårt sårad i högra benet, att detta måst amputeras. Nu
gick han på kryckor. Men senare fick han ett träben, som
tycks ha fungerat nästan lika bra som ett riktigt, ty han
kunde vara med både i kriget i Tyskland 1813 och i Norge
1814 och avancerade ända till generalmajor. Sedan var han
en lång tid landshövding på Gottland, och då sade hans un-
derlydande skämtsamt om »generalen med träbenet», att »det
var en lycka, att han inte hade två träben i stället för ett,
ty då skulle ingen ha kunnat följa honom».
Vid tiden för krigsutbrottet 1808 hade Cederström be-
funnit sig på ett besök i Finland och åsett Björneborgs re-
gementes mönstring. »Icke en enda man», säger han, »icke
en officer syntes bestört över underrättelsen. Alla förklarade
sig villiga att möta fienden.» Cederström var hela sitt
liv orubbligt övertygad om att ryssarne hade kunnat
kastas tillbaka, »om konungen genast skyndat till Fin-
land och, stödd på nationens offervillighet och hänförelse,
vågat möta faran». Så mycket smärtsammare var det för
honom att bevittna, hur de trogna finländarne lämnades åt
sitt öde.
Kom så därtill och till mycket annat även den personliga
harmen över Gustav Adolfs »skriande orättvisa mot några
regementen, vilka ingenting brutit utan manligen stritt,
och varav icke mer än en tredjedel av befälet var närvarande,
där det föregivna felet skulle varit begånget». Därmed var
måttet rågat.
De missnöjda officerarne trädde även i förbindelse med
en del civila oppositionsmän och fosterlandsvänner, bland
vilka Hans Järta var den mest betydande!
GUSTAV ADOLF BLIR AVSATT.
707
Som debattör hade han visat en storartad förmåga att
vederlägga sina motståndare genom att skenbart ge dem
rätt och sedan med fin ironi draga fram ett exempel, som
visade olämpligheten av motpartens åsikt. Ett tillfälle att
visa denna polemiska förmåga fick han, då bönderna på 1809
Jakob Cederström. Etsning av L. H. Roos 1823.
års riksdag ville, att varje bonde, som skjutsade med häst,
skulle ha rätt att själv följa med vagnen. Det höll Järta
med om och fann det vara en billig begäran, att om någon
reste med fyra hästar — något som ej var ovanligt — de fyra
bönderna borde få åka i vagnen och få betalt därför. Den
resande kunde ju antingen vara körsven eller gå till fots.
Järtas omdöme om Cederström utfaller sålunda: »Då jag
ofta fann Cederströms iver vara obetänksam, hade jag dock
708
GUSTAV IV ADOLF.
vid alla tillfällen orsak att högakta hans mod, hans ihär-
dighet och oegennyttiga avsikter. Troligen kostade honom
revolutionen, varav han sedermera icke sökte draga någon
fördel, en icke obetydlig del av hans förmögenhet.»
Georg Adlersparrc 1809. Samtida målning.
Sina starkaste maktresurser hade de sammansvurna inom
västra armén, vars officerare påverkades isynnerhet av
överadjutanten major Karl Henrik Anckarsvärd.
Särskilt värdefullt var det, att chefen för västra arméns
högra flygel, överstelöjtnant Georg Adlersparre, slöt sig
till de sammansvurna. Han hade gjort sig känd som en skick>
lig officer och i Gustav ni:s ryska krig utmärkt sig för
mycket mannamod. Under Gustav Adolfs förmyndarre-
gering tog han avsked från sin ryttmästarbefattning och äg-
GUSTAV ADOLF BLIR AVSATT. 709
nade sig åt litterära sysselsättningar, varåt hans håg mest
låg. Han började utge en tidskrift i folkupplysningssyfte
med titeln oLäsning i blandade ämnen», i vilken han
med skärpa och saklighet angrep en mängd missförhållanden
i samhället, såsom privilegier och skråväsen och ämbets-
männens maktfullkomlighet. Tidskriften fick stor framgång,
icke minst tack vare Adlersparres förmåga att få så gott som
alla landets förnämsta pennor att medverka. Genom denna
tidskrift har Adlersparre gjort en vacker insats till höjande
av svenska folkets andliga nivå, men av de styrande sågs
den med sneda blickar och misstänktes för att vara bemängd
med revolutionär smitta. Den gick på detta håll under be-
nämningen »Läsning i brännbara ämnen».
Efter Adlersparres oppositionella uppträdande på 1800
års riksdag förbjöd Zibet tidskriftens utgivande. På våren
1808 återinträdde Adlersparre i krigstjänst. Allmänt om-
tyckt, som han var, kunde han räkna på obegränsad tillit
bland sina underlydande, även om det gällde att gå mot
landets konung. Det var emellertid hos den mannen något
impulsivt, som ofta beredde överraskningar. Hans tunga,
kolossala stofthydda, som gärna befanns liggande på en
soffa, och hans släpande tal tycktes ange lättja, säger en
person, som stått honom nära. »Men inom denna orörliga
koloss blixtrade snillets eld; och en gång väckt till verksam-
het, syntes även själva kroppstyngden giva vika för själens
lätta flykt. Sålunda kunde han från den vanliga dåsiga håll-
ningen på en gång springa upp, sitta till häst och göra en
ritt på flera timmar, som förr uttröttade eskorten än chefen.»
Det var avtalat, att så snart tecken kom från de samman-
svurnas högkvarter i Stockholm, att tiden var lämplig, skulle
Adlersparre i spetsen för pålitliga trupper sätta sig i marsch
mot huvudstaden.
Skjöldebrand, som också var en av ledarne för det
tillämnade revolutionsförsöket, tyckte, att de unga revo-
lutionärerna pratade för mycket men visade en betänklig
oförmåga att planlägga en revolution. Han karakteriserar
andan i deras krets sålunda: »Ett idealiskt frihets- och säll-
hetstillstånd uttänktes för Sverige, men intet beslut fattades
om verkställigheten av en revolution, varförutan det övriga
förblev slott i luften. Hemligheten bevarades så illa, att en
710 GUSTAV IV ADOLF.
stor mängd av människor, som ej deltogo däruti, kände sam-
mankomsterna och deras ändamål.» Han ansåg största felet
ligga hos Hans Järta, som enligt flere samstämmande upp-
gifter icke var tillräckligt handlingskraftig för att, när det
kom till kritan, utföra den revolution, han så länge talat om,
Skjöldebrand sökte därför och lyckades också övertala de
sammansvurna att handla enligt en av honom uppgjord
plan, oberoende av Järta, och tog löfte av dem att ingenting
nämna för honom.
På aftonen den 7 februari utdelades rollerna i den stats-
kupp, som skulle gå av stapeln följande dag. Då skulle de
sammansvurna samlas på Beckers värdshus vid Norrtulls-
gatan under förevändning att aväta en festmåltid; och när
kungen som vanligt vid middagstiden åkte förbi på väg ut
till Haga, skulle man hejda hans ekipage, ta honom till fånga
och köra honom i en väntande täcksläde till Vaxholms fäst-
ning. Där skulle han förvaras under pålitlig bevakning, tills
hertig Karl utropats till riksföreståndare och en ny författ-
ning antagits. Pålitliga trupper skulle tillkallas från Åland
och Värmland för att stödja revolutionen.
Men vid det möte, som de sammansvurna före middagen
hade hos Cederström, uppenbarade sig till allas häpnad Hans
Järta; och så stark var hans makt över de andra, att han
lyckades slå ihjäl hela revolutionsplanen. Det var icke första
gången, som han framhöll, hur illa organiserat allting var,
som rörde den nya regeringens ordnande. Bland annat hade
han uttalat ett starkt misstroende mot Adlersparres och
Skjöldebrands förmåga som ledare, vilket hade till följd,
att den gamla vänskapen mellan Järta och Adlersparre bröts
för alltid.
Skjöldebrand var ursinnig. Han väntade sig den påföljd
av uppskovet, att konungen skulle sätta sig till motvärn
och landet få ett inbördeskrig. I harm häröver utslungade
han mot Järta: »Jag önskar, att allt det blod, som kommer
att rinna, och alla Sveriges olyckor, som skola bliva frukten
av din rädsla, avund och ilska, måtte till evig tid bränna
din fega, usla varelsel»
Så berättar Skjöldebrand själv i sina memoarer, där han
tecknar Järta som feg, avundsjuk och självförgudande.
Enligt andra uppgifter var det Adlersparre, som en gång
GUSTAV ADOLF BLIR AVSATT. 711
yttrade: »Hälsa Hans Järta, att det svenska blod, som varder
rinnande, det rinner över hans huvud!» Det är också märk-
värdigt, att varken Jakob Cederström eller Hans Järta i sina
skildringar av mötet den 8 februari ha någonting att för-
mäla om de våldsamma och hänsynslösa ord, som Skjölde-
brand själv påstår sig ha slängt Järta i synen. I själva verket
ha de nog aldrig blivit fällda ulan ha tillskapats av känslo-
människan Skjöldebrands fantasi såsom uttryck för vad
han kände i sitt innersta och skulle vilja ha sagt. Detta
är så mycket sannolikare, som Skjöldebrand bevisligen be-
gått en hel del andra minnesfel i sin skildring — bl. a. har
han felaktigt förlagt händelserna den 8 februari till den 10.
Jämför man Skjöldebrands memoarer med Cederströms
och Hans Järtas berättelser om revolutionsförsöket, så är
det alldeles häpnadsväckande, att samma sak kan framställas
så fullkomligt olika av ögonvittnen, som alla äro redbara
och högst aktningsvärda män, vilka verkligen strävat efter
— eller åtminstone själva trott sig sträva efter — att vara
opartiska och sanningsenliga. Men med en sådan natur som
Skjöldebrands hjälper icke den allra ärligaste strävan i den
vägen, ty känslan löper ändå i väg med förståndet, och så
blir resultatet opålitlighet. Skillnaden mellan de olika be-
rättelserna om revolutionsförsökets förberedelser har på detta
sätt blivit så stor, att man ibland knappt kan tro, att de
handla om samma sak. Det visar, hur vanskligt det är, när
en memoarförfattare litar blott på sitt minne, även då det
gäller händelser, vari han själv varit deltagare, därest han
icke har samtida anteckningar och brev till stöd.
Mot Skjöldebrands bittra och hårda ord om Hans Järta
kan man för övrigt ställa Hans Gabriel Wachtmeisters
samtida omdöme om Skjöldebrand själv vid tillfället i
fråga: »Överste Skjöldebrand visade sig där mera kort-
tänkt, än man av en gammal man kunnat förvänta. Hans
förhållande var så oeftertänksamt och hans framställningar
så litet överlagda, att de väckte uppseende hos själva ung-
domen.»
Den innersta orsaken till motsättningen mellan Skjölde-
brand och Järta var den, att Skjöldebrand ansåg det vik-
tigaste ändamålet med revolutionen vara att rädda riket
från att falla i Rysslands våld, medan för Hans Järta själva
712 GUSTAV IV ADOLF.
huvudsyftet var att ge Sverige en ny författning. Han befa-
rade nu, att revolutionen på den punkten skulle förfuskas,
om Adlersparre och Skjöldebrand finge ledningen. Ty
bland de sammansvurna militärerna rådde den meningen,
att dessa båda män skulle ställas vid den svage hertig Karls
sida som stöd och rådgivare. Då skulle man alltså, menade
Järta, få ett militäriskt »adjutantstyre» i st. f. det kungliga
enväldet, och den konstitutionella vinsten av revolutionen
bleve lika med noll.
Eftersom ingen handlingskraft tycktes finnas bland de
sammansvurna i huvudstaden, beslöt Adlersparre, påverkad
av Anckarsvärd, att taga första steget. Den 7 mars höjde
han i Karlstad upprorsfanan under obeskrivlig hänförelse
från truppernas sida och utfärdade därifrån en proklamation,
som förut blivit gillad av de ledande revolutionsmännen 1
Stockholm, Den börjar med dessa manande ord:
»Ett betydande antal krigsmän hava gripit till vapen för
att nalkas huvudstaden och återgiva fred åt vårt gemen-
samma, nu olyckliga, styckade, döende fädernesland.
När varenda medborgare inser, att våra avsikter äro för-
enliga med vad samvetet och äran bjuda i varje dygdigt
bröst, så kunna vi ej misstaga oss i den fasta övertygelse,
att vårt oförfärade nit skall understödjas och gillas av var-
enda man, som älskar svenska fosterbygden, av alla våra va-
penbröder ej mindre än av våra obeväpnade medborgare.
Vilka äro då våra avsikter? Vi hava räckt varandra han-
den uppå, att rikets fäder och lagstiftare skola äga frihet,
under våra vapens beskydd, att sammanträda för att över-
lägga och besluta över det lidande och eljest snart förstörda
fäderneslandets angelägenheter... Oförfärade krigsmäns sam-
manhållna svärd skola sedan omkring svenska lagstiftarnes
överläggningsrum bilda en skyddsmur, som ingen våldsmakt
förmår bryta.
Sveriges bergverk och handel ligga öde. Sveriges ungdom
är ryckt från jordbruket för att naken och vanvårdad bliva
ett rov för sjukdomar och död. Jordbrukarens bördor och
besvär äro sådana, att han med allt sitt tålamod ej längre
förmår bära dem. Utsugande skatter äro utan skonsamhet
utfordrade. Vanmakten, eländet, förstörelsen gripa omkring
sig på ett förfärande sätt med varje dag: vi hava räckt var-
GUSTAV ADOLF BLIR AVSATT. 713
andra handen uppå, att landets fäder och vise skola äga frihet
att återföra sällhet, välmåga och laglighet i fosterb3'gden.
Stor och ljuv blir för Sverige den högtidsdag, då varje
svensk man med bibehållen ära och självständighet åter-
vänder till sitt fredliga yrke, till ny välmåga och till sällheten
inom sitt eget hus.»
Men proklamationen sprider också ett egendomligt ljus
över revolutionsledarnes verklighetssinne och förmåga att
bedöma det världspolitiska läget. Det är en för eftervärlden
rent obegriplig naivitet, som tar sig uttryck i sådana reflexio-
ner som dessa: »Vår bundsförvant England skall veta vär-
dera ett folk, som bryter sina bojor och rotfäster lagbunden
frihet inom sitt sköte. Frankrikes och alla århundradens
hjälte skall högakta ett folk, som jämnliknar honom i be-
drifter och krigsära. Rysslands och Dannemarks regenter,
oupphörligt syftande på sina nationers upplysning och eko-
nomiska omskapning, skola ej ofreda ett folk, som har samma
syftemål. När allt personligt agg undanröjdes, återstår blott
gemensam högaktning, gemensamma fördelar, gemensam
föresats att leva eller dö självständiga folkslag . . .»
En ganska framstående svensk diplomat, förre envoyén i
Berlin Brinkman, talar också, med tanke på dylika fraser,
om »våra välvningssnillens lyriska inbillningar». Fråga är
dock, huruvida man skall ta Adlersparre på orden. Det tro-
ligaste är, att han, liksom folkledare brukat i alla tider, tagit
munnen full av vackra ord, som i själva verket även för honom
voro bara munväder att »lura bönder» med, säger den sure kri-
tikern, att elda och entusiasmera med, säger den glade en-
tusiasten. — Och det lyckades han också göra. De vackra
fraserna slogo an. Förty de innehöllo just precis, vad folk
ville tro. Dock blev proklamationen även parodierad,
och man misstänkte Hans Järta för att vara den skyldige.
Sedan upproret organiserats, bröt Adlersparre med några
tusen man upp från Karlstad den 9 mars. Hans marsch blev
som ett triumftåg, och truppen växte genom att nya avdel-
ningar slöto sig till den. Den 12 mars hade han hunnit till
Örebro. Samma dag fick Gustav Adolf genom en kurir från
därvarande landssekreterare underrättelse om resningen.
Han beslöt då att fara till Skåne, ty där stod Toll med södra
armén, och på honom ansåg han sig kunna lita. Konungen
714 GUSTAV IV ADOLF.
vidtog också åtgärder för att försäkra sig om bankens till-
gångar. Skulle alltså ett inbördeskrig, det värsta av allt,
komma till råga på det övriga eländet?
I detta hotfulla ögonblick var det Finlands hjälte, Adler-
creutz, som grep in. På morgonen den 13 mars begav han
sig tillsammans med en del pålitliga kamrater upp på slottet.
Fältmarskalken Klingspor var just inne hos konungen och
försökte förgäves — ovisst för vilken gång i ordningen —
övertyga Hans Maj:t om nödvändigheten att sammankalla
ständerna. Adlercreutz och de övriga officerarne avbidade
i rummet utanför det lämpliga ögonblicket för ett ingripande.
När det var kommet, öppnade de dörren och trädde in i
konungens rum. »Konungen», berättar Adlercreutz, »syn-
tes något förundrad. Jag steg då konungen närmare och be-
gynte tilltala honom, att hela riket var försatt i största hä-
penhet över fäderneslandets olyckliga ställning och i syn-
nerhet konungens tillämnade bortresa, att alla högre äm-
betsmän, militärer och andra redlige medborgare uppmanat
mig att söka sådant förekomma, i vilket avseende vi nu —
Här avbröt konungen mig, ropandes högt: 'Förräderil
Ni äro förförde och bliva alla olyckligel' Vi svarade lugnt:
'Vi äro varken förförde eller förrädare. Vi vilja frälsa Eders
Maj:t och fäderneslandet.' Konungen drog sin värja. Jag
sprang honom då på livet, fattade honom under armen, och
överste Silfversparre tog värjan utur konungens hand. Ko-
nungen begynte skrika förskräckligt: 'De vilja mörda mig —
hjälp! hjälpl' Vi sökte stilla konungens förskräckelse och
farhåga att bliva mördad. Slutligen lovade han att giva
sig till freds, om han återfick sin värja, vilket vi genom
föreställningar ville förmå honom att avstå ifrån. Men då ko-
nungen envist yrkade att återfå värjan, måste vi slutligen
förklara att sådant icke kunde ske eller konungen vidare
tillåtas befatta sig med riksstyrelsen.
Under tiden hade av konungens rop åtskillige av dem,
som voro utanför rummet, jämte tillkomna livdrabanter, kam-
marhusarer och annan betjäning velat med våld öppna dör-
ren, som tillhölls av tvenne adjutanter. Och då sådant icke
lyckades, sönderslogo de den med eldgafflar och sablar, så att
spillrorna fiögo omkring i rummet. Jag lät då öppna dörren,
sprang mitt ibland de församlade, ryckte sabeln av en kam-
GUSTAV ADOLF BLIR AVSATT. 715
marhusar, tog käppen av generaladjutanten, med vilken jag
vände mig till de drabanter, som voro ankomne i rummet, och
befallde dem i kraft av det ämbete, jag nu beklädde, genast
draga sig tillbaka, vilket de efter något betänkande gjorde.»
Adlercreutz gick nu upp i övre drabantsalen och förmådde
därvarande drabanter att lova hålla sig stilla.
Under tiden hade emellertid konungen blivit lämnad en-
sam med överståthållaren af Ugglas och general Strömfelt.
Konungen hade då passat på och »på ett oförmärkt sätt dragit
general Strömfelts värja utur baljan, och då general Ström-
felt, som saknade sin värja, den konungen gick och hade
blottad i handen, återbegärde den, svarade konungen, att
generalen kunde vara lika väl general utan värja, som han
var kung utan värja».
Då konungen genom den söndriga dörren såg Adlercreutz
komma tillbaka, sprang han ut genom en sidodörr, »vilken han
hänt tillregla och igenläsa. Jag sprang efter», säger Adler-
creutz, »och lyckades genom tvenne våldsamma språng emot
dörren få den sönder och hänt på konungen vid en spiral-
trappa, då han redan var på översta trappsteget. Han kasta-
de en nyckelknippa emot ansiktet på mig, men som gick
förbi. Emellertid fick konungen försprång, så att då jag kom
upp på trappan, var han redan utur ögonsikte.» När Adler-
creutz kommer ner på borggården, får han syn på någon, som
just fattar tag i konungen. Det är hovjägmästare Greiff.
Han hade varit uppe i konungens rum, och då han fick höra,
att Gustav Adolf flytt, hade han genast skyndat motsatta
vägen i syfte att genskjuta konungen, vilket nu lyckats.
Konungen sökte visserligen »med den dragna värjan, som
han hade i handen, sticka hovjägmästaren. Men lyckligtvis
gick stynget endast genom rocken och något blesserade ar-
men. Vi ville då föra konungen genom slottsgången upp till
dess rum, men han stretade emot, så att vi blevo nödsakade
att bära honom uppför trapporna genom drottningens rum
och Stora galleriet in i Vita rummet, då konungen befant sig
ganska vanmäktig och illamående, varefter han höll sig stilla
hela dagen.
Alla möjeliga anstalter vidtogos ytterligare till lugnets
bibehållande i staden; och förmärktes icke den minsta oro
eller bekymmer över vad som skett.»
716 GUSTAV IV ADOLF.
Suremain säger, att »en främling, som kommit till Stock-
holm, skulle aldrig kunnat tro, att en revolution nyss timat.
På allas ansikten såg jag nyfikenhet, på mångas glädje, men
på inga missnöje», berättar han.
På natten fördes Gustav Adolf såsom statsfånge till Drott-
ningholm, varifrån han snart förflyttades till Gripsholm.
Hertig Karl övertog återigen regeringen. Envåldskunga-
dömet var försatt ur spelet, och makten i landet låg återigen
hos rikets ständer. De skulle döma över Gustav IV Adolf,
liksom fordom över Erik XIV.
Litteratur: Hans Järtas berättelse om förberedelsen! a till 1809
års revolution (Historisk tidskrift för år 1894).
Elof Tegnér, Friherre Jakob Cederström och förbe-
redelserna till 1809 års revolution (Historisk tidskrift
för år 1895).
Magnus Sande gren, Till historien om statshväUnin-
gen i Sverige 1809.
Nils Eden, 1809 års revolution II: Gustav IV Adolfs
avsättning (Verdandis småskrifter n:r 181); haft.
kr. 1:—.
Birger Sjövall, Den Adlersparreska revolutionen
(Historisk tidskrift för år 1907).
Birger Sjövall, Georg Adlersparre och tronfrågan
1809; haft. kr. 8: — .
Otto Sjögren, Georg Adlersparre; haft. kr. 1:75.
A. Brusewitz, Georg Adlersparre (i »Svenskt biogra-
fiskt lexikons).
Sam Clason och Carl af Petersens, För hundra
år sen: 3 delar.
TVA HEMLIVETS SÅNGARE
Anna Maria Lenngren.
I ETT fattigt docenthem i Uppsala föddes Anna Maria
Malmstedt år 1754. Hennes far var en ovanligt skicklig
och intresserad lärare i latinska språket, men någon pro-
fessur fick han aldrig. Orsaken var, att han tillhörde herrn-
hutarnes sekt och kom i kollision med konventikelplakatet.
Men i ett lyckligt äktenskap fann han en motvikt mot dålig
ekonomi och andra livets prövningar. Vad den äktenskapliga
sällheten betytt för honom förstår man bäst därav, att när
någon bekymrad student kom till honom och beklagade sig
över dystra framtidsutsikter, skall han ha brukat ge honom
det receptet: »Gift Er, gift Er, gubbe lilla!»
Men ej ens den lycka, han funnit i familjelivet, förunnades
det honom att i längden njuta ostörd. På 1780-talet för-
lorade han både sin maka och fyra barn. Endast hans be-
römda dotter överlevde honom. — Med hustruns död tycks
Malmstedts hem ha råkat alldeles i oordning. Han knöt
en förbindelse med en tjänarinna, med vilken han vid 71
års ålder fick en son, som ärvde faderns både namn och be-
gåvning och blev lektor i Karlstad.
Ännu vid 74 års ålder skötte Malmstedt med nästan oför-
minskad kraft sitt arbete, tills han på ett hemskt sätt slu-
tade sina dagar. En januariafton 1798 under ett besök i
Stockholm för att hälsa på sin dotter föll han i Strömmen
och drunknade.
Tidigt började Anna Maria Malmstedt skriva vers till bröl-
lop, begravningar och andra familjetilldragelser. En del
av sina vitterhetsförsök insände hon till tidningen »Vad nytt?»
i Göteborg. Hennes mest betydande ungdomsdikt är den
kraftiga, bitvis drastiska satiren »Tekonseljen», i vilken
författarinnan gisslar skvallret, förtalet och struntpratet
bland damerna vid tebordet.
720 TVÅ HEMLIVETS SÅNGARE.
Hon skall ej ha varit mer än 18 år, då hon skrev den i dess
ursprungliga skick. Den utgavs i »Vad nytt?» tre år därefter,
år 1775. Två år senare utkom den som särskild dikt i be-
tydligt omarbetad men också betydligt tamare form. Där
förekomma dock sådana präktiga typskildringar av medel-
klassens fruar som denna:
»En dryg matrona främst vid bordet
sin tyngd en länstol anförtror.
Ett erkänt vett att föra ordet
i hennes rika hjärna bor.
Hon aldrig tiden tyst förhalar
men med ett nit och styrka talar,
som gjort så mången piga stum.
Sin plats hon ganska vidsträckt pryder
och sina hushållsdater tyder,
som i volymer knappt få rum.
Till kökets styrsel hon sig vänder,
och strax ett allmänt utrop hörs.
Man gruvar sig och fäller händer
vid allt vad dagligt där förstörs.»
Sedan kan man lita på att fruarna ha var och en sina bi-
drag till »pigornas» psykologi att komma med.
Den unga författarinnan sysslade också med översätt-
ningar av både fransk och latinsk poesi. I det ädla romar-
språket var hon tidigt så hemmastadd, att hon kunde hjälpa
sin far att rätta studenternas latinska skrivövningar.
Under sina visiter i Stockholm umgicks den vittra mam-
sell Malmstedt bl. a. hos Schröderheims. En dag år 1779
märlcte hon, när hon trädde inom dörren till detta vittra och
glada hem, att hon tappat sin sypung, berättas det. Fru
Schröderheim hade på skämt tagit den till vara men sade
ingenting därom utan uppmanade henne att i Stockholms-
posten införa en annons på vers om det förlorade föremålet.
Utan tanke på att någon intrig kunde stå där bakom skall
mamsell Malmstedt ha satt sig ned och skrivit följande
annons:
»Förlorade saker.
En flicka har sin sypung mist.
Den tappades gu'nås så visst
ANNA MARIA LENNGREN. 721
vid sista morgonpromenaden,
emellan Södermalm och Staden.
Uti den pungen låg en sax,
två silkesnystan, litet vax,
en halsduksnål, två små berlocker
och en Cupido utav socker,
en fingerborg, syringar två,
så genomnätta och så små
som fingrarna, de suttit på,
ett litet nålhus och ett mönster,
nyss ritat av emot ett fönster.
Och till en väst det mönstret var,
till julklapp ämnad söta far.
Nu kommer hon därmed till korta,
ty hennes sypung nu är borta.
Den denna pung, till färgen grön,
tillrättaskaffar, får till lön
en puss och tvenne sockerbrön.»
Annonsen verkade. Ty när Anna Maria Malmstedt nästa
gång kommer till Schröderheims, träder kanslisten Lenn-
gren, som var medarbetare i Stockholmsposten, in från rum-
met bredvid, överlämnar med en bugning sypungen till
ägarinnan och anhåller om den utlovade hittelönen. De två
sockerbröden hade den beskäftiga fru Schröderheim på för-
hand satt fram på en assiett. Det andra av hittelönen fick
han också och Anna Marias hand på köpet.
Hur pass trovärdig anekdoten är förstår man av det fak-
tum, att annonsen i fråga återfinnes i Stockholmsposten
först sexton år efter förlovningen mellan Lenngren
och Anna Maria Malmstedt. Den goda historien har givet-
vis hopsatts på grundval av den långt senare skämtannonsen.
Genom sitt äktenskap med Lenngren kom skaldinnan i
närmare beröring med huvudstadens vittra värld, bl. a. med
mannens förtrogne vän och medarbetare Kellgren, i vilken
hon fann en besläktad ande. Hon lämnade nu bidrag till
Stockholmsposten, särskilt i epigramform. Några av de
kvickaste må anföras
Ett bland de tidigaste — från 1780 — och på samma gång
mest vågade har till ämne den lättfärdighet, som iklätt sig
sedesamhetens mask. Det är riktat »till Lise, som begär-
de bli avmålad såsom nunna», men vars bild i sådant
fall borde — räcka endast till midjan.
46 — 204364. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII.
722 TVÅ HEMLIVETS SÅNGARE.
Något yngre är epigrammet om Måns, som
»så hastigt fram till lyckan lupit —
Vad? lupit? — Ni far vill, minsann.
Att löpa såg han ej gick an —
han bara ideligen krupit.»
Epigrammet »Man l^an snart förtala sig» liandlar om
den unga frun, som råkar försäga sig just i det ögonblick,
då hon skänker sin man den första kärlekspanten, och ut-
brister:
»Nej långt ifrån så svår min första barnsäng vari»
Det är väl inte för ro skull, som lilla frun bär samma namn
som den unga fru, vilken berättade om ett kärleksäventyr,
som en annan ung fru haft. Synderskan hade ordnat allt
för ett hemligt möte med sin älskare.
»Men vad den stackars frun blev fasligt altererad,
mitt herrskap väl begripa kanl
Ty medan de som bäst omfamnade varann —
så kom min man.»
Till de allra kvickaste dikterna av detta slag hör epi-
grammet »Tillämpningen»:
»En präst en gång med mycken nit
for ut mot högfärd hos de stora,
fördömde denna last och allt, som hörde dit,
tills han på vägen var att andan platt förlora.
En länsman och en smed uti församlingen
med några fler av lika rang och heder
nu sade mellan sig, sen prästen stigit neder:
'Gu nås, så visst vi känna oss igen
i denna straffpredikningen.'»
Dråpligt är också samtalet mellan tjuven, som skall föras
till galgen, samt prästen och bödeln, vilka båda berätta, att
de nu skola göra sin tjänst för första gången.
»'Nå', hördes tjuven svara,
'så lär det då vår' lärspån vara,
ty detta är också min allra första snara.
Men jag tror nog man skall få se,
vi oss ur spelet dra med heder alla tre.'
ANNA MARIA LENNGREN. 723
Törhända var det samme tjuv — i alla händelser en lika
humoristisk yrkesbroder, som är hjälten i epigrammet »In-
falb:
»En tjuv uti arrest nog oförsiktig var
att genom näsvist tal ocli svar
fångvaktarn så förargad göra,
att denne honom slog vid öra
och sade: 'Slyngel, vet ocla lär,
det tåls ej ovett här på orten.'
'Ha', inföll tjuven, 'om så är,
att ni mig finner till besvär,
så kan ni köra mig på porten.'»
Till samma genre hör också sagan om den livdömde, som
blev hängd men tack vare bödelns slarv senare kunde fri-
göra sig ur snaran och i sin tur fick verkställa det straff,
som bödeln ådömdes för sin nonchalans:
»Väl den, som återtjänst kan visa
mot den, i nöden bistånd skänkt,
men dubbelt säll må den sig prisa,
som hänga kan den honom hängt.»
Ett något oväntat slut har epigrammet »Den olycklige
i kärlek»:
»Tre älskarinnor har jag mist.
Den första blev av döden slagen;
den andra genom svek och list
av en rival blev från mig tagen.
'Än då den tredje?' frågar du,
'var blev väl hon?' 'Hon blev'min fru.'»
En besläktad stämning vilar över följande gravskrift:
»Min hustru vilar här till världens sista dag.
Hon är i ro — och även jag.»
En blick bakom den äktenskapliga ridån får man också i
satiren om mannen, som på dödsbädden ber sin hustru svära
att inte gifta om sig med Per och får till svar de lugnande
orden:
»Dö, kära man, i ro I
Nej, aldrig nånsin tar jag Per —
med Sven jag ren förlovad är.»
724 TVÄ HEMLIVETS SÅNGARE.
Ett pikant litet epigram är »Den lille ljugaren»:
>Slå vad, att lilla herr von_P.
med tiden blir en Ijugarel
Slå vad — jag säkert ej skall tappa;
ty då han än i vaggan låg,;
han på sin moders make såg
och ropte 'Pappa'.»
Nästan amerikansk i sin humor är den dialog, som börjar
med följande reflexioner mellan två personer A och B:
A. »Sä har den skurken rest den allra sista färden 1»
B. »Säg intet ont om den som vandrat utur världen/
En fördel framför oss dock ödet lionom gav.»
A, »Vad då?»
B. »Jo ingen hund skall nosa på hans grav.»
A. »Och det vet du precist? Är du förryckt rent av?»
B. »Tror du väl någon hund lär klättra uppför stegen?»
Mannens grav är — såsom läsaren antagligen gissat — en
galgel
Lika kort som god är också reflexionen vid Cornelius Tratts
sista färd:
I Bror Tratt, du levde glatt och kort.
Förr bars du alltid hem, nu bärs du äntlig bort.»
Dråplig är också slutreflexionen i dikten om skepparen,
som gifte sig med en ung och vacker flicka men på själva
bröllopsdagen får höra sin skeppsredare skämta om, hur stor
risk det är för en sjöman, som så länge är borta från sin fru,
att ha en så vacker hustru. Men den rättframme sjöbussen
menar på, att om så illa skulle gå, att hustrun bleve honom
otrogen, så bleve skillnaden inte så stor på vad som kan I. än-
da principalen själv:
»Jag seglar bort till världens ända,
blir hanrej medan jag är där —
och medan, min patron, Ni blott på börsen är,
kan er precist detsamma hända.
Må den moral, som sagan innebär
envar skeppsredare till tjänlig varning lända!»
ANNA MARIA LENNGREN. 725
Stundom utvidga sig epigrammen till små satiriska skämt-
stycken, såsom »Det förtiastade löftet», där den traveste-
rande tonen är genomförd på ett ypperligt sätt. Dikten
handlar om
»en ung och vacker museiman.
Vem var ej from om icke han?
Och därför honom också hände,
vad just ej ofta hända plär,
att generahi för änglars här
en vacker dag till honom lände.»
Ärkeängeln belönar hans dygd genom följande löfte
»Jag av Medina och av Mecca
dig inom kort till iman* gör.
Men du det löfte måste ge
att aldrig någon flicka se.»
Men en vacker dag inträffar något störande:
»Han möter unga Adilina.
Vid hennes åsyn, hennes blick
farväl med Mecca och Medina
och imans härhghet och prakti»
En annan travesterande dikt av hög rang är »KäVleken
och dårskapen». Läsaren förflyttas till Olympen, där
»gudaskaran i all gamman
efter slutat lottospel
satt en kulen kväll tillsamman
vid en brasa av kanel.
Jofur tummade på åskan,
sorgfri mellan skål och vägg,
drack med iver och i brådskan
spillde nektar i sitt skägg.
Juno värmde sina fötter,
fina retliga och små,
knaprade på peppamötter
smekte Moppa då och då.
' En andlig värdighet, svarande mot biskop.
726 TVÅ HEMLIVETS SÅNGARE.
Herr Vulcan, att maka bränder,
stod med eldtången i hand,
svor emellan sina tänder
på herr översten ibland.»
En verklig godbit är också satiren »Den mödosamma
världen» där »vår prost» i nymornat skick presenteras på
sängen sålunda:
»Hans kinder hade rosens färg,
hans runda armar hull och märg,
och magen, kullrig som ett berg,
sig hävde upp mot isterhakan.»
Sedan förtälj es, hur den gode mannen börjar sin dag med
smör och kyckling och andra denna fåfängliga världs läcker-
heter. Efter väl ändat kulinariskt värv
»han åter sänkte sig på mjuka huvudgärden
och ropte: 'Store Gud! Vad är vårt usla liv? —
En ständig kamp mot synd och flärden.
O Herre, mig thin styrko giv
i thenna mödosamma världen I'»
En rangplats bland fru Lenngrens större satiriska alster
av hithörande slag intaga dikterna »Porträtterna» och
»Toaletten». Ypperligt är själva anslaget till den först-
nämnda dikten:
»Uppå ett gammalt gods, ett arv av gamla fäder,
en skinntorr grevlig änka satt,
var skral, drack ständigt te på fläder
och hade ben, som spådde väder,
och leddes merendels besatt.»
I ett anfall av spleen får hon den tokiga idén att sänka
sig till den grad så djupt, att hon inlåter sig i saraspråk
med sin kammarpiga. Och så vidtager ett nådigt föredrag
om familjeporträtten i salen ända ifrån hennes nåds far-
fars far, som
»förde med sig hem och skänkt akademien
en metmask ifrån orienten.»
Där är också hennes son, salig fänriken.
ANNA MARIA LENNGREN. 727
»mitt och familjens hela hopp,
som sju slags stångpiskor fann opp
men fick en fläkt ifrån ett fönster
och slöt i en katarr sitt ärofulla lopp —
Hans gravvård resas skall av marmor.»
Slutligen kommer hon till ett porträtt av en ovanligt skön
dam, men hon kan inte på villkor få den något för rättfram-
ma pigan att se, vem det skall föreställa. »Vad», utbrister
hennes nåd till slut irriterad:
»'Vad . . . känns jag inte strax på denna stolta panna?'
'Men kors bevars väl', skrek Susanna
och släppte nålar, sax och tråd,
'skall detta vara hennes nåd 111'
'Vad . . . skall det vara? Vad . , . vad! Slyna,
fort ut på dörrn med dig och med din knyppeldyna!
. . . Vad harm I . . . men det med rätta sker,
när man med slika djur i nådigt tal sig ger!'
Grevinnan fick på stund en ny attack av gikten,
och det är alltiliop, som lärs av denna dikten.»
Den mest betydande av fru Lenngrens satirer är dock
utan tvivel »Grevinnans besök», där beröringen mellan å
ena sidan de högvälborna herrgårdsdamernas andryga och
kyliga nedlåtenhet och å andra sidan det hederliga präst-
gårdsfolkets fjäskande ödmjukhet ger författarinnan till-
fälle att utveckla sitt medfödda sinne för det komiska i all
dess glans.
»I salen det högborna främmandet trädde;
lierr pastorn med bugning och krus
beskrev, hur man underdån-hjärthgt sig gladde
av äran, som skedde hans hus.
Det grevliga herrskapet fördes till bordet —
Guds gåvor det feltes ej där.
Grevinnan så nedlåten nådigt tog ordet:
'Bevars vad ni gjort er besvär!'
Med klenat och struvor och pontak' och skålar
på tiden så länge drog ut;
det grevliga herrskapet satt som på nålar,
men äntlig tog måltiden slut.
Rött franskt vin.
728 TVK HEMLIVETS SÅNGARE.
In kommo nu plantor, solbrända och feta,
framhävda av mor och av far. —
Och nådiga frågor, vad ungarna heta,
och tröga och tölpiga svar.»
Till slut var allt överståndet, och grevinnan
»en artighet sade för prästfolkets möda,
böd avsked och tog sin salopp.^
Och pastorn nu grevskapet följde till linden —
hans sedsamma dotter och fru
nu nego vid trappan, vid porten, vid grinden,
och stå där och niga ännu.»
Ypperlig är också fru Lenngrens parodi på en opera.
Förste älskaren är en prins av Abessinien, som vinner
en ung prinsessas kärlek. Vid mötet med henne sjun-
ger han:
»Ack hur ömt oss kärlek vill förnöja I
Folk! gån med dans och sång att eder glädje röjal»
Vilket kören efter känt recept upprepar:
»Låt oss med dans och sång vårt nit och glädje röjal»
Därmed slutar första akten. Den nästa har följande
förlopp:
Prinsessan: Hur Ijuvtl — — —
(Ett krigsbuller höres, varav prinsessan blir förskräckt och dånar.
Prinsen anfalles av sin fiende. Strid. Prinsen blir dödad.)
Prinsessan: Min prins!
Prinsen: Ack!
Prinsessan: Vad!
Prinsen: Jag dör!
Prinsessan: Ack grymma kval!
Folk! Tyden ömt vår sorg med sång och med en bal!
(En marsch slutar andra akten.)
' Kort kappa utan ärmar.
ANNA MARIA LENNGREN. 729
Tredje akten.
{ApoUo i en sky, som sånkes igenom taket.)
A po 11 o: Jag ger dig liv på nytt.
Prinsen: Vad underverk I
Prinsessan: Vad lyckal
Folk gån med dans och sång att denna dagen smycka!
(Chopur och balett slutar spektaklet.)
Under Kellgrens avtynande och efter hans död blev fru
I.enngren sin mans förnämsta medarbetare i Stockholms-
posten. Under tiden från 1790-talets mitt till sekelskiftet
infaller hennes bästa alstringstid. Tyngdpunkten i hennes
diktning under glansperioden ligger inom satiren och idyllen.
Ett av hennes satiriska mästerverk är »Björndansen». Nalle
skall visa sin färdighet i den högre baletten, men alla de
kringstående djuren underkänna honom högt och tydligt.
Det bekommer honom dock ingenting, ty han tillskriver det
bara de andras avund. Men
»oförmodat fram ur liopen
mot dansören lopp en so
med de gälla bifallsropen :
'Excellentl Bravissimol'
Under smädelsen och grinet
björnen modet än behöll:
men, vid bifallet av svinet,
vem kan undra, om det föll?»
Bland skämtsamma dikter, som hon författat, finnas också
en mängd sällskaps- och dryckesvisor. Höjdpunkten be-
tecknas av »Gubben Didrik», den stackars toffelhjälten,
som »bara teg och drack» vid alla livets skiften, t. o. m. när
hans ogifta dotter fick tvillingar vid bordet. I mustig kraft
och humor ger denna teckning knappast Bellmanssångerna
efter.
730 TVÅ HEMLIVETS SÅNGARE.
Målande är också hennes dryckesskämt om rådmannen
i Askersund, en helgjuten Bacchi broder, som
»tillstyrkte, att fjäset med skålar
som tidsspillan borde tas bort:
ty människans livstid är oviss och kortl»
Mest berömd bland fru Lenngrens skämtdikter är »Några
ord till min kära dotter, ifall jag hade någon». Det
är visserligen en lärodikt med mycken — och surt förvärvad
— levnadsklokhet i, men en lärodikt i halvt skämtsam form.
Den lätt ironiska tonen skiljer den himmelsvitt från tidens
vanliga snusförnuftiga predikningar i levnadsvisdom på vers.
Typisk för hela hennes syn på ämnet är, kan man säga,
följande strof:
»Med läsning öd ej tiden bortl
Vårt kön så föga det behöver.
Och skall du läsa, gör det kort,
att såsen ej må fräsa över!»
Nästan till ett bevingat ord ha de versrader blivit, i vilka
hon ger uttryck åt sin på det hela taget optimistiska världs-
uppfattning:
»Vår värld, min Betti, är ändå
den allra bästa värld man äger.
Den är, vad den beständigt var,
bebodd av klol<a och av dårar;
och, noga överlagt, den har
mer rätt till löje än till tårar.»
Bland hennes idylliska dikter är »Den glada festen»
givet den yppersta. Hon diktar inga herdedikter i gammal
beprövad stil, där idyllen är »så sann och menlös, att den
bräker». Hon flyttar över idyllen på den samtida verklig-
hetens mark, och så få prästgården och köpmanhuset sam-
ma poetiska dager över sig som en herdekoja. Helt plötsligt
finner man, tack vare hennes skaldegåva, att oskulden kunde
trivas lika bra i borgerliga hem som bland Arkadiens eller
den svenska landsbygdens »herdar». Så blir samma förfat-
ANNA MARIA LENNGREN. 731
tarinna, som börjat med kvicka och spetsiga satirer över
familjeliv och huslighet, diktare av de vackraste hemidyller,
vår litteratur äger. Över dessa hemidyller faller ett skim-
mer av huslig trevnad, av småborgerlig förnöj dhet, som
annars hör hemma snarare i dansk diktkonst än i svensk.
I den nämnda täcka prästgårdsidyllen försättas vi genast
in i situationen:
»Uti prästgåln slamrades i mortlar,
bråttom hade alla husets hjon;
pigor svängde sig i helgdagskjortlar,
och på spettet satt en gödd liallcon.»
Det är som skildrat med en målares pensel. Hela dikten
är uppfriskad av ett stänk av förtjusande skälmskhet. Och
vilken blick för smådetaljernas betydelse i stroferna om
prästmor, som
»fröjdar sig, att tårtan velat lyckas,
blir så nöjd, när någon vill ha mer»l
Anna Maria Lenngrens skalderykte var vid denna tid så
stadgat, att det lär ha varit fråga om hennes inval i Svenska
akademien, men planen skall ha strandat på hennes tillba-
kadragenhet. Hon avskydde allt, som kunde stöta på skryt
och fåfänga. En vacker dag fick hennes svåger titeln »krigs-
råd», och nu skall man tro, att hans fru satte näsan i vädret.
Men fru Lenngren låtsade inte om, att något märkvärdigt
hänt i den lilla fåfänga svägerskans liv. Den nybakade
krigsrådinnan blev som en värpsjuk höna, men förgäves
sökte hon leda samtalet in på mannens nya storhet. Slut-
ligen kunde hon inte bärga sig längre utan måste själv gå
rakt på saken och utlät sig: »Nå, svägerskan kommer väl
och besöker mig i mitt nya stånd?» — »Kors, får jag fråga,
kära Hedvig Charlotta: Var är det beläget?»
Anna Maria Lenngren levde för att göra gott i det tysta.
Hos henne tävlade hjärtat med hennes snille. Lika uppburen
som hon var såsom författarinna, lika älskad var hon som
732
TVÅ HEMLIVETS SÅNGARE.
människa av alla, som kommo i beröring med henne. Hon
var en plikttrogen husmor, en tröstare för de fattiga och
lidande, en glädjespridare, var hon kom. I vänners förtroliga
krets lyste hon upp tillvaron med sitt glada skämt. Men
Anna Maria Lenngren. Gravyr av A. N. Berndes.
aldrig lade hon an på att briljera med sina vittra talanger.
Och för skönlitteraturen glömde hon aldrig kokboken. Hen-
nes bord var läckert och värderades av kännare.
Den som på förmiddagen sökte kommerserådet Lenngren,
kunde lätt nog taga det fruntimmer i köksdräkt, som öpp-
nade och tog emot besked till kommerserådet, för »herrska-
ANNA MARIA LENNGREN. ^SS
pets hushållerska»; men återkom den besökande på aftonen,
presenterade Lenngren den förmenta hushållerskan såsom
frun i huset. Och då kommerserådinnan märkte sin gästs
lätt förklarliga förlägenhet, inföll hon med skälmsk min:
»Åh, vi känna varandra förutl»
Tonen i det Lenngrenska hemmets sällskapsliv var glad
och spirituell. Men hade någon bjudit henne till sig, för att
hon skulle vara »vitter» och »intressant», så kunde hon på
purt trots bli rent omöjlig. Hela hennes jag uppreste sig
mot att vara kvick på beställning.
Ett omtyckt nöje hos fru Lenngren var att gissa charader.
Värdinnan var en mästare i att sätta ihop dem. Leopold
var isynnerhet road av detta slags gåtor, och för att sätta
hans skarpsinne på prov lade man an på att göra dem så
invecklade och svåra som möjligt. En afton, då skalden var
riktigt i tagen, sade värdinnan, att nu skulle hon ge honom
en charad, som var så svår, att han säkert icke kunde uttyda
den. Gharaden lydde:
»Mitt första är kort.
Mitt andra är lätt.
Mitt hela är en smaklig rätt.»
Leopold upprepade charaden för sig själv gång på gång —
han funderade och funderade men utbrast slutligen otåligt:
»Nej, min bästa kommerserådinna, den är då alldeles omöj-
lig att gissa. Där är ju ingenting, som man kan haka sig fast
vid!» — »Men så kan man haka det fast vid gaffeln», inföll
fru Lenngren, i det hon från sin tallrik tog ett stycke »kort-
lätt» på gaffeln.
Mot sekel^-^utet höra vi från fru Lenngrens luta toner
klinga, som icke försports sedan hennes ungdomsår i det
herrnhutska hemmet. Hennes livsglada sinne stämdes till
allvar genom förlusten av en älskad fosterdotter. Det var
icke döden men vansinnets mörka makter, som togo henne
bort. Fostermodern gav uttryck åt vad hon kände i dikter
sådana som »En blick på graven», vars tre sista strofer
734 TVÅ HEMLIVETS SÅNGARE.
intogos i svenska kyrkans psalmbok såsom psalmen n:r 449:
»Snart döden skall det öga sluta.»
Hennes eget slut föregicks av svåra och långvariga plågor.
Men hon bar dem med hjältemod, tyst och tåligt. »Mina
vänner», sade hon, »vill jag ej oroa med min sjukdom, och
för dem, som ej hysa Intresse för mig, tjänar det ju ingenting
till att tala därom.»
Det var kräfta i bröstet, som frätte hennes livstråd. Hon
genomgick en smärtsam men tyvärr fruktlös operation och
dog ett år därefter i sitt 63:e år. Bland de sista ord, hon
yttrade, voro: »Jag är icke rädd för döden, ty jag är icke
rädd för Gud.» Den uppfylldes, den bön hon en gång
uttalat:
»När rösten, skälvande och bruten,
åkallar, Skapare! Ditt namn —
o, sträck mot mig i dödsminuten
Din hulda faderliga famnl»;
Med Anna Maria Lenngren förlorade den svenska vitter-
heten en av sina mest begåvade och mest sympatiska per-
sonligheter, en diktargestalt, som står oss nutidsmänniskor
ofantligt mycket närmare än någon annan av 1700-talets
skalder. Hennes diktning har mycket litet rört sig i de högre
rymderna men så mycket mer i verklighetens värld, som hon
skildrat enkelt och naturligt, rakt på sak, med en godmodig,
humoristisk blick på livets skröpligheter och en utsökt fin
ironisk udd för tillvarons löjliga sidor.
Litteratur: Karl Warburg, Anna Maria Lenngren; haft. kr. 14.
Henrik Schuck och Karl Warburg, Illustrerad
svensk litteraturhistoria: del II.
Fredrik Böök, Gunnar Castrén, Richard Stef-
fen, Otto Sylwan, Svensk litteraturhistoria under
redaktion av Otto Sylwan: del I (med utförlig
litteraturförteckning).
FRANS MIKAEL FRANZÉN. 735
Frans Mikael Franzén.
FRANS MIKAEL FRANZÉN föddes i Uleåborg samma
år, som Gustav III företog sin statsvälvning. Hans
far var handlande i staden. Modern var knappt fyllda
sexton år, och intrycket av denna älskliga späda kvinna var
det, som gav Frans Mikaels liv dess första fläkt av poesi.
Den hlle var ett vekt och drömmande barn. Lekar och
idrotter roade honom just icke. Han var och förblev livet
igenom en »flickgosse», som levde i sagans och sångens värld.
Betecknande för hur han trånade efter ömhet är, att en
av hans käraste drömmar var den att bli svårt sjuk, så
att modern och syskonen kunde sitta vid hans bädd och
fastrar och mostrar oroligt smeka honom och känna honom
på pulsen.
Något köpmansvirke, såsom fadern önskat, var det inte
i den pojken. Han fick i stället studera och sändes redan
vid tretton års ålder till Åbo universitet, där han kom
under Porthans speciella omvårdnad. Men efter faderns död
1787 måste han avbryta studierna för att hjälpa modern
med handelsrörelsen. Emellertid gav han henne »i tysthet
rådet, att hon skulle gifta om sig med någon värdig man».
Hon tog åt sig vinken, och så slapp Franzén ifrån packlårar
och tjärtunnor och fick fortsätta på den lärda banan. Vid
sjutton år tog han den filosofiska graden. Efter ytterligare
ett års studier i Uppsala blev han docent vid Åbo uni-
versitet.
Vid denna tid började han också offenthgen framträda
som diktare, ehuru ännu under signaturen F-n, vilket skall
ha föranlåtit biskop Lindblom att vid Franzéns presentation
för honom utbrista: »Kors, är det herrn, som skriver de
vackra poemen med signaturen F-n. Jag trodde det var
själva fani»
Signaturen är också ovanligt missvisande, ty något mindre
diaboliskt än Franzéns diktning är svårt att få tag i.
Med förkärlek besjunger han i sin ungdoms diktning barna-
årens frid, hemmets lycka och den första oskuldsfulla kär-
736 TVÅ HEMLIVETS SÅNGARE.
leken. En av hans första och på samma gång mest kända
sånger är »Till en un^ flicka»:
»Unga flicka, i din vår
bind dig myrtenkransenl
Dansa, medan du det får —
snart är du ur dansen.
Medan livet blommar än,
var minut värdera 1
Dina femton år igen
får du aldrig mera.»
Besläktad med denna sång är dikten »Till en yngling»;
»Goda gosse, glaset töml
Gärna ser din flicka
någon gång dig glad och öm
ibland vänner dricka.
Drick I — men sällan och med mått.
Minns, vad Syrak skrivit:
'Vin och vänskap smaka gott,
då de gamla blivit.'
Tänk, vad fröjd på gamla dar
gubbens hjärta känner:
gammalt vin har gubben kvar
än för gamla vännerl»
Franzéns dryckesvisor äro inga lovsånger över ruset
de ha alla till motto: »Njut med måtta I» Han har i en
studentsång uttalat det klassiskt vordna:
»Den Bacchus, som var Phoebi bror,
är icke den på tunnan.» J
Mest berömmelse vann Franzén med sin »Sång över
Gustav Filip Creutz», vilken Svenska akademien år 1797
belönade med sitt stora pris. Den är en frukt av intryck, som
skalden hämtat under en utländsk resa. Man märker här en
tydlig påverkan av den engelska romantiken. Ända ifrån
barndomen tyckte Franzén mera om den germanska poesin
än den franska, som alla våra äldre skalder under 1700-talet
FRANS MIKAEL FRANZÉN. 737
uppfostrades med. »Sången över Creiitz) börjar för mot-
sättningens skull med en skildring av den nordiska forn-
tidens »rysligt vilda» skaldskap:
»Ingen Erato' på Tules fjällar
gratierna böd till dans. Där klang
i dess slormbebodda hällar
ingen lesbisk'' sång. Blott Rota^ sprang
tjutande tering heden; och i spåren
döden flög från rad till rad.
Barden stod på klippans brant, och håren
på hans hjässa reste sig. Han kvad:
såsom nordanvinden skarpa
stormade hans ljud; och på den harpa,
där hans djärva fingrar lopp,
stänktes blod av slagna kämpars tropp.
Långsamt mogna vettet och behagen;
hemsk var denna sång, var blott ett skri
av barbaren, som betagen
tryckte känslan ut med raseri.»
Den götiske barden
»sjöng om stjärnevalvet, som kring fjällen
svängs av en osynlig hand,
sjöng om gastars skrän i norrskenskvällen
mellan isberg längs vid havets rand».
Som en motsats till denna vilda, barbariska sång tecknar
Franz^^n dilrpå den harmoniska klassiska poesin:
»Bland cypriska favoner,
följd av gratier och kupidoner,
där naturen sorglös ler,
föddes skönheten — och föds ej mer.»
Franzén ser nu i Creutz den förste representanten i Norden
för denna förädlade diktkonst:
»Vilka syner! Afrodites duvor
kyssas här uti en mossig tall.
Nymfer där på hedens tuvor
lockas fram vid ljuva flöjters skall.»
^ En av grekernas nio sånggudinnor. — ^ Ett par av Greklands
mest berömda diktare voro från ön Lesbos. — ' En av valkyriorna.
47 — 204364. Grimberg, Svenska folkets underbara öden. VII.
738 TVÅ HEMLIVETS SÅNGARE.
»Nya känslor, nya dygder vakna
i de göters järnbeslagna bröst.»
»Endast kärlek doftar linden,
blickar månen, susar aftonvinden,
och var stjärna tyckes se
blott på skalder och på älskande.»
»I sin bildrikedom, sin frihet från all retorisk tyngd, sin
friska fantasi, sin pindariska flykt är detta kväde enaståen-
de», säger Warburg, och man kunde på skalden själv tillämpa
hans egen fråga:
»Där du satt ibland ett bortglömt släkte
på det öde Finlands vilda strand,
ädle yngling! O, vem räckte
detta snilles prisma i din hand?»
Till skada för sin diktnings originalitet slog Franzén vid
denna tid under påverkan av Leopold och andra akademici
in på en filosoferande och moraliserande ton och förlorade
i stället just det ursprungliga och omedelbara, som givit
charme åt hans poesi. Även hans naivitet förlorar med åren
i behag, när man ser, hur han anstränger sig för att alltid
förbli ett oskuldsfullt barn. Hans naturlighet blir affek-
terad.
År 1798 blev Franzén professor vid det finska universi-
tetet. Länge hade hemmets diktare längtat att få ett eget
hem. Han förlovade sig också vid samma tid en sommardag
med en ung flicka från Vasa. Men ett halvt år senare, då
han var på väg till sin fästmö, blev han i Gamla Karleby
bekant med den sköna Lilly Roos, och där blev kärlek vid
första ögonkastet. Efter en tids begrundande friade han
och fick ja. Men den nya kärlekslyckan grumlades givetvis
av brytningen med hans förra fästmö, som fortfarande äl-
skade honom.
Äktenskapet med Lilly Roos blev dock lyckligt men kort-
varigt. Hon dog redan 1806. Året därpå gifte Franzén om
FRANS MIKAEL FRANZÉN.
739
_.-^<^^^*^'*^^^>s
Ql/p^<n^ QL^JZch/ia^^^Q^T^oyri/z^^rv
Frans Mikael Franzén. Etsninj:; av L. H. Roos.
sig med sin vän och skaldebroder Chorseus'^ änka, som denne
på sin dödsbädd så till sågandes testamenterat honom,
^ Chorfpus var född i Vasa 1774, men kom redan som gosse över
till Sverige. Han studerade sedan vid Åbo akademi, där han blev
docent. År 1802 anställdes han som predikant och religionslärare
740 TVÅ HEMLIVETS SÅNGARE.
oaktat kontrahenterna aldrig sett varandra. Även detta
äktenskap blev lyckligt, fast det tillkommit på ett så egen-
domligt sätt.
Under sin första äktenskapliga lyckas tid skrev Franzén
lärodikten »Emili eller en afton i Lappland». Den
handlar om en präst i Lappland och hans hustru, en förnäm
dam, som mot sin familjs önskan gift sig med honom och
följt honom till hans torftiga herdetjäll i yttersta Norden.
vid krigsakademin på Karlberg och vann popularitet både som pre-
dikant och som poet. Hans bästa dikter påminna om Franzéns.
Den blide Chorteus' bana blev kort. På hösten 1805 fick han under-
rättelse, att hans ende broder, som var köpman i Finland och för
övrigt slående lik honom själv till utseendet, blivit sinnesrubbad.
Han reste då över till hemlandet och lyckades snart intala brodern
lugn, så att han kunde återvända till Stockholm med trösten, att
brodern var återställd. Men på återresan dit förkylde han sig och
fick frossa.
Då Mikael Chorseus kom tillbaka till Stockholm, var brodern där.
Han hade kommit över med ett annat fartyg. Sorgligt nog visade
det sig, att den sinnesrubbades bättring varit blott tillfällig. En
natt, då den olycklige var inne i Stockholm, kom det bud ut till
Karlberg, att en person, som kallade sig Choneus, ställt till en hel
del bråk i staden och därför blivit häktad. Vi låta nu memoarför-
fattarinnan Malla Montgoinery-Silverstolpe berätta vidare: »Sjuk och
uppskakad skyndar den stackars Mikael till Stockholm för att upp-
söka den olycklige brodern, som emellertid sprungit ut genom ett
fönster och begivit sig ner på finska fartyg, som lågo i hamnen på
Djurgården. Ciior;^us skyndar dit för att finna honom, och då han
kommer på den långa, på vattnet flytande Djurgårdsbron, möter han
där den vansinnige brodern springande för att undkomma honom för-
följande personer. I detsamma han blir varse Mikael, kastar han sig
över ledstången i vattnet. Han blev upptagen och sålunda frälsad
men förblev sedan vansinnig och måste insättas på Danviken. Från
denna fasans stund, då han såg sin bror springa i sjön för att und-
vika honom, fick Choneus en faslig hjärtklappning och ängslan, som
sedan icke lämnade honom utan lade grund till den sjukdom, som i
början av juni slutade hans dagar.
Hans begravningsdag den 8 juni uppfördes musik av Hirschfeld,
Crusell och fLra uti Karlbergs kyrka, där man så ofta med glädje
och uppbyggelse hört honom. Det var på eftermiddagen en mulen
dag — åskan gick. Grevinnan Cronsledt, bedrövad, hörde på den
sköna koralen, då hennes blick föll på ett fönster, varigenom hon fick
se Chorit'! bleka, vanställda anlete med hemska ögon se in i kyrkan.
Hon häpnade — det var den galne brodern, som rymt från dårhuset
och nu stod där för att betrakta Mikaels likbegängelse, som sorgen
över honom så tidigt fört till graven.»
FRANS MIKAEL FRANZÉN. 741
Dikten bär vittne om att Franzéns skaldeådra börjar torka
ut men innehåller dock förtjusande bilder ur Lapplands
natur och livet där. En älsklig stämning av frid vilar över
det lilla prästtjället. Till pärlorna i dikten höra sådana ly-
riska småstycken som »den lapska kärlekssången»:
»Spring, min snälla ren,
över berg och fält!
Vid min flickas tält
får du krafsa sen.
Ymnig mossa där
under drivan är.»
Frisk och rik väller Franzéns diktning ännu fram i sådana
dikter som »Glädjens ögonblick» med det livsglada anslaget:
»Sörj ej den gryende
dagen förut!
Njut av den flyende
varje minut!»
Besläktad är stämningen i sången »Champagnevinet»:
»Drick, de förflyga de susande
pärlorna, drick!
Skynda, det ljuva, det ädla, det höga
söker du fåfängt, sen anden förgick!
Dåren, som fäste vid skummet sitt öga,
vatten, blott vatten på läpparna fick.»
Franzéns dryckesvisor ha icke passionens djupa underström,
men de äga i stället ett älskligt lekande behag. »Det är», som
Warburg säger, »dock den äkta Dionysos, som berört dem
med sitt trollspö, fastän han blott helt hastigt ilat förbi.»
På äldre dagar samlade Franzén en del av sin kärlekslyrik
till en hel diktcykel med namn »Selma och Fanny». En
del av Selmasångerna tillhöra hans första ungdomsdiktning.
Den äldsta, »Till Selma», är inspirerad av hans ungdoms-
svärmeri för en flicka, som snart blev en annans brud. Men
när han så blev bekant med sin första fästmö, var den lätt-
rörlige diktaren genast på det klara med att det var hennes
bild, som han aningsfullt tecknat i denna sång. Vilket inte
hindrade, att han sedan med en rörande troskyldighet försäk-
rade Lilly Roos, att det var just henne, han alltid drömt om.
742 TVÅ riKMLIVETS SÅNGARE.
Då hans andra hustru dog, funderade han ett tag på ett
poetiskt äktenskap med Fredrika Bremer. Men han föll ur
stämningen, då han vid hesök hos skaldinnan fick se, hur
slarvigt hon hade det i sitt rum. Han gifte sig i stället med
sin duktiga hushållerska, som vunnit hans hjärta genom
att ha kaffe färdigt om mornarna. Men den gången gladdes
han inte över att ha funnit den riktiga Selma utan över att
ha fått den verkligt goda matmodern.
Bredvid Selmasångerna såsom uttryck för den jordiska
kärleken stå Fannysångerna såsom burna av en överjordisk
kärlek. Den, som inspirerat skalden till dessa dikter, är en
ung flicka, som har sjukdomsfröet i sitt bröst och längtar
till de himmelska boningarna.
Franzén hade länge känt sig dragen till landet på andra
sidan Bottenhavet, då han år 1810, sedan Finland skilts från
Sverige, efter en lång, pinsam villrådighet fattade det av-
görande beslutet och mottog en erbjuden kyrkoherdebefatt-
ning i Kumla i Närke. Det bästa, han sedan skapade såsom
diktare, äro psalmer sådana som adventpsalmen »Bereden
väg för Herran», påskpsalmen »Vad ljus över griften»,
aftonpsalmen »Din sol går bort, men du blir när». De
andas alla en blid, förhoppningsfull stämning. Det vilar över
Franzéns psalmer »en egendomligt skär och sommarnatts-
ljus fägring, som ingen annan av våra psalmister är mäktig
att framskapa», säger en framstående psalmhistoriker.
År 1824 blev Franzén kyrkoherde i Klara församling i Stock-
holm och tio år därefter biskop i Härnösand, där han dog 1847.
Mellan hans födelse- och dödsår ligga så vitt skilda tilldragelser
som Gustav III:s statsvälvning och Karl XIV Johans död.
Litteratur: Henrik Schiick och Karl Warburg, Illustrerad
svensk litteraturhistoria: del II— III.
Otto Sylwan m. fl., Svenska litteraturens historia:
del I (med utförlig litteraturförteckning).
Innehållsförteckning till band VII.
Sid.
Gustav III:s lyckliga tid.
En begåvad men ostyrig liten prins 5
Statsvälvn:ngen 1772 20
En rikt begåvad men olycklig man 51
Gustav avvänder grannarnes hämnd 57
Det nya statsskicket 67
Gustav III som samhällsförbättrare 68
Vid tjusarkonungens hov 99
Den kungliga familjen 114
>Det låg ett skimmer över Gustavs dagar.»
Gustav III som beskyddare av vetenskap och konst 147
Johan Henrik Kellgren 149
Karl Gustav af Leopold 163
Karl Mikael Bellman 172
Thomas Thorild 188
Benkt Lidner 201
Johan Gabriel Oxenstierna 223
»De lärda mödors patriai-k» 232
Johan Tobias Sergel 237
Det mörknar.
Kronobrännerierna 253
Nummerlotteriet 261
Pastoratshandel och annan styggelse inom kyrkan . 262
I nöjenas virvel 267
Andeskådare, skattgrävare och spåkvinnor .... 269
Konungens gullgossar 278
Folkgunsten förbytes i missnöje 292
Äventyrspolitik , 295
Den svåra hungersnöden 1783 — 1784 312
Riksdag i missnöjets tecken och vad den drog med sig 316
Brytning med Ryssland 332
Landsförrädaren Göran Sprengtporten 345
744 INNEHÅLLSFÖRTECKNING TILL BAND VII.
Sid..
Krig med Ryssland och Danmark 1788— 1790.
Ryska kriget under år 1788 351
Danmarks angrepp 1788 ocii den stora folkväpningen 377
Gustav III gör sig enväldig ocli nedbryter stånds-
skrankor 389
Ryska kriget 1789 403
1790 års ryska krig 434
Solen går ned i åskmoln.
Gustav III:s sista politiska planer 447
Gustavs sista riksdag 451
Kungamordet 455
Gustav IV Adolfs förmyndare.
Hertig Karl och hans »storvisir» ......... 483
Gustavianerna störtas. Men kungamördarne slippa
lindrigt undan 492
Sparsamhet samt frisinne i brokig växling med skugg-
rädsla och småsinne 502
tArmfeltska sammansvärjningen» . 512
En utrikespolitik, rik på förödmjukelser 529
Gustav IV Adolf.
En blivande envåldshärskare 539
Reuterholm störtas. Det ljusnar för gustavianerna . 562
Det unga hovet 569_
En sparsam och ordningsälskande envåldshärskare . 575
Skuggrädsla på allerhögsta ort 597
1800 års väpnade neutralitetsförbund 601
Gustav Adolfs politik blir krigisk 603
Världshändelserna göra åter Ryssland och Danmark
till Sveriges fiender 617
Finska kriget 1808—1809 626
Gustav Adolf blir avsatt 705
Två hemlivets sångare.
Anna Maria Lenngren 719
Frans Mikael Franzén 735
Books to Borrow
Open Library